MATILDA LEIJON

MATILDA LEIJON: DRÖMMAR OM 2022

Matilda Leijon är kvar på Tropic Star Lodge i Panama, men trots den idylliska tillvaron där så kan hon inte låta bli att drömma om framtiden – och inte minst det norrländska gäddfisket.

Med tanke på vad som hände under 2020 var det gångna året kanske mer värdefullt än något annat år. Äventyren blomstrade och det kändes så oerhört skönt att äntligen få börja packa både bilen och resväskan för att få upptäcka saker, ja livet, ännu en gång. Dagarna var fantastiska och nätterna bjöd på drömmar, drömmar om vad framtiden skulle ge. Framtiden som nu är här, 2022. Destinationer jag skulle få ta mig till, fiskar jag skulle få fånga. Nu är det här, året som jag så länge längtat efter. Som jag ska njuta och se till att göra det bästa möjliga av.

I skrivande stund sitter jag bredvid poolen på lodgen jag jobbar på i Panama i bikinin och njuter. Klockan är inte mer än nio på morgonen när jag nu trycker ner tangentbordets knappar för att påbörja denna berättelse. Jag har redan hunnit att springa tre kilometer på stranden och ätit frukost. I dag blev det två stekta ägg och två pannkakor med chokladknappar i. Herrejösses, vilken lyx att få äta frukost i land. Jag har haft turen att jobba åtta dagar i sträck ute på havet. Fantastiskt är det, absolut. Dock är det även så himla jobbigt och påfrestande att dagarna långa sitta på helspänn och kolla in betena på ytan för att vara tillräckligt snabb ut för att fota fiskens första hopp om vi lyckas fånga någon. I morgon är det tisdag, vilket betyder att det kommer 25 nya gäster till lodgen. Planen är att jag ska åka med pangan in till byn för att köpa ännu ett par av de fantastiskt vackra örhängena som tjejerna i byn gjort. Det blir ett par örhängen för mig och en middag för en hel familj. Fair deal, tycker jag.

Dryga halva tiden återstår här i djungeln.

När vi fullföljt lite mer än fyra månaders jobb är det dags att packa väskan för att åka hem till Sverige igen där ett nytt äventyr väntar oss. Jag säger oss som om det vore självklart vem det är jag pratar om. Ni som hängt med i mina tidigare äventyr kan nog läsa mellan raderna och förstå att det är Hannes Ribbner jag pratar om; pojkvän och kollega som jag har den fantastiska möjligheten att utforska världen med genom våra linser.

Vi bägge jobbar som fotografer och är helt nördiga när det kommer till fiskar. Jag skulle vilja påstå att Hannes är snäppet värre än mig. Hannes var med på mitt månadslånga äventyr utanför Sundsvall i våras och han var så avundsjuk när jag fick stanna och han behövde åka för att jobba här i Panama. Vi fattade då det gemensamma beslutet att ett liknande äventyr bara måste äga rum under vår semester även detta år.

Jag, tystnaden och skogen

Sundsvall var fantastiskt på alla sätt och vis. Huljen, som den lilla byn hette, hade allt jag behövde. Inga grannar, ingen matvarubutik, inga turister. Det var jag, tystnaden och skogen, vilket var precis vad jag behövde då. Trots att det var så fantastiskt tog vi beslutet att åka ännu längre norr än senast. Kajsa, en av mina bästa vänner, bor i Umeå och jag bara älskar att hälsa på. Staden har allt jag önskar. Den är tillräckligt stor, det finns bra med butiker, härliga restauranger och inte minst just Kajsa. När jag körde FaceTime med min vän under hösten och vi pratade om livet befann sig Kajsa i sin stuga en halvtimma utanför staden. Hon filmade runt och visade hur fint det var, hur sjön låg stilla och skogen började skifta färg runt om husen. Hon filmade grannens stuga, en mörk timmerstuga. Jag skämtade och sade att hon borde knacka på och fråga vad de skulle ha för att hyra ut den i några månader i vår till två fiskeidioter. Vi bägge skrattade och la upp planer på hur mycket hyss vi skulle kunna hitta på om vi hängde där uppe. Vi skulle besöka glassbonden, fånga abborrar, gå långa promenader med hennes samojed och naturligtvis också fota mycket.

Samtalet tog slut och jag gick tillbaka till Hannes och flugbindningen och berättade för honom vad vi hade pratat om. Innan vi visste ordet av det hade några dagar gått och när jag kollade till telefonen hade jag ett missat samtal från Kajsa och ett sms där det stod: ”Haha, Matilda ring mig!!”

Jag höjde på ögonbrynen och kunde inte i min vildaste fantasi ana vad just det handlade om. Jag tog med mig min kaffekopp och satte mig i soffan och ringde upp. Ett tjut kom ur Kajsas mun och jag förstod fortfarande ingenting.

”Matilda du kan inte tro vad som hänt! Jag skickade ett sms till grannen vid stugan och frågade om ni kunde få hyra deras stuga under några månader och han sa att det var självklart!”

Tänk nu när ni läste Kajsas mening att ni gjorde det med både bred norrländska och en bubblande lycka som sprudlade helt okontrollerbart.

”Jaha… Så då blir det tydligen Umeå 2022? Fy farao vad fett!!”

Jag skrattade högt och sprang till Hannes för att berätta allt. Har ni aldrig sett en

sjukt exalterat göteborgare önskar jag så innerligt att ni fick vara med och se grabbens reaktion, det var nog det bästa med allt. Vi som har åkt igenom Umeå så många gånger för att ta oss till fiskeplatsen.

Umeå är en så bra punkt att utgå ifrån, det är liksom nära till allt. I alla fall allt som jag eftersöker för ett riktigt sommaräventyr, inte minst glassbonden som jag hört så mycket om. Umeå kommer bli perfekt som start för våra äventyr, oavsett om äventyren leder norr, söder, öst eller väst. Jag är så oerhört taggad!

Charmen med Norrland

Vad är det med hela grejen i Norrland som får mig så orimligt taggad på livet, finns det säkert fortfarande endel av er som undrar? Jag förstår också väldigt tydligt att ni som undrar det själva inte har upplevt

Norrland. Ni kanske har semestrat där en gång i tiden och allt ni möttes av var oändliga minusgrader, eller alternativt en mygginvasion? Ja, jag håller med att det inte är helt ultimat för att trivas. Dock finns det ju andra dagar på året också, sådana som är fyllda med norrsken, en sol som aldrig går ner och en helt stilla sjö. Jag må älska människor och aktiviteter, men jag värdesätter nog tystnaden med mina älskade mest.

Förhoppningarna om sommaren innefattar många bundna flugor. Kompisarna på Ahrex har skämt bort mig med så många olika kroksorter att jag måste uppleva vilken krok som funkar bäst på gädda.

Niklaus Bauers Hover Fly 2.0 kom ju att bli en favorit för mig 2020, men under 2021 gick jag mer och mer över till flugor som hade hög profil och fungerade med en sida-sida-gång. Boxarna fylldes med härliga färger på fjädrar som jag blivit helt besatt av att inkludera i mina flugor.

Och när jag skriver det här så känner jag att jag verkligen saknar att få små utbrott på grund av att flugorna inte alls blir lika fina som Hannes flugor. Men det är ju klart, han lägger ner cirka tre gånger så mycket tid på sina flugor så det är kanske inte så konstigt att min ask ser ut som en kattleksak medan Hannes mer påminner om en utställning. So far har vi inte märkt att gäddorna är särskilt intresserade av konst, de bryr sig inte så himla mycket om sanningen ska fram. Mina flugor funkar dock alldeles ypperligt och jag har faktiskt en gädda som är en cm större än Hannes på min fluga, så jag har nog velat påstå att mina flugor måste vara bättre än hans. Flugan jag pratar om ser ut att ha haft en tuff utekväll och sedan gått igenom en biltvätt för att vakna till.

Dras tillbaka till gäddorna

Jag kommer på mig själv med att hela tiden dras tillbaka till gäddorna, jag lägger inte så mycket fokus på varken abborre eller havsöring till exempel. Jag tror det har att göra med att jag är så oerhört taggad på att få dänga mitt Merisuolaspö, och då intresserar inte riktigt något annat än gädda mig. Abborre är fett, men det finns inget som slår gädda på en kräfta som studsar på botten. Oh, det riktigt ryser till i kroppen och jag visualiserar linan twitcha till lite för att sedan spänna upp och känna tunggung i spöet. Jag ser fram emot att få besöka min ”hemsjö” som jag hade när jag bodde i Örnsköldsvik för något år sedan. Sjön där jag från flytring fångade min längsta abborre under ett av våra galna äventyr. Jag kunde inte vara mer taggad på att få sjösätta min båt och få hjälp av mitt Garmin-lod som jag under det gångna året lärt mig använda riktigt bra. Jag vill åka över det där gräsbältet som levererat många 10+-gäddor och fina abborrar genom åren och faktiskt förstå vad som pågår där nere. Tidigare har jag endast använt mig av ögonen för att lokalisera grundet, sänkt ner en jigg för att mäta djupet. Jag har alltså aldrig upplevt sjön med hjälp av elektronik. Snälla, låt det bli vår nu!

Låt oss kalla det nyårsmål

Jag gillar inte att sätta löften, jag lyckas alltid bli så himla besviken om jag misslyckas av någon anledning. Jag skulle aldrig kunna sätta ett nyårslöfte där jag lovade mig själv att inte äta godis på ett år. Jag ser inte hur jag skulle kunna vara lycklig hela året om jag hela tiden visste att jag lovat att inte äta godis om jag sedan råkade bli sugen på Twix eller något liknande under fisket. Jag lovar liksom inte saker som jag inte är helt hundra på att jag kan hålla. Hellre sätter jag upp mål, vi kan kalla det för nyårsmål, och jag är väldigt nyfiken över vad dina mål inför 2022 är.

Skriv gärna till mig på Instagram så pratar vi lite!

Matildas nyårsmål för 2022:

• Väga min första gädda på 10+ • Äta mycket god mat

• Utforska nya vatten • Binda en fluga som skulle passa på utställning • Ta en riktig håll-käften-black marlin-bild • Ge många komplimanger

• Publicera artiklar om alla roliga äventyr

-25%

www.viltmotiv.se