Sakeena Yacoobi, Afghanistan
Sakena Yacoobi VARFÖR NOMINERAS SAKENA?
NO M IN E R A D • Sidorna 70–89
Sakena Yacoobi nomine ras till World’s Children’s Prize 2012 för sin långa och livsfarliga kamp för att ge afghanska barn och kvinnor rätten till utbildning, hälsovård och att få lära sig om sina rättigheter.
TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
Sakena grundade sin organisation Afghan Institute of Learning (AIL) 1995, under förtryck och brinnande krig. Talibanernas regim hade förbjudit flickor att gå i skolan. Men Sakena öppnade 80 hemliga skolor, utbildade lärare och skapade hemliga, mobila skolbibliotek. I dag driver Sakena och AIL hundratals skolor, hälsokliniker och sjukhus i Afghanistan och Pakistan och har utbildat 19 000 lärare. Lärarna får lära sig nya metoder och har hjälp 4,6 miljoner barn att kunna tänka kritiskt. Drygt 125,000 barn får årligen utbildning och hälsovård. Genom Sakenas arbete har mer än 5,5 miljoner afghanska barn fått framtidstro och nya möjligheter, trots fattigdom och 30 år av krig i Afghanistan.
– Ett klassrum, en svart tavla, några kritor och en utbildad lärare. Det är allt som behövs för att förändra livet för alla barn i en hel by, säger Sakena Yacoobi. Hennes lärare undervisar flickorna i datorsalen.
När Sakena Yacoobi är liten är hon ensam flicka i klassen. Hon tänker: ”Varför ska inte en flicka kunna gå i skolan?”. När kriget kommer till Afghanistan studerar Sakena i USA. Hon vill återvända hem och hjälpa de som drabbas värst av krig, barn och kvinnor. När det är förbjudet för flickor att gå i skolan öppnar hon hemliga skolor. Nästan 20 år senare fortsätter hon att käm pa för Afghanistans barn och hundratusentals av dem har fått hjälp med skola och hälsovård av Sakena och hennes organisation AIL.
– Jag var den enda flickan i en klass på 15 elever. Jag var inte blyg, men det hände att pojkarna retade mig. Varför ska en flicka gå i skolan? frågade de. Jag tänkte: varför ska inte en flicka studera? Ibland slog pojkarna mig. När jag klagade för mullan sa han inte åt dem, istället blev han arg på mig! Men jag hade lätt för att lära. Vid 6 års ålder kunde jag lika mycket som mullan, berättar Sakena.
S
Utklädd till pojke
akenas egen berättelse börjar för många år sen, i Herat som är en vacker gammal stad. Hennes pappa köper och säljer hus och kylskåp och radioapparater från utlandet. Hennes mamma är hemmafru.
70
Sakena är det första och länge det enda barnet. Därför vill pappa att hon ska vara både som en dotter och som en son för honom. När hon bara är fyra år sätter han henne i en religiös skola, där en mulla, muslimsk präst, är lärare.
När Sakena är liten bär hon en liten sjal på huvudet, som flickor ska ha enligt afghansk tradition. Men det händer att Sakenas pappa klär ut henne till pojke. – Jag gömde mitt långa hår under en mössa. Och så
tog jag på mig skjorta och byxor. Vips, så hade jag förvandlats till pojke. Det var roligt! Då kunde jag vara med i pojkarnas vilda lekar. Vi bröt arm, brottades och slogs. Jag var stor och stark för min ålder, och vann ofta. Pappan tar med Sakena överallt, på affärsresor, middagar och fester där bara män var med. Han vill gärna ha ett barn till, helst en son, men det dröjer. – Mamma var ständigt gravid, men barnen överlevde inte. En gång höll hon på att förblöda under födseln. Bebisarna var dödfödda. Eller så svaga att de bara överlevde ett par veckor. Det var hemskt att se hur ledsen mamma blev, när hon förlorade ett barn hon burit i nio månader. Samma sak drabbade andra kvinnor i kvarteret. Så jag tänkte: Varför ska så
många kvinnor och barn fara illa? Då bestämde jag mig för att förändra det! Pappas hemlighet
Sakenas pappa är sträng. Efter skolan är det läxor, inte lek som gäller. Varje kväll visar hon skrivhäftet hon gjort läxan i, han tittar, rynkar på näsan och säger: ”Bättre kan du! Gör om, gör rätt!” Då är det bara att göra om allting från början. En dag när Sakena är 10 år visar hon läxan som vanligt, och får som vanligt svaret: ”Det duger inte! Gör om!” Men eftersom Sakena vet att det inte finns ett enda fel, tar hon mod till sig och svarar: ”Läs och peka ut exakt vad som är fel!” Så ger hon tillbaks skrivblocket till sin pappa. Han bara tittar på henne och säger med låg röst: ”Jag kan inte läsa”. – Sen vände han bort ansiktet. Jag kunde höra att han grät. Det var en chock. Jag trodde pappa kunde allting, men han var analfabet. Under alla år hade han bara låtsats kontrollera mina läxor. Och jag hade låtit mig luras. Efter den dagen frågade han mig
aldrig mer om läxorna. Jag berättade aldrig för någon vad som hänt. Det blev vår hemlighet. Pappa ville inte att folk skulle veta att han inte kunde läsa och skriva. Nobbade friare
Sakena hör ofta farmor, fastrar och andra släktingar klaga på att mamma inte föder några söner. De säger att Sakenas mamma är värdelös, att hennes pappa borde ta sig en ny och yngre hustru. Det är hemskt att höra, tycker Sakena. Men pappa vill inte
ha någon ny fru, han är nöjd med den han har. Till sist, när Sakena är 14 år, får hon en lillebror. Nu går hon i åttonde klass och sköter allt pappersarbete i pappas affärsrörelse. Hon är som hans sekreterare. I skolan slutar de andra flickorna en efter en. De gifter sig och blir hemmafruar, trots att de bara är barn. Barnäktenskap är vanligt i Afghanistan. Också Sakena har friare. – Jag var tjock och inte så vacker, men många ville ändå gifta sig med mig, eftersom
Allah är Gud I texterna om Sakena och hennes arbete för barnen i Afghanistan står det ibland Allah och ibland Gud. Men det är samma sak. Allah betyder Gud.
Farligaste landet för kvinnor Afghanistan är världens farligaste land att leva i för kvinnor. Våld, obefintlig sjukvård och en stor fattigdom gör att de afghanska kvinnorna är värst utsatta. En av elva kvinnor dör när de ska föda sitt barn. Fyra av fem flickor blir bortgifta i tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap. Bara en av tio kvinnor kan läsa och skriva.
71
jag hade gott rykte. Men pappa frågade alltid mig: ”Sakena, vill du gifta dig med den här mannen?” Och jag svarade alltid: ”Nej pappa, jag vill gå i skolan!” Och det respekterade pappa. Han var en god man. Hem till barnen
Sakena blir den första i släkten att gå ut grundskolan. Efter gymnasiet vill hon fortsätta studera, men på den här tiden finns bara ett universitet i hela landet. Det ligger i
en annan stad, långt hemifrån. Problemet får en lösning när Sakena blir vän med en amerikansk familj på besök i Afghanistan. De säger att de kan ta med henne till USA för att plugga där. Det vill Sakena. Pappan grubblar länge. Att låta dottern studera nära hemmet är en sak, att släppa iväg henne ensam till andra sidan jorden en annan. Till sist säger han ändå ja. Sakena blir så glad. Samtidigt som Sakena Yacoobi flyttar till USA kom-
mer kriget till Afghanistan. Städer och byar bombas, strider utkämpas i gränder och i bergen. Många dödas eller tvingas fly. Sakinas mor, far och bror lyckas efter många strapatser ta sig till USA. Familjen återförenas. Där hade berättelsen kunnat sluta, men Sakena kan inte
Afghanistan Det bor 28 miljoner människor i Afghanistan. Här finns höga berg som täcks av snö året runt, djupa dalar, skogar och stora öknar. Somrarna är varma, över 40 grader. På vintrarna kan det vara minus 20 grader, med
72
glömma sitt hemland. Hon är inte nöjd med att leva i fred och säkerhet, medan hennes folk lider. De behöver skolor och sjukhus. – Mitt hjärta brann för mitt folk. Jag ville hjälpa alla som drabbats av kriget, särskilt kvinnorna och barnen. Mina föräldrar var inte lyckliga
snöstormar och is. Det odlas ris, potatis, granatäpplen, mango och vattenmeloner. Det finns många vilda och sällsynta djur, som björnar, örnar, gaseller och snöleoparder. Folk håller får och kor som boskap, och
Sakena Yacoobis mål är att det inte ska finnas en enda flicka i Afghanistan som inte får gå i iskola för att lära sig läsa.
över mitt beslut. Mamma sa: ”Du får inte lämna oss igen. Vi måste hålla ihop.” Men min pappa höll med mig. ”Om det här är vad du vill, så är det också Guds vilja, sa han. Sakina reser till de afghanska flyktinglägren, där hon tar jobb som lärare. Snart öppnar hon en flickskola. Och en till.
Och ännu en. Efter ett år går 3000 flickor på Sakenas skolor. Året därpå är de 27 000. Sakena startar också sjukhus och lärarutbildningar. När talibanerna, som då styr i Afghanistan, förbjuder flickor att gå i skolan ger Sakena inte upp. Istället öppnar hon hemliga skolor för flickorna.
hästar åsnor och kameler som packdjur eller för att rida på.
afghanska grupper stridit mot varandra. Många oskyldiga människor har drabbats i krigen. Alla afghaner har släktingar som dödats eller sårats, och många familjer har tvingats fly från sina hem. Idag strider regeringen med hjälp av soldater från USA och flera andra länder, mot talibanerna och andra rebell-
Krigen
Krigen i Afghanistan har pågått i mer än trettio år, bara de gamla minns en tid när det rådde fred. Ibland har utländska arméer ockuperat landet, andra gånger har olika
Barnen och deras mammor väntar på ett av de sjukhus som Sakena Yacoobi och AIL driver i Afghanistan.
grupper. Ingen sida ser ut att ”vinna”, kriget bara fortsätter. Talibanerna
Den största rebellgruppen kallar sig talibaner. De styrde landet tidigare, då förbjöd de kvinnor att arbeta och flickor att gå i skolan. De förbjöd också till exempel dans, musik, drakflygning och TV.
De som vägrade lyda mördades eller piskades. Talibanerna är en fanatisk islamistisk rörelse. Idag krigar de för att ta tillbaka makten. De spränger bomber, ligger i bakhåll och dödar många. Men också regeringens och USA:s och andra länders soldater dödar ibland vanliga människor.
73
Lär dig dari och pashto Det talas över trettio olika språk i Afghanistan, men dari och pashto är de officiella språken.
Som mest finns det 80 hemliga skolor. Tiden går och Sakena jobbar dygnet runt. – Jag fick inga egna barn, men jag blir stolt och glad när jag tänker på alla barn jag hjälpt. Tusentals och åter tusentals afghanska flickor. En hel del pojkar också. Jag älskar dem, som vore de mina egna. Det är barnen som är Afghanistans framtid. Dödshot och livvakter
Ibland får Sakena dödshot, av män som inte tycker att flickor ska gå i skola. Då skyddas hon av livvakter. Andra gånger stängs hennes skolor och sjukhus av väpnade gäng. Då öppnar hon dem igen, i smyg. Sakena Yacoobi ger aldrig upp. Hennes mål är att det inte ska finnas en enda flicka, som inte får gå i skola för att lära sig läsa. 74
– Alla har rätt att få gå i skola. Det är lika viktigt som att äta eller andas. I USA och Europa har barn datorer, tv-spel och mobiltelefoner. Varför ska inte afghanska barn ens få gå i skola? Det kräver inte mycket. Ett klassrum, en svart tavla, några kritor och en utbildad lärare. Det är allt som behövs för att förändra livet för alla barn i en hel by. Själv hade jag aldrig gått så långt om min pappa inte hade låtit mig studera.
När Sakena Yacoobi var liten och ensam flicka i klassen tänkte hon: ”Varför ska inte en flicka kunna gå i skolan?”. Hon har ägnat sitt liv åt att ge Afghanistans flickor, och poj kar, den möjligheten.
dari pashto Ett yak yau Två du dua Tre se drei Fyra chahar tsalare Fem panj penza Ja/Nej Bala/Na Hoo/Na Goddag! Salam aleikum Salam aleikum Hejdå Khod hafez De kuday pe aman Vad heter du? Nametan chist? Staa num tse day? Jag heter Namam Zama num Muhammed! Muhammed hast! Muhammed deh!
Nouria får skjuts till skolan. Hon behöver inte längre gå i en hemlig skola.
Å
ren gick. Nouria fyllde sju år och började i en skola som byggts av Sakena Yacoobis organisation AIL. Nouria var bra på att läsa och skriva, men hade svårare med matematik. Hon älskade skolan, där pojkar och flickor gick i samma
klass. Men en dag när Nouria kom till skolan, satt en lapp fastnaglad med en kniv på dörren. ”Skolan är stängd. Vi skär halsen av dom som skickar sina barn hit”, stod det. Nouria, som hunnit bli 11 år, förstod vad det innebar.
Nouria, 14 FAVORITRÄTT: Godis. BÄSTA VÄN: Min kusin Fatima. VILL BLI: Lärare. TYCKER OM: Skolan, poesi, sagor,
godis. AVSKYR: Krig. FAVORITDJUR: Tigrar och örnar.
Talibanerna hade stängt skolan! Hon sprang hem och berättade det för pappa. Samma dag dök talibansoldater upp i byn. De gick från hus till hus och sa att de tagit över byn. Ingen fick trotsa deras order. – Dom hade stora skägg och svarta turbaner. Och många vapen... pistoler, gevär och raketgevär. Jag var ledsen och rädd för vad som skulle hända, berättar Nouria. Tog maten
Talibanerna började våldgästa folk i byn. Sent på kvällarna kom de och knackade på. ”Ge oss mat”, sa de, ”annars slår vi ihjäl er”. Eftersom de var många och beväpnade 75
Åskan dundrade och regnet piskade ner över ler husen i byn Ghani Khel natten då hon föddes för fjorton år sedan. Flickans pappa, Khan Wali, höll upp henne i skenet av en gaslykta och lovade: – Du ska få samma möjligheter som en pojke, få gå i skolan och lära dig ett yrke. Flickans namn blev Nouria. Det betyder ljus på arabiska. ”Hon ska bli en förebild för andra flickor”, skrev pappan på baksidan av koranen, islams heliga bok, natten hon föddes.
TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
Nouria gick i hemlig skola
vågade folk inte annat än lyda. Nourias pappa bad mamma Amina att duka fram allt de hade. Ris, fårstek, russin, nötter och grönsaker. Nouria höll sig gömd, men spanade genom en glipa i ett förhänge. Där satt soldaterna och glufsade i sig familjens mat. Sen försvann de ut i natten. Gång på gång hände samma sak. Familjen fick ont om mat och Nouria somnade ofta hungrig. Hemlig skola
Skolan förblev stängd. Tills Nourias pappa och lärarna på Sakena Yacoobis skola kom på en plan för att kunna ha lektioner i smyg. – Vi samlades en handfull elever och en lärare hemma i någons kök eller vardagsrum. För att kunna gå dit utan att bli upptäckta låtsades vi ha ärenden. Skolböckerna gömde vi under våra burkor. Sen gick vi hem igen, en efter en, inte i grupp. Det var hemskt, men också lite spännande. Vi litade inte på alla i byn, en del grannar ställde sig på talibanerna sida och tyckte inte att flickor ska gå i skola, minns Nouria. I över ett år styrde talibanerna byn och Nouria gick i den hemliga skolan. Så en dag kom en nyhet på radion. Talibanledaren för männen
som terroriserade byborna hade dödats i en strid. Nu kunde Nouria och de andra barnen andas ut. Skolan kunde öppna igen, i sin vanliga byggnad med klassrum, bänkar och svart tavla. De bybor som hade stött talibanerna flydde. Framtidsdrömmar
Två år har gått och Nouria har blivit 14 år. Hon har nyligen flyttat till sin farfar i storstaden Herat för att börja i en ny skola. I byn kan man bara läsa till årskurs sex. Nouria drömmer om att bli lärare och utbilda flickor om deras rättigheter: – Tyvärr har flickor inte samma möjligheter som pojkar i Afghanistan. Men det borde inte vara någon skillnad. Vi är jämlika. Det har jag lärt mig i Sakena Yacoobis skola. Utan den hade jag inte ens kunnat skriva mitt eget namn. Nourias föräldrar saknar henne, eftersom hon bor så långt hemifrån, men det är det värt, säger hennes pappa. – Min dotter ska bli en förebild, ett ljus för andra barn. Det lovade jag när hon föddes. Då måste hon gå i en bra skola, även om det innebär att vi inte kan ses varje dag. Det är som poeten säger: ”En vacker blomma har ofta en taggig stjälk”.
– Min dotter ska bli en förebild, ett ljus för andra barn. Det lovade jag när hon föddes, säger Nourias pappa.
76
Pappa rökte opium Nourias kusin Fatima växte upp i ständig skräck för sin pappa. Han slog henne och sålde allt familjen ägde för att köpa opium, en farlig drog. Idag lever Fatima ett bra liv, sen hon fått hjälp av sin morbror.
Pappa sålde allt
Opium Opium är en farlig drog. Den kommer från vallmo, en vacker röd blomma som odlas på stora fält i Afghanistan. Opium kan rökas. Eller så gör man heroin av det, som injiceras med en nål. Den som använder drogen blir beroende och tänker bara på hur man ska skaffa mer, inte på hur familjen ska få mat. Framförallt är det män som missbrukar. Afghanska bönder odlar opium för att de är fattiga och får bra betalt, inte för att de tycker om droger.
Fatimas familj bodde i en by långt ute på landsbygden, i ett enkelt lerhus med höga murar runt. Fatima var ständigt rädd och ledsen. Hon vågade inte berättade för någon hur de hade det hemma. Om hon gjorde det, skulle pappa slå ihjäl henne, hade han ju sagt. I skolan var Fatima tyst hela tiden och hon fick inga vänner i klassen. De andra eleverna tyckte att hon var konstig. Om nätterna hade Fatima mardrömmar. Innan hon
somnade låg hon och fantiserade om att rymma hemifrån. Hon önskade att hon hade haft en annan far, en stor, stark och snäll pappa. – Pappa brydde sig bara om att få pengar till opium. Han fick sparken från sitt jobb. Då sålde han alla våra husgeråd, grytor, glas och knivar. Vi fick lite mat från min morbror, annars hade vi svultit. Men ibland sålde pappa till och med den maten. Jag fick ont i huvudet av hunger och hade svårt att koncentrera mig i skolan.
Fatima, 15 INTRESSEN: Skolan, TV, musik. BÄSTA VÄN: Min kusin Nouria. FAVORITFRUKT: Mango och melon. VILL BLI: Advokat. HATAR: Droger och krig. FAVORITSAK: Min nya skolväska. IDOL: Min morbror Khan Wali,
som tycker flickor ska studera.
Ett nytt liv
En gång försökte Fatimas pappa sluta röka opium. Först gick det bra. Han lyckades få ett jobb och började tjäna lite pengar. Men snart fick han sparken igen. Han hade börjat röka. – Det var en besvikelse. Men det värsta var när jag såg min lillebror, som bara var 5 år, härma pappa. Lillebror tände eld på ett vasstrå och låtsades röka på det, som på en opiumcigarett. Då blev jag förtvivlad. Skulle han också bli som pappa? Tar det aldrig slut? När Fatimas pappa bröt sig in i morbror Khan Walis hus, och stal pengar och en mobiltelefon, blev det det sista han gjorde i byn. Morbrodern gav pappan ett rejält kok stryk. Sen tog han med Fatima, hennes mamma och lillebror hem till sig. Pappan jagades
bort ur byn och ett helt nytt liv började för Fatima. – Det var som att vakna ur en mardröm. Ingen slog oss och vi kunde äta oss mätta varje dag. Jag hade mycket att ta igen i skolan och började studera på eftermiddagarna på AIL:s utbildningscenter. Där lärde jag mig läsa, skriva och kom över min blyghet. Mamma började också studera där. Hon, som alltid varit så ledsen, blev så glad. Nu arbetar hon med att informera kvinnorna i byn om hur de ska sköta sin hälsa.
TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
appa slog oss jämt. Han slog mig, mamma och lillebror med händerna, stenar, påkar och piska. Han rökte opium och var beroende av droger. När pappa inte hade pengar till opium blev han helt galen. En gång när jag vattnade grönsakerna, tog han tag i mig och skrek: ”Vad har du här att göra, du ska vara inomhus!” Han siktade mot mitt huvud med sin pistol och sa att han skulle skjuta mig om jag inte uppförde mig. Jag skakade av skräck, berättar Fatima.
P
–
77
När Aisha tidigt i livet blir föräldralös är hon mycket ledsen och vägrar att prata. Men den snälla tanten på barnhemmet och lärarna i Sakena Yacoobis utbildningsprogram ger så småningom henne hopp om framtiden. Efter en operation har Aisha nu ”batterihjärta” och drömmer om att bli lärare och hjälpa andra barn som har det svårt.
06.00 – Jag går upp, bäddar sängen och ber morgonbön. Jag ber Gud att jag inte ska bli sjuk igen! Sen är det frukost med ägg, bröd och te.
A
isha minns inte mycket av sin pappa. Men hon minns att han hade ett vänligt, tryggt ansikte och ett vackert svart skägg. Och hur hon fick veta att han mördats. Aisha satt och åt med mamma och lillasyster, när en släkting kom och berättade det hemska. Pappa Said Ahmed hade skjutits av banditer, när han var på väg till Iran för att skaffa ett arbete. Mamma Makol blev ledsen, men kramade alla tre barnen och sa: – Oroa er inte! Jag ska se till att vi klarar oss. Jag ska vara både som en mamma och en pappa för er. Det är Guds vilja, Gud ger liv och Gud tar liv, och vi människor måste acceptera vårt öde. Mamma blir sjuk
Utan en far som kunde försörja familjen blev livet svårt. Mamma Makol städade, på sjukhus och hemma hos rika personer, men hade ändå inte råd till hyran. Familjen tvingades flytta från sitt hus till ett enkelt rum med jordgolv, och hade bara råd att äta bröd och dricka te. Snart blev mamma Makol sjuk. – Mamma hade fel på hjärtat. Hon kunde inte arbeta, utan låg bara hemma i sängen. Vi fick lite ris av en hjälporganisation och från grannarna, men inget stöd från våra släktingar. Ofta hade vi ingenting att äta, berättar Aisha. Mamma blev svagare och svagare. En morgon vaknade hon inte. Hon hade dött under natten. En granne hit78
08.00 AIL-lärarna kommer till barnhemmet. – Vi lär oss engelska, datorer och sömnad. Min favoritlärare Seddique har engelska och datorkunskap och lär oss så mycket. Hon börjar varje lektion med att tala om livet och samhället och att vi flickor också har rättigheter.
tade systrarna, som satt och grät bredvid sin mamma. Till barnhem
Så hamnade Aisha på ett barnhem. Ett betonghus mitt i staden, med en stor innergård. Där fanns många barn i samma situation. De försökte trösta Aisha. – Gråt inte, sa de till mig. Vi vet hur det känns. Vi har varken mammor eller pappor, bara varandra. Och det var sant. En del barn visste inte var deras för-
Aisha
med batterihj äldrar höll hus, andra hade föräldrar som dödats, satt i fängelse eller som var så fattiga att de inte kunde ta hand om sina barn. – Vi ska vara som dina systrar, sa flickorna på barnhemmet och de gav mig tygdockor, berättar Aisha. Men hon var otröstlig. – Jag saknade mamma och grät mig till sömns varje natt. Jag var bara sex år och jag förstod inte riktigt vad det innebar att mamma var död. Länge trodde jag att hon
11.00 Aisha går till flickskolan, som ligger alldeles intill. – Dit kommer både barnhemsbarn och barn som bor hos sina föräldrar. Vi barnhemsbarn håller ihop, det känns tryggt, särskilt när de andra barnen retar oss. Skolan är rolig, men lektionerna är lite stökiga. Det är alldeles för många barn per lärare.
Aisha, 13 ÄLSKAR: Min syster Fariba. HATAR: Sjukdomar och krig. SAKNAR: Min döda mamma. SER UPP TILL: Min lärare Seddique. ÖNSKAR: Bli frisk i hjärtat! TYCKER OM: Engelska, datorer.
ärta vill hjälpa andra barn skulle komma och hämta mig på barnhemmet. – Den första tiden var jag så ledsen att jag slutade prata. Jag var inte med i undervisningen utan sprang och gömde mig. En snäll tant
På barnhemmet fanns en snäll tant, Bibi Gul. Hon såg hur ledsen Aisha var, och kom till henne på kvällarna för att berätta sagor och krama henne. Till sist började Aisha att prata igen.
– Kan du vara min mamma? frågade Aisha. – Du kan vara trygg hos mig, svarade Bibi Gul. Så började Aisha komma till Bibi Gul varje natt, och lägga sig bredvid henne och sova. Bibi Gul sjasade aldrig bort henne, fastän hon var trött efter en lång arbetsdag. Hon väntade tills Aisha somnat och bar henne sedan till våningssängen. Efterhand kände sig Aisha lite tryggare och gladare. Hon började gå till skolan.
Och hon började också gå på lektioner som hölls av AIL:s lärare. De kom för att lära flickorna att sy, tala engelska och använda datorer. En ny värld öppnades för Aisha. – Innan jag kom hit visste jag ingenting. Jag visste inte att "engelska" var ett språk. Jag hade aldrig sett en dator. Och kunde inte ens skriva mitt eget namn! Nu vet jag så mycket, och jag lär mig mer hela tiden, berättar Aisha, som är mycket fäst vid sin lärare Seddique från AIL.
Har batterihjärta
Åren gick och Aisha var elva år när hon en morgon vaknade av en smärta i bröstet. – Det kändes som om jag hade en kniv i hjärtat. En kniv som långsamt vreds om, varv efter varv, säger Aisha. Precis som sin mamma hade hon ett fel på hjärtat. Det var svagt och orkade inte pumpa runt allt blod i hennes kropp. Aisha måste opereras, annars kunde hon dö, berättade en läkare som undersökte henne. 79
13.00 – Det är ris och bönor nästan varje dag till lunch på barnhemmet. Ibland är det bara ris. Men någon enstaka gång är det spaghetti och köttfärssås, min favoriträtt. Ris är jag ganska trött på.
om r e t s ö R Aisha
Men man kunde inte göra hjärtoperationer i Afghanistan. Så personalen på barnhemmet ordnade en konsert, med sångare och musiker som ställde upp gratis. Biljettpengarna gick till att skicka Aisha till Iran, till ett modernt sjukhus för barn. – Jag var den enda som inte hade sina föräldrar med sig. Men de andra barnen och deras mammor och pappor var snälla. De gav mig en bok där de skrev hälsningar eller ritade teckningar, och de bad
Aisha slutade att prata när både hennes pappa och mamma dog. Hon fick hjälp av AIL:s lärare och nu vill hon själv bli lärare för att hjälpa barn som har det svårt.
till Gud att allt skulle gå bra för mig, berättar Aisha. Under ingreppet sövdes hon ner. – När jag öppnade ögonen efter operationen låg jag helt ensam i ett vitt rum. Först trodde jag att jag var död, men snart kom en läkare. Han sa att de hade satt in ett batterihjärta, en liten maskin
som hjälpte mitt hjärta att slå. Jag har ett ärr efter ingreppet, säger Aisha. Vill hjälpa andra
Tillbaka på barnhemmet mådde Aisha bättre. Men det händer fortfarande att det hugger till i bröstet. – Ibland vaknar jag om nätterna av att det sticker till i
Ensamma på nyår ”Aisha är min syster. Vi håller ihop vad som än händer, för vi har ingen annan i hela världen. Låt mig berätta om Nowrooz, det afghanska nyåret. Då hämtades alla andra barn här på hemmet av släktingar, de skulle följa med på nyårsfest, men ingen kom efter oss. Vi trodde att vår farbror skulle komma så vi väntade hela dagen, men han kom inte. Det var en besvikelse. Barnhemmet var helt tomt, för personalen hade ledigt. Det var bara jag, Aisha och Bibi Gul som var kvar. Trots allt hade vi ändå ett ganska bra nyår, Bibi Gul berättade sagor tills vi somnade.” Syster Fariba, 10 år
Hon vill alltid rita ”När Aisha var mindre älskade hon sina dockor, hon tröttnade aldrig på att leka med dem. Men idag är de inte lika viktiga för henne. Nu är hennes favoritsysselsättning att rita. Varje ledig stund springer hon och tar fram pennor och papper, och börjar rita. Vi brukar rita tillsammans. Prinsessor, hästar och vackra slott. Och familjer med mammor, pappor och barn.” Vännen Foziya, 12 år
80
hjärtat. Det gör så ont. Då ligger jag vaken och tänker på döden, på att jag inte vill dö. För det finns så mycket jag vill göra, säger Aisha. Trots sitt nya batterihjärta kan Aisha inte springa lika snabbt som de andra barnen. Hon blir lätt andfådd och trött om hon anstränger sig. – Det händer att jag undrar varför Gud gjorde mitt hjärta så svagt. Och jag ber att jag ska bli helt och hållet frisk. Jag vill bara vara som andra barn, säger Aisha. Men i skolan är hon duktig. – Jag tycker så mycker om AIL:s undervisning. Den är mycket bättre än den vanliga skolan. Min lärare Seddique har förändrat mitt liv. Nu vet jag vad jag vill, jag har en idé om framtiden. Jag vill en dag kunna tala lika bra engelska som min lärare. Och veta lika mycket som hon om världen! Då vill jag också bli bli lärare, för att hjälpa barn som har det svårt. Det är min dröm, säger Aisha.
15.00 – Jag går tillbaka till barnhemmet och vilar lite, leker och gör läxorna. När jag inte orkar plugga mer ritar jag. Kanske går jag till Bibi Gul och pratar lite med henne. Sen ser vi program med sång och musik på TV.
Sakenas lärare undervisar på barnhemmet
18.30 – Till middag äter vi resterna från lunchen. Sen gör vi vad vi vill. Jag pluggar lite, ber och går till mitt rum för att prata med min syster Fariba och rita.
På barnhemmet i staden Herat finns hundratals flickor, i åldrarna tre till arton år. Här finns också 25-talet pojkar, men de flyttas vidare till ett annat barnhem när de blir tio, elva år. Barnhemsbarnen sover i våningsängar och får mat i en stor sal. Ett tiotal kvinnor tar hand om dem. På gården finns en lekplats med gungor och rutschbanor, inomhus finns TV och klassrum. Det är Afghanistans regering som driver barnhemmet, men sex dagar i veckan kommer lärare från Sakena Yacoobis Afghan Institute of Learning (AIL) för att undervisa barnen. De flesta, men inte alla, barn går också i en skola alldeles intill.
”Jag kan inte vara Aishas mamma, jag har så många barn att ta hand om, men jag försöker! Hon behöver kärlek och har inte haft det lätt. Men hon är väldigt rar och när hon skrattar skakar hela hennes kropp. Jag blir så glad av att se henne skratta.” Bibi Gul, 64 år, som tar hand om barnhemsbarnen.
Hon är så flitig ”Aisha är en av mina favoritelever, hon är så glad, så flitig och så snäll. Och hon lär sig snabbt! Men jag är lite orolig för hennes framtid. När flickorna fyller arton är de vuxna och kan inte stanna på barnhemmet längre. En del får jobb, andra blir bortgifta med avlägsna släktingar. Men vissa bara försvinner, vi vet inte vad som händer med dem!” Seddique, 25 år, lärare Läggdags.
22.00
TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
Hela kroppen skrattar
81
– Jag har en vit slöja, som jag fått på barnhemmet där jag bor. Den är fin, tycker Malalai, 7 år, som undervisas av AIL:s lärare.
– Jag gillar inte burka utan tycker att det räcker med en sjal. Burkan ser lite dyster ut. Jag har slöjor i olika färger, idag har jag en röd. Det är en glad färg, säger Zarafshan, 16 år, student och AIL-lärare. – Jag bär chador, för enligt vår tradition och religion är det inte passande att en kvinna visar håret eller ansiktet för främlingar. Hemma har jag bara en sjal, förklarar Makhfi, 14 år, som lär sig skrädderi hos AIL.
– Jag har haft burka sen jag var 14 år. Alla kvinnor i min by har det. Det är vår tradition och kultur, och vi är stolta över våra burkor. I burkan känner jag mig trygg, berättar Freista, 20 år, trebarnsmamma som besöker AIL:s läkarmottagning.
Vad har du på dig? Burka, slöja eller sjal? Enligt islam ska en kvinna täcka håret, men ingenting i religionen säger att hon måste täcka hela ansiktet eller ögonen. Det är dock tradition att de flesta kvinnor i Afghanistan bär burka, en heltäckande dräkt, när de lämnar hemmet. Andra bär chador, ett stort tygstycke, och ett fåtal bara en liten sjal.
– Min vackra slöja har jag fått av mamma. Men jag kan bara ha den här på centret. Utomhus bär jag chador. För det är farligt att väcka uppmärksamhet, man kan bli kidnappad, säger Fatima, 15 år, som lär sig engelska hos AIL.
TE X T: JESPER HUOR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
Sjal
8282
Sjalen på huvudet är inte mer besvärlig att ha på sig än en hatt eller en keps. Bärs av flickor och kvinnor från utbildade, moderna familjer i städerna. Chador
Ett tyg som täcker hela kroppen, men lämnar ögon och ansikte synliga.
Bäraren håller ihop den framtill. Svart är den vanligaste färgen. Burka
Täcker hela kroppen och huvudet. Ett tygnät gör att kvinnan ändå kan se sig omkring. Burkor är ofta himmelsblå, men kan vara vita, bruna eller gröna. Det är svårt att röra sig i en burka och på somrarna blir det varmt under tyget. När börjar flickorna med slöja?
Flickbebisar har inga slöjor alls. Upp till sex, sju års ålder har flickor färgglada kjolar, blusar och ibland en liten pastellfärgad slöja. Från 7 till ungefär 12 år har de flesta flickor en vit eller svart slöja. Vid 13-15 år, när flickorna börjar få kvinnliga former, brukar det vara dags för burka. Kvinnor över 60 år struntar ibland i att bära burka.
Burkan ger skydd och förtrycker Många flickor och kvinnor i Afghanistan är förtryckta. Männen bestämmer och burkan är ett sätt att begränsa flickors och kvinnors frihet. Enligt afghansk tradition ska kvinnor vara i hemmet och inte synas utanför det, medan männen är ute i samhället. Men alla kvinnor i burka är inte maktlösa. De kan ha mycket att säga till om i hemmet, vad gäller hushåll, giftermål och uppfostran. De kan också ha på sig burkan på väg till jobbet, men ta av den medan de arbetar. Burkan fungerar som ett skydd.
Farid älskar fotboll och engelska Farid, 12, missar aldrig en fotbollsmatch med grannpojkarna eller lektionerna i engelska på AIL:s ut bildningscenter. Farid bor med mamma, pappa och åtta syskon i ett litet hus med tre rum. – Pappa är lärare. Han jobbar extra som cykelreparatör, men har ändå svårt att försörja familjen. Ibland får vi lite pengar av släktingar, då köper pappa mat och kläder, berättar Farid. Även om Farids familj har ont om pengar får alla barnen, även döttrarna, gå i skolan. Pappan vet hur viktigt det är med utbildning. Men han är också sträng och har dåligt humör. Ibland slår han Farid. På förmiddagarna går Farid i vanliga skolan, på eftermiddagarna lär han sig engelska på Sakena Yacoobis och AIL:s utbildningscenter. Det är det han tycker allra mest om. Förutom fotboll. – Min dröm är att lära mig engelska flytande, sen vill jag studera vidare till ingenjör. Jag skulle vilja bygga jättelika och moderna höghus, så att folk har någonstans att bo. Varje lägenhet skulle ha många rum, så att de inte behövde trängas så mycket. Men det är svårt att bli ingenjör. Kanske blir jag lärare istället.
Skolkläder
– När man går i skolan ska man ha fina, rena och hela kläder, men inte så fina att de inte får bli smutsiga. För att ta mig till skolan går jag en timme på dammiga vägar och i smala gränder. Om det är soligt och hett yr dammet, om det reg nar är det fullt av lera och stora vattenpölar.
Finkläder
– Det är viktigt att vara fin på bröllop. De här kläderna fick jag när min kusin skulle gifta sig. Det var en stor fest i hembyn, maten var jättegod och det kom kanske tusen gäster. Männen firade för sig, och kvinnorna för sig, så är vår tradition.
Sportkläder
– Jag älskar fotboll! Så fort jag har tid spelar jag på en bakgård. Jag och grann pojkarna har ett fotbollslag och då måste man förstås ha fotbollskläder. Tyvärr har jag inga fotbollsskor, men pappa har lovat att jag ska få det så fort han får råd. Det är min högsta önskan!
8383
Bagarpojken rymde och blev Sjuårige Muhammed arbetar från fyra på morgonen till sex på kvällen vid den heta ugnen på bageriet. Han bränner sig och blir slagen. När han råkar bränna en hel plåt med bröd rymmer han och kommer aldrig tillbaka… Drömmen om att få gå i skolan går i upp fyllelse och snart är Muhammed, med hjälp av lärarna på Sakena Yacoobis utbildnings center, ikapp de andra och näst bäst i klassen.
05.00 Klockan ringer och Muhammed vaknar. Han ligger och drar sig några minuter innan han väcker sina bröder, Arif och Amin. Lillebror Yahya och mamma är redan uppe.
N
är Muhammed är sju år säljer han tuggummin och telefonkort på marknaden. Men han tjänar nästan inga pengar. En kväll kommer hans pappa hem med en främmande man. – Det här är bagaren Hamid. Du ska bli hans hjälpreda. Det är ett bra jobb, säger Muhammeds pappa. Bagaren tittar vänligt på Muhammed och säger: – Det är många pojkar som vill jobba hos mig, så du ska vara glad att du får chansen att lära dig ett yrke. Du börjar klockan fyra i morgon bitti. Hett och farligt
TE X T: JESPER HOUR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
05.15 Böneutropen ljuder från moskén. Muhammed faller på knä i riktning mot muslimernas heliga stad, Mecka, och ber Fajr, morgonbönen.
84
Den natten har Muhammed svårt att sova. Han är glad över att ha fått ett jobb, men också nervös. Han vet ju ingenting om bröd och ugnar. Bageriet ligger en bra bit från Muhammeds hus, så han måste gå upp redan klockan tre för att hinna dit. Det är alldeles mörkt när han går till sitt nya jobb. Det blir inte som Muhammed tänkt sig. Hans jobb är att lasta in och ta ut bröd ur en stor stenugn. Det är hett och farligt. Redan första dagen bränner han sig så att han börjar gråta. – Sluta böla, var lite tacksam, annars får du sparken, säger bagaren och lyfter sin
stora högerhand. Plötsligt slår han Muhammed hårt med öppen hand, rakt i ansiktet. Muhammed kväver gråten. ”Kanske blir det bättre om jag jobbar hårdare”, tänker han. Efter sex timmars arbete är det rast för bön och lunch, bröd med vatten. Sen fortsätter Muhammed arbeta ända till sex på kvällen. När Muhammed går hem är han så trött att han nästan svimmar. Med sig i en plastpåse har han lönen, ett par torra bröd. Men han klagar inte inför pappa och mamma. Rymmer hem
Så fortsätter dagarna, veckorna och månaderna. Med hårt arbete, misshandel och farligt arbete kring de varma ugnarna. På lunchrasten kilar Muhammed ut ur bageriet och sätter sig ensam under ett träd och knaprar på sitt bröd. Det ligger en skola alldeles intill och Muhammed tittar avundsjukt på pojkarna som är på väg hem efter förmiddagslektionerna. De skrattar och svänger med sina skolväskor. ”Jag vill också gå i skolan”, tänker Muhammed. Efter sju månader får Muhammed nog. En morgon råkar han bränna en hel plåt med bröd, och blir så rädd för bagarens straff att han rymmer hem. På kvällen berättar
näst bäst i klassen
Muhammed, 12 IDOL: Sångaren Zahir Shah, pappa Atiq. INTRESSEN: Taekwondo, fotboll, TV. VILL BLI: Soldat eller kamp sportsmästare. FAVORITMAT: Spagetti. AVSKYR: Barnarbete.
06.00 Till frukost blir det te och bröd.
06.45 Muhammed springer till skolan, han vill inte vara sen!
han för pappa Atiq om hur eländigt det är på bageriet, om hur mycket stryk han får, och om hur lätt det är att bränna sig. Han gråter och säger att han vill gå i skolan, lära sig läsa och skriva, inte arbeta hela dagarna. Först blir
pappan rasande, men efter ett tag lugnar han ner sig. – Du är olydig. Men också modig. Du ska få gå i skolan på ett villkor, att du aldrig missar en enda läxa, säger pappa Atiq. – Tack pappa, Allah vare med dig, säger Muhammed. Pappas stränga schema
Vid den här tiden har Muhammeds pappa fått arbete med lön, som soldat åt regeringen. Så nu har familjen råd att låta Muhammed och hans två storebröder studera. Men pappa är sträng. Han skriver ett schema som han spikar upp på en lapp i hallen i det lilla lerhuset. – Det gäller att ta tillvara på dygnets alla timmar. Inte en minut får slösas bort, säger pappan. På schemat står det vad Muhammed och hans bröder ska göra, timme för timme. På förmiddagarna går Muhammed i skolan och efter lunch fortsätter han studierna, på Sakena Yacoobis utbildningscenter. Det tuffa schemat har gett resultat. Nu går Muhammed i femte årskurs och är näst bäst i sin klass. 85
11.15 Muhammed pluggar engelska på Sakena Yacoobis utbildningscenter. Läraren Zahra Alipour, som är 18 år, hjälper honom. – Muhammed är bra i skolan, men hans familj har inga släktingar här, så det finns ingen som kan hjälpa dem. De har ont om pengar och Muhammed har till exempel samma skor, sommar som vinter. Det blir förstås kallt när det snöar. Men jag tror att det kommer gå bra för honom, han har många vänner och är smart, säger Zahra.
– När jag började i skolan låg jag efter de andra. Utan kurserna på Sakena Yacoobis center hade jag aldrig hunnit ikapp. Utbildningen på centret är faktiskt bättre än i skolan. Lärarna är snällare, vet mer, och framför allt bryr de sig mer om oss elever. På van86
13.30 Muhammed och hans bröder turas om att sitta vid familjens mattstol. – Jag är så van att knyta mattor att jag brukar ställa en bok på mattstolen och läsa läxorna samtidigt som jag knyter, berättar Muhammed.
liga skolan är det så stökigt. Och där blir jag lite retad för att jag är duktig. Orolig för pappa
Även om Muhammeds pappa nu har ett arbete, är familjen
inte rik. För att tjäna lite extra pengar turas sönerna om att knyta mattor i hemmet, fina mönstrade mattor som de säljer vidare. Det tar tre månader att göra en enda matta, och då måste man
knyta i flera timmar varje dag. Men allt är inte arbete och läxor, fem dagar i veckan tränar Muhammed och hans storebröder den koreanska kampsporten taekwondo på en klubb. De har fått träningsdräkter och varit med i tävlingar. En gång vann Muhammed bronsmedalj. Idag är Muhammed nöjd med livet, det är bara en sak som oroar honom. Kriget.
Muhamm eds sche m
a Klockan 5–7 Väc 7–10 L kning, morgonbö n och fru ek kost 10 –11 L tion i skolan ä xläsning 11–12 L ek
16.30 Idag är det ingen taekwondoträning, för tränaren är bortrest. Muhammed och hans bröder övar höga sparkar på gården istället. De gör armhävningar, stretchar och sparras.
– Pappa är soldat. Han krigar mot talibanerna. De flesta dagar jobbar han i stan, med att vakta myndighetshus och stå i vägspärrar, men ibland är han ute i provinserna med sitt förband. Han kan vara borta i veckor. Då ber jag flera gånger varje dag för att han inte ska bli dödad, säger Muhammed. När pappa kommer hem från kriget berättar han ingenting om vad han varit med om, varken för sin fru eller för sina söner. Han sitter bara tyst och dricker te. Och ber extra länge. Ibland pratar Muhammed med honom om vad han ska bli när han blir stor.
20.00 Muhammed läser läxor tills ögonen svider. Pappa ser till att han inte fuskar.
tioner på c AIL:s utb enter ildnings 12–13 L unc h o c h bön 13–16 M attvävnin g 16–19 T aekwond oträning 19–20 M iddag oc h bön 20 –22 L ä xor 22 L äg g d ag s ! D e n som fus om lä xorn kar med schema t får göra a 6 ggr!
– Jag vill också bli soldat, men det vill inte pappa. Han säger att det är ett yrke där man aldrig får lära sig något annat än att lyda order och döda. Men jag tycker det verkar spännande. Och lönen är bra. Pappa vill att jag ska bli lärare eller affärsman istället. Vi får se, säger Muhammed.
87
Zarafshan bloggar om Afghanistan För några veckor sedan hade Ismet, 19 år, och Hajatullah, 20 år, ingen aning om vad internet var. Men en ung tjej har lärt dem och nu surfar de obehindrat på hemsidor med nyheter om sport och politik.
E
n ung tjej i röd slöja, Zarafshan 16 år, är datorlärare på Sakena Yacoobis utbildningscenter i Herat. Hon har aldrig rest utomlands, men har ändå vänner över hela världen. Zarahshan är nämligen bloggare. I sin bloggdagbok berättar hon på engelska om livet i Afghanistan. – Jag skriver om verkliga och sorgliga historier, om barnäktenskap, krig och misshandel. Om sådant jag hört hemma, på marknaden eller på radio. Det är viktigt att berätta sanningen om vårt land. Det är ett första steg för att förändra och förbättra villkoren för kvinnor och barn, säger hon. Internet på utbildningscentret är gratis för både lärare och elever, till skillnad från på internetkaféerna. 88
Där kostar det pengar, som de flesta saknar i den fattiga förorten. Tack vare internetuppkopplingen har centret blivit en utkikspunkt mot omvärlden. – Genom bloggen har jag fått många utländska bekanta. Vi mejlar varandra och berättar om våra liv. Jag har lärt mig så mycket nytt, berättar Zarafshan. Men nu har hon inte tid att prata mer. Ismet och Hajatullah vill ha hjälp. De har just skapat egna epostadresser, men har ingen att mejla. Med lite instruktioner av läraren skickar Ismet sitt allra första mejl. Till kusinen Hajatullah, på stolen bredvid.
Berättelse från Zarafshans blogg Var är mina barn? ”Jag giftes bort när jag var 14 år, med en äldre man. Efter ett års äktenskap började kriget och min man blev arbetslös. Livet var hårt. Vi fick tre barn, två döttrar och en son. En dag skickade jag min son till marknaden för att sälja cigaretter, men han kom aldrig tillbaka. Jag låg och bad till Allah, den allsmäktige, när en av min sons vänner kom till vårt hus. Han berättade att min son dödats när en bomb sprängts. Jag blev helt stel, men jag gick ändå dit. Explosionen var så kraftig att jag inte kunde hitta min sons kropp. Det var den värsta dagen i mitt liv. Ett år senare blev min man sjuk och dog. Jag var gravid och fick tvillingar. Jag kunde inte försörja dem, så jag gav dem till en kvinna som inte kunde få egna barn. Jag tänker ofta på vad som hände dem. Var är de idag? Var är mina barn?”
Zarafshan har just lärt kusinerna Ismet och Hajatullah hur man mejlar.
Ahmed Muktar, 12 IDOL: Pappa och farfar. VILL BLI: Chef för hjälporgani
sation eller berömd författare. ÄLSKAR: Läsa böcker och hitta på historier. HATAR: Vuxna som slår barn. DRÖM: Fred i Afghanistan. FAVORITRÄTT: Köttgryta.
Ahmed
–
N
är jag var åtta år satte min pappa mig i en religiös skola. Lärarna var väldigt stränga och eleverna blev slagna hela tiden, berättar Ahmed. Ahmed fick ofta stryk. Han fick svårt att koncentrera sig och att komma ihåg läxorna. Även om han gjort läxan var han så rädd att svara fel att han bara satt tyst. Då slog
läraren honom över ryggen med en piska. – En gång band läraren ihop mina fötter med ett rep. Han tog av mina skor och så slog han mig på fotsulorna. Det gjorde så ont, berättar Ahmed. Till Sakenas skola
Visserligen var det tyst på lektionerna, men Ahmeds lärare var okunnig. Det var för många elever i klassen och den som inte hängde med fick ingen hjälp. Till sist blev Ahmed så rädd för att gå till skolan att han vägrade gå dit, oavsett vilka hot eller löften hans föräldrar försökte med. Då förstod hans pappa att skolan inte var bra. Han satte istället sonen i en av Sakena Yacoobis skolor, som hade gott rykte. Den var helt annorlunda. – Lärarna var snälla, uppmärksamma och kunniga.
Och det var förbjudet att slå eleverna. Jag började längta till skolan, det fanns så mycket att lära sig, berättar Ahmed. Får inte slå barn
I den nya skolan fick Ahmed bättre betyg och självförtroende. En dag fick alla elever i hemläxa att skriva en påhit-
tad historia. Ahmed tyckte det var så roligt att han bara fortsatte att skriva. Det blev en bok, som Ahmeds pappa hjälpte till att trycka. – Jag vill vara en förebild för andra barn. Och visa att det finns afghanska barn som gör bra saker och kan skriva böcker, berättar Ahmed. Boken handlar om hur det är att vara en pojke i Afghanistan och om skillnaden mellan bra och dåliga lärare. Så blev Ahmed den yngste författaren i Afghanistan. Han fick vara med i TV, radio och tidningar och berätta om sin bok. – Det är viktigt att göra läxorna och vara flitig. Men det är lika viktigt att lärarna inte är för stränga. De får inte slå barn. De måste lyssna på barnen, säger Ahmed.
Ahmed Muktar är lite av en kändis i västra Afghanistan. Han är ofta med i TV, radio och tidningar och berättar om boken han skrivit. En bok för och om barn. – Lärarna får inte slå barnen, de måste lyssna på dem, säger Ahmed.
TE X T: JESPER HOUR FOTO: MAK AN E-R AHMATI
fick stryk, skrev en bok
89