Sve Josefina Condori Peru by World's Children's Prize

NOMINERAD • Sidorna 16–41

Josefina Condori Josefina och hennes medarbetare möter många barn i de andinska byarna. Yanapanakusun arbetar tillsammans med byskolorna för att sprida kunskap om pigornas situation i staden Cusco.

J Dionisia var tio år, trött och ensam i mörkret när Josefina Condori mötte henne första gången, utanför en av kvällsskolorna i staden Cusco. Familjen där Dionisia arbetat som piga hade kastat ut henne. Hon hade ingenstans att ta vägen. I det ögonblicket bestämde sig Josefina. Hon skulle ge flickor som Dionisia ett hem, omsorg och kunskap att kämpa för sina rättigheter.

osefi na startade organisationen Yanapanakusun 1994 för att hjälpa fl ickor och kvinnor som är pigor i staden Cusco i Peru. Under dagarna arbetade Josefi na själv i en familj. På kvällarna åkte hon runt bland stadens kvällsskolor tillsammans med Vittoria och Ronald, som hon startat organisationen tillsammans med. De berättade om att alla hushållsarbetare har rätt till en bra lön, ledigt varje söndag och rätt att alltid bli behandlade med respekt. Det var en sådan kväll som Josefi na mötte hon Dionisia. Och redan samma natt, när

Dionisia somnat i ett hörn av lägenhetens enda rum, sa Josefi na till Vittoria och Ronald: – Vi måste göra mer för att hjälpa flickorna. Någon gång i framtiden vill jag bygga ett hus, dit alla flickor som behöver hjälp kan komma. Men fram till dess måste de få bo här med oss. Drömmen om Lima För Josefi na börjar historien när hon är sju år och bor med sin familj i en by i södra Peru. Hon sitter på sin favoritplats, högt uppe på en hästformad sten, och gråter. Hennes pappa är död. Fortsättning på sid 18

VARFÖR NOMINERAS JOSEFINA? Josefina Condori nomineras till WCPRC 2008 för sin långa kamp för flickor som arbetar som pigor i Peru, ofta under slavlika förhållanden. Många av de hundratusentals pigorna utsätts för övergrepp i de hem där de arbetar. Josefina, som själv var piga, har sedan tonåren kämpat för hushållsarbetande flickors rättigheter. 1994 grundades organisationen Yanapanakusun, som driver ett hem för utsatta flickor och ett center för hushållsarbetare. Josefina och Yanapanakusun håller utbildningar och förebyggande arbete i 30 andinska byar runt Cusco, sänder fem radioprogram, driver ett hotell, en bondgård och en skola för arbetande flickor och pojkar. 500 flickor har bott i hemmet. Tiotusentals har fått stöd och hjälp i den öppna verksamheten. Josefina ger flickorna mat, kläder, skor, sjukvård, ett hem, möjlighet att gå i skolan, trygghet och kärlek. Men framförallt arbetar hon för att alla barnarbetare ska känna till sina rättigheter och ha kunskap att kunna kräva dem.

colombia ecuador

brasilien

Peru Lima

Cusco

der

bolivia

Stilla havet

GLOBEN_0746_SV_s016 16

07-10-12 10.19.36

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS & JOHANNA HALLIN

De osynliga flickorna Minst fem procent av alla flickor i Peru, 560 000 flickor, arbetar som pigor med att städa, tvätta, laga mat, passa barn eller andra hushållssysslor. Att gatupojkarna har det svårt är välkänt, men flickorna lider bakom stängda dörrar och få känner till deras problem.

”Var inte så tacksamma!” ”Behöver jag säga tack för att jag får andas? Nej, just det!” säger Josefina. Hon menar att många av barnarbetarna har fått lära sig att de måste vara tacksamma för allt. De förväntar sig inte att bli väl behandlade. ”Visst är det viktigt att vara artig och säga tack, men jag försöker lära flickorna att bra behandling, respekt, tillgång till sina föräldrar, tid för lek och vila inte är en gåva. Det är barnets rättigheter!”

Välkommen till inkastaden Överallt i Cusco vajar regnbågsflaggan. Regnbågen var en symbol för inkaindianernas rike, som sträckte sig över hela bergskedjan Anderna innan spanjorerna invaderade området på 1500-talet. Cusco var inkaindianernas huvudstad och nu är regnbågsflaggans stadens egen flagga.

Hej kompis! Det finns många sätt att hälsa på nya kompisar bland byarna i Anderna. Om Edwin, 12 år, ser någon som han vill bli kompis med tar han upp en liten sten och kastar den. Här kastar han stenen mot Clorinda, 14 år. När hon märker stenen som landar vid fötterna kan de börja prata med varandra.

GLOBEN_0746_SV_s017 17

07-10-12 10.19.58

Varje kväll äter Josefina och flickorna tillsammans.

Utan pappa som tar hand om jordbruket i djungeln blir familjen snabbt fattigare. Snart har de varken pengar till mat eller kläder. – Och det är ingen idé att du tjatar om att få gå i skolan, säger mamma till Josefina. Du måste hjälpa till hemma, skolan är för pojkar. Hela livet känns tomt sedan pappa dog. Josefina

börjar fantisera om att åka till huvudstaden Lima. Hon vet att många flickor från trakten åkt dit för att arbeta. ”Där skulle jag kunna gå i skolan, köpa fina kläder. Och skor! Och godis”, tänker Josefina. Så när mamma säger att Josefina ska följa med en släkting till Lima blir hon väldigt glad.

Slagen och utkastad Lima är inte alls så fint, som Josefina föreställt sig. Hon ska bo i ett litet och smutsigt rum tillsammans med sin kusin och hans familj. ”Jag har gjort ett misstag!” tänker Josefina. Fem år bor hon i det lilla rummet. Många nätter gråter hon där hon ligger på golvet för att sova. På dagarna tar hon hand om kusi-

nens barn, sopar, tvättar och diskar. Josefina tycker inte om att gå ut, för barnen i kvarteret skrattar åt henne för att hon pratar quechua och inte spanska. Kusinens fru skriker order på spanska. När Josefina inte förstår vad hon säger och gör fel blir hon slagen och sparkad. – Chola, skriker kvinnan. Du är dum och lat!

Josefina har plockat fram babykläder till Miriams baby, som bara är två dagar gammal. Miriam, 16 år, har bott tre månader på hemmet. Hon blev utkastad från huset där hon arbetade när frun upptäckte att hon var med barn.

Josefina är ofta gäst i Yanapanakusuns radioprogram. Det är ett bra sätt att sprida kunskap till de flickor som är pigor och som inte får gå ut för sina arbetsgivare.

GLOBEN_0746_SV_s018 18

07-10-12 10.20.11

När Josefina (till höger) får börja skolan, 12 år gammal, kommer hon i kontakt med många andra flickor som också arbetar som som pigor. Äntligen hittar hon vänner som förstår henne.

En dag har barnet i huset gjort sig illa. – Det var inte mitt fel, försöker Josefi na förklara, men kusinens fru tror henne inte. Hon tar fram en kniv och hotar att döda Josefi na. När hon är tolv år tar Josefi na mod till sig och ber sin kusin om lov att gå i skolan. – Otacksamma fl icka, vem ska då ta hand om vårt barn? Ut härifrån, säger kusinen. Så öppnar han dörren och

Josefi na står ensam på gatan. Men hon har tur. Genom en granne hittar hon ett nytt jobb hos en familj i en annan del av Lima. Hon får äntligen börja i kvällsskolan. Där lär hon sig sakta läsa, skriva och räkna. I kvällsskolan får Josefi na äntligen riktiga kompisar. De är också fl ickor som arbetar. En av dem tar med Josefi na till en förening för hushållsarbetare. Där träffas de varje söndag. De pratar om sina upplevelser och

Josefina (i mitten) tillsammans med sin mamma i närheten av hennes hemby. När Josefina efter 10 år som piga sökte upp sin mamma kunde de knappt prata med varandra. Josefina hade nästan helt glömt sitt modersmål, quechua.

försöker tillsammans hitta lösningar på varandras problem. Och skrattar mycket. Mamma! När Josefi na är 17 år vill hon leta reda på sin familj. Hon hittar kusinen i Lima och han berättar för henne hur man tar sig tillbaka till byn. Kusinen är glad att se henne, för sedan hon blev utkastad och försvann har Josefi nas mamma gått till polisen och anmält henne försvunnen.

Josefi na träffar sin mamma. Det är tio år sedan de sågs senast och det är så mycket hon vill berätta. Men hon kan knappt! Under åren hon arbetat har familjerna förbjudit henne att prata quechua, och nu har

Sökandet efter flickornas ursprung och födelsebevis har lett Josefina på färd fram och tillbaka genom bergskedjan Anderna. Många känner nu till hennes arbete och hjälper Yanapanakusun i kampen för flickornas rättigheter.

GLOBEN_0746_SV_s019 19

07-10-12 10.20.22

hon nästan glömt bort sitt modersmål. – Jag har saknat dig så mycket, säger Josefina, och de gråter tillsammans. Tillbaka i Lima fortsätter Josefina att gå i skolan varje kväll. När hon är 23 år får hon till slut sin examen. Hon är så stolt! Hennes nya vän Vittoria gratulerar henne. De har träffats i föreningen för hushållsarbetare och planerar att flytta till Cusco för att starta en liknade förening där. Cusco är en stad i bergskedjan Anderna. För flera hundra år sedan var det huvudstaden i inkaindianernas rike och det är fortfarande ett centrum dit många flickor åker för att arbeta. Josefina, Vittoria och Ronald flyttar in i ett rum. När de börjar sitt arbete i kvällsskolorna märker de att situationen för pigorna i Cusco är ännu värre än i Lima. De flesta pigorna är unga flickor, många är bara femsex år gamla och ensamma i staden. De flesta kommer från byar långt uppe i bergen, pratar bara quechua och har ingen kontakt med sin familj.

också startat en egen skola för flickor och pojkar som arbetar i Cusco. Nu har Yanapanakusun, Josefinas organisation, byggt det stora hus Josefina drömt om för flickorna. De har också ett litet hotell, där gäster från hela världen bor, och en radiostudio för att sprida kunskap om de hushållsarbetande flickorna. Arbetet går framåt men Josefina möter fortfarande motstånd från polisen, advokater och domare som vill stänga huset. – De vill inte lyssna på flickorna, säger Josefina. – Flickorna som vi hjälper har blivit svikna många gånger och de har aldrig känt sig älskade. Därför vill vi visa att vi bryr oss om dem på riktigt. 

Lek och rörelse är viktigt för självkänslan och glädjen att gå i skolan. Det är en viktig del i Yanapanakusuns och Josefinas utbildnings program.

Vad gör Josefina och Yanapanakusun? • Driver ett hem där unga hushållsarbetande flickor får en bostad, kläder och omsorg. • Letar upp flickornas familjer och hjälper flickorna att få identitetshandlingar. • Driver ett hjälpcenter för hushållsarbetande flickor och kvinnor i Cusco. • Fem radioprogram för att sprida information om flickornas situation och rättigheter till flickorna själva, deras familjer, arbetsgivare och övriga samhället. • Förebyggande arbete i byar och samhällen i bergen kring Cusco. • Kvällsskolan Maria Angola för arbetande flickor och pojkar i Cusco. • Yrkesskola för hushållsarbetande flickor. • Driver ett jordbruk i inkornas heliga dal. • Driver ett hotell och en resebyrå.

”Vi hjälper varandra” Josefina grundade organisationen Yanapanakusun tillsammans med Vittoria Savio Gilardi och Ronald Zarate Herrera 1994. Yanapanakusun betyder ”vi hjälper varandra” på quechua. Organisationen driver många projekt. Det viktigaste är Caith, som är Josefinas arbete med de hushållsarbetande flickorna.

Vi bryr oss Snart är Josefinas arbete helt inriktat på att hjälpa Cuscos osynliga, arbetande flickor. Först hjälps flickorna att få sitt födelsebevis. Men det är svårt, för många har glömt bort sitt efternamn och var deras hemby ligger. Josefina måste ofta ge sig ut på långa vandringar till byar i bergen. När hon besöker byarna passar hon på att berätta om situationen för flickorna i Cusco. När flickorna har sina födelsebevis kan de äntligen börja skolan. De flesta börjar i statliga skolor, men Josefinas organisation har 20

GLOBEN_0746_SV_s020 20

07-10-12 10.20.29

Rosia är fri på berget

osia vill inte stiga upp den här morgonen. Under ulltäcket som pappa vävt är det fortfarande varmt, men utanför sängen är det kallt. Små iskristaller har lagt sig som en vit slöja över hela huset och hela byn. Rosias sandaler är stela av nattens frost och snart värker fötterna av kylan. Den lilla byn ligger 4300 meter

över havet, så trots närheten till ekvatorn är nätterna alltid kalla. Rosia springer till vattenkranen, sen tillbaka till huset, sen på stället för att få upp värmen i fötterna. Men det är åtminstone torrt. Under regnperioden vaknar hon varje morgon till snö och lera. När frukosten är klar väcker Rosia sina syskon, José och Jeovana. Mamma

och pappa är inte hemma. De steg upp långt före gryningen för att promenera tre timmar nedför berget. Där nere har familjen sin majsodling. Mamma har sagt åt Rosia att ta hand om syskonen. Men de fuskar med tvättningen, tar bara lite vatten i ansiktet. Vattnet i brunnen är iskallt. – Säg inget till mamma bara, säger Rosia och fnissar. Ser dåligt Rosia tar med syskonen till den ljusblå skolan. Innanför skolgårdens stenmur spelar barnen fotboll. Rosia älskar fotboll. De spelar killar mot tjejer och Rosia är inte rädd för att tackla sig till bollen. Hon dribblar och gör mål!

Rosia Sencia Peña, 11 Gillar: Att vara på berget tillsammans med fåren. Favoritmat: Kokt potatis. Önskar: Ett par skor i ljust skinn. Älskar: Mina syskon José, 8 år, och Jeovana, 5 år. Att spela fotboll. Hatar: Bråk och slagsmål, när barn är elaka mot varandra. Drömmer om: Att arbeta i ett hushåll, tjäna pengar och köpa fina kläder. Stolt över: Kjolen som min pappa har sytt.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Högt uppe på berget känner Rosia sig fri. Hon springer med fåren och leker med sina syskon. Idag dagdrömmer hon om att hon arbetar i staden Cusco och har fina, nya kläder på sig. Plötsligt väcks hon ur drömmen av ett dödsskri från ett av fåren! Hon springer mot fåret och gråräven, men det är för sent…

GLOBEN_0746_SV_s021 21

07-10-12 10.20.37

Stampad potatis – mums! Varje dag efter skolan hjälper Rosia sin pappa med att torka potatis. Torkad potatis kan familjen spara hela vintern utan att den blir dålig. 1. Välj ganska små potatisar. Lägg dem på tork i solen.

2. Efter två dagar är det dags att stampa och kliva på potatisen så att skalet spricker och vätskan kryper fram.

3. Upprepa stampningen några gånger. Till slut är potatisarna torra och svarta.

De andra tjejerna jublar och hoppar, och Rosia sträcker armarna i luften. Inne i klassrummet känner sig Rosia inte lika självsäker. Hon gillar att gå i skolan. Men den starka solen uppe på berget har skadat hennes ögon och hon har svårt att se vad läraren skriver framme på tavlan. Mamma vill gärna ta henne till en doktor, men först måste de spara pengar för att betala läkaren och den fyra timmar långa resan dit. Fram till dess måste Rosia fortsätta att kisa med ögonen och sedan ha huvudvärk till lunch. Längtar efter skor Skolan slutar klockan tolv varje dag. Då tar Rosia sin syster i handen och går upp mot bergstopparna. De ska leta reda på fåren. – På berget känner jag mig fri, säger Rosia Hon har en slunga för att kasta små stenar mot

fårflocken, för att få den att gå i riktning mot huset på kvällen. Rosia tycker om slungans swischande ljud. Ibland leker hon med andra barn som vaktar får på berget. Men de flesta dagarna är det bara hon och hennes syskon. Då brukar hon sitta på berget, titta på fåren och fantisera. Mest drömmer hon om att åka till Cusco för att arbeta. Rosia har sett många flickor från byn hoppa på ett lastbilsflak och försvinna mot en spännande värld i staden. – Jag skulle vilja arbeta och tjäna pengar. Då skulle jag köpa fina kläder, först skulle jag köpa en gul kofta med blanka knappar. Och skor! Jag vill verkligen ha ett par skor, säger Rosia. Rosias mamma arbetade i Cusco när hon var ung. Mamma har berättat om bilarna och om de dignande fruktstånden där de säljer äpplen, apelsiner och mango. – Men jag vill bara arbeta hos någon som jag känner, ingen främmande familj. Helst vill jag åka till Cusco tillsammans med min mamma, säger Rosia.

4. Mal den torkade potatisen till potatismjöl och använd i stuvning, soppor och grytor.

Rosia

GLOBEN_0746_SV_s022 22

07-10-12 10.20.52

Gråräven kommer Plötsligt skriker ett får hjärtskärande och Rosia väcks ur drömmen. Rosias syskon skriker också, för de ser alla rävens blanka tänder hugga mot fårets hals. Blodet pumpar fram över ullen. Rosia springer mot gråräven och fåret. Hon kastar en sten och skrämmer bort gråräven, men det är för sent. Hennes vita får är dött. – Vad ska vi göra? Mamma kommer att bli arg och slå oss, säger José och stirrar förskräckt på fåret i Rosias armar.

Det är vanligt att föräldrar slår sina barn, men Rosia vet att deras mamma inte kommer att slå dem. Men hon kommer att skrika och vara arg. På vägen hem är Rosia ledsen och tyst. Hon bär fåret och blod fastnar i tröjan. Det finns ingen elektricitet i byn, så när solen gått ner och mamma skällt färdigt sitter Rosia ensam i mörkret. – Jag ska åka härifrån, tänker hon och tårarna trillar. Allt kommer att bli bättre bara jag åker härifrån. 

Rosia står tillsammans med sin familj utanför huset, som ligger mitt i byn. Huset är byggt av lertegelstenar som värms upp av solen under dagen, så att de kvällarna inte känns lika kalla inne i huset.

Många av barnen i byn äter aldrig frukost. Utan mat i magen blir det stökigt och oroligt i klassrummet. Därför ger några föräldrar i byn alla barn ett glas välling på för middagen. En gång varannan vecka är det Rosias mamma som kommer med mellan målet.

GLOBEN_0746_SV_s023 23

07-10-12 10.21.09

Varför vill flickorna åka till stan? • Familjerna på landsbygden är ofta väldigt fattiga. Vissa flickor åker till stan för att de vill slippa vara hungriga och kalla. • Skolorna i byarna är små och har bara tre eller fyra årskurser. Vissa flickor åker till stan för att de vill fortsätta gå i skolan. • Alkoholism och våld är vanliga problem i fattiga byar. Vissa flickor åker till stan för att komma bort från övergrepp i hemmet.

Bildäckssandaler Rosia och de flesta barnen i byarna utanför Cusco har på sig sandaler – sommar som vinter. De heter ushuta och förr i tiden var de gjorda av lamaskinn. Nu görs sandalerna av gamla bildäck.

De flesta flickor som åker till städerna i Peru vet väldigt lite om vad som väntar dem. Flickor som arbetar i hushåll får ofta arbeta hårt och är isolerade i de hem där de arbetar, speciellt innan de lärt sig prata spanska. De behandlas ofta illa och utsätts för övergrepp. Därför arbetar Josefina och Yanapanakusun tillsammans med byskolorna för att informera barn och föräldrar om hur livet ofta ser ut för en piga.

Rosia och hennes klasskompisar älskar att spela fotboll. Skolgårdens stenmur utgör sidlinjerna.

GLOBEN_0746_SV_s024 24

07-10-12 10.21.19

 TEXT & FOTO : JOHANNA HALLIN

Jag är bra!

– Jag är bra! Jag är bra! Ropen studsar mellan husen och bergen. Dimitri från Josefinas organisation Yanapana kusun har kommit med sin motorcykel på den nybyggda grusvägen, den första vägen som någonsin gått till den lilla byn. Den är en av 30 byar som Yanapanakusun regelbundet besöker.

leverna i årskurs fem och sex leker, pratar, skriver listor och ritar hela förmiddagen. Det handlar om värdighet. Det är ett svårt ord och det tar en stund att reda ut vad det egentligen betyder. – Värdighet är att respek tera sig själv och andra, säger Regina. – Precis, säger Dimitri. Vi kanske är fattiga, men vi är ändå värda respekt. Ni mås te anstränga er i skolan och vara vänlig mot de vuxna, men de vuxna måste också vara snälla mot er. Ingen får

slå er eller behandla er illa. Lidia rynkar på pannan. När hennes pappa kommer hem och är full blir det ofta bråk och slagsmål. Det är respektlöst, tycker Lidia. – Jag blir arg när min pappa beter sig så, säger hon. Lidia och de andra elever na har pratat mycket om fulla föräldrar och vuxna. Många vuxna här dricker alkohol för att glömma det hårda arbetet, hungern och fattigdomen. Men barnen glömmer aldrig. – Förut drömde jag ofta

Lidia Garate Luza, 13

om att flytta till Cusco eller till Lima, men nu är min dröm att de ska bygga en till skola här i vår by, säger Lidia. – Jag vill gå klart hög stadiet och sen vill jag öppna en affär. Där ska jag sälja bröd, nudlar, potatis och socker. Jag vill helst bo här. Men jag ska aldrig, aldrig dricka alkohol och när jag får en man ska han inte hel ler göra det. 

Gillar: Att leka på skolgården. Gillar inte: När vuxna bråkar och slåss. Kräver: Att pappa ska respektera mig och mina kompisar. Saknar: Mamma. Hon dog när jag var liten. Ser upp till: Dimitri, som lär oss om barnets rättigheter.

Hela kroppen är med när Yanapanakusun håller lektion.

GLOBEN_0746_SV_s025 25

07-10-12 10.21.29

Stopp för fulla lärare Jeni Maribel Piñe Pucyura, 9 Gillar: Matte, det är logiskt och enkelt. Hatar: Fulla vuxna. Vill bli: Bibliotekarie, så att jag kan läsa alla böcker.

Jeni Maribel älskar att gå i skolan. Att göra mattetal till exempel. Men idag är det måndag och klassen kommer inte att lära sig någonting nytt.

eni-Maribel och de andra barnen sitter helt stilla när de hör läraren komma. Han luktar illa av svett och sprit. Genast börjar han att skälla på dem. – Varför har ingen dragit ut min stol? Ni är värdelösa, dumma bondbarn! Varför måste jag vara i den här hålan? Läraren kommer från Cusco, men jobbar i Jeni Maribels lilla by. Många vuxna från stan ser ner på

människorna på landsbygden. Därför bryr sig läraren inte om sitt jobb. Han är ofta full och den här dagen, liksom de flesta måndagar, somnar han med huvudet på katedern. Barnen sitter tysta hela dagen. När läraren vaknar tar han av sig skärpet för att slå någon på fi ngrarna. Efter skoldagens slut samlas barnen bakom Jeni Maribels hus. – Vi måste göra något, säger hon.

De bestämmer att alla ska gå hem till sina föräldrar och berätta om läraren. Jeni Maribel berättar om slagen och om hur den fulle läraren skriker åt barnen. Den kvällen samlas föräldrarna och går till polisen. Nästa dag kommer inte läraren. Eleverna är ensamma i klassrummet varje dag hela veckan. Men följande måndag kommer två nya lärare. – Vi har hört om era problem. Men vi lovar att aldrig komma fulla till skolan. Vi ska behandla er med respekt, precis som ni respekterar oss som lärare, lovar de. Jeni Maribel är stolt. Tillsammans med sina klasskompisar har hon fått bort den fulla läraren. – De borde kasta alla dåliga lärare i fängelset! säger hon. Men inte bara lärarna, utan alla vuxna som slår barn eller behandlar barnen illa. 

Jessica Quispe, 11 år, och Juli Borrientos, 9 år, har dräkter från området Tinta, söder om Cusco.

Victor Manuel Meza, 10 år, och Marco Antonio Luna Huisa, 11 år, har på sig dräkter från skördehögtiden i området Tinta.

GLOBEN_0746_SV_s026 26

07-10-12 10.21.45

Cuscos garderob Clorinda Cachira Owepe, 15 Glad: När jag dansar. Ledsen: När våra lamadjur och får dör i vinterkylan. Arg: På vuxna som tvingar flickor att arbeta dag och natt utan en ledig dag. Önskan: Att få dansa vid stupet igen.

Rosemery Ugarte, 12 år, har på sig en dräkt som kom till Peru med de spanska erövrarna för flera hundra år sedan.

Reyna Caceres Puma, 10 år, och Carlos Enrique Contreras, 11 år, har på sig en dräkt från Chicchinccha. De kallas för Andernas cowboys, eftersom många i det området arbetar med hästar och kor.

Sabina Yahaira, 5 år, har på sig en Tincus-dräkt från området kring Titicacasjön i södra Peru.

Jose Nicolas Ccapatinta Lopez, 12 år, har på sig en Canchi-dräkt, som man bär till en av de äldsta indiandanserna. Den handlar om att torka potatis.

På www.childrensworld.org kan du se två filmer när Clorinda och hennes skolkompisar dansar.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Barnen i Cusco-området älskar att dansa och sjunga. Det finns många vackra dräkter att ta på sig och danser att lära sig. Några härstammar från inkatiden, andra har sina rötter i Spanien. Under juni och juli avlöser festerna varandra. Den viktigaste festivalen i Cusco heter Inti Raymi och härstammar från tiden då inkaindianerna firade årets kortaste dag, vintersolståndet.

Clorinda dansar stupdansen ”Jag älskar att dansa! Men jag vill ha utrymme så att jag kan dansa som jag vill. Min by ligger nära berget Apu, vars namn betyder gud på quechua. Det är det högsta och heligaste berget kring Cusco. Varje vinter år har vi en stor fest och alla i byn dansar. Speciellt vilt dansar vi flickor. Platsen där vi firar festivalen ligger på berget, vid ett stup. De gamla i byn berättar om flickor som dansat så vilt att de ramlat ner i avgrunden. En gång höll jag på att falla ner för stupet! Men pappa fick tag på mig.”

Gregorio Cansaya Quispe, 10 år, har på sig en djävulsdräkt från en traditionell dans från området Paucartamzo, nära den peruanska djungeln.

16-40 Peru.indd 27

07-10-18 09.39.58

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Trött och ensam i

Cusco

Ingen ser mig

Behandlas som en hund ”Jag får sitta i köket och äta rester, som en hund. Ibland får jag ingen mat alls. En gång var jag så hungrig att jag letade i soptunnorna bakom huset efter någonting att äta. Då tänkte jag att det hade varit bättre om jag inte fanns alls.” Reyna, 11

De flesta flickor som kommer till Cusco för att arbeta kommer från landsbygden i bergen som omger staden. De drömmer om stadslivet, om utbildning och fina kläder. Men ofta liknar verkligheten mer ett fängelse.

”Frun i huset lagar maten, men jag måste skala alla grönsaker och se till att det brinner i spisen. Efteråt är det jag som diskar och städar upp. Många tycker att hon är en bra kock. Det gör mig arg. Det är aldrig någon som ser att jag hjälper till.” Fany, 12

Blir luggad ”Jag tvättar hela familjens kläder. Det värsta är när deras barn har fått fruktfläckar på sin vita tröja. De är så svåra att få bort och om jag inte lyckas blir frun i huset arg. Hon skriker och luggar mig i håret.” Carmen Celia, 13

Går aldrig ut ”Jag går aldrig ut. Jag skulle gå vilse och vem skulle jag fråga om vägen? Jag kan inte prata spanska. Dessutom säger min arbetsgivare att man kan bli rånad och slagen på gatan, eller att polisen skulle ta mig. Jag är rädd för det.” Laydi, 12

GLOBEN_0746_SV_s028 28

07-10-12 10.22.31

Valeria somnar på skolbänken

Skriker fula ord ”Mannen i huset blir arg väldigt lätt. Det spelar ingen roll vad jag gör, han skriker alltid åt mig. Fula ord, väldigt högt. Jag vill slita av mig öronen när han gör det.” Juli, 13

På kvällsskolan får flickorna chans att använda datorer. De flesta av dem får bara dammtorka datorerna där de bor.

Josefina möter flickor i kvällsskolan Att besöka de olika kvällsskolorna är en viktig del av Josefinas och Yanapanakusuns arbete. Det är här hon får kontakt med flickor som behöver hjälp och stöd. Kvällsskolorna är egentligen till för vuxna hushållsarbetare, men många av eleverna är barn. Många arbetsgivare låter inte flickorna gå i vanlig skola, men låter dem gå till kvällsskolan efter att dagens arbetsuppgifter är utförda. Vissa flickor får bara gå en gång i veckan. Därför ordnar kvällsskolorna extralektioner på lördagar och söndagar.

Valeria somnade idag, med huvudet liggande på läseboken och armarna i knät. Läraren på Cuscos största kvällsskola väcker henne försiktigt. Det är inte första gången han ser en flicka som är utmattad efter dagens arbete. Men Valeria skäms ändå. Hon vill göra bra ifrån sig i skolan, men det är svårt när ögonen är grusiga och armarna blytunga. ”Jag stiger upp strax innan klockan sex på morgonen. Då är det kallt i hela huset, och jag skyndar mig att börja städningen för att få upp värmen. Om jag har tur sover de två pojkarna till halv åtta. Då hinner jag läsa lite läxor innan de vaknar. Frun i huset går till jobbet när jag vaknar, så det är mitt ansvar att klä pojkarna och ta med den äldre till dagis. Den yngre pojken är bara ett år gammal. Jag tar hand om honom och leker med honom hela dagen. Jag tycker om när han skrattar och han tycker om mig också. Mitt på dagen ger jag pojkarna lunch och tvättar dem. Sen tar jag hand om dem och tvättar kläder resten av eftermiddagen. För det mesta är det lätt. Men ibland blir mina arbetsgivare arga. Förra veckan lekte jag med pojkarna på gatan precis när mannen i huset kom hem. Det var inga bilar där, så det var inte farligt, men han blev jättearg och kallade mig ’idiot’. Jag kände mig dum och ledsen. Klockan sex varje dag går jag till kvällsskolan. Det är det bästa på hela dagen, men jag är alltid så trött. Jag har ont i huvudet och jag orkar knappt hålla i en penna. Därför är jag inte så duktig i skolan. Jag orkar inte koncentrera mig på vad läraren säger. Jag önskar att jag fick gå i skolan på dagtid, som andra barn. Men jag måste arbeta, så det är omöjligt. Klockan halv tio kommer jag tillbaka till huset. Då ska jag diska efter middagen och försöka äta något innan jag stupar i säng.”

Valeria Llamacehima Churata, 13 Tycker om: Att pyssla och göra örhängen. Blir ledsen: När jag tänker på min mamma och hur hon brukade skratta och krama mig. Dröm: Att bli sjuksköterska.

16-40 Peru_korrad.indd 29

07-10-18 10.04.20

Luz Garda hittar hem

Luz Garda är 11 år när hon sitter på bussen på väg mot en stad hon inte vet namnet på. Hon har rymt. Nu är hon ensam, hungrig och långt borta från skrikande släktingar och tafsande män. En kvinna med fina kläder sätter sig bredvid henne. – Behöver du hjälp?

uz Garda har bara en tunn t-shirt på sig. Kvinnan sveper in henne i en fi lt och ler mot henne. – Vi är på väg till Cusco, säger kvinnan. Det är en stor stad, men oroa dig inte,

jag ska ta hand om dig. Luz Garda blir glad. Äntligen en vuxen som bryr sig om henne. Hittills har hon inte känt sig välkommen någonstans. När hon var sex år skickade hennes styvfar iväg henne till en moster i stan, för att gå i skolan. Men det dröjde flera år innan mostern tyckte sig ha råd att betala skolavgiften. Luz Garda fick hjälpa till med städning och i mosterns lilla affär istället. En dag väntade Luz Gardas syst-

rar på henne utanför dörren. Förvånad kramade hon dem. Hon hade saknat sina äldre systrar ända sedan de lämnat byn många år tidigare. – Du ska bo med oss nu, sa systrarna. Så lämnade hon mosterns hus utan att säga adjö eller berätta vart hon var på väg. Men livet hos systrarna blev inte om Luz Garda hade hoppats. Hon slutade skolan för att ta hand om sin systerson. Systrarna arbetade hela eftermiddagarna och nätterna i en bar. Men det värsta var en av systrarnas pojkvän. När systern arbetade försökte han ta av Luz Garda kläderna och ta på henne. När Luz Garda berättade för systern blev hon rasande. – Ljug inte om min pojkvän, skrek hon och slog Luz Garda i ansiktet. Försvinn! Så Luz Garda gick ut genom dörren, bort till buss-

Luz Garda och hennes bästa kompis Adaluse besöker Cuscos årliga marknad. Tidigare har inte familjerna de arbetat hos givit dem ledigt. Det här är första gången som de äter sockervadd och åker karusell och pariserhjul.

stationen och köpte en bussbiljett för de enda slantarna hon ägde. Det var så hon hamnade bredvid den vackra kvinnan på bussen till Cusco. Dröm blir mardröm Den första veckan är som en dröm. Luz Garda sover gott och på dagarna hjälper hon kvinnan att sopa golven i huset. Men sen vill kvinnan att Luz Garda ska göra allt mer. Laga maten, diska, tvätta kläderna, dammtorka, skölja grönsakerna, handla, putsa fönster. Uppgifterna blir fler

GLOBEN_0746_SV_s030 30

07-10-12 10.23.01

Gillar: Att dansa, lyssna på musik, läsa böcker, shoppa. Favoritbok: Harry Potter. Favoritmusik: Reggaeton. Drömmer om: Att bli konstnär eller turistguide. Ser upp till: Josefina. Hon är som en mamma för mig.

Pigans rättigheter En dag på marknaden träffar Luz Garda en fl icka vid brödförsäljaren.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Luz Garda Callapiña Chani, 16

och fler, och kvinnan blir alltmer missnöjd. Eftersom Luz Garda kommer från en by utan elektricitet har hon aldrig använt ett strykjärn. En dag bränner hon ett hål i en av kvinnans blusar. När kvinnan märker det blir hon väldigt arg. – Du är otacksam och lat. Jag borde skicka dig till polisen, väser hon. Luz Garda arbetar varje dag hela veckan, från klockan sju på morgonen tills sängdags klockan halv tio. Hon försöker göra alla sina sysslor rätt, men kvinnan hittar alltid något att klaga på.

Luz Garda köper karusellbiljetter för pengar som hon tjänat hos familjen där hon jobbar nu. De är snälla och rättvisa.

– Hej, är du också piga? frågar fl ickan. Luz Garda nickar förvånat. Flickan säger att även de som arbetar som pigor har rätt att gå i skolan, de har rätt att vara lediga varje

GLOBEN_0746_SV_s031 31

07-10-12 10.23.09

söndag och de har rätt till en lön. Luz Garda får inget av det, men hur ska hon våga säga något till kvinnan? Luz Garda träffar aldrig fl ickan igen. Ibland tror hon att det var en ängel som hon träffade vid brödståndet. Hon tänker på det fl ickan sagt varje dag. Men varje gång hon försöker ta upp sina rättigheter skrattar kvinnan bara. En kväll rymmer Luz Garda på nytt. Hon springer tills hon tror att lungorna ska sprängas och ingen följer efter henne. Den natten sover hon på torget i Cusco. När poliserna väcker henne är hon kall och rädd. Polisen håller Luz Garda inlåst i många dagar. Men till slut skickas hon till

Josefina och Yanapanakusun. Ett 15-tal fl ickor i olika åldrar delar på en sovsal. Alla kommer från små byar utanför Cusco och har jobbat hos familjer som har behandlat dem illa. Josefi na ställer många frågor, men Luz Garda svarar inte. Hon bara stirrar tyst tillbaka. Hon litar inte på någon längre. Litar på Josefina Under en lång tid gör Luz Garda sitt bästa för att irritera Josefi na. Hon är otrevlig, vägrar hjälpa till och hon vill inte bli kompis med någon av de andra fl ickorna. Men Josefi na är tålmodig. Hon förstår att det är Luz Gardas sätt att visa att hon är ledsen och arg. Efter ett

Luz Gardas födelsebevis behövdes för att hon skulle kunna börja skolan igen.

Luz Gardas garderob Danskläder Luz Garda har två väskor som garderob för sina kläder.

– Jag älskar att dansa till reggaeton. Jag har gått flera danskurser för att lära mig dansa bättre. Det är viktigt att ha en sko med klack när man dansar.

Arbetskläder – De är inte så fina, så då gör det inget om jag blir smutsig.

Arbetsskorna Dansskor

GLOBEN_0746_SV_s032 32

07-10-12 10.23.19

år i huset säger Josefi na: – Jag tycker att vi ska leta reda på din familj. Först blir Luz Garda rädd. Hon vill inte träffa de släktingar som hon rymt ifrån. Men till slut går hon med på att åka. Under den långa bussturen pratar hon med Josefi na. Det känns som första gången de pratar på riktigt. Hos sin moster får Luz Garda en kopia på sitt födelsebevis. Det betyder att hon kan börja skolan igen. Sen tar Luz Garda mod till sig. – Förlåt för att jag rymde, säger hon. – Förlåt för de gånger vi inte behandlade dig så väl som vi borde ha gjort, säger mostern. På vägen tillbaka till

Cusco är allt förändrat. Luz Garda har äntligen bestämt sig för att lita på Josefi na. Min nya familj Nu är Luz Garda 16 år. På dagarna arbetar hon i en familj som betalar bra och på kvällarna går hon i skolan. Sen kommer hon hem till Josefi nas hus och rummet som hon delar med Fortune och Adaluse. – Bäst av allt är att jag har fått en familj här på Yanapanakusun. Mina rumskamrater är som mina systrar, säger Luz Garda. – Nu kan jag känna mig glad och lycklig. Och när jag är ledsen så kan jag gråta utan att vara rädd. 

Luz Gardas favoritgodis.

Luz Garda och hennes bästa kompis, Adaluse, går båda sista året på Yanapanakusuns skola Maria Angola.

Sportkläder – Jag har mina nya kläder när jag leker och sportar. Mest gillar jag dubbel-hopprep. Eftersom det är så kallt här i Cusco sportar jag ofta för att hålla värmen.

Sportskor

GLOBEN_0746_SV_s033 33

07-10-12 10.23.30

Prova quechua

Rätt till två språk

Hej Jag mår bra bror (till kille) Jag mår bra syster (till tjej) Vad heter du? Ja Nej Tack Hejdå/Ses en annan gång Jag älskar dig

Både spanska och quechua är officiella språk i Peru. Men spanskan har ansetts finare eftersom de flesta i städerna som har pengar och makt talar bara spanska. Många fattiga människor i bergen talar bara quechua. Ofta när en flicka kommer till stan för att arbeta kan hon inte prata med någon. Familjen hon arbetar hos vägrar att tala quechua och hon har aldrig lärt sig spanska. När hon sedan efter ett par år lärt sig spanska är det inte ovanligt att hon glömmer bort quechuan. Det innebär att hon inte kan prata med sin familj, om hon skulle få chansen att träffa den igen. – Därför är det viktigt att flickorna både lär sig spanska och får möjlighet att ha kvar sitt modersmål, säger Josefina. Det handlar inte bara om språket, utan också om att ha kvar sin historia och om självkänsla.

Allillanchu kashanki Allillanmi waykey Allillanmi panay Ima’n sutiki? Ari Manan Diospagarasunki Tupananchis cama Noka munakuyki

Gregorio lär dig att räkna till tio på quechua på www.childrensworld.org!

Luz Gardas skolväska och skolmaterial.

Böckerna om Harry Potter är Luz Gardas favoriter. ”Jag gillar lojaliteten mellan de tre kompisarna. Dessutom har Harry magiska talanger, som han utvecklar allteftersom han lär sig mer och mer. Så vill jag också utveckla mina talanger.”

Sommarkläder

Vinterkläder

– Det här är mina strandkläder. Jag har varit i Lima en gång och sett Stilla havet! Solglasögon

Solhatten – Den här solhatten har jag när jag går i bergen. Man måste skydda huvudet mot det starka solljuset annars kan man svimma.

Ankväskan kommer från Titicacasjön i södra Peru.

GLOBEN_0746_SV_s034 34

07-10-12 10.23.46

Josefinas organisation driver kvällsskolan Maria Angola. Den är öppen för barn som arbetar, både flickor och pojkar. Flickorna arbetar ofta i hushåll eller tillsammans med någon släkting. Pojkarna bor ofta själva, ibland hyr de en säng och ibland bor de på gatan. De arbetar till exempel som diskplockare, gatuförsäljare, som hjälpreda på ett bageri eller i en verkstad. Men både flickor och pojkar är ofta väldigt ensamma och känner sig värdelösa. De måste arbeta hårt och är ofta trötta. Många tycker att det är svårt att arbeta i grupp, eftersom de aldrig fått lära sig samarbeta genom att leka eller plugga tillsammans med andra barn. Eleverna på Maria Angola får lära sig många olika saker, men viktigast av allt är att lära sig: • att alla barn har rättigheter. • att flickor och pojkar är lika mycket värda. • att alla människor är värda respekt, frihet och kunskap. • att samarbeta. • att kunna kräva sina rättigheter.

En dag på Yanapanakusun 07.15 Dags att vakna Under vinterhalvåret väcker Josefina flickorna kvart över sju. Då hinner de precis bädda sängen, göra sig i ordning och äta frukost innan några ska iväg till skolan. – Det är kallt i huset, så de får ligga i den varma sängen så länge som möjligt, säger Josefina. På sommaren, när solens värme börjar tidigare, stiger de upp klockan halv sju.

07.45 Mot skolan Clorinda, 15 år, skyndar sig nedför gatan mot skolan. Hon och hälften av flickorna i huset går i en dagskola. De andra går i kvällsskola.

09.00  TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

En skola för flickor och pojkar

Mata gässen Fortunata och Youana matar gässen och ger dem vatten. – De äter gräs, apelsinskal och andra köksrester. Vi har sju gäss och de lägger ett ägg var om dagen, säger Fortuna.

GLOBEN_0746_SV_s035 35

07-10-12 10.24.02

10.00 Vattna plantorna Sonia, 12 år, och Elisabeth, 11 år, har planerat frön i små krukor. Nu växter plantorna och blir större varje dag.

09.30 Städa marsvinsburen Flickorna har 14 marsvin som bor i en bur på gården. Men de är inte husdjur som man leker med. I Peru är marsvin en delikatess som man äter. – Men vi äter inte våra marsvin. De är så gulliga och vi tycker synd om dem, säger Vittoria, 11 år.

10.15 Tvätta Trapo Hunden heter Trapo, vilket betyder trasa eller skräp. Den fick namnet när den var valp och Josefina försökte slänga bort den, i tron att den var en skräpbit på golvet. Adaluse och Sonia tvättar Trapo varje vecka. Hunden bor på gården och skäller om någon främling försöker ta sig in.

10.30 Kaninmys Det bor en kanin i trädgården och Fortuna, 17 år, har döpt den till Meggi. Kaninen kommer springande när hon ropar på den.

– Vi tar hand om djuren och djuren tar hand om oss. Många av flickorna kommer från landsbygden och har vuxit upp med djur, säger Josefina. Det är viktigt att de får chansen att fortsätta den kontakten. Dessutom är husdjuren bra eftersom flickor som blivit svikna av vuxna människor, kan börja träna upp sina känslor igen i kontakten med djuren. Det kan vara omsorg, förtroende och kärlek.

Rosalbina, 15 år, älskar att spela llajes. På www.childrensworld.org kan du lära dig hur man gör.

11.00 Cirkelprat hos psykologen Ett par gånger i veckan träffar Elisabeth, 11 år, och de andra flickorna Yanapanakusuns psykolog. Här pratar de om svåra saker som flickorna varit med om, men också om hur de mår just nu och om framtiden. – Vi lär oss att andas lugnt och hur man pratar med sina kompisar, att lyssna och berätta. Många i Peru tycker att det är skamligt att prata med en psykolog, men jag tycker att det är bra, säger Elisabeth.

12.30 Stickning och lek När morgonens uppgifter är avklarade pustar Vittoria, 11 år, ut. Varje söndag kommer det arbetarflickor till huset för att umgås och göra roliga saker. För några veckor sedan lärde de sig sticka. Vittoria är redan inne på sin tredje halsduk. Hon virar den runt halsen och fortsätter att sticka på den.

GLOBEN_0746_SV_s036 36

07-10-12 10.24.23

13.00

16.00

Snart lunch Mariam, 16 år, och Sonia förbereder lunchen. Då äter alla flickor tillsammans, ofta gryta med potatis, majs och andra grönsaker.

Dags för läxor Gracelia, 12 år, och Jeni-Maribel, 9 år, läser läxor i biblioteket. Båda två går i skolan på morgonen, så när de andra flickorna försvinner iväg till kvällsskolan gör de läxorna tillsammans.

I biblioteket finns pussel och serietidningar som handlar om hushållsarbetande flickor.

17.30 Lekparken När någon av de vuxna har tid att följa med får flickorna gå till lekparken. Det finns rutschkana och fotbollsplan, men roligast av allt är gungbrädorna.

16.30 Lyxstund med DVD På helgerna, efter att alla läxor är avklarade, får flickorna kolla på tv. Bäst gillar de sina DVD:er med musikvideos. Clorinda har flera DVD:er med den peruanska sångerskan Fresialinda. – Hon är alltid glad och sjunger vackert. Och jag gillar huayno, det är indianernas traditionella musik, säger hon.

20.30 Middag När de sista flickorna kommit tillbaka från kvällsskolan är det dags för middag. Efter maten får de en sked honung. Under vinterhalvåret är det väldigt kallt på nätterna och många är förkylda. Då känns honung skönt och mjukt i halsen.

Lyssna och titta på Clorindas favoritartist – Fresialinda – på www.childrens world.org!

. -

18.00 Jordbävningsträning Många byggnader i Peru har jordbävningscirklar märkta med S. Det är den säkraste platsen på gården. Dit ska flickorna ta sig om det blir en jordbävning.

22.00 Godnatt Elisabeth och Vittoria borstar tänderna och busar lite extra länge innan Josefina kommer in. Det är dags att gå till sängs. – Sueña con los angelitos. Dröm med änglarna, säger hon.

16-40 Peru_korrad.indd 37

07-10-18 10.12.43

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

Flickornas egen radio Det är torsdag morgon och sekundvisaren tickar mot halv nio. Lamporna tänds. Nu är det dags för pigornas eget radioprogram! – Välkomna, idag ska vi prata om vår rätt att bli behandlade rättvist och schyst, säger Inés Kcorahua Cruz.

När Inés var liten arbetade hon som piga och blev räddad av Josefi na. Nu jobbar hon med radioprogrammet för att informera andra barn som är i den situation hon varit i. Med i studion idag är Amanda, 14 år, hushållsar-

betare och trogen lyssnare. – Jag vet att det fi nns många fl ickor därute som fortfarande håller på att lära sig hushållsarbetet, säger Inés, men det tar tid att lära sig. Även om man gör ett fel förtjänar man att bli behandlade rättvist och schyst. När frun i huset blir arg, skriker och slår, tror du att det är lätt att lära sig då? Det tror inte jag! – Det tror inte jag heller,

Rättigheter i radion ”Jag lyssnar alltid på flickornas radioprogram. Jag har en liten silverfärgad radio som går på batterier. Mest av allt gillar jag när de pratar om flickors rättigheter. Jag jobbar varje dag med att sälja godis, kex och glass på gatan. Nu vet jag att jag har rätt att bli behandlad väl. Rätt att gå i kvällsskolan. Nu när jag känner till mina rättigheter känner jag mig starkare, smartare och säkrare. Förut visste jag aldrig vad jag skulle säga när någon behandlade mig illa. Men nu vet jag! Det finns lagar som skyddar barn och arbetare. Jag brukar lyssna på programmet tillsammans med mina föräldrar, så att de också ska få lära sig om barnets rättigheter.” Zaida Ines Canahuri Quispe, 12

säger Amanda in i mikrofonen och ut i radion. Alla kan göra misstag och man lär sig lite i taget. Men inte med skrik och slag. Pigornas radio sänder fem timmar i veckan, både på spanska och på quechua. De flesta fl ickor som arbetar i hushåll får inte lyssna på radio för sina arbetsgivare. Därför sänds radioprogrammen på förmiddagarna, då fl ickorna kan tjuvlyssna. – Vi vet att ni är många därute som inte får den respekt ni förtjänar, bara för att ni är ödmjuka, ensamma och inte kan försvara er själva, säger Inés. – Men kom ihåg att om du behöver hjälp så fi nns Yanapanakusun här för dig. Skriv ner vår adress och vårt telefonnummer, så att du kan ringa eller hälsa på oss!  På www.childrensworld.org kan du höra hela radioprogrammet.

GLOBEN_0746_SV_s038 38

07-10-12 10.25.04

Grattis! Idag är en väldigt

speciell dag på Yanapanakusun. Idag firas allas födelsedag!

ödelsedagen är en viktig dag i Peru. De flesta barn och vuxna fi rar med en stor fest, tårta, ballonger, clown, presenter, piñata och mycket god mat. Men fl ickorna som arbetar har ingen som ställer till med kalas. Så istället för en rolig dag, blir födelsedagen extra ensam och sorgsen. Flera av fl ickorna som bor med Josefi na vet inte när de fyller år. De har tappat kontakten med sina familjer och släktingar, och vet inte längre när eller var de föddes. Därför bjuder Josefi na på en fest för att fi ra alla flickorna samtidigt. Rebeca har precis fått reda på att hennes födelsedag är 13 maj. Det känns konstigt. Hon vet att hon har fi rat sin födelsedag förut, men hon har inga minnen av det. Det var innan hennes mamma blev sjuk och dog. – Då var jag sex år och efter det var min pappa full

varje dag, berättar Rebeca. Jag gick alltid ut tidigt på morgonen och kom inte hem förrän på kvällen. Allt som fanns i huset var skrik och bråk. Rebeca vandrade på berget tillsammans med familjens får och lamadjur. Här kunde hon gråta och tänka på sin mamma. Hemma i huset var hon bara tyst och försiktig för att inte irritera sin pappa. När hon var tio år kom hennes kusin på besök. – Du måste låta fl ickan gå i skola som andra barn, sa kusinen till Rebecas pappa. – Nej, hon ska vara hemma med mig, bullrade pappan. Men kusinen såg att Rebeca var rädd och olycklig. Tidigt nästa morgon, innan pappan vaknade, gick de den långa vägen till närmaste stad och tog bussen till Cusco. 

Rebecas önskelista • Äventyrsböcker, helst om drakar. • En röd bil, så att jag kan köra till min hemby och hälsa på. Då skulle de bli förvånade! • Ett eget rum med ett litet fönster, en blå säng, en CD-spelare och en mikrofon att sjunga i.

Rebeca Aguilar Condori, 12 Dröm: Ett eget, tyst rum. Vill bli: Sångerska och låtskrivare. Ser upp till: World’s Children’s Prize-jurymedlemmen Gabatshwane.

Berätta om din speciella dag! Firar du din födelsedag eller har du någon annan speciell dag? Gå in på www.childrensworld.org och berätta vad du gör för att fira.

GLOBEN_0746_SV_s039 39

07-10-12 10.25.25

Prinsessor på utflykt i helig dal

– Wow! säger Luz Garda och sträcker ut armar som en kondor, inkafolkets heliga fågel. Trots att hon och de andra flickorna som bor hos Josefina alla har vuxit upp på landet kring Cusco, är det första gången de besöker en inkaruin.

 TEXT: JOHANNA HALLIN FOTO : TOR A MÅRTENS

ästan en miljon turister från hela världen besöker Cusco varje år. De kommer för att titta på de arkeologiska utgrävningarna, gå inkafolkets vandringsleder och för att beundra spåren av inkafolkets kultur. Josefi na, Luz Garda och de andra fl ickorna promenerar längst smala gångar och trappor. Framme i inkastaden Pisaq slår de sig ner bredvid det runda soltemplet. – Jag vet att många av er skäms för att ni kommer från landsbygden, säger Josefi na. Men se er omkring här! Era förfäder byggde högt uppe på bergstopparna och de var kungar. Den bakgrunden är inte att skämmas över. Ni är prinsessor! Luz Garda och Sonia tittar på varandra och fnissar. Man känner sig inte direkt som en prinsessa när man har tvättat sin arbetsgivares underkläder hela dagen. – Jag vet, säger Josefi na och skrattar med dem. Ibland känns det som att vi inte är värda någonting, speciellt inte när arbetsgivaren är elak och arbetet tungt. Då är det extra viktigt att minnas vårt ursprung. Pisaq ligger i inkafolkets heliga dal. Genom dalen flyter floden Urubamba och

här växer minst femton olika sorters majs. – Varför bodde inkafolket så högt upp på berget? frågar Luz Garda. – För att bergen var heliga och de rika inkorna ville gärna bo nära solguden Inti, berättar Josefi na. Dessutom var det lättare att försvara staden om det blev krig. – Fanns gud när inkafolket bodde här? frågar Elisabeth. – Ja, jag tror det, säger Josefi na. Vi är ju katoliker och tror på gud. Men inkafolket såg gud i solen, jorden, bergen, stjärnorna och vattnet. Vissa delar av deras

religion fi nns fortfarande kvar. Till exempel är det väldigt viktigt för oss som bor i Anderna att vara snäll mot naturen. – Fanns Cusco på inkafolkets tid? undrar Luz Garda. – Ja, inkafolket trodde att Cusco var universums centrum, eftersom det var huvudstaden i deras rike. Flickorna skrattar igen. – Vilken bra utflykt! utbrister Luz Garda. Jag är glad att jag vet vad jag har att vara stolt över. 

En smal trappa uppför berget leder flickorna till inkastaden Pisaq.

Inca Kola är den mest populära läsken i Peru.

GLOBEN_0746_SV_s040 40

07-10-12 10.25.31

Inkafolket byggde terrasser för att kunna odla majs, potatis och spannmål på de branta bergväggarna.

Om jag var en inkakung skulle jag… ”… bygga en skola bara för flickor och det skulle vara den bästa skolan i hela världen. Med de bästa, snällaste lärarna och alla skulle få jättegod mat till lunch varje dag.” Graciela Games, 12

”… ge alla ensamma barn massor av leksaker att leka med. Dessutom skulle de få vara ledig från skolan varje onsdag för att ha tid att leka med de nya sakerna.” Rosalbina Nina Condori, 15

”… bygga en park bara för barn! Den skulle innehålla rutschkanor, gungbrädor, stora gungor och alla barn skulle få äta så mycket godis de vill. På söndagar ska barnen vila, men resten av veckan är lekdagar. Parken öppen för rika som fattiga, men inte för vuxna.” Vittoria Carreño, 11 år

Kungarnas folk • Inkafolkets storhet varade bara i 100 år, men under den tiden regerade de över ett område som sträckte sig från södra Colombia till centrala Chile.

”… se till att inget barn skulle behöva arbeta eller göra tråkiga saker. Alla barn skulle få leka på dagarna. På kvällarna skulle barnen vara med sin mamma och pappa.” Sonia Poña Hoyta, 12

”… dela ut allt mitt guld, så att ingen längre var fattig. Då skulle inget barn behöva jobba!” Zulma Panique Escolante, 14

• Inka betyder kung. • Inkafolket hade inget skriftspråk och använde inte hjulet, men var experter på att bygga hus av tunga stenblock och att leda vatten från dalgångarna upp till bergstopparna. • Den mest kända inka-ruinen, Machu Picchu, som också ligger i den heliga dalen, var inkakungens sommarställe. Den vackra stenstaden glömdes bort när spanjorerna invaderade Cusco, men ruinen återfanns av en arkeolog i början av 1900-talet. • Att gå inkaleden var länge det enda sättet att ta sig till Machu Picchu, men nu besöker tusentals turister platsen med tåg och buss varje dag. • Machu Picchu är ett världsarv, utsett av Unesco.

GLOBEN_0746_SV_s041 41

07-10-12 10.25.46