UNGDOMARNAS TID

DET HAR JUST BÖRJAT GRÖNSKA I

TRÄDEN OCH DEN BITANDE VINDEN

SKVALLRAR OM ATT SOMMAREN ÄR

NÄRA. VI KÖR LÄNGS EN KNASTRANDE

GRUSVÄG OCH SKOGEN ÖPPNAR UPP

TILL EN VÄRLD AV BERÄTTELSER. MIN

SON JOLLRAR I BAKSÄTET OCH JAG FÖR-

KLARAR FÖR HONOM ATT DET HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA PLATS.

Vad roligt att det är så många ungdomar med i år, konstaterar jag högt åt föreningens ordförande. Samtidigt slås jag av att varken han eller jag är det längre. Ungdomar. Men vi var det då vi träffades och vi har hängt här sen dess. Vi är som syskon från olika föräldrar och har knutit livslånga band till varandra trots att vi aldrig umgåtts utanför just den här platsen. I blicken ser jag att han, liksom jag, vill ge tillbaka allt det vi fått till den här platsen. Ungdomarna efter oss. Men i något skede måste man acceptera att nu har jag gjort mitt för den här gången. Nu är vi båda trötta småbarnsföräldrar som får erkänna att det är bra med lite paus kanske. Från allt det här. Annat tar tid och visst vill man vara med familjen när man har semester.

Att besöka en sommarteater är för många en viktig tradition under ljumma sommarkvällar. För en del är sommarteater något annat. Vi är många som spenderat tonårens vilsna somrar bland halvfärdig scenografi och ihärdiga myggor. Otaliga timmar har vi övat scener i gassande solsken och iskallt regn. Vi har druckit halvljummet kaffe som kanske kokades redan igår och känt stressen krypa på. Snart är det premiär. För många ungdomar kommer föreningslivet vara platsen där de blir vuxna. Där de blir kära, möter rädslor och lär sig nya saker om sig själva. Där de lär sig ta ansvar.

Idag vet jag att sysselsättning och att få vara del av en gemenskap är bland de viktigaste faktorerna för att förebygga marginalisering bland unga. Under sommarmånaderna då det finns mycket tid och lite rutiner är sådant ännu viktigare. Att det finns en plats där man ska vara en viss tid, där folk saknar en om man inte dyker upp, är ovärderligt. Jag vill tro att de många somrar jag spenderat på sommarteatern med människor från livets alla stigar har lärt mig mer om livet än mycket annat. Den här platsen och de här människorna räddade mig från sådant som kunde ha gått snett i de mörkaste vrårna av tonåren. Den här platsen har under perioder varit viktigast av allt. Ingen annanstans är återseendet lika kärt och ingenstans är omfamningarna lika varma.

Nu är annat viktigast av allt och det är som sig bör. Vi kan kanske komma tillbaka sen när pojkarna är stora och själva kan vara med, säger jag åt föreningens ordförande. Då har vi kanske nya saker att ge till gemenskapen. Men i sommar är jag bara publik till ungdomarnas tid.

HANNA LAGERSTRÖM