Internationella artillerisymposiet 2010

Redaktör Stefan Bratt har ordet

Vem tar hand om reservarna?

Det är mycket nu, som Stefan Sauks smått psykotiske rollfigur, uttryckte sig för ett antal år sedan. Mycket inom Försvarsmakten med nya anställningsavtal, Afghanistan-konflikten med en eskalerande hotbild, en ny EU-stridsgrupp som är operativ efter nyårsaftonens tolvslag för att nämna några angelägenheter för ÖB och hans generaler.

Mitt i allt detta finns en grupp som verkar ha blivit mer eller mindre bortglömd – reservofficerarna. En, låt vara högst ovetenskaplig undersökning som undertecknad utfört genom att ringa upp exakt 28 stycken bekanta som fortfarande har status som reservare med aktiva kontrakt, visar att deras kontakt med Försvarsmakten är mycket liten, om ens någon. För trots att behovet finns, det konstaterar ett antal av dem som jag fört en dialog med, får de inte tjänstgöra då antingen personalkvoten är ”för ansträngd” eller kostnaderna anses för höga och därmed inte motiverade. En som dock fått gehör för sin roll som reservare, åtminstone hos arbetsgivaren Saab Dynamics i Karlskoga, är Jessica Rylander. Jessica med sin sprudlande personlighet, porträtterats i årets sista Artilleri-Tidskrift som också är tänkt att vända sig i någon större utsträckning än vanligt till de medlemmar inom Artilleriklubben som är reservofficerare. Min förhoppning som redaktör är att ni hittar läsning, som ni inte kunnat ta del av på annat sätt i detta nummer. Låt mig gärna få veta om denna förhoppning infriats.

Respass för RMA

När jag ändå dryftar min negativa syn på Försvarsmaktens bristande personalkänsla, kan jag inte heller undgå att meddela er, bästa medlemmar, nyheten att RMA-begreppet (Revolution in Military Affairs) nu formellt förpassats till tippen för omotiverade och outnyttjade doktriner. RMA blev just en sådan, då mycket av de miljoner som satsades på att införa RMA, försvenskat till Nätverksbaserat försvar (NBF), aldrig kom till avsedd nytta. Viss nytta hade dessa utvecklingsinsatser, bland inom området gemensam lägesbild. Men mycket var idéer som redan när de presenterades saknade en realistisk möjlighet att genomföras. Jag var själv en av dem som girigt sög i mig och rapporterade om detta ”nya” försvar och intervjuade interna gurus som Johan Kihl och RMA-doktrinens stora, amerikanske förespråkare, viceamiral William Owens. Det sorgliga är att USA, enligt senaste numret av Militaerteknikk, plöjt ned miljarder dollar i att utveckla denna från början sovjetiska doktrin till tämligen klen nytta. Föga förvånande gäller fortfarande att det krävs tillgång till tungt pansar, indirekt eldunderstöd och bekämpning av luftattacker för att ta och hålla terräng, inte minst i urbana miljöer. Gott Nytt år önskar jag å min redaktions vägnar!

Krympande ekonomi långt ifrån hela orsaken till aktuella förändringar

I fortsättningen ska Försvarsmaktens personalförsörjning vila på frivillig grund och soldater har anställts med start under hösten. Anställningen av dessa soldater bygger på att tidigare utbildade soldater anställs för att ingå i våra insatsförband. Personalens avtal är så utformade att de antingen tjänstgör kontinuerligt eller under viss tid. Regelverken för anställningar är inte klara fullt ut utan kommer efterhand att fastställas.

Detta innebar att en nästan hundraårig företeelse, värnplikten, blev vilande vid halvårsskiftet. Någon mönstring och utbildning av värnpliktiga är inte längre aktuell och repetitionsutbildningar har sedan flera år mer eller mindre upphört. Samtidigt som dessa radikala förändringar genomförs inom Försvarsmaktens ”mjuka sektor” förändras också kraven på våra materielsystem. Materielen skall klara fler miljötyper och driftprofiler förändras för insatser, än i avvaktan av insats. System skall vara interoperabla och i många fall ställs höga krav på mobilitet. Systemen anskaffas i kortare serier och behovet av en egen försvarsindustri är nedtonat.

Logistiken kring förnödenhetsanskaffning och underhåll är i ständigt blickfång, inte minst för att ta ut ett ratio1) .

Detta ställer krav på ett heltnytt materielförsörjningssystem. Måhända kan det vara lätt att förledas av att alla förändringar är till för att hantera en krympande ekonomi men det vore att göra det hela för enkelt, anser jag. Visst, förändringar är nödvändiga för att hantera avdelade resurser men nyttjandet av Försvarsmakten i framtiden ställer nya och förändrade krav. Försvarsmakten skall inte bara kunna nyttjas inom riket utan vara en del av en aktiv säkerhetspolitik med krav för nyttjande utom landets gränser. Vi skall göra det tillsammans med andra och i många fall med kort förvarning. Vi skall kunna göra det under kortare eller längre tid.

En annan utveckling av försvaret är svår att se och en ständig diskussion om avvägningar för resurser för både internationella uppgifter och nationella kan förutses. En viktig utgångspunkt måste vara att kunna göra både och, vad gäller system och metoder, men även hur vi till slut kan nyttja våra förband.

I detta sammanhang är jag övertygad att Artilleriklubben och vår tidskrift fortsatt kan utgöra en viktig länk för vår framtida försvarsförmåga, inte minst vad gäller att stötta och beskriva förmågorna indirekt bekämpning och strid mot luftmål.

brigadchefen för I 19, Föreningens överste Torbjörn Lars ordförande brigadchefen för I 19, son sin glädje över att överste Torbjörn Sverige fått värdskapet Larsson anser att för IASkrympande ekonomi inte är hela orsaken till aktuella förändringar inom Försvarsmakten.

1) Ratio = förhållande/proportion

Av Stefan Bratt samt Anders Nyström (projektledare IAS 2010).

Internationella Artillerisymposiet 2010 Största samlingen artillerister på svensk mark under flera decennier

Av Stefan Bratt samt Anders Nyström (projektledare IAS 2010). Under en knapp vecka i slutet av september och början av oktober genomfördes med Artilleriregementet som värd det största internationella mötet för artillerister på flera decennier. Internationella Artillerisymposiet (IAS 2010) besökte i år av artillerister från sjutton olika länder.

Symposiet utgör NATO/PfP-nationernas artillerichefsmöte och erbjuder mycket goda möjligheter till informationsutbyte mellan olika nationer samt personkontakter på olika nivåer. Symposiet hade detta år drygt trettio internationella gäster från 17 olika nationer.

Bland årets gäster kan jag nämna generalmajor David Halverson, chef för Fires Center of Excellence i Fort Sill samt tyske brigadgeneralen och artilleriinspektören Heribert Hupka, berättar överstelöjtnant Anders Nyström, till vardags ställföreträdande chef för Artilleriets Stridsskola. Orsaken till att Sveriges denna gång fått värdskapet för seminariet är att Artilleriregementet i samband med IAS 2007 i Kanada, anmälde intresse som arrangör 2010. Förslaget accepterades och planeringen för evenemanget startades för två år sedan.

- Vi tyckte från regementets sida att förutom vårt förslag på temat ”Precision och omedelbar

Stundtals var trängseln stor i Bae Global Combat Systems monter. Produktchefen Börje Nyqvist berättar om Archersystemet för en intresserad brittisk delegat. respons” att 2010 skulle vara ett utmärkt tillfälle för att presentera den nya materiel som är under tillförsel till Artilleriregementet, förklarar Anders Nyström.

Han hade också en lite överraskning i bagaget när seminariet inleddes på förmiddagen den 28 september – en jojkande same i hotell Nordkalottens besökskåta. Jojk som togs emot med varma applåder samtidigt som tranbärsjuice och polarklämma med renkött serverades. I sitt välkomstanförande uttryckte dåvarande regementschefen för Artilleriregementet, nuvarande brigadchefen för I 19, överste Torbjörn Larsson sin glädje över att Sverige fått värdskapet för IAS samt den pågående transformationen av försvarsmakten från värnpliktsförsvar till yrkesarmé. Det täta samarbetet med Norge, inte minst via Archeranskaffningen utgjorde också en del av Larssons föredrag.

”Inte nått ända fram”

Ett ämne som näste talare, generalmajor och arméinspektör Berndt Grundevik också berörde mer detaljerat i sitt anförande. Denne konstaterade att han ser att Försvarsmakten har svårigheter med att förklara arméns tänkesätt med ”System inom systemet”.

Delegaterna uppställda för fotografering framför hotellets entré.

Försvarsmakten har svårigheter att förklara arméns tankesätt med ”system inom systemet” sa arméinspektören Berndt Grundevik.

– Vi har tyvärr inte nått ända fram i våra ambitioner med att förklara hur vi bygger system av förband utefter de uppgifter som ges med de åtta operativa bataljoner som vi idag förfogar över som en bas.

Framgång för värden

Angående aktuella artilleristiska frågor deklarerade generalen att såväl grk-förbanden som Tactical Air Control Party-enheter måste bli en organisk del av de sammansatta stridsgrupper som ska verka internationellt. – Vi vet att om vi lyckas att hålla oss till gamla sanningar och lärdomar och öva med dessa i bakhuvudet så är möjligheten god att lyckas i strid. Därför läggs lite mer krut på till exempel skytteövningar för tornskyttar och förmågan att se helheten utanför det personliga operationsområdet. Har vi dessutom en bra förmåga att erövra hjärta och själ hos lokalbefolkningen, då finns också mycket goda förutsättningar för att lyckas med vårt uppdrag.

På frågan från en av deltagarna om AI ser någon tydligare politisk vilja till att skicka ut ett svenskt artilleriförband i en internationell mission blev svaret – nej!

– Om våra förluster varit större, tror jag att möjligheten skulle kunna ökat men som situationen är idag anses balansen vara tillräckligt bra för att klara av de uppgifter som våra soldater ska hantera.

Den svenska styrkan i Afghanistan utökades i december till 530 personer. Dessutom ingår två stycken helikopter 15.

IAS blev utan tvekan en framgång för värden. Vädergudarna var dessutom på ett gott humör då symposiet genomfördes i vackert senhöstväder; klarblå himmel och strålande sol.

I samband med besöket på Rödbergsfortet kunde besökarna skåda en milsvid utsikt under tiden som en av guiderna, majoren Ralf Adolfsson, berättade om fortens uppgifter.

Efter rundvandring åts middag i fortets matsal. För middagen ansvarade två av symposiets samarbetspartners.

Världsdebut för Archer i serieversion

Smällen kom några minuter före tolv på onsdagen den 29 september. Därmed hade också serieversionen av svenska Archersystemet gjort sin internationella debut inför höga artilleriföreträdare från arton olika länder och de företag och leverantörer som medverkat i produktionen. Demonstrationen av Archerpjäsen var en av höjdpunkterna under den förevisningsdag som genomfördes under IAS andra dag.

Hela dagen viktes för demonstrationer av en rad nya system och materiel från främst nordiska leverantörer som Kongsberg, Bae Systems Bofors och Global Combat Systems, Vinghög, Nammo, Bae Systems och CITS, för att nämna några exempel.

Första skottet med serieversionen avfyrat några minuter före klockan tolv den 29 september. Archer sedd från höger. Pjäsen genomför sitt andra elduppdrag.

Omladdning av pjäs.

För Bae Systems och den nya enheten Global Combat Systems (GCS), där Bae Systems Bofors ingår, var möjligheten att visa Archer mycket betydelsefull: – Detta var första gången som vi inför en rad initierade representanter från ett stort antal länder kunde visa en i stort sett serieversion av Archer och systemets tillhörande delar, som till exempel ammunitionsfordonet. För oss är det viktigt att få möjligheten att tillsammans med vår svenske kund få visa Archer i sitt rätta element samt ges tillgång att presentera hela systemet; från eldledning i fält till ledning hos högre chef, förklarar Nils-Ove Gustafsson, marknadsansvarig för Archersystemet inom GCS.

Förevisnig av en salva med STRIXgranater.

Helge Nilsson fungerade som speaker under förevisningen.

Kaptenerna Niklas Hämpälä t.v. och Patrik Lassi från Artillerregementet tog en paus mellan salvorna. Det var första gången man visade en serieversionen av Archer och systemets tillhörande delar, som till exempel ammunitionsfordonet.

IAS är också ett ypperligt forum att visa framfötterna på för de olika materialleverantörerna: – Definitivt. Inte minst med tanke att de som deltar verkar inom det område som är viktigt för vår del, indirekt eld och därmed är både kunniga och har förmåga att värdera all information som ges från olika håll, säger Gustafsson.

För första gången visades också Vinghög sin prototyp av ett eldledningsfordon (norsk stridsfordon 90-vagn) försett med sensorsystemet Vingtaqs. Bilder från fordonets kamera visades för åskådarna på storbildsskärm vid observationsplatsen. Under detta moment sköt ett batteri haubits 77 fyra Bonusgranater (åtta substridsdelar) mot sex mål. Fem av målen slogs enligt utvärderingen ut, vilket meddelades från IAS projektledare, överstelöjtnant Anders B Nyström. Även fyra Strixgranater avfyrades mot fyra mål. Resultatet blev tre registrerade träffar.

Den tyske artilleri- inspektören, brigadgeneral Heribert Hupka studerar Vingpossystemets rikt- och positionerings- system till 8 cm Grk m/84.

Norska Nammos ammunitionstillsats för laddövningar rönte stort intresse. Protector för närskydd på Archers dragfordon.

Jörgen Persson, Bae Systems Bofors och Gunnar Andersson, Vinghög låter sig väl smaka av souvasburgarna. C ITS marknadschef, Joakim Brandin talar med tysk överste. Öv Anders Carell provskjuter tung ksp med lös ammunition.

Artilleriregementets egen chefinstruktör för förplägnad, kapten Tomas Eriksson ställde sig själv bakom den stora stekpannan och lagade souvas så det stod härliga till!

Major David Jones, f.d. brittisk officer, verkade i tio månader som kanadensisk brigadartillerichef i södra Afghanistan.

Kanadensisk brigadartillerichef om understöd i Afghanistan

”Kunskapen om understödet ökade soldaternas trygghet!”

– Jag vet inte hur många ryggdunkar jag fick under min tid i Afghanistan men det var många som spontant kom fram till mig och tackade för det eldunderstöd vi givit i en utsatt situation. Dess soldater vittnade om att möjligheten till snabb respons och vårt understöd gav dem ökad trygghet. Major David Jones som i tio månader verkade som kanadensisk brigadartillerichef i södra Afghanistan, tvekar inte en sekund när han summerar sina intryck.

En insats som bland annat innebar att någon av de sex 15,5 centimeters haubitsar av typen M-777 (fördelat på tre troppar med vardera två pjäser samt fyra 81 millimeter granatkastare per tropp) som Jones hade befäl över avfyrades i stort varje dag. – Vi sköt tusentals granater under missionstiden. Merparten sköt vi då enskilda soldater begärde direkt eldunderstöd utan någon föregående planering. Vårt understöd gav våra trupper en möjlighet att försvara sig, eller också utnyttja möjligheten till ”show of

– Jag trivs idag oerhört bra med mitt arbete och den kanadensiska miljön. Jag och övriga i familjen enades långt innan min utbytestjänstgöring löpte ut att vi ville stanna kvar i Kanada. Jag lyckades också att få klartecken från brittiska armén att genomföra en andra period i Kanada men när denna gick mot sitt slut ombads jag återvända till England för att genomföra en luftvärnskurs. Något jag inte kände mig särskilt motiverad för utan ansökte då om kanadensiskt medborgarskap, förklarar David Jones. Att få förlängt förordnande som utvecklingsansvarig för artilleritaktik var inga som helst bekymmer för Jones. Kanadensiska armén tog emot hans kunskaper med öppna armar. David Jones redogör på ett målande och stundtals dramatiskt sätt för hur tiden i Afghanistan förlöpte. force”, säger David Jones när AT får en liten pratstund med honom i samband med IASarrangemanget.

Tusentals granater

David Jones är brittisk officer men valde efter en period som utbytesofficer (huvudinstruktör för taktik vid kungliga artilleriskolan i Gagetown), att söka kanadensiskt medborgarskap 2003.

En kanadensisk M-777 avfyras från den kanadensiska campen utanför staden Kandahar. Major David Jones vid sitt stridsledningsfordon i Afghanstan.

Fire Support Officer

Den första november 2009 bar det iväg till Afghanistan och Task Force Kandahar Brigade i egenskap av Fire Support Officer (ungefärlig svensk motsvarighet är brigadartillerichef) samt förbindelseofficer gentemot Air/Land Integration Cell (FAC och TACPfunktionen). Campen för Jones och hans kollegor var belägen söder om staden Kandahar i en provins som var utsatt för mycket tuffa strider mot främst olika talibangrupper men även mot klaner med kriminell verksamhet. Några av de fälterfarenheter som David Jones delade med sig till IAS-deltagarna var bland annat vikten av säker identifikation av de mål som skulle bekämpas: – Absolut. Vi ställde som ett direkt krav att vi måste ha en positiv identifiering för att genomföra ett uppdrag samtidigt som hänsyn också måste tas till risken för att skada byggnader och tredje person (collateral damage). Skulle vi attackera ”fel” personer skulle det direkt gynna talibanerna. Det var också ett tydligt krav från högre ledning att svaret på en eventuell attack skulle vara proportionellt.

– Den enskilde soldaten måste tränas så mycket som möjligt i att ta ut mål och begära eldunderstöd på ett korrekt sätt, ansåg Major David Jones, här t.h. i samtal med en kollega.

– Med andra ord – när vi sköt med våra 155:or var det slutdiskuterat! David Jones uppskattar att ungefär hälften av den ammunition som förbrukades var icke-dödlig i form av rök eller lys. – Mina pjäser var alltid användbara, oavsett väder och därför nyttjades vi som ett effektfullt verktyg för olika befälhavare för att visa ”show of force”. Vårt mål var att under hela dygnet, efter att eldtillstånd getts, bemanna pjäserna och ha granater i luften inom en minut. – Flygunderstöd är bra och effektivt när systemet kan operera men i våra väderförhållanden var det alltför ofta som flyget inte kunde göra det Uppdelningen på tre troppar med vardera två pjäser gjordes utifrån tidigare erfarenheter: – Ett batteri på två pjäser som kunde skjuta varvet runt var fullt tillräckligt för att nå den effekt som vi var ute efter.

Nyttiga erfarenheter

Andra erfarenheter i korthet som major Jones delade med sig är följande: – Operationer tillsammans med andra staters förband är utmärkt, eftersom olika styrkor kan utnyttjas för ett gemensamt syfte. Förutsättningen för att nå framgång är att dessa styrkor är väl samövade och för en bra dialog. Så var inte alltid fallet under min missionstid. – Jag kommer aldrig att klaga på dålig tvbild, efter att ha studerat hundratals timmar av UAV-sänd information när inget händer! – Var snabb med att skapa goda relationer med dina kollegor, inte minst från andra länder. – Träna och öva den enskilde soldaten så mycket som möjligt i att ta ut mål och begära eldunderstöd på ett korrekt sätt. Inte minst koordinatrapportering är vital kunskap, avslutar den förre brittiske officeren, numera major i den kanadensika armén.

Vårt understöd gav våra trupper en möjlighet att försvara sig, eller också utnyttja möjligheten till "show of force” säger David Jones till AT i samband med IAS-arrangemanget.

Generalmajor David Halverson, chef för Fires Center of Excellence i Fort Sill.

USA går mot ”back to basics” för artilleri- och luftvärnsfunktionen

Generalmajor David Halverson var en av föredragshållarna i samband med IAS. Han är chef för Fires Center of Excellence vid Fort Sill i USA och redogjorde för pågående utveckling inom området. Fires Center of Excellence omfattar sedan drygt ett år tillbaka såväl fältartilleri som luftvärn.

I sitt föredrag avhandlade Halverson den aktuella situationen och uppehöll sig vid den indirekta eldens roll på stridsfältet, organisation på olika nivåer, ekonomins fördelning inom olika delområden av den indirekta elden samt den fortsatta utvecklingen av funktionen.

För närvarande pågår en utveckling av doktriner mot det framtida stridsfältet. Dessa omsätts sedan i strategier, utvecklingsplaner och funktionskoncept för den indirekta elden. Tillsammans utgör dessa underlag för den framtida utbildningen och utvecklingen av artilleriförbanden. Rollen för understödsförbanden är de klassiska uppgifterna, leverera understöd till egna förband samt att bekämpa motståndarens grupperingar. Artilleriets roll som del i förberedelser i olika operationer berördes också.

Vilket understöd behövs?

De problemområden som stridssituationerna medför belystes med ett antal frågeställningar, till exempel, hur uppnås graderad verkan, vilka förmågor måste understödsförbanden ha för att möta det oväntade och det komplexa eller hur skapas förmågan till indirekt understöd i hela konfliktspektrat? Andra frågor som generalen berörde var hur den centraliserade striden understöds från taktisk till operativ verksamhet.

I US Army fortsatta utveckling av funktionen har ett antal områden definierats som grund för det fortsatta arbetet:

• Lednings- och kommunikationssystem. • Förmågor för indirekta eld inom brigadstridsgruppen. • Förmågor för luftvärnsförbanden. När det gäller fördelningen av de ekonomiska resurserna fördelas dessa med cirka hälften på precisionsammunition samt vardera en fjärdedel på sensorutveckling och utskjutningsplattformar samt lednings- och kommunikationssystem.

”Back to basics!”

General Halversons viktigaste budskap var att artilleriet måste vidmakthålla basförmågan att leverera och integrera den indirekta elden som en komponent i manöverstriden (”back to basics”) samt att ha förmågan att kraftsamla eld mot stora ytmål eller ett flertal punktmål. Behärskas dessa baskunskaper kan därefter framtida förmågor utvecklas, som till exempel: • Decentralisering av beslutsnivån för tillgång till ”Joint Fires”. • Balanserad förmåga till precisionsbekämpning, bekämpning med bankorrigerad ammunition samt ytmålsbekämpning. • Förmågan att understödja strid på gruppnivå i tid och rum. • Förmåga till graderad verkan.

Övlt Anders Callert numera ny chef för Artilleriregementet i samtal med en amerikansk kollega, överstelöjtnant Noel D Grubb, en av symposiets uppskattade föredragshållare. Kanske talar de om innebörden av "back-to-basics"?

Lt.Col Noel D Grubb chef för det team som genomför all Excaliburutbildning vid US Armys artilleri- centrum i Fort Sill, Oklahoma.

Excalibur fick oss in i Irak-matchen igen!

– Vår artilleriförmåga har alltid varit relevant för stridens genomförande men under de senaste åren har behovet av indirekt eld varit mindre efterfrågat. Excalibur ändrade på detta och fick oss tillbaka in i Irakmatchen!

Överstelöjtnant Noel D Grubb sjöng verkligen den intelligenta granaten Excaliburs lov när han redogjorde för USA:s användande av Excalibur i såväl Irak som Afghanistan. Grubb om någon borde veta vad han talar om då hans pjäser avfyrade åtskilliga Excaliburgranater under tiden han förde befäl över Kansas Nationalgardes första bataljons Headquarters Battery, baserat i Bagdad.

Bataljonens uppdrag var att försvara och utgöra konvojeskort för USA:s ambassad och FN:s irakiska hjälpprogram United Nations Aid Missions to Iraq (UNAMI) i samband med Operation Iraqi Freedom under åren 2005-2007.

Idag är Grubb chef för teamet som genomför all Excaliburutbildning vid US Armys artillericentra i Fort Sill, Oklahoma. – Problemet som vi fick förklarat av oss av olika företrädare för insatsförbanden, till exempel marinkåren och pansarbrigaderna, var att artilleriet var som en schweizisk fickkniv; vi kunde utföra mycket men inte leverera just den förmåga som det då fanns stort behov av nämligen precisionsbekämpning. Excalibur förändrade åsikterna om vår möjlighet att verka, konstaterar Grubb.

Vertikal inflygningsvinkel

Just förmågan att, med några meters noggrannhet, mäta in GPS-koordinater som överförs under Excaliburs färd till målet, bekämpa punktmål i till exempel stadskvarter, blev en riktigt hit för fältartilleriet.

– Excalibur fick oss tillbaka in i matchen eftersom vi kunde bekämpa mål i städerna tack vare granatens höga, nästan vertikala, anslagsvinkel mot målet, vilket också reducerar risken för skador på tredje person (collateral damage), säger Grubb och visar på storbildsskärm en video, som visar hur en granat slår ned i bortre änden av ett hus. Granaten tränger in genom taket och exploderar inne i rummet. Den andra änden av huset framstår som intakt utan synliga yttre skador. – Jag skulle dock inte vilja sitta i något av rummen i det huset, tillägger Grubb med ett ironiskt tonfall.

”Finger of death”

I Afghanistan har utnyttjande av Excalibur varit så framgångsrikt att granaten givits smeknamnet ”Finger of death” bland talibanstyrkorna. Det framgår, enligt Grubbs presentation, av radiokommunikation mellan olika talibangrupper som amerikanska telekrigsenheter avlyssnat. ”Finger of death”, dödens finger, i den meningen att om du är i målområdet och en Excaliburgranat är i luften så pekar dödens finger på dig. Fram till och med presentationen under IAS hade, enligt Grubb drygt 100 Excaliburgranater avfyrats i Afghanistan. – De senaste månaderna har utnyttjandet av Excalibur ökat rätt markant. Utmaningen i detta operationsområde är att ta ut rätt målkoordinater med hänsyn till områdets karga terräng. Grubb berättar om ett förband som överfölls av en mindre talibanstyrka i ett bergspass. Den amerikanske plutonchefen begärde omedelbart eldunderstöd för att

I Afghanistan har utnyttjandet av Excalibur varit så pass framgångsrikt att talibanska styrkor givit projektilen smeknamnet "Finger of death", enligt Noel D Grubb.

Laddning av en amerikansk haubits i Afghanistan.

hålla ned talibanerna och omgruppera för artilleribekämpning mot två fiendeställningar. Ett antal 120 millimeters konventionella spränggranater avfyrades och två av ställningarna blev nedhållna. Den tredje ställningen var dock oberörd eftersom talibansoldaterna, beväpnade med bland annat pansarvärnsvapen, tog skydd bakom en större klippa. – Då sattes Excalibur in och effekten blev omedelbar eftersom den vertikala anflygningsvinkeln gjorde att fienden kunde bekämpas.

Dyra granater

Excaliburgranaten, som till del är en svensk produkt då Bae Systems Bofors varit djupt involverade i utvecklingsarbetet, är i förhållande till annan ammunition väsentligt dyrare. Ett faktum som inramade den korta frågestund och diskussion som avrundade Grubbs presentation. En av deltagarna hävdade att Excalibur med största sannolikhet är en utmärkt lösning för precisionsbekämpning men han såg ett annat problem – kostnaden! – Vi är många företrädare här idag för länder vars försvarsbudgetar långt ifrån ökar utan minskar. Under detta förhållande är det ytterligt svårt att motivera inköp av ammunition som exempelvis Excalibur hur gärna än vi vill ha denna förmåga i vår verktygslåda, sade han. – Jag har full förståelse för din synpunkt. Vi har också diskussioner, men vi ser att kostnaden blir rimligare att acceptera när produktionen ökar. Om jag kunde avfyra hundra Excalibur för att rädda ett av mina kollegors liv skulle jag inte tveka en sekund, avslutade Grubb. The worlds leading provider of Remote Weapon Stations. Chosen by 16 nations with over 11 000 systems sold and 5000 systems in active service world wide.

WORLD CLASS – through people, technology and dedication

Kongsberg Protech Systems P.O.Box 1003 NO-3601 Kongsberg Norway www.kongsberg.com

Jessica brinner för rollen som reservare

Efter bara några minuters samtal med Jessica Rylander råder det ingen tvekan för mig. Den 34-åriga civilingenjören har ett brinnande engagemang i rollen som reservofficer i luftvärnet. Men,en sak är svår tycker Jessica, – det är att hitta tid för att utveckla dessa två yrken samtidigt. För drygt ett år sedan kom Jessica Rylander hem från sin första utlandsmission då hon tillbringat 7,5 månader som samverkansofficer vid skyttekompaniet i FS 17. En tjänstgöring som hennes nuvarande arbetsgivare, försvarsmaterielleverantören Saab Bofors Dynamics (SBD)då såg som något positivt. – Jag hade länge velat tjänstgöra i en utlandsmission. Det kändes som det var en viktig del av min personliga utveckling. Min befattning var samverkans- och underrättelseofficer men i praktiken ingick jag i en kompaniledning med fantastisk sammanhållning. Det var intressant och väldigt lärorikt.

• På vilket sätt kan du använda de militära lärdomar du fick i Afghanistan i din roll som reservare?

– På många olika sätt men några detaljer vill jag inte gå in på av säkerhetsskäl. Men så mycket kan jag säga att jag förstod definitivt vikten av att, inför en mission eller annat uppdrag, träna och öva så realistiskt som det bara är möjligt. Det jag inte direkt kan säga att jag varit med om under värnplikten. Inte minst träningen i att ta hand om skadade eller döda kamrater.

Tillbaka till Sverige

Jessica började sin anställning vid SBD i november 2007 efter 5,5 år hos kemijätten letade efter; en platsannons där man sökte en systemingenjör inom SBD i Karlskoga med uppgift att arbeta med robot 70.

Jessikas befattning var samverkans- och underrättelseofficer men i praktiken ingick hon i en kompaniledning. Här deltar Jessika i en patrull ute på landsbygden. Foto: Privat.

BASF i tyska Ludwigshafen am Rhein. Att hitta ett jobb inom försvarsindustrin efter den tyska sejouren var ett medvetet val. – Ja, jag sökte aktivt efter en arbetsgivare som skulle acceptera och till och med att se det som något positivt att jag tjänstgör vissa perioder inom Försvarsmaktens hank och stör. Jag hade en känsla av att försvarsindustriföretag kunde ha en sådan attityd till reservare, vilket jag nu också fått bekräftat flera gånger, förklarar Jessica. Efter lite sökande fann Jessica det hon

• Hur bra känner du att förståelsen varit för dig och dina ambitioner att utvecklas som reservofficer?

– De har hittills varit enbart positiva. Att få utföra militär tjänstgöring beror naturligtvis också mycket på vilken tjänst man har i det civila samt hur läget ser ut inom företaget, då det inte alltid är lägligt att vara borta

under längre tid. När jag åkte på FS 17 passade det bra för SBD och jag fick bara en kommentar av min dåvarande avdelningschef när jag berättade om att jag skulle åka till Afghanistan,”det ser vi positivt på!” Sedan var det inget mer med det. Då tänkte jag; att jag har valt ”rätt” arbetsgivare, säger Jessica och ler.

Kärlek på distans

Två andra anledningar till att Jessica började se sig om efter något annat att arbeta med och helst på svensk mark, var dels avståndet till kärleken; pojkvännen boende i Tibro samt möjligheterna att genomföra militärtjänstgöring. – Ville jag göra tre veckor i försvaret var det inte tal om tjänstledighet från BASF utan jag fick ta semester och då försvann semesterdagarna som jag gärna ville använda till annat ganska fort. Från början hade Jessica siktet inställt på att bli yrkesofficer. Kanske var det pappa Sörens yrkesval som infanteriofficer som hade en viss påverkan? Efter att tagit studenten från teknisk linje i Kinna ryckte hon några dagar senare in på Lv 6 i Halmstad som kompanibefälselev med befattning. ”Underrättelseledare spaningsradar 90”.

Ville bli yrkesofficer

– Jag trivdes bra på Lv 6 men kände samtidigt att framtiden som officer inte kanske var helt given och att den skulle kunna få ett abrupt slut med tanke på allt snack redan då om nedläggningar och minskningar av Försvarsmaktens verksamhet. Istället fattade då fänrik Rylander beslutet att satsa på civilingenjörsutbildning vid Lunds tekniska högskola (LTH) med inriktning kemiteknik, men hon kunde inte riktigt lägga intresset för Försvarsmaktens verksamhet på hyllan. Under ett sabbatsår från ingenjörsstudierna genomförde hon reservofficersprogrammet på LvSS i Norrtälje. – Jag gick reservofficersprogrammet (ROK) med inriktning på att bli plutonchef för robotsystem 90, som idag tyvärr är avvecklat.

Jessica under sin tid i Afghanistan iförd full stridsmundering. Foto: Privat.

•Vad vill du att Försvarsmakten ska ge dig

tillbaka just nu?

– Som reservare har du dilemmat att du vill behärska och utveckla två roller samtidigt, din civila yrkesroll och din militära roll. Något som tiden inte alltid medger. Jag kan därför bara önska mig att tiden under tjänstgöring i uniform tas tillvara på bästa möjliga sätt så att jag får möjlighet att få ut maximalt av de övningstillfällen som ges.

Vid SBD arbetar nu Jessica med att utveckla nya raketmotorer inom bland annat pansarvärnsområdet. – Den rollen innebär också att jag får arbeta med utländska kontakter inom krutområdet och det har jag alltid gillat, berättar Jessica Rylander. Nyligen fick hon en glad nyhet från Luftvärnsregementet då hennes ansökan om befordran till kapten beviljades.

Jessica Rylander:

Född: i Rydboholm men uppvuxen i Kalsebo, mellan Svenljunga och Tranemo i Västergötland Familj: Pappa Sören, mamma Catharina och broder Joakim. Ålder: 34 Yrke: Systemingenjör (utbildad kemiingenjör) och reservofficer i luftvärnet. Befattning i Försvarsmakten: Luftrumssamordningsofficer (Air operations officer) i brigadstab. Intressen: Utövar aktivt triathlon och genomförde en långdistanstävling i Kalmar i somras. Motto: ”Fånga dagen!”

Nammo LIABs marknadschef, Robert Daunfeldt, säger att Nammo LIABs verksamhet i Lindesberg växer så det knakar.

Nammo i Sverige växer så det knakar

I tider då flera av landets försvarsindustrier upplever bistra tider är läget nästan det helt omvända för norskägda Nammos svenska verksamheter. I Lindesberg och Karlsborg är det full fart och tillväxten är hög.

Nammo LIABs marknadschef, Robert Daunfeldt bekräftar detta: – Nammo LIABs verksamhet här i Lindesberg växer så det knakar och vi har bland annat skördat fina framgångar med modernisering av äldre, svensk granatkastarammunition samt en ny typ av stridsvagnsammunition.

Tillväxten inom Nammo LIAB huvudsakliga affärsområden; mellan- och grovkalibrig ammunition, har varit nästan 20 procent varje år från starten av det förra decenniet. – Vi har upplevt några av år av en rejäl växtvärk, vilket jag tycker klart visar att den flora av produkter som vi erbjuder är kommersiellt intressanta för våra kunder, säger Robert Daunfeldt.

Minnesgoda läsare av AT kanske känner igen namnet och jo, det är samma Daunfeldt som tidigare verkade inom Bofors, och dessutom är en av Artilleriklubbens nuvarande styrelsemedlemmar. Bara under 2010 nyanställde Nammo i Lindesberg 15 medarbetare i produktionen och en handfull tjänstemän. – Så har det sett ut de senaste två åren. De medarbetare som fick lämna LIAB i början av 2000-talet då marknaden inte var lika het för vår del har vi till del kunnat återanställa ett antal, säger Robert Daunfeldt.

Totalt sett arbetar idag 135 personer inom Nammo LIAB, varav 115 i Lindesberg. I Divisionen mellan- och grovkaliber ingår också den norska producenten Raufoss med cirka 600 anställda och den finska producenten Vihtavuori med cirka 100 anställda. Koncernen har verksamhet i sju länder varav Norge, Sverige och Finland är de största.

Bildades 1998

Nammo är en förhållandevis ung försvarsindustri då den bildades så sent som 1998 i samband med att dåvarande Celsius tillsammans med norska Raufoss och finska Patria beslutade att slå ihop de olika koncernernas ammunitionsverksamheter till ett bolag – Nammo. Samtidigt omstrukturerades verksamheten till fem divisioner; finkaliber, mellan- o grovkaliber, demilitarisering (säker destruktion), missil (raketmotorer) samt Tally (företag i USA).

Verksamheten i Lindesberg inleddes redan 1953 när dåvarande Lindesbergs Industrier bildades för att tillverka militär pyroteknik. 1970 köptes LIAB av Bofors som ägde företaget till 1998.

Rolf Nydén kontrollerar gjutning av en raketmotorer med svartkrut. Motorer som används för Nammo Liabs växande marknad för sjösäkerhetsprodukter, till exempel nödraketer.

Nödraketen Ikaros är en av Nammo Liabs storsäljare. En ny produktionslinje har byggts upp som kan ta fram 1800 enheter per dag och dessutom har ett antal monotona arbetsmoment försvunnit för montörerna. Idag har Nammo två ägare, norska staten samt Patria. Det svenska ägandet upphörde år 2002 då Saab efter köpet av Celsius sålde ut sin ägarandel i LIAB till norska staten. Verksamheten i Lindesberg inleddes dock redan 1953 när dåvarande Lindesbergs Industrier bildades för att tillverka militär pyroteknik. Sjutton år senare köptes LIAB av Bofors och ägdes av dessa fram till bildandet av Nammo 1998.

Flera ben

Idag står verksamheten i LIAB på flera ben. Den allt mer växande marknaden för sjösäkerhetsprodukter som till exempel nödraketer, lysfacklor och räddningsbloss, utgör en stabil grund för den dagliga produktionen. – Sjösäkerhetssidan har utvecklats oerhört starkt sedan Nammo flyttade produktionen från dåvarande Hanssons Pyrotech i Göteborg till Lindesberg. Har vi en liten svacka i vår militära produktion kan vi mycket enkelt flytta produktionsresurser till sjösäkerhetsprodukter. Vi har också investerat tre miljoner kronor i en unik produktionslinje för dessa lysraketer som kan spotta fram 1800 enheter per dag, säger Robert Daunfeldt. Denna produktionslina används även för de militära lysraketerna. Den nya linjen har förutom att bidra till ett effektivare flöde i produktionen också bidragit till att ett antal monotona monteringsmoment har försvunnit.

Fokus på militär produktion

Men det är den militära produktion som är huvudfokus för honom och hans försäljarkollegors arbete runt om i världen. Den starka hemmamarknad som Nammo LIAB har, gynnar även den internationella tillväxten. – Vår militära sektor är väsentligt större än den civila; jag skulle tro att förhållandet ligger runt 70-30. Våra riktiga storsäljare internationellt sätt är ammunitionen till 40 och 57 millimeters pjäser, förklarar Daunfeldt.

De senaste åren har också Nammo LIAB satsat egna resurser, tillsammans med Raufoss i Norge och GD-OTS i USA, på att ta fram en ny typ av 120 millimeter stridsvagnsprojektil. En satsning som nu börjar bära frukt. – Verkligen. Vi har tagit fram en granat med Insensitive Munition-egenskaper (IM) som klarar påskjutning av eld från tunga kulsprutor samt eld i vagnen. Vi har redan kunder som vi förhandlar med avseende försäljning, avslöjar Daunfeldt.

Fakta om Nammo i korthet:

• Cirka 2 000 anställda, • Omsättning drygt 4,2 miljarder

svenska kronor,

• Verksamhet och produktion

finns på arton platser i sju länder.

Tomas Larsson är kapten och arbetar för närvarande vid Metod och sensor- sektionen vid ArtSS i Boden. Dessförinnan var Larsson officer vid Luftvärnsbataljonen i Boden där han hade positionen som funktionsofficer med ansvar för bland annat radarutbildning och simulator träning. Detajbild över en arbetsplats i simulatoranläggningen.

Bilden t.h. visar en träningsanläggning för bekämpning,en ”bekämpningssimulator”.

Artilleriutbildning i förändring?

Unikt simulatorförsök med FAC och Jas-pilot

Träning med hjälp av simulatorer har använts i flera decennier inom Försvarsmakten. Men, idag är utbildningsmetoden under förvandling. Artilleristridsskolans utvecklingsofficer, kapten Tomas Larson, beskriver i nedanstående text hur simulatorträningen förvandlas, främst beroende på Försvarsmaktens förändring mot en yrkesarmé, vars krav på soldaterna ökar när det gäller kunskap och taktiskt agerande.

Inte något nytt

Simulatorer har under lång tid använts vid värnpliktsutbildning i försvarsmakten, dess främsta användningsområde har varit att träna operatörer. I dessa simulatorer har många olika tekniska lösningar använts, alltifrån ljusstrålar (strålriktutrustning till granatgeväret) och dataspelsliknande applikationer, några exempel är robot 90- simulator och Artilleriregementets nya bekämpningssimulator (Beksim), till helt verklighetstrogna lösningar (stridsvagnstorntränare). Gemensamt för

träningen har ofta varit att träna mängder av operatörer i fastställda handlingsmönster med hjälp av simulatorerna.

Öva komplexa förlopp

Idag håller detta på att ändras, främst beroende på Försvarsmaktens förändring mot fast anställda soldater och de ökade krav som dessa soldater skall uppfylla. Artillerister ska idag kunna hantera många dimensioner allt ifrån luftrummets utnyttjande till samordning av bekämpning från flera plattformar (flyg-artilleri-grk) samtidigt. Med andra ord finns nytt behov av att kunna öva komplexa förlopp som främst handlar om interaktion mellan individer och många olika tekniska system. Ett sådant område är Forward Air Controllers (FAC), som förutom att vara specialoperatörer även måste kunna omvandla taktiska chefers önskan om effekter till direkta instruktioner till piloterna. I detta fall är det samträningen mellan piloter och FAC den viktiga delen.

Samövning

Inom A 9 och ArtSS har det funnits idéer om att koppla ihop vår träningsanläggning för eldledningsgrupper (Beksim) med en

Även en simulator för Archerpjäsen kan kopplas till det nya nätverket för virtuell träning. flygsimulator för att genomföra samträning av FAC och stridspiloter. Detta blev möjligt under hösten då Nationellt träningsnätverk genomförde ett uppkopplingsförsök med ett flertal noder där bland annat F 21 ingick. Tillgång gavs då till en transportabel Beksim med den nya programvaran, som upprättades i FMV Smartlabs lokal i Stockholm. Där genomförde (med en JAS 39) en av Livgardets FAC ett flertal bekämpningar mot fienden grupperad i Kvarn. Piloten flög från en simulator på F 21. Både Piloten och Forward Air Controllern såg samma fiende och kunde utföra uppdragen med precision.

Efter övningen är det vår uppfattning att försöket varit mycket givande och har stor utvecklingspotential. Nu fortsätter arbetet med att beskriva och kravställa en nätverkslösning för den indirekta bekämpningsfunktionen.

T.v. Pågående övning i en bekämpningssimulator på Revingehed (P7).

Börje Nyquist är affärsutvecklare för nya produkter på BAE Systems Bofors, med ammunition som specialområde. Han är före detta yrkesofficer inom artilleriet.

European Correcting Fuze - ny korrigerbar artillerigranat

I tider då mycket fokus lagts på kunskap och informationsspridning av amerikansk-svenska intelligenta banstyrda ammunitionen Excalibur har Bae Systems i Sverige tillsammans med tyska Junghans tagit fram en ny typ av kurskorrigerande tändrör för konventionella artillerigranater, European Correcting Fuze. Bae Systems Börje Nyquist, tillika en av Artilleriklubbens styrelsemedlemmar vet mer om projektet:

BAE Systems och i synnerhet Bofors har sedan i början på 90 talet deltagit i studier och utveckling av system för att minska spridningen av artilleriammunition. Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) minskade både företagets och kundernas intresse när utvecklingsprogrammen för styrd ammunition i form av TCM och sedermera Excalibur fick full finansiering.

Dessa program resulterade som bekant i produkten Excalibur 1A, som idag är i fullt bruk i internationella operationer. Excalibur är en fullt banstyrd projektil vilket gör att man kan få verkan i framförallt statiska mål under förutsättning att man kan åstadkomma en riktig målangivning. Excalibur gör att ett prioriterat mål kan bekämpas med ett fåtal skott.

Kurskorrigerande tändrör för konventionella artillerigranater, European Correcting Fuze.

Oacceptabla spridningsbilder

Fullt banstyrd ammunition har trots alla fördelar ändå inte lyckats lösa alla problem på slagfältet. Det finns fortfarande ett behov av att använda konventionell ammunition. Huvuddelen av den ammunition som till exempel kanadensiska 777-förbanden har skjutit i Afghanistan (se artikeln från IAS-symposiet) har varit standardammunition. Med anledning av de långa skjutavstånd som en minskad markrörlighet innebär, har oacceptabla spridningsbilder på långa skjutavstånd, blivit allt mer uppenbara. Detta tycks vara en gemensam slutsats från såväl den holländska och tyska insatsen med Panzerhaubitz 2000 och från de brittiska erfarenheterna av insatser med 105 Light gun-systemet. Det brittiska fallet vittnar om stora svårigheter med så kallade Danger Safe-zoner, med andra ord, möjligheterna att komma nära målet för direktbekämpning utan att träffas av egen artillerield.

Ökat intresse för kurskorrigerande tändrör

Dessa erfarenheter i kombination med höga kostnader för banstyrd ammunition samt viljan att använda den ammunition man redan har i lager har lett till ett markant ökat intresse för kurskorrigerande tändrör.

BAE Systems Bofors började som sagt denna utveckling redan på 90 talet. Företaget har sedan dess varit involverat i flera program inom området som till exempel förra decenniets BROMSA-koncept, CCF i samarbete med amerikanska Armament Systems och nu European Correcting Fuze tillsammans med tysk/franska Junghans Microtec.

De olika programmen har haft olika inriktning beroende på teknisk mognadsgrad men också på grund av kunders grundkrav. I vissa fall har kundens krav på exempelvis störokänslighet i supportsystemet eller andra delsystem gjort att designen av systemet totalt sett blivit dyrare än nödvändigt. I andra fall har kravbilden varit oklar och ambitionen tycks ha varit att åstadkomma någon sorts ”lågkostnads styrd projektil”. BAE Systems och Junghans strategi i ECF-fallet är att angripa problemet förutsättningslöst och skapa ett system som ger optimal effekt.

Interoperabilitet ett krav

Först och främst har företagen satt upp ett antal designkriterier som måste mötas i konstruktionen. Exempel på sådant kriterium är att tändröret måste följa gängse tändrörsstandard när det gäller gränsyta mot olika granater och extern profil. Vidare skall det vara samma tändrör för både 105 och 155 millimeters granater. Detta innebär att bromssystemet måste kunna verka både för 105 projektiler med den stabilitet dessa har, såväl som för 155 projektiler med basflöde. Interoperabilitet är ett annat område som ägnats uppmärksamhet. Det har därför varit ett definitivt grundkrav att tändröret skall vara möjligt att överföra inom internationellt sammansatta styrkor och stödfunktioner, lik

ECF möjlighet att reducera spridningen bygger precis som andra liknande tändrör på förmågan att själv mäta in en absolut position i banan.

som att navigationssupport inte skall kunna regleras av tredje part.

Företagen har valt att bygga grundkonstruktionen på Junghans båda Mofa tändrör DM 84 och dess franska motsvarighet Frappe. DM 84 i basutförande testas även för användning i ARCHER. Genom att bygga på ett befintligt tändrör bör åtminstone en del kvalificering kunna undvikas och därigenom göra slutprodukten billigare.

ECF möjlighet att reducera spridningen bygger precis som andra liknande tändrör på förmågan att själv mäta in en absolut position i banan och jämföra den med den position röret borde ha haft om det hade varit på rätt plats i förhållande till banan mot målpunkten.

Nyttjar civil GPS

I ECF:s fall är det en civil GPS-applikation som ger denna förmåga. När positionen väl är känd kan utfällningspunkt för bromsytorna beräknas. Bromsytorna i ECF består av en längdbromsmodul som gör att tändröret enbart reducerar spridning i längd. Rent teoretiskt innebär detta att tändröret skulle kunna anses minska spridningen mindre än ett tändrör som utnyttjar längd och spinnbroms (CCF) och än mindre än de applikationer som använder sig av frispinnande nos och därför kan korrigera upprepade gånger i banan. Detta antagande är i grunden riktigt men här har företagen avsiktligt valt en annan väg som enligt vår bedömning leder både säkrare, billigare och snabbare fram till en tillräckligt bra produkt som kan driftsättas inom en rimlig framtid. Denna bedömning stödjer sig på avancerade effektsimuleringar med data både från 105 och 155 koncepten . Dessa simuleringar har följts av vindtunnelförsök där bromsförmåga och stabilitet testats. Hela utvecklings processen bygger på simuleringar, prover i testbänk inklusive accelerations och vindtunneltester och slutligen skjutförsök, inledningsvis med brittiska 105 Light gun. Målsättningen är att kunna leverera de första kvalificerade tändrören i slutet på 2012. Den nyfikne ställer sig naturligtvis frågan, hur mycket korrigerar tändröret? Frågan är intressant eftersom man ofta hör svaret mätt i CEP. Det innebär alltså att hälften av ammunitionen faktiskt ligger utanför granatens footprint vilket ju inte är att föredra om man vill beräkna Danger Safe Zones. Målsättningen som skall valideras på sikt är att längdspridningen skall reduceras till att ligga inom 40 m 1δ. Spridningsreduceringen innebär att granatens footprint blir mera cirkulärt och i och med detta ökar verkan samtidigt som säkerhetszonen minskas. Det här har förstås en stor inverkan på ammunitionsåtgången och flera uppdrag kan lösas på långa skjutavstånd med den ammunition som systemet medför.

Som exempel kan nämnas att om man vill nedkämpa en grupp fientliga soldater på 20 km till 30 % kostar det 66 skott. Med ECF kostar samma insats 10 skott. Det är ett halvt magasin för Archerpjäsen.

Vill du köpa Artilleriboken?

I förra numret av AT presenterades ett utdrag ur Artillerihistoriska kommitténs avslutande bok ”Kungliga Artilleriet” – svenska artilleriets utveckling under 1800- och 1900-talen. Då var inte alla detaljer om utgivningen klara men det är de nu. Vill du beställa ett exemplar av den för oss artillerister innehållsrika boken ska du vända dig till: Eric Granefelt. Ring 08-766 59 70 Eller posta din beställning till: Eric Granefelt, Mittvägen 1 J, 3 tr, 181 61 Lidingö. Boken kostar 195 kronor vilket också inkluderar fraktkostnad.