Scenen nummer 1 2019

Page 1

Scenen NÅGONSTANS I SVERIGE: GLESBYGDEN KALLAR EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR #1 2019

TEATER ATHENA: Alla är regissörer i teaterkollektivet som tänjer gränser.

VISIONER FÖR FRAMTIDEN: Två nya chefer tar plats REPETERAR CULLBERGBALETTEN: I jeans och trikå RESIDENS: Så funkar det CLOWNER: Säg ”Hej!”


LEDARE

MAGNUS TRE TIPS

Gemensam kamp för det fria uttrycket och mänskliga rättigheter

E

kommer det också att i framtiden än mer att handla om samverkan med internationella aktörer. Något som vår nya konstnärliga ledare Dritëro Kasapi och verksamhetsledare Mindy Drapsa kommer att driva på i framtidens repertoar. Läs om deras övriga tankar i detta nummer. Detta nummer innehåller också ett fantastiskt exempel på det kollektivas kraft som flyttar berg och förändrar vår agenda och norm. Artikeln om teatergruppen Athena inspirerar till att under våren 2019 vilja se det nya, kollektiva och kraftfulla. Precis som odyssén om konstnärskap i glesbygd inspirerar till ett konstnärligt Sverige utanför storstäderna. Hoppas du som läsare också blir inspirerad!

Förlovningen på Dramaten – klassisk komedi, alltid aktuell.

Band’s Visit – musikal på Broadway som på ett enkelt och roligt sätt berättar om olika kulturers oväntade möten (om man nu ska åka till NYC).

MAGNUS ASPEGREN, VD RIKSTEATERN

SVT

DANISH SAROEE

tt av en institutionschefs privilegier är att få representera Riksteatern i olika internationella nätverk. Riksteatern är bland annat medlemmar i ISPA (International Society of performing Arts) vilken är en organisation med över 500 medlemsorganisationer från 52 länder. Medlemmarna representerar organisationer som olika festivaler, symfoniorkestrar, teaterhus och dansorganisationer. Varje år hålls under tre dagar en konferens i New York. Detta år diskuterades bland annat hur konsten allt mer hittar nya platser. Ett av de mer slående exemplen var festivaldirektören som köpt en ö i Victoriasjön för sin festival. Galet, javisst! Men nu har han redan genomfört ett antal festivaler och planerar att bygga ett scenkonsthus på ön. Ett annat tema var återigen, men nu med större angelägenhet än någonsin, hotet mot våra urfolks möjligheter till att utrycka sin konst och kultur. Situationen i Brasilien efter valet av president Bolsonaro är bara ett exempel på hur förtrycket både mot urfolk – och även – klimat återigen får förnyad kraft. Som chef för en svensk institution blir den internationella kontexten en viktig drivkraft för att sätta hela vår verksamhet i ett perspektiv av att vi är en del av något större. Ska vi klara av att slåss vidare för det fria uttrycket och de mänskliga rättigheterna måste vi göra det tillsammans med många både inom som utom vårt lands gränser. För Riksteaterns del

I mitt tycke får vi som publik skratta alldeles för lite. Därför kommer tre tips som fick mig att dra på smilbanden, le och sen skratta gott:

Operation Klotty – lite svenskt på SVT Play. Underbart absurd humor med dockor i huvudrollen.

Scenen Produktion: Spoon. Redaktörer: Henrik Emilson, Klara Ledin Höglund. Art Director: Erik Westin. Omslagsfoto: Freddy Billqvist. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren. Redaktionsråd: Bengt Andersson, Tina Eriksson Fredriksson, Eva-Maria Dahlin, Aina Florin Persson, Peter Köhler, Erika Lundvall, Hans Richardsson, Joakim Rindå, Ninna Tersman och Lena Teveldal. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns närmare 40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig: scenen@riksteatern.se, Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se

2

SCENEN 1 2019


INNEHÅLL #1 2019

14

44

10 4 INGÅNG: Nytt om scenkonst. 8 I KULISSEN: Repetitionsledaren för Cullbergbaletten jobbar i jeans eller trikå. 10 Nya på jobbet – två som vågar beröra 14 Scenografen Johanna Mårtensson berättar om arbetet från modell till scengolv. 18 TEMA: Glesbygden är en kulturell urkraft. Vi tar pulsen på Sveriges kroppspulsåder. 26 BILDEN: I sminket innan Biet i huvet. 28 Teater Athena är kollektivet som bryter normer och förflyttar gränser. SCENEN 1 2019

38

28

18

34 Riksteatern har just nu fem dansresidens runt om i Sverige. 37 KLASSIKERN: Peter Pan vägrar bli stor. 38 Clownen är en av scenkonstvärldens kanske slitstarkaste karaktärer. 40 KRITIKERN: Bo Löfvendahl 41 Hur funkar Riksteaterns kongress? Vi har lagt pusslet åt dig. 42 Manusförfattarna till Nationalparken berättar om sitt arbete. 44 VÅR LOKAL: Gummifabriken.

3


INGÅNG

NYTT OM SCENKONST

HUR LYCKLIGA KAN VI BLI?

SÖREN VILKS

Ekonomiprofessorn Micael Dahlen tar sig an ämnet lycka och delar med sig av sina senaste tankar i en föreläsning förhöjd med teaterns verktyg. För regi står Jenny Andreasson. Premiär på Dramatens lilla scen den 9 maj.

Shakespeare in Love lever vidare.

HOLLYWOOD FLYTTAR IN PÅ DANSENS HUS

JOHAN PAULIN

Teateruppsättningen av den Oscarsbelönade filmen Shakespeare in Love som spelats på West End hade Skandinavienpremiär i oktober på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm,och blev därmed den sista premiären på Stora scenen innan de stängde för renovering under 2019 och 2020. Men pjäsen lever vidare på Dansens Hus, nypremiär den 13 april 2019.

Micael Dahlen

Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på det nystartade teaterkompaniet The National Black Theatre of Sweden, om hur kompaniet startades för att visa afrikansk och afrikansk diaspora scenkonst i Sverige. Under hösten 2018 flyttade The National Black Theatre of Sweden in hos Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby.

Adam Lundgren och Mattias Nordkvist.

BRÖDERNA LÖWANDER PÅ SCEN

Adam Lundgren och Mattias Nordkvist spelar bröderna som slåss om makten i familjens restaurangimperium i SVT:s hyllade dramaserie Vår tid är nu. I vår dyker de upp i var sin uppsättning, en klassiker och en helt nyskriven, som också har makt, svek och existentiella frågor som tema. Adam Lundgren spelar en handlingsförlamad prins Hamlet som sliter med att hitta sin plats på jorden, i regi av Sofia Jupither. Premiär 9 februari 2019 på Dramatens stora scen. Mattias Nordkvist gestaltar författaren Victoria Benedictsson, en av 1800-talets stora realistiska författare, i föreställningen Förbjuden ingång. Kämpande mot föråldrade strukturer och rasande av alla begränsningar får hon en dag nog. Anna Pettersson regisserar. Urpremiär 23 jan 2019 på Göteborgs Stadsteater. 4

KULTMUSIKAL TILL ÖSTGÖTATEATERN

Ett dekadent sjöslag i en storslagen, dalahästfrustande och svettig version av kultklassikern Rocky Horror Show. Sedan urpremiären på Royal Court Theatre 1973 har Rocky Horror Show blivit en publikfavorit bland rock’n’roll-musikalerna och uppförts över hela världen. Musikalen filmatiserades 1975 och visas fortfarande på biografer runt om i världen. Spelas i Norrköping fram till den 9 mars, för att sedan flytta till Linköping där den spelas mellan den 29 mars och 12 maj 2019. SCENEN 1 2019


VÄNSKAP, SEXISM OCH ÖVERLEVNADSSTRATEGIER Jämlikhet, lojalitet, delaktighet, sexism, rasism. De ämnen som berörs i pjäsen 24 timmar svart kvinna är stora, komplexa och sammanflätade. Föreställningen bygger på boken Svart Kvinna av Fanna Ndow Norrby, som grundade Instagramkontot @SvartKvinna som har över 30 000 följare. Josette Bushell-Mingo regisserar pjäsen som har urpremiär den 18 februari 2019. I vår kommer pjäsen även att nå ut till gymnasieelever i Halland som en del av Riksteatern Hallands satsning på scenkonst för unga.

Hårömt på Dramaten.

SKRÄCKFYLLD UPPTÄCKTSFÄRD GENOM KVINNOHISTORIEN Dramatiseringen av Gunilla Thorgrens bok Guds olydiga revben tar oss med på en absurd, rolig och skräckfylld upptäcktsfärd genom årtusenden av kvinnohat och förtryck – och av envist motstånd. Uppsättningen är ett samarbete med Cirkus

Cirkör och Malmö Stadsteater, där föreställningen spelas efter en första spelperiod på Dramaten. Regi av Tilde Björfors och scenografi av Fridjon Rafnsson. Urpremiär 21 mars 2019 på Dramatens stora scen.

Fanna Ndow Norrby

VAD ÄR HEMMA?

KATHLEEN MICHIELS

I skolföreställningen De Passant möter vi en grupp unga som precis har kommit fram till ett nytt land och ett nytt okänt språk. En ordlös föreställning med livemusik och dansakrobatik, om livsavgörande ögonblick som gestaltas med fysisk lekfullhet. Michai Geyzen står för regin i uppsättningen som produceras av belgiska Teater Laika, som i vår åker runt Sverige på Riksteaterturné, med premiär den 5 mars 2019.

SCENEN 1 2019

290:i månaden kostar ett abonnemang hos företaget Abundo, som vill vara för scenkonst vad Spotify är för musik och Netflix är för film. Som medlem kan du välja fritt mellan ett urval av scenkonstupplevelser från bland annat Dramaten, Norra Brunn och andra ställen framför allt i Stockholm, men även i Göteborg. Det finns också ett så kallat ”Plus 1”-medlemskap för 550 kr i månaden, med det kan du alltid ta med dig en valfri person.

5


INGÅNG

NYTT OM SCENKONST

VAKNA! VÄCKARKLOCKAN RINGER FÖR FORTSATT KAMP

KLARA G

Att fånga 100 år av kvinnohistoria på två timmar och tio minuter kan te sig omöjligt. Men i pjäsen Väckarklocka, jubileumsversionen, blir det möjligt när rösträttskämpen Elin Wägner kommer på besök från tidigt 1900-tal till dagens Sverige. Maria Löfgren, regi och bearbetning, hur har du jobbat med ett så brett material, så många händelser och så olika slags förändringar? – Vi vill fira ett stort paradigmskifte! Till antalet är rösträttsrörelsen en av världens största rörelser någonsin. Det är en av utgångspunkterna, den andra är Elin Wägner själv. Hennes fortsatta drivkraft, hennes besvikelse över allt som inte blev, att krig fortsatte att rasa. Det i sig är en historia och befrielsekamp – väl värd att berätta. Tematiken i Väckarklocka handlar om fred och längtan efter den. Vi har träffat fantastiska människor runt om i landet som är våra nutidsröster. Allt från pensionärspar och byalag till ungdomsförbund och kvinnor som flytt från krig. Vi ställer frågan: Vad är din väckarklocka? Dina ringsignaler? Vad är glädje? Sorg? Vi låter Elin Wägners ord och

RIKSTEATERN PÅ SCENKONSTFESTIVAL

2 x klassiker för barn på Unga Dramaten I höstas satte Unga Dramaten upp Lilla Svansjön, inspirerad av klassikern men med en oväntad twist för de yngre scenkonstbesökarna. I vår har två nyskrivna verk som också inspirerats av klassiker premiär på Unga Dramaten, båda i regi av Tobias Theorell:

1. Bortbytingen SÖREN VILKS

Sveriges största scenkonstfestival och branschträff, hålls i Sundsvall och Härnösand den 14–19 maj 2019. Under biennalen visas ett urval av nyskapande scenkonstverk och bland årets 15 utvalda finns tre Riksteaterproduktioner: Ungdomsföreställningen Biet i huvet, dansverket Drone och teaterföreställningen När vi träffade varann, som du kan läsa mer om på sidorna 24-25 i detta nummer av Scenen. Förutom dessa tre visas bland annat Norrlandsoperans crossoverföreställning SLICK och När då då, Pija Lindenbaums nyskrivna barnopera som är ett samarbete mellan Kungliga Operan, Helsingborgs stadsteater och Helsingborgs symfoniorkester.

Ta en titt bakom kulisserna på föreställningen Biet i huvet på sidorna 26–27.

TYCK TILL OM SCENEN! Nu vill vi veta vad du tycker om första numret av medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor. Mejla till redaktionen på: scenen@riksteatern.se 6

röst komma på besök till dagens Sverige. Det kreativa teamet har gemensamt grävt i vad som kännetecknade Elin Wägners liv, val och strider. Pjäsen har formats till ett muntert firande av vunna kamper och en sorgesam insikt över allt som ännu finns kvar att kämpa för – något som går igenom även i koreografin. Dorte Olesen, koreograf, hur kan kampanda och kvinnliga kraftuttryck gestaltas på ett tidlöst sätt? – Jag har haft Elin Wägners ord och röst som vägledning för det fysiska uttrycket. Hon skrev, arbetade och levde nära sina samtida kollegor. Jag vill i rörelsen visa ett systerskap och kamratskap och skildra intimitet mellan kvinnor som baseras på en gemensam kamp och styrkan i att göra saker tillsammans. Jag jobbar mycket med kvinnors kraftuttryck. Vad får vi göra? På vilket sätt rör vi kroppen? Ett sätt att jobba med uttryck vi inte ser så ofta är djurisk instinkt. Det blir en kraft i sig när det djuriska beteendet används för att skildra en stark kvinna!

Av Sara Bergmark Elfgren, efter Selma Lagerlöfs novell. En mörk saga om utanförskap och att försöka hitta sig själv bland troll och människor. Bortbytingen, tretton år och troll, är avskydd och föraktad av alla människor i byn. Hur långt är han beredd att gå för att få kärlek och tillhörighet? Rekommenderas från 10 år, urpremiär 6 april 2019 på Elverket.

2. Lilla Måsen Av Maria Olsson, fritt efter Tjechovs Måsen. Vad händer om mamma och pappa inte blir stolta över sina barn? En föreställning om att spegla sig i de vuxna och söka deras godkännande. Rekommenderas från 9 år, urpremiär 23 maj 2019 på Scenkonstmuseet.

SCENEN 1 2019


DANSER BYGGS OM OCH BRYTS NER Till pumpande musik, i ett rum förpackat i rosa glänsande plast, bryts välkända danser ner och byggs om. Koreografen BamBam Frost (bilden) omfamnar uttryck, danser och estetik från musikvideor och livekonserter av framförallt afroamerikanska kvinnliga artister inom R’n’B, pop och hiphop i dansföreställningen So Sorry. Tillsammans med dansarna Mari Carrasco och Lydia Östberg Diakité lyfts populärkulturens alla sidor fram, både det kraftfulla men även det negativa med de ideal som förmedlas. So Sorry har turnépremiär den 21 februari 2019 och turnerar sedan över hela Sverige.

SENAY BERHE

SCENEN 1 2019

7


I KULISSEN: LISA DRAKE, REPETITIONSLEDARE

”Jobba! Jobba hårt!” Lisa Drake är den kanadensiska dansaren som hamnade i Sverige och blev kvar. I jobbet som repetitionsledare bär hon ömsom jeans, ömsom trikåer. LISA DRAKE Yrke: Repetitionsledare, Cullbergbaletten. Bor: Huddinge utanför Stockholm. Ålder: 50 år. Familj: Man, 14-årig son, 10-årig dotter. På fritiden: Jag mediterar eller yogar varje morgon när barnen har gått till skolan. Jag behöver den egna tiden.

8

L

isa Drake undrar ibland över hur ett val vid fyra års ålder kan bli avgörande för hela livet. Fast var det ens ett val av den lilla flickan i Sault Sainte Marie, staden invid de Stora sjöarna i ­Kanada, att börja med danslektioner? Eller att som nioåring göra audition till Kanadas nationella balettskola? Där kom hon hur som helst in och därmed var flytten till Toronto ett faktum. – Jag bodde på internatskola och tyckte att det var väldigt spännande. Många klasskompisar hade hemlängtan, men jag kände mig på många sätt mer vuxen än vad jag gör nu. I dag bor Lisa Drake ännu längre från födelseorten. Sverige, närmare bestämt Stockholm, är hennes hemadress sedan över tjugo år. I tio år har hon arbetat som repetitionsledare vid Cullbergbaletten. – När jag var sjutton och hade gått ut balettskolan fick jag ett stipendium för att åka till ­Europa. Jag gjorde en audition till Nederlands Dans Theater med Jiří Kylián. Jag kom in och när vi gjorde en produktion med Mats Ek träffade jag Jens Östberg som var med som koreograf. Vi blev kära och jag flyttade till Sverige. Efter tre år som frilans anställdes hon vid Cullbergbaletten som dansare. Åtta år senare blev hon repetitionsledare, ett varierande jobb som kräver mycket av både hjärna och kropp. – Jag arbetar som regiassistent till den aktuella koreografen, tar anteckningar och dokumenterar, mitt jobb är att hitta kärnan av verket. Efter premiären tar jag över det konstnärliga ansvaret. Det betyder att jag jobbar vidare med dansarna i studion. Ibland behöver jag studera in nya dansare. Lisa Drake tillbringar en del tid vid datorn. – Jag fixar scheman och har planeringsansvar för dansarnas dagliga träning - vilka lärare kan vi ha när, hur blir träningen för dem när de har föreställningar eller turnéer? Jag är den stadiga personen på plats, ett slags spindel i nätet och alla kommer till mig med frågor.

Har du danskläder på jobbet? – Ibland har jag det, men inte alltid. Mycket av det vi gör är praktikbaserat, vilket betyder att jag måste ha egen kroppslig inlevelse för att förstå dansarna och verket. Före föreställningarna gör jag ibland en liten warmup. Vad är svårast med jobbet? – Varje nytt verk är som att börja från noll, det är som att lära sig ett nytt språk varje gång. Om jag inte har jobbat med koreografen tidigare behöver vi bygga upp tillit och förståelse. Många som kommer hit har aldrig tidigare jobbat på en institution. Då måste jag få dem att förstå hur det funkar och hur de kan använda mig. Det är ju jag som ska ta över när de åker. – Det kan också vara svårt att arbeta med samma människor hela tiden och inte falla in i samma mönster. Hur kan jag förnya mig själv? Vad är roligast? – Det är nog när en produktion börjar få form, när jag ser att den börjar bli någonting, när vi har första genomdraget med vänner eller kolleger. Det är också väldigt kul i slutet av processen, när jag börjar förstå hur jag själv ska arbeta med produktionen på gästspel och turnéer. För närvarande är Lisa Drake tjänstledig i perioder för att själv medverka som dansare i ett projekt med koreografen Jefta van Dinther. Fem kvinnor mellan 40 och 60 står på scenen. Premiären äger rum i Berlin i mars. – Det var sex år sedan jag stod på scenen, så det ska bli roligt. Hur är du som ledare? – Jag tror att jag är ganska varm. Jag försöker se och bjuda in alla. Men ibland är jag tvungen att ta ett samtal med dansarna, få dem att förstå att om de inte ger hundra procent kan jag inte hjälpa dem. För att jag ska kunna göra mitt jobb måste de först vara beredda att jobba! Jobba hårt! ANNA HEDELIUS SCENEN 1 2019


JOHAN STRINDBERG

I mars står repetitören Lisa Drake själv på scen i en tysk dansföreställning.

SCENEN 1 2019

9


NYA PÅ JOBBET

TVA SOM VAGAR BERÖRA

Mer inkludering och fler aha-upplevelser för publiken. Det hoppas Riksteaterns nya teaterchef Dritëro Kasapi och Riksteaterns Tyst Teaters nya verksamhetsledare Mindy Drapsa kunna skapa. Vi träffade två chefer med visioner för framtiden. TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN FOTO: SAMUEL UNÉUS

10

SCENEN 1 2019


SCENEN 1 2019

11


” DET HANDLAR BÅDE OM ATT BJUDA PUBLIKEN PÅ NÅGOT SOM ENGAGERAR DEM OCH OM ATT VÅGA BERÖRA DET KOMPLICERADE. NÄR SCENKONSTEN LYCKAS FÅ IHOP DESSA TVÅ HAR VI LYCKATS.”

D

et hör inte till vanligheterna att en teater får flera nya ledare samtidigt, men nu var det alltså dags för Riksteatern. Det är en taggad teaterchef och en engagerad verksamhetsledare som Scenen träffar, fulla av visioner och idéer inför framtiden. Samtalet kommer snabbt in på Riksteaterns viktiga uppdrag. – Uppdraget att sprida scenkonst för alla i hela landet blir bara mer och mer viktigt. I en värld som blir alltmer polariserad behöver människor samlas kring något. Vi behöver dela något gemensamt, skapa ett ”vi”. Som jag ser det så handlar det om teaterns uråldriga uppdrag: att dela historier med varandra. Och vilken institution kan vara bättre lämpad för det än Riksteatern? Det var en av anledningarna till att jag tackade ja till uppdraget, säger Dritëro Kasapi.

MINDY DRAPSA håller med.

– En inkluderande scenkonst måste även vända sig till minoriteter. Och där har Tyst Teater ett väldigt viktigt uppdrag. Teater på teckenspråk har av tradition anpassat sig efter majoriteten och försökt skapa teckenspråksteater på de hörandes villkor. Vi vill ta tillbaka dövas eget sätt att uttrycka scenkonst. Den hörande världen kan lära sig mycket av tyst teater och dess speciella uttryckssätt. Både Mindy och Dritëro har tidigare jobbat som regissörer på Riksteatern, så miljön i det stora huset i Hallunda söder om Stockholm är välbekant för dem båda. Hur ser ni på scenkonstklimatet i Sverige? – Den svenska scenkonsten håller en väldigt hög kvalitet i alla avseenden. Men liksom inom alla kulturer finns en ständig risk att hamna i samma fåra om vi inte

12

jobbar medvetet med att motverka detta. Vi behöver odla konstnärskap som bottnar i en mångfald av erfarenheter för att bredda våra perspektiv och vara angelägna för fler i vårt land. Varför berättar vi de berättelser vi berättar? Finns det andra berättelser som behöver höras? Vi behöver bredda men utan att kasta bort det vi har som är bra, säger Dritëro. Så ser jag på mitt uppdrag på Riksteatern. – Jag håller med Dritëro om att vi behöver vända och vrida på det vi sänder ut. Från mitt perspektiv behöver jag förhålla mig till att jag representerar en minoritetsgrupp. Då blir konsten kanske än viktigare, och det är i teatern vi kan fånga in de berättelser som annars inte hörs. Ett exempel är föreställningen Hem där vi har samlat in berättelser från döva flyktingar, säger Mindy. DEN KOMMANDE periodens föreställningar är redan satt, så både Mindy och Dritëro jobbar med att fylla säsongen 2020–21 med innehåll. – Ja, det är lite som att blicka in i framtiden. Min ledstjärna för detta arbete är att bjuda in, att inkludera. Det handlar både om att bjuda publiken på något som engagerar dem och om att våga beröra det komplicerade. När scenkonsten lyckas få ihop dessa två har vi lyckats, menar han. FÖR MINDY DRAPSA väntar en spännande period: 2020 firar Tyst Teater 50 år. Det gör den till världens äldsta teater för teckenspråk. – Vi kommer att satsa på att nå ut till ännu fler och här blir arrangörskapet så viktigt. I dag bor de flesta döva i storstäderna, men paradoxen är att det i Stockholm inte finns någon stabil arrangör för Tyst Teater. Här finns mycket att göra, konstaterar hon.

RIKSTEATERNS TYST TEATER Riksteaterns Tyst Teater är en föregångare i att producera banbrytande scenkonst på svenskt teckenspråk. Ända från starten år 1970 har teatern jobbat med ett unikt utbud av scenkonst, seminarier och möten och är sedan 1977en del av Riksteatern. Tyst Teater drivs av att utmana invanda tänkesätt inom teatern och övrig scenkonst och strävar efter att både tänja på gränserna och samtidigt vara en fast punkt för den teckenspråkiga publiken. Att se Tyst Teaters föreställningar ska vara som att komma hem för publiken.

SCENEN 1 2019


Mindy Drapsa är sedan ett år verksamhetsledare för Riksteaterns Tyst Teater. Dritëro Kasapi är Riksteaterns nya Teaterchef som tillsammans med Danschefen Mia Larsson kommer att ansvara för helheten i Riksteaterns egen turnérepertoar.

DRITËRO KASAPI

MINDY DRAPSA

Ålder: 42 år. Gör: Teaterchef på Riks­teatern. Bakgrund: Regissör, grundare och konstnärlig ledare av CTC i Makedonien 1999– 2005, konstnärlig ledare för Gottsunda Teater utanför Uppsala 2005–2008. Kommer senast från en tjänst som biträdande teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ser fram emot i vår: Riksteaterns kongress! Det är första gången för mig, så det blir spännande. Senast lästa bok: Warlight av Michael Ondaatje.

Ålder: 37 år. Gör: Verksamhetsledare på Riksteaterns Tyst Teater. Bakgrund: Bakgrund från filmvärlden, senast vd på produktionsbolaget Dramaski. Ser fram emot i vår: Tyst Teaters pjäs Hem som grundar sig på insamlade berättelser från döva flyktingar. Senast lästa bok: Ett litet liv av Hanya Yanagihara.

SCENEN 1 2019

13


Kanske är inte scenografin det första du nämner när du ska berätta om en uppsättning du just har sett? Men säkert har den påverkat dig mer än du förstått. Scenen träffar scenografen Johanna Mårtensson som har hittat på miljön i många av Riksteaterns föreställningar de senaste åren. TEXT: LINA KALMTEG FOTO: JOHAN STRINDBERG 14

SCENEN 1 2019


JOHANNA MÅRTENSSON Född: 1975. Bor: Stockholm. Gör: Scenograf och kostymdesigner. Utbildning: Bland annat Central St Martins College of Art and Design, London, 1996–99. Utmärkelser: Bland annat för scenografin till Maken, som nominerades till designpriset Frame Awards 2018 i kategorin ”Set design of the year”. Aktuell med: Uppsättningarna Ingripandet (visas våren 2019, i regi av Victor Molino Sanchez, manus av Mike Bartlett) och Blod, svett och tårar (hösten 2019, i regi av Lisa Fernström, manus av Robin N Spegel) på Riksteatern. Dessutom bland annat Agnes Cecilia på Länsteatern i Örebro i höst.

sina bildlärare. Så, när hon var i tioårsåldern, kom en föreställning med Riksteatern till hennes hemstad Hudiksvall. Det blev avgörande för henne. Allt hon minns är scenografin, av den legendariska och numera avlidna scenografen Sören Brunes. Hon vet inte ens vilken förställning det var. – Det var koner som växte upp och flyttades. Intrycket var väldigt starkt. Jag var så impad! Det var som att en helt ny värld öppnade sig.

S

åg du Riksteaterns uppsättning av Gun-Britt Sundströms roman ­Maken, den där skådespelarna rörde sig i en stor säng som såg ut som en bergochdalbana? Eller kanske Några av oss, som utspelar sig i koncentrationslägret Theresienstadt och där gravar symboliserades med lådor med grus på scenen. Eller dansföreställningen Drone som tilldrar sig i ett svart hål? De och många andra av Riksteaterns uppsättningar de senaste åren är gjorda av den framstående scenografen Johanna Mårtensson – som ibland får frågan vad en scenograf egentligen gör. – Då svarar jag att jag hittar på själva SCENEN 1 2019

arkitekturen till pjäsen, hur det ser ut på scenen utifrån meningen med pjäsen. Många som inte arbetar med teater verkar inte förstå hur stor del som är scenografens arbete, utan tror att allt är regissörens eller manusförfattarens jobb, säger hon när vi ses i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm. När vi träffas håller hon – bland annat – på med scenografin till Ingripandet, som turnerar med Riksteatern nu under våren. På hennes stora arbetsbord står en liten modell i svart med fyra fönster och en liten röd stol, allt i dockskåpsstorlek. JOHANNA MÅRTENSSON var redan som liten särskilt intresserad av bildkonst. Hon älskade att rita och fick beröm för det av

DET SOM SEDAN lockade Johanna ­ årtensson till scenografin var det rumsM liga och att som konstnär få samarbeta med varandra, inte vara ensam i en ateljé. – Men jag kan även njuta av blandningen med samarbetet – som både kan vara väldigt roligt och smärtsamt – och att man samtidigt har tid för sig själv när man arbetar med det visuella konceptet, skissar och bygger modeller. Det är en bra balans däremellan. – Dessutom älskar jag interaktionen med publiken. Scenografen har ett stort ansvar för hur publiken blir inbjuden till teatern. Så fort jag har möjlighet försöker jag bryta gränsen mellan scen och salong, så att inte publiken sitter på en speciell läktare. Efter grundskolan följde förberedande konstskolor i Sverige innan hon började läsa scenografi på ansedda Central Saint Martins College of Art and Design i London 1996. Tillbaka i Sverige jobbade hon i 15


några år för just nämnde Sören Brunes. – Han visade att allt är möjligt och att lusten är det viktigaste. Sören Brunes är fortfarande en förebild, men under åren i London inspirerades hon också av experimentella teaterkompanier som Forced entertainment och Punchdrunk, vilka framför allt är kända för den platsspecifika föreställningen Sleep no more som visats i bland annat New York. – Jag gillar deras relation till publiken, att man bjuder in och inte bara låter publiken vara en betraktare, och att det inte är så strängt. SCENOGRAFIN HAR naturligtvis utvecklats

mycket under teaterhistoriens gång. Den har exempelvis gått från levande ljus till revolutionen med elektricitet, och alla möjligheter det gav, till dagens projektioner på väggarna. Johanna Mårtensson inspireras själv mycket av 1920-talet. Nästan allt gjordes redan då, påpekar hon och nämner ryska konstnären och scenografen Liubov ­Popova som jobbade mycket med

datorn och att det har blivit allt vanligare med olika projektioner. – Nuförtiden är det som att man i varje föreställning måste ta ställning till om man ska ha projektioner. Jag tycker projektioner är fantastiskt om det bidrar med något, skruvar till något, annars är det ofta rätt onödigt.

” OFTA HITTAR MAN NÅGRA STÖDORD SOM MAN KAN TÄNKA PÅ SOM KÄRNAN I PJÄSEN.”­ bryggan mellan scenen och salongen. Det är ett tag sedan 1920-talet, men bara under de 20 år som Johanna ­Mårtensson verkat har en hel del hänt. Som att de flesta skisser numera görs i

HUR SER DÅ PROCESSEN fram till den färdiga scenografin ut? Pjäs och regissör är för det mesta bestämt när scenografen kommer in i arbetet, förklarar Johanna Mårtensson. Sedan läser de manus tillsammans och funderar på vad man vill säga med pjäsen. – Ofta hittar man några stödord som man kan tänka på som kärnan i pjäsen. Sedan stöter och blöter man tillsammans. Johanna Mårtensson tar sin hyllade scenografi till Riksteaterns uppsättning av Maken som exempel. Hon och regissören, Lena Mossegård, klurade på hur man skulle göra Gun-Britt Sundströms relationsroman levande som teater. – Jag älskar verkligen boken, men det är så intellektuellt och så pratigt och kan

JOSÉ FIGUEROA

Scenografin i Maken gav skådespelarna ett fysiskt motstånd. Totalt gjordes tre uppsättningar för att passa olika stora scener.

16

SCENEN 1 2019


En bra scenografi ska gifta sig fint med skådespeleeri och regi, tycker Johanna.

bli så tjatigt på scenen. Den är placerad i universitetsmiljöer på 70-talet, men det kändes så torrt. Det måste bli roligt och lekfullt också. SÅ FICK HON idén till sängen som går

som i en oval bana på scenen. I takt med att relationen faller samman går sängen sönder i bitar. – Det gav skådespelarna fysiskt motstånd, de har något att jobba med och det var lite kul. Eftersom det är ett tidsdoku-

SCENEN 1 2019

ment såg jag dessutom till att alla tyger och mönster var från den tiden. En viktig del av scenografin till Maken var alla konstruktörer, hantverkare och tekniker. Johanna Mårtensson betonar att ett tätt samarbete med teatrarnas verkstäder alltid är absolut nödvändigt. Inte minst när scenografin, som med Riksteatern, ska ut på turné. – Maken gjorde vi till exempel i tre storlekar, så att den skulle fungera på olika stora scener.

Vad är då att fungera, vad är en riktigt bra scenografi? Johanna Mårtensson behöver inte fundera länge på sitt svar. – En bra scenografi hjälper till att berätta något om innebörden i pjäsen, själva kärnan, och gifter sig fint med skådespeleri och regi. Den känns inte pådyvlad och sökt. Så håll koll på annat än skådespelarna nästa gång du går på teater. Kanske är det Johanna Mårtenssons små modeller som har tagit plats i större format på scenen. 17


18

SCENEN 1 2019


SCENEN 1 2019

19


MATS JONSSON Serietecknare, Sandslån, Ångermanland och Stockholm, Uppland – Det positiva med kulturutövande på en liten ort är att det i alla fall i teorin kan vara enklare och mindre kostnadskrävande, samt att det är lättare att få ett stort lokalt genomslag, göra avtryck på orten. Det negativa är att det stora genomslaget kanske inte hjälper om det ändå finns för få människor som är intresserade eller ens har möjlighet att ta del av det man gör. Man kan ha en bild av storstadsbor som stannar hemma och gäspar åt sitt stora utbud, och landsbygdsbor som tycker att det är kul att det händer nåt och ”går på allt”. I realiteten är de som går på allt ändå så få att det inte räcker, beroende på befolkningsunderlaget. – Att kunna ta del av andra världar, andra infallsvinklar under sina tidiga år är bra för alla, viktigt för många, livsviktigt för somliga. En lokal kulturförening kan vara precis det – ursäkta uttrycket – lilla extra som får någon att flytta till en ort, eller att inte flytta ifrån den. Det skänker sammanhang, meningsfull fritid och en chans att möta likasinnade för människor oavsett ålder på platser där ofta idrottsrörelsen är det enda alternativet (och vi är ju en och annan som inte är så roade av idrott). – De ideella kulturorganisationerna är oerhört viktiga i och med att de har en tålighet och motståndskraft som både kommersiella aktörer och myndigheter kan sakna under dåliga tider eller perioder med utflyttning. Men hur viktiga – och givande för de engagerade personerna – ideella initiativ än är, ska de aldrig behöva ersätta kommunal, regional och statlig verksamhet utan måste få vara ett komplement.

VICTOR WIGARDT Skådespelare, Härnösand, Ångermanland – Oavsett var man bor är det bra att det ges möjlighet att höra det man inte hört och se det man inte sett. Att få uppleva något som förvirrar och petar på din tvärsäkerhet eller något du kan identifiera dig med som klappar på din osäkerhet tror jag gör alla gott, oavsett din plats. – En egen kulturell förankring på en liten ort tror jag kan betyda till exempel stolthet och gemenskapskänsla. Och ge en känsla och erfarenhet av att man deltar i och påverkar orten som är ens hem. – På en mindre ort tror jag du blir mindre kräsen och kanske går på grejer med uttrycksformer du i en större stad hade valt bort. Då jag väl är i en större stad blir jag mer hetsig och försöker gå på så mycket som möjligt.

20

ELIN OLOFSSON Författare, Offerdal, Jämtland – Jag tror att kulturella upplevelser betyder samma sak för alla, oavsett stora eller små orter och oavsett ålder: en möjlighet att se mig i världen och världen i mig. När jag var barn såg någon till att hela min klass bussades från Offerdal till Östersund (fem mil) för att se en oerhört bra teateruppsättning av Bröderna Lejonhjärta. Även om jag drömde mardrömmar om Katla i flera månader efteråt och fick stark dödsångest, var det en av mina allra mest värdefulla och fantasieggande upplevelser under uppväxten, det ser jag nu i efterhand. – Det som kan vara svårt ur ett bredare perspektiv, både för utövande och konsumtion, är att så mycket utanför storstäderna bygger på ideella krafter, krafter som går trötta ibland, krafter som behöver stimuleras och inspireras, krafter som vi inte kan räkna med för evigt. Där kan ju både staten och kulturinstitutionerna göra en konkret insats för kultur i hela landet och flytta pengar och kompetens dit där de gör bättre nytta. – En kulturell förankring lokalt betyder allt för oss som bor där. En egen teaterförening eller filmklubb eller bokcirkel tar hem världen till oss. Men det finns en fördom om kulturkonsumtion på landsbygden som jag gärna vill peta hål på: att vi har så litet utbud. Herregud. Jag gör inget annat än åker mellan pjäser, konserter, biokvällar, litteraturaftnar, revyer, ståupp-kvällar, podcastinspelningar, föreläsningar, konstutställningar och liknande på kvällar och helger – och ändå missar jag minst två tredjedelar på grund av att saker krockar och jag inte lyckats dela mig i flera delar. Ännu.

SCENEN 1 2019


TERESE BENGARD verksamhetschef för Riksorganisationen Hela Sverige ska leva

MARKUS ÖHRN konstnärlig ledare för teatergruppen Institutionen i Vitsaniemi, Tornedalen

– Jag tycker att det är viktigt att skapa förutsättningar för kultur i hela Sverige. I dag ser vi ojämlikhet på detta område, där stora delar av statens finansiering av kultur går till våra storstäder och även de regionala medlen tenderar att centraliseras. Här måste politiken fundera på hur man kan skapa mer jämlika förhållanden utan att tappa spetsen och bredden, liknande utmaningar som idrotten har. – Undersökningar visar ju att fler konsumerar kultur i större städer och det beror nog främst på tillgänglighet. Men ibland undrar jag om det också är hur vi mäter. Tror inte att våra lokala konstutställningar är med i statistiken och då kan det bli missvisande. – Den digitala världens utbyggnad har på ett nytt sätt skapat möjligheter att upptäcka vad som finns – i hela världen – och drömma. Att ha förebilder är viktigt, se att om de kan, kanske jag också kan. Att hitta likasinnade är också viktigt i alla fall om man vill starta ett band, där kan föreningar och klubbar ha betydelse. – Man ser också att om man som i Ragunda, en liten ort i Jämtland, bygger en stark kulturskola ger det en arena för skapande redan från unga år som sedan genererar duktiga musiker, producenter, skådespelare och dansare. Att sedan på samma ort ha en scen som Döda fallets vridläktare skapar förutsättningar för att kunna spela teater på hemmaplan.

– Jag är själv uppvuxen i glesbygden i Norrbotten och vet vad det innebär att inte ha tillgång till kulturella upplevelser. Jag minns tydligt att det var något som jag saknade. Avsaknaden av kulturella upplevelser gör ens bild av samhället och människan väldigt trång och enkelspårig. Man anammar det som redan råder i ens närhet och för mig innebar det att jag alltid kände mig utanför och missförstådd. Jag kände aldrig att jag kunde uppfylla de normer som min familj och människor i min närhet förväntade sig av mig. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och började upptäcka något annat. – Det är på grund av dessa upplevelser som det har varit viktigt för mig att flytta Institutets verksamhet från Malmö och Berlin till Vitsaniemi i Tornedalen, jag vill skapa platsen som jag själv aldrig hade tillgång till som barn. – Att vi har flyttat Institutet ut till glesbygden betyder att vi måste bygga upp en relation till den lokala publiken, som inte har så stor vana av att konsumera den typen av samtida internationell scenkonst och performance som vi fokuserar på. Dessutom är det många äldre människor som bor runt om i byarna då utflyttningen bland de unga är stor, och det ser vi som en intressant utmaning att jobba med. Intresset och stödet från de boende i området är stort och vår förhoppning är att Institutet kommer att vitalisera orten och vara med och skapa en levande glesbygd.

CLARA BODÉN Regissör och filmproducent, Rödön, Jämtland – Tillgången till kulturella upplevelser betyder detsamma oavsett var vi bor; en möjlighet att pröva världen utifrån en återskapad situation. Att pröva sina egna perspektiv och att förundras, stöta och blöta alla möjliga upplevelser i olika former. Genom det växer vi och nya perspektiv öppnas. Det betyder samma sak oavsett uppväxtplats. – På mindre orter är närheten mer påtaglig, det går inte att fly in i slutna rum som kulturutövare och tänka på sig själv som anonym. Verkligheten och kritikerna är närmare, på gott och ont. Behovet av ens existens känns också mer tycker jag. Att vara kulturutövande som verkar utanför en stor stad är att bidra till mångfald i en större helhet. – Kanske blir en konsument på en mindre ort mer benägen att söka av större områden också. Det är inget konstigt att åka till en annan kommun eller långt inom sin kommun för något evenemang om en bor på en mindre plats. Men kulturkonsumtion är inte enbart att ha tillträde till fysiska platser eller speltillfällen. Det är så mycket mer som i allra högsta grad är platsobundet. – Det går inte att väja för eldsjälarnas värde för kulturkonsumtionen på de mindre platserna, de som vet vad det innebär att tillgängliggöra kulturupplevelserna. Som gör allt från att boka in akter till att hämta, fixa fika och välkomna, städa, hålla möjligheterna vid liv och den anda det skapar.

SCENEN 1 2019

21


GÖRAN STRAND

MARTIN JOHANSSON Regissör och grundare av scenkonstföreningen Undantaget i Östersund, Jämtland – I glesbygd tror jag att det är mer outtalat att man både utövar och konsumerar kultur. De fina arrangemangen som görs i min hemby, musikfestival och spelmansstämma, skulle nog få kallas för ett kulturarrangemang. Jag tänker att man måste tänka in byalagen som ordnar alla möjliga evenemang som de stora kulturbärarna i glesbygden. – För mig var det avgörande att Kluk, byn jag växte upp i, ordnade en årlig revy. Att se mina föräldrar och andra bybor stå på scenen och ha roligt tillsammans har nog påverkat mig mer än jag trott tidigare. – Folk tänker inte på att de sysslar med eller ”går på” kulturella evenemang på samma sätt i glesbygden, det ligger liksom med i det ordinarie flödet. I storstan är det mer uppenbart att man ska gå på teater eller konsert, man är där för upplevelsen. Hemma är det lika mycket för att umgås med folk, tror jag.

MALIN ACKERMANN Opinionsbildare och entreprenör, Lycksele, Lappland – Tillgången till kulturella upplevelser i glesbygden ger en känsla av att man bor på en plats som lever. Det är liv i det kulturella som inte går att ta på men som stimulerar våra sinnen. – På mindre orter och i glesbygd är kulturarrangemangen förstås mindre omfattande, men det innebär inte att vi som bor i glesbygd har lägre krav. Vi har andra krav. Hembygdsgårdar och byaföreningar står ofta för aktiviteter med kulturella inslag och skillnaden mellan det och ett kulturhus i större städer är liten när det gäller kulturens positiva påverkan på oss människor. – Det är helt avgörande att ha en kulturell förankring lokalt. Det handlar inte om stora resurser utan det som krävs är att samla eldsjälar samt ordna någon form av lokal. I brist eller i väntan på ett eventuellt kulturhus skulle jag gärna rekommendera orter och bygder att fundera på vad man skulle vilja fylla ett kulturhus med och sen använda de lokaler och ytor man har. Det handlar inte minst om att samla resurser under ett och samma tak och/eller en och samma organisation. På så sätt kan man uppnå dynamiken som krävs för att använda kulturens kraft även i glesbygd. – Det är även oerhört viktigt för glesbygden att människor kan ges möjlighet att bejaka det som finns i närområdet i stället för att det ska styras nationellt eller regionalt vad de ska vara intresserade av. Jag ser ett stort behov av att se över det regionala ansvaret för kultur och ge mer fria resurser till kommunerna.

22

LO LINDSTRÖM Poet, Skellefteå, Västerbotten – För mig har tillgången till kulturella upplevelser på min hemort varit helt avgörande. Hade jag inte hittat in i gräsrotskulturen i min hemstad hade jag flyttat ifrån mitt hem innan jag blivit myndig. Om jag hunnit flytta innan jag hittade kulturella sammanhang hade jag gått miste om min historia i bygden och troligen haft det krångligare i mitt identitetsskapande. Kultur, konst och sammanhang är som bekant grundläggande behov hos människan, att ha delar av det på min hemort har gjort mig trygg. – I storstaden kan du uppleva konst som handlar om dig, i glesbygd kan du uppleva konst som handlar om storstadsbor. Även om olika berättelser skildras så är en av de mest oifrågasatta normerna att konsten utgår från stadsbors liv och upplevelser, urban norm har inte en självklar plats i normkritiskt tänkande/skapande ännu. Konsekvensen blir att konsten produceras i storstan, om storstan, och sen visas upp i resten av landet. Vilket i sin tur driver på den urbana normen ännu mer, eftersom vi i ”resten” av landet sällan skildras och det stärker vanföreställningen om att vi inte riktigt finns och borde flytta för att få vara med. – En liten förvarning till ovetande, det har vaknat ett nytt engagemang för och i våra glesbygder, toleransen för storstadens bullshit tynar. Den här gången står konstnärer i fronten, de senaste åren har allt fler höjt sina röster. En förändring är på gång och nu börjar det vara dags att välja på vilken sida av historien du ska stå.

SCENEN 1 2019


CARLA LOMAKKA

Motström grundades av scenkonstnärerna Frida Beckman, Anders Duus, Joakim Rindå och Peter Jansson och har i dag cirka 15 medlemmar. Genom att från och med 2019 presentera sina idéer för scenkonstnärer vill de påverka branschen till en djupare kunskap i ämnet glesbygd.

MOT STRÖMMEN Den ständigt närvarande urbana normen inom scenkonsten blev tröttsam. 2017 bildades glesbygdsnätverket Motström, med målet att öppna människors ögon – för en större mångfald i branschen.

D

u är bara riktigt lyckad om du spelar på Dramaten, och en småstadspublik förstår inte ett utmanande formspråk. En dag fick grundarna till nätverket Motström slutligen nog av de skeva normer som länge präglat scenkonstbranschen. – Motström växte fram ur en enorm frustration angående vilka berättelser som sällan får plats på våra scener och hur man pratar om småstäder och publiker, berättar Frida Beckman, en av grundarna. Hon kommer själv från Askersund och som etablerad skådespelerska i turnerande föreställningar hade hon sedan länge tröttnat på terminologin kring mindre städer och orter i glesbygd. – Det var alltid minst en person per ensemble som klankade ner på varje ort vi kom till, det var som att de hade inbyggda fördomar mot människorna där. Det blev personligt. Jag kände att jag måste få försvara min egen bakgrund, min egen familj och hur jag vuxit upp.

SCENEN 1 2019

FÖR ATT GÖRA något konkret av frus-

trationen uppstod idén att starta ett glesbygdsnätverk, för att kunna bjuda in likasinnade, ge varandra idéer och råd, föra en djupare diskussion internt, och i det långa loppet bidra till förändring i hela scenkonstbranschen. – Vissa verkar utgå från att människor utanför storstäder inte är belästa eller kulturellt bevandrade, och många verkar tycka att det är lite sämre att verka som scenkonstnär på landsbygden. Just det här med att dra alla människor över en kam; om man gör det med andra grupper i samhället blir det ju ramaskri. Det är så märkligt att det sker helt fritt här, säger Frida Beckman.

MEDGRUNDAREN, tillika sambon och

dramatikern Anders Duus, håller med: – Vår bransch är extremt präglad av en stark bild av vad det är att vara lyckad, och det verkar vara att leva och verka på stora scener i stora städer. Den stora stadens perspektiv präglar de allra flesta pjäser

som spelas, vilket är otroligt synd och också väldigt inskränkt. Vi vill lyfta fram att det är möjligt att göra andra val. Motström vill skapa långvarig förändring och ingjuta nya tankesätt i branschen. Eftersom grundarna bevittnat många upprop som för stunden låtit högt men sedan inte lett till att saker blivit annorlunda, vill de gå framåt på ett sätt som de tror är mer hållbart. Sedan starten har de gått från 4 till 15 medlemmar genom en sluten Facebookgrupp, till vilken de har bjudit in personer som har sin konstnärliga gärning i småstäder, eller som har varit verksamma i storstäder men valt bort det till förmån för glesbygden. – Målet har varit att vara ett långsamt och organiskt växande nätverk för att diskutera de här frågorna internt, men också en plattform för att verka för förändring i branschen. Nu är nästa steg att etablera oss på nästa Scenkonstbiennal, både för att nya medlemmar ska kunna hitta till oss men framför allt för att göra våra röster hörda och föra upp diskussionen till ytan, förklarar Frida Beckman. Scenkonstbiennalen är scenkonstbranschens stora plats för möte och samtal och under årets upplaga, som arrangeras i Sundsvall och Härnösand, planerar Motström att för första gången officiellt introducera sig för branschen. – Det finns två vinster med Motström. Dels att det pågår ett samtal där det finns möjlighet att lära av varandra och diskutera begrepp och tankar; hur man själv gör och hur andra gör, dels att det går att starta nya diskussioner om vad som saknas i branschen. Vårt långsiktiga mål är att det här ska bli en naturlig variabel för teatrar att förhålla sig till. Man ska vara medveten om att man gör val, säger Anders Duus. HAN MENAR ATT de flesta förmodligen

inte ens reflekterat över problemet. – Jag tänker att den urbana normen fungerar som all annan normativitet, när man befinner sig inuti den så är det lätt att missa den helt och hållet. Vi hoppas att det här ska vara ett uppvaknande – ett par glasögon man får på sig, säger han och fortsätter: – Det är samtidigt viktigt att understryka att vi inte vill vara något superorakel som ska vara en kontrollinstans. Vi är människor som på våra egna håll har arbetat konstnärligt med de här frågorna, och hoppas på att kunna få andra att tänka till. Scenkonstbranschen verkar vara redo för en förändring, menar Frida Beckman: – Det känns verkligen som att tiden är inne nu. När vi tar upp frågan med kollegor möts vi ofta av ett ”äntligen”. 23


LINA IKSE

Gunilla Larsson och Robert Hannouch i När vi träffade varann.

EN FÖRENING FÖDS Mahmoud Al Zeeb är en av de eldsjälar som tagit initiativ till att starta en Riksteaterförening där han bor: ”Kultur måste vara tillgängligt för alla, även i mindre städer och orter. Det för människor samman.”

M

ahmoud Al Zeeb kom till Sverige från Syrien under 2015, och hamnade i Kopparberg i Ljusnarsbergs kommun. Under sin första sommar i Sverige gick han och såg en teaterföreställning i Ställberg, och i publiken träffade han en man som han började prata med. Snart uppstod en stark vänskap. – Vi tog varandras nummer, hördes lite då och då, möttes upp när jag var på besök i Stockholm och blev vänner. I dag är han som familj, säger Mahmoud Al Zeeb. Mannen han träffade heter Joakim Rindå, och visade sig arbeta på Riksteatern. Med inspiration av bland annat vänskapen med Mahmoud föddes idén om att

24

göra en föreställning om mötet mellan nya och gamla svenskar, integ­ration och om vikten av att se varandra. PJÄSEN När vi träffade varann

känns som att det var början på något större, säger Joakim Rindå. FÖRESTÄLLNINGEN ÅKTE runt

i hela Sverige, men i den lilla tätorten Kopparberg planeraväxte fram, och Mahmoud satt des först inget stopp. Där fanns med i det konstnärliga rådet nämligen ingen Riksteaterförtillsammans med sin bror ening och därför ingen som Ahmed Al Zeeb och två andra Mahmoud Al Zeeb kunde beställa pjäsen. personer som nyligen kommit – Det var väldigt intressant och roligt till Sverige. Där bidrog de med tankar och att få vara en del av hela processen, och idéer, så att föreställningen skulle bli så när de väl började turnera ville jag såklart genuin som möjligt. att de skulle komma till Kopparberg, ef– Mahmoud och resten av rådet var tersom jag och min bror varit så delaktiga. otroligt viktiga under hela processen, utan Jag ville ju att folk här skulle få se den. Jag dem hade inte föreställningen funnits till. började undersöka möjligheterna för att Vi pratade också en hel del om framtida kunna få hit dem ändå och blev tipsad om projekt vi kan göra tillsammans och det SCENEN 1 2019


MAHMOUDS TIPS NÄR DU SKA STARTA EN FÖRENING:

• Ha ett konkret mål, men inse att det måste få ta tid att uppnå målet. • Ha stöd i form av någon som har gjort det innan eller någon som verkligen har koll på hur det går till. Fråga om hjälp så fort du är osäker på något, och var inte rädd för att fråga en extra gång. • Ge inte upp, även om det känns svårt ibland. Det finns alltid lösningar på problemen och folk som vill hjälpa till.

KOPPARBERGS RIKSTEATERFÖRENING:

Medlemmar: 4 Bildades: December 2018 Grundare: Mahmoud Al Zeeb, Ahmed Al Zeeb, Karolina Tillman och Tomas Andersson

NÄR VI TRÄFFADE VARANN

Av: Joakim Rindå och Ninna Tersman Regi: Joakim Rindå ”Det är den sceniska motsvarigheten till integrationsfika, på ett bra sätt.” – DN En riksteaterproduktion med svenska som huvudspråk och delar på arabiska. Byggd på verkliga berättelser som samlats in från hela landet. Föreställningen turnerade genom hela Sverige hösten 2018 och på grund av stor efterfrågan kommer När vi träffade varann att fortsätta turnera runt om i landet även under 2019.

att starta en egen förening, säger Mahmoud. Sagt och gjort. Tillsammans med sin bror och de två vännerna Karolina Tillman och Tomas Andersson påbörjade Mahmoud processen med att bilda en egen förening. Dels för att få dit föreställningen, dels för att han sett ett behov av att utveckla kulturlivet på sin hemort rent generellt. – Det behövs verkligen en förening i Kopparberg. Det händer inte så mycket här, ibland blir det nästan lite tråkigt. Med en teaterförening kan vi föra samman människor och föreningar och få saker att hända helt enkelt, både för vuxna och för barn. Kultur är ett så bra sätt för människor att mötas. Med stöd från personer från Riksteatern och en tät dialog med riksteaterföreningarna i Örebro och Lindesberg kunde drömmen bli verklighet. SCENEN 1 2019

– Inget har varit överdrivet svårt med att bilda en förening, men det har inte varit speciellt lätt heller. Jag tror så här: Om man brinner för någonting så blir det inte svårt, det blir inte ett jobb utan mer en hobby. Alla som vill starta en förening där de bor borde göra det, det tillför så mycket och det är väldigt roligt, säger Mahmoud. Den 14 november spelades När vi träffade varann slutligen i Kopparberg. Mahmouds förening var då inte helt färdigbildad, och pjäsen arrangerades i samarbete med riksteaterföreningen i Lindesberg. Succén var ett faktum: – Biljetterna sålde slut och vi var tvungna att sätta in extrastolar. Folk kom fram efteråt och var så positiva och tacksamma, säger Mahmoud. Joakim Rindå delar upplevelsen av kvällen i Kopparberg: – Det var en magisk kväll och ett tydligt bevis på hur viktigt det är med riksteaterföreningar på mindre orter, säger han. NU VILL MAHMOUD att föreningen ska

växa och att de ska kunna arran­gera många föreställningar i Kopparberg framöver: – Som första steg hoppas jag att vi kan få hit minst fyra pjäser varje år. Sedan hoppas jag att fler personer vill bli medlemmar, ju fler som är med desto bättre och roligare. Alla som är intresserade av kultur och teater borde gå med. Och föreningsbildandet har givit mersmak. Vad Mahmoud vill göra i framtiden är han helt säker på: – Jag vill utbilda mig till scentekniker och fortsätta jobba med teater i alla former, det är min dröm.

” De små föreningarna har haft ett enormt inflytande” MIKAEL WRANELL, konstnärlig ledare för Riksteaterns teaterresidens, om vikten av de lokala arrangörernas arbete och om hur nästa generation dramatiker kommer att bryta storstadsnormen. Vad har de lokala arrangörernas arbete på mindre orter betytt för Riksteatern? – Förutom att de förstås är själva förutsättningen för att Riksteatern överhuvudtaget ska finnas, så har de haft ett enormt inflytande på svenskt kulturliv. När föreningar i större städer har valt uppsättningar av och med välkända namn, har de små föreningarna vågat lyfta fram nya spännande talanger och på så sätt spelat en stor roll i många scenkonstnärers karriärer. Några av Sveriges absolut största i dag, som exempelvis Shima Niavarani, Johannes Anyuru och Anna Vnuk, har alla blivit kända för en bredare publik när små föreningar ute i landet arrangerat deras föreställningar. Finns det en storstadsnorm inom svensk scenkonst i dag? – Absolut finns det en storstadsnorm och även om de flesta är medvetna om det kan det vara svårt att frigöra sig från de värderingar och tankar som ligger bakom. Det kan även finnas en ängslighet i hur man gestaltar olika grupper, man vill skildra något som ligger utanför ens egen verklighet men hamnar lätt i stereotyper. Vilket ansvar har Riksteatern att bryta storstadsnormen? – Riksteaterns ansvar är att försöka tillgodose så många människors perspektiv som möjligt och fortsätta visa upp en bredd i vilka berättelser vi tar upp och i vem som berättar dem. Synen vi har i dag på att det finns olika publiksegment kommer att fortsätta utvecklas och på så sätt kommer fler och fler grupper att bli sedda och känna sig tilltalade. Den nya generationen dramatiker har det tänkandet i sig på ett självklart sätt, så i och med deras inträde i branschen tror jag att vi kommer att få se ännu mer inkluderande scenkonst. 25


BILDEN Dramatikern Roland Schimmelpfennig är en av de främsta i Europa. Biet i huvet är hans första drama för barn. Här byggs en värld upp med regelverk, förutsättningar och utmaningar som barnen kan känna igen sig i – tv-spelets. Vad: Biet i huvet. Var: Montessoriskolan i Norrtälje. När: Den 10 december 2018, kl 10:12. Regi: Nora Nilsson. Medverkande: Ester Claesson, Daniel ­Nyström, Dejmis Rustom Bustos. FOTO: OSKAR OMNE

26

SCENEN 1 2019


SCENEN 1 2019

27


Från vänster: Anna Nygren, Lisa Quartey, Vilma Linton, Nellie Björklund, Amanda Quartey.

28

SCENEN 1 2019


FÖRFLYTTAR GRÄNSER OCH VÄNDER PÅ DET INVANDA Det nystartade teaterkollektivet Teater Athena väjer inte för att vända på normen vare sig det gäller gestaltning eller arbetssätt. Pjäsen Fuck your marsvin and dö vrider brutalt på existentiella frågor och gör flickan till normen för det mänskliga. TEXT: ANNA TERESIA BERG FOTO: FREDDY BILLQVIST

SCENEN 1 2019

29


T

re toalettstolar, tre speglar, ett handfat och en papperskorg. Pjäsen Fuck your marsvin and dö följer tre högstadietjejer inne på skoltoaletten. En frizon med utrymme för utlopp som väcker funderingar och ifrågasättande. Teater Athena låter flickan agera och höras – och hörs gör hon. Högt och bitvis brutalt. – Med skoltoaletten som scen speglas omgivningen utifrån flickan. Oftast är det män som får representera människan, här får flickorna göra det. Genom att göra så har vi vänt en norm som är vanlig även på teaterscenen, säger Lisa Quartey, en av medlemmarna i teaterkollektivet.

KONTRASTEN MELLAN PJÄSENS delvis hårda ord

och de fluffiga scenkläderna är stor. De pastellfärgade klänningarna med överdimensionerade rosetter på magen är skapade av kostymören Emma Elinsrå. Ursprungstanken om tidstypiskt mode för igenkänning övergavs. Valet landade i att karaktärerna Lisbet, Lena och Jenny fick bära överdimensionerade dockklänningar. Teater Athena är ett nystartat teaterkollek– Vi ville gestalta arketypen tiv med bas i Malmö och med en kollabora”flickan”. Det ytliga och tiv samarbetsform. I dag består gruppen av visuellt flickiga gav oss Lisa Quartey, Nellie Björklund, Vilma Linton, ytterligheten som utgångsAmanda Quartey, Anna Nygren punkt att bryta mark och och Alva Willkrans. jobba utifrån. Vi vill ju Första pjäsen Fuck your marsvin and dö förflytta gränser och vända på hade urpremiär 8 mars 2018 på Månteatern det invanda, säger Lisa i Lund och har sedan dess spelats i Malmö, Quartey som tillsammans Simrishamn och Göteborg. Andra pjäsen, Witch Bitch, har vuxit fram med resten av gruppen även satt upp pjäsen Witch Bitch ur gruppens samtal som landade i en text om hur 1600-talets häxprosom blev en föreställning. cesser ger genklang i nutiden. Samma röda tråd går igenom handlingen, när gruppen fortsätter utforska världen med flickor och kvinnor som utgångspunkt. Mötet med gruppen sker på Månteatern i Lund samtidigt som riggning av höstens sista föreställning pågår. Förutom manusförfattaren Anna

TEATER ATHENA

30

Nygren, som bor i Göteborg, ingår Lisa Quartey, Nellie Björklund, Vilma Linton, Amanda Quartey och numera även producenten Alva Willkrans i den Malmöbaserade gruppen. Det var också här, via Malmö Stadsteaters ungdomsensamble, som tre av dem träffades och på allvar började prata om att göra något riktigt ihop. Tanken växte sig starkare när de fick möjlighet att vara en del av Länk, Riksteaterns satsning för att ge skolor och unga ensembler möjlighet att spela nyskriven dramatik. Samtidigt kände Anna att hon ville sätta upp en text hon skrivit några år tidigare och genom Lisa, syster till Amanda, bildades det de idag beskriver som ett scenkonstkollektiv. SEDAN PREMIÄRUPPSÄTTNINGEN av Fuck your

marsvin and dö våren 2018 har de mött både en yngre och äldre publik, mer eller mindre teatervana. En av de finaste kommentarerna de kan tänka sig fick de av en 15-åring: ”Det var konstigt men det var jävligt bra.”. De glömmer heller aldrig den 50-årige man som blev helt tagen av igenkänningen i dialogen. – Det är mycket som sätts i gång när en 15-åring kommer fram och spänner ögonen i mig efter en föreställning och säger: ”Jag är din karaktär”. Jag gillar när det är skratt och fniss i publiken, när de inte kan hålla sig. Vi jobbar med det obekväma och man får skratta åt det svarta, även om det finns en teaternorm att publiken ska sitta tyst och tolka, säger Amanda Quartey. Teatergruppen arbetar kollaborativt och berättar med övertygelse om när samarbetet blir en upptäcktsfärd bland gränser och gränslöshet. Den som inte har en aktiv roll på scen är det yttre ögat. Ingen har vetorätt, alla får regissera och säga till. Ett gemensamt utforskande som får ta tid. – Om det fungerar? Ja! Jag tror verkligen att de allra flesta skådespelare har det seendet i sig, men att det inte tillvaratas, säger Lisa Quartey.

UTRYMME, TRYGGHET OCH TILLIT. För gruppen är

definitionen av ett tryggt rum densamma oavsett om det gäller vänskap eller arbetsklimat: – Som grupp vill vi verkligen vara ett tryggt rum, säger Lisa Quartey och berättar att de varvar intensiva repetitioner med samtal om just detta. – Men för mig som är sist in är det egentligen rätt SCENEN 1 2019


Lite tejp kan göra stor skillnad. Amanda ändrade budskapet på tröjärmen från ”Hon bär hela världen” till ”Hon är hela världen”. SCENEN 1 2019

31


Teater Athena jobbar kollaborativt och alla tar ansvar för regin.

otroligt att det känts helt självklart att jag ingår i gruppen på samma premisser som de som varit med från start. Även min roll är resultatet av kollaboration, säger Alva Willkrans. – Rent personligen tror jag att det kan kännas ovant att gå tillbaka till ett traditionellt arbetssätt. Det krävs en närhet för att jobba kollaborativt, det kan vara svårt i större grupper, säger Vilma Linton. DET BLIR UPPENBART att gruppens samarbete är

sömlöst och samspelt. Under intervjun är det gruppmedlemmar som kommer och går, de fyller i varandras meningar, utvecklar frågorna och ställer följdfrågor till varandra för att få någon att förklara sig. Att vara både vänner På scen: Nellie Björklund, Vilma Linton och kollegor ställer krav på och Amanda Quartey. tydlighet. Regi: Lisa Quartey och ensemblen. – Det är en klar fördel att vi Dramatiker: Anna Nygren. både har visionen om, och Kostym: Emma Elinsrå. verklig erfarenhet av, systerskap Scenografi och ljusdesign: och vänskap, säger Nellie Ernesto Mejia. Björklund och förklarar att de ser Åldersgrupp: Årskurs 7–9, sig som en ”gemensam extended Gymnasiet/Unga vuxna. brain” och att det är mindre Turnéområde: Hela landet. viktigt att komma ihåg vem som Språk: Svenska. föreslog vad. – Till exempel har ingen hela ansvaret för regin. Vi är alla medskapare. Att jobba kollaborativt är fantastiskt roligt, men krävande. Jag tror att Teater Athena når något som kan falla bort i traditionella teaterproduktioner, säger Lisa Quartey. – Vi har varit försiktiga med att ta in folk men vi vill gärna utvidga grundkärnan dynamiskt. På så sätt kan vi värna om vår grundvision, inflikar Amanda Quartey och betonar att de samtidigt är måna om att ge konstnärligt utrymme åt ljusdesigner, kostymörer och tekniker de samarbetar med.

FUCK YOUR MARSVIN AND DÖ

HUR SKA VI stå egentligen? Ska vi skratta? Klart vi

kan! När fotografen riggar för gruppfotografering glider samtalet återigen in på temat vad det innebär att omfamna det feminina. Vad är egentligen tjejigt och hur blev det så? Vad är helt enkelt mänskligt? Fnissighet ska inte förkastas bara för att det är kopplat till femininitet! – Jag hade nog aldrig klarat att slappna av och ta dessa bilder i något annat sammanhang. Här kan jag vara hela jag, säger Alva och ställer sig nära Amanda som bär svart hoodie med texten: ”Hon är hela världen”. Ett egenmodifierat budskap. – Jag klistrade över ett ”b” för det lät så tungt att bära hela världen. Det är bättre att vara den. Teater Athena som grundkonstellation är medvetet separatistisk och utan män. 32

– Det handlar återigen om trygghet och för att branschen ser ut som den gör. Att ha satt den gränsen har gett oss ett arbetsklimat där vi kan vara fria fullt ut. Genom att ha etablerat en arbetsmiljö som de själva kallar trygg, menar de att utrymmet för att öppna upp och växa ändå har skapats. – Däremot är vi inte främmande för att ta in och välkomna en erfaren regissör eller annan kunskap, eller att jobba med en större ensemble och hitta ett residens för att ha råd att satsa på nya oetablerade scener att spela på, poängterar Lisa Quartey. – För oss är arbetsnormen i dag att vara gränslösa. Allt vi gjort och gör är egentligen en effekt av det kollaborativa. Oavsett i vilken form och i vilka konstellationer Teater Athena lever vidare tror jag att vi alla, var och en, har något viktigt att tillföra teaterscenen. SCENEN 1 2019


HALLÅ DÄR... … Erika Lundvall, Riksteatern Skånes scenkonstkonsulent – hur vanligt är det att jobba kollaborativt såsom Teater Athena gör? – Det är vanligare inom fria teatergrupper än på institutionerna, där det konstnärliga arbetet har tydligare strukturer och fastare roller. Det kollaborativa arbetssättet i sig är en väldigt platt organisation och det är både utvecklande och utmanande. På samma sätt som det är ett härligt sätt att skapa på, kan det vara

SCENEN 1 2019

påfrestande och tidskrävande. Att låta en föreställning växa fram organiskt och undersökande ger unga scenkonstnärer möjlighet att prova olika metoder och förhållningssätt. Teater Athena är ett utmärkt exempel där arbetet präglas av kreativitet och en vilja att rasera hierarkier. Vad behöver nystartade grupper för att lyckas? – Det behövs både ekonomiskt stöd och mer kunskap om strukturer och synliggörande. Offentligt stöd är en

grundförutsättning för att utveckla skapandet och ger även möjlighet att köpa in den kompetens som behövs. Vi som sitter på roller med tillgång till stora nätverk har också ett ansvar att vara uppdaterade om nya konstnärliga initiativ. Några av medlemmarna i Teater Athena var till exempel med i Riksteaterns Länk vilket

jag hoppas gav dem kunskap, mersmak och mod. Genom Länk får unga tillgång till alla delar av konstnärskapet, inte bara skådespeleri. Det är lika viktigt för unga att möta professionella som det är för professionella att möta unga. Att vara generös med erfarenhet ger nya starka röster plats i scenkonsten.

33


REGIONALA RESIDENS BYGGER KULTURELL INFRASTRUKTUR

LÅT DEN LOKALA DANSEN SPIRA Just nu har Riksteatern flera så kallade residens runt om i landet med fokus på dans. Det är här det lokala fångas upp, får gro och spira, ­­ ­sam­tidigt som det är ett ömsesidigt kunskapsutbyte. Scenens Ylva ­Lagercrantz Spindler berättar om hur ett residens fungerar.

V

ad har residens med dans att göra? Är inte residens en officiell tjänstebostad, ämnad för exempelvis statsministrar, landshövdingar eller ambassadörer, som regeringens Rosenbad eller Harpsund. Jo, det är det. Men i konsten

34

har residens en annan betydelse. En historisk tillbakablick säger oss att residens redan existerade i slutet av 1800-talet, när den nya rörelsen naturalism fick konstnärer och författare att fly sina brunmurriga ateljéer och skrivarlyor för att i stället gå ut i verkligheten, avbilda den i naturligt

ljus. Därmed bildades också olika konstnärskolonier runt om i Europa. Ett känt exempel är Strindbergs favoritställe Grez, i Frankrike. Under hippietidens 1970-tal uppstod nya former av mer politiskt orienterade residens. Nu blev de mer av kluster för soSCENEN 1 2019


cialt och politiskt utbyte. Alternativa lokaler tänkta att ersätta de etablerade gallerierna, teatrarna och så vidare uppstod. Men fortfarande var ett nationellt – eller på sin höjd ett europeiskt – perspektiv den kontext som svenskar främst rörde sig inom. Först på 1980- och 1990-talen växte sig en global residenstrend allt starkare. När så fenomenet lågbudgetflyg och internet blommade ut på 2000-talet, blev det plötsligt billigt att flyga vart som helst, världen över. Det öppnade upp nya möjligheter för fattiga kulturarbetare att arbeta globalt. I KONSTNÄRSNÄMNDENS informativa

skrift Policyhandbok om konstnärliga residens kan man läsa att nu organiserade sig ”… så kallade Residenscentrum nationellt och internationellt för att stödja varandra och företräda gemensamma intressen.” Här någonstans blev också residens mer av kulturpolitik, möjliga att söka bidrag för. Därigenom hårdnade konkurrensen och ett slags exklusivitet med allt fler och alltmer svårbegripliga former av residens uppstod: tema- och samhällsresidens, nomadprojekt och så vidare. I vår nutid är residens helt enkelt ett

SCENEN 1 2019

”TANKEN MED RESIDENSEN ÄR ATT ETABLERA NYA KONTAKTER OCH STÄRKA RELATIONEN MED ARRANGÖR OCH PUBLIK.” slags samlingsbegrepp för kunskap och förståelse inte bara för kultur, utan även för forskning och samhälle inbegripet. Var kommer då Riksteatern in i bilden? 2015 fick Riksteatern ett utökat dansuppdrag av regeringen, med fokus på samtida dans. Detta är tänkt att komplettera Cullbergbaletten som har funnits sedan 1967. I dag drivs dessutom två former av residensverksamheter. Den ena är produktionsresidens som innefattar scenkonst i dess breda bemärkelse, inkluderat dan-

sen. Här får ett antal utvalda scenkonstnärer möjlighet att utveckla sitt konstnärskap inom Riksteaterhusets väggar i Hallunda. DET ANDRA ÄR de regionala dansresidens

som introducerades 2016. Dessa är tänkta att bedrivas i övriga landet under tre år på varje plats, med målet att de sedan ska kunna stå på egna ben. Sedan 1,5 år är Tina Eriksson-Fredriksson, verksamhetsutvecklare på Riksteaterns dansavdelning, ansvarig för uppbyggnaden av dess regionala dansresidens. Övergripande bygger de på ett samarbete mellan Riksteatern, regionala verksamheter och konsulenter, kommuner och lokala riksteaterföreningar.

TANKEN MED RESIDENSEN är att etablera nya kontakter och stärka relationen med arrangörer och publik, i ett slags ömsesidigt kunskapsutbyte. Kort sagt, att bygga ett slags infrastruktur för dansen som ska vara hållbar där den sedan verkar, utifrån övertygelsen om att dansen behöver komma ut från städerna för att bygga nya erfarenheter. – Min främsta roll är att göra regionen 35


”HÄR KAN DANSEN FUNGERA SOM EN KATALYSATOR, KANSKE RENTAV VARA MER AV AKTIVISM.”

Mold arbetar med scenkonst utifrån rumslig gestaltning och koreografisk rörelse.

synlig för sig själv, men också att få den att undersöka: Vad har vi för resurser, utmaningar och potential här? Vad vill vi? Vad kan vi? förklarar hon på språng till Skåne och besök hos det konstnärsdrivna dansresidenset MARC, en av Riksteaterns samarbetspartner. Utifrån varje regions unika förutsättning bygger Tina Eriksson-Fredriksson sedan sitt arbete, vilket skapar olika utgångspunkter. Hon förklarar att hur väl hon lyckas beror på hur etablerad dansen redan är i en region – eller vilken lust och ambition regionen och dess eldsjälar hyser att plöja ny mark. Men, konstaterar hon, det krävs minst tre år av gemensamma krafter och resurser för att etablera relationer och kunskap att driva ett dansresidens vidare i regionen. JUST NU PÅGÅR samarbeten med såväl Region Skåne som Östergötlands och Östra Skaraborgs län. I Östergötland innehar dansaren, koreo­

grafen och dj:n Iki Gonzalez Magnusson ett ettårigt dansresidens i Norrköping. Här är inriktningen streetdance och att verka i eftersatta områden, med fokus på tillgänglighet och mångfald inom ett projekt som bär arbetsnamnet Norrköping Slow Clap. – Vad jag kan bidra med är förhoppningsvis att vända upp och ned på synen på vad en dansare är. Att kunna prata med, och berätta om det för andra som jobbar inom dansen och hitta deras nyfikenhet i frågan. Hittills har alla varit jättepeppade! I Östra Skaraborg sker residensarbetet just nu i samarbete med scenkonstkollektivet Mold, vilka arbetar med scenkonst utifrån rumslig gestaltning och koreografisk rörelse ofta på ett sådant sätt att gränsen mellan publik och deltagare suddas ut. Residenset kommer att göra nedslag i samtliga fyra kommuner och utforska nya rum för scenkonst. Fokus ligger på ­”Digitala tekniker i mötet med det offentliga rummet och publiken”.

– På så sätt utvecklar vi kunskap i samarbete med Skövde högskola, vilken ligger i framkant vad det gäller teknik, datavetenskap och spelutveckling, berättar Tina Eriksson-Fredriksson. Att arbetet kommer att äga rum i offentliga rum beror på att de kommuner som ingår i residenset har ont om specifika danslokaler. I stället måste dansen utövas i andra rum. Under 2019 undersöks intresset, möjligheterna och behoven av att starta dans­ residens i de nordligare delarna av Sverige med en kartläggning av dessa i Gävleborgs län, Dalarna och Norra Norrland. I sistnämnda fall med ett eventuellt geopolitiskt perspektiv. Varför en geopolitisk inriktning? – Därför att i nordligaste Sverige existerar klimatet, naturen, kulturen och politiken så nära varandra. Den geografiska platsen påverkar i hög grad invånarnas politiska förutsättningar och vardag. Det kan handla om allt från varmare vintrar och gruvprojektering till flytt av hela städer. Med det uppstår också ett Nordkalottenperspektiv, där man ibland kan se fler likheter med exempelvis Kanada än övriga Sverige. Här kan dansen fungera som en katalysator, kanske rentav vara mer av aktivism. På vilket sätt kan publiken ha glädje av Riksteaterns olika residens? – Genom att vi öppnar upp för kontinuerliga möten med konstnärerna och möjligheten att bli involverad i de konstnärliga processerna och verken. Det kan ske genom eget deltagande eller genom att vara med och skapa plattformar, metoder och spelplatser som påverkar bilden framåt. Förhoppningen är att arrangörer och publik ska känna ett ökat eget initiativ och möjlighet att arrangera dans i samklang med ortens rörelser och individer. YLVA LAGERCRANTZ SPINDLER

L ÄS MER OM RIKSTEATERNS RESIDENSVERKSAMHET PÅ RIKSTEATERN.SE/RESIDENS 36

SCENEN 1 2019


KLASSIKERN PETER PAN

Disneys version av Peter Pan.

Tyst Teater ger sig ut på turné med Peter Pan hösten 2019.

Omslaget till Peter Pan and Wendy, 1915.

UNGDOM PÅ GLID

I höst glidflyger en verklig klassiker upp på repertoaren i Riksteaterns Tyst Teaters tappning. Peter Pan fortsätter att fängsla och fascinera och han vägrar fortfarande att kliva in i vuxenlivet.

N

är James Matthew Barrie är liten dör hans storebror i en skridskoolycka ute på isen. Dagen efter skulle han fylla 14 år. För den unge JM Barrie fastnar storebrodern liksom i tiden, han blir för alltid 13-år, pojken som aldrig blir stor. Långt senare när JM Barrie är etablerad författare i London börjar han umgås med fyra pojkar i Kensington Gardens och blir inspirerad att skriva om deras äventyr, hela tiden med sin evigt unge bror i minnet. Resultatet blir The Little White Bird, 1902, och det är här en viss Peter Pan dyker upp som en bifigur i några kapitel. Men, det är inte den Peter Pan vi känner igen från Disneys populära filmatisering 1953, där han har gröna trikåer och fäktas med pirater. I boken är Peter Pan en sju dagar gammal

SCENEN 1 2019

bebis som hänger med älvor i Kensington Gardens och rider på en get. JM Barrie fastnar för pojken som inte vill bli stor och omarbetar kapitlen om Peter Pan och de publiceras på nytt i novellform. Han tar dock ytterligare ett grepp om karaktären och skriver pjäsen Peter Pan, 1904. Nu faller alla bitar på plats och här träffar vi syskonen Darling, hunden Nana, Kapten Krok och Tingeling och får resa med till landet Ingenstans. Pjäsen blir en succé och sätts upp varje år i tio år efter premiären. Faktum är att den är så populär att JM Barrie får ändra lite i manuset. I urpsrungsversionen lär sig barnen flyga helt utan tillsatser. Men efter att det kommer in klagomål från föräldrar att deras barn har hoppat från höga höjder i försök att flyga, ändrar författaren flygförutsättningarna till att det krävs älvstoff från

Peter Pan som amerikansk stumfilm, 1924.

PETER PAN M Barrie föds i Skottland 1860 och J flyttar senare till London där han redan är en etablerad författare när Peter Pan introduceras. JM Barrie återvänder till Peter Pan i boken Peter och Wendy 1911. är syskonen Llewelyn Davies blir N föräldralösa blir författaren inofficiell förmyndare. M Barrie donerar i sitt testamente intäkJ terna från Peter Pan till barnsjukhuset Great Ormond Street i London. pjäsen från 1904 introduceras namnet I Wendy. JM Barrie får idén från en ung flicka som kallar honom för ”Friendy”, men som har svårt att uttala ”r”. Tillkomsten av pjäsen beskrivs, ganska fritt, i Marc Forsters film Finding Neverland, 2004. Psykologen Dan Kiley definierar Peter Pan-syndromet, som främst utmärker män med underutvecklad mognad. Han skapar även Wendy-dilemmat, om kvinnor som faller för den förstnämnda kategorin.

Tingeling för att kunna glida iväg i luften. Peter Pan har inspirerat till ett flertal filmer, tv- och pjäsvarianter, musikaler, låtar och till och med en uppföljare av författaren Geraldine McCaughrean, Peter Pan in Scarlet, 2004. Oavsett vilken version, bok, film eller uppsättning han figurerar i, så fortsätter Peter Pan att fascinera och att vara ett barn, 117 år efter tillkomsten.

HENRIK EMILSON 37


ar många namn h r tä k ra a k r ä k ajas, clown – . Han – för n te p y g E a d ti Gycklare, narr, p rn ningen sen det fo iv g m o form av scen t a n o ro g r å a n h å p och ll e tu g – är ständigt ak n a h n e a d rund näsa. Sä ft o rö r k ä is t s s de la k d e ashank eller m som harlekin, tr n! ”Hej” till en clow

Redan de gamla egyptierna …

I inskriptioner i det forntida Egypten, omkring 2 500 år f Kr, beskrivs clownliknande karaktärer som roade faraonerna och i Kina förekom hovnarrar vid 1800 f Kr.

Vår clown som vi känner i dag har sina rötter i det italienska 1500-talets maskkomedi commedia dell’arte som var ett slags karnevalsunderhållning. Det är härifrån namnet Harlekin härstammar som från början var en sorts byfåne i trasiga kläder och svart mask.

JOEY – DAGENS CLOWNS FADER

Det var den brittiske skådespelaren Joseph Grimaldi som lade grunden för dagens clownsminkning när han skapade karaktären Joey för en pantomim i början av 1800-talet. Han vitmålade hela ansiktet, hals och nacke och lade sedan till tjocka ögonbryn, stora röda läppar i ett lurigt leende och röda trianglar på kinderna (i dag ofta prickar). Enligt Andrew McConnell Stott som skrev biografin om Grimaldi var det här en av de viktigaste teatersminkningarna under 1800-talet. 38

CHARLIE RIVEL

En av 1900-talets mest kända clowner är den spanske Charlie Rivel som debuterade redan som treåring 1899. Han förfinade sin akt genom åren och till slut var allt han behövde en stol, en gitarr och sin långa röda tröja. Han lånade sitt scennamn från Charlie Chaplin och när de senare möttes frågade Chaplin: ”Är det du som imiterar mig eller jag som imiterar dig?”.

EN SKANDINAVISK KLANT En del menar att ordet clown härstammar från Skandinavien och orden för klumpig eller klant.

SCENEN 1 2019


AKTUELLA CLOWNER

Det är mycket clowner på scengolven 2019. Teaterkollektivet Schtunk 123 har sin nya uppsättning Ett urtaget hjärta, Comediagillet ger den uppskattade Bästisar om vänskap och mobbning samt föreställningen Clown & Co. Jonas Södergren ger dels föreställningen Clown och trolleri, dels en workshop för skolklasser i att bli clown. Dessutom kommer Miguel Cervantes och hans Sancho Panza tillbaka i just clownmundering – och flytväst – i Don Quijote i stormen.

ONDA CLOWNER Clowner sprider inte bara glädje, en del människor är rädda för clowner, så kallad coulrofobi, fobi för clowner. Dels kan det bero på osäkerheten kring vem som finns där under sminket, dels blir det också dubbelt läskigt när en snäll och komisk figur blir ond. Det sista är ett grepp som Edgar Allan Poe tog redan 1849 i Hoppgrodan om en narr som eldar upp hovet och som senare Ruggero Leoncavallo använde i operan Pajazzo 1892 där en clown blir mördande hotfull. I populärkulturen känner vi igen den onda clownen i boken och filmen Det, i form av Krusty i Simpsons, som Jokern i Batman, som Shawn Crahan i skräckrockbandet Slipknot och inte minst ur det verkliga livet i seriemördaren John Wayne Gacy som ofta uppträdde som, just det, en clown.

Den amerikanske komikern George L. Fox hämtade inspiration från Joseph Grimaldi och introducerade clownen i cirkustältet under 1800-talet. Ungefär samtidigt skapade Tom Belling klädkoden för clownen när han medverkade i Circus Renz i Wien. Han baserade klädseln på en luffare och med smink taget från Grimaldi lade han till överdimensionerade kläder och inte minst – skor.

Hej Clown! Någon har tänkt till. I år medverkar Jan Malmsjö i Melodifestivalen, 50 år efter att han deltog första gången 1969 med låten Hej clown.

CLOWNEN MANNE

En av Sveriges mest kända, erkända och still going strongclowner är utan tvekan Clownen Manne, eller Hans Hugo Ferdinand af Klintberg som han egentligen heter. Han blev riksbekant i och med flera barnprogram i SVT under 1970-talet. Han är en talande clown som även behärskar teckenspråk, eftersom programmen också vände sig till hörselskadade. SCENEN 1 2019

CLOWNEN JAC

Hjalmar Bergmans avskedsroman från 1930 är en satir över den amerikanska nöjesindustrin, en värld Bergman fick ta del av under sin tid som manusförfattare i Hollywood. I boken möter vi skådespelaren som vill hoppa av sina framgångsrika turnéer, men tvingas fortsätta uppträda. 39


KRITIKERN TRE SPANINGAR

DET ÄR NU DET HÄNDEL!

Operanestorn Bo Löfvendahl ser fram emot teater på nyrenoverade Nationalmuseum och hyllar opera, balett och talteater – på bio.

CARL BENGTSSON

Teater Giljotins Jungfrukällan har premiär 25 januari.

BO LÖFVENDAHL Kritiker och recensent i Svenska Dagbladet som har haft bestämda åsikter om opera i mer än 40 år, då han började köa för att köpa Birgit Nilssonbiljetter.

Flyttkarusell

Plötsligt händer det. Vi har länge känt till att Stockholms stadsteater med vidhängande kulturhus ska utlokaliseras under ett helt år för ombyggnad. Plötsligt är vi där: hela byggnaden utom nedersta planet är stängd och i stället sprider teatern ut sig över hela stan. Varenda tänkbar scen verkar ha tagits i beaktande. 2019 kan vi se Tolvskillingsoperan på Folkoperan, Jungfruleken på Teater Giljotin, Män kan inte våldtas på Södra teatern, för att inte tala om allt som ges i Årsta, Östberga, Vällingby och på Nalen. Spelman på taket blir en utflykt tillbaka till rötterna på det som i dag är Dansens hus, Stadsteaterns ordinarie scen ända fram till 1990. För övrigt förde Stadsteatern även under sina första år på 1950-talet en ambulerande tillvaro så det ska väl gå även denna gång. En oväntad och spännande skådeplats blir färdigrenoverade Nationalmuseum, stockholmarnas nygamla favorit. Där får Transformation premiär den 23 april, då Robert Fux och Ann Petrén lägger pussel med sex målningar i samlingarna tillsammans med konstpedagogisk expertis, en sorts grupparbete om kroppsideal och poser där konstverken ska få liv.

1

Helt barockt

Plötsligt Händel det. Både Drottningholmsteatern och Confidencen meddelade samma vecka att de satsar på operor av Georg Friedrich Händel till sommaren. Två interna-

2

40

tionellt framgångsrika barockexperter ska sätta sin prägel på slottsteatrarna utanför Stockholm: mezzosopranen Ann Hallenberg blir artist-inresidence på Drottningholm, där hon sjunger titelrollen i Händels Ariodante, medan dirigenten Olof Boman får leda sin egen festival på Confidencen med Händels Acis och Galatea som årets föreställning. Ännu mer barockt blir det i sommar på Vadstena-Akademien som spelar Orpheus av Händels samtida Telemann. Samma vecka som dessa besked kom kunde vi för övrigt höra Händels oratorium Messias med originalbesättning, framförd precis som den gjordes första gången i Sverige 1786 – med en ganska liten ensemble och givetvis på svenska. Det skedde på samma plats som för 232 år sedan, nämligen Riddarhusets stora sal, som då var den största konsertlokalen i Stockholm utanför kyrkan. Då var Stockholm en mycket liten stad och det tog mer än 40 år för Messias att komma dit.

Ann Hallenberg blir artist-inresidence på Drottningholmsteatern.

Biografiskt I dag sprider sig allt det nya blixtsnabbt. I varje hörn av Sverige kan man se direktsända föreställningar av opera, balett och talteater på bio. Folkets Hus och Parker vidaresänder framför allt från Metropolitan i New York men även från Kungliga Operan. Där kan vi också se Shakespeare på National Theatre i London, medan det som händer på Royal Opera når oss via SF-kedjan – om vi bara kan stå ut med hur den fina, sekelgamla SF-loggan har ersatts med en torftig variant av F-ordet Filmstaden.

3

SCENEN 1 2019


SÅ FUNKAR DET

RIKSTEATERNS KONGRESS

I år är det dags för kongressen, Riksteaterns högsta beslutande organ som hålls vart fjärde år. Så här är du som medlem med och påverkar riktningen i en av Sveriges största folkrörelser. TEXT: JOSEFINE FRANKING OCH KLARA LEDIN HÖGLUND

DU Liksom närmare 40 000 scenkonstintresserade är du medlem i en lokal riksteaterförening som arrangerar dans, teater ooh musik på din ort.

DIN RIKSTEATERFÖRENING Alla som är medlemmar kan vara med vid årsmöte, välja föreningens styrelse och besluta om verksamhetsplan. Den lokala styrelsen leder föreningens arbete, samverkar i länet med andra riksteaterföreningar genom Riksteatern regionalt och utser riksteaterföreningens ombud till kongressen.

OMBUD Medlemsantalet i din lokala riksteaterförening avgör hur många ombud som skickas till kongressen för att företräda just din förening.

KONGRESSBESLUT Kongressen beslutar om vilken riktning Riksteatern gemensamt ska ta under de kommande fyra åren, vilka stadgar som gäller och väljer Riksteaterns styrelse.

RIKSTEATERNS NATIONELLA STYRELSE Den nationella styrelsen utses av kongressen och leder Riksteaterns verksamhet under nästa fyraårsperiod.

FÖRSLAG Alla medlemmar, riksteaterföreningar, riksteatern regionalt och den nationella styrelsen kan lämna förslag till kongressen.

KONGRESSEN Riksteaterns högsta beslutande organ som hålls vart fjärde år. Ombuden från alla riksteaterföreningar röstar om besluten. Kongressen hålls i Karlstad den 24–26 maj i år.

BUDGET

STYRELSENS ORDFÖRANDE + EN AV STYRELSELEDAMÖTERNA

Riksteaterns styrelse beslutar om nationell budget och verksamhetsinriktning utifrån kongressens beslut. Styrelsen uppdrar till VD att leda arbetet för Riksteatern nationellt.

Riksteaterns verksamhet är till stor del skattefinansierad och med bidraget från Kulturdepartementet följer det riktlinjer för vad Riksteatern förväntas göra med de pengarna. Därför utses styrelsens ordförande och en av styrelseledamöterna av Sveriges regering.

SCENEN 1 2019

41


Sara: Under vår researchresa till Lycksele hittade vi karaktären Bengt. En man i 60-årsåldern som är ­avverkningsledare i Ljusdal och jobbar åt Svea skog. Varför han heter Bengt? Alla gubbar heter ju Bengt! Jonas: Ja, vi träffade väldigt många Bengt när vi var ute på research. Sara: Alla kan relatera till en Bengt i sitt liv som säger: ”Ska vi ha det som i Sovjet eller…”.

Sara: Vi skapade ett fiktivt lager här, ett slags metanivå och hittade på att Riksteatern har haft en föreställning om bagg­ böleri på 1970-talet.

Skriet från vildmarken Varför får en karaktär namnet Bengt och är det sant att Riksteatern satte upp en pjäs om baggböleri på 1970-talet? Manusförfattarna Jonas Gren och Sara Parkman berättar hur de tänkte kring en sida ur manuset till aktuella Nationalparken. Text: Henrik Emilson Foto: Banfa Jawla

Researchresor i gruvor och skog

Jonas: Nationalparken handlar om människans relation till naturen. Innan vi skrev manuset gjorde vi research i olika etapper. Sara: Vi började researcharbetet i somras med att spendera några dagar i Ställbergs gruva i Bergslagen i ett konst- och kulturcenter vi är med och driver. Vi har varit på vandringar i Skuleskogen och tre dagar i skogarna runt Malå för att få en inblick i hur skogs­ industrin fungerar. Jonas: Vi var på Skogsmuseet i Lycksele och vi fick se de första kalhyggena från 1940-talet. Kalhyggen har en negativ klang hos de flesta, men av dem vi träffade där är kalhyggen ett bra sätt att sköta skog. 42

När är manuset färdigt?

Jonas: När vi började repetera hade vi ett färdigt manus till ungefär 90 procent. Vi visste början, hur det slutar och den dramaturgiska kurvan och scenerna. Men eftersom vi själva sen ska stå på scenen och agera har vi utrymme att ändra lite när vi repeterar, även med input från regissören Lisa. Sara: Under den här processen ska ju också mina medmusikanter Samantha och Hampus känna in materialet musikaliskt.

Sara: ”Baggbölerivisan” finns på riktigt och är över hundra år gammal. Vi hittade den för ett och ett halvt år sedan och den är fröet till föreställningen, den öppnade upp för stora komplexa frågor. Visan kändes väldigt 1970-tal och då kom vi på idén om den fiktiva Riksteaterföreställningen om baggböleri.

SCENEN 1 2019


Jonas: Scenen utspelar sig på en begravning. Jag är ett slags toastmaster på begravningskaffet och in kommer huvudkaraktärerna Bengt och Monica som tjafsat på sidan innan. Min karaktär har precis ställt en kritisk fråga om kalhyggen, och då svarar Bengt …

Musik i manus

Sara: Hela manuset är skrivet utifrån att det ska vara ungefär hälften musik, hälften text. I vissa scener bär musiken den dramaturgiska fanan, i andra är det text och ibland båda. När vi började repetera i januari hade vi skisser och teman men inga färdiga arrangemang, eftersom vi inte kunde säga innan hur långa scenerna skulle bli.

Sara: Bengt och Monica är syskon och har en konflikt, han representerar industrin och hon är rekreationstypen. Jonas: Just namnet Monica låg rätt i munnen, Monica Larsson Sjödin. Hon skulle inte sticka ut och heta till exempel Dominique. Sara: Hon är född 1957, och har något kommunalt över sig.

Sara: Bengt vill ju dölja sitt förflutna, nu när han jobbar för skogsindustrin. På nästa sida försvarar han sin medverkan i pjäsen med att: ”Den som inte är miljöaktivist som ung har inget hjärta och den som inte är centerpartist som gammal har ingen hjärna.”

FAKTA NATIONALPARKEN

Sara: Scenen leder till att visan om baggböleri framförs och ett bra exempel på hur musiken får vara med och styra manuset.

SCENEN 1 2019

En fristående uppföljare till Fäboland som blandar humor och allvar med lika delar text och musik och berör människans relation till naturen. – När vi pratade om relationen till skogen utkristalliserade sig snabbt tre spår: Vi har rekreation, vi har produktion och vi har den biologiska mångfalden, säger Sara Parkman. Nationalparken är skriven av Jonas Gren och Sara Parkman. På scen medverkar Jonas Gren och folkmusikerna Sara Parkman, Samantha Olanders och Hampus Nord, som också skrivit musiken till föreställningen. Regisserar gör Lisa Färnström, som även regisserade succéshowen Fäboland.

43


VÅR LOKAL GUMMIFABRIKEN I VÄRNAMO

Ett mecka för cykeldäck. På 1930-talet stod Gummifabrien för hälften av den svenska produktionen av däck.

STÖRRE OCH BÄTTRE TEXT: JESSICA JOHANSSON FOTO: SOFIA BEIJER

DET GAMLA TEGELHUSET på Jönköpingsvägen 15 satte Värnamo på världskartan redan på 1920-talet. Lokalen var då, precis som namnet antyder, en gummifabrik av rang. Här tillverkades både slangar, cykeldäck, gummistövlar, regnjackor och fiskarkläder. Men det var just cykeldäcken som blev hårdvaluta. I mitten av 1930-talet stod gummifabriken för ungefär hälften av den svenska produktionen av cykeldäck. När fabriken lade ner sin tillverkning år 2006 blev det tyst i lokalen. Men för ett par år sedan påbörjades planerna på att använda den gamla rostbruna tegelbyggnaden som ett kulturhus och sedan drygt ett år sjuder byggnaden återigen av liv. – Läget är perfekt, lokalen ligger mitt i stan. Och känslan i byggnaden höjer upplevelsen för besökarna, säger Rolf 44

­ unnarsson, ordförande i Riksteatern G Gislaved-Värnamo, en av aktörerna som har fått förmånen att flytta in sin verksamhet i Gummifabriken. Tidigare huserade Riksteatern GislavedVärnamo i Folkets Hus i Värnamo. Med en större scen har man fått nya möjligheter, bland annat hundra extra platser i salongen. – Det betyder jättemycket, säger Rolf Gunnarsson. Med en större scen kan vi dessutom sätta upp föreställningar som vi inte kunde ta oss an tidigare, som kräver mer yta och djup för scenografi, ljus och teknik. Det ger oss en mycket större kapacitet och även bättre möjlighet till lönsamhet. En föreställning som Rolf ser fram emot att kunna sätta upp nästa år – och som

är möjlig att genomföra med byggnadens förutsättningar – är Melancholia, ett samarbete med Smålands Musik & Teater. Det är en föreställning som kommer ta hela huset i besittning och som startar med en bröllopsmiddag i husets restaurang och där bara sista akten spelas i teatersalongen. Den nya lokalen ger besökarna en större och bättre helhetsupplevelse menar Rolf. – Men den nya lokalen har också inneburit ett jättelyft för de som jobbar med produktionen av föreställningarna och för artisterna. Exempelvis i form av stora och fräscha loger och en unik arbetsmiljö. Att lokalen delas av många olika ­arrangörer ser Rolf som något positivt. – Det ena ger det andra, vi får en ­gemensam draghjälp av varandras verksamheter. SCENEN 1 2019


Nu kan föreningen sätta upp föreställningar som kräver mer yta för scenografi och ljus.

307 platser på parkett, 119 på balkongen. Totalt har Riksteatern Gislaved-Värnamo 100 platser mer än i sin tidigare lokal.

2006 upphörde gummitillverkningen i lokalerna som byggts ut i flera etapper sedan 1920-talet.

2200 kvadratmeter i auditoriet.

SCENEN 1 2019

Gummifabriken är ett allaktivitetshus med kafé, konferens och bibliotek

45


MISSA INTE DINA FÖRMÅNER!

MEDLEM I RIKSTEATERN olkets Hus och Parker, 10 % rabatt på ordinarie pris för Live på bioF evenemang men ej vid Metropolitan Operans föreställningar.

BLEKINGE Regionteatern Blekinge Kronoberg, 40 kr rabatt

DALARNA Dalateatern, 25 % rabatt

HALLAND Rum för dans, 30 kr rabatt Teater Halland, 20–30 kr rabatt

GÄVLEBORG Skottes Musikteater, 25% rabatt

JÖNKÖPINGS LÄN Teateri, 25 % rabatt Smålands Musik och Teater (SMOT), 20 % rabatt

KRONOBERG Regionteatern Blekinge Kronoberg, 40 kr rabatt

SKÅNE Expressteatern, 25 % rabatt Malmö Opera, 15 % rabatt Malmö Stadsteater, 15 % rabatt Skånes Dansteater, 25 % rabatt Teater Sagohuset, 25 % rabatt

STOCKHOLMS LÄN Boulevardteatern, 25 % rabatt Dansens Hus, 10 % rabatt Dockteatern Tittut, 25 % rabatt Dramaten, 10 % rabatt Folkoperan, 25 % rabatt Fria Teatern, 25 % rabatt Imrovisation & Co, 25 % rabatt, för scenpassinnehavare ange rabattkod ”Scenpass-impro” vid onlinebokning Kompani1 Teater, 25 % rabatt men enbart på egna föreställningar Kulturhuset Stadsteatern, 10 % rabatt på ordinarie pris (gäller ej Soppteatern) Kungliga Operan, 35 % rabatt på föreställningsdagen, ej gästspel och premiärer MDT (tidigare Moderna Dansteatern), 50 % rabatt på ordinarie föreställningar, ej festival Mittiprickteatern, 25 % rabatt moment:teater, 25 % rabatt Orionteatern, 25 % rabatt Pantomimteatern, 25 % rabatt Playhouse Teater, 225 kr i stället för ordinarie pris 295 kr Pygméteatern, 25% rabatt Scenkonstmuséet, 40 kr rabatt på ordinarier biljettpris Strindbergs Intima Teater, 25 % rabatt Subtopia, 20 % rabatt Teater Fredag, 25 % rabatt Teater Galeasen, 25 % rabatt Teater Giljotin, 25 % rabatt Teater Pero, 25 % rabatt Teater Sláva, Huddinge, 25 % rabatt Teater Tre, 25 % rabatt Teater Tribunalen, 25 % rabatt

46

Turteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris. Gällande egenproducerade föreställningar. Ö2 Scenkonst, 25 % rabatt på ordinarie pris. Gäller för egenproducerade föreställningar.

UPPSALA LÄN Uppsala Stadsteater, 20 % rabatt

VÄSTMANLAND Västmanlands teater, 20 % rabatt

VÄSTERBOTTEN Skuggteatern, 25 % rabatt

VÄSTRA GÖTALAND ADAS musikaliska Teater, Göteborg, 25 % rabatt Cinnober Teater, Göteborg, 25 % rabatt Folkteatern Göteborg, 25 % rabatt Göteborgs Stadsteater, 80 kr rabatt på Stora scenen, 70 kr rabatt på Studion på ordinarie pris Masthuggsteatern, 25 % rabatt på ordinarie pris för egenproducerade föreställningar Stora teatern, 1 st biljett för 100 kr föreställningsveckan. Gäller föreställningar i Stora teaterns egen regi. Teater Kurage, 25 % rabatt

ÖREBRO LÄN Teater Nolby, 30 kr rabatt

ÖSTERGÖTLAND Alvastra Krönikespel, 30 kr rabatt Cirkusslottet, 20 % rabatt Shakespeare på Gräsgården, 50 kr rabatt Vadstena-akademien, 10 % rabatt Östgötateatern, 25 % rabatt på föreställningar tors, fre och sön.

RABATT PÅ LÄSNING

Förutom att du som medlem i Riksteatern får Scenen, får du även rabatt på två andra scenkonsttidningar:

TEATERTIDNINGEN 75 kr rabatt på helårsprenumeration. 200 kr för fem nummer (ordinarie pris 275 kr). Mejla ditt namn och adress till ekonomitjanst@natverkstan.net och uppge kampanj­ koden ”Riksteaterns scenpass”.

DANSTIDNINGEN 25 % rabatt på helårsprenumeration - 150 kr för sex nummer (ordinarie pris 200 kr). Mejla ditt medlemsnummer, namn och adress till ann-marie@danstidningen.se och uppge kampanjkoden ”Scenpass Sverige”.

FÖLJ DIN FÖRENING! Varje lokal Riksteaterförening har en egen webbsida, och många har dessutom Facebooksidor. Hitta din förening på www.riksteatern.se

150 kr/år Mer än så kostar det inte att vara medlem i Riksteatern.

UNDER 26? Grattis, då blir kulturupplevelserna ännu billigare. Alla under 26 år betalar bara 50 kr per år i medlemsavgift. Och för familjemedlemmar kostar det 80 kronor.

SCENEN 1 2019

Med reservation för ändringar. Fler förmåner tillkommer löpande - se: riksteatern.se/medlem

HELA LANDET


Chaharshanbeh Soori

DANISH SAROEE

Eldfesten är en folklig icke-religiös högtid som har firats bland många olika folkslag under nästan 4 000 år. På persiska heter högtiden Chaharshanbeh Soori och firas alltid tisdagen närmast före det iranska nyåret, Nouroz, som i sin tur infaller på vårdagjämningen. I år är det den 19 mars det hettar till. Eldfesten har blivit en årligt återkommande folkfest i city i Göteborg och Malmö och från i år på Skansen i Stockholm, anordnat av Riksteatern. Räkna med musik, dans, enastående artister, fantastiska fyrverkerier, barnaktiviteter, persiska linsgrytor och ja, ELD!

SCENEN 1 2019

47


HEM

BIET I HUVET

UPPRORETS POET

ELDFESTEN

Teater, dans och musik Egna turnée r våren 2019

I MELLAN

DON QUIJOTE

INGRIPANDET

ETT DOCKHEM 2

24 TIMMAR SVART KVINNA

RHYTHMANIA

JAG ÄR EN ANNAN NU

SÄLLSKAPSRUMMET

SVANTE MÖTER BEPPE WOLGERS

BACKBONE

FÖRVANDLINGEN – MUODONMUUTOS

SO SORRY

VÄCKARKLOCKA, JUBILEUMSVERSIONEN

DE PASSANT

NATIONALPARKEN


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.