SOM EN MEDITATIV CHACONNE
LAURA POPA
Adagio fรถrlag
ADAGIO FÖRLAG info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se
© Laura Popa 2012 Tryck: InPrint, Riga 2012 ISBN 978-91-980455-0-5
INNEHÅLL I Kärlekstankar i D-dur · 7 Solrosornas land · 9 Äppelträdets ande · 11 Skridskodansaren · 12 Den nynnande ängeln · 13 Vi dansar tango · 14 Kärleksdans · 15 Trollsländornas land · 17 I gryningsljuset · 19 En fantasivärld · 20 Trädgårdsgatan · 21 Som en meditativ chaconne · 23 II En sång för de döva sköldpaddorna · 27 Memento mori · 29 De döende träden · 30 Andarnas sorg · 32 Nattdrömmar · 33 Panoramautsikt över världsalltet · 35 Jag är inte rädd · 37 Metamorfos · 39 Ett hemligt språk · 40
Monolog · 41 Nyårspromenad · 42 På gränsen · 43 Det var en gång ett paraply · 44 En födelsedagspresent · 47 Det finns inget mer att säga · 48 Ett evinnerligt tack · 49 III Livet börjar idag · 53 Ett nytt hem · 54 Dagens löfte · 55 Veckoschema · 57 På perrongen · 59 Inspiration · 61 Den blåa porten · 63 Hela världen är din · 64 Livet som en sång · 65 Under valnötsträdet · 66 Att vara människa · 67 Återseendet · 68 Fånga en solstråle · 69 Som en näktergal · 70 Du är · 71
O盲ndlighetens adagio 路 72 Andakt 路 73 Musiktermer 路 75
KÄRLEKSTANKAR I D-DUR
Jordens symfoniorkester spelar Beethovens violinkonsert: violinisterna i vallmo spelar pizzicato, cellisterna klädda i humlor surrar i oktaver, trollsländsharpan vibrerar i arpeggiofantasier. Dirigenten förklädd lavendelblomma gungar harmoniskt, målar åttondelsfjärilar i luften med taktpinnen. Violinsolisten är en nymf iklädd körsbärsblommor och synkoperade rosblad. Från min plats 83 på femte raden insuper jag musikens väldoftande harmonier; jag andas in crescendo, andas ut diminuendo – som jag har lärt mig på kursen i frigörande andning. I publiken har alla somnat
förutom jag som svävar i himmelska höjder, vibrerar som Guarneris shapiro från 1698 och väcker publiken ur dvalan med mina högpulserande känslor och kärlekstankar i D-dur, opus 61.
SKRIDSKODANSAREN
Han rör sig i skridskodans på en blank is, virvlar i graciösa piruetter med en cello i famnen. Han lyfter upp de vilsna grodorna som kvackar av hemlängtan, gör plats för dem i fickorna och lovar att ta dem hem till Ljubljana. För trädens svarta siluetter presenterar han sig som Per Gerdner innan han spelar ett fantasistycke på sin cello. Isen brakar och klatschar av intensitet, skogen darrar frenetiskt, grodorna andas rytmiskt i fickorna i trefjärdedelstakt.
ANDARNAS SORG
Med mitt tredje öga ser jag Atlanten förvandlas till istappar, delfiner murkna på öde stränder, jorden krackelera i grimaser. Och tyst blir det plötsligt, så tyst att man hör andarna sucka på andra sidan jordklotet. Med ljustråd virkar de en ny planet att flytta till när jorden har sjunkit i sorgeoceanen, de improviserar en ny kosmisk plan som ska rädda oss alla i sista stund.
EN SÅNG FÖR DE DÖVA SKÖLDPADDORNA
I den svarta sjön vilar i frid fiskarnas illusioner, sköldpaddornas förlamade känslor, grodornas tysta resignation inför morgondagen. I den döda sjön ligger begravda algernas makabra dödsdans, jordens förvrängda leenden, stenarnas överskridna smärtgränser. Igår myllrade sjön av flerstämmiga fisksonater, grodornas preludier, sandens sagoberättelser i regnbågsnyanser. Idag gråter mitt hjärta av sorg och suckar tröstlöst som ett övergivet barn. När modet infinner sig på nytt
tonar jag mig pรฅ salamandrarnas svaga andetag och sjunger uppmuntrande koraler fรถr de dรถva skรถldpaddorna.
JAG ÄR INTE RÄDD
I natt drömde jag att jag var omgiven av mina rädslor: min framtidsoro, rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte bli älskad, rädslan för att inte förstå meningen med livet. Rädslorna dansade i cirkeldans runt mig tjutande, vrålande, med vulkanröda ögon och kroppar av brinnande lava. Jag blundade och tänkte på koltrastens sång och de sjungande körsbärsträden i barndomens trädgård. Det blev tyst, alldeles tyst. En kvinna klädd i solstrålar med en krans av stjärnor på huvudet uppenbarade sig vid min sida.
Hon lade sina händer på mitt hjärta, svepte mig i sitt ljus. Jag var inte längre rädd.
TRÄDGÅRDSGATAN En gång vandrade du i en främmande stad med en karta i handen; du promenerade på Trädgårdsgatan bland lindar och kastanjer och mindes plötsligt en barndomsromans som du nynnande med glad stämma. På Trädgårdsgatan såg du orangeskimrande hus med havsmålningar istället för fönster och ormbunkesflätade hus där sagoväsen hoppade på en bläckfisk som på en studsmatta. Du stannade framför ett skulpterat hus i vit marmor där folk satt ute på terrassen och målade träd på duk. Gästvänliga som de var bjöd de på lindblomste och hembakade kakor; teets aromatiska doft framkallade ljuvliga barndomsminnen och för ett ögonblick kände du dig som Proust på jakt efter den försvunna tiden.
Huset med rosträdgården på andra sidan gatan stod tomt och väntade på dig, berättade människorna från marmorhuset; det var där du skulle bo
och måla dina drömbilder. Det var där du skulle leva i många år – alla på Trädgårdsgatan visste det.
EN FÖDELSEDAGSPRESENT
De sitter i trädgården vid flygeln: Animus och Anima spelar en fyrhändig fantasi i f-moll i födelsedagspresent till mig. Ett äppelträd ackompanjerar på cello, solisten är en solros som spelar violin. Och alla andra sjunger med: de tjattrande ekorrarna, de utmärglade hästarna från ridskolan, de gläfsande hundarna från hundstallet, de övergivna katterna, de klentrogna burfåglarna. Hundarna krafsar i marken, hästarna klampar takten, fåglarna klappar med vingarna, kvittrar med skälvande röst. Och äran är all min idag – idag är jag lika gammal som dig, äppelträd!