CLASH OF CLIMATES

Text: Joshua Kirkman, Nordic Surfers Mag / Fotograf: Sebastian Drews

”Never in my life I thought I would be surfing with snow on the beach” – Marlon Gerber

Den balinesiske surfaren Marlon Gerber och svenske Tim Latte befinner sig tillsammans i ett vindpinat Vinter-Lofoten i Norge. En av de nordligaste platserna i världen att vågsurfa på, långt från den tropiska värme Marlon är van vid. Tim vill visa honom en annan sida av surfingen och dela med sig av glädjen han känner för kalla surfvatten. Med sig har de ett filmteam som dokumenterar deras resa och det här är scener ur deras projekt, berättat av Nordic Surfers Mags Joshua Kirkman.

Det verkar nästan som att Tim gör sitt bästa för att ge Marlon hypotermi när de nu letar vågor ovan polcirkeln.

– Fan grabbar … det här är det kallaste jag någonsin har upplevt.

Marlon spelar in ett videomeddelande från den relativt skyddade miljön i Tims bil (som ser ut att vara parkerad i en snöstorm). Händerna skakar okontrollerat. En plågad, förvirrad typ av rädsla syns i hans ögon – han är definitivt inte på Bali längre.

De ofrivilliga skakningarna lockar tillbaka värmen i hans kropp när Tim styr längs den isbelagda vägen tillbaka till tryggheten på Arctic Coworking Lodge.

Det är mars, så det är inte bara kallt, det är ”fucking cold”, och Marlon överdriver inte – en del av honom har trott att han ska dö.

Tim och Marlon ger sig ut i den arktiska miljön, i snöstormar och temperaturer under noll, för att berätta historien om en kille som kallar Indonesien sitt hem och plötsligt befinner sig i en okänd miljö för att lära sig hur man surfar vågor under sådana brutala förhållanden.

Det är inte första gången ett följe av filmare, fotografer och historieberättare trotsar vädret för att fånga magin som uppstår i de förhållandena. Men de flesta surfare tar sig aldrig så långt norrut, så oavsett hur många gånger den här historien berättas (kille från varm plats reser till kall plats för att surfa) slutar vi aldrig fascineras.

Men tänk om huvudrollsinnehavaren i den här berättelsen inte pallar mer än 20 minuter i vattnet?

Marlon Gerber är en surfare vars naturliga stil gör att varje våg ser vacker ut. Ingenting är framtvingat. Varje rörelse han gör på en våg pulserar och driver honom framåt med en naturlig rytm som är sällsynt inom surfingen i dag. Det är skönhet i stället för råstyrka. Han är en vågdansare, inte en vågjagare. Det är en fröjd att bevittna i verkligheten.

Han är också en jättefin kille på land. Artig, uppmärksam, inte någon som tar plats på scenen eller överdriver en historia. Han är avslappnad och bekväm i sig själv.

Den första dagen som Marlon skulle gå i Lofotens kalla vatten upptäckte han ett litet, litet hål i sin handske. Det såg inte mycket ut för världen, inte kunde ett litet hål orsaka alltför mycket smärta? Samförståndet var att det faktiskt inte skulle göra det. Marlon stod ut i 20 minuter.

Han nyttjade de 20 minuterna väl, men den stackars killen hade otroligt ont. Kylan kom åt honom ordentligt och det lilla hålet i handsken spelade ingen liten roll i tortyren.

Filmarna började bli oroliga och undrade hur de skulle få tillräckligt med bilder om Marlon bara skulle kunna klara 20 minuter åt gången.

Tim Latte blir inte kall. Hans hyperaktiva sätt måste fungera som något slags metabolisk värmepanna. Han är surfingens Wim Hof och mäter även de mest obekväma nordiska surfupplevelserna i timmar, inte minuter.

Det var tydligt att han var orolig för Marlon och över att kunna slutföra projektet.

Tim hade lagt ner mycket tid och ansträngning på att göra detta projekt till verklighet. Det var hans baby och ett slags test för att se om han kunde hantera ett projekt som var större än han själv. Om stjärnan i showen inte kunde prestera, vad för sorts kortfilm skulle man då kunna göra av det?

”Efter sitt första möte Oron var verklig, så temperamentsfullt med vågorna i Lofoten som vädret kan upplevde Marlon mycket vara i Lofoten under vintern skulle smärta. Han undrade möjligheterna att filma tillräckligt med vad i helvete han tagit sig innehåll redan bli an med att surfa på en knappa. sådan plats. Det var inget vackert eller inspirerande Efter sitt första möte med vågorna i Lofoten upplevde med det.” Marlon mycket smärta. Han undrade vad i helvete han hade gett sig in på med att surfa på en sådan plats. Det var inget vackert eller inspirerande med det.

– Mina vänner trodde att jag blivit galen som skulle hit och surfa. De säger: ”Du har perfekta vågor hemma, varför ska du surfa där uppe?”

Efter den första surfen, när blodcirkulationen återvänt till hans vitfrusna fingrar, förstod Marlon att hans vänner verkligen hade en poäng.

Vad fan gjorde han i Lofoten? Och vem tycker att det här är kul?

Nordiska surfare tycker att det här är jättekul.

Det finns en annan attityd hos surfare som inte har lyxen av ständigt rullande vågor året runt och väder som inte utgör ett allvarligt hot om en iskall död. Det finns ett driv mot det absurda som bara en kallvattenssurfare verkligen förstår (eller inte förstår, utan bara handlar utifrån instinkt). Att nästan frysa ihjäl är något du iskallt får acceptera, så suit up!

Under resans första surfsessioner kom Tim snabbt in i ett flow, i vad som bäst kan beskrivas som medelmåttiga vågor. Han var exalterad bara över att vara där ute, och tillfreds med att frysa lite för halvdana och lynniga vågor. Marlon hade en helt annan upplevelse och kämpade genom varje drag.

Till hans försvar bör det tilläggas: temperaturskillnaden mellan avresan från Bali och ankomsten till Lofoten var 30 grader. Han reste från ”tropiskt” till ”midvinter ovanför polcirkeln”. Ingen skugga över Marlon om han bara skulle hålla 30 minuter åt gången i vattnet.

Marlon upplevde ett slags akut klimatförändring som kändes djupt inne i benmärgen.

Som du kan se på bilderna kom Marlon så småningom in i en komfortzon uppe i Lofoten. Med nöd och näppe …

Halvvägs genom filmprojektet, som fått namnet Clash of Climates, finns det en sekvens där Marlon skakar nästan okontrollerat när han desperat försöker värma upp sig i Tim Lattes bil. Tänderna hackar och kroppen krampar. Han distraheras av smärtan han känner. Han går igenom en inre kris.

I ett försök att hitta värme i delat elände frågar han Tim:

– Du är också alldeles för kall, va?

Sedan tittar han på termometern: –2.

Det är inte mycket som sägs efter det, men de sista orden talar sitt tydliga språk …

– Jag längtar tills jag får åka hem.

Gear hack:

”Jag har alltid med mig en termos med varmvatten som jag häller ner i dräkten när jag blir kall, så att man klarar sig någon timme till i vattnet när vågorna är bra.” – Tim Latte