DEN OFRIVILLIGE KLÄTTRAREN

FRÅN HÖJDRÄDSLA TILL HOOKED

Text: Julia Möller /Fotograf: Emelie Voltaire

”I think all of us humans have some ape genes inside, and that we just want to climb up” – Adam Ondra

Klättringen är en stor del av Addnatures identitet, men det är inte alla som identifierar sig med sporten. Robert Tusseus från vår kundtjänst ställer sig högst tveksam till klättring. Och höjder. Och klättrare. Men vi tror att det är möjligt att på fyra månader få honom att inte bara komma över sina rädslor, utan att till och med bli hooked på klättring. Han har motvilligt antagit utmaningen.

”Min generella inställning är att hålla mig borta från höjder till varje pris.” – Robert

Robert är 31 år, bor i Stockholm och är en inbiten downhillcyklist och skidåkare. De sporter som Robert ägnar sig åt bockar av de flesta kriterierna i definitionen av extremsport. Höga hastigheter: Check. Avancerad utrustning: Check. Hög fysisk påfrestning: Check. Numera är hans komfortzon i de här sporterna, och efter många års utövande kan han inte längre kalla sig nybörjare. Så vad händer när han är helt ny i en sport, som också innehåller moment han inte bara känner sig obekväm i utan också innefattar hans största rädsla? Kan vi få honom att sluta ängslas och lära sig älska klättring?

Att Robert är perfekt för det här experimentet är mycket tack vare hans orubbliga ärlighet. Säger han det inte med ord så avslöjar hans ansiktsuttryck precis vad han känner. Vi ringde upp honom och berättade om vår idé. Svaret kom snabbt och spontant: han kan möta sina rädslor på bästa sätt. Jens beskriver att Roberts hjärna redan nu ser någonting som kan vara farligt och riskabelt för honom.

– Jag svettas redan om både ansikte och arsle.

– Att Robert börjar svettas beror på den process som startar när man blir rädd. Andningsfrekvensen ökar för att förse musklerna med syre och blodet pumpas ut till stora muskelgrupper. Hjärnan ändrar sin prioritering, blir problemorienterad och skärper fokuset på eventuella faror och hot. Rädslan ska hjälpa oss i en situation som potentiellt kan vara skadlig för oss.

För att hjärnan ska lära sig vad som är en fara på riktigt och vad som är en inbillad fara behövs träning. Det är till den träningen vi nu ska ta Robert. Men först ställer vi Jens frågan: Varför ska Robert börja klättra?

För att förstå varför Robert reagerar som han gör måste vi gå på djupet av hans känslor. Till vår hjälp har vi Jens Driessen, legitimerad psykolog med inriktning på kognitiv beteendeterapi. Vi har kallat in honom för att prata om projektet ur ett kognitivt perspektiv, samt för att ge Robert tips om hur – Ur psykologisk synvinkel är det alltid givande att utmana sig själv och sina rädslor. Klättring är en aktivitet som förutom att den innebär fysisk träning hjälper oss att fokusera på här och nu. Många klättrare beskriver att under klättringen måste de vara så fokuserade att de släpper oro och ältande som de kanske annars hamnar i. Klättringen tvingar oss att vara här och nu, eller medvetet närvarande om man så vill.

SNÄVA SKOR & SÄCKIGA BYXOR

”När jag tänker på klättrare ser jag framför mig säckiga Pranabyxor, handvävda tofflor och tofu.”

Vi träffar Robert i Addnaturebutiken en tidig morgon innan öppning för att prova ut hans utrustning. Han får testa selen som ska hålla honom vid liv, och lär sig att den ska sitta ovanför höften för att han ska vara säker. När selen åker på gör sig höjdrädslan påmind.

Och så provar han ut skorna, som ska sitta stramt men inte smärta. Det tycker han att de gör. Dessutom identifierar han ytterligare en öm punkt.

– Jag tror skorna klämmer som mest över att vara nybörjare. Jag hatar att vara nybörjare och jag tror klättring speciellt är en sport där man inte tillåts vara nybörjare. Min föreställning är också att klättrare är svåra människor som inte gärna umgås med personer utanför sin egen grupp. Det kommer att göra det ännu svårare att komma in i sporten.

Nu ska han möta både sina rädslor och sina fördomar på Klätterverket i Stockholm.

BOULDERING, SCENSKRÄCK & SOCIAL ÄNGSLIGHET

”Vad ska jag göra för att inte se ut som en idiot?”

Vi har alla varit där, som nybörjare inom en sport. Och vi är nog många som kan känna igen oss i känslan av att ta upp plats bland proffsen eller att vi inte riktigt förtjänar att vara där som de nybörjare vi är. Vad ska de andra i gruppen tänka och tycka?

Det finns ett begrepp inom kognitiv beteendeterapi som kallas ”mind reading”. Du dyker upp första dagen med klätterskorna i handen och ska ta på dig selen – övertygad om att dina nyvunna klätterkompisar ska döma dig hårt. Du blir nervös över att du ska trä foten genom fel rem, ta för lång tid på dig eller inte veta vad som är bak och fram. ”Hur ska den här jeppen överleva”, tänker du att de viskar bakom din rygg. Det var också med den här känslan som Robert äntrade klätterhallen första gången.

– Jag oroar mig över att de andra klättrarna ska tycka att jag är dålig. Senast jag var i en klätterhall var det så mycket folk att jag satte mig vid väggen och bara tittade. Sedan åkte jag hem. Nu vågar jag inte heller ta för mig utan får scenskräck och vill inte gå fram till väggen.

Jens Driessen säger att det är vanligt att ha den här typen av social ängslighet. Men att det också är någonting vi bygger upp i vårt eget huvud, verkligheten ser oftast helt annorlunda ut.

– De flesta som ägnar sig åt en sport är mer fokuserade på vad de själva gör, inte att döma andra. Att se någon ny i en sport kan tvärtom framkalla en skön känsla av att man har kommit en bit på vägen i den egna utvecklingen. I den här situationen borde Robert vara öppen med att han är nybörjare, för de flesta känner igen sig och kommer ihåg den känslan. Se det utifrån de andra klättrarnas perspektiv, för de vana klättrarna reagerar antagligen inte som han tror. Hur är Robert själv med nybörjare inom hans egna sporter?

Det var många år sedan Robert själv kände sig som nybörjare i en sport. Med en pappa som jobbat som skidlärare växte han upp med skidåkningen. Cyklingen började han med tillsammans med kompisar som var på samma nivå.

– I cyklingen ser jag mig själv som en inkluderande person. Men jag agerar nog annorlunda inom skidåkningen och kan tyvärr vara exkluderande. Det är inte ovanligt att personer säger att de är erfarna skidåkare, men egentligen åker de en vecka om året och har inte den erfarenheten som krävs för att åka där jag vill åka. Då kan jag känna att den personen håller tillbaka mig. Men det är också svårt att jämföra med klättringen, för en nybörjare i skidåkning måste kunna ta sig ner säkert, medan en klättrare ska upp och kan välja att avbryta. I off-pisten är det svårare att mötas som nybörjare och erfaren på samma arena. Robert utövar alltid sina sporter i grupp. Inte bara av säkerhetsskäl utan också för att han vill dela upplevelsen och minnena med någon. Han vill ha någon att ge en high five till i slutet av leden. De sporter som Robert ägnar sig åt är alltså sociala för honom. Så vad skiljer klättringen från skidåkningen och cyklingen?

– Det är främst i boulderingen jag har det kämpigt, eftersom det känns som att jag går upp på scen med allas blickar som bränner i ryggen. Men det har nog mer sin grund i min egen osäkerhet, för det här är ingenting jag upplever i mina andra sporter.

– Men vad jag har märkt den här första tiden är att klättringen skiljer sig helt i möjligheterna för nybörjare och erfarna att befinna sig på samma arena. Har du grönt kort kan du säkra någon som är mycket bättre än dig.

De föreställningar som Robert haft om klättrare fick sig en rejäl törn.

– Jag har inte stött på någon av mina fördomar. Det jag tidigare har tagit för douchigt beteende är egentligen bara taggade människor, en grupp jag också är en del av när jag har roligt. Och låt oss vara ärliga, det är inte bara inom klättring det finns ”beteenden”. Har du varit på after ski på Timmerstugan i Åre när champagnen börjar spruta så vet du.

I stället har Robert bara mötts av hejarop och ett stort stöd från klättersamhället. För de flesta vill dela med sig av det som gör dem glada. – På Klätterverket fastnade jag i kassan när jag var på väg in,

TIPS FRÅN COACHEN Claudia ger de bästa tipsen till dig som ska börja med en ny sport.

• Träna med folk som är bättre än du. Du blir mer pushad och utvecklas mer med någon som är mer erfaren än om du kör med personer på samma nivå. • Ta det lugnt och sätt problemet och leden så fint du bara kan – det blir roligare då. • Titta på ditt mål och tänk på hur du ska ta dig dit – i stället för att titta ner. • Andas – det är nyckeln till allt.

för att de intresserade sig för det här projektet och tyckte det var världens roligaste grej. De ville själva dela med sig av sina erfarenheter och peppa i gång mig. Jag har aldrig fått så mycket stöd som nybörjare inom en sport som jag fått i klätterhallen.

TOPPREP & SVINDEL

”Jag är ju höjdrädd, det hade jag förträngt”

– Att vara rädd för höjder är logiskt. En hög höjd i sig är farlig, så den rädslan har varit och är en evolutionär fördel, säger Jens Driessen.

Men när höjdrädslan ger dig symaskinsben där du står fastfrusen på klätterväggen är den inte särskilt hjälpsam. Jens säger att vi genom övning måste bygga upp en erfarenhetsbank för att lära hjärnan att göra en mer realistisk bedömning av situationen.

– När vi tränar på någonting nytt kopplas synapserna i hjärnan ihop. Det som från början är snårig terräng bildar en mer och mer upptrampad stig. Till slut resulterar tränandet i ett motoriskt minne och tillräckligt mycket erfarenhet för att veta att situationen inte är farlig.

För att Robert ska få den bästa vägledningen in i klättervärlden har han klättrat med erfarna kollegor som har coachat honom. En av dem är Claudia Adamo. Hon började klättra för sex år sedan, när den snygga bartendern på stället hon jobbade på bjöd med henne på dejt i klätterhallen. Det blev ingenting mellan dem, men däremot inledde hon en kärleksrelation med klättringen. Sedan dess har hon gått linjen Klättring och topptur på Lofotens folkhögskola. Hon berättar att hon länge var rädd för både höjd och att skada sig, vilket gjorde att det tog lång tid innan hon vågade utmana sig utanför komfortzonen.

– Det som hjälpte mig var att fokusera på mitt mål och hur jag skulle ta mig dit. Min klätterlärare på utbildningen sa också att om klättring är någonting jag vill syssla med, ja, då måste jag jobba för det och våga utmana mig själv.

Så här lät det första gången Claudia och Robert skulle klättra topprep tillsammans: Robert: – Ska vi inte ta med oss någon som kan säkra också? Claudia: – Jag kan säkra. Jag har både grönt och rött kort. Robert: – Rött kort? Betyder inte det att du är utvisad och inte får säkra?

Robert tog sig hela vägen upp för väggen, men säger att han var skiträdd. – Jag tog mig upp men var spyfärdig och ville bara ner.

Ett vanligt råd till någon som lider av en fobi är att den ska utsätta sig för det den är rädd för. Men, i det rådet saknas en viktig aspekt för att komma över sin rädsla. Jens förklarar:

– En person som är höjdrädd och går över en bro går mycket försiktigt och drar ihop sig. Personen beter sig som att det är farligt att gå över bron. Det man ska göra då är att ändra sitt beteende i den situationen. För om ditt säkerhetsbeteende är kvar, då blir även höjdrädslan kvar. Gå därför upp på bron och bete dig som att du inte är rädd. Hoppa upp och ner, svinga armarna, snurra runt, fall mot räcket – allt som talar emot att du egentligen är höjdrädd. Du bryter därmed loopen.

För Robert gäller nu att inte bara befinna sig på höjden utan att också variera sitt beteende.

– Låt Robert testa vad som händer om han släpper fötterna. Eller om han bara står kvar med en hand och en fot på greppen. Att variera sitt beteende är viktigare än att klättra högt upp, när man endast gör det händer inte så mycket, säger Jens.

Att variera beteendet är någonting Robert upplever kommer naturligt när han börjar utmana sig själv på svårare leder.

– Jag fokuserar på fötterna, att sätta leden smidigt, att andas och sätter mig i positioner på väggen jag inte kan göra mig liten i. Jag känner mig mycket mer avslappnad och mindre rädd.

Att ändra sitt beteende i en skrämmande situation är en del av lösningen, en annan är att ändra sin inställning. Jens ger Robert en lek för att komma in i ett annat mindset:

– Ett tips till Robert för att ändra sin inställning är att klättra med en intention och att göra sig själv till den drivande kraften – så lek klätterkull. Då gör han sig själv till lejonet på savannen och ställer om till jaktläget.

Robert berättar att de gånger han kan känna sig rädd i cyklingen är om han inte är helt hundra på terrängen, om han ska köra en linje med ett svårt drop eller om höjden är närvarande. I de här situationerna är hans egna tips att planera leden och slappna av samt att antingen rulla igenom långsamt för att se hur det ser ut eller att ta hjälp av någon som åkt där innan. Någonting som definitivt går att applicera på klättringen.

Efter fyra månader av klättring har inte höjdrädslan försvunnit, men Robert har fått ett nytt förhållande till den. – Höjden är sekundär nu. Det primära är min vilja att klara leden och att bevisa för mig själv att jag kan. Numera vill jag inte heller ner för att undkomma höjden – jag vill ner för att ge kompisen en high five.

KAMRATKOLL & TILLIT

”Repen knakar ju, hur ofta inspekteras de?”

När vi pratar om höjdrädsla syftar vi ofta på höjden i sig. En oro kan finnas för det som ska hindra dig från att falla. Men det kan så klart vara mer än höjden man oroar sig för, selen som ska hålla dig vid liv och kompisen som håller repet.

– Man behöver anpassa sina övningar efter vad man är rädd för. När du överlämnar kontrollen till en annan person eller till utrustningen kan det kännas otäckt. Där måste Robert träna på att falla för att bygga upp en erfarenhetsbank där han vet att allt håller och kompisen är med och har koll. Det kan han göra på en mycket låg höjd till en början för att sedan öka höjden successivt. Klättra upp en liten bit och släpp! För att bli en trygg klättrare måste man våga falla, säger Jens.

Eftersom utrustningens hålla eller icke hålla var den stora frågan för honom fick Robert fick göra fallövningar för att testa att utrustningen. – En annan sak jag märkte hjälpte var att lära mig kontrollera

utrustningen och att lära mig se på utrustningen om den är sliten. Det känns bra att ta eget ansvar för det, vilket man ska göra oavsett sport. Jag litade blint på personerna som säkrade mig. Vi gjorde kamratkollen och sedan klättrade jag bara. Här var det definitivt en fördel att klättra med någon som är mer erfaren. Hade jag klättrat med en annan nybörjare hade jag varit mer nervös över personen som säkrade.

För Robert kom den stora vändningen hans tredje gång i klätterhallen. Det var första gången han kom upp på 14 meter – och det gjorde honom livrädd. Men där nere fanns någon han litade på och när han kom ner var känslan över att ha klarat det större än rädslan.

– Det är svårt att svårt sätta ord på känslan jag får av klättringen, men den är så jävla härlig! Varje gång går jag därifrån med en känsla av att jag klarat någonting nytt och jag har gjort det med motiverande människor – och den känslan har gjort att jag velat komma tillbaka för att få känna så igen.

Vad är nästa steg för dig? Jag ska fortsätta träna på min teknik, ta grönt kort och börja klättra utomhus med mina kollegor.

Hur är din inställning nu till att vara nybörjare inom en sport? Jag är mycket mer öppen för det. Jag tror att när jag inser att något är roligare än förväntat så försvinner nybörjarångesten. Och vill du ha en brant progressionskurva, testa en ny sport.

PSYKOLOGENS KLÄTTERKULL

BRA FÖR: Att aktivera jaktinstinkten (för att distrahera från rädsla) och uthållighet

REGLER: Som i vanlig kull, men i stället för att springa börjar ni alla på väggen. Sprid ut er på låg höjd på boulderväggen och välj en person som börjar vara kullare. Den personen måste sedan klättra till en annan person och röra vid hen för att kulla. Det blir då den personens tur att kulla. Personen som precis kullade får kliva av väggen och vila tills nästa person blir kullad. Klättra i sidled – av säkerhetsskäl.

ROBERTS TAKE-AWAY

BRA FÖR: Problemlösning, att öva dynamiska rörelser och kreativt tänkande

REGLER: Skapa en led på boulderväggen med minst 20 grepp eller nog med grepp för att skapa ett helt problem. Markera de valda greppen med krita. Låt alla i gruppen klättra varsin gång. När den sista personen i gruppen klättrat får hen ta bort ett av greppen – sudda bort kritan från det. Nu får gruppen klättra leden igen, utan att röra vid det borttagna greppet. Personer som inte klarar att klättra leden åker ut. Fortsätt på samma sätt, ta bort grepp och låt alla kvarvarande spelare klättra, tills det bara är en person kvar.