KLÄTTRINGENS HISTORIA

Text: Lina Samuelsson /Fotograf: Greg Epperson

FRÅN ÄVENTYR FÖR ETT FÅTAL TILL EN SPORT FÖR DE BREDA MASSORNA

Det var snart 50 år sedan som fjällmullarna i Svenska Alpinistförbundet blev klätterentusiaster i Klätterförbundet. Och i dag finns en klätterhall inom replängds avstånd, nästan var i landet du än är. Hooked berättar hur det gick till.

Året är 1974. Mike Graham, 18 år, har precis slagit läger i Yosemite Valley. Han har hittat sitt folk – en grupp långhåriga och otvättade hippies, män som kvinnor, som utan skrupler gjort den storslagna nationalparken till sitt eget vardagsrum med hjälp av viljestyrka, muskelstyrka, vita knogar och en hel kappsäck full med episka bandanas.

”Vi hängde med, vi hade sett trenderna som utvecklades inom vågsurfing och vi kände att de hade koll – de hade en jäkligt cool stil. Det var det vi började föra in i klättringen – en viss känsla för stil. Det började med kläderna: vita målarbyxor och en kalkpåse, och så bandanan. [...] Och så använde vi inte särskilt mycket skydd så klart – för att verka tuffa”, har Dean Fidelman, en av Mike Grahams kamrater, berättat för GQ Style. ”Fråga bonden om lov så får du tälta på ängen nedanför berget […] samma bonde har sommartid hästar på förutnämnda äng.”

Medan amerikanska hippies med bandana erövrar bergväggar i nationalparken Yosemite, har Sveriges klättrare en förkärlek för allt från vandring till varm choklad.

Ja, i mångt och mycket var nog Sverige lite av ett eget mikrokosmos i klättervärlden. En oas, där idéer och tankar om klättringens betydelse och utövning kunde stötas och blötas, ostört av omvärlden. Och omvänt var också Yosemites långhåriga hippies ett eget universum, isolerat i tid och rum.

Klättring var farligt, det var utmanande. Det var ett uttryck för den nya generationen och en kulturrevolution som greppat tag i USA och vägrade släppa.

Året är 1974. Svenska Alpinistförbundet, en liten utbrytargrupp från friluftsvännerna i Svenska Fjällklubben, har precis bytt namn till Svenska Klätterförbundet och har släppt sin tredje stencilutgåva av tidningen Bergsport. Sveriges klättrarskara är liten och består främst av en grupp skogsmullar med en smittande entusiasm och en passion inte bara för hårda klippor utan även för den svenska fjällvärlden, skogens fågelliv och skidåkning.

I de stencilerade utgåvorna av Bergsport delar man med sig av leder och berg, och i juni 1977 tipsar Lasse Svadängs om berget Häller nära Lysekil med tillägget: Just dessa mikrokosmos av klätterkultur har satt djupa spår i klättringens utveckling. Ett exempel är Tjeckiens och östra Tysklands speciella förhållande till bultar och säkring – där kalla krigets järnridå gjorde att 80-talets diskussioner tog andra riktningar, och bultade leder blev färre och svårare. Ett annat är engelska Sheffields orädda förhållande till obultad sandsten. Och ett tredje – den Tillsammans-känsla som tycks råda runt Bohusläns klätterklubb.

Dessa små universum har varit ovärderliga för klättringen som kultur. För det är just i dessa små enklaver som nya leder upptäcks, nya normer etableras och nya ambitioner och drömmar – för varje år lite större, och för varje år lite djärvare – formuleras.

PROFILER

Erik Massih har klättrat sedan början på 90-talet och ägnat en stor del av sina vuxna år åt att leva i kappsäck med klättringen som enda intresse. Han har klättrat över 300 stycken leder av grad 8 och svårare och har tagit sig an big walls världen över. Erik bor i dag i Bagarmossen i Stockholm med sina två barn och sin fru, klättraren Sofia Sandgren Massih, och driver företaget Aurora Outdoor som är agentur för Five Ten och Walltopia. Drömmen härnäst är att ta sig till Cirque of the Unclimbables i nordvästra Kanada, Tsaranoro i Madagaskar eller respektingivande Cerro Torre i Chaltén, Patagonien.

Per Calleberg har klättrat sedan slutet på 70-talet, när han upptäckte klättringen som utbytesstudent i West Virginia, USA. Per ägnade nästan all sin lediga tid från 70- till början av 00-talet åt klättring och har gett ut klätterböckerna Klippklättring (1986), Stora Klippklättringsboken (2001) och Klättrarens själ (2005). Per bor i Bromma med sambon Lisa, som är psykoterapeut, och de två katterna Totte och Tingeling. Han jobbar som psykolog med fokus på krishantering. Per föredrar medelsvåra och långa turer med mycket naturupplevelser, och drömdestinationerna är Salbitschijen Westgrat i Schweiz och Espolón Central på Puig Campana i Spanien.

KLÄTTRINGENS ANDA Samtidigt finns, ytliga kulturskillnader till trots, mycket som förenar – vilket både Per Calleberg och Erik Massih understryker i varsin intervju. Båda är gamla i gemet och har klättrat länge – Per sedan 1978, och Erik sedan början på 90-talet. Trots att jag talar med dem vid olika tillfällen understryker de båda hur bergsklättrare historiskt utmärkts genom sin revolutionslusta och en önskan att röra sig utanför samhällets normer.

– Absolut är det något som har lockat när det handlar om den där bristen på regler, att det handlar om att ta sig ut och erövra nya mål, nya höjder, utan att behöva passa tider eller att trycka in sig i någon mall för hur saker ska göras, säger Erik Massih, som själv började klättra på ett tio meter högt klippblock bakom skolan i gymnasiet – helt utan klättermaterial, klätterkompisar eller ens ett hum om att det fanns en sport som kallades klättring.

Eller som Per Calleberg uttrycker det:

– Alltså klättringen sågs ju på med stor skepsis, och för oss klättrare, det var ju någonting man var stolt över. Det var lite antimode – det var nästan som en politisk grej att klättra. Folk tyckte vi var jättekonstiga, de fattade inte riktigt vad vi höll på med.

Men är det så forfarande?

– Nä, det har förändrats totalt.

Eller som Erik Massih kommenterar:

– I dag har väl alla sett The Dawn Wall, eller Free Solo – folk som inte ens klättrar själva har sett dem.

Den svenska klättrarskaran var länge liten. Det var en grupp som kände varandra väl och som höll ihop, eftersom klättringen ända till mitten på 80-talet sågs på med viss skepsis. Klättrade man så klättrade man ledat, utomhus – alternativ fanns inte – och den dedikation och utrustning som krävs för bergsklättring gjorde att sporten hölls till en liten och högst dedikerad samling entusiaster.

– De hade en klättervägg i källaren på Mariaskolan som de satte upp någon gång -83, -84 efter att målarstudenter använt den för att öva på att tapetsera, berättar Per Calleberg. Greppen var gjorda av träklossar, och jag hade en kompis, Daniel Bidner, som blev helt biten av det där – han klättrade runt runt i flera timmar och sa att det var som att klättra en långtur nere i Alperna, men utan rep.

Mycket av klättervärldens gemenskap kretsade runt utgivningen av tidningen Bergsport, där allt ifrån nya leder till debattinlägg och information om lokala klätterträffar publicerades. Tidningen, som finns än i dag, erinrar sig i en artikelserie hur tongångarna varit under de fem årtiondena sedan den blev till.

80-TALET 80-talet var en tid som präglades inte bara av Paolo Robertos vilda uppsyn i Stockholmsnatt eller Carolas gula sparkdräkt, utan också av en klätterentusiasm som – om än långsamt – växte i takt med att klättrarnas lycratajts fick fler färger.

I Bergsport var 80-talet en era av hätska debatter. Klättervärlden var, kanske på grund av sitt ursprung i Alpinistförbundet, känslig i alla frågor som rörde miljöpåverkan på skog och mark.

Förutom chipping – som i dag fördöms av de flesta klättersällskap – var därför bultade leder, och till och med användningen av krita, heta ämnen på dagordningen. Det förra kan tyckas omoraliskt, medan bultning och krita i dag är självklara inslag, men på 80-talet var klätterkulturen fortfarande i sin linda och ny teknik krävde nya normer – normer som allt som oftast förhandlades fram genom inflammerade bråk i hjärtat av klättersällskapen.

– Det var faktiskt en motion år 1981 på Klätterförbundets årsmöte som ville att man skulle förbjuda – eller ta avstånd ifrån – den gruppen av klättrare som fokuserade på prestationsinriktad klättring. Man tyckte att de här prestationsklättrarna inte hade samma respekt för naturen, och ville att förbundet enhälligt skulle fördöma prestationsklättring. Det kan tyckas konstigt i dag. Men 1981 var det fortfarande många som kände att det var helt konsekvent och logiskt att resonera så, berättar Per Calleberg.

1987 publicerades den dräpande Borrbultsvisan av Arne Nordin i Bergsport. Borrbultade leder var vid den här tiden något av en kontrovers i klättervärlden, och en stor vattendelare i klätterdebatten.

BORRBULTSVISAN (Arne Nordin. Visa: Josefin med Symaskin)

Vi klättrar mycket bättre med vår kära borrmaskin borrmaskin-skin-skin, borrma-borrma-borrmaskin och ännu bättre blir det sen med braj och kokain kokain-in-in, koka-koka-kokain!

90-TALET Erik Massih är en av dem som ledklättrat så länge att han kan sägas vara en gammal räv. Han har varit aktiv i nästan alla typer av klättring och har hunnit klättra över 300 grad 8-leder jorden runt sedan han som tonåring plankade på tåget från Västerås till Stockholm för att köpa sina första klätterskor.

När jag frågar honom hur hans generation klättrare – de som primärt ledklättrade utomhus, för inomhusklättring var fortfarande en smal nisch på 90-talet – skilde sig från tidigare generationer, funderar han en stund innan han svarar.

– Alltså, alla generationer har väl på något sätt velat stå ut från de tidigare, och vi var inte annorlunda. Men vi var en rätt liten skara utövare som alla kände varann och vi ville gärna bräcka tidigare generationer. Vi ville göra svårare leder, och bli bättre än förra generationens sportklättrare, men utan mallar och stenciler för hur man skulle klättra.

Grungen hade tagit sig in även i klättervärlden, och kanske tycktes 80-talets prestationsinriktade sportklättring plötslig lite löjlig – även om det absolut inte betydde att den dog ut. Nya, hungriga klättrare ville gärna ta sig tillbaka till det ursprungliga igen, och erans kulturella markör blev en längtan tillbaka till de otämjda naturupplevelserna och ostyrda bergväggarna som Svenska Klätterförbundet huggit in i med en sådan frenesi redan i början på 70-talet.

1994 invigdes den första stora institutionen för inomhusklättring, Klätterverket i Sickla, vilket blev en vändpunkt för klättringen. Helt plötsligt blev klättring tillgängligt som fritidsaktivitet för gemene man, i stället för att vara ett särintresse för inbitna vettvillingar. Bergsklättring kräver trots allt inte bara ingående kunskap om leder och utrustning – utan också tidskrävande utflykter och exkursioner till avlägsna platser där klättringen kunde bli av.

Inomhusväggarna å sin sida gjorde det möjligt för klättrare att hänge sig åt ren klätterglädje på ett helt annat sätt än tidigare, då klättermöjligheterna (i alla fall för dem som bodde i huvudstan) nu fanns blott en bussresa bort och svåra leder kunde klättras om och om igen utan avbrott för regn eller hemfärd.

90-talet var också det årtionde då fler kvinnor kom in i klättringen. Renata Chlumska besteg som första svenska kvinna det mytomspunna Mount Everest, och Ingela Nilsson utmärkte sig i sportklättringssammanhang. En annan stor utveckling skedde inom en populär gren av klättringen: bouldering.

”... så finns det fortfarande små enklaver, små universum kvar, där en nästintill fanatisk klätterfrenesi och revolutionslusta fortfarande härjar”

00-TALET På 00-talet exploderade intresset för klättring i alla dess former, förmodligen underblåst av att klätterhallar poppade upp som svampar inte bara i Stockholm, utan runt om i landet. Den ökade tillgängligheten gav en ökad efterfrågan, och fler kunde prova på klättring som lustfyllt tidsfördriv – till skillnad från tidigare generationers klätterkids, som ofta kom in på klättringen genom att bli initierade av gamla inbitna klättrare. Skaran av klättrare växte lavinartat, och som Per Calleberg uttrycker det: – Fram till slutet på 90-talet var det snarare regel än undantag att man kände de andra som var ute och klättrade. Nu blir man ju snarare glatt överraskad om man råkar känna någon! Dokumentärer som Free Solo och The Dawn Wall populariserade klättringen än mer, och dess normer och uttrycksformer blev mer konforma – mycket på grund av internet, som i stort tagit över från Bergsport som Klätter-Sveriges anslagstavla. I dag är det svårt att utröna var i världen sportens största influenser kommer ifrån, och nya leder och klätterdestinationer populariseras lika mycket av sportens stora namn och kända bloggar som av skvaller klättrare emellan. Men trots ökningen i antalet aktiva klättrare – och trots att både The Dawn Wall och Free Solo utspelar sig på Yosemites mäktiga bergsväggar – verkar det som att utomhusklättringen inte fått samma uppsving som inomhusklättringen. Kanske ligger en av anledningarna till detta i att utomhusklättringen fortfarande kräver en större insats – i form av tid, pengar och utrustning. Erik Massih understryker att det inte finns fler i dag som kan göra bergsturer av grad 8 – snarare, menar han, är det procentuellt sett förmodligen färre. En anledning är att inomhusväggar inte kan förbereda klättrare för den utmaning det innebär att ta en svår bergsvägg – och eftersom inomhusklättringen är så tillgänglig och bekväm är det inte längre lika många som har tålamodet att bli bra på utomhusklättring. Däremot har tröskeln för att börja klättra blivit lägre, vilket gör att fler får möjlighet att upptäcka just hur kul det är att klättra. – När jag började var det liksom allt eller inget på något sätt. Nu är det ju så lätt – alltså, jag är supertacksam för att det finns inomhusväggar, för jag har ju familj och har övergett det där livet där det bara fanns klättring. Nu har jag så mycket annat att vara tacksam för. Och man kan ju klättra mer på några timmar i dag [på inomhusväggar, reds. anm.] än vad man kunde på en hel dag förut. Per Calleberg, å sin sida, verkar känna en viss skepsis för dagens klättrare, som framstår som ivriga hundvalpar jämfört med tidigare generationers alpinister. – De kommer nog från en annan kultur, säger han. För det är som att de vill klättra allting så fort. Förut tog det ju några år innan man kunde klättra en 6-tur. Men nu är det som att folk vill klättra 6-turer nästan första säsongen de klättrar, så det finns inget tålamod. Och det blir väldigt mycket bultning där det inte skulle ha behövts bultas. Men även om klätterväggarna onekligen och oundvikligen har förändrat klätterlandskapet – både när det gäller vem som klättrar och hur man klättrar – så finns det fortfarande små enklaver, små universum kvar, där en nästintill fanatisk klätterfrenesi och revolutionslusta fortfarande härjar. Erik Massih, som har tillbringat en stor del av sitt vuxna liv som en nomad med klättringen som frukost, lunch och middag, skiner upp när han talar om klättermiljön i Bohuslän: – Alltså, det finns ju fortfarande … det finns i Bohuslän, ett gäng ganska unga klättrare som bor i en klubbstuga tillsammans och klättrar i princip dygnet runt. De har sin helt egna grej däruppe. Så andan lever på – jag blir helt varm inombords när jag ser det.