95 år av SF-anda

Jan-Erik Kress & Vilja Johansson

Vår förening firar i år sitt 95 verksamhetsår, och är därmed den äldsta statsvetenskapliga föreningen i hela Norden. Tyvärr har den rådande situationen gjort det svårt att fira SF:s 95-årsjubileum på ett sätt som man hade önskat, men det betyder inte att vi skulle värdera vår förening något mindre. Bakom 95 år av verksamhet ryms det en hel del arbete, som i stort sett har byggt på studeranden som ställt upp frivilligt och offrat sin tid för föreningen.

Jag blev ombedd av våra kära chefredaktörer att lite fundera och reflektera på det fina med SF, och hur vår förening har utvecklats och förändrats med årens lopp. Min första spontana tanke var att det har skett massvis med förändringar, sen jag börja studera år 2014. Sex år i ens liv känns som en ganska lång tid, och en hel del hinner ju nog hända på den tiden, eller? När jag satte mig ner och började fundera på saken närmare med min vän Vilja, som också började studera samma år, kom vi fram till att det kanske inte är så enkelt. Visst har ju vissa saker förändrats, vi har fått en ny styrelsepost, vi har kunnat gå ifrån en del föråldrade traditioner, och på det stora hela känns det som att vår verksamhet har blivit mångsidigare. Samtidigt visar en titt i historiken att saker på det stora hela kanske inte så annorlunda. Silver i innebandyturneringen, källarrådets storlek, pressen på att bli färdig i tid, hur ska man få studeranden att bli aktiva i föreningen är saker som väcker lika mycket i diskussion idag som för 30 år sedan, även om silvret nuförtiden kommer i fotbollen. Evenemang och exkursioner av det såväl seriösa som det oseriösa slaget har varit aktuella inom SF i många årtionden, som det också är än idag. Så har SF egentligen förändrats så mycket? Gemensamt för oss alla på SF är vårt intresse och våra studier inom samhällsvetenskaper. Det får mig att tro att vi jämfört med andra föreningar kanske är lite mera sansade. Vi vet vad som är viktigt för oss, och vilka traditioner man skall värna om, samtidigt som vi inte heller är rädda för förändring, när det behövs. Allt var inte bättre förr. Och det är kanske det som i mitt tycke är det fina med SF. Att vi har kunnat hålla kvar samma grund genom alla år, samtidigt som vi har kunnat utvecklas som en förening. Att det fortfarande finns intresse att hålla möten, debattera, ordna evenemang, och vara föreningsaktiv. Att vi kan hitta på alternativa lösningar till att hålla föreningsverksamheten löpande i tider som dessa, som att samlas till morgonpaukku via zoom istället för att ses på Källaren som vi brukar. Det är det gemensamma intresset för vår förening som gör att föreningen lever vidare genom oss, dess medlemmar. Och jag hoppas att när man om 95 år blickar tillbaka i tiden, kan konstatera att denna SF-anda fortfarande lever kvar.