Politicus 2024 - Drömmar by allwar-och-oforskamt

POLITICUS DRÖMMAR

FÖRTECKNING I

N N H Å L L S

Redaktionspresentation

Ledaren: Självklarheter

Drömmen om att våga (markera)

Dröm om framtiden - men börja med att hitta ett ledigt studieutrymme

Vad vill du bli som stor?

Är drömkroppen ouppnåelig?

Gör mig till finlandssvensk

Unelmissa

Mer än bara hockey

Våra sammanflätade drömmar

Krossade drömmar och en generation av pessimister

Missförstå mig inte

”Följ dina drömmar” Vilka drömmar?

Framtidsdrömmar, ”goda råd” och sociala konventioner

En balans mellan att drömma och leva i nuet

Kan man drömma för mycket? Att hitta en balans mellan drömmar och verklighet

Dina planer kommer att gå i stöpet men det är planen

Framtidsdrömmar - Måste vi verkligen veta vad vi vill?

Ibland går det inte som planerat.

När verkligheten formar våra drömmar: En resa genom sinnet och minnet

Redaktionen 2024

KIA KOPONEN

Chefredaktör

22 år

Privaträtt Jag är passionerad över allt det vackra i livet, kreativitet och vardagen,

IDA

SIMONEN

Chefredaktör

22 år

Sociologi

Dagdrömma, mysiga middagar och livets små njutningar!

RONJA SJÖVALL

23 år

Folkrätt

Feministisk litteratur, filmfotografi, mode och personlig stil, katter. Försöker även ofta omvandla något jag är upprörd över till en passion!

22 år

Statskunskapochhistoria Jag diskuterar gärna allt mellan himmel och jordsärskilt om det handlar om en bättre värld för människor och djur. I framtiden hoppas jag få jobba som lärare och adoptera en rescuehund.

HANNA NORDMAN

23 år

Folkrätt

Passionerad över romantisering av vardagen.

EMIL

KESSELI

22 år

Statskunskap

Passionerad över svartvita filmer.

ALMA RUONAMO

FREJA WALLIN

22 år

Folkrätt

Älskar att sticka <3

MATILDA TORRKULLA

23 år

Statskunskap

Passionerad över berg och bakning.

ROBERT REINIKAINEN

25 år

Statskunskap

Passionerad över sport (och att dricka öl).

PIETARI MATILAINEN

27 år

Statskunskap

ALEXANDER KRUGLOV

23 år

Folkrätt

Passionerad över simning, badminton, schack och politik.

ASTRID NURMI

22 år

Folkrätt

Passionerad över mänskliga rättigheter, Harry Styles, jämställdhet och choklad.

Jag är passionerad över havet och båtar. Min dröm är att köpa en gammal trålare och besöka vackra små fiskebyar runt Europa...Men tills dess fyller jag vardagen med motion, god mat och goda vänner.

ZARA BAKALOV

22 år

Folkrätt

Passionerad över prokrastination och hållbar livsstil.

AXEL RANTANEN

25 år

Informationand Communication TechnologyLaw

Dataombudsmannens byrå, Online Content-Sharing Service

Provider, Rondellen, Badminton eller Debet och kredit - här är

två sanningar, vilka?

EBBA TALONEN

23 år

Statskunskap

Jag brinner för valdagar, mysiga höstkvällar, debatter, katter, mänskliga rättigheter, hållbar konsumtion och bakverk av alla slag.

GÄSTSKRIBENTER

OSCAR NYMAN

Kurator&Fotbollsansvarigemeritus

ANDREAS HÄGER

Äldreuniversitetslektorisociologi

EMMY WIKSTRÖM

Politicesmagister,sociologi

OLIVIA MATILAINEN

Fritidspoet,studerarkiinteistötalousja geoinformatiikka

ALEXANDER NYBERG

26 år

Folkrätt

Passionerad över musik.

MY WAHTERISTO

21 år

Statskunskap

Jag är passionerad över att upptäcka nya ställen, gärna genom att få vara ute i naturen och vandra.

SPONSORER

ÅboSvenskaTeater

Yhteiskunta-alankorkeakoulutetutry

HeidisBierBar

Ledare: Självklarheter

Jag är hopplös på att drömma. Att drömma är något jag är bra på. Jag älskar att drömma. Speciellt om framtiden. Aldrig i mitt liv har jag egentligen drömt om något karriärbaserat, haft en vision om att sitta på ett kontor och arbeta med något nyttigt för samhället och halsa i mig koppar av kaffe eller te. Mina stora och likväl små drömmar ändrar oftare än jag klickar in på TikTok. Som yngre hade jag stora drömmar, jag ser upp till lilla Ida som var så modig och vågade drömma. Fastän mina drömmar blivit mer realistiska kan jag tycka att det vore pinsamt att dela med mig av vissa av dem. Inte för att jag själv ser dem omöjliga men för att de kan anses orealistiska. Då jag sällan tappar bort mig i drömmar handlar de främst om lycka, kärlek och trygghet - aldrig något konkret att ta fasta på. I mina drömmar är jag trygg. Den där typiska villa Volvo vovve -visionen har aldrig heller känts bekant eller egen, inte heller drömmen om att resa jorden runt och upptäcka nya länder, kulturer och människor. Att backpacka i Asien känns skrämmande och stressigt. Även om jag brinner för flera små saker i livet saknar jag känslan av att ha en stor passion. Jag drömmer om att finna min passion. Jag kan ofta tänka att det vore så lätt om man vore nöjd med ett Svensson-liv. Jag är rädd för att drunkna i mina drömmar och aldrig bli nöjd och hitta sinnesro i en tråkig jävla vardag. Att leva ett medelinkomstliv med egnahemshus, hund och barn känns monotont. Jag vet inte vad jag vill uppnå med mitt liv. Ibland tappar jag bort mig i tanken om hur tråkig jag egentligen är - vad är det för tönt som inte har någon konkret dröm att ta tag i och leva ut? Jag vill backpacka i Thailand, jag vill bo utomlands och känna solens värme mot mitt ansikte varje dag, jag vill ha ett jobb som känns som en hobby, jag vill hoppa bungyjump, jag vill bo granne med alla mina bästavänner, jag vill gifta mig i Italien, jag vill lära mig spanska, jag vill att alla världens djur känner sig älskade, jag vill att min dyna är sval på båda sidorna men framför allt vill jag vara lycklig. Jag kan medge att jag är hopplöst avundsjuk på mina vänner som redan en längre tid haft en framtidsvision.

Spirituell är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mig, men jag har ett starkt förtroende på universum - nu kan detta låta lite flummigt och löjligt, men trust me on this one. Samtidigt som jag vill ha den där klara visionen om min framtid vet jag att allt händer av en orsak. Eller kanske inte exakt allt, det finns mycket som händer i världen på en stor skala som inte kan förklaras med ett sådant argument, men personligen i mitt eget liv känner jag att saker ändå faller på sin plats, helt av sig själv. Behovet av att ha en plan, en eftersträvan och en dröm, känns mindre belastande då jag vet att jag kan lita på att det som tillhör mig hittar till mig. Jag har inget panikslaget behov av att drömma stort - jag kan vakna och lita på att allt ändå ordnar sig.

Idag drömmer jag om att flytta utomlands och bygga ett fartfyllt, fritt men framförallt lyckligt liv. Jag vill hitta mig själv omringad av en vardag som tillåter mig att leva i nuet. Att kunna leva lite mer i stunden och lite mindre i hjärndimman vi kallar dagdrömmar.

Jag kanske inte är en hopeless romantic men definitivt en hopeless dreamer.

Ida Simonen & Kia Koponen

Drömmen om att våga (markera)

Som liten hade jag flera drömmar – allt från drömyrken som prinsessa eller balettdansös till tankar om hur en bättre värld borde se ut. Den dröm som jag minns särskilt tydligt, och jämfört med de ovannämnda kanske varit mer uppnåelig, var att bli av med stämpeln som den blyga flickan .

Jag var ett extremt blygt barn. Då jag besökte rådgivningen inför förskolan vägrade jag öppna min mun då jag blev ställd frågor. Rådgivaren blev givetvis orolig och funderade på om jag verkligen var redo att börja i förskolan efter att i flera år ha gått i familjedagvård med några andra barn. Min mamma förklarade hur jag där hemma höll låda och formulerade långa, detaljerade meningar, och att det inte fanns några som helst problem med min talförmåga.

Jag blev skickad vidare till en psykolog som skulle avgöra ifall jag faktiskt skulle klara av förskolan. Den enda minnesbilden som jag har är skräcken som jag kände då det slog mig att jag måste gå till mottagningsrummet utan min mamma! På något sätt lyckades psykologen ändå få ord ur mig och jag fick grönt ljus för att få börja i förskolan. Det var som tur flera från min tidigare dagvårdsgrupp som började på samma mindre daghem med förskoleverksamhet, och jag visade mig trivas bra.

Snart var det ändå dags att börja skolan. Trots att jag såg fram emot skolstarten, kändes det skrämmande. Blygheten var tillbaka igen. Jag kommer ihåg att vi under den första skoldagen pysslade och fick låna

klassens gemensamma limstift. Jag minns fortfarande hur skrämmande det kändes att stiga upp och föra tillbaka limstiftet till lärarens kateder – det värsta tänkbara som kunde hända var ju att jag skulle ta upp lite plats och synas. Jag gömde därför limstiftet i pulpeten och väntade tills alla andra hade gått ut ur klassrummet för att sedan gå fram med limmet till läraren.

Jag insåg snabbt att min dröm var att vara som de barnen, som till skillnad från mig, så självsäkert vågade markera och svara på lärarens fråga utan en darrig röst. “Blyg” blev ordet som definierade mig. Trots att jag lyckades bli van vid grupper som jag kände mig bekväm med, var känslan tillbaka varje gång jag befann mig i en ny grupp.

I högstadiet blev min pratsamma kompis tillfrågad om jag överhuvudtaget säger något. Under ett utvecklingssamtal fick jag höra att jag kunde ha fått ett bättre vitsord om jag under lektionerna skulle ha visat vad jag kan. Men varje gång jag visste att jag hade svaret på frågan som läraren ställde hindrade min höga puls, som om jag blivit jagad av ett rovdjur, mig från att räcka upp armen. Jag började bli trött på hur min kropp reagerade på dessa situationer. Hur jag än försökte intala mig själv om att det inte är livshotande att ta lite plats i klassrummet, verkade känslan aldrig försvinna.

Nu i efterhand inser jag hur viktigt det var att berätta om hur jag kände för en vuxen. Jag vill också understryka rollen av professionell hjälp och vid behov medicinering för personer som kämpar med liknande problem. Med den hjälp som jag fick märkte jag hur jag inte längre darrade som ett asplöv då jag skulle hålla en presentation. Så småningom kändes det lite mindre skrämmande.

Ärligt talat så hade jag svårt att komma på hur jag borde avsluta denna artikel. Det här är trots allt inte någon framgångssaga om hur jag magiskt blev kvitt blygheten. Mitt nervsystem känner fortfarande inte alltid skillnaden mellan att bli jagad av rovdjuret och att sitta i ett rum där min tur att presentera mig närmar sig. Ibland vill jag nästan skratta åt hur det låter.

Idag räcker jag ändå gärna upp min hand. Ibland tror jag till och med att jag gör det för att bevisa för mig själv att jag faktiskt vågar ta lite plats.

Som yngre kände jag att blygheten definierade mig, medan den idag känns som ett av mina drag som ibland är mer, och ibland mindre, tydligt. Jag har accepterat att vissa kanske upplever mig som aningen tystlåten och stel – särskilt i början. Samtidigt har personer som jag lärt känna på senare tid sagt att de har svårt att föreställa sig att jag, den värsta pratkvarnen, har varit ett blygt barn. Då känner jag hur den lilla flickan i mig ler lite; hennes dröm om att bli sedd – eller åtminstone att känna sig – som någon annan än den blyga flickan har gått i uppfyllelse.

Alma Ruonamo

Dröm om framtiden – men börja med att hitta ett ledigt studieutrymme

Drömmar . Bara ordet i sig kan få det att pirra till i magen, eller göra en väldigt irriterad, eller hur? Det är nästan som ett magiskt mantra som öppnar dörrar till andra världar där allt är möjligt, eller ett stressmoment som ger en ångest. Men för dig, kära SF:are, ja, kan drömmar vara något mer än bara fluffiga moln av hopp och förväntningar. De kan vara grundstenarna i det du bygger din framtid på, både som individ och som medlem i ett större samhälle.

Nu kanske du undrar: ”Vad har drömmar med samhällsvetenskaper att göra?” Svaret är enkelt: Allt. För drömmar är inte bara nattliga äventyr där du får vara astronaut ena natten och rockstjärna nästa. Drömmar är också visioner om framtiden, om hur världen kan och borde se ut. Och vem är bättre lämpad att förstå och analysera dessa visioner än just vi samhällsvetare?

Låt oss börja med den ”enkla” frågan: Vad drömmer du om? Är det en värld där vi alla lever i harmoni, där vi räddar planeten från klimatkrisen och där politiska system faktiskt fungerar? Eller är det något mer personligt, som att hitta sitt drömjobb, starta en familj, eller kanske bara att äntligen få den där förbannade examen utan att behöva ta en enda kurs till?

Vad vi än drömmer om, så är drömmar ofta ett uttryck för våra djupaste önskningar och ambitioner. Men de är också något som ständigt förändras. När du var liten kanske din största dröm var att bli en superhjälte. Sen växte du upp och insåg att det inte finns några superhjältedräkter som tål maskintvätt. Så du började drömma om andra saker, kanske något lite mer realistiskt (men bara lite).

Men vad händer när våra drömmar krockar med verkligheten? Som samhällsvetare har du kanske stött på begrepp som ”cognitive dissonance”, det där obehagliga tillståndet när verkligheten inte riktigt stämmer överens med våra förväntningar. Det är när du inser att drömjobbet som

politisk analytiker inte alltid innebär att du sitter i ett ljust kontor och löser världens problem, utan att du istället kämpar med att tolka statistik i ett fönsterlöst källarutrymme. Visst, att våga drömma kräver också att du tål misslyckanden och att saker inte alltid går som man vill. När ens dröm inte uppfylls kan det kännas väldigt jobbigt, vilket är mer än okej.

Men här kommer den riktigt intressanta delen. Drömmar, även när de inte går i uppfyllelse på det sätt vi tänkt oss, kan fortfarande vara oerhört värdefulla. De kan vara motorer för förändring, både på ett personligt och samhälleligt plan. Det är våra drömmar om rättvisa, jämlikhet och en bättre framtid som ofta driver samhällsutvecklingen framåt.

Drömmar kan också fungera som en slags mental kompass. När vi navigerar genom livets oändliga möjligheter och utmaningar, är det våra drömmar som hjälper oss att hitta rätt riktning. Och här är det viktigt att komma ihåg: drömmar behöver inte vara monumentala för att vara meningsfulla. Ibland är det de små drömmarna som betyder mest. Kanske drömmer du om att göra världen lite bättre genom att vara en god vän, eller genom att välja en karriär där du får hjälpa andra.

En annan viktig aspekt av drömmar är att de kan hjälpa oss att hantera osäkerhet. I dagens samhälle, där klimatförändringar, teknologisk utveckling och politisk turbulens gör framtiden allt annat än förutsägbar, är drömmar ett sätt att skapa struktur och mening. De ger oss något att sträva efter, även när allt annat verkar kaotiskt.

Och låt oss inte glömma humorn i allt detta. För visst kan vi ha en lite självironisk syn på våra egna drömmar ibland? Som när du drömmer om att rädda världen, men samtidigt inser att du inte ens kan hålla en krukväxt vid liv i mer än en vecka. Eller när du drömmer om att bli en ledande forskare, men det enda du verkar

leda just nu är din gulisgrupps misslyckade försök att boka in en tid som passar alla.

Det är viktigt att kunna skratta åt sina drömm WhatsApp Image 2024-10-27 at 23.40.59 ar ibland. För medan drömmar är allvarliga saker – de kan förändra världen! – så är det också något väldigt mänskligt att drömma om saker som är lite orealistiska. Som att tro att du ska hinna läsa hela kursboken kvällen innan tenten.

”Ja okej, och? Vad ska jag få ut av den här texten?” Bra fråga. Min tanke är att drömmar är en central del av både vårt personliga liv och av samhällets utveckling. De hjälper oss att definiera vad vi vill, ger oss riktning och mening, och ibland får de oss också att skratta åt oss själva. För dig som studerar samhällsvetenskaper är det kanske viktigare än någonsin att förstå, analysera och ibland ifrågasätta dessa drömmar – både dina egna och andras. Och även om krossade drömmar kan kännas lika jobbiga som när ansvarspersonen ber, mutar och hotar för att få dig att gå hem medan Finlandia spelar och förvaltningsrådet städar runt dig, ska du inte låta risken för motgångar vinna över fördelarna med att drömma.

Så nästa gång du drömmer, oavsett om det är om fred på jorden eller om en störningsfri dag av studier vid akademikvarteret, kom ihåg att dina drömmar är en viktig del av den mänskliga erfarenheten. Och vem vet, kanske är det just dina drömmar som en dag kommer att förändra världen – eller åtminstone hålla den där krukväxten vid liv ...fan, jag har glömt att vattna mina.

Oscar Nyman

Kurator&Fotbollsansvarigemeritus

“Närduvarlitenkanske dinstörstadrömvaratt bliensuperhjälte.Sen växteduuppochinsåg

attdetintefinnsnågra superhjältedräktersom tålmaskintvätt.”

Vad vill du bli som stor?

Framtidsdrömmar och drömjobb har ofta varit något som vuxna frågar av barn och unga antingen som underhållning eller av rent intresse. Frågor som ”vad vill du jobba med som stor” och ”vad är ditt drömjobb” är något som jag själv har hört från en så pass tidig ålder att jag inte hade någon blekaste aning vad jag ville göra. Även om det kan vara underhållande för vuxna att höra en 10-åring säga ”jag vill bli läkare eftersom en gång bröt jag min arm, och vill kunna fixa människor så som läkarna fixade mig!”, ställdes denna fråga till mig tillräckligt ofta att jag hade ganska mycket ångest redan som ung på grund av att jag faktiskt inte visste vad jag ville bli som stor. Till och med min storasyster kunde som 3-åring svara något vettigt och sade att hon ville bli ”hornet pilot”.

Genom mitt liv har jag naturligtvis svarat på frågan om drömjobb på basis av något som hade haft en inverkan på mina tankar och intressen. Det första drömjobbet jag kommer ihåg att jag ville ha var älva. Detta var i ungefär 4–5 års ålder så jag tvivlar på att någon har frågat mig frågan om vad jag vill bli som stor med tanken att jag svarar något vettigt eller realistiskt. Älv-drömmen kom i och med att mina föräldrar ofta läste Wahlströms lättlästa böcker åt mig med olika ”älvteman”, såsom ”Flinga snöälvan” eller ”Rubina den röda älvan”, och jag blev fascinerad av de olika älvornas livoch givetvis har alla en passion att kunna flyga.

Ungefär i samma ålder som jag manifesterade älv-drömmen ville jag också bli sjöjungfru. Enligt min pappa var Lilla sjöjungfrun en av mina favorit Disney-filmer och jag kollade väldigt entusiastiskt på serien H2O om livet som sjöjungfru. Jag och mina vänner drömde i simskolan över att vara sjöjungfrun, och på något sätt tänkte jag också att det kunde vara något jag “kan vara som stor”. Tänkte väl att jag bara skulle simma runt i Atlanten och det skulle vara mitt jobb.

Ett kortvarigt intresse var även drömjobbet att vara cheerleader. Jag kommer ihåg väldigt tydligt att jag har skrivit i någons vänbok i lågstadiet att mitt drömyrke är cheerleader, och intresset kom givetvis från High School Musical -filmerna. Jag skulle våga påstå att detta var kring 8-års ålder. Troligtvis tänkte jag inte att jag aktivt skulle jobba som cheerleader, utan kanske bara vara en cheerleader såsom i HSM, och det skulle vara mitt liv.

Då jag blev äldre ändrades drömjobbet mot en mer realistisk riktning, eller snarare kanske riktiga jobb. På sexan ville jag bli inredningsarkitekt. Inflytelser till denna dröm kom från att jag spelade mycket The Sims 3 i lågstadiet. Jag och min syster brukade spendera flera timmar på att bygga och dekorera hus, och sedan överge familjen efter 5 minuter för att bygga ett nytt hus för en ny familj. Jag fann väldigt mycket nöje i att inreda och tänkte som 12-åring att det var något jag ville jobba med, men jag kan medge att i verkligheten var jag betydligt sämre på att inreda än vad jag var i Sims.

I högstadiet hade jag inte en blekblå aning om vad jag ville jobba med i framtiden. Frågan om vad man var intresserad av att jobba med var ännu mer ångestfylld än då man gick i lågstadiet, eftersom att det kändes som om man var i sådan ålder att man verkligen behövde ha ett seriöst svar. Liknande ångestfyllda tankar hade jag igenom gymnasiet, då man redan som 16-åring på ettan borde välja kurser enligt vad man vill göra med sin framtid efter studentskrivningarna. Jag hade tur att jag sist och slutligen hamnade på SF och valde att studera folkrätt. Ju längre in i mina studier jag kommer, desto starkare märker jag hur mina studier är något jag drömmer om att få fortsätta jobba med. Även om det tog mig länge att komma fram till vad jag egentligen ser som ett verkligt drömjobb skulle jag ändå tacka ja till att jobba som en älva i en dag, förutsatt att jag får flyga under arbetstid.

Freja Wallin

Är drömkroppen

”Kroppen är, i sitt esse, det absolut viktigaste man har, men noll procent av dess funktion och uppgift

är kopplad till hur den ser ut.”

ouppnåelig?

När jag var i lågstadieåldern hade jag väldigt gärna velat se på barnprogrammet Winx Club, ett program som många i min ålder säkert minns och tittade på. De som känner mig vet ändå att jag aldrig fick se på programmet eftersom min mamma förbjöd mig. Flera minns karaktärerna från Winx Club som sina barndomshjältar och -idoler, karaktärer som fick dem att tro att de kunde göra vad som helst (”Voittamaton sinäkin oot, jos tahdot niin…”). Enligt min mamma bidrog programmet ändå med fullständigt orealistiska kroppsideal: karaktärerna var pinnsmala och hade alla exakt likadana timglasfigurer. En sådan ”drömkropp” ville hon inte att skulle normaliseras i vårt hem inför hennes tre små döttrar. Länge var jag oförstående angående min mammas beslut att förbjuda ett barnprogram och tyckte mest att hon var dramatisk. Då jag blivit äldre har jag ändå insett att sådana program lade grunden för hur man betraktade världen som barn, och den följer med oss in

i vuxenåldern: det är möjligt att jag, ifall jag hade fått se på Winx Club, hade utvecklat skadliga och ouppnåeliga tankar om hur min drömkropp ser ut.

Jag tror inte att många trotsar mig då jag säger att dagens skönhetsideal, i synnerhet för kvinnor, har stigit till en så hög nivå att många av dem är fullkomligt omöjliga att uppnå på något naturligt sätt. Skillnaden mellan skönhet och perfektion har sakta men säkert börjat suddas ut, vilket känns nästintill dystopiskt. Flera kända kvinnor finns på näthinnan vid tanke på detta. Till exempel då jag ser bilder av Sabrina Carpenter tittar jag på henne med en del beundran, men samtidigt kryper en känsla av att se någonting omänskligt långsamt fram. Det som ändå inte har ändrats på flera år är att drömkroppen alltid och för evigt är en smal kropp. Det vet vi redan. De som är smala åtnjuter därför konstant privilegier i alla aspekter av livet.

Det är svårt att känna att man räcker till då det konstant dyker upp fler kroppsideal och trender att följa. En ond cirkel bildas; varje gång man tänker att man är nöjd med sig själv ser man något som får alla självkritiska tankar att bubbla tillbaka upp igen. Drömutseendet hänger över en som ett tungt moln och faller man för djupt in i dessa tankemönster är det inte lätt att se en återvändo från dem. För att inte tala om hur exempelvis TikTok har börjat rentav skapa nya osäkerheter hos unga människor; något på ens kropp som man aldrig ens skänkt en tanke är plötsligt oattraktivt och otrendigt. Hur blev det så här? Inser vi inte hur bakvänt det är att skapa trender utgående från hur kroppar ser ut? Åtminstone jag önskar alltid att detta sätt att se på kroppar vore förbi vid det här laget, och det gör mig förtvivlad att verkligheten är en annan.

Vi lider obeskrivligt mycket av sättet vi ser och tänker på kroppar, vare sig det gäller våra egna eller andra människors kroppar. Det är fortfarande plågsamt vanligt att ha ett specifikt drömutseende att sträva efter, något man rutinerat gör utan att inse att det för det första är skadligt och för det andra slöseri med tid. Jag kan inte tänka mig något värre än insikten av att ha kastat bort mitt liv genom att hela tiden tänka på mitt utseende och min kropp.

Varför gav vi utseendet så otroligt mycket makt? Kroppen är, i sitt esse, det absolut viktigaste man har, men noll procent av dess funktion och uppgift är kopplad till hur den ser ut.

Vårt starkaste vapen i denna kamp är medkänslan. I ett samhälle där utseendepressen har gått av rälsen är det bästa man kan göra att ha medkänsla gentemot sig själv. Industrier som livnär sig på förutsättningen att ingen är nöjd med sig själv och alla vill ändra på sina kroppar skulle falla samman i morgon ifall vi alla samtidigt bestämde att vi räcker till som vi är. Bestäm det därför redan nu, inte minst för att det faktiskt stämmer. Vid varje tanke på att ändra någon del av din kropp, kom ihåg hur många som är beroende av att du tänker så. Varje gång du drömmer om att se ut som en kändis, kom ihåg att det finns någon därute vars mål är att skapa sådana drömmar hos dig. Det är sällan du har mer makt än då du behandlar din kropp som just precis det den är; bara en kropp, utan något värde i dess utseende. Det är där förändringen börjar.

Ronja Sjövall

Gör mig till finlandssvensk

En normal skoldag för cirka 15 år sedan. Jag stänger ytterdörren bakom mig och blir samtidigt av med det svenska språket. Det är ett hemspråk. Det existerar inte utanför vårt hem. En finlandssvensk är en person som är bosatt i Finland med svenska som modersmål. På det viset uppfyller jag kraven från första början. Men ända sedan jag var riktigt liten blir livet väldigt annorlunda än hur det brukar se ut för en svensk- eller tvåspråkig finländare.

Dock så vill jag klargöra att jag inte skriver det här bara för att tycka synd om mig själv eller i syfte att få sympati. Det ska helt enkelt bli en inblick i hur livet har sett ut för mig, för någon som vuxit upp i en småstad utan ett svenskt namn.

Berättelsen får jag i varje fall inleda med att be om ursäkt från alla som jag lurat på diverse evenemang och sammankomster; inte är jag på riktigt hemma från Tammerfors utan Ylöjärvi (en frisk småstad norr om Tammerfors). Gymnasiet gick jag i Tammerfors och en stor del av min gamla vänskapskrets är hemma därifrån, så det fanns en smula sanning i det jag sa. Det som antagligen är det mest märkbara är faktumet att jag gått i skolan på finska. Således var min gulishöst de facto den första gången i mitt liv när jag gick i en ”svensk skola”.

Jag lyckades av någon anledning undvika mobbning under mina skolår trots att jag var den enda som talade svenska. Onödiga kommentarer och de eviga feluppfattningarna fick man förstås stå ut med, men något riktigt systematiskt retande blev jag aldrig utsatt för. Bra så. Men människor har sina åsikter som de gärna berättar. Jag har relativt många gånger hamnat svara på frågan som undrar på vems sida jag är i en hockeymatch när Finland och Sverige spelar mot varandra. Blivit gång på gång stämplad som en utlänning. Jag har fått höra hur vi finlandssvenskar får allt så lätt. En av mina vänner kunde helt enkelt inte tro att jag är finlandssvensk. Tydligen motsvarade jag inte det som han hade förväntat sig.

Skämt och till och med lite uppkäftigt beteende kan man leva med, lite ska man väl ha skinn på näsan. Men när man är den enda som sticker ut från mängden är man oftast också den enda som försvarar sig själv. Och det är alla feluppfattningar som gör mig arg. Knappast gör ens modersmål någon automatiskt mer lycklig. Många tycks ändå anta att vi har det så mycket bättre. Och det är väldigt fräckt och elakt att utgå ifrån det eftersom att vi alla har våra problem, motgångar och sorger. Också på svenska.

Tillbaka till den mer aktuella verkligheten. Hur det kommer sig att jag hittade min väg till Åbo Akademi berodde helt enkelt på att jag sökte hit. Beslutet mognade under gymnasietiden. Det var uttryckligen i gymnasiet då mitt intresse för ”finlandssvenskhet”, eller vad man nu vill kalla det, väcktes eller snarare förstärktes. Plötsligt insåg jag att det finns en del av mig som jag aldrig fått bejaka ordentligt. Kanske skulle jag må bättre av att faktiskt ha ett mer svenskspråkigt liv också utanför hemmet?

Från tanke till handling. Efter att ha gått i skolan på finska i 12 år och varit omgiven av endast finskspråkiga kompisar skedde det en fullskalig förändring. Jag avtjänade min beväringstjänst i Dragsvik och drog därefter till Åbo eftersom jag hade beviljats en studieplats vid den samhällsvetenskapliga linjen vid Åbo Akademi.

Lyckades jag med mitt försök? Blev jag en ”riktig finlandssvensk”?

Svårt att säga, eftersom att jag inte vet vad en riktig finlandssvensk är. Stereotyperna känner jag till mer än väl, likväl faktumet att många betraktar oss som på något sätt annorlunda. Kanske jag till och med själv dels ville leva upp till stereotyperna då när osäkerheten var som störst och jag var uppslukad av känslan att jag inte var den som jag ville vara.

Livet blev som det blev, och efter att ha delat med mig av alla dessa minnesbilder och resonemang vill jag bara avslutningsvis konstatera att de tre senaste åren som jag tillbringat i Åbo har utan tvekan varit de bästa åren i mitt liv. Jag har skaffat ett eget hem, skapat ett eget liv, samlat minnen och framför allt fått vänner. Människor som är så sköna och roliga att man helt enkelt glömmer bort att man är, eller var, lite annorlunda. Om man nu ens var det. Har det faktiskt så stor skillnad hur mycket normer man följer?

Ett ödmjukt tack till alla er, även till dig som läser denna artikel. Vi har kanske aldrig ens pratat med varandra, men jag litar på att du är en lika bra typ som alla andra som har tagit mig emot med värme när jag ville leva ett liv som liknar mig själv och som återspeglar mina drömmar.

Emil Kesseli

Unelmissa

Unelmissaälähengitä,kuuntele. kuuntelesydämesilauluaniskassasi, kuinkasejuokseekohtisormiasi jakapuaatakaisin.

Olettäällä, elämässäunelmiatodeksi.

Oletehkäsiellä,jossasaaitkeäihanaa, jakylpeähymyssä. Siellä,jossaonnenkyynelmaalaaihollasi, tanssiikauniillakuorellasi. Keveinkaarinsepittääihoosi, kutsuenkehosiyhtymäänonneen.

Taisiellä,jossaveresiraikuu,kaikuen pitkinkehoasi. Juostenkauniinkuoresisisällä, levittääitkusiihana, taikkasurusilaulu, herättäenjokaisensolusi, kuumanvaluessakohtinilkkojasi.

Taiehkäolettasaisenkaunis, rauhallisesti,omallapolullasi. Onnesikuiskaamassa, sanoittamattomiatunteita.

Sydämesisykevirvoittamassakehosi. Valmistelemassasenseuraavaan.

Maailmaonsinunleikkikenttäsi. Vuosivuodeltalähempänäsinua, kaartuensinunpäällesi. Syleillensinua.

Olettäällä, jossasaamaalatauusinvärein, lausuarakkaudensanoja jaelääunelmiatodeksi.

Olivia Matilainen Fritidspoet,studerarkiinteistötalous jageoinformatiikka

Mer än bara hockey

Drömmar har en förmåga att driva oss framåt, och min dröm var alltid tydlig: att bli professionell hockeyspelare. Min kärlek till hockey började på hemgården där jag och några vänner spelade. En dag följde jag med en kompis till hans träningar, och den stunden förändrade allt. När jag för första gången klev ut på isen kändes det som om jag hade funnit något jag inte visste att jag saknade, och det blev snabbt klart för mig att detta var något jag ville satsa på. Det jag inte visste då var att resan skulle lära mig något mycket större än bara spelet; det skulle lära mig att det man strävar efter kräver mod, vilja att utmana sig själv, och att aldrig stanna kvar i det som känns tryggt och bekvämt.

Det som fascinerade mig mest med hockeyn var inte bara spelet, utan även farten, lagsammanhållningen och de personliga utmaningarna. Varje match och varje träning var en möjlighet att utveckla mig för att bli lika bra som personen jag såg upp till, målvakten Henrik Lundqvist, som alltid varit en stor förebild för mig. Målet blev tydligt: att följa hans fotspår och en dag få spela på den största scenen, representera ett stort lag och att känna adrenalinflödet som skapats från publiken på läktarna. Å andra sidan visste jag att ingenting får man gratis, och att allt har sina utmaningar. Balansen mellan hockeyn och vardagen var en stor utmaning. Skola, träningar, matcher och ett socialt liv ställde krav på att prioritera rätt, och flera gånger fick jag välja bort tid med vänner för att kunna lägga ner energi på hockeyn. Varje gång visste jag ändå att mina val var nödvändiga för att fortsätta jaga min dröm. Allt som jag hade offrat var en del av resan mot drömmen och kändes värt det, eftersom att jag visste att varje beslut förde mig närmare mitt mål.

Min största utmaning blev att byta lag, vilket kändes som ett skrämmande och riskfyllt beslut, även om jag visste att det skulle kunna vara avgörande för min utveckling. Jag var rädd för att lämna det bekanta för det okända där jag skulle behöva bevisa mina kunskaper på nytt och behöva anpassa mig till en ny miljö. Jag fortsatte att ge mitt bästa

”Än idag funderar jag på vad som kunde ha hänt om jag hade vågat ta de risker som yngre”

på isen men jag valde att stanna kvar hos mina gamla lagkamrater där jag kände mig säker, vilket blev ett hinder för att ta det nästa steget. Möjligheterna som kunde ha fört mig närmare min dröm, som att söka större utmaningar, passerade mig när jag inte vågade ta nya risker. I efterhand insåg jag att ett stort hinder var min rädsla att ta det kritiska steget. Det är lätt att fastna i stunden där det känns behagligt, även om man innerst inne vet att det kan begränsa ens utveckling.

Än idag funderar jag på vad som kunde ha hänt om jag hade vågat ta de risker som yngre. Skulle jag ha kunnat utvecklas till en professionell ishockeyspelare? Idag vet jag att för att uppnå sina mål krävs det att man är villig att ta ett steg ut i det okända, att våga möta sin osäkerhet och att utmana sig själv, även då det känns skrämmande. Det var en hård läxa, men det lärde mig hur viktigt det är att alltid sträva framåt, oavsett hur bra de känns i stunden. “Det är alltid lätt att vara efterklok”, som det sägs. Robert Reinikainen

Nu, sex år efter att jag har slutat med min kära hobby, har jag insett att ishockeyn inte bara har gett mig tekniska färdigheter. Jag har även lärt mig om samarbete, tålamod och om viljan att alltid göra sitt bästa. Den viktigaste lärdomen för alla är ändå att drömmar inte uppnås genom att stanna i det som känns tryggt. Att våga kliva utanför sin bekvämlighetszon, att ta risker och att anta nya utmaningar är det som gör att man växer både som idrottare och som person. När jag nu ser tillbaka på min resa, så är jag tacksam för allt det som jag har lärt mig. Min dröm att bli professionell hockeyspelare ledde mig kanske inte dit jag ville, men resan mot drömmen lärde mig något ännu viktigare: att aldrig sluta sträva efter att bli bättre och att hela tiden utmana sig själv, även när det känns tryggt att stanna där man är. Det är den inställningen som tar mig och säkert många andra framåt, och ger möjligheten att göra våra drömmar till verklighet.

Våra sammanflätade drömmar

Fyra tolvåriga tjejer går emot mig klädda i sina röda träningskläder bärandes väskor större än dem. Jag hör skrattet som får fönstren i gymmet bredvid att gallra och ser dem krama varandra hejdå. Dessa tjejer har ägnat sina liv till fotboll och de längtar redan till nästa gång de får återförenas. Jag ler för mig själv, dessa oskyldiga barn som får rymma verkligheten på fotbollsplanen och har hela livet framför sig. De skiljs åt, och en av dem springer till mig. Hennes ljusbruna hår och gröna ögon glimmar i det frostiga höstvädret. “Hej Ebba” ropar hon och skrattar. Det är min syster Milda. Hon talar hela hemvägen om turneringen hon ska spela under den kommande helgen, men hennes ögonbryn avslöjar hennes bekymmer. Hon berättar att pojkarna i hennes klass hade skrattat åt henne när hon hade berättat att hon vill bli professionell fotbollsspelare. “Du är en tjej, tjejer lever inte på fotboll”, hade en av dem sagt. Det krampar i magen av tanken att till och med en dröm ibland kan vara för mycket, bara för att det är fråga om en kvinna som vågar drömma sig in i en mansdominerad bransch. “Älskling, strunta i dem och dröm vidare”, säger jag. Du är en tjej och det är en av dina styrkor, tänker jag för mig själv och smeker hennes hår.

Leendet som sprids på mitt ansikte av tanken på min systers drömmar stelnar snabbt när jag tänker på det jag själv vill åstadkomma – vad jag drömmer om. När jag var i min systers ålder drömde jag om att bli veterinär. Jag planerat hela min framtid; jag skulle bo på landet i Frankrike och vara den populäraste veterinären någonsin. Nu är jag 23 år gammal och är varken veterinär eller bosatt i Frankrike. Jag studerar statskunskap för femte året och bor i Åbo, och mina drömmar följs av en gråsvart skugga av presterande och stress, som om att min existens vore mat för kapitalism. Jag drömmer om att bli färdig politices magister på fem år, inte för att jag själv har bråttom med det utan för att jag vet att det förväntas av mig. Orealistiska drömmar, sådana

som man redan från tankens uppkomst vet att inte kommer uppfyllas, hör också till livet; min är ett liv utan ångest eller kontrollbehovet som för evigt har ett grepp om mig. När jag tror jag kommit undan dem, knackar de på dörren och är redo för en attack, då när jag minst anar det.

Min mammas drömmar är långt präglade av det hon läser i nyheterna. Hon berättar att hon inte egentligen har några personliga drömmar, annat än att hon önskar att hon får leva ett långt liv utan hälsobekymmer. Hon betonar att hon redan har åstadkommit det hon drömt om tidigare, då när hon har varit i min ålder. Varje gång som vi talar om krig och de fruktansvärda nyheter som några landsgränser söderut är sann, fullständig verklighet och inte bara bläcksvarta ord på tidningens sidor, märker jag hur mammas havsblåa ögon snabbt blir omringade av röda, fuktiga tårkanaler. Hon drömmer om en värld utan folkmord, konflikt eller förföljelse. Min mamma har ägnat sitt liv åt flyktingar och invandrare; hennes uppgift är att lära dem finska. Hon berättar att hennes största dröm alltid har varit att få jobba med något betydelsefullt, och den drömmen har hon förverkligat.

Kvinnorna i min familj bär drömmar som vävs samman över livets olika kapitel. Även jag drömmer om att min mamma får leva ett långt liv utan sjukdomar, och både jag och min mamma längtar till den dagen då vi får äran att sitta på läktaren och se min syster vara professionell fotbollsspelare. En tolvåring ska få drömma stort och stolt, och borde aldrig behöva känna sig naiv för att hon är en flicka med stora drömmar. Jag hoppas att jag är den sista universitetsstuderanden som tror att hennes värde bestäms enligt de vitsord hon får, fastän detta inte är realistiskt. Så nära som i min krets har jag flera sådana som jag, sådana som sliter sig sönder med den akademiska stressen. Vi alla önskar emellertid om att nästa natt är den sista natten någonsin då människor måste somna till ljudet av missiler. Jag drömmer att vi alltid håller fast vid våra drömmar, för även de mest osannolika kan bli verklighet.

Ebba Talonen

Krossade drömmar och en generation av pessimister

Det är kanske lite oroväckande att det första jag tänkte på när jag fick temat Drömmar framför mig var krossade drömmar. Men sanningen är att som en (relativt) ung person i dagens Finland känns det som att fler och fler av min och yngre generationers drömmar krossas utan att vi har någonting med saken att göra.

Fokuset för den här texten ligger på Finland och hur unga här drömmer och blir bestulna på drömmar för politisk agenda, men det känns ändå fel att skriva en text om krossade drömmar utan att börja att ta upp hur drömmar krossas av på en global skala. Först och främst vill jag skänka en tanke till alla unga vars framtidsplaner har rivits ifrån dem i krigszoner, Ukraina och Palestina hör vi mycket om just nu men även unga i Myanmar, Burkina Faso, Yemen, tyvärr finns det många många fler länder jag kunde räkna upp.

Med det sagt, är också de utmaningar som unga i Finland möter viktiga och relevanta att diskutera. Det är lätt att vifta bort våra problem med att ”andra har det mycket värre” men då en fjärdedel av studeranden oroar sig för att ha råd med mat och nästan en femtedel har avstått från att köpa läkemedel för att spara pengar (THL, 2024) har vi orsak att vara oroliga för vårt samhälles framtid.

I många fall är drömmar synonyma med aspirationer. Det handlar om att hoppas och sträva efter någonting, en bättre situation än den du är i. Barn- och ungdomsstiftelsen har sedan 2003 haft ett projekt som kallas Dreams. De beskriver målet med projektet så här:

Dreams flaggar för vikten att drömma. Varje ungdom ska våga drömma och få känna att de genom sina handlingar kan påverka sin framtid (Barn- och ungdomsstiftelsen u.å.).

I praktiken handlar det om kändisar som åker till skolor för att berätta om sina uppväxter och

ge ungdomar hopp om sin egen framtid. Under Dreams-projektet har det även gjorts en enkät bland barn mellan 13–16 år och deras drömmar. Av de tillfrågade tonåringarna var det 48% vars drömmar tangerade ekonomi och pengar medan nästan lika hög procent av dem upplever att brist på pengar är ett hinder för att uppfylla deras drömmar (Barn- och ungdomsstiftelsen 2024).

Med det här vill jag föra fram hur man redan från unga år har en förståelse för hur viktig den personliga ekonomin är för framtidshopp och drömmar. När man är i en stram ekonomisk situation är det överlevnad som gäller, sällan har man då varken tid eller energi över för drömmar. Orpos regering har påverkat ekonomin hos unga avsevärt. Flera av de stöd som är essentiella för studerandes överlevnad frystes, det vill säga att oberoende om levnadskostnaderna ökar, ökar inte stödets mängd. Dessutom såg de till att levnadskostnaderna med säkerhet skulle öka genom att öka mervärdesskatten från 24 till 25,5 procent (De Fresnes et al. 2024).

På ett personligt plan har jag all förståelse för den ekonomiska krisen bland unga. I januari 2024 flyttade jag hem till Sibbo, vad jag trodde skulle vara ett par månader av att vara kämppis med min far slutade med att jag officiellt flyttade ut i mitten av september. Det här valet baserade sig på att jag i november 2023 slutade att få studiestöd och att jag helt enkelt inte hade råd att både avsluta mina magisterstudier och betala hyra. Under det första halvåret av 2024 hade jag ingen inkomst. I februari började jag söka jobb. Jag visste att jobbsökningen inte skulle vara lätt för jag hade redan följt med månader av falskt hopp och nekande svar som min pojkvän stötte på medan han också försökte hitta ett jobb, men eftersom att vi sökte olika jobb med olika erfarenhet hade jag ändå lite hopp. Sammanlagt sökte vi långt över tusen jobb, men ärligt talat tappade vi båda ganska snabbt räkningen. Vilket också betyder över 1000 nej innan vi fick varsitt ja. Det är otroligt svårt att hålla hopp och drömmar vid liv när man med 4 euro på kontot får sitt etthundraförsta nej.

Vi är långt ifrån de enda i den här situationen. Enligt Arbets- och näringsministeriet (2024) fanns det 266 400 arbetssökande i maj och allt som allt 93 700 lediga jobb, 56 800 färre än i maj 2023. Antalet personer som sökt jobb i över ett år var 93 600. I Åbo är de här siffrorna betydligt värre än på andra håll i landet (Westerlund 2024). Ofta är det inte ändamålsenligt att rabbla upp en massa siffror efter varann men de här mängderna fick mig att tappa hakan. I juni 2024 hade Finland tredje högsta arbetslösheten i hela EU (Taskinen 2024). Men ändå verkar de (ofta äldre människor) jag talat med inte kunna förstå hur svårt det har varit för mig att hitta jobb, och många har trott att jag har haft speciellt otur.

Jag skulle önska att den här texten kunde sluta i ett “och så levde de lyckliga i alla sina dar” men för att vara ärlig är jag inte speciellt hoppfull för vart vårt samhälle är på väg just nu. Jag lyckades få ett jobb, jag har äntligen en inkomst som gör det möjligt för mig att göra saker jag tycker är roliga och försiktigt kan jag börja drömma om resor jag vill göra och karriärmål jag någon dag kanske kan uppnå. Men jag är också otroligt privilegierad. Jag kan tre språk, är högutbildad och har haft möjlighet att bo utan hyra i en lång period. Men ta bort bara en av de sakerna och min överlevnad skulle vara på spel. Det gör mig pessimistisk för ungas framtid i Finland. Det är svårt att inte vara pessimist i dagens politiska klimat, enligt mig. Drömmar är så otroligt viktiga för vår mentala hälsa, framtidshoppet, motivationen att fortsätta leva. För att avsluta den här texten tänker jag uppmana er att dream small. Tror många av oss har svårt för att dream big så vi börjar här. Dröm om att klara av era kurser, dröm om att få god mat på kårkaféerna, dröm om en vit jul och så kanske, då flera av våra drömmar går i uppfyllelse, orkar vi drömma stort.

Emmy Wikström

Politicesmagister,sociologi

Arbets- och näringsministeriet. (2024, 26 juni). I maj fanns det 266 400 arbetslösa arbetssökande. Hämtad 2024-10-11 Barn- och ungdomsstiftelsen. (2024). Dreams. Hämtad 2024-10-8 Barn- och ungdomsstiftelsen. (u.å.). Dreams. Hämtad 2024-10-8 De Fresnes et al. (2024, 3 september). Näin hallitus on leikannut ja leikkaa vielä lisää – katso tästä puhutuimmat kohteet. YLE. Hämtad 2024-10-8

Taskinen, P. (2024, 13 augusti). EU:n työmarkkinat pääosin nousujohteisia – Suomessa työttömyyden kasvu selvää. Statistikcentralen. Hämtad 2024-10-8 THL. (2024, 1 oktober). Korkeakouluopiskelijoiden toimeentulovaikeudet ovat lisääntyneet – jo viidenneksellä toimeentulo niukkaa. Hämtad 2024-10-11 Westerlund, A. (2024, 20 augusti). Betydligt färre lediga jobb i Egentliga Finland än året innan – Åbo har regionens största arbetslöshet. YLE. Hämtad 2024-10-8

Missförstå mig inte

Missförståmiginte,jagharstoradrömmar.

Jagdrömmeromenvärldutankrigochomattläsaallaböckersomnågonsinskrivits.

Jagdrömmeromattträffaminaidolerochenplanetsomintehotasavklimatförändringen.

Missförståmiginte,jagharstoradrömmar.Jagdrömmeromattutrota hunger ochracism ochhatbrott ochsexism ochfolkmord ochfattigdom

OchjagdrömmeromattvinnaettNobelprisochomattboiNewYorkeller London.

Missförståmigalltsåinte,jagharstoradrömmar.

Jagdrömmeromdaggvåttgrässomkittlarunderfötternaochattsesvalorna lekablandhustaken.

Jagdrömmeromattbakadetperfektasurdegsbrödetochselövenbytafärg underhösten.

Missförståmiginte,jagharstoradrömmar.

Menmestavalltdrömmerjagomsenavinkvällarmedminavänneroch ännusenaremorgnarmedvälförtjänthuvudvärk.

Jagdrömmeromattkramaminamorföräldrartusengångeromochdoften efterregn.

Jagdrömmeromattplaneradenkommandeveckanmednågonjagälskar ochjagdrömmeromattkännasolstrålarpåmittansikteefterattintehasett solenpåetthalvår.

Missförståmigalltsåinte,jagharstoradrömmar.

Jagkanintelåtabliattdrömmaomattskrattamedminavännersåjagfår ontimagenochjagdrömmeromattläramigtyckaomoliver.

Jagdrömmeromattblikärienstadpåandrasidanjordensomjagaldrig kommerbesökaigenochjagdrömmeromsommarsolnedgångar.

Jagdrömmeromattläramigfranskaochadopteraenhundochcroissanter ochhöraminmammaskrattasåatthongråter.

Jagdrömmeromenrykandekoppkaffeenkallmorgoninovemberochjagdrömmeromattkollaiskyltfönstertilldyrabutikerjag aldrigkommerköpanågotifrån.

Missförståmigalltsåinte,jagharstoradrömmar.

Jagdrömmersmutsigadansgolvdärjagochminavännerdansar tilllåtarviredanlyssnatsönderochjagdrömmeromattsimmai havet.

Astrid Nurmi

”Följ

dina drömmar”

Vilka drömmar?

Dröm stort och följ dina drömmar! Detta kan man höra ganska ofta, antingen från sina föräldrar eller vänner, lärare i grundskolan/gymnasiet eller nuförtiden via sociala medier. När jag planerat universitetsstudier eller försökt hitta en karriär som tillkallar mig så har det ofta varit att jag har fått höra att ”följ det som du brinner för eller drömmer om”.

I den här artikeln tänker jag blicka tillbaka på två saker i mitt liv och lättsamt fundera på ifall jag har följt mina drömmar. De två sakerna är mitt trumspelande och beslutet för universitetsstudier på Åbo Akademi.

Var det en dröm att spela trummor? Jag vet inte.

Jag började spela trummor när jag gick i trean eller fyran i lågstadiet, jag kommer ärligt talat inte ihåg exakt när. Jag vet dock att på musiklektionerna så tävlade jag med några i klassen om att sitta bakom trumsetet. Det var roligt att slå på eltrummor då, och garanterat säkert aningen terapeutiskt. Då antyder jag inte att jag behövde ”anger management”-behandling som liten, men det finns en gnutta sanning till att spela trummor är ”terapeutiskt”.

Förr eller senare, kom jag hem från skolan och berättade för föräldrarna vad jag hade gjort på musiklektionerna, och till näst satt jag på trumlektioner i ett skrangligt småhus någonstans där Logomo finns nu, och en medelålders karl sa åt mig att ”spela då!”. Föräldrarna kunde inte veckovis köra mig till Åbo för att spela trummor, så de hittade en trumlärare i Pargas och så gick jag på trumlektioner tills slutet av gymnasiet.

Egentliga självförtroendet, förmågan att släppa loss och ”filla” på trummorna, kom från en Bruce Springsteen -konsert i juli 2012 som föräldrarna släpade en omedgörlig Axel till. På bandlektionen hösten därpå frågade läraren att

”Har något hänt under sommaren? Du är mycket mera fri och avslappnad i ditt spelande”. Jag kan inte säga vad som hände, men om ni har en chans att se Bruce Springsteen live, gör det!

Dessa minnen har jag angående hur jag började spela trummor och därifrån har mitt spelande fortsatt. Trummor och musik har alltid varit en stor del av min vardag. Jag har alltid strävat till att på något sätt hitta mig hem igen, bakom trumsetet, och spela till gamla låtar som man av någon lustig anledning kommer ännu ihåg.

Var det då en dröm att komma in på samhällsvetenskaper vid Åbo Akademi och studera folkrätt i fem år? Jag vet inte.

Så som för många, så var processen gällande detta beslut nästintill en feberdröm. Det var mycket som hände då, jag bestämde mig för att åka hit och dit de sista åren i gymnasiet, bland annat till Belgien och Senegal. Därtill skrev jag åtta ämnen i studentexamen, för till urvalsproven på Åbo Akademi då fick man ytterligare poäng för antalet ämnen man skrev. Jag valde då kvantitet framom kvalitet i studentexamen, och samhällsvetenskaper blev det till näst.

Att välja samhällsvetenskaper var kanske mera av en slump. Jag hade ”drömmar” under gymnasiet att studera psykologi - studentskrivningen gick dock åt skogen - och så sänkte jag den ”drömmen”. Jag hade även ett intresse för juridik under gymnasiet, men när valet för universitetsstudier skulle göras så tittade jag på föregående års urvalsprovslitteratur och bestämde mig för att en bunt på 6 artiklar var trevligare än en bibel till Finlands civil- och handelsrätt. Jag kommer också ihåg att inträdesprovet hade frågan ”Vem är Finlands statsminister?” – något förnöjd kunde jag skriva Juha Sipilä.

Även fast det var en slump eller ett hastigt val att söka in till samhällsvetenskaper, så har det hittills varit de fem absolut bästa åren av mitt liv. Det finns så många kära minnen och vänner man har fått under de åren. Jag ångrar verkligen ingenting när jag ser tillbaka på mitt val av universitetsstudier.

Har jag drömt om dessa saker och sedan följt dem? Jag kan inte säga så här i efterhand. Jag har inte somnat en kväll och sen vaknat upp nästa morgon, och tack vare en dröm haft en plan på att börja spela trummor eller söka in till Åbo Akademi. Det finns inte en enda dröm som har lett mig till att spela trummor eller till att studera folkrätt. I mitt liv har det varit många olika drömmar som har lett mig ner diverse stigar, och så plötsligt har jag hittat mig ut till ett spår som har känts bra att vandra på. I de flesta fall vet jag helt enkelt inte vad jag håller på med, och jag tror att det är bra att ibland inte ha någon aning om vad man gör eller vart man är på väg. Om jag alltid har en plan på vad jag gör så finns det en risk för att jag gör något fel. Så dröm stort, dröm massor och dröm fritt!

”IchlebemeinLebeninwachsendenRingen, diesichüberdieDingeziehn. Ichwerdedenletztenvielleichtnichtvollbringen, aberversuchenwillichihn.

IchkreiseumGott,umdenuraltenTurm, undichkreisejahrtausendelang; undichweißnochnicht:binicheinFalke,ein Sturm odereingroßerGesang.”

-RainerMariaRilke

Axel Rantanen

Framtidsdrömmar,

”goda råd” och sociala

konventioner

Alla människor drömmer om vad de vill göra och hur de vill leva i en nära eller avlägsen framtid. Det kan handla om allt från att vinna på lotto till att leva utan rädsla för krig.

Många drömmar om framtiden kan vara pålagda, eller nästan påtvingade, utifrån. Ett tydligt exempel är förstås ”den amerikanska drömmen”, föreställningen att om man bara anstränger sig tillräckligt kommer man att bli rik en dag – en föreställning som har tydliga politiska konsekvenser. En nordisk, eller åtminstone svensk, motsvarighet är idealet med ”villa, Volvo och vovve” (se till exempel Dagens Nyheter 3.10.2024: ”Villadrömmen visar på vår tids stora klassklyfta”). Dessa drömmar är som sociologerna säger ”socialt konstruerade”, men de är också i sig delar av konstruktionen av det normsystem och den kultur vi lever i.

Att studera vid universitet är förstås ett väldigt tydligt övergångsskede i livet, med vuxenblivande och med hela tillvaron fokuserad på en framtid när man är ”färdig”. Livet är fullt av drömmar om hur saker förhoppningsvis kommer att bli, med bra jobb, hög lön och ett lyckligt parförhållande. Och kanske välartade barn och ett hus med havsutsikt.

Drömmarna, förhoppningarna, kan också vara inriktade mer mot en själv och hur man vill vara eller förverkliga/förbättra sig. Det handlar om att leva ett bättre men också ”riktigare” liv, enligt normer om både de nämnda hus och bil, men inte minst om utseende och kropp.

Vi har planer i korta perspektiv, börja på gym efter jul, men det kan också finnas långsiktiga drömmar – skaffa abs eller få ett harmoniskt liv genom meditation. Såväl när det gäller materiell och professionell framgång som angående förbättring av ens

kropp eller personlighet handlar det om strävan efter optimering, efter att vara eller ha det på det bästa möjliga sättet – enligt de föreställningar man lärt sig framför allt via media.

I en mindre känd studie av den tyska sociologen (med mera) Theodor Adorno, Stars Down to Earth från 1950, analyserar han en på den tiden väldigt spridd amerikansk horoskopspalt. Hans resultat är att horoskopen ger framför allt två råd: var glad, och var snygg. Det förstnämnda var säkert kopplat till deviserna om ”positivt tänkande” som slog igenom i USA vid denna tid. Men å andra sidan är båda ”råden” väldigt bekanta också idag.

Den svenska serietecknaren Liv Strömquist tar upp Adornos studie i sin senaste bok Pythian pratar (Norstedts 2024) (och jag erkänner villigt att det var i det sammanhanget jag stötte på studien i fråga). Strömquist sammanfattar de två uppmaningarna i en tredje, ”må bra”!”. Hennes poäng är att dessa tre imperativ är meningslösa och kontraproduktiva. Ingen blir glad av att uppmanas att vara glad, etc. Dessa ”råd”, och andra liknande, blir krav. Att sträva efter att följa dem innebär att man missar att leva sitt eget liv i stället.

Uppmaningarna, kraven, bygger på tanken om att glädje, skönhet, välmående, etc., är ens egen prestation – som med den amerikanska drömmen. Därmed skuldbeläggs och nedvärderas alla som inte är tillräckligt ”lyckade” enligt den rådande måttstocken – dvs om man börjar jämföra sig både med specifika personer, som någon influencer, eller med allmänt föreskrivna ideal. Vilket ärligt talat innebär att de allra flesta av oss vore ”misslyckade”. Betoningen på prestationen döljer dessutom att de som är rika eller ”ser bra ut” ofta inte presterat detta själva utan fått det genom tur i livets lotteri.

Många sociologer talar om livet i dagens samhälle som präglat av val. Den engelska sociologen Anthony Giddens säger att ”vi har inget annat val än att välja” – jobb, partner, bostadsort, hobbyer, middagsmat etc. Samtidigt ser vi en massa möjligheter, inte minst via sociala medier, som vi skulle vilja välja men inte kan – till exempel att resa till alla vackra och spännande platser på jorden. Vi drabbas inte bara av den berömda rädslan att missa något – livet riskerar präglas av vissheten om att vi missar det mesta.

Framtidsdrömmar handlar förstås om att vi vill ha nånting bra, uppnå en positiv förändring. Även om vi kan ha farhågor om dåliga saker, så hoppas vi ju att allt ska bli så bra som möjligt. Om vi för starkt betonar optimering av livet uppstår problem, vi känner oss ”dåliga”, när vi obevekligen märker att det oftast finns ett glapp mellan det förmodade – konventionella, trendiga, optimerade – livet och det liv vi i själva verket lever.

Låt mig vara inkonsekvent och avsluta med tre goda råd!

- Släpp – eller åtminstone medvetandegör och problematisera – sociala konventioner om vad man förväntas skaffa sig och när, eller hur man förväntas vara och se ut. Inser vi att pålagda drömmar och förväntningar är sociala konstruktioner ökar vår frihet.

- Släpp också tanken på optimering. Inse att ”villavolvovovve”, eller iPhone 16 Pro, varken är förutsättningar eller garantier för ett gott liv.

- Och inte minst: skit i alla goda råd och bestäm själv vad du vill drömma om!

Fotnot: Den som gått på kursen ”Människan i samhället” känner kanske igen sig i en del teman, men dessutom har också Liv Strömquists nämnda bok/ seriealbum, Pythian pratar, som jag råkade få i min hand när jag började skriva denna text, varit en viktig inspiration. Boken rekommenderas varmt!

Andreas Häger

Äldreuniversitetslektorisociologi

En balans mellan att drömma och leva i nuet

När jag hoppade på flyget till Oslo i juni gick en dröm i uppfyllelse. Sedan högstadiet hade jag drömt om att arbeta i ett annat nordiskt land, och sommaren 2024 blev den drömmen verklighet. Under årets första månader sökte jag ett jobb, som jag sedan också fick - i en stugby i de norska fjällen, mitt ute i ingenstans. Den första veckan kändes allt surrealistiskt – jag befann mig plötsligt mitt i den vackra norska naturen och levde min dröm, något jag hade längtat efter så länge. Redan innan jag åkte visste jag att jag skulle trivas, men jag var lite nervös över den sociala delen, att träffa nya människor och skapa nya vänskapsrelationer.

Orosmolnen försvann dock redan första kvällen, när jag insåg att det var en plats dit många andra människor i min ålder kom för att spendera sommaren. Vi upptäckte att vi inte bara delade drömmen om att arbeta utomlands, utan också många andra intressen. De gemensamma intressena ledde till flera samtal om framtiden, om olika framtidsplaner och drömmar i livet. Dessa samtal lade grunden för en vänskap som snabbt växte fram.

Med gott sällskap går tiden snabbt – lite för snabbt, kan jag tycka. Plötsligt hade två veckor flugit förbi. Under en av våra många stunder i naturen slog det mig att jag inte fick glömma bort att leva i nuet och njuta av sommaren, för dagen då allt skulle ta slut närmade sig snabbare än jag hade velat. Att vara närvarande var inte alltid lätt, särskilt när samtalen ofta kretsade kring framtidsplaner och drömmar.

Att prata om drömmar och framtidsplaner med andra inspirerar mig då jag själv sätter upp mål för framtiden. Jag får nya idéer och perspektiv på saker och ting. Att ha en vision för framtiden håller mig motiverad att arbeta mot mina mål, inte minst när det gäller studierna. Utan karriärdrömmar skulle ju de långa timmarna i biblioteket kännas meningslösa. Drömmar är alltså viktiga för att upprätthålla motivation, men även för att få motivation. Att stanna upp och påminnas om mina mål och tillåta mig själv drömma, både stora och små drömmar, ger mig ny motivation i tider med brist på den.

Att kunna leva i nuet och vara närvarande är minst lika viktigt. Det handlar om att uppskatta det vi har, skapa djupa relationer och njuta av livets små ögonblick. Under sommaren insåg jag hur viktigt det var att njuta av varje sekund – nu när jag äntligen upplevde det jag hade drömt om. Om jag bara hade fokuserat på nästa mål och inte varit närvarande, skulle jag ha missat allt det vackra jag upplevde där och då. Jag visste att jag en dag skulle sitta i biblioteket igen, med sommaren som ett fint minne. Att drömma om framtiden är viktigt, men att vara närvarande i stunden är avgörande för att kunna ta tillvara på livet.

När jag nu ser tillbaka på sommaren 2024 känner jag en stor tacksamhet över att jag valde att fokusera på att leva i nuet. Jag har alltid varit en person som ofta grubblar över framtiden, men den här sommaren var första gången jag verkligen medvetet försökte njuta av varje ögonblick. Sommarens samtal om framtiden med mina nyfunna vänner är en viktig källa till motivation – de gav mig inspiration när det var dags att återvända till studierna och sätta mig i biblioteket igen, och jag kände nog för första gången att jag hade hittat en balans mellan att drömma och leva i nuet.

My Wahteristo

Kan man drömma för mycket? Att hitta en balans mellan drömmar och verklighet

Det är viktigt att kunna drömma, sätta mål och att ha visioner. Drömmar ger oss en känsla av syfte och riktning i livet. Men om vi fastnar i våra drömmar kan vi förlora kontakten till det verkliga livet och vad som händer runt omkring oss. Drömmar kan vara sätt för oss att undvika eller fördröja våra känslor och verkligheten. Om vi tappar balansen mellan drömmar och verklighet kan det leda till en känsla av tomhet eller ouppfyllda förväntningar.

En upplevelse som innebär en förändring av människor, miljö och kultur kan ge oss en känsla av nya perspektiv och frihet. Detta var fallet för mig när jag tillbringade fem månader på utbyte i Italien. Detta var en period när jag upptäckte nya idéer, fördjupade mig i nya ämnen och lärde känna både mig själv och min omvärld bättre. Det var en tid av frihet och nyfikenhet. Det var en tid när jag verkligen tillät mig själv att drömma.

När denna tid tog slut, när jag tvingades tillbaka till verkligheten, uppstod en känsla av tomhet. Tillvaron, som under fem månader hade känts spännande, byttes ut till den gamla, rutinmässiga vardagen i Åbo. Jag märkte att jag allt oftare drömde mig bort från denna vardag. Drömde om nya upplevelser och utmaningar. Samtidigt visste jag att jag hade förpliktelser här som krävde min uppmärksamhet.

Konflikten mellan äventyrsvilja och förpliktelser blev en källa till frustration. Jag hade vant mig vid att allting omkring mig var spännande och nytt, där ingen dag var sig lik. Nu var jag tillbaka i samma gamla vardag, fylld av plikter och ansvar. Denna frustration fick mig att fundera över om det endast handlade om behovet att vara någon annanstans. Den fick mig att konfrontera mina värderingar. Var drömmen om att vara någon annanstans en slags flykt från verkligheten eller var det en inspiration att skapa någonting nytt där jag var?

Genom att reflektera över detta lärde jag mig att värdesätta det jag har i vardagen. Även om jag längtade efter mera, kunde jag inse att det finns en mängd saker och upplevelser jag kan lära mig av här. Man behöver inte vara på sin drömplats för att exempelvis kunna ha möjligheter till personlig och akademisk tillväxt, till att utveckla sina relationer med vänner och familj, till att skapa nya relationer, och till att skapa nya minnen. Jag tror att den starka upplevelsen av att vara fast i sina drömmar kan hjälpa en att hitta en balans mellan att drömma och att agera. Genom att förstå att drömmar är en viktig del av vårt liv, men att vi samtidigt måste vara närvarande i verkligheten, kan vi lära oss att uppskatta det vi har och förstå det vi strävar efter. Det är i denna balans av drömmar och verklighet som vi kan blomstra och skapa ett meningsfullt liv fyllt av möjligheter.

Matilda Torrkulla

Dina planer kommer att gå i stöpet men det är planen

Jag har många nära vänner som blivit klara med sina studier och hoppat in i arbetslivet. En del har förlovat sig, några har gift sig och några enstaka har till och med redan blivit föräldrar.

Jag har också många vänner som inte gjort något av de ovannämnda. Några har börjat nya studiespår, andra har börjat jobba för en karriär inom en kär hobby istället. Det finns inte någon rätt form som vi alla ska foga oss till. Själv har jag, som kanske några av er vet, hunnit studera redan innan SF och sökt in till både utvecklingsstudier och psykologi men fått nobben. Just nu är min plan att skriva gradu på våren och bli politices magister nästa höst, men vi får se vad som händer.

För jag kan berätta att det som förenar mig och mina vänner är att förvånansvärt lite har gått som planerat. Många planer har gått åt skogen, på ett härligt sätt. Planer är bra. Planer ger oss trygghet och hjälper oss att orientera oss i livet. Utan någon planering skulle livet kännas obehagligt kaotiskt. Enligt min erfarenhet brukar det ändå helt enkelt inte riktigt bli som planerat. Testa planera hela din morgondag och se om det faktiskt blir så som du hade planerat. Jag slår en Valdemar-flaska vad om att det inte blir det. Dina morgonrutiner tog längre än du hade planerat, lunchkaffet drog ut på tiden och på eftermiddagen var du tröttare än du hade beräknat. Om vi inte ens klarar av att planera morgondagen, hur ska vi då kunna planera längre in i framtiden? Faktum är att livet är för det mesta alltför oberäkneligt och våra viljor alltför föränderliga.

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att vi ska helt och hållet sluta planera. Om vi bara skulle ta allting som det kommer, skulle vi antagligen få gjort hemskt litet, vara tokstressade och må dåligt. Men att klamra sig fast vid planer och leva i tron att om någonting är planerat så kommer det att bli så, är bara inbillning. Det bäddar för tunga stunder av besvikelse. Hälsningar från någon som trodde sig vara typ odödlig när han var 18.

Men det är inte lätt. När vi tvingas inse att det inte blir som planerat, måste vi släppa tag om tryggheten men också vår stolthet. Det har gjort riktigt ont när det inte gått som jag planerat. När jag var tvungen att överge studierna i Sverige och flytta tillbaka till Åbo på grund av depression, kändes det som en av de största motgångarna i mitt liv och som en käftsmäll mot min stolthet. Det var inte planen men med facit i hand var det rätt val.

För mig är planer och drömmar ganska likartade. Vid första tanken är det till och med lite svårt att skilja på dem. Men låt tanken sjunka in en stund så börjar skillnaderna komma fram. För mig är drömmar mjukare, drömmar är längre bort, drömmar kommer inte med någon oro om vad som händer om de inte uppfylls. De kräver inte min uppmärksamhet men de är med mig ändå. Drömmar bara är, och de är fina så.

”Många planer har gåttåtskogen,påett härligtsätt.”

Jag tror att många av oss skulle må bra av att leva mera i nuet och mindre i våra framtidsplaner. Jag kämpar med detta i min vardag. Jag vill planera och leva i framtiden men då glömmer jag vad som är bra här och nu. Numera försöker jag att inte förlita mig på planer som sanningar. Istället försöker jag vara medveten om att det knappast ändå går som planerat och jag behöver inte vara rädd för att planer går i stöpet. Drömmar tillåter mig vara mera närvarande. Jag försöker omfamna dem som om de vore gamla pålitliga vänner, som inte ställer några krav på mig, utan bara finns där för just mig och ingen annan.

Lättare sagt än gjort. Det gör fortfarande ont när jag river en osynlig ribba som jag satt för mig, för att jag planerat allt för långt in i framtiden och satt förväntningar och krav på mig själv. Då är det bra att påminna sig om att det är i nuet vi lever, inte framtiden. Jag vill uppmana alla att identifiera vad som är bra här och nu och rikta tacksamhet mot det. Skänk också en tanke åt era drömmar, kanske ge dem ett leende. Återvänd sedan till nuet. Drömmarna väntar på er.

Om allting går riktigt bra, märker ni plötsligt att ni lever mitt i något som någon gång bara var en flyktig dröm. Men hur ni kom dit gick knappast just så som ni hade planerat.

Pietari Matilainen

Framtidsdrömmar – Måste vi verkligen veta vad vi vill?

Ibland känns det som att vi lever i ett samhälle där alla runt omkring oss har stora karriärval och livsmål. När du går in på instagram ser du hur någon har flyttat till Australien, en annan backpackar i Asien, en tredje har tagit sin andra magister och en fjärde har åkt på praktik utomlands, medan du själv trampar på stället och inte vet vilken riktning du vill gå.

Redan i tidig ålder känns det som att vi förväntas veta exakt vad vi vill och vart vi är på väg. Frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” ställdes redan i tidig ålder, vilket byttes ut efter några år till ”Vad ska du göra efter skolan?”, ”Vilket yrke siktar du på?”, och så småningom ”Vad är nästa steg i din karriär?”. För många är dessa frågor en stressfaktor och press som ger ångest, när det känns som att många i vår omgivning förväntar sig att vi ska ha en säker väg framför oss. Men är det alltid nödvändigt att ha en tydlig vision om framtiden, eller är det okej att känna sig osäker och låta drömmarna utvecklas med tiden?

Samtidigt verkar det som att vi glömt bort att drömmar är någonting personligt och inte någonting som alla behöver förstå. Vi behöver inte alla följa samma linje. Världen är fylld av oändliga möjligheter. Å ena sidan uppstår följande problem där varendaste en av oss drömmer om att vara lite extra speciell och unik. Som att vi alla skulle vara besatta av behovet att få bekräftelsen att vi är unika och hitta något extra speciellt med just oss själva. Hur ska jag just sticka ut ur mängden? I och för sig är det inte en dålig sak att försöka hitta vad som gör en unik, men vi alla kan väl inte stå på frontlinjen, någon måste stå där bak. Och från ett annat perspektiv kan bak vara fram. Men samhället och sociala medier har fått det att se ut som att vi alla måste vara där ute i världen och göra någonting extraordinärt. Å andra sidan är vi även helt för många som sitter tysta med våra drömmar och inte vågar kasta oss in i elden, chansa på att kanske vi kan vara en av dem som faktiskt skulle lyckas med just det vi drömmer om.

Det finns många som kan känna igen sig i den här känslan, men du ska veta att du inte är ensam! Att erkänna att man inte har en specifik dröm eller väg i livet är också något som man inte heller diskuterar så ofta vid matbordet. De flesta formar sina drömmar under livets gång, du måste vara med om saker för att veta vad du vill göra! Så det du måste komma ihåg: Framtidsdrömmar kan ta tid att formas, vi måste testa på olika saker och misslyckas för att ta reda på vad vi egentligen vill. Och påminna oss själva också att det är okej att det tar tid; det finns ingen tidsram vi måste följa, alla har sin egen.

Ibland får man känslan av att vårt samhälle är besatt med framtiden och enbart vilka framgångar vi har i vårt liv. Folk glömmer att livet inte enbart går ut på framgångar. För att nå dessa framgångar behöver vi misslyckas ett otrevligt antal gånger och känna oss vilse en och annan gång. Det finns så mycket mera till livet än enbart framgångarna. Kanske vi inte alltid heller behöver veta exakt vad vi vill utan borde istället bara vara aktiva med att leva, vara här och nu, och genom det våga utforska världen och oss själva.

Zara Bakalov och Hanna Nordman

Ibland går det inte som planerat.

När man nu så här på sitt sjunde studieår börjar fundera på vad man har åstadkommit här i livet så kan jag konstatera att inget egentligen har gått som jag hade planerat som en blåögd liten gymnasiestuderande. Detta är dock inget jag sörjer över, drömmarna om att bli jurist och arbeta vid någon fin advokatbyrå kanske inte har uppfyllts men när man nu sitter här och komponerar en text för Politicus så kan man bara konstatera att det här kanske ändå är platsen där man ska vara.

Jag kommer ihåg en presentation från mitt andra år i gymnasiet, då vi hade några studeranden från juridiska linjen vid Helsingfors Universitet på besök och presentationen de höll inspirerade mig på plats och ställe att jag måste bli jurist. Före den här presentationen hade jag absolut ingen aning om jag skulle ta mig till Helsingfors eller Åbo för att studera; jag hade övervägt att studera musik men den drömmen gick i kras av en mängd orsaker. Under det kommande året och under studentskrivningarna kunde jag inte släppa tanken att juridik är det jag vill studera, däremellan hann en tanke smyga in att socialpsykologi skulle ha varit intressant, men den försvann lika snabbt som pengarna under årsfestveckan. Efter att ha försökt förgäves slippa in till juri efter gymnasiet bestämde jag mig för att ta ett mellanår på Västra Nylands Folkhögskolas juridiska program, ett år som på många sätt var givande. Detta förberedande år till trots så blev jag inte antagen till juri det året heller, utan till vår kära samhällsvetenskapliga linje istället.

Under hela mitt första år var jag övertygad om att jag skulle ge juridiken ett försök igen, men när det väl kom till kritan bestämde jag mig istället för att studera privaträtt på SF. Drömmen att studera juridik hade inte uppfyllts som man hade tänkt men detta till trots så fortsatte man, och drömmen ändrades bara till att bli ämnesområdesexpert. Studierna inom privaträtt fortsatte under sex års tid och efter en mild livskris under sommaren insåg jag att privaträtt inte heller är drömmen, och som följd blev det ett byte till föreningens favoritämne: folkrätt!

Under min korta tid som folkrättsstuderande har jag hunnit konstatera att folkrätten verkligen är något som passar mig bättre än privaträtten (de rejält högre vitsorden när jag hade folkrätt som biämne borde kanske ha varit en ledtråd). Sommarens livskris kan ha varit räddaren i nöden, och i skrivande stund har jag faktiskt ett genuint intresse för det jag studerar, vilket ju är en rejäl förbättring. Om jag i ett tidigare skede hade insett att privaträtten inte var något för mig och drömmen om att bli jurist egentligen inte ens fanns längre så skulle jag kanske ha hunnit byta tidigare och inte inleda mitt sjunde år här, men vad kan man göra? Ibland snöar man in sig, och jag hade övertygat mig själv om att jag verkligen gillar att studera juridik fast det inte var fallet.

Drömmar kommer och drömmar går, många av oss har säkert drömt om att bli astronauter eller något dylikt under sin barndom; att redan veta i gymnasiet vad man vill studera och arbeta med resten av sitt liv var för tidigt för mig åtminstone.

Situationen jag befinner mig i gäller förstås inte alla, vissa vet exakt vad de vill göra direkt ur gymnasiet och då ska man satsa på det. Följ era drömmar och våga ta de risker som måste tas. Man kan ju alltid vara efterklok och konstatera att man borde ha valt folkrätten direkt, men bättre sent än aldrig. Drömmen nu är huvudsakligen ett arbete man faktiskt gillar och brinner för jämfört med drömmen att endast kunna arbeta som jurist. Drömmen att arbeta som jurist lever förstås kvar, men just nu ligger fokus på folkrätten och en magister i samhällsvetenskaper, sedan får man se vad ödet kommer bidra med. Vi är fortfarande unga, och det finns gott om tid att uppnå det man drömmer om och lite till utöver det.

Huvudsaken är att du har något att sträva efter, det behöver inte vara det du drömde om i gymnasiet så länge det är något som får dig att vilja sträva vidare och förbättras. Ibland går det inte som planerat, men då får man anpassa sig till situationen och fortsätta framåt. Endast du kan uppnå dina drömmar.

Alexander Nyberg

När verkligheten formar våra drömmar: En resa genom sinnet och minnet

Vad är egentligen våra drömmar? Hur uppstår de? Vad påverkar dem? Det är några frågor som länge har intresserat mig, och jag valde att undersöka dem närmare i denna artikel. Med begreppet drömmar menar jag inte bara nattliga drömmar, utan också framtidsdrömmar och drömmar i en bredare bemärkelse.

En stor del av det som formar våra drömmar är vår omgivning. Jag tänkte ge ett exempel på hur omgivningen påverkar drömmar, baserat på några egna specifika erfarenheter för att dra en slutsats.

Som bakgrund till mina reflektioner kan jag nämna att jag föddes i december år 2000 i Moskva, i en familj med flera generationer av akademisk bakgrund. Mina föräldrar är utbildade inom musik, där den ena är forskare och den andra en känd pianist. Detta gjorde att jag var omgiven av musik

från födseln, vilket också satte djupa spår i mig. När jag var fem år började jag på musikskola, med piano som huvudinstrument, och studerade även musikteori, körsång och musikhistoria. Allt detta ledde till att mina tidigaste framtidsdrömmar handlade om att bli musiker, antingen pianist eller sångare, och många av de personer jag kände rörde sig också inom musikkretsar, framförallt inom klassisk eller popmusik. Min bästa vän från den tiden har också musikaliska föräldrar.

År 2008 flyttade vi till Finland, till Kimitoön, ett beslut som jag aldrig har ångrat att familjen tog. Inledningsvis var det svårt – jag kunde inte språket, och den nya miljön, från stad till landsbygd, var en stor omställning. Till exempel försvann min dröm om att bli musiker, eftersom musiksmaken här var så annorlunda, särskilt när det gällde klassiska stycken. Som barn förstod jag inte då att man måste anpassa sig, och inte heller att det finns skillnader mellan landet och stadsliv.

Mina framtidsdrömmar tog en helt ny riktning när jag gick i sjätte klass. Jag fick min första egna dator, och blev genast intresserad av hur den fungerade, vilket väckte ett litet intresse för programmering. Tekniken utvecklades snabbt under hela 2010-talet, och processorer och grafikkort blev allt effektivare. Detta gjorde att jag drömde om att bli en innovatör inom IT-branschen. Många av mina vänner spelade olika dator- och konsolspel, vilket också påverkade mitt intresse starkt. Jag fortsatte ändå med musiken och spelade piano på lokala konserter och evenemang.

Det som förändrade riktningen helt var Ukrainakrisens början (alltså hela krisen). Jag minns tydligt hur mina föräldrar ständigt var oroliga, och jag försökte själv förstå vad som hände. Detta förändrade min världsbild totalt och ledde till att jag övergav mina tidigare drömmar för att istället studera något som kunde bidra till en bättre framtid. Det blev folkrättsstudier för min del, och här är jag nu.

Vad har alla dessa saker gemensamt? Man kan dra slutsatsen att alla mina drömmar har påverkats specifikt av min omgivning och de människor jag haft runt mig, samt av samhällsutvecklingen i stort. Tidiga barndomsminnen, som musik, har fortfarande en stor plats i mitt liv, till exempel genom körsång. Men om inte Ukrainakrisen hade inträffat, skulle jag förmodligen fortfarande drömma om att bli datatekniker. Ett påstående som kanske är osäkert, men sant för min del. Så vad är det egentligen som påverkar ens drömmar? Svaret är tydligt: det är omgivningen, de människor vi har omkring oss, och vår förmåga att uppfatta och tolka det som händer runt omkring oss, eller uppfatta de tolkningar som våra föräldrar ger oss ifall man är ett litet barn.

Alexander Kruglov