Mistelbarn

CECILIE ÖSTBY är född 1970 och bor i Stockholm. Hon är verksam som journalist och textmakare.

Författardebuten gjorde hon redan som 9-åring när hon fick en novell publicerad i ett veckomagasin. Sen krävdes ett nyårslöfte för att ta det skönlitterära skrivandet på allvar.

Första bidraget i en novellantologi blev Kvinnan och eken 2014. Sedan dess har hon blivit en rutinerad novellist och har bland annat medverkat i De sju dödssynderna, Över en höstfika och Över en vårfika - alla utgivna på Ariton Förlag.

Mistelbarn är hennes debutroman. www.cecilieostby.se

Mistelbarn [En roman]

Av Cecilie Ă–stby

PÅ ARITON FÖRLAG har Cecilie Östby medverkat i novellsamlingarna: Kvinnan och eken [2014] Över en höstfika [2015] De sju dödssynderna [2015, 2016] Över en vårfika [2017] Mistelbarn är hennes debutroman.

© Cecilie Östby 2017 UTGIVEN av Ariton Förlag www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se OMSLAG: Anders Olow www.anderskonst.se Boken satt med Georgia, regular, 9,5 p/13,5 p TRYCKERI: ScandBook ISBN: 978-91-87813-30-6

”MISTELNS EGENSKAP att tjena till slagruta, varmed förborgade skatter kunna upptäckas, omtalas mycket af allmogen, med få eller inga känna numera greppen.”

R. Dybeck enligt C.F.Nyman Utkast till svenska växternas naturhistoria (1867) ***

JAG DRÖMDE OM DIG I NATT. Det var en dröm om sorg och saknad. Om att hantera förluster och nederlag. Om att vara ensam kvar och känna att allt i livet ändå bara handlar om alla andra.

När ska det börja handla om dig? Men när jag vaknade insåg jag att drömmen nog egentligen handlade om mig.

1.

Våren var långdragen och hade svårt att komma till skott. Mitt i ett andetag hade den stannat upp och tagit sats och då hade vintern varit där och passat på att ta ett nytt tag.

Vinterns återfall hade skett vid nästan samma tidpunkt som Joakims hjärta hade slutat slå och det var som att det inte bara var Molly, utan också årstiderna som därefter förvirrat sig och kommit i omvänd ordning.

Gräset var stelfruset och det krasade under fötterna. Erike och Molly hade gått länge mellan gravarna och letat. Molly gick före med Lufsen, som var den enda av dem som fortfarande hade spänst i stegen och nyfikenheten i nosen i behåll. Det fanns tydligen alltid fler fläckar att utforska och urin att skvätta ner på nyvunna revir. ”Mamma, jag tror att pappas grav är i nästa sänka. Kan vi inte bara se efter där istället? Nu har vi gått i cirklar”, sa Erike och misstänkte att Mollys bestämda uppfattning om att inte gå dit som Erike hade föreslagit från början berodde på att hon inte ville konfronteras med att Joakims utmätta tid nu var huggen i sten. ”Ja då, det kan vi göra”, sa Molly irriterat. ”Du vet ju vad som är bäst. Det har du alltid gjort.”

Lufsen hade hittat en mycket intressant fläck intill ett träd och stretade emot när Molly drog i kopplet för att få med honom. Men till slut gav han upp och såg längtansfullt tillbaka medan han trippade efter henne.

En obestämd känsla av obehag väcktes inom Erike. En sedan 7

länge begravd ilska som dammats igen av frustration och över det ett lager av uppgivenhet. Något i ansvarsfördelningen i deras relation hade förskjutits sedan Joakim inte längre fanns där för att filtrera de grövsta spydigheterna mellan dem. ”Du är så envis, det är så det är. Och det kan du inte ha fått från mig, för jag har bara fått følle med”, sa Molly.

Erike suckade inom sig och lät Mollys påstående stå oemotsagt.

Gamla outredda konflikter låg mellan dem och nu sedan Molly blivit sjuk tyckte inte Erike att hon längre kunde säga emot. Varje anklagelse som kastades mot henne blev som byggmaterial till den allt högre muren mellan dem. Relationen handlade alltmer om plikt och om praktiska ting.

Molly andades ansträngt vid varje steg och Erike var där för att ge stöd. ”Nehej du, tack, det här klarar jag själv”, sa Molly och fortsatte gå med hunden som motvilligt lät sig dras med. ”Men snälla mamma, jag vill bara hjälpa dig”, sa Erike men var inte själv övertygad om att det var sant. ”Snill? Säger du åt mig att vara snill? Jag har väl aldrig varit annat än snill, men det har inte hjälpt. Så fort pappa … ja, så fort han försvann, var det visst väldigt bråttom att flytta mig … ja, omyndigförklara mig och lämna bort mig. Men du har ju alltid styrt och ställt som du vill.”

Det tryckte till över bröstet och susade till i huvudet på Erike.

Det var något som hade börjat när dödsbudet hade kommit för drygt en månad sedan. Erike stannade till för att ta en full mun med luft innan hon gick vidare. ”Jag tror att det ändå är bättre för dig att få rå dig själv och Klockaregården har väldigt gott rykte”, sa Erike. ”Ja då, det går så bra”, sa Molly med tillkämpad behärskning. ”Jag är så van vid att andra bestämmer över mig, så det är ingen fara.”

Erike orkade inte påpeka att Molly själv varit med om att besluta att det bästa var att få ett boende där det fanns lite hjälp att få om 8

det behövdes och samtidigt kunna få ha en dörr att stänga om sig på kvällen. Det tomrum Joakim lämnat efter sig hade tidigare varit fyllt av städning, matlagning och stigfinnare de gånger Molly gick vilse i skogen. Utan honom var det svårt för Molly att orientera sig både i tid och rum.

Sänkan där Joakim hade fått sin sista vila var kallare än området runtomkring, så att det såg ut att vara två årstider samtidigt.

Erike önskade så att det kunde få finnas ett tidsutrymme där Joakim fortfarande fanns. Hon som alltid trott att hon hade sin far på oändlig tid. Men en dag är tiden slut. Det går inte att räkna ut den på förhand.

Just hans gravplats hade frosten inte bitit. Det var väl för varmt i jorden än. Molly gick fram och ställde ett fång rosor i vasen. Så ställde de sig sida vid sida och betraktade den mörka jorden, det nylagda gräset, den vita snön och de röda rosorna. ”Ja, det kan ikke gøres noe med”, sa Molly och gjorde en uppgiven gest med armarna.

Svarta fläckar dansade på näthinnan. Erike vacklade till. Det var som en våg som sköljde över henne, med brusande vattenkaskader och suget från underströmmen när vattnet drog sig tillbaka. Så var hon tillbaka på kyrkogården igen och blev tvungen att ta tag i en gravsten för att inte falla. ”Hur mycket fick du för mig?”

Erike blev så ställd av frågan att hon inte kunde komma på vad hon skulle svara. ”Det gör inget. Jag ska inte säga det till någon. Jag förstår gott att du behöver pengarna”, sa Molly och gick in i hissen.

På vägen upp till femte våningen till Klockaregårdens demensboende, försökte Erike komma på något de varit med om under dagen som kunde ha föranlett Mollys fråga. ”Jag förstår inte alls vad du menar. Jag har inte fått några pengar för att du ska få bo här. Snarare tvärtom.” ”Jajajaja, det förstår jag väl. Det var bara en sak jag sa”, sa Molly.

9

När hissdörren öppnades gick Molly direkt in i sin lägenhet med hunden före och stängde dörren om sig.

Erike stod obeslutsamt kvar i trapphuset som utgjorde en slags hall till de olika separata lägenheterna som ingick i boendet. Det luktade av gamla blöjor och sopor och en obestämbar frän doft som Erike kände igen från de gånger hon besökt sjukhus. Dörren till baslägenheten där personalen hade sitt kontor och det gemensamma köket och vardagsrummet var öppen. ”Hallå?”

Erike gick in i vardagsrummet bara för att finna det tomt. Inredningen var modern och ljus. Ljuslyktor stod på bordet, men tändstickorna hade de låst in. Alla boende var väl ute på sina dagliga aktiviteter. Erike hade fått be om ledigt för att få ta med Molly till graven, eftersom det var måndag. ”Hallå?” ropade hon igen. Även köket var tomt, men på det avtorkade köksbordet stod en kopp med rykande kaffe i. ”Hallå”, hörde hon innanför dörren till kontoret och några långsamma träskosteg som närmade sig.

Yvonne öppnade dörren och såg förvånat på Erike. ”Jaså, är ni redan tillbaka? Har det inte gått bra?” sa Yvonne med en rynka mellan ögonen. ”Jo, det har inte varit något problem. Det var kallt ute, bara. Vi har gått långt, så det blir inte nödvändigt med någon mer promenad för Lufsen i dag”, sa Erike.

Luften skars sönder av signalen ”viktigt meddelande till allmänheten” och Erike såg sin chans att gå. ”Som sagt, jag ska väl bege mig. Molly gick in till sig, så jag ska bara gå in och säga hej då innan jag går”, sa hon. ”Som sig bör”, sa Yvonne.

Det var iskallt i Mollys lägenhet. Vid en hastig blick, kunde man förledas att tro att den genomtänkta inredningen och prydnadssakerna som gick i olika nyanser av vitt var nya. En tunn solstråle 10

trängde igenom det smutsiga fönstret och lyste upp den stora väggklockan. Några dammpartiklar dansade omkring som förvirrade minnesfragment i det plötsliga ljuset. Rummet som i halvdager såg ut att vara uppdaterat med de senaste trenderna, gav ett lätt solkigt intryck i solljus. Rostfritt och vitt, vitt, vitt. Ljuslyktor på höga piedestaler i höga glascylindrar. Speglar som förstorade rummet och blängde tillbaka mot den grå himlen.

Ett hem som var präglat av medvetna val och stilsäkerhet, men där medvetandet flugit sin kos.

Fönstret stod på vid gavel och ”viktigt meddelande till allmänheten”-signalen blandades med bullret från ett tunnelbanetåg och fyllde det kombinerade köket och vardagsrummet.

Erike stängde fönstret som höll ute ljudet av tåget, men det dova ljudet av signalen trängde in. ”Mamma, jag tänkte att jag ska gå nu”, sa Erike och gjorde en svepande översyn av köket. Disken stod i diskstället och diskbänken var avtorkad. ”Mamma?”

Klockans långsamma tickande kändes mer påträngande. Var kunde hon ha tagit vägen? Och var var hunden? Den brukade ju alltid komma och vifta på svansen när någon klev in i lägenheten.

I Mollys sovrum var persiennerna neddragna, så Erike såg henne inte först. Men sedan urskiljde hon silhuetten av sin mamma och hunden som satt tryckt intill henne. Molly hade händerna över huvudet som för att skydda sig mot något. ”Mamma, mamma, hur är det? Har du gjort illa dig?” ”Nå kommer flygplanen, nå kommer tyskerne. Snälla lämna mig inte här! Jeg skal være snill, jeg løfter at være snill”, sa Molly med uppspärrade ögon. ”Men mamma, det är ingen fara, det är bara jag! Det finns inga tyskar här. Du kan vara trygg”, sa Erike och höll om sin mamma som hon hade hållit Lykke när hon blivit skrämd som liten.

Så började Molly nynna på en sång som Erike inte hade hört sedan hon var liten.

11

”Ingen er så trygg i fare, som Guds lille barneskare …” *** Senare på kvällen stod Erike och lagade mat och Lykke stod i duschen. Hon hade redan varit där inne länge och musiken strömmade ut därifrån tillräckligt för att Erike inte skulle kunna lyssna på någon egen musik. Hon funderade på om hon skulle ringa Frank, men ljudnivån var för hög. ”Lykke, kan du sänka musiken?” ropade hon.

Hon fick ingen reaktion och antog att Lykke inte hörde där inifrån, så hon gick ut i hallen och ställde sig utanför dörren och knackade på. ”Snälla Lykke, kan du sänka? Jag tänkte ringa ett samtal.”

Vattnet skvalade där inne, så Lykke hörde nog inte ändå, tänkte Erike.

Plötsligt hördes ett brak. Erike var orolig att det var Lykke, men ljudet hade kommit utifrån. Hon sprang ut på förstutrappan och försökte förstå vad det var hon såg därute i mörkret. En dimma kom upp från marken. Det såg ut som en stor kropp låg på gräset med ena armen rakt upp och spretande fingrar och den andra armen stödd mot marken.

I dimman såg det ut som att kroppen rörde sig och försökte häva sig upp. Helt utan förvarning hade hela äppelträdet fallit.

12

2.

”Ligger du bekvämt?”

Erike såg in i hans ögon och kände hans kraftiga händer som tog på henne. Hon gjorde inget motstånd när han drog upp blusen, utan nickade bara. ”Lite kallt bara”, sa hon.

Orden kom automatiskt. Hon undrade om det var så man sa.

Kallt? Hon värderade det, vände och vred på det. Kallt. Hon kände igen ordet men kunde inte komma på vad det betydde.

Han spände fast hennes ben med spännband och drog åt. Sedan gjorde han likadant runt bålen. Systematiskt. Tryggt. Erike kunde inte röra sig. ”Känns det bra?” sa han.

Rösten sögs ut i mörkret och löstes upp och kom tillbaka till henne igen i sina beståndsdelar.

K-Ä-N-N-S D-E-T B-R-A Erike fick inte ihop det. Metallsmaken var tillbaka i munnen.

Kroppen var porös, saknade ett yttre skal. Blev ett med himlen och stjärnorna. ”Nu kommer det sticka till lite.”

Rösten var torr. Förde henne tillbaka till det som var nu. Verkligheten. Hette det så?

V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-E-N Erike blundade. Kände sticket och nålen som gled in under huden. Det fick henne att må illa.

13

”Inte långt kvar nu.”

För honom var det inte första gången. Rösten var trygg och stadig. Händerna spände runt ena armen. Handen vågade hon inte röra. Det kändes som att röret skulle tränga sig igenom huden från insidan. Vad skulle hända då?

Kall luft svepte in. Erike frös. ”Det blir bättre när vi stängt dörrarna.”

Erike öppnade ögonen igen. Det blå skenet pulserade över gården och över trädet som fallit tidigare den dagen.

Någon släckte lampan på glasverandan, kom ut från huset och låste dörren. Lykke. Hon hade blivit så stor, nästan vuxen. Hon såg ner i gruset med käkarna spända och axlarna uppdragna när hon gick förbi. Hon kanske också frös? Erike hörde att hon hälsade på chauffören när hon satte sig där framme. ”Så, känns det bättre?” sa ambulanssjukvårdaren och i samma stund slutade det vara kallt och Erike kände värmen och tyngden av filten han la på henne. ”Okej, då är vi redo att åka”, sa han och knackade klartecken på rutan till chauffören.

Dörrarna stängdes och gruset poppade runt kring däcken.

Så underligt att trädet bara föll, tänkte Erike när de rullade ut från gårdsplanen.

Huset avtecknade sig som en siluett mot den mörka himlen. Om hon inte hade vetat om att det stod där, är det inte säkert att hon hade sett det. Så snart de svängt ut på vägen blev det ett med mörkret runt omkring.

Hon kände igen varje kurva och sväng. Granar och tallar lystes upp av det blå pulserande skenet. Ibland bytte de körbana för att lämna långsammare bilar bakom.

Vägen växte fram bakom rutan. Precis så var det för Erike. Det fanns inte längre någon väg framför. ”Gör i ordning akutrummet. Vi har en misstänkt TIA.” Sjukvårdaren höll luren tätt mot örat och vände sig in mot väg14

gen där det hängde slangar och instrument. Erike undrade vem som har tänkt ut den ordningen. För det var säkert lika i alla ambulanser så att det skulle vara lätt att bara hoppa in och jobba i en annan. ”Hon föll ihop i köket när hon lagade mat. Hennes dotter ringde oss.”

Han höll för munnen med handen för att Erike inte skulle höra.

Det var gulligt av honom att tänka på det, tänkte Erike och hörde så klart ändå. ”Fem minuter. Vi är vid Brommaplansrondellen nu.”

Han tog luren och hängde upp den bakom huvudet och knackade lätt i fönstret till föraren. Sedan såg han forskande på Erike med sin klara blick. Hon undrade om han var singel. ”Vet du vad en TIA är?”

Erike skakade på huvudet. Genom det ljuddämpande taket hördes sirenerna bara dovt. Hon hade alltid trott att det skulle höras mycket högre. Det måste ha varit en spännande upplevelse för Lykke att sitta där framme när sirenerna var igång. Eller var det bara skrämmande? ”TIA står för transitorisk ischemisk attack och är en strokevarning, kan man säga. Risken att det blir en stroke är störst inom de två första dygnen efter en TIA. Med tanke på att du är så ung och att din dotter hade sinnesnärvaro nog att höra av sig så snabbt till oss, är chanserna mycket goda för dig”, sa han.

Hon skulle alltså dö i dag. En helt vanlig, tråkig dag. Hon hade inte gjort något särskilt av den. Visst, det förstod hon också att en dag skulle vara den sista och då gällde det att känna att man hade levat.

Erike såg ner på sina fötter. Hon hade sina blanka, svarta träskor på sig och de stack fram utanför filten. Så otympliga och så släppte de in höstkylan. Hur fick jag på mig dem? tänkte hon.

Gatlyktorna reflekterades i den fuktiga asfalten på Tranebergsbron. Det lyste i fönstren i hundratals hem. Nu satt de säkert runt borden och åt middag, precis som Erike och Lykke borde ha gjort.

Något litet barn ville hellre ha köttbullar och mamman och pappan 15

grälade om vems tur det var att ta hand om disken. Någon knöt buttert på sig skorna för att gå ut med hunden i vårslasket. ”Har du någon som kan vara hos dig ikväll?”

Erike såg in i hans allvarliga ögon. Hon fick en impuls att skoja och fråga vad han hade för sig. Det kunde bli en rolig anekdot senare om de fortsatte träffas.

Men Erike nickade istället och fick hjälp att ta fram mobiltelefonen. Vem ville hon skulle komma?

Erike ville inte oroa Molly.

Frank? Men de hade just träffats.

Hon messade till Robert och frågade om han kunde hämta Lykke.

När de tog sista rondellen in mot Lindhagsgatan la hon luren på magen. Telefonen vibrerade bara några sekunder efteråt. ”Jag är redan på väg.” *** När Erike blev inrullad från akutrummet in på rummet, satt Lykke och Robert där redan. Lykke satt i hans knä. Det hade Erike inte sett henne göra sedan hon var liten. Hon höll armarna runt hans hals och såg på Erike med halvt bortvänt huvud. ”Hur mår du?” sa Robert.

Bakom dem på väggen hängde en klocka i vit transparent plast.

Erike hade sett den i Ikea-katalogen. Det var deras billigaste – Rusch.

Erike svalde. Robert hade jackan på och benen i en vinkel som om han redan var på väg därifrån. Lykke drog lite otåligt i honom.

Det var nog inte meningen att Erike skulle se. Men de satt kvar. ”Jag ska stanna kvar över natten”, sa Erike. ”Kommer Molly?” sa han. ”Nej, jag vill inte oroa mamma i onödan”, sa Erike.

Rusch tickade högre, tickade ner hennes liv. ”Så jag antar att Lykke bor hos mig nu då, tills ... ja tills du blir bättre”, sa han.

16

Erike nickade.

Lykke såg inte på Erike. ”Vi ska åka hem nu. Nina har nog maten färdig”, sa han till Lykke.

Lykke ställde sig upp. Hon såg blek ut. Axlarna var spända och hon såg ner i golvet. ”Klarar du dig nu då?” sa Robert.

Erike nickade. Fick en klump i halsen. ”Tack för att du kom och hämtade Lykke”, sa hon och rösten bar knappt.

Lykke kom fram och kramade henne. Hon anade doften av Giorgio Armanis Sì som Erike köpt till henne på en resa och kände det våta från hennes tårar. Ett litet snörvlande undslapp henne, men hon höll det tillbaka. Var det Erike som hade lärt henne att göra så?

Sedan gick hon snabbt tillbaka till Robert och höll honom i armen.

Erike såg deras ryggar när de gick. Hans breda, lite krumma och hennes tunna som lutade lätt åt hans håll. De hade varit hennes.

Nu har jag ingen, tänkte hon.

Erike var ensam i sitt rum. Andra verkade dela. Betydde det att de inte ville blanda henne med de andra för att det skulle ha en negativ inverkan på dem om hon skulle dö den här natten? Eller var det henne de ville hålla på gott humör?

Sjukhuset var fyllt av ljud hon inte kände igen. Gummisulor närmade sig och försvann igen.

En kvinna skrek ute i korridoren. Om döden hade ett läte, så lät den som en ensam, gammal kvinna med ångest över att livet rann ut. Erike undrade om kvinnan hade någon någonstans.

På Erikes bröst satt sensorer och elektroder som skulle ge utslag om hjärtat slog konstigt. Trådarna som var fästa i en dosa fick henne att fundera över om det fanns en koppling till alla hon hade älskat.

Som trådar som gick från henne till dem. När det hände henne något så påverkade det dem och om det hände dem något så påverkade det henne. Små trådar som for kors och tvärs genom rymden. Var 17

det någon av dem som tänkte på Erike nu, i den här sekunden? Vad skulle hända i så fall om hjärtat stannade?

Kanske det som hände med Erikes mormor Rigmor. När hennes hjärta slutade slå, så stannade det stora golvuret i vardagsrummet.

Det var som att klockan och mormor hade en synkroniserad relation.

Skulle Rusch stanna för Erike?

Andra sidan domnade. Erike gick ut till nattsköterskan för att berätta om att hon troligen höll på att få en TIA till.

Sköterskan såg lojt upp från sin tidning. ”Jag tror att det är så att du känner efter lite för mycket”, sa hon. ”Jag känner inte alls efter.”

Sköterskan blängde på Erike och la tidningen i knät. Kanske var det den här stunden hon hade längtat efter när hon sökte jobbet som nattsköterska. Stunden hon skulle få för sig själv under timmarna när patienterna ändå sover. ”Ja, men du säger att du domnar på andra sidan … så ska det inte vara”, sa hon. ”Nehe, men ni har sagt till mig att jag ska säga till om jag känner någon skillnad och nu känner jag en skillnad”, sa Erike.

Sköterskan lyfte plågat upp luren och började trycka in siffror på displayen. Hon bad Erike gå och lägga sig under tiden.

I korridoren stod en säng där det låg en gammal kvinna som såg ut att ha börjat torka utifrån och in. Hon såg på Erike med uppspärrade ögon. Var det henne som Erike hade hört skrika tidigare?

18

ERIKES MAMMA Molly flyttar till ett demensboende och börjar plötsligt minnas saker hon aldrig tidigare pratat om; minnen från den familj hon separerades ifrån när den nazistiska ockupationsmakten brände och skövlade i Nordnorge.

När Erike överlever en dramatisk ambulansfärd - då hon är övertygad om att dö - bestämmer hon sig för att ensam göra en 630 mil lång resa i Mollys fotspår, upp till nordligaste Norge, för att ta reda på vad som egentligen hände när Molly adopterades bort.

Under resan börjar Erike ana att hennes egna trassliga relationer kan ha sin grund i upptrampade mönster som ärvts från generation till generation. Genom att följa spåren av mistlar får hon ledtrådar till hur hon ska kunna bryta med det destruktiva och äntligen börja leva...