Tevisdom för vilsna själar

1

2

CECILIE ÖSTBY

Tevisdom för vilsna själar Noveller

SIKT Publishing 3

TIDIGARE UTGIVNING Cecilie Östby har medverkat i novellsamlingarna: CDM #65 (Crime, Detection and Mysteries), 2008 Kvinnan och eken, 2014 Över en höstfika, 2015 De sju dödssynderna, [7 böcker], 2015 och 2016 Över en vårfika, 2017 Över en sommarfika, 2017 #Älskanoveller - 30 nyanser av Frihet, 2017 Romanen Mistelbarn kom 2017.

© Cecilie Östby 2017 www.cecilieostby.se Facebook: @cecilieostbyforfattare Utgiven av SIKT Publishing FORM: Anders Olow. www.anderskonst.se Omslagsbild: © Manal Aman for ”Hello Holy Days!”

Tryckeri: Books Factory, Polen ISBN: 978-91-982239-3-4

4

Experimentet.................................................. 4 En riktig författare........................................ 17 Musten.......................................................... 23 Kärlekens pris................................................31 Jord ska du åter vara.................................... 40 Enskildheter.................................................. 51 Man vill ju inte sälja sin själ........................ 64 Ett oändligt slöseri med tid..........................77 Bland de redan döda.................................... 89 Om dagen i dröm.......................................... 99 Tevisdom för vilsna själar...........................102 Tidlösan - eller konsten att vinna tid......... 115

Smakprov ur en kommande roman............132

3

Experimentet I HEMLIGHET HADE NOG MAMMA hoppats på att få en dotter som Nicki. De vackra är ju så mycket enklare att älska än de geniala.

Jag hade ett rikt ordförråd och en mörk och livlig fantasi. Jag tyckte inte om att resa eller träffa nya människor.

Allt nytt stressade mig genom att vilja bli upplevt och upptäckt. Min enda önskan var att få vara i fred och läsa och skriva. Som jag minns det har det alltid varit så. Bara av nöds eller hunger har jag slitit mig, till mammas stora förtret. Jag var alltid brun på ryggen för att mamma tvingade mig att vara ute och läsa, men jag var alltid blek i ansiktet och om magen.

Nicki var annorlunda. Hon ville upptäcka världen och hade lätt att få vänner. Hon hade fräknar och ”såg frisk ut”, som mamma sa. Jag var blek med mörka ringar under ögonen.

När vi kom i tonåren var jag den ”kufiska” som ingen riktigt förstod sig på. Nicki blev min inträdesbiljett till det sociala. Ingen förstod nog hur det kom sig att Nicki envisades med att ha mig i släptåg jämt. Ja, det vill säga de gånger jag valde att följa med. För det mesta var jag hemma med mina böcker och mina pennor och skrivblock.

4

På det sättet var Nicki och jag ett omaka par. Omaka men oskiljaktiga.

Kanske var det så att vi bara kände oss kompletta tillsammans. Eller så var det någon omedveten tanke om att vi slapp utveckla de egenskaper som den andra hade, som om de redan skulle vara upptagna. För som jag minns det försökte jag mig aldrig på att bli populär och vacker som Nicki. Hon å sin sida strävade aldrig efter att påstå sig vara smartare än hon egentligen var.

Kanske hade den här historien aldrig behövt bli berättad om vi nöjt oss med att bara fortsätta vara oss själva.

Jag hade suttit på min kammare hela vintern, slutfört mitt romanprojekt och skickat in manuset till flera olika förlag. Refuseringarna landade tungt i brevlådan. Dagarna hade blivit längre utan att jag märkte det. Inte förrän solen väckte mig en morgon och jag bevittnade det trotsiga sinnelaget hos en snödroppe som letade sig upp ur den frostnupna marken, insåg jag att vintern hade släppt sitt iskalla grepp.

Som vanligt träffades jag och Nicki på det gamla Café Bosse på Drottninggatan. Det var omodernt med röda plyschsoffor och guldspeglar. Teet serverades i kannor och i kantstötta tekoppar med guldkant. Jag lockades av den speciella litterära stämningen; på bakgården låg Författarförbundets lokaler och bara några kvarter upp i backen hade Strindberg bott.

Kanske var det i ett utslag av våreufori som jag vräkte ur mig idén. ”Om jag sätter din bild och berättar om ditt liv på min författarpresentation, så ska du se att manuset blir antaget.”

5

Nicki såg häpen ut. ”De vill väl inte ge ut en ful författare som inte har något liv”, sa jag. ”Men är du inte lite väl bitter nu?” sa hon. ”Så låt oss göra ett experiment. Du ska se att jag har rätt”, sa jag.

Nicki såg på mig med nyfiken blick. ”Du menar allvar”, konstaterade hon och blev tyst.

En svag doft av cigarettrök ringlade sig in från uteserveringen. Jag kände ett stumt obehag. Tänkte jag rätt? För ett ögonblick önskade jag att hon bara skulle övertyga mig om att det nog skulle gå bra för mig ändå om jag bara kunde härda ut. ”Okej, vi gör det”, sa hon. ”Bra”, sa jag trots min olust. ”Då ska vi skriva ett ordentligt kontrakt.”

Jag letade efter något att skriva på. Ett par servetter fick duga. Vi skrattade gott åt formuleringen att det ”på releasepartyt ska offentliggöras att denna boks tillblivelse är beviset på att branschen helt styrs av utseende och yta, eftersom boken tidigare refuserats när den åtföljts av den verkliga författarens bild och biografi”. Vi skrev två likalydande avtal på servetterna som båda skrev under. Hon stoppade ner sin i väskan och jag lade min i plastpåsen.

”Du gjorde det verkligen! Du skickade in manuset i mitt namn!”

Nicki hade fått samtal från förläggaren och skulle träffa Magnus redan på torsdagen för en lunch. Vi bestämde att vi skulle ses efteråt på Bosses för avrapportering.

Hon kom rödblossande två timmar senare än avtalat.

6

”Magnus var helt underbar”, sa hon. ”Ja, men ut med språket!” sa jag och lutade mig över bordet för att höra bättre. ”Vill han ge ut boken?”

Nicki såg på mig som om jag sagt något främmande eller som att hon just vaknat ur en dröm och därför inte förstod vad jag sa. ”Ge ut den …? Ja, bättre än så, han vill att jag ska skriva en hel serie”, sa hon. ”Så han tyckte om den?” sa jag. ”Oh, ja! Han sa att den har potential att bli en riktig bestseller. Det innebär förstås en hel del resande, uppläsningar och signeringar och sånt”, sa Nicki och bet lite förstrött på tumnageln. ”Ja, för mig alltså.”

Jag blev vagt illamående. Att inte bli utgiven var illa. Ännu värre var det att bli utgiven, och aldrig kunna säga att det var jag som skrev boken. ”Oj, det var inte meningen att dra in dig så i det här. Jag förstår att det är ett för stort åtagande och att du inte kan fullfölja det”, sa jag och drog upp min servett ur påsen och gjorde mig beredd att riva kontraktet. ”Men nej, det är inget besvär. Det ska till och med bli kul. Dessutom lovade Magnus att följa med på turnén”, sa hon.

Veckorna efter det positiva beskedet blev hektiska. Nicki läste korrektur tillsammans med Magnus på dagarna och levde sitt vanliga liv med premiärer och uteliv på nätterna.

Jag jobbade för att dechiffrera kråkorna på korrekturet som hon mest verkade ha placerat ut på måfå.

Inte vet jag vilka knappar hon tryckte på, men när manuset äntligen var inlämnat och godkänt gick det snabbt.

7

På bara någon månad var romanen ute och försäljningen av min debutroman – eller Nicki Spauldings roman beroende på hur man ser det – blev vårens stora snackis.

Alla ville ha en del av kakan. Damtidningar från hela landet bokade intervjuer och snart blev det klart att manuset skulle säljas till utlandet.

Vi kom överens om att skjuta avslöjandet på framtiden.

I stället reste Nicki Spaulding runt med Magnus och läste på olika författaraftnar. ”Det är mest Magnus som läser, men jag får skriva autografer och motta applåder och beröm”, sa hon.

Varje gång hon var i Stockholm var hon upptagen på någon gala eller premiär.

Jobbet i klädbutiken hade hon sagt upp sig ifrån.

”Magnus sa i dag att jag är ett geni! Förstår du, ett geni!”

Hon strålade som om hon gjorde entré på en teaterscen, eller på röda mattan på en premiär och inte på Café Bosse när vi äntligen kunde träffas.

När applåderna och fotoblixtarna uteblev, satte hon sig och fixerade mig med blicken. ”Han undrade hur jag hann med att skriva och gå på alla premiärer och sånt och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.” ”Nej, i normala fall hade du inte hunnit”, sa jag och ansträngde mig inte helhjärtat för att få bort beskan i rösten. ”Nej, precis. Så jag sa bara att jag skriver snabbt och att jag blir inspirerad av livet och människorna jag möter.”

Jag suckade och tänkte på bokens mörka passager och gotiska sceneri. Hade hon ens brytt sig om att läsa? ”Vilka delar i manuset tycker han är geniala?”

8

”Äsch, det frågade jag inte om”, sa hon och krängde av sig kappan.

En försynt autografjägare kom fram. Jag sträckte upp händerna för att ta emot boken, men Nicki hann före och tog vant pennan och bad om namnet.

I vanliga fall njöt jag av varje bit den av hög kakaohalt nästan torra kladdkakan och känna hur chokladen gjorde jobbet med att fylla mina mörka tankar med ljus och vällust. Nu fastnade den i gommen och jag fick ta en stor klunk latte för att få ner den. ”Men du förstår väl att om jag ska kunna göra mitt jobb måste du fråga om sånt”, väste jag mellan tänderna när den försynta hade gått igen. ”Ja, ja, ja, jag ska! Jag trodde att du skulle bli glad. Det är ju ett enormt erkännande.” ”Det är inte det att jag inte är glad. Men även om du kanske inte tror det, så är det här med att skriva romaner ett riktigt arbete.”

Hon såg på mig länge med den där inträngande blicken som hon kunde ha ibland som skärskådade mig och såg mina innersta tankar och önskningar. ”Du vet, om du inte vill det här kan vi avbryta experimentet på en gång”, sa hon.

Jag såg framför mig alla refuseringshögar som jag samlat på mig under åren. Så här långt hade jag aldrig kommit utan Nicki. ”Nej, förlåt. Det är inte alls det. Jag är bara trött. Det har varit mycket jobb.” ”Ja, du borde ta hand om dig bättre. Se till att komma ut lite. Det är vår, du vet.”

9

Tiden för det stora avslöjandet närmade sig. Då skulle världen få veta hur korrupt branschen faktiskt var. Jag såg mycket fram emot det, eftersom jag hade börjat tröttna på att Nicki fick allt beröm för det som jag hade gjort. Trött också på att försäljningen verkade gå strålande, men att det inte syntes på kontot. ”Magnus har sagt att intäkterna första året går till allt resande och fixande och dealande. Men till våren verkar det bli en bra utdelning. Ännu bättre blir det förstås med bok två. Du jobbar väl med den? För det har jag sagt att jag gör.”

Det gjorde jag. Men den satt trögt inne. Varje gång jag satte mig för att skriva tänkte jag på Nicki som var på premiärer, Nicki i Barcelona för kontraktskrivning eller Nicki på en strand i Zanzibar för fotografering.

Allt medan jag satt i mitt mörka arbetsrum. Var hade det gått så fel? ”Ge mig någonting. Ge mig några meningar, ett stycke eller ett kapitel, bara något som jag kan visa upp”, sa hon till mig när det äntligen blivit tid över för att ses på Bosses.

Hon gick nervöst omkring som om fiket var hennes vardagsrum och fingrande på sitt halsband. ”Vad är det för brådska?” sa jag medvetet släpigt. ”Något måste du väl kunna ge mig på nästa bok? De är på mig hela tiden och vill veta. Jag har investerat hela mitt liv i det här nu. Det är väl inte för mycket begärt att jag får något av dig som antyder om en ny bok? Det är ju för sjutton för din skull jag gör det här”, sa hon.

Blickar inifrån kaféet lyftes och i mumlet kunde jag urskilja ”Nicki Spaulding” och ”succédebuten”. Någon pekade lite diskret åt vårt håll också. ”För min skull? Ha, det tror jag vad jag vill om. Det är ju 10

du som får göra allt skoj och får resa jorden runt, medan jag förväntas ha rumpan på stolen och producera. Jag börjar undra vad som är behållningen i det här för mig?” ”Men du har ju själv sagt att du inte gör det för pengarna, äran eller berömmelsen. Det enda du vill är att få vara ifred på din kammare och skriva. Och det är ju exakt det du får nu. Du får all tid du vill för att skriva och jag gör allt det andra – det du inte vill. Var det inte så du sa?”

Det kunde jag inte förneka. Men nu när jag såg vad framgång kunde göra var jag inte riktigt lika säker. ”Om du bara har is i magen och skriver nästa bok också, så kommer du få alla pengar du drömt om och kan bosätta dig på Zanzibar om det nu är vad du vill. Jag kan säga att jag inte var så imponerad. Stranden, vädret och maten var förstås väldigt bra, men de kunde haft bättre service på hotellet. Allt jag begär är tålamod och ett kapitel ur nästa bok.”

Nu efteråt är det svårt att säga om det var pengarna, äregirigheten eller bara känslan av att visa att jag kunde som gjorde att jag snabbt färdigställde ett kapitel. Dessutom var Nicki min bästa vän och hon hade rätt i att hon offrat hela sitt liv för det här experimentet. Jag litade på henne.

På måndagen budade jag över det jag skrivit. ”Magnus undrade hur jag klarat det med tanke på att jag var på en premiär i fredags och på middag med honom i lördags. Jag sa att jag blivit inspirerad och skrivit hela natten”, sa hon skrattande när vi sågs efter förlagsmötet.

Hon lever det liv jag borde ha, tänkte jag, men slog bort tanken igen. Snart skulle det här spektaklet vara över.

Nicki hade börjat umgås med litterära agenter och för11

lagsfolk och tillbringade misstänkt mycket tid med Magnus.

Jag anade oråd, men hon försäkrade att han bara var en hängiven redaktör. ”Han vill verkligen ge det bästa för att det ska gå bra för min bok.”

Jag väntade ut henne i stället för att påminna. ”… ja, vår bok … eller ja, din bok.”

I det ögonblicket, just då, kunde jag se en skymt av den Nicki som trodde på att det var hon som hade skrivit boken.

Att det var hon som satt på nätterna efter premiärerna och skrev medan hennes tvillingsyster hade sin skönhetssömn och baksmälla. ”Det är en sån skön känsla att någon äntligen ser på mig med vördnad och respekt för något som är jag och inte bara för hur jag ser ut. Det känns mer på riktigt, om du förstår”, sa hon.

Jag nickade långsamt åt detta påstående. ”Hur kan ett sånt vackert yttre dölja en sån briljant hjärna, så sa han”, sa hon och snörvlade till av rörelse.

Det vill säga: min briljanta hjärna, tänkte jag. ”Om han visste att jag lurar honom … Åh, han kan aldrig få veta att jag lurat honom.”

Det sista sa hon mycket tyst, som för sig själv.

Nicki var verkligen generös och köpte en ny vårgarderob till mig att ha på den stora vårfesten förlaget hade ordnat med. Inträdesbiljetten fick jag också. Jag kände en pirrig förväntan. Nicki lovade att ”alla skulle vara där”.

Jag kände mig obekväm i höga klackar och kjolen trasslade ihop sig runt benen så jag snubblade i trapporna.

Nicki såg så klart strålande ut och drog med mig in i sa12

longen. Där var alla förlagsmänniskor som jag bara drömt om att få se. Där var författare jag läst och beundrat. Borden dignande av läckerheter och champagne.

När jag såg upp mot de gnistrande kristallkronorna förstod jag att det var det här jag strävat efter alla de där timmarna i det mörka kontoret. Nu skulle jag äntligen få min belöning. I kväll skulle det stora avslöjandet ske och det fick mig att helt glömma bort att vara försigkommen och blyg.

Nicki presenterade mig för än den ena, än den andra.

Magnus höll henne om midjan och såg nyfiket på mig när hon presenterade oss. ”Jaså, här är väninnan från barndomen”, sa han. ”Så vad gör du när du inte är på förlagsfest.” ”Hon skriver faktiskt också. Jättebra!” sa Nicki innan jag hann svara. ”Jaså, vad skriver du då?” frågade han. ”Mest mörka historier i en gotisk miljö”, sa jag lite kryptiskt. ”Du borde se på hennes alster någon gång. Du skulle älska det”, sa Nicki och blinkade åt mig.

Han såg på mig som om han tänkte säga något, sedan nickade han förstrött och var redan på väg och hälsade på någon känd författare innan han försvann vidare i vimlet.

Fortfarande visste han inte att det var mitt intellekt han var förälskad i.

Självklart fick Nicki priset som årets debutant. Hjärtat dunkade högre i bröstet när Nicki skred fram till podiet.

Jag hade manuset till det jag skulle säga i min svettiga hand. Nu skulle allt komma i dagen. Tiden var inne. Nu skulle jag äntligen få min revansch.

13

”Jag är så tacksam över det här året jag har fått med er”, började Nicki märkbart berörd. ”Tacksam för alla författarkvällar och alla fina läsare jag har mött. Så glad över all tid ni lagt på mig, ja som Magnus har lagt på mig.”

Skratt. ”Det sägs ju att det som skiljer en riktig författare från en amatör är andra boken. Därför hoppas jag att jag lyckas övertyga med den nya romanen”, sa hon.

Hon pladdrade på en stund och när det led mot sitt slut insåg jag att hon inte skulle säga det som vi kommit överens om. Så när hon tog ny luft såg jag min chans. I två steg var jag uppe på podiet vid sidan av henne och innan hon riktigt hämtat sig från överraskningen hade jag tagit mikrofonen.

Det skrapade till lite i högtalarna när jag tog till orda. ”Vad Nicki vill säga är att priset egentligen borde gå till mig.”

Tystnaden lade sig som ett lock över salongen. ”Det är jag som är den riktiga författaren. Men eftersom jag refuserades hela tiden, troligtvis på grund av mitt utseende, skickade vi in mitt manus med Nickis bild på försättsbladet. Och precis som jag trodde så blev manuset antaget då.”

Jag hade föreställt mig ett antal scenarier under året.

En bild som hade kommit fram för mig var hur de kollektivt skulle bära ut Nicki på raka armar och doppa henne i tjära och fjädrar. En annan var att någon skulle ropa ”Äntligen” och att de sedan skulle komma fram till mig, krama om mig och säga ”Bra gjort” och ”Starkt”.

Men jag hade inte väntat mig tystnad.

14

Magnus var den förste som reagerade. Han började småfnittra. ”Men tror ni mig inte?” sa jag. ”Jag har beviset här!”

Jag drog fram servetten med avtalet och höll upp det så att alla kunde se.

Nicki drog efter andan och stod vid sidan av podiet och såg blek ut.

Då skrattade Magnus rakt ut och började applådera samtidigt som han nickade åt de andra. Resten av publiken hakade tveksamt på. Snart hade han hela publiken med sig.

Alla skrattade och applåderade.

Magnus fick en ny skrattattack och applåderade medan han gick upp och ställde sig mellan mig och Nicki på podiet. ”Fantastiskt … Pernilla? Var det så? Vilken fantastisk uppvisning. En liten stund trodde jag dig. Underbart. Du borde ha en lysande skådespelarkarriär”, sa han och fick publiken att dra en kollektiv suck av lättnad. ”Och tack Nicki! Ingen är gladare än jag att ha dig i vårt stall. Nu när vi ändå är så här känslosamma, kan jag avslöja att jag friade till Nicki tidigare i dag och hon sa ja.”

Gensvaret visste inga gränser. En förlovning slog bevisligen högre än ett solkigt gammalt avtal på en servett.

Det blev så tydligt nu att vi var väldigt, olika jag och Nicki. Hon var den vackra som var lätt att tycka om. Alla ville ha en del av henne. Hon gick från famn till famn på dansgolvet. Jag var geniet som var så oerhört svår att älska.

Jag satt ensam och drack glas efter glas med champagne.

Magnus kom och satte sig intill mig så att han hade översikt över dansgolvet.

15

”Nicki är verkligen kvällens drottning”, sa han.

Jag nickade olyckligt. Vi satt båda med varsitt glas och beundrade Nicki när hon dansade med än den ena, än den andra.

Magnus lutade sig närmare mig och jag kände värmen från hans andedräkt i örat när han sa: ”Om man har varit den som står bakom någon annans framgång, så är det något man aldrig kan prata om. Du förstår det nu, va?”

Jo, jag förstod. Om han bara visste.

Han lade sin arm beskyddande runt mina axlar. De skakade. Jag visste inte ens om att jag grät. ”Du ska inte vara ledsen för det. Det är bara så att vi på sätt och vis är skapade olika och har olika talanger. Ingen människa är skapad till att vara allt.”

Orden sjönk in i mitt medvetande. När Nicki låtsades vara jag, så sålde jag så mycket bättre. Hon, å sin sida, blev så mycket mer intressant.

Jag nickade och insåg att det ändå hade blivit bäst som det var. Hon var som bäst när alla strålkastare lyste på henne, medan jag egentligen var som lyckligast på min plats vid arbetslampan i skrubben.

Det blänkte till om ringen på Magnus finger. Jag insåg att jag ändå aldrig hade haft en chans. I hans ögon var Nicki både vacker och briljant. Vad kunde slå det? ”Bra, då blir det business as usual?” sa han.

Jag såg förvånat upp på honom. Han mötte min blick, nickade och log. ”Kan du ha nästa kapitel klart till på måndag?”

16

En riktig författare JAG VET INTE VAD DET VAR, men jag retade mig på henne från första stund.

Hon steg på vid T-centralen. Eller steg på är lite missvisande, hon snarare tryckte sig in i vagnen och trängde sig fram för att sätta sig på den lediga platsen mitt emot mig. Kanske var det hennes röda, knälånga kappa, du vet en sån där docksöt sak som får medelålders kvinnor att se ut som små barn, och den röda matchande resväskan. Och då menar jag att de matchade exakt. Hon måste ha jämfört färgen på kappan och färgen på väskan så att det skulle bli perfekt. Hon hade släppt väskan, som om hon inte längre hade ansvar för den och nu stod och vinglade ostadigt på sina små hjul, som en nyss utflugen tonåring som skulle prova sina egna ben.

Dessutom hade hon ett par röda pumps och tunna silkesstrumpor, fast det var mitt i vintern. Inte klokt! Det blonda håret var lockat med locktång och ögonfransarna var onaturligt täta, svarta och långa. Helt säkert lösögonfransar. Och så oskuldsfulla blå ögon som fullbordade dock-looken.

Tåget krängde och det blev tvärstopp. Självklart for väskan rakt in i mina knän och tvingade mig att se upp från 17

min bok. Lite tafatt sträckte hon sig efter väskan – utan att be mig om ursäkt – men den vinglade tillbaka till sin ursprungligt ostadiga position när tåget startade igen, så hon lät den vara.

Hon hade den där uppsynen av att ha varit på ett viktigt möte, kanske ett föredrag där hon dryftat viktiga frågor.

Hon hade säkert passat på att dricka vitt vin och äta gott på kundens bekostnad. Säkert unnat sig lite i presentshopen på hotellet. Och nu var hon på väg hem till sin lilla gulliga familj.

Jag klev av vid Östra Station för att byta till Roslagsbanan. Köpte en macka och en tidning för att fördriva tiden ut till Vallentuna. När jag lokaliserat tåget och satt mig tillrätta med min tidning, kom kvinnan med den röda resväskan och satte sig snett emot mig.

Det kändes lite olustigt. Nästan kusligt att hon valde att sätta sig i samma vagn som jag. Jag gjorde en snabb översikt och konstaterade att allt var sig likt med henne från hårlockarna till de röda klackskorna. Irriterade mig en smula över de tunna silkesstrumporna och satte sedan igång att inta smörgåsen och satte näsan i tidningen.

Vallentuna centrum klockan sju på kvällen är en öde plats. Några få fotgängare ute. En ung kille med svart, långt hår och svarta jeans som hängde ned så man såg de gulblå kalsongerna och en kedja som hängde från fickan till byxlinningen. Ett äldre par som precis handlat på stora ICA-butiken.

Kanske var det där alla var? ”Folkets hus?” frågade jag.

18

Den gamla damen började förklara, peka och gestikulera. ”Det är inte så långt, vi kan följa dig en bit på vägen”, sa hon entusiastiskt.

I ögonvrån såg jag hur kvinnan med den röda resväskan rundade hörnet från tåget och var på väg åt mitt håll. ”Nej, jag hittar. Men tack ändå!”

Jag klev in i det trånga kapprummet. Pia-Stina stod där och hälsade välkommen. ”Grattis till boken”, sa jag och vi kindpussades.

Jag kikade in över hennes axel och såg att det var många som hade kommit redan för releasepartyt.

Så öppnades dörren och in kommer kvinnan med sin röda resväska. ”Hon har förföljt mig ända från T-Centralen”, viskade jag fnissande till Pia-Stina men jag tror inte att hon hörde.

Hon sprang in i samlingslokalen för att ordna med något av det praktiska. ”Förlåt mig, vi får prata mer sen”, sa hon över axeln.

Så stod vi där och såg på varandra i det trånga kapprummet. ”Haha, men så lustigt! Vi har ju åkt tillsammans ända sedan T-centralen”, sa kvinnan med den röda resväskan och sträckte fram handen. ”Jaha, jaså, har vi det”, sa jag och låtsades inte ha tänkt på det. ”Rakel heter jag. Jag träffade Pia-Stina när hon intervjuade mig om min roman för… Amelia tror jag det var.

Och nu tänkte jag skriva om Pia-Stinas nya bok”, förklarade hon.

19

Är det ni två nu? ”Jaha, vad lustigt, jag heter också Rakel”, sa jag.

På något underligt vis var det nu som att vi hade ett förflutet, bara för att vi åkt Roslagsbanan till Pia-Stinas release tillsammans. Så kom det sig att vi satte oss vid samma bord.

Det visade sig att vi hade mer gemensamt än namnet. Vi var lika gamla och kom från samma del av stan. Konstigt, jag borde ha mött henne tidigare. ”Är det sant? Är du också författare?” sa jag som att det var en helt ny tanke för mig. ”Ja, jag kommer precis från Avesta och har haft en författaruppläsning där på Folkets hus.”

Jag visste det. ”Någon bok man känner till?” ”Nja, jag tror inte det. Det har inte gått så bra med försäljningen. Pengarna tjänar jag på föreläsningar och uppläsningar”, sa hon. ”Men du är ju ändå utgiven på ett riktigt förlag”, sa jag och tänkte på högen med refuseringsbrev som låg hemma på köksbordet. ”Tja, du vet, den där myten om den svältande författaren – den visade sig stämma rätt bra”, sa hon och sippade på sitt vin. ”Bara en massa jobb och sedan får man kuska runt med sitt lilla företag och sälja boken själv.”

Hon klappade på den röda resväskan som att det var den som var firman.

Ha! Om den här kvinnan svalt var det för att hon själv valde det.

Att Pia-Stina som var tio år äldre och hade en helt an20

nan bakgrund än jag hade blivit utgiven kunde jag smälta – även om det var hårt nog. Men att hon hade vuxit upp i samma område och var lika gammal och till och med hade samma namn - det var bara för mycket! Det var ett djupare hån. Ett ödets nyck.

En molande, slemmig varelse vaknade till liv och började rumstera om i magen.

Om hon kunde leva på det hon drömmer om, så är hon en lyckligt lottad människa. Hon skulle inte kunna få mig att känna sympati för hennes offer att behöva kuska runt med sin röda resväska.

Slamret av kaffeskedar och sorlet dämpades av sprakandet från högtalaranläggningen. Allas ögon vändes mot podiet. ”Tack för att ni har kommit hit till min bokrelease! Jag är ju ingen bra talare, så jag bestämde mig för att skriva en bok istället”, sa Pia-Stina och log åt applåderna.

Det var förunderligt hur hon lyckats formulera det sanna, ofattbara till något gripbart och rörande. Det kröp i kroppen när jag krympte på stolen. ”Förlåt att jag inte hunnit prata med dig. Jag visste inte att det skulle komma så mycket folk”, sa Pia-Stina senare. ”Du behöver inte vara orolig. Jag och Rakel har pratat, det var jättetrevligt.” ”Jaha”, sa Pia-Stina och log matt mot mig som att jag varit oförskämd. ”Du har inte berättat för mig om att du känner en till Rakel som är författare”, sa jag. ”Nej, det gör jag inte heller”, sa hon dämpat. ”Ursäkta.”

Jag såg på hennes gängliga gestalt som gick vidare mel21

lan borden. Hon slickade i sig av beröm och ryggdunkningar. Sträckte lite mer på ryggen för varje gång.

En riktig författare.

Jag vände mig mot Rakel för att ställa henne mot väggen, fråga varför hon egentligen kommit.

Men stolen var tom, bara den röda resväskan var kvar.

Jag hällde i mig slatten från hennes vinglas också, tvekade en stund, sen tog jag med den röda resväskan hem.

22

Musten JAG SER UPP OCH SOLEN SILAS mellan de ännu gröna bladen och bländar mig när grenarna rör sig. Det doftar av jord och begynnande förmultning. En rik, kylig doft med en ton av äpplen uppvärmda av solen. Jag sträcker upp handen i grenverket efter de stora saftiga äpplen jag vet finns där.

Jag är tvungen att ställa mig på tårna, men når ändå bara nästan. Med stor koncentration sträcker jag på mig ytterligare och får tag i en frukt. Solen bländar mig, så jag är tvungen att kisa när jag drar till. Frukten följer motvilligt med.

Han hade mumlat något i sömnen. Han hade vänt sitt ansikte mot mitt. Jag hade känt hans varma andedräkt som regelbundet blåste över ansiktet, hade försökt reglera min egen andning så att vi andats in och ut samtidigt. Jag hade sett på hans jämna anletsdrag, hur bekymmersrynkan mellan ögonbrynen slätats ut.

Jag blinkar till några gånger för att få bort ljusreflexerna från näthinnan. Frukten är brunaktig med en skrovlig yta. När jag av misstag råkar klämma till med tummen, sjunker skalet in i en porös brunaktig gegga där det krälar 23

av små maskar. Medan jag förskräckt kastar ifrån mig den vanskapta frukten tycker jag mig höra hur de tuggar med sina små sylvassa tänder, grymtar och sväljer. Instinktivt ger jag ifrån mig ett tjut och skakar på handen för att snabbt få bort det ruttna. Kylan kryper förbi det varma in i venerna och börjar krypa i blodomloppet. En parasit som äter av mitt blod.

Jag kan inte låta bli att tänka på det nu; var det hennes namn han mumlade då när han sov?

Plötsligt faller två, tre äpplen, som i sympati med den första, från den ännu vajande grenen rakt på mig. Bruna, porösa, klibbiga äpplen. Cancersjuka, redan döda, som har vägrat falla ned för att ge plats åt de friska. Naturens system för att eliminera det sjuka, tycktes vara satt ur spel. Var jag än ser, död frukt, ruttnande frukt som tagit över hela trädet.

Vi hade glidit isär. Jag trodde aldrig det skulle kunna hända oss, hade han sagt. Men det var det som hade hänt.

Våra långa kärleksnätter och oavbrutna samtal hade förbytts i sömnlöshet och tystnad.

Medge det, hade han sagt, våra drömmar sprakade som tomtebloss. Men nu har de brunnit ut och falnat ned som sot på snön.

Kanske hade han haft rätt, för när jag ville säga att jag älskade och saknade honom, kom det istället ut någon spydighet jag inte ens visste att jag tänkte på.

Istället för det hemliga leende jag alltid gått omkring med när jag tänkte på honom, hade jag spänt käkarna så att 24

jag fick huvudvärk. Hur kunde det ha blivit så?

Jag kliar mig på armen där parasiten tagit sig in, känner hur den välver sig under huden.

Jag hade inte längre känt mig älskad och utvald. Inte känt mig vacker. Jag kunde lika gärna ha varit vem som helst.

Men, så klart, fanns det någon som var speciell. Jag råkade se deras sms-konversation. Förstod att han redan var hennes.

Ibland måste man göra något oförlåtligt för att kunna fortsätta leva, hade han sagt när jag tagit om mina anklagelser för tionde gången.

Men vi har ju varit så lyckliga, hade jag invänt.

Det spelar liksom ingen roll om vi var lyckliga då. Det är nu jag vill vara lycklig, hade han sagt.

Jag ser upp i trädet igen. Allt är ruttet. På håll ser äpplena röda och saftiga ut. Men nu när jag är nära ser jag att även skalen på de andra äpplena är bruna och täckta av något hårt och knottrigt som rör på sig.

Hur skulle jag ha kunnat förvägra honom rätten att leva? Jag ska inte stå i vägen för er mer. Jag förstår att du väljer henne och inte mig, hade jag sagt. Sen hade jag givit honom fri.

Långt där uppe i trädkronan ser jag ett stort äpple. Skalet blänker rött i solen som om det lapat i sig av all näring den kan få. Jag ler. Ett äpple som överlevt. Jag förstår att 25

jag måste vara försiktig. Det växer tätt intill ett ruttet äpple.

Jag sträcker mig så långt jag kan och tar stöd och drar till i grenen för att nå.

Fingrarna snuddar vid den silkeslena ytan, men jag får inget riktigt tag. Jag ställer mig på tå och känner hur fötterna sträcks ut och värker av ansträngningen. Den här gången ska trädet leverera. Det är det skyldigt mig.

Han och hon hade behövt huset bättre än jag. De hade varit två och jag hade ju bara varit en.

Han hade stått bredvid henne när jag skulle till att åka.

Han hade sett både lycklig och vemodig ut; något han skulle lämna bakom sig, skulle leda till något han ännu hellre ville ha. Äntligen, jag får tag och drar till. Flera äpplen faller runt omkring mig. Men nu bryr jag mig inte om det längre. Jag har räddat det friska äpplet och nu tänker jag helga det, helga mig själv genom att äta upp det. Kan man det förresten?

Helga sig? Kan det finnas ett friskt äpple bland tusentals ruttna? Jag vill tro det. Jag vill tro på att det finns godhet och rättvisa.

Solen skiner i ansiktet, jag känner mig välsignad. Jag, en förtappad, men med ett perfekt äpple. Som om jag får absolution. ”Tack”, säger jag och bugar mig för trädet.

Jag för äpplet till munnen och tar en stor tugga. Det friska köttet blandar sig med saliven. Den helande saften rinner ned i strupen och sprider sig som rännilar ut i blodådrorna. Smaken av en lång varm sommar är koncentrerad i ett ögonblick. Sött, syrligt och en aning beskt.

26

Jag hade inte längre varit åtråvärd, snarare något han hade skakat av sig, förnekat.

Beskt? Det ska det inte vara? Där, precis intill min tugga krälar myror omkring. Hundratals, tusentals krälande myror. Jag stoppar två fingrar i halsen för att få det ur mig.

Det finns inte något som är så patetiskt som någon man har slutat älska.

Kön till musteriet är lång. Kvinnor med knälånga kjolar och Swedish Hasbeens-träskor packar ur äppellådor och ställer i rader intill sig. Låda efter låda med stora svulstiga äpplen, perfekt runda utan minsta skavank. Deras barn i spetsklänningar och solhattar springer muntra runt benen på dem.

Några pappor finns inte där, men de kanske har gått i förväg till Äppelfabrikens trädgårdscafé för att göra beställningen innan det stänger.

Jag ser ned på mina tre kassar lilla skörd. Äpplena är små eller vanskapta. En del har jag varit tvungen att skära bort det ruttna och spara det friska för att alls ha några äpplen att musta.

Han hade vinkat och lett mot mig när de hade varit på väg att vända sig om och gå in i huset. Det som nu skulle bli deras hem. Jag hade sett på honom och undrat hur han som fått mig att äntligen känna mig hel, nu fick mig att falla isär, som ett ruttet äpple. Ett som man kasserar. Ett som inte ens duger att musta.

27

Det värker fortfarande i magen efter jag kräktes. Jag kliar mig förstrött på armen.

Mannen på musteriet håller cigaretten som att han vill hålla den så långt ifrån sig som möjligt. Suger på den i små ryckiga drag som att det är något han helst vill slippa, men är tvungen att göra. Med kniven på strupen, liksom. Fimpar den sedan genom att kasta den knappt halvrökta cigaretten ifrån sig som om den är en kardborre som envist fäst sig vid honom som han inte snabbt nog kan göra sig av med.

Den utväxta frisyren, de korta byxorna och det tunna skägget ser ut som att han vuxit från att ha varit en liten pojke till att bli en vuxen man under natten och inte riktigt hängt med själv i utvecklingen. ”Nästa!” ropar han och det är min tur.

Han ser knappt på mig medan han skopar upp äpplena i tråget. ”Så går du till andra sidan och hämtar ut dina bag-inbox med äppelmust om en timme, ungefär. Du kan gå till trädgårdscaféet och ta en fika under tiden du väntar”, säger han och ler ett leende som får mig att förstå att det är inövat och så tar han irriterat upp en cigarett till ur ett knögligt paket.

Ett knögligt paket var det som jag hade givit dem - en avskedspresent. ”Jag tycker att ni ska ha de här, för att fira”, hade jag sagt.

Kvinnan hade tagit emot paketet och sagt tack. Det hade sprakat lite från paketet. Hon hade väl varit så upptagen med sin egen lycka att hon inte sett i mitt leende att jag 28

inte längre haft något att förlora. Misstänksamheten hade kommit för sent.

Jag går in i trädgårdscaféet och blir yr av doften av nymalda kaffebönor och varm, fyllig choklad. Det vattnas i munnen vid åsynen av svulstiga bakelser, porös grädde och överdimensionerade blåbär. Jag kliar mig nervöst på armen, känner hur masken sväller därinne.

Hon hade sett sig förtvivlat omkring. Han hade fånlett.

Vad skulle hon göra med paketet? Hon måste hålla kvar det för att inte skada honom, för att inte skada huset.

När jag kommit långt därifrån hade jag stannat bilen.

Fyrverkerierna hade stigit mot himlen. Jag minns att jag tänkte att det var för oss stjärnorna en gång tändes. Nu föll de ned som sot mot marken.

En kopp kaffe kan jag unna mig. Men att njuta av en syndig bakelse efter vad jag har gjort, det kan jag väl ändå inte? ”Ibland måste man göra något oförlåtligt för att kunna fortsätta leva”, säger flickan bakom disken och blinkar. Som att hon har läst mina tankar. ”Hur sa?” ”Vad får det lov att vara?”, säger flickan och ler.

Jag balanserar kaffet jag fått i en liten kanna och den franska chokladtårtan med grädde på ett kantstött fat. Jag hittar ett trädgårdsrum med spaljéer runt, med gröna klätterväxter som döljer mig från de andra. Det är märkvärdigt att behöva skugga sig när det redan blivit september. Det känns som att det kokar i blodet. Jag tar en tugga av chok29

ladtårtan, känner hur den syndiga, lite bittra runda smaken blandar sig med den krämiga grädden. Av någon anledning känns denna njutning så mycket värre än det där andra jag gjorde.

Jag skyggar ögonen för att bättre kunna se vem det är som står i öppningen till min lilla dolda plats i trädgårdscaféet. Det är motljus, så jag ser inte ansiktet. ”Javisst, så klart det är ledigt. Slå dig ned bara”, säger jag.

Jag gör vad jag kan för att dölja mina parasitätna armar.

Jag vill inte avslöja att jag är en inkräktare i paradiset.

När jag kan se igen, blir jag förvånad över att se mannen från musteriet. Cigaretten hänger i mungipan, lika motvilligt som tidigare. ”Ibland måste man göra något oförlåtligt för att kunna fortsätta leva, var det inte så han sa”, säger han utan att ta ögonen från sin kaffemugg. ”Hursa?” säger jag.

Då ser han upp på mig. ”Jo, jag sa det att din must är färdig nu. Visa upp kvittot bara, så får du ut dina bag-in-box.”

30

Kärlekens pris ”DU VISSTE ALLTSÅ OM DET?” Kajsa såg bekymrad ut. ”Ja, jag visste det”, sa Märta dröjande och fingrade på smycket hon fått av Axel.

Hon andades ansträngt.

Dörren till altanen var öppen, ändå var luften kvalmig och instängd. De tjocka gardinerna stängde inte bara ute ljuset, utan också den friska luften. Även ljuden av barnen som lekte i trädgården var avlägsna.

Det stora golvuret tog tiden framåt med tunga, släpande steg, som om den var på väg mot sin egen begravning.

Kajsa bet sig i läppen. Det var först nu hon haft en tanke på Märtas barn. Hur skulle det gå för de båda tvillingflickorna och den lille pojken nu när Axel givit sig iväg med en annan? ”De vet ingenting”, sa Märta som om hon hört Kajsas tankar. ”Jag vill inte tynga dem med vuxnas problem utan låta dem fortsätta tro att de lever i ett paradis där gott är gott och att det blir ont bara om man äter av den förbjudna frukten. För dem är det självklart att inte äta av den. Vem vill väl bli utkastad ur sitt paradis?” fortsatte Märta tyst.

Kajsa kände sig förvirrad. Hon visste inte längre vad hon hört Märta berätta och vad som sagts om henne nere på byn.

31

”Jag menade inte att snoka, jag …” ”Jag trodde bara inte att det var så allvarligt”, avbröt Märta och viftade avvärjande med handen.

Märta ville väl inte höra några halvhjärtade ursäkter.

Hon förstod nog hur det pratades. Innan allt det här hände var det ju hon som varit mest aktiv av väninnorna i att ha bjudningar och ställa till med picknick i det gröna. Sedan när allt förändrades hade hon dragit sig undan. Tackat nej till kafferep och teaterbesök. Inte ens tackat ja till en slät kopp kaffe.

Det här var första gången som Märta öppnat dörren och släppt in någon av dem. Kajsa visste inte om hon öppnat för att det var just hon som kommit, eller om hon råkat knacka på i just det rätta ögonblicket då Märta varit redo.

Kajsa betraktade henne. De fina linjerna runt munnen hade blivit djupare än hon mindes dem. Handlederna var så tunna att de såg ut att kunna gå av. Klänningen såg stor ut, som om hon ärvt den av en äldre kusin. De röda fläckarna växte fram på kinderna.

Kajsa genomfors av ett djupt deltagande med Märta, kände den smärta hon måste ha känt. Om Harald gjort så mot henne som Axel gjort mot Märta … ”Hur kunde du stå ut?” flämtade Kajsa fram.

Frågan hade känts naturlig och hon hade haft den på tungan ända sedan hon hörde talas om det första gången.

Nu när hon äntligen ställde den och den fyllde den tunga, kvalmiga luften, kändes den svekfull och påträngande. Inte alls tröstande och förstående som hon hade tänkt sig den. ”Ha”, utbrast Märta. ”Hur kunde du ... Vilken fråga. ’Hur kunde du ...’, som om jag hade ett val.”

Rättframheten hade många gånger satt Kajsa i besvärli32

ga situationer. Ändå kunde hon aldrig hejda tankarna som kom för hennes inre. Hon grämde sig och önskade frågan osagd. Men så var det som om Märtas ord sjönk in och fick en innebörd. Hade hon så gruvligt misstagit sig? Hade de alla misstagit sig?

Kajsa böjde sig fram och råkade stöta i bordet så att kopparna skramlade och kaffet skvimpade ut på faten. ”Jag trodde inte du var beroende av honom? Mitt intryck var bestämt att det var han som ...”

Sockerbiten som låg där intill skeden färgades långsamt brun medan den drog upp kaffet.

Märta var blossande röd på halsen. Hon ställde långsamt ned koppen. ”Du pratar om pengarna. Det är märkvärdigt att alla gör det.”

Kajsa kände skammens rosor växa på kinderna. Det hade talats mycket om Märtas ekonomiska situation. Hon var välburgen och hade haft allt. Det var förstås hennes far som var den som hållit i plånboken. Både han och hennes mor hade ansett Axel vara en man som i och för sig hade en bit kvar, men som trots allt hade ambitioner och ville göra något av sitt mänskliga kapital. Äktenskapet, sades det, var som en gåva till dottern.

Särskilt modern ville att dottern skulle bli lycklig och då spelade pengarna ingen roll.

Fadern å sin sida ansåg nog att Axel var en god investering. Att ha en driftig karl som sin svärson kunde innebära att han själv slapp göra sig en del ärenden och han kunde lika gärna betala för en svärson som en hjälpreda. Någon tilltro till Märta som ensam arvinge hade han då rakt inte.

En kvinna hade sin plats i hemmet, och hur modernt än 33

samhället ville bli hade fadern sin bestämda uppfattning att affärsgöra inte var kvinnogöra. Även i det fallet var Axel en lösning. Med rätt vägledning kunde det bli något av honom.

Alla Märtas väninnor väntade på katastrofen. Axel hade ansetts vara ett märkligt val när Märta kunde ha fått någon som var betydligt mer stadd vid kassa. Någon som hade ett förfinat sätt och visste hur man tog sig fram i det sociala. Visst var Axel en stilig karl, det var de alla överens om. Ingen skulle ha något emot ett litet föräktenskapligt äventyr med honom. Det unnade de också Märta. Men det gamla talesättet att lika barn leka bäst hade alltför många gånger visat sig stämma alltför väl. Nu verkade det som att ordspråket vunnit ännu en omgång.

Väninnorna talade sinsemellan om att Axel gift sig för pengarna och att det som nu hade hänt varit oundvikligt.

Inte för att inte Märta var en grann kvinna, för det höll alla med om att hon var. Hon hade också haft andra friare som kommit så långt bort ifrån som München. Alla förslag hade dock viftats undan, för att de varit för gamla, för företagsamma eller för tråkiga.

Men att Axel skulle ha fallit för Märta ansåg de alla var osannolikt. I alla fall med facit i hand och med tanke på att han var en konstnärssjäl, precis som Stina, kvinnan som han förälskat sig i. Hon hade visst inga dubier, utan hade lämnat sitt barn hos sin make och inte tagit ut någon äktenskapsskillnad. Det talades också om att hon fick ut en pension från sin make. Han ville visst inte att det skulle bli någon skandal, utan lät alla tro att Stina lämnat hemmet i Värmland för att förkovra sig i storstaden.

Stina hade visat prov på opålitlighet redan tidigare.

Det talades om att hon redan före äktenskapet hade haft 34

äventyr med flera namnkunniga män. Därför hade ingen känt sig säker när hon kom tillbaka, på rymmen som hon var från sitt äktenskap. Alla hade de varit extra noga med att kontrollera hur deras män spenderade sina kvällar. En manslukerska var vad hon var. Inte nöja sig med sin egen man, utan vara tvungen att också ta Axel.

Det var så väninnorna hade talat med varandra. I all välmening förstås. Ingen av dem ville Märta något ont. De förstod bara inte hur det kunde komma sig att hon ville ha Axel tillbaka. ”Du förstår, jag fick det här smycket av Axel”, sa Märta och visade guldhjärtat som hängde i halsgropen. ”Han köpte det till mig för pengar han sparat av lönen han förtjänat.

Smycket är inte pråligt eller dyrbart. Ändå är det min käraste ägodel.”

Kajsa begrundade detta. Hade hon någonsin fått en gåva given av en sådan kärlek? Hade Harald någonsin gjort ett sådant offer för henne? Hade han någonsin sparat för att bara ge henne något? Och ändå, gåvan var blodspengar, för Axel hade svikit Märta sedan. Gåvan höll kvar henne i ett fast grepp och hon önskade inget annat än att få känna den kärleken igen. ”Ingen skulle klandra dig om du valde att lämna honom nu efter det han har gjort mot dig”, sa Kajsa stillsamt.

Orden såg ut att gå in i Märta som vore det pistolskott.

Hon höll sig om magen och vaggade en stund fram och tillbaka. För en stund blev Kajsa orolig. Hade hon gått för långt?

Märta såg ut att föra en inre kamp med sig själv, en dialog som fördes i hennes inre avspeglades på hennes läppar som rörde sig utan att ge ifrån sig något ljud.

35

Sedan släppte hon plötsligt taget om magen. Blicken blev klarare och hon såg upp på Kajsa som om hon var någon som försökt förföra henne, men att hon motstått och kommit till sans. ”Det är bara den som är ofri som talar som du gör”, sa Märta vasst.

Kajsa ryckte till vid dessa ord. Hur kunde hon säga att hon var ofri? Hon hade mött sin make och offrat allt för att kunna leva för kärleken. Han ägde henne inte ekonomiskt och de var jämbördiga när det gällde hushållet och arbetet.

De hade ett modernt äktenskap, det som så många längtade efter att ha. Ändå hade hon många gånger ångrat att hon trots allt inte gift sig för pengarna. Kärleken hade hon valt av egen fri vilja, men kanske hade hon valt annorlunda när hon nu visste att priset var ofrihet på de flesta av livets andra områden. ”Frihet, min vän, det är att ha möjligheten att gå men att stanna kvar ändå – för att man vill, trots allt”, sa Märta och nickade.

Gardinen fladdrade till vid orden. En frisk fläkt tog tag i det unkna i rummet och svepte med sig det ut genom altandörren.

Ljudet av vinden som tog tag i popplarna i trädgården distraherade Kajsa för en stund. Hon hade sett de stolta träden med sina hjärtformade blad när hon gått över gårdsplanen. Förundrat sig över deras förmåga att överleva nära nog utan näring alls, deras motståndskraft att stå raka och trotsa de kraftiga vindarna och de hårda vintrarna.

Märtas blossande kinder återtog sin vanliga, bleka färg.

Hon sträckte på sig och fyllde ut klänningen. Ögonen fick en sällsam lyster som fick Kajsa att sätta sig rak i stolen och 36

hålla händerna sedesamt i knät.

Hon begrundade väninnans ord. Det var inte alla som hade möjligheten att välja ”att stanna kvar trots allt”. De flesta var av nöden tvingade att stanna, ”trots allt”. Men hon hade bevisat, i alla fall för sig själv, att hon var beredd att ta konsekvensen av sina val och göra handling av sin övertygelse, även om priset många gånger visat sig vara för högt. ”Jag menar inte att lägga mig i det jag inte har med att göra. Jag menar bara att om det hade varit jag ...”, började Kajsa.

Hon såg på Märta som om hon önskade få hjälp från henne att fortsätta. Få en bekräftelse på att hon var på rätt väg och att Märta skulle känna sig fri att öppna sitt hjärta när nu Kajsa förklarade att hon kände likadant.

Märta bara såg på henne och log ett snett leende medan hon väntade på fortsättningen. ”Äsch, nu kom det visst ut fel det också”, sa Kajsa. ”Ja, det gjorde visst det”, sa Märta.

Kajsa tvekade innan hon fortsatte. Vägde orden och bedömde dem vara tunga nog att sägas. ”Vad jag egentligen ville ha sagt är väl att jag inte hade stått ut med att leva med en man som älskar en annan”, sa hon.

Så, nu var det sagt.

Märta såg länge på Kajsa innan hon svarade. ”Har du då älskat en man?”

Det klack till i hjärtat på Kajsa när orden nådde henne. ”Vad menar du?” sa hon. ”Ifrågasätter du min kärlek till Harald?” ”Det gör jag inte”, svarade Märta lugnt. ”Din reaktion är svar nog.”

37

Nu var det alldeles som om rollerna var de ombytta. Kajsa som ansett sig vara den som kommit för att sträcka ut sin hand till en nödställd, var nu den som vädjade om att få hjälp. Hon hade varit så säker på att hon valt Harald av kärlek. Det Märta hade sagt fick henne att tvivla på att det var sant.

Märta å sin sida var den som satt med högburet huvud och var sitt gamla jag. ”Hur är det med honom? Vill han komma tillbaka?” sa Kajsa. ”Åh, det vet jag inte. Egentligen spelar det ingen roll. Vill han lämna mig och barnen är han naturligtvis fri att göra det”, sa Märta. ”Så du kommer inte strida för honom?”

Märtas leende nådde nu även ögonen. ”Det är bara den fågel som tror sig vara bunden som har behov av att slå sig fri. När fågeln upptäcker att dörren till buren är öppen och att den varit fri hela tiden, flyger den själv tillbaka till buren igen”, sa hon med allt klarare röst. ”Med henne kommer han aldrig att bli fri.”

Det flimrade för ögonen, och den värld som Kajsa tagit för given stod nu på ända. För visst fanns det något i det Märta sa som var rätt. Hade hon varit fri att välja Harald den där gången, var det inte säkert att hon hade gjort det.

Lockelsen med honom var att han var något förbjudet. Det var först när hon hade offrat allt för att vinna honom som hon upplevde att friheten var förlorad. Hon skulle aldrig kunna medge att hon valt fel. Hon skulle alltid tvingas leva med den sanning som blivit en lögn. Möjligen skulle det bli sant först med orden: Vi offrade allt för kärleken, så när kärleken slocknade hade vi ingenting kvar.

38

”Hur ska du orka leva med minnet av att han övergivit dig för någon annan?” sa hon, för nu tänkte hon på att det kanske ändå fanns en möjlighet för henne att gå tillbaka till mannen hon älskat för länge sedan. Om han fortfarande älskade henne. ”Det är inte jag som ska leva med det, utan han. När allt är sagt och gjort i slutet av dagen kommer jag veta att en man som han alltid kommer välja att vara fri”, sa Märta.

39

Jord ska du åter vara KÄRLEKEN DRABBADE OSS OMEDELBART och genomgripande så fort vi fick syn på henne. Vi beundrade hennes krackelerade gröna och vita fasad som liknade finmaskiga rynkor i ett åldrande ansikte. Tecken på att hon uthärdat mycket, skrattat mycket och levt mycket. ”Hon påminner mig om mormor”, sa Rasmus.

Jag höll med och eftersom hans mormor gått bort några år tidigare döpte vi genast huset till Edith efter henne.

Om det hade funnits en oro för att insidan inte skulle leva upp till de förväntningar som givits av utsidan, så var den helt obefogad. Golven var i och för sig inte helt i våg. La man en kula i ena hörnet skulle den rulla ned i det diagonalt motsatta.

Golven behövde en rejäl omgång med slipmaskinen och det knarrade också betänkligt. Men jag kunde ändå se våra framtida barn springa runt med sina mjuka fötter på sammetslena tiljor. ”Vi borde ha smörjt in hennes fötter”, viskade Rasmus och avbröt mina dagdrömmar.

Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för han förtydligade vad han menade. ”Mormors fötter, vi borde ha klippt tånaglarna och 40

smörjt in dem. Kanske gett henne lite massage. Men man var ju rädd för att göra fel också.”

Jag nickade och följde sedan efter mäklaren i ett drömtillstånd. Jag såg som i en vision med softade kanter hur jag gick med min limegröna mopp - kanske med rosa garn - och matchande hink och hur träet sög åt sig den närande såpan. ”Och här har vi det spatiösa köket. Stor potential och med vedeldad spis. Kanske är linoleumgolven lite nötta och köksbänken lite låg. Men den som har kärlek kan nog få husets hjärta att pumpa igen”, sa mäklaren och log och jag kan nästan svära på att jag såg hur en diamant glimmade till på en tand inne i hans mun.

Jag såg mina och Rasmus framtida barn som skulle slå upp dörren till köket, våta av svett efter vilda lekar i trädgården där de klättrat i äppelträden, gungat i trädgungan som hängde under den stora eken och blivit röda och kladdiga av att ha ätit av vinbären. Jag föreställde mig att jag skulle säga, låtsat strängt men kärleksfullt ”tvätta händerna före maten”. Jag log vid tanken på att de suckande skulle göra som jag sagt. Sen skulle vi äta högvis med pannkakor med lönnsirap, nötter och chokladflarn vid det stora rustika köksbordet och barnen skulle med strålande ögon berätta om hur de seglat i Karibiska havet som nu var belägen i syrénbersån. ”Hon älskade dillkött, kokta morötter och potatis. Varför lagade vi inte det oftare? Fast man vågade ju inte, tänk om hon skulle sätta i halsen”, sa Rasmus lågt.

Mina dagdrömmar fortsatte hur barnen efter middagen skulle springa upp för den stora trappan till sina rum på övervåningen. Och jag skulle banna dem för att de åkte kana på trappräcket när de hade bråttom ner. Räcket be41

hövde vi förstås se över först eftersom det blivit poröst av år och fukt. Det var nu som att det blivit fnurra i kontakten mellan husets hjärta och hjärna. Det skulle vi enkelt ordna med svarvade trappräcken och återskapa tidsandan som fanns i husets själ. Ediths själ.

De stora spröjsade fönstren på övervåningen var så smutsiga att de bara motvilligt släppte in solen och avslöjade dammpartiklar som dansade runt som förvirrade minnesfragment i luften. Det kändes nonchalant och ovärdigt att någon lämnat Edith i det skicket. En förolämpning mot hennes åldrande väsen.

Dammet luktade torrt som av någon som sällan tvättade sina kläder. Jag såg framför mig en stor balja och skurborste som jag skulle gå över golven med. ”Hon hade behövt ett rejält bad och få känna sig ompysslad”, viskade Rasmus och det tog en stund innan jag förstod att mormor Edith fått ytterligare retroaktiva omtankar.

Glasverandan på övervåningen skulle kunna bli vacker med fönsterputs, lite ny färg och den djupa fönsternischen suktade efter pelargoner i rött. Ena smygen kunde vi till och med lägga kuddar i. Där kunde vi sitta och kura skymning med ett glas punch eller en kopp te med nybakat bröd. Det skulle Edith tycka om.

Jag gnuggade fram ett titthål i smutsen på fönstret och såg ned på den stora trädgården med de krokiga fruktträden. Bärbuskarna samsades med höga tistelplantor och brännässlor som helt tagit över. Efter lite röjande av sly skulle den stora gräsmattan rymma ett lusthus där jag kunde ha min skrivarlya. Ett av uthusen skulle kunna bli en verkstad med maskiner och verktyg som skulle hänga 42

i storleksordning i rader ovanför snickarbänken där det alltid skulle finnas virke för plötsliga kreativa infall. I den större boden kunde vi ha en ateljé där det inte skulle spela någon roll om det kom färg på golvet. Hönshuset skulle fyllas med liv och vi kunde vakna av tuppen och få färska ägg till frukost.

Och det bästa av allt att när man lyfte blicken såg man ner till sjön som låg där och blänkte så vackert i solskenet. ”Minns du hur vi hittade mormor i sjön? Hon hade gått ner för att bada mitt i natten och låg där så fridfullt och flöt i sitt ljusblå nattlinne. Kommer du ihåg det? Det kanske var bäst ändå, att hon fick komma till det där hemmet. Vi visste ju inte bättre, eller hur? Man vill ju inte göra fel. Hon kunde ju ha gått i sjön och drunknat”, sa Rasmus.

Hans små anmärkningar började gå mig på nerverna. ”Är vi på husvisning för att bygga vår framtid eller har vi fastnat i sentimentala minnen och dåligt samvete över möjligheter som gått ur tiden”, fräste jag mellan tänderna medan vi lydigt följde efter mäklaren. ”Och här har vi trappan ned till källaren”, fortsatte mäklaren.

Jag skulle hedra Edith genom att ägna mig åt långkok och återvinning. Odla grönsaker för eget bruk och färskpotatis till midsommarsillen. Jag skulle skicka ned barnen till källaren för att hämta upp en burk med plommonmarmelad eller en flaska svartvinbärssaft. För att nå burkarna med inlagda gurkor och syrad blomkål eller knäckebröden som hängde på en rundstav som var fästad i kedjor i taket, skulle de vara tvungna att dra fram en trappstegspall klädd med turkosblå galon. Till jul kunde de få hämta upp egenhändigt stoppad korv och torkade äpplen. Och så skulle jag 43

på skoj hota dem med att stänga in dem där i skafferiet om de inte skötte sig, precis som Emil i Lönneberga.

Det skulle dock behöva föregås av en omfattande renovering innan något kunde förvaras i källaren utan att utgöra en sanitär olägenhet. Det luktade där nere som andedräkten hos den som inte pratat med någon på länge. ”Det luktar som mormor”, sa Rasmus.

När mäklaren sa att den förra ägarens namn hade varit Edith, skingrades det sista molnet av tvivel. Vi hade drabbats av hennes bedagade skönhet och haft fördragsamhet med hennes skavanker och nu skulle hon bli vår. Vi skulle vårda henne och ge henne ett nytt liv. Inte bara överlevnad, utan liv i överflöd. ”Jag borde ha hälsat på henne oftare”, sa Rasmus. ”Du kanske borde ha hälsat på henne alls”, snäste jag.

Men så ångrade jag mig och la till: ”Finns det något värre än att ångra sig för något som det inte går att göra något åt? Du spiller bara energi i tomma intet. Använd energin till att göra bättre nästa gång istället. Lägg energin på att vara omsorgsfull om vår Edith. Ge henne den kärlek och omsorg hon förtjänar.”

Besiktningsmannen förklarade hur källaren behövde saneras på fukt och svamp och sen behövdes fläktar för att hålla det i schack. ”Man kan säga att källaren är som husets matsmältningssystem. Och vad det här huset skulle behöva är en rejäl detox”, sa besiktningsmannen.

Besiktningsmannen påpekade att det var en hel del genomgripande renoveringar som behövde göras - en del akut och andra saker som det gick att vänta lite med. ”Ni ska inte lura er själva och tro att hon är beständig 44

bara för att hon stått och uthärdat väder och vind i hundra år. Med tiden kräver jorden själv tillbaka de material den lämnat ifrån sig, bryter ned det och lägger till det i tidens sediment. Inte av elakhet eller ovilja, utan bara för att det är jordens natur”, varnade han.

Det är klart att vi förstod att det var en del att göra. Men var det inte också besiktningsmannens jobb att oroa och varna? Allt detta gav oss bara ännu större sympatier för huset. Det perfekta behöver inte kärlek, det behöver bara en putsduk och ett bra polermedel. Kärleken å sin sida vill fylla i sprickorna, foga samman det som inte fungerar till att bli en helhet som fungerar i ett ömsesidigt beroende. Är det inte det som är den sanna kärlekens väsen?

Rasmus ratade mitt förslag att göra en quick-fix för att få det ljust, rent och fräscht och se till att huset fungerade att bo i. Ge Edith en mild omtanke. Sen kunde vi ta rum för rum och vara mer grundliga och detaljerade i våra val och metoder. ”Nej, så ska det inte gå till. Vi måste göra rätt från början. Vi måste ta reda på allt vi måste veta för att sköta om henne på rätt sätt”, sa Rasmus.

Så hade han sagt om sin mormor också. Vi kunde inte bara slinka in och ta en fika. Det hade gått alltför lång tid sedan sist, och Rasmus ville göra något ordentligt. Kanske ta med henne på en resa eller åtminstone ta en tur till parken. Eftersom tiden inte räckte till blev det aldrig av.

Vi satte in vår säng i det rum där Edith sovit. Det var bruna medaljonger på väggarna. Till och med spetsgardinerna hängde kvar. Spröda av åratal av soltimmar gjorde de inte större nytta längre, vare sig för att hålla solen ute eller för att skapa trevnad. Vi skurade ur garderoberna och 45

golvet så gott det gick, men lukten av gammal människa bröt strax igenom. Som om det var Edith själv vi hade att göra med. Det spelade inte någon roll hur mycket lux-tvål och talk man använde, så trängde lukten ändå igenom av gammal människa. Det satt i väggarna.

Rasmus införskaffade böcker om byggnadsvård och satte ”Sommar med Ernst” på repeat.

Vi hade lånat lite extra för att kunna ordna med bergvärmen och de viktigaste och dyraste utrymmena som köket och badrummet. De andra rummen bedömde vi kunna fixa till utan större investeringar. ”Vi måste bara ge henne det bästa. Inget fuskande”, sa Rasmus.

Blandarna till badkaret och duschen specialbeställdes från Tyskland. Toalettporslin och badkar beställdes från en fransk porslintillverkare i Provence. Carraramarmor till badrummet från Italien. Sen var pengarna slut. Bergvärmen fick vänta.

Bara några veckor efter att vi hade flyttat in, blev Rasmus överflödig på sin arbetsplats. Tillfället kunde inte komma lägligare. Nu kunde han ägna all vaken tid åt husrenovering. ”Kanske ska vi börja med köket”, sa jag.

Det var nästan så att man kunde höra hur Edith drog ett förväntansfullt andetag när vi slet ut det gamla linoleumgolvet, tog kofoten för att få loss de gamla köksskåpen och sopade ut resterna från det gamla kaklet. Nu skulle vi ut med gamla skåp, in med nya. Putsa upp den gamla vedspisen. Höja bänkskivan.

Bråten från det utrivna linoleumgolvet och köksskåpen landade i en hög mitt på gårdsplanen.

46

”Det är bättre vi hyr en container längre fram så kan vi samla allt skräp på en gång”, sa Rasmus.

De specialbeställda tillbehören stod utspridda i hallen och kartongerna hamnade på samma hög som det utslitna köket.

Jag hade några hektiska veckor på jobbet efter semestern. Det blev långa dagar och resan ut till Edith var lång också och det var sällan jag kom hem före åtta.

Längtan var dock stor och jag ringde hem till Rasmus på lunchen för att höra hur arbetet fortskred med köket. ”Hon skulle ha fått flytta in till oss”, sa Rasmus. ”Mmmm”, sa jag och började undra om hans bevekelsegrund för att köpa huset Edith egentligen handlade om hans dåliga samvete över att han inte skött om sin gamla mormor. ”Kanske det. Men du kommer väl ihåg att det också var ganska jobbigt de gånger vi var där.” ”Jo, men ändå”, sa Rasmus.

Vi satt en stund och begrundade detta på varsitt håll en stund. Till slut dristade jag mig till att fråga: ”Så hur går det med köket?” ”Alltså du stressar mig! Du måste förstå att jag vill göra det här rätt”, sa han. ”Vi kanske ändå ska anlita hantverkare”, sa jag. ”Hantverkare? Det vet du ju att de aldrig gör något vettigt. Det enda de är bra på är att komma sent och att slarva med finishen”, sa Rasmus. ”Jo, men det blir i alla fall något gjort”, sa jag.

Rasmus slängde på luren.

Tiden gick och jag fick en känsla av att Edith blivit besviken över att det frejdiga tilltaget med att riva ut köket inte följdes upp utan bara fick stå. Vintern kom och vi fick 47

stänga igen en del rum för att spara på elen. Det var som att Edith drog på sig lunghinneinflammation och började hosta.

Odören från källaren blev olidlig och det började läcka och bubbla ur källarens djupa mörker. ”Det var det här med att byta blöjor också. Jag fixar inte det, liksom… Man vill ju inte kränka henne, inte göra fel”, sa Rasmus.

En kväll kom jag hem sent. Huset var nedsläckt och jag smög upp för trappan för att inte väcka Rasmus. När jag trevade efter trappräcket kände jag hur det gav vika. Jag föll handlöst ned och landade på något som tryckte sig hårt in i sidan på mig.

Det var som att något brast för mig då. Den tillit och kärlek jag en gång hyst för Edith, förbyttes i besvikelse över hennes skröplighet. Visst hade jag förstått att trappräcket behövde bytas ut. Men jag hade inte förstått att det var i så dåligt skick att det bara skulle falla sönder vid minsta beröring. När jag låg där i de murkna spillrorna kunde jag inte annat än anklaga Edith för hennes sanna natur. Min invändning mot henne var att hon inte var odödlig, så som jag förväntade mig. Kanske också för att hon utgivit sig för att vara mer beständig, hade skaffat sig attribut som fick henne att se mer tålig och oföränderlig ut.

Det var på något sätt inte rätt att de som var äldre skulle vara svagare. Det var ju de som var vårt ursprung och vår fasta grund. Om de vittrade sönder, vad blev det av oss som blev kvar då? ”Hon kunde ju inte rå för att hon var så där elak på slutet. Det hör till sjukdomen, det sa de på hemmet. Jag borde ha varit där, hållit hennes hand mer. Kanske hade hon blivit 48

lugnare då. Synapserna kanske hade fungerat bättre. Fast det är sånt man inte kunde veta. Man var ju rädd att bara göra saker värre”, sa Rasmus när han hjälpte mig ur högen av murkna träspillror.

Incidenten med trappräcket utlöste en allt snabbare utveckling av det återkrävande från naturen som besiktningsmannen hade talat om. Det var som att Edith gav upp. ”Mormor bestämde sig för att dö. Hon ville inte längre ta mediciner och hon slutade äta och dricka. Doktorn sa att det skulle ta en vecka, sen skulle det vara över. Jag borde ha varit där, men jag var så rädd att hon skulle anklaga mig för allt jag inte hade gjort”, sa Rasmus.

Inget går att göra om. Inget går att återskapa eller göra ogjort. Inte heller gick det att fylla i det tomrum där det borde ha fyllts i med en handling. Det som var det var och det som är nu, kommer ha varit om bara en liten stund.

En morgon när jag gick runt i huset hörde jag inte längre ljudet av de små barnfötter jag hört vid visningen, inget skojande och stojande som behövde tystas ned i en framtid.

Jag såg inga pelargoner stå i fönstren på glasverandan. När jag gick ned för trappan noterade jag räcket som inte längre fanns där och några murkna träbitar vi inte hade orkat ta bort.

Den charmigt krackelerade färgen började uppvisa spår av mögel. Det regnade in från en spricka i taket och en dag föll taket i sovrummet in av tyngden från vattnet.

Om köket var husets hjärta, så insåg jag plötsligt en dag när jag såg på väggarna där det gamla kaklet slitits ned och köksskåpen rivits ut, att det var ett hjärta som inte längre slog. ”Jag stod inte ut med att se hur hon förändrades på slu49

tet. Det var bara därför jag inte orkade hälsa på”, sa Rasmus. ”Minns du vad hon sa när vi ledde henne ur vattnet? ’Ser ni stjärnorna! Jag känner mig ett med naturen, himlen och vattnet.’ Så sa hon. Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre för henne att hon skulle fått bo kvar hemma och gå ner och bada om hon ville. Även om hon drunknat, hade hon i alla fall fått dö fri och lycklig.”

Huset är rivet nu. På tomten där Edith fanns förut finns bara en jordhög med galet högt gräs. En tysk blandare och porslinskross från handfat och badkar från Provence sticker upp ur vrakspillrorna. Gungan som hänger i eken rör sig långsamt i brisen som att de barn vi aldrig fick just sprungit därifrån för att göra en seglats i bersån.

Tårarna rinner sakta nedför mina kinder. Tårar som löser upp mascaran, men som inte löser några problem.

Kärleken till Edith nådde aldrig sin destination. Vi förmådde aldrig fylla hennes skavanker eller uppfylla våra egna drömmar om ett överflöd av liv. Inte för att vi inte ville, utan bara för att sådan var vår natur.

När natten sänker sig över trädgården med de krokiga fruktträden och stjärnorna tittar fram en efter en, tänker jag att det är underligt ändå hur man kan känna sig ett med den natur som kräver oss åter.

50

Enskildheter STJÄRNHIMLEN VÄLVER SIG ÖVER de uråldriga husen och jag hör mina egna, nervösa, klapprande steg som ekar genom århundradena. Jag hade inte hört hans röst på tjugo år när han plötsligt hörde av sig. Jag blev förvånad över hur min kropp reagerade på hans speciella betoning av konsonanterna och hans distinkta artikulation. Som att kroppen fortfarande mindes hur orden rullat över mig samtidigt med hans svala tungspets.

Bara hans sätt att betona mitt namn gav mig konturer, fick mig att känna att jag fanns för honom. Han smakade på det som att det hade en särskild konsistens, en speciell arom, som han ville utforska.

Snön har just börjat smälta och små bäckar av sprittande vatten har gjort sig lös från sina kristallmolekyler in i en annan form. Vattnet drar sig mellan småsten och grus i ett muntert flödande i skrevor och hemliga gömslen, och väcker upp myllan efter en lång sömn.

Kanske våren är på väg?

En värme kryper upp mellan benen som en pirrande föraning. Han ropade efter mig med en röst som burit genom alla år och som nu kallar mig till den här koncentrerade punkten av tid. Vår förening är lika ofrånkomlig som 51

nödvändig som när två atomer söker varandra för att förenas i en molekyl. Det är så jag tänker.

Tyngdlagen och åren av kamp och besvikelse har i och för sig satt sina spår i mig. Hur har livet tärt på honom, som är så mycket äldre?

Gränderna i Gamla stan påminner mig om de gamla delarna i Köpenhamn där vi hade haft det där samtalet om vår åldersskillnad.

Vi hade varit på tjänsteresa, och smitit bort från de andra. Vi hade gått hand i hand i en stad där vi varit som främlingar för alla andra. Nu tänker jag att vi kanske också varit det för oss själva. Trafikljusen på Strøget alldeles i närheten av Nyhavn speglade sig i den fuktiga marken. Sekunderna tickade högt och räknades ned vid övergångsstället, precis som vår stulna tid. ”Du är ju så ung! Tycker du inte att jag är för gammal?

Det är inte så att du ser mig som en pappa?” hade han sagt.

Jag skrattade till. ”Varför frågar du det?” ”Jo, jag läste en artikel om det där att det är vanligt för unga kvinnor att söka en fadersgestalt om deras egen pappa inte funnits där för dem.” ”Jaha, om det skulle vara så då? Ser du mig som din dotter då som du träffar för sällan?” ”Nej, naturligtvis inte.”

Han hade låtit besvärad. Nästan äcklad. ”Så det är bara den unga kvinnan som har ett psykologiskt underliggande motiv?”

Han hade sett så olycklig och förvirrad ut att jag bara hade varit tvungen att kyssa honom.

52

”Kom nu, det är grönt!”

Till slut hade vi slunkit in på en bar. Vi hade satt oss långt in i ett hörn och beställt varsitt glas vin. ”Du är en sån jag skulle vilja rymma med. Kanske till Paris. Hyra en liten ateljé där jag kan måla och stänka färg som jag vill”, hade han sagt. ”När åker vi?” hade jag sagt.

Han såg fundersam ut. ”Jag älskar min fru!”

Det var inte det jag frågade om.

Nu tänker jag att det kanske var sig själv han hade försökt övertyga. ”Så vad gör du här med mig?” ”Jag älskar henne för att hon är allt det där som jag inte är. Hon är klok, rationell, förnuftig och … ja klok”, hade han fortsatt som att han inte hört min fråga.

Det hade varit en sån befängd sak att säga. Kanske var det för att han kom på det själv som han hade skrattat till.

Jag hade vridit på mig. Undrat var den här bikten skulle ta honom. Var den skulle leda oss. Jag hade inte smitit iväg med honom för att höra mer om hans fru. ”Åh, du är så fin”, hade han plötsligt utbrustit som att han fört en inre kamp med sig själv och sedan givit efter för sin känsla.

Han hade böjt sig över mig och kysste mig skuld, skam och längtan. Jag hade kysst honom hunger, nyfikenhet och framtidstro.

De andra bargästerna hade börjat harkla sig. ”Get a room”, hade någon mumlat.

Blossande om kinderna hade han slitit sig loss från mig som om han gjort det av tvång. Som att han egentligen inte 53

hade velat, men att jag hållit en snara om hans hals och att han skulle ha blivit kvävd om han inte kysst mig längre och djupare. ”Du måste förstå hur olämpligt det här är. Jag är din chef. Jag är gift och har tre barn. Min äldsta dotter är bara några år yngre än du”, hade han sagt. ”Nej, du har fel. Det är du som måste förstå hur olämpligt det här är. Jag är inte gift. Jag har inga barn. Och jag kan göra vad jag vill”, hade jag svarat.

Tjugo år. Tänka sig.

Nu är vi båda ensamma. Båda övergivna. Jag för en annan kvinna och han för döden. Skillnaden är bara att jag nu är lika gammal som han varit då. Tänk om han inte är attraktiv längre? Tänk om han luktar gammal? Kommer jag stå ut med honom då? Kommer han bara ha mig att roa sig med och inte ha något annat liv? Och ändå, är det inte det jag alltid önskat mig, att han bara ska ha tid för mig?

Han har äntligen kunnat förverkliga sin dröm och vi ska mötas i hans ateljé och rekapitulera förlorad tid, som han uttryckte sig i telefonen.

Jag ser honom genom fönstret nu. De slitna jeansen är fläckiga av färg. Han har penseln i ena handen och paletten i den andra. Duken föreställer en kvinnokropp utan ansikte eller andra kännetecken. Det känns som att jag betraktar något intimt, som en kärlekshistoria jag inte är del av.

Men jag minns fortfarande hur vi smet iväg, så snart tillfälle gavs. Kysstes i mörka gränder och obskyra barer.

Det hade aldrig gått längre än så. Ändå hade det varit värre.

Jag hade försökt knyta an till andra, men kärleken hade 54

aldrig blivit så stark som den för honom. Han hade funnits där men ändå aldrig tillräckligt. Det hade blivit som en drog, det där att bli älskad av någon som egentligen borde älska någon annan. Den stulna kärleken hade tyckts verkligare än den som blivit oss givna. Hopplöst. Bitterljuvt.

I början hade vi träffats varje dag. Sedan hade det blivit alltmer sällan. Att frekvensen i våra möten inte hade haft någon given intervall, hade givit honom alibi att hålla både konsekvenser och samvetskval utanför. Det faktum att vi aldrig varit nakna inför varandra hade givit utrymme för tolkningar i vad vi egentligen höll på med. Han hade förklarat det för mig någon gång. ”Du förstår att så länge vi ägnar oss åt … enskildheter som det här … ja då kan vi inte kalla det för ett förhållande.” ”Hur många enskildheter är en relation?” hade jag undrat.

Han hade inte svarat.

Ateljén är romantisk, lite kontinental. Längs med väggarna står mängder av dukar i olika stadier av torkning.

Han är kladdig av färg och när han kramar om mig försöker jag undvika att få det på kläderna. Han doftar sandelträ och terpentin. Det tjocka, gråsprängda håret kittlar mot kinden. ”Jag ska snart ha en utställning”, säger han. ”Jag tror jag anar ett visst tema”, säger jag och ler. ”Mmm”, säger han.

Jag ryser när jag tänker på att vara en av de huvudlösa kvinnorna i hans galleri.

Han är snyggare än jag minns honom. För vissa män är 55

det så, de blir bara vackrare med åren. Jag ser åt ett annat håll när han klär av sig för att byta om.

Jag kommer att tänka på den kvällen då jag bjöd hem honom på middag.

Klockan hade passerat fem då han skulle komma. Det hade inte gjort något. Jag hade flyttat runt på vasen med snittblommor jag köpt på Birkahallen för trettionio och nitti. Jag hade velat att de skulle stå nonchalant någonstans, så att det skulle verka som att jag brukade unna mig.

När det till slut hade ringt på dörren ställde jag ifrån mig vasen på bordet i hallen, hade sett mig en sista gång i spegeln och öppnat dörren. ”Välkommen! Vad roligt att du kunde komma”, hade jag sagt och givit honom en kram.

En gammal dam som bodde några trappor upp i huset hade just gått nedför trappan och tittat misstänksamt på oss. ”Förlåt att jag är sen, jag kom inte ifrån tidigare”, hade han sagt.

Han hade räckt mig blommor inslaget i skrynkligt papper. ”Till värdinnan!”

Jag hade känt mig uppvaktad. Jag hade tänkt att det är så det är i relationer. När jag öppnat papperet hade jag sett att buketten varit likadan som den jag köpt själv. Medan han hade tagit av sig ytterrocken, hade jag tagit med mig buketten jag köpt och den jag fått och arrangerat dem tillsammans i vasen. Nu hade det inte sett lika ynkligt ut. ”Vad fint du har det”, hade han ropat från hallen. ”Har du bott här länge?”

56

”Ja, fem år har det blivit”, hade jag sagt och slutit upp vid honom. ”Jag kan visa runt, men det går ju väldigt fort”, hade jag sagt och hade gått före in i det kombinerade vardagsrummet och sovrummet.

Han hade stannat till vid bokhyllan som var överfylld med böcker. Jag hade noggrant gallrat den, så att det bara fanns accepterade författare synliga. ”Jag brukar alltid kolla bokhyllan när jag kommer hem till någon. Vad som står i bokhyllan säger mycket om en människa. Du är vad du läser, visst är det lite så?”

Jag hade undrat vem jag skulle vara i så fall. Skulle jag anses vara en bra människa? ”Ja, jag är väl lite av en allätare.”

Det hade fortfarande varit en stund kvar på gratängen, så jag hade korkat upp en flaska vin. ”Du vill väl ha ett glas före maten?” ”Javisst, det vore gott. Men jag ska ju köra sen, så det får inte bli för mycket”, hade han sagt.

Därmed hade han också gjort klart att han inte skulle sova kvar. Han skulle hem till sin fru och sina tre barn. Så klart. Plötsligt hade jag insett hur lite jag hade att erbjuda. ”I mina memoarer kommer jag att skriva om dig som kvinnan som alltid satt på andra sidan bordet”, hade han sagt.

Jag lät bli att kommentera att jag väl knappast varit den som alltid suttit på andra sidan bordet. ”Ska du skriva om mig i dina memoarer?” ”Det är väl klart, du betyder jättemycket för mig”, hade han sagt med sin mildaste röst. ”Okej, då ska jag hålla utkik”, hade jag sagt och skrattat.

57

”Kom hit!” hade han beordrat.

Det hade varit ofrånkomligt. Allt vi sagt, allt vi gjort, hade lett fram till det ögonblicket och därför hade jag i realiteten inte något annat val än att ta de få stegen fram till honom och sätta mig i hans knä. Det var som att vi befann oss i ett yttre mönster, en högre mening med att han just i den stunden skulle öppna min blus, fingra med min bh och med sin längtan söka fånga mina unga bröst i sina händer. ”Du kanske får omformulera det där med ’kvinnan på andra sidan bordet’”, mumlade jag och sen hade jag dragit med honom till sängen.

Jag hade tvekat om jag skulle dra undan mormors virkade överkast. Mormor hade varit djupt religiös och när mina knän skavde mot det sträva garnet kände jag ett styng av dåligt samvete.

Men det var som att vi hade väntat för länge. Det var som att vår lust och vilja var för stor, att alla år av ackumulerad längtan hade lagrats som en förkalkning, så att kärleken inte kunde flöda fritt. Eller kanske hade han hejdat sig så att han kunde fortsätta att envist hävda att ingenting någonsin hade hänt. Bara en i raden av enskildheter.

Jag hade legat naken kvar i sängen medan han hade gått för att duscha. Jag hade känt det sträva överkastet mot ryggen och hade sträckt lättjefullt på mig. ”Förlåt mormor”, hade jag mumlat.

Jag hade njutit av den ångande värmen som uppstått mellan oss. Doften av kärlek. Jag hade fantiserat om vad vi skulle göra när han kom tillbaka, att vi skulle börja om. Sedan skulle vi hungrigt äta den gräddiga gratängen och prata länge i skenet av värmeljusen. Känna hur förkalkningen långsamt löstes upp av vinet. Långsamt älska en gång till.

58

Jag hade sett upp i taket. Upptäckt en spricka jag inte sett där tidigare. Jag hade följt den och sett att färgen spruckit på fler ställen. Som att spacklet slutat verka.

Han hade stängt av duschen och bett om en handduk.

Jag hade sträckt den till honom genom dörren och sprungit tillbaka till sängen igen.

När han kommit tillbaka in i rummet i ångan från badrummet hade han haft ytterrocken på. Jag hade fnissat till.

Var detta någon slags lek? Skulle jag klä av honom en gång till? ”Jag är ledsen... jag måste gå nu”, hade han sagt. ”Men, du har ju just kommit.” ”Jag vet, men jag fick ett meddelande från min fru och jag har visst glömt bort att det är vår förlovningsdag. En annan gång.” ”Men, gratängen? Jag trodde du skulle stanna!” ”Förlåt!” hade han sagt utan att se mig i ögonen. ”Och tack!”

Sen hade han slagit igen dörren och då hade det runnit lite murbruk från sprickan. Att jag inte sett den förut? Jag hörde från det öppna fönstret hur porten gick igen där nere och hur han snubblade över de slippriga gatstenarna när stegen avlägsnade sig. ”Sa han tack?” hade jag tänkt och tryckt undan en obehaglig tanke.

Hans svett som nyss varit så lustfylld, hade kylt ned mig.

Kylan hade krupit in under huden. Jag hade börjat huttra. Äggklockan hade brutit tystnaden. Gratängen var klar.

Han hade inte hört av sig dagen efter, den där gången.

Inte dagen därpå heller. Kanske hade han varit rädd att jag 59

skulle ställa krav. Att jag skulle ha anspråk.

Faktum var att han aldrig mer hade hört av sig.

Förrän nu.

Jag känner hans värme genom kappan, så nära går vi.

Ibland snuddar våra händer vid varandra. Vad skulle hända om jag väljer honom? Nu när vi kan älska fritt, vill jag ha honom då? Eller hade det varit det förbjudna som lockat mig?

Jag känner det som att jag är i början av ett stort äventyr och att jag inte ens sett en bråkdel av det liv som kan vara ämnat för mig. Om jag bara vågar säga ja. Men vill jag säga ja till ett äventyr med någon som har det mesta av livet bakom sig? Jag är rädd för svaret.

Puben ligger i ett källarvalv. Vi sitter längst in i hörnet och smuttar på var sitt glas vin. I ljushållarna finns elektriska värmeljus.

Vilka är vi nu? Vad levde vi för liv? Vad har gått förlorat?

Vilka drömmar har vi kvar? ”Jag är ledsen att jag avbryter dig, men vad snygg du är!”

Jag njuter av hans blickar och har inga problem med att tolka dem. Han tar in mig, söker av mig när han tror att jag inte ser. Jag behöver det.

Vinet värmer och jag känner i stunden en skön medvetenhet och närvaro. Vi delar en stund av våra liv. ”Det är en sak jag måste berätta för dig”, säger han.

På rösten och kroppsspråket förstår jag att det inte är något jag vill höra. ”Nej”, säger jag instinktivt.

Jag vill bevara den lilla bubbla av förväntan och den 60

uppbyggda spänning som finns mellan oss. Jag vill inte förstöra alla känslor som flyger omkring som små eldflugor med ord. Allt som kan sägas kan vänta. ”Jo, jag måste nog säga det här.” ”Nej”, säger jag igen, men med mindre eftertryck den här gången. ”Jag menar det låter allvarligt.” ”Ja, men jag upplever så som situationen är just nu att jag måste säga det.”

Jag genomfars av ett obehag. Den här typen av ”sanningens minut” är sällan roligt och jag anar också att det kan bli någon slags bekännelse som jag inte är beredd att bära, inte nu. ”Jo, när jag sitter här och ser på dig så upplever jag, ja jag vill ha dig. Jag åtrår dig!”

Jag håller andan nu. Vad ska jag svara? Kinderna hettar till. Visst tänker jag samma sak, men när han säger det så blir det plötsligt så ... verkligt. ”Oj”, får jag ur mig. ”Men det är komplicerat. Jag har en relation. Ja, hon är gift och har små barn. Men ändå. Vi har lovat varandra saker.”

Eldflugorna slocknar. Musiken tystnar. En svag doft av svett tränger sig förbi mina näshår. ”En relation?” ”Jag tänkte att du ska få bestämma. Om du vill ha mig alltså.”

Vill jag ha honom? ”Om inte för en evighet, så i alla fall i natt.”

I natt? ”Du kanske tycker jag är för gammal”, säger han.

För gammal?

61

Jag hör ekot från en annan tid i ett annat liv i en annan stad.

Vi sitter bredvid varandra och tar en klunk av vinet för att vinna tid. Källarvalvet töms på folk och fylls på med nya.

Han ser förväntansfullt på mig, som om han väntar sig ett svar, att jag ska fälla ett avgörande. Än har han inte rört mig. Men jag ser i hans blick att han snart kommer göra det.

Han lyfter upp mig och sätter mig på bänken i ateljén.

Jag känner konturen av inplastade litografier mot skinkorna och lutar huvudet mot den stora blå duken med den nakna huvudlösa kvinnan - är det hon? Han trycker sig mot mig och kysser mig långsamt och innerligt. Han kysser mig förlorade år, sorg och längtan. Jag kysser honom övergivenhet, bitterhet och trånad. För alla dagar vi förlorat, för all framtid som nu ligger bakom, för all längtan som funnits och ska komma.

Han trycker sig mot mig och smeker mig galen. Knäpper upp min blus och fingrar med bh:n. Med längtan fångar han mina tunga bröst i handen, nyper mig i bröstvårtan så att jag kvider. ”Jag har tänkt på dig”, säger han. ”Jag känner det”, flämtar jag och vädjar till honom att ta mig.

Hans ögon fastnar i mina och håller mig kvar tills jag inte längre förmår se, bara känner hur jag slits isär i miljarder atomer och sedan, under hans ömsinta överinseende sätts samman igen till samma, men ändå alldeles någon annan. En annan livsform i en annan dimension, fast med samma innehåll. En stjärnhimmel som samlat sig till meningsfulla former.

62

Jag ser hur han går in i sig själv, njuter, kommer. Jag vill finnas där för honom när han sätts samman igen.

Men han kommer inte samman. Han rycker, men inte längre i extas utan i någon slags kramp. Ett anfall.

Jag skriker till och skjuter honom från mig. Han segnar ned på stengolvet. Jag rafsar runt bland bråten och sliter åt mig ett färgstänkt lakan som jag lägger över honom. Jag vänder honom på sidan i framstupa sidoläge.

Vad ska jag göra nu?

Hans telefon plingar till. Ett sms. ”Var är du? Skulle vi inte ses ikväll?”

Jag minns plötsligt porten som stängdes den där kvällen för länge sen. Stegen som snubblade iväg. Hans svett som liksom nu kylde ned mig och jag tänker att det inte bara finns en, utan ett oändligt antal möjliga händelseförlopp som existerar samtidigt. Alla är tänkbara innan man bestämmer sig.

Livet går ut på att försöka och försöka igen för att någon gång kommer det stämma om man aldrig slutar försöka.

Nästa gång kan det bli rätt.

Eller också är det kanske så ändå att den stulna kärleken är verkligare än den som blir oss givna.

Han andas lite ryckigt nu. Jag borde ringa en ambulans.

Allt vi någonsin haft var enskildheter. Kanske hade det ändå aldrig räknats. Kanske hade jag inte ens varit här. ”Tack”, säger jag och tvekar.

Jag är inte säker på att han hör.

Han ligger där bland litografierna och sina huvudlösa kvinnor. Jag stänger porten långsamt bakom mig.

Det doftar snö i luften.

Våren kanske ändå dröjer lite till.

63

Man vill ju inte sälja sin själ NÄR JESSIKA GEDIN DÖK upp där på sminkavdelningen på NK strax före nyår så var det två lyckliga, eller olyckliga omständigheter beroende på hur man ser det, som sammanföll till ett tillfälle. Hon var där och jag var där samtidigt.

Det var hennes röda, stora hår jag såg först. Det guppade frejdigt när hon målmedvetet gick mellan avdelningarna, stannade till ibland och provade läppstift.

Rött, blodrött läppstift till det röda svallande håret. Det är så märkligt det där med somliga. Hon behövde ju knappast bli mer iögonfallande än hon redan var. Ändå skulle hon ha rött läppstift, prata högt och skratta med personalen. Samla ännu fler blickar på sig.

Fråga mig inte vad det var som fick mig att följa efter henne. Det var bara det att hela hennes uppenbarelse retade mig och att jag just då, vid just det tillfället såg som min livsuppgift att avslöja henne som den stora bluff hon var.

Jag läste en intervju om Jessika Gedin där hon berättade att hon fick värja sig från sitt eget eftertraktade privatliv.

Jag menar, vad trodde hon? Om hon gav sig ut i offentligheten fick hon väl ställa upp lite?

64

Själv gjorde jag allt för att tona ner. Sänka volymen.

Gjorde allt för att smälta in - och jag hade lyckats. Ingen frågade längre efter mig. Jag hade dragit mig tillbaka och skrivit en roman. Det kräver att man gräver lite extra i sitt innersta och inte håller sig på ytan och försöker… glänsa.

Förlaget sa att romanen uppenbarligen inte hade hittat sin publik än. Så var det tydligen alltid med första boken.

Men det viktiga var inte att få många läsare. Det viktiga var att ärligt uttrycka sin röst. Att inte bli populist.

Inte som Jessika Gedin. Hon stod och koketterade och flamspratade så lättsamt med expediterna som naturligtvis fick sitt lystmäte tillgodosett till bredden.

Jag förstod förstås att förlaget bara sa så där för att hålla mig på gott humör. Och det hade de all anledning att försöka med eftersom ingenting av mitt gamla liv fanns kvar.

Allt hade jag lämnat för min dröm. Allt hade jag försakat och utstått.

De sa att de skulle vänta lite med marknadsföringsinsatserna eftersom de satsade extra nu på någon författare som just blivit intervjuad av Jessika Gedin i Babel.

Det är de där författarna jag blir så irriterad på, de som klär upp sig och gör sig till och säljer ut sin själ bara för att få sina femton minuter i strålkastarljuset, medan vi seriösa författare lägger fram våra själar till våra läsare på ett fat.

Kanske hade mitt val att bli författare bara varit en desperat handling i sökandet efter svaret på den fråga som så länge rivit i mitt innersta. Jag var trött på att betrakta livet vid sidan av. Jag ville leva mitt eget liv istället för att berätta om andras. Jag var trött på att ställa frågor om vilka de var, när jag i själva verket behövde svara på den frågan om mig själv. Frågor jag också ältat i månader av terapi. Varför är 65

jag här? Vad fyller jag för funktion? Vad är det för speciellt med de andra som ständigt uppfyller det som är min strävan? Hur kommer det sig jag står längtande kvar?

Telefonen hade jag slutat svara i, rädd för att få ovälkomna överraskningar. Och det ska jag tala om att en del verkade väldigt angelägna om att få tag i mig. Men det var bara när Martin och mina närmaste vänner ringde som jag svarade.

Så vad var det som var så speciellt med Jessika Gedin?

På något sätt gjorde det mig besviken att hon var så förutsägbar och shoppade på NK. Det kanske är ett för starkt ord att säga att jag blev besviken. Men jag hade liksom utgått ifrån att hon var mer… ja mer originell. ”Tack, raring, du är verkligen en ängel”, sa Jessika Gedin och log brett när hon tog emot kassen som expediten fyllt med giveaways förutom läppstiftet hon köpt.

Inte så konstigt kanske att hon var så himla trevlig och tillmötesgående mot vilt främmande människor. Jag hade också varit det om lyckan spillt åt mitt håll. Ja, så olika falla livets lotter. Den som inget har blir fråntagen allt och den som har allt får bara mer, mer, mer.

Jag höll mig några steg bakom henne för att inte synas.

Inte för att det egentligen behövdes. Hon skulle inte känna igen mig ens om jag ställde mig framför henne och skrek.

Vi hade varit på samma audition några år tidigare för en programledarroll för något tv-program. De letade efter någon som ”går genom rutan”, sa de och förklarade att det var precis vad Jessika Gedin gjorde. Det vill säga jag gjorde det inte. Där har vi det där igen; populismen.

Sedan dess hade hennes stjärna stigit medan strålkastarljusen långsamt släckts runt omkring mig - ett efter 66

ett. Det var oundvikligt att dra slutsatsen att det hade ett samband. Som att våra öden satt ihop. Jag var loden och så länge jag drogs ned, så hissades hon också upp.

Jag råkade slå på Babel av misstag och såg hur hon intervjuade författare på franska, engelska och svenska som om det inte bekom henne det allra minsta att skifta språk.

Det störde mig att vi var lika gamla och hade valt samma yrkesbana, men att det var hon som fick alla de fina uppdragen, medan jag stod utanför och såg in. Sen hade hon sin bakgrund som jag ju aldrig kunde få: Farmor var litterär agent. Mormor lektör. Mamma översättare. Hon var naturligtvis infödd i sin gestaltning, medan jag tvingats kämpa mig till varje stavelse.

Jag kunde inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om det varit tvärtom.

Och jag, jag var en föredetting innan mitt liv ens hade hunnit börja. Om jag skulle dö nu… visst, någon skulle kanske komma ihåg mig, men minnet skulle snabbt blekna.

Och vad skulle de minnas om mig? Jag visste ju inte själv vem jag var.

Jessika Gedin strök med handen över de exklusiva tygerna på klädavdelningen. Stannade till vid den gröna och tog galgen från klädhängaren. Hon höll upp klänningen framför sig och synade den uppifrån och ner. Ett tag trodde jag att hon skulle få syn på mig där jag stod i andra änden av butiken. Men jag hade inte behövt oroa mig. Hon hade bara ögon för sig själv. ”Är allt som det ska? Behöver du en annan storlek?”

Hon såg upp och log, fångade in den andra med sin ka-

67

risma. Expediten ändrade kroppshållning från avvaktande till entusiastisk. ”Jag tror nog att storleken ska passa. Det jag funderar över är färgen. Om den passar mig.”

Jag gick diskret lite närmare och fingrade vid en klädställning. Försökte smälta in i miljön så gott det gick och samtidigt vara så nära som möjligt för att kunna höra lite bättre. ”Det är svårt att säga innan du har provat den. Vi har ju den där klänningen i mörkt blå också. Vill du se den?”

Hon höll den gröna framför sig en stund till. ”Äsch, det är ju bara en klänning. Jag tar den här!” ”Men… ska du inte pro…” ”Jag tar den, sa jag. Men jag såg att det var ett mörkt hårstrå på den här. Se till att jag får en som inte har blivit provad tidigare, är du gullig.”

Expediten nickade och gick fram till ett stort skåp som stod mitt i butiken, läste på hyllplanen och tog fram en kartong.

Hon drog på sig ett par tunna vita tyghandskar och öppnade försiktigt och tog upp klänningen för att visa. Jessika Gedin nickade och log gillande. ”Ska den vara till en tv-inspelning? Eller till en tidningsintervju?” frågade expediten medan hon omsorgsfullt slog in klänningen i silkespapper och la ned den i kartongen igen. ”Nej, det är en nyårsfest på Café Opera med prins Daniel. Han gillar visst Babel och vill visa sin uppskattning samtidigt som det ska samlas in pengar till välgörenhet.”

Expediten såg ut att tänka efter en stund, men hennes ivriga tonfall avslöjade att hon bara hade väntat på rätt tillfälle.

68

”Nu är det ju väldigt populärt med hattar till klänning.

Ja, inte de traditionella stora hattarna, utan mer Charlie Chaplin-hattar, om du förstår vad jag menar. Jag tänkte faktiskt på dig när de kom in”, sa hon och tog ned en hatt från stället. ”Tror du?” ”Ja, det gör jag verkligen! Jag tror att det skulle understryka din lite mystiska approach, om du förstår vad jag menar.” ”Kanske det… ta den också!” ”Ja, jag tänkte faktiskt… du är en sån bra kund hos oss, så jag tänkte att du kan få den av mig. Ja, det var ju jag som lurade den på dig.” ”Ja, om du säger det så. Men var en ängel och ge mig en som inte blivit uppackad ännu.”

Precis då ringde Martin. Jag hade givit honom en speciell ringsignal, Stings låt ”Every breath you take” som jag tyckte symboliserade vår relation. Han skickade meddelanden när jag var på stan och befann sig ofta i närheten. När vi inte hörts på ett tag kunde han plötsligt bara dyka upp från ingenstans. ”Nej, men vilket sammanträffande! Tänk att vi skulle vara här samtidigt!” kunde han säga vid dessa tillfällen och krama om mig.

Efter ett tag blev det lite för ofta för att statistiskt sett kunna vara sammanträffanden.

Martin verkade ha bestämt sig för att involvera mig i sitt liv på ett mer bestående sätt. Bjöd med mig på parmiddagar och semestrar. Visst längtade jag efter tvåsamheten på sätt och vis. Frågan var bara om jag ville ha den med honom.

69

Det var mycket så i mitt liv. Ambivalens och en känsla av att mitt liv inte riktigt ville börja. Eller kanske var det så att livet inte ville börja på det sätt som jag ville.

Jag såg hur mina vänner stadgat sig, grott in sig med sina familjer. Firade högtider, började bli gamla tillsammans, medan jag var den eviga singeln som flängde mellan tillfälliga jobb och ouppfyllda drömmar. Jag som tänkt mig vara en av dem i framkant, hade hamnat på efterkälken.

Den som de andra tyckte lite synd om. Så hade de fört mig samman med Martin. Tyckte väl det var synd om oss båda.

Vi som blivit över.

Han hade också en omistlig känsla för att ringa precis när det var som mest olämpligt. Alltid i situationer som jag inte ville dela med honom. Det där kunde vi gräla om. Han tyckte att man i en relation skulle ha känslan av att vilja dela allt i livet. ”Kanske vi trots allt inte har en relation”, brukade jag svara då.

Kanske trodde han inte att jag menade det. Men jag tänkte i mitt stilla sinne, vad ska jag ha honom till? Snäll, beskedlig och absolut pålitlig. Men några andra tillgångar hade han inte. Inte som Jessika Gedins man, till exempel.

Han hade ju varit med i Robinson och hade en konstnärskarriär. Men Martin? Ingenting.

Ringsignalen ekade på hela avdelningen.

Jessika Gedin såg upp och för bara några sekunder möttes våra ögon. Hon såg granskande på mig som att hon sökte i minnet för att försöka placera mig.

Jag vek undan med blicken och gick bort en bit för att svara.

70

”Ja hej, Martin.” ”Hej! Vad gör du?” ”Jag kan inte riktigt prata nu. Jag är mitt uppe i … ja, något.” ”Då ska jag fatta mig kort. Jag har två biljetter till en nyårsfest som jag tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att gå på…” ”Kan vi inte höras senare”, sa jag och släckte ned samtalet.

När jag kom tillbaka kunde jag inte se henne någonstans. Jag kontrollerade provrummen och sprang upp och ned i rulltrapporna. Men Jessika Gedin var borta.

Att Martin hade planer på att vi skulle fira nyår tillsammans var väl inte så konstigt egentligen. Men jag hade lite andra planer. Jag förstod att jag inte kunde berätta vad jag hade tänkt göra istället för att följa med på hans fest. Han skulle inte förstå och bara bli ledsen.

Så jag sa att jag skulle riktigt långt bort. ”Till Polcirkeln?” ”Ja, jag vill gärna se norrskenet och vad kan vara en bättre plats att göra det på än i Jokkmokk?”

Men i själva verket skulle jag vara kvar i Stockholm för att fira nyår med Jessika Gedin.

Jag googlade och läste alla artiklar jag kunde komma över. Försökte hitta något skvaller, något ofördelaktigt. Något att klämma åt henne på. Det var som att människan bara var genomtrevlig och superintelligent på alla sätt. Påläst, ambitiös och duktig helt enkelt. Men jag bara visste att hon hade något att dölja och jag skulle ta reda på vad det var.

71

Jessika Gedin kom ut från sitt hem i en lång vit kappa med vita, knähöga stövlar och en vit skinnmössa på huvudet och vita handskar. Svassande, liksom dansande, på väg till nyårsfesten.

Jag var diskret, förstås. Hade svarta kläder för att inte väcka uppmärksamhet.

Som tur var hade inte Martin ringt på hela kvällen. Det kändes så dumt och svårt att ljuga. Hur skulle jag svara på var jag bodde? Hur norrskenet var? Maten? Människorna?

Speciellt som jag valt bort hans sällskap för att stå i ett buskage utanför Café Opera.

Fönstret ångades av min andedräkt och frös sedan snabbt till frost. Jag var tvungen att flytta mig längre och längre in i buskaget för att få klar sikt.

I foajén på Café Opera väntade fotoblixtarna och kändisarna gick långsamt framåt som i ett karnevalståg för att låta sig fotograferas av skvallerpressen. Jag förstår inte hur de kunde gå med på att förnedra sig på det sättet bara för att eventuellt få en hårt beskuren bild i något glansigt magasin.

Längst in vid garderoben fick de gå in en och en för att inte stöta till varandra eller råka smeta ut varandras smink.

Ett långbord med snittar med nyårstema var uppdukat längs med kortsidan till vänster om den stora bardisken. De stora tunga lamporna gav salen ett guldskimrande sken och serveringspersonalen såg till att ingen var utan champagne.

Jessika Gedins gröna klänning med ståkrage som hon köpt på NK väckte stor uppmärksamhet, både bland fotografer och gäster. Hennes svallande röda hår och vitpudrade ansikte förstärkte hennes dramatiska yttre.

Jag noterade att hon inte hade på sig hatten hon hade 72

fått. Gratis kanske trots allt inte alltid är bäst.

Prins Daniel kom henne till mötes. De stod länge i ett, som det verkade, initierat samtal. Plötsligt såg jag ett välbekant ansikte. De kindpussades och Jessika presenterade honom för prins Daniel. Martin? Vad gjorde han där?

Vad var det han hade sagt? Att han hade två biljetter till en nyårsfest. Men han hade aldrig talat om till vilken?

Jag hade inte lyssnat. Jag var ju inte intresserad. Var det inte så jag hade tänkt? Men man tycker ju att han kunde ha ansträngt sig lite mer för att förklara vilken fest han skulle till. Inte för att jag kanske hade tackat ja till inbjudan ändå.

Jag menar det är ju en total sell-out det där att kurtisera prinsen och fotoblixtarna. Jag hade ju valt den andra vägen, så att säga.

Jag flyttade tyngdpunkten för att få lite blod i mina stelfrusna fötter och gjorde en så liten åkarbrasa jag kunde för att inte väcka uppmärksamhet.

När Martin stått där länge och väl och pratat med prins Daniel och Jessika Gedin, såg jag hur han drog sig undan och plockade fram sin mobiltelefon.

Plötsligt började min telefon spela ”Every breath you take”.

Jag trasslade för att komma åt jackfickan utan att sticka mig på grenarna i buskaget. ”Hallå?” ”Hej, det är Martin! Jag tänkte bara säga Gott Nytt År!”

Jag såg in genom fönstret hur Martins läppar synkroniserades med orden jag hörde i örat. ”Ja, gott nytt år, Martin”, sa jag. ”Jag tänkte just på dig. Festen är inte lika rolig utan dig.

73

Önskar du var här! Hoppas att du har det bra? Har du sett något norrsken?” ”Jo, javisst, det är bra”, sa jag och ångrade bittert att jag sagt att jag rest så långt som till Jokkmokk. Kunde ju inte plötsligt säga att jag nu stod utanför Café Opera i Stockholm. ”Själv då?” ”Ja, du kommer inte att tro mig, men jag hälsade just på prins Daniel. Ja, en gammal kompis till mig, Jessika Gedin, presenterade oss. Du vet säkert inte vem hon är. Hon är programledare för Babel. Ett program du skulle gilla förresten, du som gillar böcker och sånt!” ”Jodå, jag tror dig”, sa jag och just i det ögonblicket vände han sig om och det var som han såg rakt på mig. Han kisade lite som för att se lite bättre. Jessika Gedin kom fram till honom och verkade undra vad han höll på med. Han pekade och började ivrigt gå mot fönstret, rakt mot den plats där jag stod.

Just då var det en hård hand som tog tag i mina axlar och drog mig häftigt baklänges, så att jag höll på att tappa fotfästet. ”Här kan du inte stå!” ”Va?” ”Jo, jag sa att om inte du flyttar på dig nu, så får vi helt enkelt släpa dig härifrån! Eller vill du hellre att vi ringer till polisen?”

Två svartklädda Securitasvakter såg uppfordrande på mig med armarna hotfullt korsade över bröstet. ”Nä, nä, jag kan gå själv. Jag skulle bara… för att se lite bättre”, mumlade jag och såg att Martin var framme vid fönstret nu med Jessika Gedin vilt gestikulerande bredvid.

74

Jag såg på hennes läppar att hon sa: ”Hon har följt efter mig hela veckan…”

Vakterna jagade mig ur buskaget som om jag var någon slags förbrytare. Det är sånt jag har så svårt med. Vad trodde de att jag skulle göra, liksom? Kunde de inte visa mig lite respekt? ”Hallå? Är du kvar? Vet du, en sån konstig sak hände alldeles nyss. Jag tyckte att jag såg dig här, precis utanför Café Opera. Märkligt. Men det var bara någon skum person som de jagade bort som stod och glodde in genom fönstret.

Stackarn. Hon ville väl egentligen bara komma in och få äta sig mätt. Nåväl. Ha nu ett riktigt gott nytt år, tills vi ses”, sa Martin och jag tyckte att jag hörde besvikelse i hans röst.

Det värkte i axeln där vakten tagit tag i mig. Det högg till och jag kände med handen att jag lyckats få in tusen taggar i låret. Luften var full av små, mikroskopiska iskristaller som reflekterades i alla färger från fyrverkerierna som just sköts upp från Kungsträdgården.

På avstånd hörde jag klapprande skor som sprang genom körsbärsallén i Kungsträdgården och jag förstod av hela räckan av olyckliga händelser den här kvällen att vem det än var som ägde de där skorna så var den personen helt klart ute efter mig.

En välbekant röst ropade mitt namn. Ändå vände jag mig inte om. ”Förlåt att jag springer efter dig så här på nyårsafton, men jag har försökt få tag i dig, genom din vän Martin.

Och min plan var hela tiden att möta dig under andra omständigheter, men…”

Jessika Gedin huttrade i sin gröna klänning och plöts75

ligt förstod jag hur mitt beteende måste verka för henne. ”Jag vet inte varför jag gjorde det, du bara råkade vara där och jag samtidigt och jag vet inte…”, började jag mitt försvarstal som jag inte förrän i den stunden förstod att jag repeterat inom mig. I fall att. ”…så såg jag dig genom fönstret och Martin… Jag har försökt nå dig, jag har ringt, men du har inte svarat, för jag har läst din bok… och jag älskar den! Nu undrar jag om du skulle vilja vara med i mitt program, i Babel…?”

Jag drog in den kalla luften så att den fyllde lungorna och såg upp på visarna på NK-klockan. De hade precis passerat tolv. Ett nytt år hade just börjat.

76

Ett oändligt slöseri med tid HON HADE FEMTON MINUTER KVAR att leva. Vad gör man med sitt liv när det ska ta slut bara om en liten stund?

Man gör det som är minst rationellt av allt. Man klamrar sig fast vid livet, vägrar släppa taget. Jag har ofta tänkt på det, vilket slöseri med värdefull tid.

Man kan väl säga att jag har blivit något av en expert på vad människor önskar sig allra mest när det är dags att dö.

Jag vill inte säga att jag direkt har gjort en marknadsundersökning, men man skulle nog komma fram till att det i alla fall handlar om ett statistiskt underlag.

Det märkliga är att de allra flesta verkar fästa sig vid sina liv, trots att de inte verkar leva alls. De verkar tro att de ska leva för evigt, och därför tar de ingen större notis om vad de gör om dagarna. De går till ett jobb där de förverkligar någon annans dröm, men inte sin egen. De sitter på tåget hem - om de har tur - men ofta får de stå och trängas med andra och stör sig på deras lukter, undviker att se någon i ögonen. Så spatserar de som lobotomerade in i närköpet för att handla på sig något skräp som de förmodligen inte skulle ge sin hund ens. Sen somnar de framför tv:n, utmattade efter en meningslös dag.

Att vädja för sitt liv i de lägena tycker jag är patetiskt. Ja, 77

jag kan inte se några som helst förmildrande omständigheter. Faktum är att jag anser att de redan är döda, innan de börjar vädja och kämpa för sina liv. Sina patetiska små inskränkta liv.

Jag anser mig göra en god gärning för mänskligheten som rensar bort de odugliga, de som på något vis till slut ändå bara kommer hamna i sjukstatistiken eller förbittra sin omgivning.

Visst kan det verka förmätet och i allra högsta grad fåfängt, men jag har upptäckt att jag har en gåva att få människor att se sina liv utifrån de förutsättningar de har, men som de inte utnyttjat. Jag får dem att inse allt de kunde ha åstadkommit, men som de bara slösat bort och att de därmed också förverkat sin rätt till att leva. Det kanske låter onödigt sadistiskt. Men jag kan försäkra att jag inte gör det för att jag njuter av att se dem lida eller för att få dem att uppleva sin död som mer meningsfull.

Ja, nu när jag berättar om det kan jag förstå att det kan framstå som en smula besynnerligt, men jag tycker i alla fall att jag fyller en viktig funktion.

Och som sagt så för jag ju statistik över vad man mest klamrar sig fast vid när man inser att man ska dö.

Förvånansvärt många kommer med någon slags bikt.

Berättar sina djupaste hemligheter om synder de har begått. Precis som om jag skulle ha möjlighet att förlåta dem, eller kanske för att de vill ha empati. Hur man nu kan tro att vedervärdiga handlingar skulle väcka min sympati. En del skyller på någon annan. Att inte ens ta ansvar för sina egna val och handlingar ger mig bara ytterligare skäl att tycka att min gärning är en tjänst för mänskligheten.

Nu kanske du invänder och säger att det är en högst 78

subjektiv ursäkt för att jag ska rättfärdiga mitt handlande.

Och kanske har du rätt. Men innan vi bestämmer oss för det, vill jag ändå att du lyssnar på min historia och att du sedan talar om för mig om jag gjorde fel som bragte Keth Turner om livet.

Vi kan för enkelhetens skull säga att Keth Turner var skådespelerska. Ja, jag vill absolut inte avslöja hennes riktiga identitet, det vore inte comme il faut.

Hon var alltså skådespelerska men för det mesta stämplade hon och jobbade extra i ett bageri. ”Ett brödfödejobb”, påpekade hon.

Just det, det var för att få ihop till brödfödan. Vilket jobb är inte för att få ihop till brödfödan, undrar jag då?

Men det är kanske en diskussion vi kan ta vid något annat tillfälle när vi har mer tid.

Hur som helst hade hon också små roller både på teatern och på tv. Det var svårt för skådespelare att i dessa tider hitta ett jobb. Alla roller verkade gå till någon annan. ”Kan du fatta det? Jag har ju utbildat mig på Teaterhögskolan och självaste Birgitta Andersson hade mig som sin favoritelev. Hon sa att jag skulle gå långt, ja att jag förmodligen skulle kunna ha en internationell karriär med min begåvning. Men nu förtiden verkar det inte spela någon som helst roll. Nu är den största meriten att man är ung och vacker. Sen att man helt saknar talang verkar kvitta lika”, fnös hon.

Inte ens de roller som hade kriterierna att det skulle vara en oattraktiv, medelålders kvinna med övervikt gick till Keth. Det var alltid Gun-Britt som fick de rollerna. ”Och hon som redan har så mycket jobb. Varför kan inte 79

hon dela med sig lite till mig?” gnällde hon med sin pipiga småflicksröst som gnisslade som en torr krita på en sån där svart tavla man hade förr i tiden i klassrummen. ”Hur då?” ”Ja, istället för att sitta i teatergruppen och beklaga sig över att hon inte har tid med allt, bara för att hon har så många roller, så kunde hon väl tipsa om mig? Vad är det för solidaritet att bara ta alla jobben själv när man egentligen inte har tid? Det är väl ändå det gruppen är till för?” sa hon.

Det var så sant, jag glömde berätta att det var en grupp med skådespelare som träffades varje vecka för att utbyta erfarenheter, kontakter och fungera som en skådespelarförmedling. Kraven för att vara med var att åtminstone en gång i månaden dela med sig av tips om roller eller audition.

Eftersom Keth inte bidragit till detta på nästan ett halvår, riskerade hon att uteslutas från gruppen. ”Jag har inga kontakter och de få kontakter jag har måste jag ju vara rädd om. Jag kan ju inte dela med mig till vem som helst. Tänk om jag rekommenderar någon och så blir det fel. Då kommer det bara slå tillbaka på mig själv. Men jag menar det är ju annorlunda för en sån som Gun-Britt som är helt nedlusad med jobb.”

Keth satsade på sin karriär. Ingen kan säga något annat.

Alla pengar hon tjänade i bageriet gick till dyra porträttbilder och fabulösa kläder. Hon gick i en exklusiv självhjälpsgrupp för att gå ned i vikt och ägnade timmar varje vecka i gymmet. Inte för att det gav några som helst resultat. Det var som att alla ansträngningar absorberades i tomma intet. (Kanske för att hon kunde ta gratis bröd med sig hem från bageriet.) Och några roller blev det inte heller.

Bara för att jag ska kunna berätta den här historien 80

skulle jag kunna påstå att hon bodde i en lägenhet i Vasastan. ”Våning”, sa hon. ”Va?”sa jag. ”Ja, det är en våning eftersom bostaden upptar ett helt våningsplan. En lägenhet delar ju utrymmet på våningsplanet med någon annan bostad…”

Ja, okej då, inte en vanlig liten lägenhet, utan en våning.

Hon hade ärvt den av sin gamla mamma som hade gått bort några år tidigare. Keth hade då hävdat att hon var den som behövde den bäst och därför fick hon ta över kontraket. ”Ja, min syster har både man, hund, hus och en arvinge.

Hon har ju redan allt. Men jag, jag behöver ju en bostad där jag kan känna mig trygg. Tycker du inte hon borde ha unnat mig det?” sa hon.

Lägenheten skrevs över till Keth med förbehållet att pengarna vid en försäljning skulle delas lika mellan systrarna.

Möblerna och sakerna i lägenheten fick vara kvar och den obehagliga och känslosamma bodelningen kunde skjutas på en obestämd framtid, vilket egentligen alla var glada över.

Våningen innehöll tunga mahognymöbler och dyr konst.

Men Keth var inte nöjd. Systern hade lämnat allt, men tagit med sig det enda föremål som Keth någonsin brytt sig om en liten bronsskulptur av en räv. Keth mindes hur hon svåra stunder hade suttit under salongsbordet i det mörka biblioteket och pratat med denna räv. Och nu hade systern vårdslöst ställt den på spiselkransen hemma i sin villa i Bromma. ”Det kan man ju se, att den inte hör hemma där. Där blir den bara som en av alla andra prylar i det överbelamrade 81

huset. Det är så hjärtlöst av henne att ta just den, när det fanns miljontals andra saker hon kunde ha valt”, sa Keth. ”Okej, det fanns inget annat i våningen som…” ”Precis, jag tog upp det med henne: ’Jag har tänkt på en sak och blivit ganska ledsen faktiskt’, sa jag. ’Jaha, vad har du tänkt på’, sa hon. ’Jo, det här med bodelningen, jag vet inte om den blev så rättvis kanske.’ ’Nej, jag är glad att du tar upp det, jag har också tänkt på att det kanske blev lite snedfördelning…’, sa hon. ’Ja, för du tog faktiskt det enda som jag någonsin ville ha och jag kan inte förstå att du tog den. Du vet att den där mässingsräven var… ja, egentligen min enda vän under barndomen.’ ’Nej, Keth, jag visste faktiskt inte att den var det’, sa hon.

Hur kunde hon inte veta det? Det var ju som att hjärtat slitits ut ur kroppen på mig när hon tog den där! Hur kunde hon inte veta?” sa Keth förtvivlat. ”’Du får ursäkta mig, Keth, men det här verkar så absurt för mig’, sa hon.

Absurt? Hur kunde hon säga att det var absurt? Hon har ju allt! Men jag, vad har jag? Ingenting! Och det enda jag begär, eller snarare det jag vädjade till henne om, det var att ge mig mässingsräven… Men hon sa nej. Förstår du? Det enda som någonsin betytt något vägrar hon mig!”

Så nu satt vi i en överbelamrad lägenhet med ett stort tomt ekande tomrum där mässingsräven tidigare hade stått.

Hon ville absolut inte komma till min mottagning, utan ville att vi skulle ses hemma hos henne.

82

”Jag vill inte skylta med att jag behöver … hjälp”, spottade hon ur sig. ”Så vad skulle det vara värt för dig att få ordning på karriären och relationen till din syster? Vilket pris är du beredd att betala?” ”Och mässingsräven!” la hon till. ”Okej, karriären, relationen till din syster OCH mässingsräven. Vad är det värt? Säg ditt pris?” ”Allt! Det är värt allt för mig! Hela mitt liv!” sa Keth.

Hon bestämde sig för det stora paketet - total makeover.

Jag höll med henne om att det var ett gott val. I hennes fall hade det inte hjälpt att bara dutta lite här och där. Skulle det bli någon förändring, skulle hon vara tvungen att satsa allt.

När hon visade runt i våningen, som den närmaste tiden nu också skulle bli mitt hem, var det som att hon kröp ihop, hukade sig för något eller någon jag inte såg. ”Här är sovrummet”, sa hon och såg ut att helst vilja stänga dörren på en gång.

Mitt i rummet stod en stor säng med sänghimmel. Bara det, som om det vore på 1700-talet i ett gammalt slott. Mot väggen stod en stor spegel med guldram lutad. Jag sträckte mig in för att se mer, men hon stängde bestämt dörren. ”Och här är salongen”, sa hon och svepte med handen.

Efter husesynen förstod jag att den här våningen mycket väl skulle tillfredsställa mina behov. ”Jaha, Keth. Vad ska vi börja med, tycker du? Prinsessrollerna eller systern?” ”Men mässingsräven då?” ”Den kommer du få på köpet med systern”, sa jag segervisst. ”Okej, då är det prinsessrollen! Det är möte med teater83

gruppen i morgon kväll. Då ska rollerna fördelas.”

Det fanns ingen tid att vänta. Jag började genast med förberedelserna. Håret skulle blonderas. Kläderna skulle väljas ut. Läppstiftet skulle på.

När jag såg mig i helkroppsspegeln i sovrummet, tyckte jag själv att resultatet blivit riktigt lyckat.

Jag gick in till Keth för att se vad hon tyckte. Hon såg ännu räddare ut än när hon visade mig runt i våningen. ”Du ser ju ut som jag, fast snyggare”, stammade hon. ”Ja, vad trodde du? Det går ju inte att imitera alla valkar rakt av.” ”Men jag trodde att det var jag som skulle…” ”Jaha, men så jobbar vi inte, ser du.” ”Men.. ” Inför vacklande klienter som är i stånd att ta det stora steget så brukar jag ställa den frågan som brukar ge mest utdelning. ”Vill du ha rollen eller inte?”

Jag skred in i teaterlokalen och såg mig omkring och log åt alla jag mötte. Såg dem i ögonen och tog i hand. De flesta såg ut att vilja undvika mig, som att det fanns en konspiration som kokade i bakgrunden. Men jag lät dem inte komma undan. ”Keth, du ser … strålande ut, faktiskt! Vad har hänt?”

Gunilla, den informella ledaren för gruppen, granskade mig ingående som om hon sökte sprickor i fernissan. ”Inget särskilt. Jag har bara sovit bra på sistone”, sa jag och log mitt varmaste leende.

Det blev dags att gå rundan. Var och en skulle ge tips om auditions och kommande produktioner som kunde passa de 84

andra deltagarna. Gunilla spände ögonen i mig. De andra såg ned i golvet eller på sina händer. Jag förstod att klockan var slagen för dem att fälla sin dom. ”Jaha, om du börjar då”, sa Gunilla och log.

Det blev helt tyst. Jag kunde höra hjärtan som slog, den sura doften av adrenalin. Någon blottade hotfullt sina huggtänder. Men jag var förberedd. Med Keths hjälp hade jag jobbat hårt i några timmar och lyckats hitta något till dem var och en.

Jag gav först en liten resumé om varför jag trodde rollen skulle passa honom eller henne. Sen delade jag ut en mapp till dem var och en som innehöll utskrifter om uppsättningen, manus i de fall jag lyckats snoka rätt på det samt lite korta fakta om regissören och vad som var troligt att hen sökte för egenskaper hos sina skådespelare.

Humöret steg hos de andra i gruppen. Än en gång förundrades jag över hur lite som behövdes för att stävja en mob. Bara man lät dem slippa konfronteras med sin egen konflikträdsla var enormt mycket vunnet.

Jag hörde hur någon viskade till den andre: ”Vad har hänt? Keth har verkligen gjort sin hemläxa!

Det är som någon annan som tagit över hennes kropp.”

Jag berömde de andras tips och råd och var tillmötesgående på alla sätt. ”Ja, vi vet alla varför vi är här i dag. Vi ska ju dela ut rollerna till den här uppsättningen med Lilla Prinsessan och du Keth har ju sagt att du vill vara prinsessan…” ”Ja”, sa jag och log ljuvt och nickade åt de andra.

Nu kom sanningens minut.

När jag senare kom hem till Keth på kvällen efter en 85

barrunda med teaterkollegorna, hittade jag henne i ett mörkt hörn av salongen. ”Var har du varit?” sa hon förebrående. ”Jag har ordnat din prinsesse-roll och firat med dina skådespelarkollegor”, sa jag sorglöst. ”Har du firat? Men det var ju jag som fick rollen! Varför fick inte jag vara med och fira?”

Jag svarade inte på det, utan letade upp en fin flaska vin som stod i salongsskåpet som jag hällde upp två glas som jag sköljt av från gammalt damm. ”Imorgon tar vi tag i din syster. Men idag ska vi fira”, sa jag.

Systern såg avvaktande på mig när jag kom. Jag hade förberett mig i ett par timmar för att hitta små presenter till barnen och en bukett tulpaner till ”syrran”. Märkligt nog släppte hon in mig, även om hon förundrat såg på när jag nojsade med barnen. ”Du verkar … annorlunda”, sa systern misstänksamt. ”Vad roligt att du märker det”, sa jag avväpnande. ”Om jag inte visste bättre skulle jag nästan förneka att du är min syster. Det är som om du är någon helt annan.” ”På vilket sätt är jag annorlunda?” sa jag nyfiket. ”Du verkar … lycklig!”

Jag log och gav henne en lång kram under vilken jag kände att det sista av hennes motstånd gav vika. ”Det har varit en lång vinter”, sa jag sen.

Vi kom överens om att vi trots allt skulle sälja våningen och alla möbler, men att hon på intet sätt behövde oroa sig. ”Jag tar hand om det. Du behöver inte tänka på det som har barnen och allt. Men jag tycker vi förtjänar en nystart 86

och att vi en gång för alla kan lägga det gamla bakom. Tycker inte du?” sa jag och hon log tacksamt. ”Men jag tänkte att innan jag säljer allt, så kanske du vill ta en titt och se om det verkligen inte är något annat du vill ha?”

Resten av veckan tvingade jag Keth att städa i våningen och göra sig av med gammalt bråte. När mäklaren kom gnuggade han händerna. ”Det är inte ofta man får ett sånt här fint objekt”, sa han som om affären redan var i hamn.

Keth närde en tynande tillvaro och blev alltmer osynlig och smälte nästan in i väggarna. Lite halvhjärtat protesterade hon när jag resolut la ut prylar och möbler på auktionssajter och andrahandsmarknader. Det som inte såldes gav jag bort till missionens second-hand-butiker.

Till slut var våningen såld, tömd och repetitionerna för Lilla Prinsessan skulle snart börja. Keth hade lagt det vinnande budet på en centralt belägen lägenhet nära stadens puls. ”Syrran” hade varit över kvällen innan och i andakt lämnat över den lilla mässingsräven som ju var så betydelsefull för Keth. ”Så där ja!” sa jag. ”Nu har du fått ordning på din karriär, dina relationer OCH du har fått din älskade mässingsräv.” ”Ja”, sa Keth uppgivet. ”Jag har väl det.”

Vid det medgivandet sköt jag diskret fram räkningen för de senaste veckornas ansträngningar för att få ordning på hennes liv. ”Nej, men… jag trodde vi var vänner”, protesterade hon och såg förebrående på mig som en liten flicka som just förlorat sin Best Friend For Ever. ”Dessutom - när jag försöker 87

dela mitt liv med andra, så känner jag mig bara ännu mer ensam. Som att jag tvingas ge bort en dyrbar del av mig själv. Jag är ju inte du. Hur ska jag kunna leva vidare nu när du har ställt till allting så här för mig? Missförstå mig rätt, men jag har ju ingenting kvar av mitt gamla liv. Det enda jag har är den här värdelösa mässingsräven.”

Det var då jag bestämde mig för att döda henne. Okej, okej, jag förstår vad du tänker. Är inte det lite väl drastiskt att döda någon bara för att de inte vill betala en räkning?

Men å andra sidan hade hon själv sagt att hon var beredd att offra sitt liv för att få allt det där som hon önskade sig. Hon hade satt sitt eget pris. Och ändå - nu när slutet närmade sig - var hon plötsligt så angelägen om att få fortsätta leva.

Vädjade till mig och kved fram ett ”varför?”. ”Du hade alla de här tillgångarna, men du använde dem slarvigt. Några använde du inte alls. Du suktade efter något annat som du aldrig fick, istället för att ta vara på det du hade. Egentligen fanns det aldrig någon annan avsikt än att jag ville ge dig möjligheten till ett avslut. Ungefär som ett bokslut. Och summan av ditt liv blev noll och intet”, sa jag medan Keth hulkande vädjade för sitt liv.

88

Bland de redan döda AGNES GLAS TYCKTE ATT DET VAR NÅGOT särskilt med begravningar. De vackra, doftande blommorna. Prästen och de tröstande orden. Psalmerna. Närheten till döden och kraften i livet samtidigt. De sörjande och sorgen som förenade trots att man aldrig träffats tidigare. Adrenalinet, tårarna och ibland även ilskan och aggressiviteten. Förundran över ljuset och glädjen som ofta fick rum vid sidan av sorgen.

Och hade man tur kunde solen lysa in genom kyrkfönstret i precis rätt ögonblick som en påminnelse om det eviga livet.

Agnes Glas gick aldrig till samma kyrka två gånger i rad.

Hon klippte ut begravningsannonserna och förde noggranna anteckningar. Prästen skulle inte få anledning att undra.

Efter en begravning skrev hon noga ned hur många gäster som kommit och vad som bjudits på minnesstunden: Tårta eller kakor, snittar eller varm buffé. Samtalen kring borden efteråt, om de var lättsamma eller bittra. Avslappnade eller spända.

Agnes Glas antecknade noga om solen brutit in i det ögonblick då prästen gav den aronitiska välsignelsen, eller om den helt uteblivit. Just detta såg hon som ett tecken på 89

om människan levt gott eller ont. Bröt solen igenom, fanns också en möjlighet till försoning i livet efter. Om inte, ja då, då fanns nog inte mycket till hopp.

I den efterföljande minnesstunden försökte Agnes Glas sitta så nära de närmast sörjande som möjligt. Hon ville se deras reaktioner på talen, höra samtalen om den avlidne.

Ekot från ett liv som tagit slut. De som gått bort när deras tid var inne. De som gått innan de börjat leva. De som sörjdes av många. De som bara samlat på sig en handfull.

En gång var det bara Agnes Glas och prästen. En galen tant som visst hette Hilma. Tok-Hilma, upplyste prästen henne om i sitt tal. Hennes kista den allra enklaste i masonit. En tydlig markering att hon var kommunens egendom, samhällets angelägenhet, att hon tillhörde alla, men inte angick någon särskild.

Agnes Glas hade nära till tårar. Hon tänkte på Tok-Hilma i hennes kamp att höra till, hur det måste vara att vara en som ingen ville veta av. Prästen gav sitt tal trots att det bara var till Agnes. Hon svarade med att gråta så högljutt och snörvlande att prästen kom fram till henne efteråt för att trösta. ”Jag visste inte att Tok-Hilma hade någon så nära”, sa prästen.

Agnes Glas bara viftade med händerna framför ansiktet och visade att hon hade svårt att prata i sitt sörjande tillstånd. Men prästen envisades med att bjuda henne på kaffe och tårta på ett närbeläget konditori. Ville höra mer om vem Tok-Hilma hade varit - ja förutom att hon varit galen.

Agnes Glas visste inte riktigt vad hon skulle hitta på att säga. Uppenbarligen kände prästen Tok-Hilma väl. Agnes 90

Glas kunde bara be en bön att hon skulle träffa någorlunda rätt.

Efter det vände hon alltid i dörren om hon såg att hon skulle bli den enda begravningsgästen.

Agnes Glas kände sig ofta ensam och övergiven. Ibland kände hon ett obevekligt behov av att falla i gråt. Hon sa sig att detta trots allt var bättre än att falla isär.

Tankarna kretsade kring det oundvikliga, det att vi alla måste dö en dag. Kanske inte så mycket på att tiden då skulle ta slut och allt hon ville hinna med när hon fortfarande levde. Nej, hon tänkte mer på hur många som skulle dyka upp på hennes begravning Skulle det sluta för henne som det gjort för Tok-Hilma? Eller skulle det bli som på Tage Bergmans då kyrkan varit fylld till bredden? Inget hon kunde säga med säkerhet - hade hon egentligen någon för säkert?

Det var på Märta Fridmans begravning Agnes Glas såg honom första gången. Som vanligt hade hon kommit i god tid för att få en bra plats där hon både kunde betrakta prästen, kistan med blommorna och ändå diskret vända huvudet för att betrakta de sörjande. Att döma av deras ansikten hade Märta varit älskad, men döden var också väntad. Hon var en gammal människa som fått lämna jordelivet utan att lämna efter sig bitterhet eller osagdhet. Det skrev Agnes Glas också sedan noggrant ned i sin anteckningsbok.

Märtas barn hade kostat på blomsterarrangemangen och kistan var prydd med guldornament. Det fanns två kategorier av anhöriga som valde guldornament: De som verkligen hade haft en nära relation och respekterat den av91

lidne och de som ville visa upp en fin fasad. Märtas anhöriga såg ut att tillhöra den första kategorin. Luften kring dem var ljus och lätt utan den karaktäristiska doften av skuld.

Han satt näst längst bak i mitten och det märktes ju eftersom kyrkan inte var mer än halvfull. Kostymen oklanderlig och skjortan struken. Pannan i djupa veck. Håret gråsprängt. En stilig man. Ändå skrämde han vettet ur Agnes Glas. Det var något med blicken. Beslutsamheten. Och sättet han intog hela rummet med sin uppmärksamhet och utan att göra en onödig rörelse. Agnes Glas la märke till att han log för sig själv som att han just tänkt på något lustigt medan prästen talade om det svåra i Märta Fridmans sista tid. Att det var olämpligt att le vid ett sånt tillfälle behöver väl knappast särskilt omnämnas. Kanske förstod han det själv för det såg ut som att han försökte svälja något stort som hamnat på tvären.

Agnes Glas gav honom ett lite markerande ögonkast, något hon i och för sig fick anledning att ångra sedan, eftersom det drog onödig uppmärksamhet till henne.

Hennes första tanke var att han kanske haft ett horn i sidan till Märta Fridman eftersom han placerade sig så långt bort från de andra. Men vid minnesstunden efteråt satte han sig vid de närmast sörjandes bord - efter att ha fyllt sitt fat med smörgåstårta och sju sorters kakor - och samtalade avslappnat med dem som om de hade en lång historia tillsammans.

Själv hamnade Agnes Glas vid ett bord med några sörjande från Märtas ålderdomshem som darrande försökte att inte tappa hälften av smörgåstårtan i knät.

Agnes Glas var inte alls nöjd med placeringen; hon satt 92

lite för långt ifrån honnörsbordet för att kunna höra vad de pratade om. Men hon satt tillräckligt nära för att noterade att den gråsprängde mannen fortfarande hade kvar det där lekande leendet.

Andra gången Agnes Glas såg den gråsprängde blev hon först bestört. Hade hon slarvat med sina anteckningar?

Han satt med sitt nöjda leende på näst sista raden i mitten - samma placering som han hade haft i den förra kyrkan - det var därför hon noterade det.

Det var som ett ställningstagande, en medveten handling, ett utropstecken.

Den här gången var det Bo Bernhard som skulle begravas. Begravningsgästerna var en brokig samling. De närmast sörjande på första bänken såg ut att vara ett slumpvis urval, som plockade för att passa in i en Sifo-undersökning.

De verkade ha svårt att få en enhet, det enda som bundit dem samman var denna Bo Bernhard.

Agnes Glas försökte koncentrera sig på sina noteringar för att skingra tankarna kring den gråsprängde. Hon brukade vara noga med att sätta sig på olika platser i kyrkan, så att ingen skulle ta särskild notis om henne. Han verkade inte alls bry sig om det.

Hon sneglade diskret på honom för att försöka förstå om han hade känt den avlidne - eller om han var där i samma ärende som hon. Eftersom han nu satte sig på samma plats i kyrkan två gånger, så måste det bero på att han antingen fyllde en speciell funktion i gudstjänsten eller att hans ställning var självklar. Det var så Agnes Glas tankar gick.

Buffén efteråt var lika spretig som de anhöriga själva, som om de kommit överens om att alla skulle ta med sig 93

sin favoriträtt. Äppelpaj med vaniljsås, piroger med fetaost och spenat, spättekaka och köpepepparkakor. Stämningen var inte heller den allra bästa. De spontana talen gav en bild av en människa som å ena sidan varit inbunden och tyst å andra sidan jovialisk och social.

Det påminde Agnes Glas om när hennes pappa begravdes.

Det var hennes allra första begravning. Hon satt bredvid mamma längst fram i kyrkan. Begravningsgästerna nickade vördnadsfullt när de passerade och framlade sina kondoleanser. Agnes Glas nickade tillbaka och undrade om hon verkligen kunde kalla sig närmast sörjande.

Hon kände i gästernas blickar att de hade undrat var hon varit den sista, svåra tiden.Var hade hon funnits den natten då ambulansen kört upp ända till huset och varsamt burit ut honom från sovrummet och mamma slitit åt sig en kofta för att vara med honom? När de magpumpade honom och satte dropp. När mamma i desperation matat honom med gröt och han lydigt gapat och sväljt, trots att denna sista undergivenhet kostat honom livet.

När han drog sitt sista andetag och hans haka föll ned mot bröstet. Var hade hon varit då?

Agnes Glas mindes inte längre. Hon kom inte ens ihåg vem som ringde för att berätta. Det var som ett stort tomrum kring det där.

Det finns ju de som inte minns. De som går genom hela livet utan att minnas. Det är som en kroppsdel som saknas, en brist. En del forskning visar att om man bara äter en viss vitamin och tar sin omega-3, så kan minnet hjälpas på traven. Men om det var en förklaring, hur kunde det då komma sig att Agnes Glas visste exakt vad hon hade gjort, 94

med vem och var hon befann sig när Olof Palme dog? En människa hon inte kände, som hon aldrig hade träffat. ”Var är pappa nu?” hade hon frågat mamma. ”I himlen”, hade hon svarat. Vad annat var att vänta? ”Nej, men jag menar, ligger han i kistan nu?” ”Ja, hans kropp ligger där i kistan nu, men själen är hos Gud”, sa mamma.

Vid de orden hade hon börjat gråta. Tänka sig, pappas tunna kropp låg där i kistan. Hon sörjde de minnen som inte var hennes. Hon sörjde livet han levt utan henne. Hon sörjde att det var försent, att det egentligen aldrig funnits tid.

Man ska passa på när man lever. Hade han gjort det?

Mamma sprang runt och kontrollerade att allt var i ordning. ”Hur är det med snittarna? Kommer de räcka? Och stolarna, räcker de till?”

När gästerna kom tog mamma emot kondoleanserna med högburen värdighet. Ändå kunde Agnes inte låta bli att undra om känslorna gick in i hennes innersta, eller om det bara var något hon lärt sig att man skulle göra.

Agnes förundrades över talen. Inget av dem påminde om det hårda i tonen, det vassa i blicken. Istället trädde det fram en lustigkurre, en social man med stort umgänge. En som ställt till med gemenskapsaktiviteter på jobbet. Generös och inflytelserik på samma gång. Hjälpsam och med hjärtat på rätta stället.

Så det kanske bara var Agnes han inte hade brytt sig om?

Mamma hade verkat känna igen bilderna som målades av honom. Ibland skrattade hon till, som att minnet varit 95

berättat många gånger, men från pappas mun.

Agnes sörjde att han aldrig visat för henne vem han verkligen var.

Tredje gången reagerade Agnes Glas på den gråsprängde mannens närvaro - eller snarare hans frånvaro - eftersom hon inte kunde se honom någonstans när hon sökte med blicken. Hon kände en märkvärdig lättnad och ett visst irriterande, helt opassande, pirr när han dök upp en aning sen och satte sig på sin vanliga plats. När han då också såg rakt på Agnes Glas och gav henne en nick, som om de vore gamla bekanta, förstod hon att hennes sorgedräkt inte längre kunde kamouflera henne.

Hon fick svårt att koncentrera sig på sitt självpåtagna uppdrag. När Alice Glas läste anteckningarna från Leah Granlids begravning senare hade de varit spretiga. Stämningen, blommornas doft, prästen och de tröstande orden fick liksom inte riktigt fäste på papperet. Distraktionen fick också skulden för den uteblivna tillfredsställelse Agnes Glas brukade känna i ekot från det liv som tagit slut. Gränslandet mellan liv och död, hopp och förtvivlan, där Agnes Glas känt sig som mest levande hade förlorat sin spänning.

Plötsligt var det som att allt det här ståhejet kring ett sista farväl inte längre angick henne. Det enda hon kunde tänka på var den gråsprängde mannen i mitten av näst sista raden.

Fjärde, femte och sjätte gången handlade anteckningarna inte alls om prästens tal, blommorna, mottagningen eller den aronitiska välsignelsen. Allt handlade om honom.

Vad han hade på sig, om han suttit på samma plats (det hade han alltid), om han hade varit hos frisören, om han 96

var i tid eller sen (det skiftade), vad han valde från buffén och vilka han pratade med.

Han satte sig alltid med de anhöriga. Inte som Agnes Glas en bit ifrån, utan mitt ibland dem, som att han faktiskt hörde dit. Det förstod hon att så inte kunde vara fallet, eftersom de döda inte var släkt med varandra - det hade hon noga sett till att dubbelkolla. Dessutom lyssnade han inte bara, utan var med i samtalet, talade som om han kände den avlidne. Det brukade alltid sluta med att den avlidne glömdes bort och den gråsprängde blev centrum för deras uppmärksamhet. Han var järv. Vid den sjätte begravningen dristade han sig till och med till att hålla ett tal. Det var inte så långt eller ingående, men det var kärnfullt och fick de anhöriga att torka sig i ögonen. ”Egentligen sörjer vi ju inte dem som lämnat oss. Deras lidande är nu över. Det vi sörjer är det liv som vi inte längre kan dela med dem. De drömmar och planer som aldrig mer kan sättas i verket. Men kanske framförallt sörjer vi våra egna liv, det som har varit och det som kan bli. Och vi är rädda för att vi en dag ska landa i tomrummet, utan att ändå ha levt…”

Efteråt, när han passerade Agnes Glas, viskade han knappt hörbart till henne: ”Snygg klänning idag!”

Till slut bestämde sig Agnes Glas för att konfrontera honom. Hans ansikte klövs i ett leende som fick henne att tänka på ett vildsvin med stora hörnbetar. Hon rös till över förvandlingen. ”Åh, jag är advokat, ser du. Det ingår lite i jobbet att vara med även vid den sista vilan. Sen måste jag medge att det också är ett effektivt sätt att skaffa nya kunder. Alla ska vi ju den vägen vandra, som man brukar säga”, sa han och såg 97

plirande på henne. ”Men frågan är vad du gör här?”

Konstigt nog hade hon inte reflekterat så noga över det.

Hon antog att det var något hon ville få svar på. Kanske letade hon efter ett särskilt livsrecept. ”Ja, eller också är du en sån där likmask, som vi brukar säga, en sån som kalasar på de döda”, sa advokaten och nickade eftertänksamt. ”Hon finner inte näring i sitt eget liv, utan tar sin livnäring från de redan döda.” ”Jaha, lite som du då”, sa Agnes Glas spydigt.

Advokaten begrundade detta innan han nickade. ”Hur många begravningar har det blivit?”

Det hade blivit minst två begravningar i veckan, ibland fler, ända sedan hennes far begravdes. Agnes Glas låtsades räkna efter. ”1342”, sa hon.

Advokaten visslade till. ”Inte illa! Och vad har du lärt dig av det?”

Agnes Glas funderade över det en stund. Sen sa hon: ”Att här i det ekande kyrkrummet bland liljor och kandelabrar som vi blir exakt det vi var ämnade till att vara - i minnet”, sa hon.

När Agnes Glas kom hem den eftermiddagen och bläddrade i tidningen klippte hon inte ut dödsannonserna som vanligt. Hon tänkte istället att nästa begravning fick bli hennes egen. ”Nu är det dags att ta plats bland de levande”, tänkte hon.

Det låg något hoppfullt i det. Hon smakade på det. ”Bland de levande.”

Sen bläddrade fram till bröllopsannonserna.

98

Om dagen i dröm JAG DRÖMDE EN MÄRKLIG DRÖM i natt. Trappan utanför dubbeldörrarna vid entrén var täckt med ett tunt lager av glas som också spridit sig in över farstun.

En fluga låg omtöcknad på rygg och spretade med sina tunna ben, kunde inte ta sig runt och upp igen. När skulle den ömkliga varelsen ge upp? Den verkade inte förstå att det var slut på sommaren, att hösten sedan länge passerat och vintern sedan frusit allt levande. Flugan borde vara tacksam för den tid den fick, men nu var det slut. Skulle det vara så svårt att förstå? Att hänga sig fast vid livet, ligga vädjande och sprattlade, hur meningslöst det än var. Hoppades att någon skulle förbarma sig.

På golvet ett lager damm. Ett blodspår. Kanske någon som skurit sig på glaset.

Köksklockan tickade fram. Kylskåpsfläkten tog ett djupt andetag och bytte varv. Kaffemaskinen blinkade sitt viktigaste budskap ”Dags att byta filter - annars gäller inte garantin”.

Smulor längs med köksbänken efter månader av dagligt bröd.

En övergiven frukost med dialogen hängande över köksbordet.

99

”Kan du plocka undan? Jag har bråttom.” ”Javisst! Jag gör det sen.”

Ett ”sen” som blivit till timmar, dagar, veckor, tills det aldrig blev av.

I vardagsrummet stod soffan med de mjuka, klassiska linjerna på hedersplatsen. Kuddarna såg nypuffade ut och filten nyss nonchalant slängd över armstödet. På TV:n lyste en röd punkt. Fjärrkontrollen låg i spillror, som om någon kastat den hårt i golvet. Batterilocket var splittrat, men batteriet hängde kvar i en blåröd sladd som ett hjärta som inte ville sluta slå.

Murgrönan i de höga krukorna hade kurat ihop sig och börjat fälla sina blad på det såpaskurade trägolvet. En fluga studsade i desperation mot fönstret som om den för sent upptäckt att den var den enda överlevande som var kvar i detta dammiga, övergivna universum.

Blodspåren fortsatte upp i trappan och över hallgolvet.

Utanför sovrumsdörren en mer koncentrerad fläck. Sovrumsdörren öppnades med ett tryck och rummet badade i ett dammigt solljus som bröt in och målade ett sällsamt mönster av deformerade fönster över skänken, fåtöljen och sminkbordet.

Hon låg hopkurad på sängen så som jag lämnat henne, med bara trosor och linne på sig. Hennes armar höll om benen. Det halvt utväxta håret som en utfälld solfjäder på kudden. Hoppet hade lämnat henne, friden tagit över.

Allt var redan förklarat. Inget mer fanns att upptäcka.

Jag hade givit mig in i spegeln och spräckt den, från kant till kant. Och där inuti hade jag mött henne i hennes mörkaste innersta. Jag hade älskat henne där. Men inte så som hon ville, utan så som jag ville.

100

Spåren av blod hade lett mig hit men inte längre.

Precis där och då vaknade jag upp. Satte samman orsak och verkan. Handling och konsekvens.

Jag visste när jag såg henne att jag aldrig mer skulle vakna intill henne. Insåg att jag aldrig mer ville vakna utan henne.

101

Tevisdom för vilsna själar ”MIN STYRKA ÄR att jag är en av sju miljarder människor på jorden. Min svaghet är att jag glömmer bort det ibland.”

113 tecken med blanksteg. Alldeles för långt. Måste korta ned den. ”Min styrka är att jag är en av 7 miljarder. Min svaghet är att jag glömmer det ibland.”

86 tecken med blanksteg. Fortfarande för lång. ”Styrka: vi är 7 miljarder. Svaghet: jag är glömsk.”

50 tecken. Yes!

”Har du någon gång druckit Hera Te, så har du helt säkert läst mina visdomsord på tepåse-flärpen.” ”Nja, jag dricker nog mest java”, sa kommissarien, tog en klunk och gjorde en ful grimas när det brända kaffet nådde de nötta smaklökarna.

Kvinnan ryckte på axlarna och såg ned på det överbelamrade bordet. På anslagstavlan i det trånga rummet hängde några lappar och en reklambroschyr från en resebyrå. ”Som sagt är du här bara för att vi upplysningsvis vill höra dig, eftersom du befann dig på brottsplatsen. Till att börja med, vad heter du?”

102

”Alice! Alice Lagergren.” ”Självklart vill jag höra allt du har att berätta om vad du egentligen gjorde på brottsplatsen. 987 kvinnor döda. Du har tur som är i livet.” ”Praktik.” ”Va?” ”Ja, jag var där för att jag gjorde min praktik på Byrån.

Eller som jag kanske formellt fortfarande har där. Ja, om Byrån nu finns kvar efter det som har hänt.” ”Jaha, berätta mer om det!” ”Om man lyckats bli praktikant på Byrån, så är man lägst bland de högsta och då är man ändå högre än dem som är högst av de lägsta”, sa Alice och nickade. ”Jaså, jaha”, sa kommissarien och noterade i sitt anteckningsblock. ”Ja, den största anledningen till att jag alls ville jobba där var förstås på grund av Kajsa.” ”Kajsa?” ”Ja. Högst av de högsta är Kajsa. Kajsa Ivar. När hon glider in på kontoret är det som en inandning. Sen är det som att alla håller andan tills Kajsa går igen, då luften pyser ut.

Alltså tänk dig, en gång kom Kajsa in med en fruktansvärt töntig mössa som stod rakt upp som en strut. Men på Kajsa blir den exklusiv. Det är sån hon är. Allt som Kajsa har på sig är rätt. Allt hon äter, dricker, sover och gör styr världen.

Det kommer ständigt bud till henne med prover från alla möjliga varumärken. Tumme upp och varan säljer, tumme ned och de kan lika gärna dra tillbaka produkten och börja om. ’Guldägget är inget värt om du inte styr marknaden’, är Kajsas devis.” ”Guldägget?” kommissarien såg misstänksam ut.

103

”Haha, ja, förlåt, Guldägget är alltså reklambranschens motsvarighet till filmvärldens Oscar eller Guldbagge”, sa Alice.

Hon tystnade och tänkte efter. ”Visst, jag hade också hört ryktena om att Kajsa hade lite obskyra metoder för att nå ut med sina reklambudskap, men jag visste inte… hade jag vetat hade jag naturligtvis inte…”

Alice såg ned på sina händer. Kommissarien betraktade den späda lilla kvinnan. Hennes lockar rullade ned för hennes axlar som mörka vattenfall. Ögonen hade en sällsam, återhållsam inre glöd som han hade svårt att slita blicken från. Synd bara med hennes funktionsnedsättning. Hon haltade svårt och gick med stöd av en rollator. ”Vänta lite här, jag måste ringa ett samtal”, sa kommissarien och gick ut med raska kliv.

Alice hörde hans dämpade röst genom glaset. ”Kajsa Ivar på Byrån. Ja, ta in henne genast misstänkt för mordet på 987 kvinnor…”

Kommissarien kom in igen. ”Så vad exakt var din uppgift på… Byrån?” sa han efter att ha konsulterat sina anteckningar. ”Jag skrev små visdomsord till tepåseflärparna till Hera Te. Max 50 tecken inklusive blanksteg. Hera är ett gammalt anrikt temärke. Faktum är att mina visdomsord lyckades hjälpa upp försäljningen en hel del och blev en snackis bland de inbitna tedrickarna. Ja, de började se mina små visdomsord som ett dagens horoskop.” ”Jaså, jaha.” ”Hur som helst så tyckte inte Kajsa att det räckte, utan 104

ville se en större försäljning. Och det var då hon äntligen fick upp ögonen för mig.”

’Alice, kan du komma in till Kajsa ett slag?’

Jag blev alldeles ställd. Kajsas sekreterare Tessan hade aldrig tilltalat mig tidigare. ’Javisst’, sa jag skräckslaget.

Antingen var det här stunden jag väntat på, eller så var det stunden som skulle sätta punkt för mina drömmar. ’Alice’, sa Kajsa och såg ned i sina papper för att kontrollera att hon sagt rätt namn. Hon bad mig aldrig sätta mig ned, så jag stod kvar - som en skolflicka. ’Du har jobbat här som praktikant nu i…’ ’…två år’, fyllde jag i. ’Just det! Hur trivs du här på Byrån?’ ’Väldigt bra. Det är väldigt trevlig stämning här’, sa jag.

Kajsa nickade och log. ’Med tanke på att du gick ut med högsta betyg från Handels och att du också fått goda vitsord från alla reklamskolor du har gått, så måste jag säga att du är enormt tålmodig som jobbat som praktikant så länge.’

Jag kände hur jag frös fast i golvet. Hade jag varit för tålmodig? Kanske borde jag ha visat framfötterna mer? ’Se inte så rädd ut. Jag gillar det! Dessutom gillar jag det du har gjort med tevisdomen under de här åren.’

Kajsa bläddrade lite bland sina papper. ’Nu vill vi gärna ta ett steg vidare med Hera, höja det till en annan nivå. Vi tänkte göra en alldeles speciell kampanj och jag vill att du ska vara projektledare. Om te inte är den dryck som är hetast just nu, så ska vi se till att det blir det’, sa Kajsa.

105

”Jag blev så klart väldigt smickrad. Men när jag fick höra om upplägget på kampanjen, så blev jag tveksam. Men jag visste ju att jag inte hade så mycket att sätta emot.” ”Kan du berätta om upplägget för kampanjen?” ”Kajsas idé var både enkel och genial. Men fullständig omöjlig. Hennes idé var nämligen att starta en religion.”

’Det räcker inte med att bara vilja tillhöra en speciell grupp eller att vilja nå en speciell status. Den verkliga marknaden är den som styrs av människors inre övertygelser. Om vi kan starta en religion, så kan vi helt och hållet styra hur människor tänker, vad de har på sig, vad de äter och vad de gör’, sa Kajsa.

Jag undrade om det verkligen skulle hålla. ’En sak ska du lära dig om reklambranschen, Alice, och det är att om du ska ljuga så ska du ta i allt du orkar. Ju mer osannolik och märklig en lögn är, desto större sannolikhet att folk tror på det’, sa Kajsa och log.

Sen kom hon närmare så jag kunde känna hennes andedräkt som ångade av orientalisk vitlök och spiskummin från lunchen. Hennes ord kittlade i mitt öra. ’Du förstår, folk är så godtrogna att de inte tror att någon skulle kunna ljuga om något så osannolikt, eftersom de då helt logiskt tänker att ingen skulle tro på det. Och därför måste det vara sant.’ ’Så du vill att jag ska ljuga’, sa jag. ’Nja, inte ljuga direkt. Vi ska bara göra ett litet experiment. En förstudie till en kampanj. Och då behöver jag någon jag kan lita på. Kan jag lita på dig, Alice?’

Jag kände hur en liten röst i mitt innersta försökte mana mig att springa därifrån.

106

’Självklart’, sa jag istället.

Alice stannade i sin berättelse och såg upp på kommissarien. ”Ja, jag hoppas att ni inte dömer mig nu. Jag hade kämpat så länge för att komma dit. Hade jag vetat att… ja hur det skulle gå hade jag aldrig…”

Hon kämpade med rösten och stora tårar rullade nedför kinderna. ”Såja, jag har hört mycket värre saker från den stolen där du nu sitter. Tro mig, det finns många som givit efter för mindre saker”, sa kommissarien och la en tröstande hand på hennes axel. ”Tack”, viskade Alice. ”Så, vad hände sen? Närhelst du är redo”, sa kommissarien försiktigt men såg stressat på klockan. ”Ja, jo, alltså Kajsa vände sig mot mig och såg på mig med en blick som jag aldrig tidigare fått. Som om jag var någon. Någon att räkna med. En i gänget. ’Bra där, Alice. Jag visste väl att du hade det i dig’, sa hon. ’Sa jag inte det Tessan, att Alice är en oslipad diamant?’ ”Tessan är Kajsas assistent och följer Kajsas minsta vink som en oreflekterad slav.”

Kommissarien skrev ned något i sitt anteckningsblock, ursäktade sig igen för att ringa ett nytt samtal.

”Vad hände sen?” ”Ja, alltså jag blev utsedd till att spela den reinkarnerade gudinnan Hera. Något som för övrigt var en enormt otacksam uppgift. Det där talesättet om att det är ensamt på toppen, det stämmer verkligen.

107

’Det måste vara en person som inte har någon familj att ta hänsyn till, inga tydliga egna ambitioner och tillräckligt desperat efter ett jobb för att tacka ja till den här otacksamma tjänsten som gudinna. Någon som du, Alice’, sa Kajsa och kastade huvudet bakåt och skrattade.

Vi hyrde in oss på en yoga-studio och till den första sessionen kom det tre personer. Inger som var en hängiven människorättsadvokat som arbetade för att hjälpa flyktingar att få stanna. Ofta slutade hennes arbete på Arlanda där hon fick vinka av olyckliga, rädda människor som förmodligen reste mot en säker död. Amira som var nagelterapeut men drömde om ett liv som författare. Framförallt kämpade hon med vikten och hade på något sätt fastnat i det istället för att lägga sin energi på det hon verkligen ville.

Amira tog med sig sin mamma Maggan som inte tycktes komma in i en vanligt lunk med normala vanor efter att hon haft en stroke.

Men de tog med sina vänner som i sin tur tog med sina.

Jag la mig till med en liten grekisk brytning och hade i presentationen förklarat att det funnits reinkarnerade Hera före mig och att detta ämbete gick i arv. Därför kunde inte någon från någon annan släkt reinkarneras, men man kunde bli utvald till ett ännu striktare ’apostel’-program med en speciell diet och djupare undervisning om de livsstrategier som Kajsa och Tessan hade snickrat ihop på Byrån. ’Det som krävs av er är total underkastelse. Om ni inte är beredda på det, kan ni lika gärna lämna oss nu. Hera är inte för dem som halvhjärtat bestämt sig för att ändra sitt liv lite grann. Hera är för dem som vill göra en verklig förändring inifrån och ut’, sa jag och var lite nervös över hur budskapet skulle mottagas.

108

Men det faktum att några få vid varje session lämnade rummet, stärkte bara övertygelsen hos dem som valde att stanna kvar. De kände sig ännu mer utvalda.

Förutom att Hera förpliktade att genomföra en komplicerad te-ceremoni tre gånger om dagen, genomgick deltagarna ett strikt träningsprogram, deltog i sessioner med övningar och undervisning ur den ”heliga boken” – de samlade citaten från Heras tevisdom - och erbjöds enskilda samtal med den reinkarnerade gudinnan Hera.” ”Men, ursäkta att jag frågar, men din funktionsnedsättning, hur…”

Alice såg på honom med en förebrående min. ”Kajsa var förutseende när det gällde det och hon sa att allt jag behövde göra var att sitta stilla och inte röra mig.

Det skulle bara öka min gudinnestatus.” ”Ja, förlåt, jag kunde inte låta bli att fråga… fortsätt, förlåt, fortsätt nu.”

”Resultatet var förbluffande. Deltagarna i Hera blev vältränade, gick ned i vikt, fick en hälsosam färg på kinderna och en målmedvetenhet i blicken som var enormt attraktiv för nya deltagare.

Byrån fick kunskap om dem som reklammakare skulle kunna döda för att få.

Och jag började tvivla på om det vi gjorde verkligen var rätt. ’Vid senaste mötet med kunden fick jag veta att te-försäljningen ökat med 3 000 procent de senaste månaderna i vårt testområde. Och som ni vet, flickor, så är det här bara början’, sa Kajsa vid veckomötet. ’Det är dags att vi öppnar upp för fler intressenter för vårt koncept.’

109

’Men tror du verkligen, jag menar, det här är kvinnor som ändå tror på att det vi gör är sanningen. De tror verkligen på att jag är den reinkarnerade Hera.’ ’Ja, Alice, och vi har religionsfrihet i det här landet. Det betyder att de får tro på vad de vill och utse vem de vill till sin ledare. I det här fallet råkar det du vara den utvalda.’ ’Jo, men vi kan inte fortsätta så här’, sa jag. ’Nu glömmer du bort en sak. Skulle vi avbryta det här nu, kommer ingen av oss någonsin mer kunna visa oss offentligt. Och så vill vi inte ha det, eller hur? Den här lögnen får du lov att leva med tills du dör’, sa Kajsa och spände ögonen i mig.

Nu kan jag inte låta bli att tänka att… Ja, att det kanske var Kajsa som…”

Kommissarien antecknade i sitt block och nickade åt henne att fortsätta. ”Men projektet gick över styr. Allt fler varumärken trängdes och ville komma in i Hera-kulten. Men Kajsa bestämde vilka som skulle få vara med och vilka som skulle lämnas utanför. En av dem som lämnades utanför hotade med att hämnas och läcka ut hela storyn till en journalist.” ”Nu är jag dåligt insatt, men för mig låter det som att en journalist skulle vara en dröm ur marknadsföringssynpunkt.” ”Jo, man kan ju tycka det, men vi var inte så intresserade av att låta storyn läcka ut i pressen. Vid det laget hade vi flera tusen anhängare. Om de skulle få veta att allt bara var en lögn, så…” ”Ursäkta att jag frågar, men hur i hela friden kunde någon tro på det här?” ”Nej, exakt. Hur kunde de gå på sån här skit? Å andra 110

sidan gjorde det så mycket enklare för mig. Det är inget jag är stolt över, men om nu folk så otroligt gärna vill ha något att tro på, kan det lika gärna vara på mig, eller hur?

De var naiva, grep efter halmstrån, bara för att uppnå någon form av lycka, eller kanske frid. Sorgligt hur det var.

De flesta sökte ärligt efter en mening med livet. Och så var hela den här resan som jag tagit med dem på bara en enda stor bluff.” ”Så vad var det som egentligen hände tidigare ikväll?”

”Jag såg granskande in i ögonen på min spegeltvilling och hennes ansikte lystes upp av blixtarna från stormen.

Konstaterade att den lila ögonskuggan satt där den skulle.

Nu gällde det att lyckas pricka rätt med eyelinern. Ett tunt svart streck som bara lätt smekte ögonfransarna som skulle forma om ögonen från en vanlig dödlig till gudinna. Till sist placerade jag påfågeldiademet på huvudet som framhävde mina mörka lockar.

Jag reste mig för att granska förvandlingen i helfigur.

Påfågeldiademet med gnistrande ädelstenar. Den tunga guldkedjan som låg tung över bröstet. Den lila fotsida klänningen som var vackert draperad över brösten och guldskärpet som markerade midjan. En ny blixt fick ögonen att glöda.

De kom i klungor över gårdsplanen och vinden rev i paraplyerna som de fåfängt tagit med sig. Regnet öste ned över dem som syndafloden på nytt.

Jag hörde mjuka fötter från hundratals, kanske tusentals, mot trägolvet när de samlade sig i den stora pelarsalen.

Snart var det dags för mig att göra min sista entré som den reinkarnerade gudinnan Hera.

111

De gamla fönstren skallrade de olycksbådande i stormbyarna. Nu och då lystes havet upp av en spektakulär blixt.

Tor var mer än ilsken i natt. Han frustade, vrålade och tog i av alla sina krafter för att göra de införstådda med att han inte var nöjd förrän de vördnadsfullt skulle böja sig för honom.

Jag tänkte att det var ett passande straff i så fall, för jag hade bestämt mig för att avslöja bluffen. Jag hade sagt det till Kajsa och Tessan innan. De skrek och hotade, men jag sa att det fick vara nog och att de ju kunde försöka stoppa mig. Det var i alla fall jag som var gudinnan.

Jag gjorde entré och tusen kvinnor höjde sina röster till en enda ihållande ton. Sången som skulle blidka gudinnan.

Jag satte mig i lotusställning i riktning ut mot Tors magnifika styrkeuppvisning. Doften av kryddigt te nådde mina näsborrar. Slamret mot porslin och dånet av Tor som inte minskat sina kraftansträngningar blåste upp min gläntande dörr för tvivel och våndan vred sig i magen. ’Ni har lärt känna mig de senaste månaderna som gudinnan Hera. Men faktum är att jag är en helt vanlig dödlig människa, precis som ni. Under de här månaderna har jag velat lära er att allt det ni söker finns inuti. Du behöver inte några falska läror eller någon falsk gud. Ni har själva bevisat att ni kan förändra era liv. Ni har kraften att följa era egna goda råd. Jag är Alice. Jag är född här i Sverige.

Jag är…’

Plöstligt såg jag hur en av kvinnorna föll livlös på golvet.

Sedan en till och ännu en. Till slut låg alla kvinnorna livlösa på golvet.

För en kort sekund kändes det som att all luft sögs ut ur rummet. Ljuslågorna stod som rön i vinden och slocknade 112

sedan helt. Ett öronbedövande dån slog med all sin kraft mot panoramafönstren så att de lutade inåt. Sedan en total tystnad. Lamporna i huset slocknade en efter en, sedan också de ute på altanen. Mörkret var kompakt och syrefattigt. Och sen, som en stor konstgjord andning, kom blåsten med ett nytt andetag som fyllde dem med så mycket syre så lungorna höll på att spricka.

En kastvind slet med sig dörren till terassen. Nu fanns det inget skydd mot den rasande orkanen, den for runt i salen och kastade omkull allt den kunde få med sig.

Efter en evighet som lika gärna kunde vara en sekund blev allt stilla. Ett par vindar piskade försiktigt regn mot fönstren i lätta kaskader som stänkte på mig där jag låg.

Men även det upphörde. Det enda som nu återstod var ett stilla regn. Och ett läte. Ett ljud som jag först tolkade som bruset i mina egna öron efter att ha misshandlats av Tors vrede. Men efter en stund förstod jag att det var en ton, som en sång. Ekot från kvinnorna som sjöng.”

Alice vred sina händer och såg ned i golvet. ”Sen minns jag inget mer.”

Hon såg upp på kommissarien igen med sina underligt glödande ögon. Han kände sig plötsligt knäsvag.

Telefonen ringde. Han gick ut för att svara.

Sedan kom han in till Alice igen. ”Du kan gå nu.” ”Nu?” ”Ja, du är inte misstänkt. Men jag hoppas att du vittnar i rättegången mot Kajsa Ivar sedan.” ”Självklart!”

Mödosamt reste sig Alice och gick med sin rollator mot 113

utgången. Kommissarien följde med henne ut på gatan och såg henne halta iväg. ”Var försiktig nu”, ropade kommissarien efter henne.

Hon vinkade till svar.

Kommissarien gick in till sitt kontor för att dricka en sista klunk av sitt kaffe och invänta Kajsa Ivar från Byrån.

Nu skulle han äntligen fånga den gäckande giftmörderskan.

Han råkade ha omkull den tomma kaffemuggen och blev häpen när han såg stämpeln: Alice Lagergren design.

Blicken föll sedan på väggen framför honom. Där hängde ett reklamblad från resebyrån Hera med resor till Grekland, en bild på ”Byrån Kajsa” och ”Hyllan Ivar” från IKEA som hans fru satt upp som en påminnelse till honom och ett visdomsord han fått i mejlen från sin syster när han glömt gratulera henne på födelsedagen: ”Styrka: vi är 7 miljarder. Svaghet: jag är glömsk.”

114

Tidlösan - eller konsten att vinna tid ”DU KUNDE HA BLIVIT NÅGOT, Juliet. Men se på dig. Du har bara slösat bort din talang på den där… sprätten. Och snart är det för sent.” ”Mamma, jag är ledsen att gjort dig besviken. Men jag tycker att jag har lyckats bra i livet. Jag har en tre barn som det går bra för och en man som… Ja, jag är nöjd. Är inte det bra?” ”Nöjd! Du går ju bara omkring där hemma med dina blommor och har inte åstadkommit det minsta lilla i ditt liv.

Och dina barn, de är så ouppfostrade. De ringer aldrig till mig och frågar hur jag har det. Du har varit för slapp med dem. Kommer de ens för att hälsa på dig? Och Gunnar, vem vet var han har gylfen nere på sina resor.” ”Men mamma…” ”Ja, jag säger bara som det är. Du har ju inte vett att fatta det själv. Någon måste öppna ögonen på dig!”

Orden gnagde i öronen långt efter att Juliet hade lagt på luren. Helst av allt ville Juliet tvinga tillbaka dem, sätta dem på plats med något dräpande svar. Men vad kunde hon säga? Mamma hade haft rätt och Gunnar hade inte varit hemma under natten.

115

Bli något. Jo visst, men hur?

Livet hade känts meningslöst om det inte hade varit för hennes blommor. Hon gick fram till fönsternishen som dignade av alla möjliga växter. Orkidéer, penséer, azaleor och pelargoner. Hennes egen favorit var tidlösan. Kanske för att den påminde så mycket om henne själv; en oansenlig lök som varken behövde vatten, sol eller skötsel för att växa.

Löken kunde ligga direkt på fönsterbrädan, eller i en kruka med småsten, så kom den ändå upp. Till och med i en mörk skokartong hittade den kraft att växa.

Tidlösan blommade om hösten när de andra växterna blommat ut. Först vissnade de gröna bladen och då såg den död ut. Men då allt levande givit upp, då det sista livet sögs ur det fordom färggranna och livskraftiga, då blommade tidlösan och trotsade kylan med sina skimrande, sköra, blekt rosa eller violetta silkesblad.

Juliet såg ömt på dem och strök försiktigt med handen över bladen, suckade sedan tungt och såg ut genom fönstret.

Ett märkligt skimmer låg över tomten. Solens första strålar lyste silvergrått i höstdimman. Juliet klev i sina blommiga gummistövlar och gick ut för att hämta morgontidningen.

Hon såg förundrat på alla spindelnät som blev synliga i den fuktiga luften. De skimrade som pärlbroderier i buxbomen.

Juliet huttrade till när kylan letade sig upp under den lilarosa morgonrocken. Hon var nära att snubbla på det fuktiga gruset.

Tidningen var tunn, trots alla bilagor. Juliet la de olika delarna ordentligt vikta i den ordning hon skulle läsa dem på köksbordet medan kaffebryggaren frustade och fräste.

En stor bild av hennes leende Gunnar dominerade första116

sidan. Hans blick var vänd upp mot rubriken: Guldgossen gör ny miljardaffär.

Juliet motstod frestelsen att öppna näringslivssidorna först och började omständligt läsa tidningens ledare. Även den handlade om Gunnar. ”Ett starkt näringsliv kräver starka aktörer. Och nu har Gunnar Wiklander visat vem som dominerar den svenska ligan. Den nya miljardaffären med internationella koncernen Herkules kommer att för lång tid framöver sätta Sverige i fokus på världskartan.”

Märkligt att det kändes som att läsa sportbilagan, var helst i tidningen man började läsa, tänkte Juliet irriterat. ”Du kunde ha blivit något”, mammas ord ekade i huvudet medan hon bläddrade vidare.

Men hur skulle det ha gått till? Barnen och alla affärsbekanta som Gunnar bjöd hem hade tagit all hennes tid.

Gunnar ville inte ta med sina viktiga gäster på restaurang. På det sättet kunde de spara pengar också. Även om han var framgångsrik, ville han ha hemlagat. Och Juliet lagade ju så god mat.

Misstanken hade funnits där hos henne en tid att det också var en slags status att kunna visa upp att han hade råd att hålla henne hemma. Eller ännu värre att han hade makt att hålla henne hemma.

Juliet bet på nagelbanden.

Juliets mamma var inte den enda som anmärkt på hennes livsval. Väninnorna tyckte att hon levde stenåldersliv.

Att vara hemmafru 2000-talet var helt enkelt inte acceptabelt. Nu kunde hon inte heller längre skylla på barnen eftersom yngsta sonen flyttat hemifrån fyra år tidigare.

För Juliet hade det inte blivit så stor skillnad. Hon 117

serverade lunch och middag, eftersom Gunnar ofta kom utan varsel med sina gäster. Däremellan skulle hon hinna handla, diska, städa och alltid hålla ordning på allt nytt som hände i världen. Det var så viktigt för Gunnar att han gått med på att ordna sin frukost själv, så att hon hann läsa morgontidningen.

Idag när han var dagens största nyhet var det extra viktigt. Det hade han inte ens behövt säga till henne.

Nu hade till och med Gunnar börjat säga att hon borde ägna sig åt något annat än att bara dra benen efter sig hemma. ”Men jag gjorde det för din skull, för att du skulle få göra karriär. Vem skulle annars ha tagit hand om hemmet och barnen?” invände Juliet. ”Du lever hopplöst kvar i det förflutna, Juliet. Se bara på dig själv! Se till att skaffa dig ett jobb!” svarade han.

Nu hade han börjat med en ny taktik istället för att tjata. Han kom hem med urklipp från tidningar: ”Tio steg till en ny karriär!” ”Så tar du tag i dig själv och börjar jobba!” ”Hemmafrun – ett utdöende släkte” Juliet sa att det inte var så enkelt, att det var svårt i hennes ålder att börja om. Dessutom stal alla luncher och middagar hennes tid. ”Kan vi inte anlita städhjälp, Gunnar? Och kanske ha catering för dina affärsluncher?”

Han hade fixerat henne med blicken innan han svarat. ”Det som krävs för att bli framgångsrik är ambitioner och disciplin. Har du det, så klarar du vad som helst. Se bara på mig”, sa han.

Hon saknade inte drömmar. Det var bara det att hon inte orkade göra vad som krävdes för att komma dit. Tiden 118

verkade inte räcka till, hur hon än försökte.

Gunnar hade förstås rätt i att det som krävdes var disciplin och ambition. Helst i kombination. Att göra det man måste, trots att lusten kanske inte fanns där. Hon hade länge tagit den lätta vägen och sagt att hon inte visste vad hon ville.

Juliet hade varit så ung när första barnet kom. Bara 18 år. Sedan hade de två andra kommit i tät följd. Gunnar hade gått på Handels och steg för steg klättrat och gjort sig ett namn. Om man fick tro det som stod i tidningen hade Gunnar nu nått de mål han strävat så hårt för att nå.

Juliet hade svårt att koncentrera sig på tidningen. Samtidigt som Gunnar blivit alltmer förmögen, hade han också hållit allt hårdare i plånboken.

Värst hade det varit i helgen då Gunnar bjöd med henne till NK. ”Tänk inte på vad det kostar. Köp vad du vill”, hade han sagt.

Juliet hade känt sig lycklig. Det hade inte blivit några kläder på många år. Expediten strålade och sprang med sina höga klackar mellan provrummet och klädhängarna och vädrade provision.

När Juliet kände sig belåten och det var dags att betala, såg hon med tindrande ögon mot Gunnar. Oavsett allt som hänt och alla tankar hon haft om honom tidigare, så förstod hon nu hur mycket han verkligen älskade henne. De kanske bara hade haft för lite tid för varandra. Bara de två. Det tänkte hon ändra på nu.

Gunnar log ett strålande leende mot henne. ”Äh, du. Jag har ingen lust att betala. Du kan väl ta från dina egna pengar.”

119

Juliet kände hur hjärtat sjönk i kroppen och hon fick svårt för att andas. ”Men…” ”Jag ville bara se hur långt du tänkte gå. Hur mycket du tänker att jag ska betala för dig.” Han gjorde en svepande gest över hennes hög med kläder. ”Vet du hur mycket det kostar varje månad att ha dig hemma utan att du tjänar in ett enda öre?” ”Men, jag trodde att du … Du sa att jag kunde ta allt jag ville ha?”

Juliet hörde själv hur dumt det lät. ”När ska du börja älska mig bara för den jag är och inte bara för det jag har i plånboken?” replikerade Gunnar och började gå mot utgången. ”Jag väntar utanför medan du betalar.”

Juliet orkade inte möta expeditens blick, utan plockade tyst ut några få plagg från högen som hon var säker på att hon kunde betala. Tårarna var nära att svämma över och det brände i bröstet.

Senare på kvällen hade hon sagt att hon var trött och gick och la sig före honom. Hon vände sig på sidan och släckte lampan och låtsades sova.

Efter en liten stund kom han in i sovrummet och la sig bakom henne. ”Du förstår varför jag gjorde det va? Du måste lära dig att man inte får något gratis här i livet. Om du ska kunna köpa något måste du först arbeta och tjäna pengar. Det har jag alltid fått göra.”

Klockan var tio på förmiddagen. Solen hade kämpat sig upp på himlen, men det var kallt i luften. Termometern 120

hade varit nere på nästan noll grader under natten och Juliet huttrade i morgonrocken. Gunnar hade ringt och sagt att han inte skulle komma hem till lunchen. Alla medier ville sin del av honom och han hade en lång lista att beta av och skulle troligen komma sent hem till kvällen.

Hon hade hunnit till jobbannonserna i tidningen och läste förstrött; butiksbiträde, ekonomichef och rekryterare.

Hon visste att hon inte var kvalificerad och hon visste att de inte skulle välja henne. Även om hon skulle veta vad hon ville, om hon hade ett mål, så visste hon att det skulle krävas hårt arbete för att nå dit. En omfattande lista på vad som måste göras. Det skulle bli studier, nätverkande, jobbsökande. En del kontakter hade hon i och för sig redan med de affärsmän som varit hemma hos dem på middag. Men det enda de kunde ge henne vitsord om var att hon visat sig kvalificerad som hembiträde, och det ville hon inte bli. Bättre att vara kvar i ett kärlekslöst äktenskap och i alla fall veta att man hade mat för dagen.

Efter en tallrik yoghurt med lite egengjord grenola till lunch, gav hon upp tanken på att söka jobb just idag. Istället tog hon fram vattenkannan och pincetten och började pyssla med sina blommor.

När Juliet fyllde fyrtio hade hennes väninnor skramlat till en bok om blommor till henne. Den brukade hon ofta bläddra i och läsa om pelargoner, Azalean och Tidlösan.

Tidlösan fascinerade henne mest. Så vacker och så skör. På något underligt sätt identifierade hon sig med den, vilket ibland skrämde henne. För förutom att tidlösan hade ett

121

ovanligt blomningsmönster och i princip inte krävde någon skötsel, så var den extremt giftig.

Dagarna tycktes rusa iväg, även då hon inte gjorde något speciellt. Plötsligt var det kväll och hon påminde sig om att laga middag. Champagneflaskan låg på kylning. Förrätten var laxrullader fyllda med pepparotsost som omsorgsfullt rullats i sesamfrön, huvudrätten en ljummen räksallad med bulgur, lime och chilifrukt och till dessert en chokladmousse toppad med en klick grädde. Hon visste att Gunnar skulle uppskatta att hon tänkt på hans diet.

Vid sextiden var maten färdig. Hon påminde sig om att han sagt att han skulle komma sent. Vid nionyheterna var hon så hungrig att hon valde att börja äta, även om hon visste att Gunnar skulle bli rasande. Han tyckte inte om att äta själv. Strax efter tio gick hon och la sig.

Morgonen därpå var Gunnars sida av sängen orörd. ”Mamma hade rätt, som alltid”, mumlade hon för sig själv.

Hon gick ut i köket och slängde resterna från middagen.

”Vad blir det till lunch?”

Gunnar gav inte några som helst förklaringar till varför han inte kommit hem på natten. ”Jag visste inte om du skulle komma, du kom ju inte hem igår. Jag visste inte om du någonsin skulle komma tillbaka.”

Han såg på henne som om han tänkte svara, men så ändrade han sig. Istället tog han fram ett paket ur portföljen och gav henne.

Presenten var snyggt inslagen i hennes favoritfärg lila 122

och med ett limegrönt snöre om.

Han måste ha gjort något han skäms för väldigt mycket, tänkte hon när hon tog emot det.

Hon öppnade försiktigt för att inte förstöra papperet.

Gunnars ögon lyste. ”100 sidor om hur du vinner tid. Åh, tack”, sa hon och tänkte att det var märkligt hur Gunnar kunde få henne att känna att det var hon som brustit, när det var han som hade gjort fel.

Hon lagade en omelett med champinjoner och lök till sin man och började läsa i boken. Först mest för att visa honom att hon inte på minsta sätt hade tagit illa upp.

Att ha ett mål i livet är oerhört bra och en stärkande drivkraft, läste hon. När listorna fylls på med det som behöver göras för att nå målet kan det kännas oerhört frustrerande. Disciplin är det som krävs för att bocka av listan.

Så långt hade Juliet redan förstått. Det hade varit skönare om det bara krävdes ett steg. Den som hade sagt att vägen är viktigare än målet hade hon gärna bytt några ord med.

Halvhjärtat följde hon råden och tog fram papper och penna för att skriva ned sina mål och göra listor över allt som behövde göras för att nå dem. Nu skulle väl äntligen Gunnar bli nöjd med henne. Hon kunde se hur han log i smyg bakom tidningen.

Han ska få se, tänkte hon.

Under veckan som kom underkastade Juliet sig helt råden hon läste om i boken. Varje kväll gjorde hon detaljerade listor över vad hon skulle göra nästa dag. Sedan bockade 123

hon systematiskt av punkterna allteftersom de blev gjorda.

Brev som väntat länge på att bli skrivna, personer hon länge tänkt kontakta och saker som länge varit ogjorda. Hon sökte upp olika utbildningar som hon kunde tänka sig att gå och tog reda på vad som krävdes för att komma in. Hon kontaktade människor hon skulle behöva; en del kunde hjälpa henne konkret, andra var uppmuntrande.

Hon var noga med att Gunnar serverades lunch och middag som vanligt. Hon frågade aldrig var han varit om han inte kom hem i tid. Han, å sin sida, log medan han betraktade henne. Han såg nog att presenten givit avsedd effekt.

När torsdagen kom hade flödet stannat upp. Hon hade följt alla instruktioner till punkt och pricka, men hon kunde inte komma vidare. Det hade varit enkelt att skriva ”att-göra-listor” och lustfyllt att formulera målsättningar och göra handlingsplaner. Men när hon skulle sätta igång med att lösa uppgifterna insåg hon att det inte skulle gå ändå. Hindren var för stora för att hon skulle klara av att forcera dem.

Alla måsten i livet hade för stort utrymme för att hon skulle kunna frigöra tid att göra det hon verkligen ville.

Frigöra tid, det är det jag måste göra. Det är tiden som är problemet, tänkte hon.

Hon bläddrade i blindo i boken, som att den vore ett orakel och gjorde en ”tumvers” och hamnade på sidan 61.

Hon visste på en gång att hon hamnat rätt.

Så här stod det: Hur du löser ett problem på snabbast möjliga sätt.

1. Identifiera vad som är problemet och formulera det i en enda mening.

124

2. Vad beror problemet på?

3. Vilka är de möjliga lösningarna?

4. Vilken är den bästa lösningen?

5. Gör en plan för att lösa problemet.

Lösa problem? Hon hade inte tänkt på det tidigare, att problem skulle gå att lösa. Istället hade problemen varit som tjocka rep runt anklarna som hindrat henne från att gå vidare. Hindrat hennes frihet.

Juliet påminde sig om kapitlet om målformulering som hon funderat över någon dag tidigare. Nu såg hon så tydligt att problemet måste lösas först om hon alls skulle kunna nå sitt mål. Hur kunde hon ha varit så blind?

Nu gällde det att hitta lösningar. Vilka lösningar stod henne till buds? Vilken var den bästa lösningen?

Hon såg sig om i rummet som att hon letade efter verktyg där i det platsbyggda köket eller frukostmatsalens stoppade möbler. Så fastnade blicken vid fönstret och alla hennes älskade blommor. Hade det inte varit för dem hade hennes liv helt saknat mening. Azalea, pelargon och hennes egen favorit tidlösa. ”Tidlösan - konsten att vinna tid”, sa hon högt för sig själv och ett skratt bubblade upp ur hennes innersta.

En plan började ta form. Hon tog ett tomt block från sekretären och började skriva. Aldrig trodde hon att det skulle vara så roligt att planera.

Juliet glömde bort tid och rum. Hon var helt uppslukad av sin problemlösning när Gunnar kom hem.

125

”Har du inte klivit ur morgonrocken än? Du har ju inte ens … rakat benen”, fräste Gunnar.

Juliet såg förvånat upp från sina högar av papper hon spritt omkring sig på golvet. ”Ja, det har varit lite mycket idag. Maten står i köket. Du får värma själv i micron.”

Sen var koncentrationen tillbaka på ”problemet” igen.

Gunnar spände käkarna och knöt knytnävarna. ”Jaha, det är tacken det”, mumlade han och gick in mot köket.

Juliet såg mot hans rygg i smyg och log ett hemlighetsfullt leende.

På måndagsmorgonen hade Juliet lugnt och samlat ringt till mamma. ”Juliet, vad ska bli av dig, när ska du göra något vettigt av ditt liv?” ”Jag har bestämt mig för att bli trädgårdsmästare”, sa Juliet.

Det blev tyst i andra änden. ”Hallå?” ”Trädgårdsmästare? Ja, det må jag säga. Du upphör då aldrig att förvåna. Men trädgårdsmästare?” ”Ja, mamma. Är det något jag är riktigt bra på så är det mina blommor. Eller hur? Och så har jag tänkt att jag ska ha ett trädgårdscafé där jag kan få nytta av mina matlagningskunskaper och min goda hand med gäster”, sa Juliet och kände hur leendet spred sig ned till magen. ”Trädgårdscafé, minsann. Ja, minns du när vi var på Ulriksdal och hur trevligt det var där. Och Rosendal! Ett trädgårdscafé, minsann. Ja du Juliet, du sitter då aldrig 126

kvar där man sätter dig”, sa mamma med stolthet i rösten. ”Men vad säger Gunnar?” ”Jag har inte berättat det för honom än, men jag tror att han kommer att bli glad”, sa Juliet segervisst.

Gunnar hade sagt att han inte skulle komma hem på lunchen. Det gav bara Juliet mer tid för att göra en riktigt god middag.

Juliet hade engångshandskar när hon hackade löken.

Då kunde hon bara ta av dem och kasta sedan. Ingen lukt och ingen risk att stoppa fingrarna med den giftiga saften i ögonen eller munnen.

Hennes nya mål och ”att-göra-listor” hade givit henne ett nytt självförtroende och hon hade aldrig varit i närheten av att åstadkomma så mycket som hon klarat av de senaste veckorna. Ändå kände hon en viss tveksamhet när hon började steka löken. Kanske var det inte helt nödvändigt att ta första steget redan idag? Samvetet gnagde inom henne.

Hon ville inte snuva Gunnar på hans stora framgång.

Hon blev villrådig och tänkte att lösningen fick bli en ”tumvers”.

Hon bläddrade och stoppade in tummen på sidan 71.

Där fann hon lösningen.

Rubriken var ”Tips för att sluta skjuta upp saker” och där stod det ”Gör det du inte gillar först”.

Det var precis det råd hon behövde.

Hon hade bytt ut några ingredienser, annars var menyn den samma som hon tvingats slänga i soporna några veckor tidigare. Allt var förberett.

Juliet hade gjort sig vacker och hade den vackra blusen 127

och dräkten hon köpt för egna pengar på NK. Gunnar skulle bli påmind om att hon inte hade glömt.

Hon hade sminkat sig på det sätt han ville ha det och tagit bort håret från ansiktet. Äntligen skulle Gunnar få se att hon kunde vara den hustru han önskade, men att det kom med ett pris. Det skulle bli en oförglömlig kväll.

Gunnars ögon glittrade av de tända ljusen ”Vad snygg du är”, sa han, men verkade inte notera att det var den dräkten.

Sen tog han för sig av laxrulladerna som hon rullat i sesamfrön. Därefter la Juliet själv för sig. ”Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om”, sa hon och kände hur håren reste sig på armarna. Nu var det dags. ”Du vet att jag inte gillar att prata när vi äter”, svarade Gunnar och stoppade in en hel laxrullad i munnen. ”Men det är viktigt. Det handlar om boken du gav till mig.” ”Kan det inte vänta till senare?”

Juliet såg mot köksbänken och den väntande bulgursalladen. ”Nej, jag är rädd att det inte kan vänta”, sa hon.

Han slängde ner besticken så de slamrade till på tallriken. ”Ja, men ut med språket då.”

Juliet kände hur hon krympte på stolen, men sträckte strax upp sig när hon påminde sig om orden ”Gör det du inte gillar först”.

Sen berättade hon om sina planer att utbilda sig till trädgårdsmästare och driva ett trädgårdscafé.

128

Gunnar satt med ett litet leende spelande i mungipan och var tyst en stund efter att hon hade pratat klart. ”Jaha ja. Och hur har du tänkt finansiera det då?” sa han och knäppte händerna framför sig som en kamrer. ”Jag kan betala själv. Mamma har lovat mig pengar.”

Gunnar såg snopen ut. ”Och hur blir det med hushållet? Hur ska du hinna med det?”

Rösten var spänd nu. ”Jag tänkte att det kanske ändå är på tiden att vi skaffar städhjälp, Gunnar, och att vi beställer catering när vi har gäster. De behöver ju aldrig få veta att det inte är jag som…” ”Kommer inte på fråga”, sa Gunnar och tog tag i besticken och började äta igen.

Juliet försökte att tvinga bort blicken från hans mun och mustaschen som rörde sig rytmiskt när han tuggade.

Ljudet av hur laxen och osten maldes mellan tänderna och smackadet varje gång han gapade för att ta en ny tugga fick henne att tappa aptiten. ”Hur ska du kunna känna smaken om du bara stoppar in hela rulladen i munnen?”

Orden hade bara rullat ut. Hon hade inte hejdat sig som hon brukade. Hon tystnade när hon såg hans blick. Snart skulle det bli annorlunda. ”Förlåt, det var inte meningen att bråka. Det är bara det att jag jobbat väldigt hårt för att göra dem snygga. Vill du ha lite mer champagne?”

Huvudrätten med räkor, bulgur, lime och chili dukades snabbt upp efter att förrätten var avverkad. Juliet började skölja av tallrikarna och ställa dem i diskmaskinen innan 129

hon satte sig igen för att hålla Gunnar sällskap med ett glas champagne. ”Det här var nog den bästa rätt som du har lagat någon gång. Jag tror att jag ska ta med mig Frederic Graesberg, du vet vd:n för Herkules, på fredag. Då kan du väl laga det här?

Nyttigt, lyxigt och festligt!”

Juliet log. ”Det var den finaste komplimang du någonsin givit mig.” ”Ska du inte ha något?” ”Nej, jag är inte hungrig. Jag har gjort en liten mini-fasta för att bli av med mina valkar på magen.” ”Jaja, då så”, sa han och skrapade upp det sista av salladen ur skålen.

”Ska du inte komma och lägga dig?”

Orden lät förhoppningsfulla. ”Nej, jag har lite kvar att göra på mina listor. Jag kommer snart.”

Gunnar hade väckt henne vid tretiden på morgonen. ”Jag behöver… vatten… ” Kallsvetten rann som smältvatten och han var helt vit i ansiktet. Han höll sig om magen. ”Oj, oj, oj, oj, oj vad har jag gjort”, sa Juliet och tog fram hinken och ställde den vid sängkanten och höll hjälpsamt en fuktig handduk på hans panna medan hans kropp skälvde av konvulsioner. ”Vad menar du”, viskade han tyst.

Hon skakade på huvudet. ”Ingenting, älskling, ingenting.”

Hon påminde sig om alla hinder hon tagit sig igenom de 130

senaste veckorna. Snart skulle hon nå sitt mål.

Inte förrän andningen var knappt hörbar, bockade hon av den sista punkten på att-göra-listan.

131

Smakprov ur en kommande roman...

Efter att ha deltagit i 13 novellsamlingar och i våras romandebuterat med Mistelbarn, skriver Cecilie Östby nu på sin nästa roman. Här är ett smakprov ur den.

DET MÅSTE HA HÄNT UNDER NATTEN, för som jag minns det gick vi och la oss som vanligt på kvällen.

Jag hade jobbat och kommit hem lite sent. Han var fortfarande uppe, men jag ville gå och lägga mig och läsa. Det hade blivit allt mer av det på sista tiden. Ville tillbaka till orden och berättelserna.

Jag somnade innan han kom och la sig. Åtminstone minns jag inte att han kom och la sig. Märkligt egentligen hur det hade blivit. I början kunde jag inte vänta förrän han kom till sängen. Nu var det på sin höjd något jag konstaterade, något som måste ha varit, men jag inte längre kan komma ihåg.

Eller bad han mig att släcka lampan? Ja, det gjorde han nog. Det brukade han. Han kunde inte sova med lampan tänd. Och han läste aldrig. Det var därför jag hade börjat gå och lägga mig före honom, för att få läsa en stund. Det var nästan så att jag fick be om lov för att få läsa. Jag gick och 132

la mig före honom för att få läsa, inte för att värma sängen och längtansfullt invänta hans kropp.

Han å sin sida skyndade inte, utan satt kvar vid tv:n en stund till. Han hade börjat göra det, sitta kvar, och såg program han visste att jag inte tyckte om. Det kanske inte var helt sant, för ibland såg han också program jag gärna ville se. Men han hade slutat fråga om jag ville. Först när programmet var slut kunde han säga ”det där är ett program jag tror att du skulle tycka om”. Då när han redan sett klart.

Det hade blivit en hel del av de där programmen som jag skrivit upp att jag ville se. Men det blev aldrig av.

Han bad mig alltså släcka lampan och då, som jag minns det, var allt som vanligt. Ingenting som stack ut, inget jag kan påminna mig om. Ytterligare en sak som kanske är värt att notera. För det hade funnits en tid när varje stund var värd att lägga på minnet.

Jag måste ha somnat sen. Vi hade slutat säga godnatt.

Vi hade slutat säga ”jag älskar dig”, det sista vi gjorde innan vi somnade. Jag vet inte riktigt när det hände. Kanske fanns det någon medveten tidpunkt när jag tänkt att ”det vet han ju ändå, utan att jag behöver säga det”. En tid som föregick det faktum att vi var likgiltiga inför hur den andres natt skulle bli. En tystnad som blev som en självuppfyllande profetia.

Mitt i natten blev jag törstig. Något jag hade börjat bli.

Jag vet inte varför. Men jag vaknade av att jag trodde att jag skulle törsta ihjäl och när jag väl drack var det som att jag inte kunde dricka mig otörstig. Jag läste någon gång om en flicka som drack ihjäl sig. Hon hade druckit så mycket att hon drunknade. Det var något med att vattnet inte kunde ta vägen någonstans och hamnade på platser i krop133

pen där den inte skulle vara. Ibland var jag rädd för att det skulle hända mig, för jag drack och drack utan att törsten försvann.

Det var tyst. Treglasfönstren höll alla ljuden ute. Bara signalen från tvärbanan lyste upp lägenheten med ett pulserande orange ljus. Jag tittade ut. Det brukade jag göra.

Titta ut för att se himlen en stund. Jag brukade tänka på det att det var så mycket luft mellan taket på det högsta huset, den högsta masten och till stjärnorna på himlen. Allt vi ägnade oss åt på jorden, alla viktiga saker vi planerat för och önskade oss kändes så små i förhållande till all denna rymd. Alla gräl, all oro och all längtan kändes futtiga i det perspektivet.

Om det fanns ett sätt att mäta luftens påverkan av alla hårda ord, undrar vilket som skulle orsaka mest förorening - avgaser eller gräl?

Utanför fönstret såg jag en spindel som mödosamt spann sitt nät.

Tänk om den skulle spinna ett nät runt hela huset. Den perfekta fångsten.

Jag ställde glaset på diskbänken och Tigris kom in i köket och sträckte på sig. Hon hade väl vaknat av att det skvalade i diskhon. Hon strök sig med sin mjuka päls mot mina ben och spann. Det knorrade väl i magen. Jag la upp mat åt henne i glasskålen som jag ärvt av mormor. Då kom Sotis också. Hon tyckte väl att det luktade gott. Hon var så svart så att jag inte såg henne först. Pälsen var sträv mot benet. Hon trängde undan Tigris som stod och åt. Jag motade undan Sotis med foten. ”Du får vänta på din tur”, sa jag och stod kvar för att vakta så att det blev rätt.

134

När jag druckit var spindeln borta, som om den gömt sig. Kanske såg den mig och ville dölja sina illasinnade planer.

Det var så det kändes, som att ett nät spanns runt oss.

Ett nät man inte kunde se, men som långsamt snärjde, långsamt kvävde. Ett nät av krav och förväntningar som vävdes in i spindelns garn för att lagras och ätas senare.

Jag minns att jag såg på honom när jag gick tillbaka till sängen för att sova. Han låg på rygg och jag tror i alla fall att han blundade. Han måste ha sovit, fast jag minns inte riktigt. Jag antar att det inte var något speciellt jag tänkte på eftersom det var som vanligt. I alla fall utgick jag ifrån det. Han brukade i och för sig snarka, och det kan jag inte påminna mig om att han gjorde nu.

Efter att jag druckit kunde jag sova länge, nöjd med att klockan bara var två eller tre och jag hade många timmar kvar att sova.

Det var också en märklig sak att jag inte längre längtade efter att vakna, utan var mer angelägen om att få sova.

Jag minns hur det fanns en tid när vi förundrades av varandras olikheter, höjde upp dem till något åtråvärt och spännande. Nu var det något vi ville trycka ned, något vi föraktade hos den andre. Ojämnheterna oss emellan skulle slätas ut tills vi blev som en enda kropp. En porös amöba som inte hade någon början eller slut. Och om han fick bestämma skulle vi inte heller ha någon ryggrad.

Han sa förstås att det inte var så enkelt, att jag förenklade det som var mer komplicerat. Som det att ryggraden faktiskt kunde knäckas om man höll den för rakt. Kanske det vid första åsynen skulle anses bättre att stå rakt ändå,

135

men en amöba skulle överleva i alla fall. Glida undan om det blev för svårt. Så sa han långt senare.

Han låg med näsan mot taket. Nu efteråt undrar jag om han egentligen var vaken, eftersom han var så tyst. Kanske låg han och tänkte? Men då tänkte jag inte på det. Jag ville bara tillbaka in under täcket för att värma mig igen och få sova. Jag kröp alltså in under täcket, slöt det närmare mig.

Rullade in mig i det som i en kokong - en sån som spindlar spinner runt sitt byte. Spindlar isolerar och kväver för att bytet inte ska komma undan, för att försvaga så att bytet till slut tappar hoppet och slutar kämpa. Kanske sprutar de in något gift också så att de blir förlamade och så att ryggraden luckras upp. Jag minns att jag tänkte att det är så lite som jag vet om spindlar.

Jag tror inte att jag reflekterade över det just då, men nu tänker jag att det var märkligt att jag inte värmde mig hos honom. När slutade jag göra det? Kanske var det när jag upplevde hans värme mer som en kyla som smög sig in i mig. Kanske var min kokong inte till för att sluta mig inom mig själv, utan för att skydda mig från det som var utanför.

Det var den natten då det blir sommartid, så den analoga klockan stod på sex och klockan i telefonen som ställer sig automatiskt stod på sju. Så tidigt hade jag inte vaknat på hela veckan. Jag var förvånad över det, eftersom jag hade kommit hem så sent. Jag kan inte påminna mig om att jag drömde något. Det var istället som att jag slutit ögonen, bara för en kort stund och sedan öppnade dem igen för en ny dag. Solen hade redan börjat gå sin bana och jag visste att det skulle vara omöjligt att somna om. Nu kan jag tänka att min strävan efter sömnen i själva verket var en längtan 136

efter att få drömma. Nu var det istället som att drömmarna var slut, det fanns bara en verklighet att ta sig igenom. Men det är förstås en efterhandskonstruktion.

Han låg och stirrade upp i taket, precis i samma ställning som några timmar tidigare. Han måste ha vaknat tidigare än jag. Så slog mig tanken att han kanske hade varit vaken hela natten.

Det var något som var annorlunda, det kunde jag se. Eller kanske var det så att jag kunde känna det. Att det var något med stämningen. Men exakt vad det var var svårt att sätta fingret på. Det var något härjat över honom.

Först tänkte jag inte bry mig om det där. Han låg bara där och stirrade och jag ville liksom inte störa om det var en tanke han försökte fånga där i taket.

Han hade sagt att jag ofta försökte få svar för fort. Det blir för mycket prat och för lite eftertanke. Jag låter inte den andre tänka färdigt. Det var så han hade sagt.

När han är färdig för att säga det han har på hjärtat, så öppnar han sig. Så tänkte jag. Eller så hade jag bara slutat vara nyfiken. I vilket fall som helst fortsatte jag fundera över mitt eget medan han låg kvar så där.

Emellanåt stånkade han till som att han hade ont någonstans.

Det brukar komma fram till slut om det gör tillräckligt ont, tänkte jag.

Men till slut tänkte jag att han kanske verkligen behövde hjälp med det där, så jag frågade. ”Är det något speciellt du tänker på?”

Bara så, en enkel fråga utan anklagelser eller påståenden. En neutral, fast ändå nyfiken fråga för att han skulle våga ta sig ur sin tystnad. Ingen fientlighet eller avstånds137

tagande. Snarare omfamnande och omtänksam. Det var så jag tänkte. Det var så jag vägde orden.

Märkligt nog behövde han ingen betänketid innan han svarade. ”Ja, det är det här med att Agnes har varit här tre gånger den här veckan.”

Jo, hon hade varit förbi några gånger. Det var ju trots allt hennes hem. I alla fall varannan vecka. ”Ja, jag tycker inte om det. Jag förstår att du vill träffa henne, men då får ni träffas någon annanstans”, förtydligade han.

Tecknen, hade jag sett dem? Hade jag djupt inne förstått att det var hit vi var på väg? När Agnes kommit dagen innan för att visa upp sina senaste shoppingfynd hade hon noterat att han sett surt på henne. Hon sa att han spänt ögonen in henne. Jag hade avfärdat det då, sagt att det helt säkert inte var så, att hon inbillade sig eller att han bara var trött av ett eller annat skäl.

Jag hade tagit hans parti. Jag ville väl inte kännas vid det. Jag ville väl inte att det skulle vara så. Konsekvenserna av det skulle bli för stora. Det var väl det jag kände på mig.

Nu ångrar jag att jag sa så till henne. Hon hade ju rätt.

Men mest ångrar jag att jag inte stod upp för henne. Om inte jag som är hennes mamma gjorde det, vem skulle då göra det? Det sitter kvar som en tagg i henne.

Det hade blivit en märklig uppdelning. Som att samma lägenhet var två olika hem när han hade sina barn och när jag hade Agnes. ”När det är min vecka med Tora och Jimmy, då vill jag ha lugn och ro med dem och de vill ha lugn och ro med mig också. Förstår du?” sa han.

138

Jag hörde vad han sa. Orden hoppade runt en stund innan de la sig på plats i rätt korgar i mitt medvetande. Jag svalde repliken om att Tora och Jimmy ändå bara satt vid sina datorer och spelade spel och att de knappast skulle märka om taket flög av. Det hade jag sagt så många gånger redan och det hade funnits en tid när han höll med mig, när han hade haft ambitionen att ge dem något mer. Erbjuda dem ett liv. Men han hade givit upp. Motståndet hade blivit för stort. Han hade gjort det till något som jag hade krävt, men att han nu förstått bättre.

Jag fnissade till, helt ofrivilligt. Sen tystnade jag överraskad över min egen bristande impulskontroll. ”Det är så med dig, du delar aldrig med dig av någonting. Du bara utgår ifrån dig själv och förväntar dig att alla andra ska anpassa sig efter dig”, sa han.

Jag satt först bara och gapade.

Något måste ha hänt under natten. Någon måste ha bytt ut mannen jag älskade, mot någon jag inte kände. Någon som jag inte älskade. Någon som inte älskade mig. Ändå måste allt det där ha funnits där redan kvällen före. ”Du säger att jag inte delar med mig, när jag i själva verket gav dig allt jag hade”, sa jag.

På en sekund hade allt det vi lovat varandra flugit iväg.

En sekund, så var alla framtidsdrömmar och planer utsuddade, eliminerade. En enda sekund, så låg allt det liv vi levt tillsammans förbi och bakom.

Fastän jag inte sagt något, fanns det inte längre kvar något att säga.

139

’’

Sagt om romandebuten:

Nära och vackert om rotlöshet och om att söka sig själv genom sitt ursprung. Cecilies språk är laddat med en symbolik som växer sig större än den historia som ryms mellan pärmarna.

Emilie Nestor, bokbloggare Hennes språk är rakt och har en skönhet och nerv som träffar mig mitt i hjärtat. I små, korta och avskalade formuleringar inryms stora och befriande livssanningar.

Noomi Lind, journalist Historien som vecklas ut fängslar och fascinerar, och bär på oanade hemligheter.

Men det finns också hopp om försoning.

Carolina Klintefelt, redaktör och författare 140

141

142