Den innersta kärnan Existentiellt ledarskap Kapitel 6: Avvarande Av Anna Rosengren CEO på Etik AB, grundare av Existentiellt ledarskap
Den innersta kärnan är en bok som kommer i delar, så att det blir av att läsa och så att det finns tid att smälta. Boken har 13 kapitel, varav detta är det sjätte. Varje kapitel har samma struktur. Först får vi en berättelse hämtad från vardagen. Därefter kommer en förklarande analys och så sist en meditativ reflektion över kapitlets tema. Innehållet kan upplevas främmande och ovanligt för den som är ovan vid existentiell reflektion kopplat till ledarskap. Om det är så för dig kan du låta texten vila och återvända till den när du har låtit tiden gå och intrycken landa. 6. Avvarande Berättelse Jaha, sade Amita och såg på visionstavlan som kollegorna just förfärdigat, nu ser vi ju klart vad vi vill, eller hur? Alla nickade - bilden av det nya kontorslandskapet var glasklar och alla hade bidragit helhjärtat. Då, sade Amita, vet vi vad som är värt att lägga tid på i detta avseende. Nu återstår bara att se vilket pris vi kan betala, dvs vad vi kan avvara för att komma hithän. Ta lite fika och fundera! Allt har ett pris, det visste de alla och nu var det dags att i skenet av den nyfödda visionen kalla fram visheten för att prioritera och välja bort för att skapa kraftsamling. Återigen en känslig punkt, det visste de. Chi kände sig lite nervös nu, eftersom idén hade fötts hos honom fanns det en liten risk att gruppen skulle börja ”syndabocka sig” genom att hålla honom ansvarig för de
AVVARANDE har naturliga säsonger
uppoffringar som nu stundade. Han såg sig lite oroligt omkring med lätt fladdrande näsborrar. En kollega såg den knappt märkbara signalen och blinkade leende åt honom. Han vickade på huvudet och släppte saken. Deras sublima kommunikation var snabb och kraftfull. Ok, sade någon, jag inser att vi kanske måste ge upp tanken på en egen dator - istället kan vi ha en rörligare lösning, det blir bättre för helheten. Det kniper men är värt det för min del. Ett par kollegor såg smått bestörta ut och tänkte på alla sina personliga system av mappar och filer. Av erfarenhet visste de dock att det inte var någon större mening att bara ge uttryck för motstånd utan att ha alternativa bättre lösningar. Så de umgicks med och hanterade känslorna genom att avvakta en stund. Ok, sade en av dem sedan, jag inser att det kan innebära plats för vårt meditationsrum vi har på bilden. Det är det värt i så fall. Amita tittade på dem alla en i taget tills hon såg att alla nickade på det sätt som signalerade genomtänkt beslut. De var nu överens om att avstå från personliga datorer på det nya kontoret. Rummet fylldes av det slags energipåslag som kommer när vi släpper taget om något. Avvarandets fas hade börjat bra.
Förklaring Att släppa taget, att avstå från gripandet om något invant, önskat eller förväntat avger en stark energi. Det är den insikten som ligger bakom alla kulturella och religiösa traditioner som innebär fasta och rensning. I arbetslivet är det en underskattad kraft att medvetandegöra. Allt har ett pris, precis som Amita säger i texten, och när en vision är född behövs energi för att förverkliga den. Det är nödvändigt att investera i visionen för att den ska få liv och bli till en klar intention som kan omvandlas till konkreta insatser. Avvarande är den djupa processen längst inne i kärnan, just innan prioriteringarna skapas i medvetandet. Kanske verkar det avigt och att prioritering borde föregå avvarande. I själva verket är det den mer generella beredskapen att släppa som är grunden för att alls välkomna en prioriteringsprocess. Vi kan inte omfamna sådana val med mindre än att vi har en grundläggande öppenhet. Så mycket av vår mänskliga energi går åt till att antingen fly och undvika eller klamra och gripa. Vi behöver först glänta på dörren till den inre plats där vi varken flyr eller klamrar, för att få överblick. Från den platsen, även om den bara finns i små glimtar, är det som våra medvetna val härrör. Det är inte lätt att förstå varför prioritering är en starkt energikrävande åtgärd för hjärnan, som enligt forskningen tar oerhört mycket kraft att åstadkomma. Hjärnforskarna säger därför att prioritering är det första vi ska göra i våra arbetspass, så snart vi vet vad vi alls håller på med. För säkerhets skull påminner Amita om att där finns fika, som energipåfyllning inför denna kraftinsats. Vår arbetsgrupp är också van att följa hjärnans behov. Ändå finns där en oro hos Chi, att kollegorna ska drabbas av
GENEROSITET
”hjärnbrist” och energibortfall som ska vändas mot honom i form av kritik. Kollegan som ler har också koll på hur hjärnan fungerar när det gäller relaterande och stärker Chis trygghet genom att bekräfta. Så enkelt kan det vara - det tar ingen tid, gör inte ont och allt blir så mycket enklare. Arbetsflödet flyter vidare. Kollegorna har också förmåga att hantera sina känslor inom sig genom mindfulness och andningsteknik. Det gör att allt de inte behöver lita på eller uttrycka allt de spontant känner och tänker, utan bär sig själva igenom tills där kommer upp ett konstruktivt förslag. Avslutningsvis är det anmärkningsvärt att de är så noga med att inhämta allas medgivande i beslutsprocessen. Alla ska vara med på banan och säga ja med hela sig, innan de går vidare. Amitas funktion hanteras suveränt när hon samlar sublima signaler och knyter samman beslutet utan att ord ens behövs.
är ett slags upplyst egenvård
Meditation om avvarande Vi har alla något vi kan avvara. Tid, pengar, omsorg, kunskap, fördelar, status, makt, ägodelar, kroppsliga organ… Att avvara något kan måhända upplevas som ett slags förlust. När någon är fattig och tigger så kan det upplevas som stöld. Från ett upplyst perspektiv blir det snarare en omfördelning av energi. Något behövs helt enkelt på en annan plats än där det nu är. Om vi ser oss som en helhet, att allt och alla hör samman så blir perspektivet ett annat. Då blir avvarandet självklart och även gott, eftersom fattigdom kan skapa desperation som i sin tur kan skapa kriminalitet och våld. Att omfördela resurserna ger därför helheten ett mer harmoniskt liv. När vi avvarar något är det alltså indirekt något vi också gör för vår egen skull. Generositet kan till och med ses som en mer upplyst form av egenvård. "Ge och dig ska vara givet". (Luk 6:38) Vi kan fundera över om det finns någon gräns för vad som går att avvara....en njure? Ett hjärta, En hjärna? Om ett liv just nu är mer fruktbart för helheten än ett annat? Var går den magiska gränsen som aktiverar vårt ego? Något kan vi alla avvara för helhetens skull, det kan också vara mycket litet eller sublimt: En klapp på kinden, en slant till välgörenhet, en minut extra i telefon med farmor, en krona som fattas för kunden framför i kassan. Generositet och avvarande kan också vara ömsesidig. Vi kan stiga in i ett flöde av gemensamt avvarande. I relationer betyder det ofta detsamma som harmoni.
Där sådan ömsesidighet finns är det lätt att andas. Där kan vi lättare spegla oss i varandra. Även naturen har ofta en sådan speglande generositetsprincip inbyggd, såsom när ormen äter fågelägg samtidigt som fågelungarna matas med mask. Generositeten och avvarandet behöver också förädlas. Det finns också maror och fällor såsom stolthet, högmod, manipulation, nedvärdering och förakt. Den som visar generositet kan göra det på ett nedlåtande sätt eller som en strategi att samla ännu en fjäder i hatten. Det kan också finnas tendenser till att slå sig för bröstet och skryta om handlingen inför sig själv och/eller andra. Ibland kan givandet också kopplas samman med ett slags förakt för svaghet och utsatthet. Eller det kan ske med en bismak av manipulation så att vi ger bort silver - och förväntar oss guld tillbaka. På liknande vis kan den som tar emot färgas av förakt för givaren eller med en paradoxal stolthet över utsattheten som ses som en garant för oskuld. När vi lägger märke till sådana maror bör vi medvetandegöra dem och undersöka roten till dem. Avvarandet ska vara rent, så att den högra handen inte vet vad den vänstra gör:
”När du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör - ge din allmosa i det fördolda” (Matt 6:3-4). När vi ger med en ren intention välsignas både givaren och mottagaren och även själva handlingen. Det blir ett välsignat skeende i naturliga säsonger. Gränsen mellan subjekt, objekt och skeende upplöses. Allt blir ett och integrerat helt genom avvarandet. Vi blir upplysningens kanaler.
Kontakt och frågor
Anna Rosengren anna@etikiarbetslivet.se 0708-120260