synliga tecken

8BILD: STFT JAKARTA uppdrag mission nr 4 2022

När det inte gick att ses på högskolan i Jakarta under pandemin bad Septemmy Lakawa studenterna att skicka fröer. Nu växer trädplantor mellan byggnaderna.

INTERVJU DIANA OCH GÖRAN WIKING

TRANSKRIPTION OCH

BEARBETNING ANNA BRAW n n n – Om vi inte har fokus på ekologi i vårt arbete kommer vi inte att kunna bidra med något relevant, säger Septemmy Lakawa.

Hon är den första kvinnliga rektorn i den protestantiska teologiska högskolan Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakartas snart 90åriga historia och har själv fått mycket av sin utbildning där. När hon tillträdde 2019 valde hon tillsammans med sina medarbetare tre fokusområden för högskolans framtid: en ekonomiskt hållbar utveckling, en undervisning som bygger på digitala lösningar och en satsning på ekoteologi och miljöfrågor. – Jag talade med både vår styrelse och tidigare studenter om det – att det är nu vi måste göra det, det är vårt kairos, säger hon. Så kom pandemin. Men den gav oss också utrymme att gå djupare. Och vi fick tänka efter: vilka ska vi samarbeta med?

tättbefolkat område

Jakarta, Indonesiens huvudstad, ligger på ön Java och har ungefär 10,5 miljoner invånare. I hela storstadsregionen bor nästan 30 miljoner människor – det gör den till ett av världens folkrikaste områden. Sammanlagt bor nästan 275 miljoner på Indonesiens 13000 öar, och den muslimska befolkningen är världens största. – Vi har sex officiella religioner numera, berättar Septemmy Lakawa. Muslimerna är i majoritet nästan överallt. Protestantismen och katolicismen räknas som två olika religioner här – det är lite konstigt – och så finns det hinduism, buddhism och konfucianism. Plus naturreligioner förstås.

Själv kommer hon från en kristen familj på ön Sulawesi. I generationerna före hennes finns familjemedlemmar som har varit med och grundat församlingar. – Inspirationen till att arbeta med miljöfrågor har alltid varit en del av mig, säger hon. Min uppväxt i en liten stad vid havet har gjort att det är självklart för mig att leva tillsammans med naturen.

”då existerar vi inte längre”

Ungefär samtidigt som Septemmy Lakawa blev rektor på STFT Jakarta offentliggjordes rapporter om det ekologiska nödläget i Indonesien. – Vi fick veta att Jakarta kan kollapsa inom 15 år, berättar hon. Ibland säger jag till mina studenter att vårt val inte står mellan att uppmärksamma den ekologiska krisen och att inte göra det – vårt val står mellan att uppmärksamma den ekologisk krisen och att inte finnas. Vi kan inte välja bort det. Då existerar vi inte längre. Det finns bara en riktning att gå i.

En av de nya kurser som Septemmy Lakawa har lagt till i utbildningen för de blivande prästerna är feministisk ekoteologi. Hon använder vatten både som symbol och som

–Vårt val står mellan att uppmärksamma den ekologiska krisen och att inte finnas.

mycket konkret exempel på hur miljöförstöring och orättvisor i samhället påverkar människors liv: – Jag har berättat för mina studenter om dricksvattenkranarna i de offentliga parkerna i Boston där jag läste ett masterprogram. De kan inte tro det: dricksvatten, gratis, tillgängligt för alla? Här köper vi det i flaskor. Och när vi köper flaskorna ger vi våra pengar till de företag som säljer vatten, och många människor har inte råd att köpa vatten på det viset. ser sambanden

När den första kursen avslutades bad Septemmy Lakawa studenterna att utvärdera den. De berättade att de före kursens start hade varit helt omedvetna om att läget är så kritiskt. – Jag frågade: finns det något som ni som individer känner att ni kan göra? Och de sa att när de duschar kommer de alltid att tänka på att vattnet måste sparas, och att när de diskar kommer de alltid att tänka på de människor som inte har tillgång till vatten på det viset.

SEPTEMMY LAKAWA 2019 blev Septemmy Lakawa den första kvinnliga rektorn på Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakarta. Hon läste sin grundutbildning där på 1990-talet, prästvigdes för den protestantiska kyrkan och kombinerade församlingsarbete och högskoleundervisning under några år innan hon läste ett masterprogram i teologi i Boston. Sin doktorsavhandling skrev hon om religionsmöten i Indonesien – den heter Risky Dialogue: Muslim and Christian Women Practicing Interreligious Hospitality in the Aftermath of Religious Communal Violence in Indonesia. Hon undervisar i bland annat missionsvetenskap, kontextuell teologi och feministisk ekoteologi. I början av september föreläser hon om traumabearbetning vid Kyrkornas världsråds samling i Karlsruhe.

STFT JAKARTA Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakarta (kallas ofta också STFT Jakarta eller Jakarta Theological Seminary) är den äldsta teologiska högskolan i Indonesien – den grundades 1934 – och har 15 partnerkyrkor och synoder, däribland den lutherska Batakkyrkan HKBP. På STFT Jakarta utbildas präster för den protestantiska kyrkan, ungefär 270 studenter fördelade på certifikatprogram, kandidatprogram, masterprogram och doktorandutbildning. Också i andra sammanhang har hon frågat studenter och tidigare studenter om de i sina församlingar har stött på frågor som har med miljö och rättvisa att göra, och svaret har alltid blivit nej. – Då säger jag: börja med att prata med barnen i söndagsskolan, börja med att prata om vattnet, säger hon. Våra studenter ser sambanden nu – jämställdhet och ekologi hör ihop.

trädlöftet

Ett av resultaten av den ofrivilliga verksamhetspausen i början av pandemin blev att Septemmy Lakawa bestämde sig för att knyta de nya prästkandidaterna till högskoleområdet på ett nytt sätt. – Vi tar emot nya studenter i augusti varje år, och jag skrev till dem och talade med dem om något som jag kallar The Pledge for Trees (på svenska ungefär ”trädlöftet”, red:s anm). Vi kunde inte samlas, men om vi vill överleva, överleva tillsammans, växa och blomma – kan ni skicka fröer till träd så att vi kan plantera dem här? Träden skapar ett grönt högskoleområde och blir vår fysiska närvaro. Det blir tydligt för alla att vi håller på att förvandlas.

En masterstudent ordnade kaffeplantor från Sumatra, och Septemmy Lakawa ser till att de är med i bild när hon leder lektioner och deltar i samtal på video. En annan student skickade avokadokärnor. – Nu ska vi träffa en kristen familj som äger mark en bit utanför Jakarta och har en del ovanliga trädsorter, och jag hoppas att vi kan samarbeta på något sätt, säger Septemmy Lakawa.

solpaneler

Hon berättar om olika initiativ till samarbeten – med församlingar som ligger nära högskolan, med de församlingar där studenterna gör praktik, med andra teologiska utbildningsinstitutioner, med andra indonesiska högskolor i ett nätverk där STFT Jakarta är den enda med teologisk inriktning, med en muslimsk grupp som har tagit emot präststudenterna. – Vi måste börja i liten skala, och jag gör det på det indonesiska sättet: man kan inte komma med något som är färdigt, utan jag har en idé, och jag tar kontakt och berättar och frågar om de vill vara med och om vi kan utveckla den tillsammans.

Synliga tecken på att något händer är viktiga, framhåller hon, inte minst i området där högskolan ligger. – Nu arbetar vi för att kunna installera solpaneler på en av byggnaderna på området, och i höst ska vi utbilda all personal och alla studenter i hur man komposterar hushållsavfall.

förändrad livsstil

STFT Jakarta har en plan för hur verksamheten ska utvecklas de närmaste tjugo åren, och än så länge är det den första femårsplanen som ska förverkligas. Samtidigt finns alltså hotet om att Jakarta kan försvinna i havet inom femton år – och samtidigt fortsätter den teologiska forskningen på högskolan. – Under de här fem åren kommer lärarna här att skriva mer om ämnet, och jag har fyra studenter som vill arbeta med feministisk ekoteologi som ämne för sina examensarbeten. Jag vet att vi som institution måste ha fokus på det ekologiska nödläget – det kan inte bara vara ett par professorer och några studenter som har det, utan det är en överlevnadsfråga för oss alla. Men jag vill också gå längre än så. Vi har identifierat ekologisk hållbarhet som ett av de områden där vår teologi måste vara relevant. Om vi vill vittna här måste vi förändra vår livsstil och våra vanor. Det är något som människor kommer att lägga märke till.

”Vi kan höja våra röster”

På vilka sätt finns frågorna om klimat, miljö och biologisk mångfald med i din vardag? Vad kan kyrkan och enskilda kristna göra för jordens framtid? Tretton personer med olika uppgifter och engagemang svarar.

Fridays for Futuredemonstration i Bonn uppdrag mission nr 4 2022 iTyskland.

BILD: MIKE DUBOSE, UM NEWS BILD: KATJA BEXAR

HELENA LEDWON BOR I: ONSALA ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM DIAKON I TÖLÖ, ÄGNAR MIN LEDIGA TID ÅT FAMILJEN, TYCKER OM MUSIK – SJUNGER OCH SPELAR PIANO

n n n Jag tänker på miljön varje dag, som en underliggande medvetenhet. Jag försöker dra mitt lilla strå till stacken – jag slänger inte mat, köper bara kläder som jag behöver och har börjat cykla till jobbet.Jag tror inte att man kan rå på klimatförändringarna som en ensam individ, och därför är det viktigt att stora organisationer, som Svenska kyrkan, går före med miljövänliga riktlinjer när det gäller resor, fastigheter, mark och annat. Som enskild kristen kan man alltid höja sin röst, dels genom demonstrationer, namnunderskrifter och debattinlägg i olika forum, och dels genom politiska val. Men vi kan också höja våra röster i bön till vår Herre: Herre, förbarma dig! Vägled oss så att vi tar kloka beslut.

ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES JENNIFER SMITH BOR I: LONDON I ENGLAND ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I WESLEY’S CHAPEL, EN AV LONDONS METODISTKYRKOR

n n n Varje dag märker vi hur årstiderna förändras, och det påverkar oss på flera negativa sätt. I stadsmiljön är luften ofta dålig, och det är ont om plats för naturen och överhuvudtaget för djur och växter. Vi kristna och kyrkor kan minska vårt eget koldioxidavtryck och arbeta för grönare stadsmiljöer genom att se till att det finns plats för odling och genom att odla, arbeta med återvinning och sänka vår energikonsumtion. Det är en rättvisefråga som berör alla!

JACOB ÄMTERLIND BOR I: STARKERYD, UNGEFÄR FEM MIL SÖDER OM JÖNKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: ÄR MILJÖVETARE OCH PASTOR, ARBETAR SOM GENERALSEKRETERARE PÅ SVENSKA ALLIANSMISSIONENS UNGDOM OCH SOM PROJEKTLEDARE PÅ DIAKONIA, ÄR FÅGELSKÅDARE OCH ENGAGERAD I A ROCHA

n n n De är ständigt närvarande. Dels för att jag undervisar en hel del ide frågorna och måste vara uppdaterad, så det är mycket forskningsrapporter med mera. Dels för att vi bor på landet, försöker få en så biologiskt rik trädgård som möjligt och samtidigt gör vad vi kan för att leva ett hållbart liv utifrån våra förutsättningar.

Kyrkan kan vara en enorm kraft. Vi har en stolt tradition av samhällsförändrande engagemang när vi kommer samman. Och det är kanske det viktigaste jag som enskild kristen kan göra: sluta vara enskild! Det är ju inte så församlingen är tänkt att fungera. Istället bör vi prata om frågorna tillsammans och inspirera varandra, föregå med goda exempel och påverka de människor som tar de stora besluten. Vi kan tycka att det pratas mycket om klimat, och till viss del stämmer det, åtminstone iperioder, i media. Men jag är övertygad om att vi skulle behöva prata mer på kyrkkaffet, vid frukostbordet hemma, i styrelserummet, iungdomsgruppen. Utbildningar har sin plats, men det är i det dagliga samtalet och erfarenhetsutbytet vänner emellan vi har störst chans att förändra våra beteenden. Då är församlingen en nyckelplats.

SYSTER RUTH BOR PÅ: ANAFORA I EGYPTEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR LÄRARE OCH ANSVARIG FÖR ANAFORAS JORDBRUK

n n n Klimatet, miljön och det biologiska är själva kopplingen mellan vår ande och Guds Ande. Naturen är Guds tempel, skapad av hans hand. Jag vill ta väl hand om den, inte skada den eller använda den till något som bara är bra för mig och på kort sikt. Vi måste diskutera och lära oss hur vi kan odla ekologiskt utan att insekter äter upp våra tomater och gurkor. Jag har en låda där jag försöker odla daggmask, och jag får gödning därifrån, men jag har problem med att få maskarna att föröka sig. Det är svårt med syre och fukttillförsel i vårt ökenklimat.

Vi i Anaforakommuniteten försöker sprida miljömedvetande på olika sätt, men det behövs mer information och kunskap på lokal nivå i samhället. Det kan kyrkan hjälpa till med. Vi ska verkställa det som Gud har lärt oss, och som det står i Job 12:7–10: ” Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk? Han har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande.”

BILD: ANNA BRAW

INA DANIELSSON BOR I: DEN LILLA BYN ÖRNTORP, ETT PAR MIL NORR OM KALMAR ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRSAMLINGSVÄRD OCH INFORMATÖR I SVENSKA KYRKAN, ÄR HOBBYODLARE, SJUNGER I TRE KÖRER I KALMAR MED OMNEJD, DRIVER BUTIKEN VITA KNUTAR

n n n Frågorna är ständigt närvarande! För ett drygt år sedan flyttade jag ”hem” till min barndomsby och fick en trädgård igen. Mycket av det jag växte upp med – i stort sett självhushåll hemma på gården – försöker jag nu långsamt komma tillbaka till. Mitt mål är att bli mer eller mindre självförsörjande på grönsaker men också på blommor. Utan det vackra i tillvaro blir strävandena att bli självförsörjande på det ätbara så fattiga – själen behöver sin näring, för att inte tala om att bin och andra insekter behöver all hjälp de kan få. För mig är det självklart att odla ekologiskt och naturligt.

Bredvid mitt hem har jag och min syster en liten hobbybutik sedan sju år. I den säljer vi bland annat handgjorda ekotvålar, kroppsvård och hudvård, teer, choklad, praktiska saker till hemmet och lite inredning. Ända sedan vi öppnade har sortimentet varit ekologiskt, helst svensktillverkat eller Fair Trade, i andra hand tillverkat på ett sätt som vi kan stå för både medmänskligt och miljömässigt. Kyrkan kan gå före och visa på olika sätt att bli mer klimatvänlig: satsa på att alla matinköp ska vara ekologiska och närproducerade, byta ut fossildrivna fordon mot eldrivna, se över om det går att satsa på solpaneler för el och värme, starta odlingsgrupper, försöka tänka om när det gäller inköp överhuvudtaget, tänka mer återbruk än nyproducerat, göra om delar av gräsmattor till ängar som passar insekterna, och våga visa på att vår konsumtionsnivå och levnadsstandard troligen måste läggas på betydligt lägre nivåer än idag.

Det är viktigt att kyrkan talar om varför allt detta är bra för klimatet och miljön och om hur det hänger ihop med evangeliet. Det är inte politik – det är vårt ansvar som skapade varelser mitt i skapelsen: att vårda skapelsen på bästa sätt och att göra gott mot vår nästa.

Men det är också oerhört viktigt att inte kyrkan ger människor skuldkänslor för att de inte orkar göra allt detta själva. För mig som enskild kristen är det viktigt att göra så gott jag kan och att välja en sak i taget att förändra i mitt liv. Jag kanske inte har möjlighet att leva utan bil eller helt enkelt inte har råd att byta till elbil, men kanske kan jag välja ekologiskt kaffe. Det låter som lite, men det spelar så otroligt stor roll för kaffeodlaren och naturen runt kaffeodlingarna. Ta ett steg, en förändring i taget, och när en förändring inte längre känns som en uppoffring, ta då nästa steg.

Hur många larmrapporter som än serveras får vi inte förlora hoppet – det gäller både kyrkan och enskilda kristna. ”Om än jorden skulle gå under i morgon skulle jag idag plantera mitt äppelträd” – vi får plantera för framtiden och be för framtiden.

ORSI HARDI BOR I: TAIZÉ I FRANKRIKE ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR FÖR TAIZÉKOMMUNITETEN MED BLAND ANNAT FAMILJEVECKOR OCH FLYKTINGMOTTAGANDE

n n n I mitt arbete med flyktingar ser jag den hårda verkligheten – att det saknas vilja att ta emot de människor som flyr sina hemländer på grund av krig och konflikter i Afrika, i Mellanöstern och i andra delar av världen. Vid det här laget vet vi att klimatförändringar kommer att tvinga hela samhällen och folkgrupper att lämna sina hemtrakter och leta efter någon ny plats att bosätta sig på. Mänskligheten borde förutse detta och vara redo för den utmaning som det innebär. Annars kommer vi alla att misslyckas. Gör vi tillräckligt? Definitivt inte! Vi tillhör samma mänsklighet. Vi kan inte fortsätta att tänka bara på våra egna sammanhang, vi kan inte fortsätta leva med våra privilegier som är så orättvist fördelade.

HENRIK FRYKBERG BOR I: HAMMARKULLEN, ANGERED, GÖTEBORG ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT OCH KYRKVÄRD, GILLAR ATT PADDLA KANADENSARE

n n n Som människa försöker jag, till exempel när jag handlar och reser, tänka på hur jag kan göra detta utan att belasta miljö, klimat och biologisk mångfald för mycket.

Jag tror att vi kan sporra varandra genom att visa på goda exempel, goda val, men framför allt behöver strukturer förändras. På senare tid har jag deltagit i Faith for Ecocide Law, en pågående interreligiös kampanj för att få till en ecocidelagstiftning, och jag har varit med på ett par cykeldemonstrationer i Göteborg, men jag vill göra mer!

Kyrkan har en oerhörd potential i det enkla faktum att hon är så utspridd och finns på så många ställen, nästan överallt. Hon skulle verkligen kunna skapa förändring underifrån om hon drog nytta av detta. Om min egen församling hade ett engagemang i en sådan rörelse underifrån så skulle jag som enskild kristen lätt kunna dras med i detta.

BILD: ANNA BRAW

BILD:PIERRE ERIKSSON

MAGNUS MALMGREN BOR I: ARLÖV ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PILGRIMSPRÄST I LUNDS STIFT OCH SKRIVER UNDER LEDIGA STUNDER PÅ EN LITEN BOK OM ATT VARA PILGRIM I KLIMATKRISENS TID

n n n Som så många andra försöker jag att på olika sätt förändra mina livsmönster så att de blir mer hållbara, till exempel genom att äta mycket vegetariskt, sopsortera, återbruka, resa kommunalt och begränsa min konsumtion. Det viktigaste tror jag ändå är att vara del av en organiserad, gemensam kamp för förändring. För mig som pilgrimspräst i Lunds stift har dessa frågor en helt avgörande betydelse. ”Pilgrimens nyckelord” har blivit en hjälp för att hitta ett ekologiskt livsmönster. För mig som pilgrim känns det naturligt att sträva efter att lämna så små avtryck efter mig som möjligt och att vandra i samklang med skapelsen. Jag övas i att se Guds närvaro i naturens skönhet, men också i det vardagliga, det fula och brustna. Att vara pilgrim är, som jag ser det, inte bara något som kan få mig att upptäcka vad som gör mitt eget liv hälsosamt och hållbart. Pilgrimsvandringen kan också få mig att se att jag är del av en gemenskap som bärs av kallelsen att värna om Guds skapelse. Inte minst ”Pilgrim’s Walk For Future”, det gemensamma, ekumeniska pilgrimsarbete för klimatet som tog form inför COP 26 i Glasgow, har betytt mycket för mig.

SOFIA EKELUND FOGELSTRÖM BOR I: KALMAR ÄGNAR MIG ÅT: LIVET, BÅDE I STORT OCH SMÅTT, I MITT ARBETE SOM PRÄST I NORRA KALMAR, SOM ENGAGERAD I FÖRENINGEN KLIMATAKTION KALMAR OCH SOM TÖRSTIG BOKLÄSARE OCH OTÅLIG AKTIVIST

n n n Jag blir mer och mer medveten om hur beroende vi är. Tidigare har jag varit en typisk ”huvudfoting” med fokus på tankar och ord och dessutom stadsmänniska med långt till jorden, djurlivet och naturen, men nu märker jag hur vi sitter fast i de system som vi har skapat och som vi snabbt måste bryta för att tillsammans börja leva mer hållbart. Som kyrka kan vi kan vi hjälpa varandra att tänka om och förändras. Modet till det hittar vi i tron som vi delar med allt levande i Kristus. När vi blir medvetna om och tar ansvar för livet i och på vår planet lever vi av kraften i förlåtelsen och hoppet om nytt liv. Så det vi kan göra är bland annat att våga det obekväma, ge tillbaka det vi tagit, låta livet ta den tid det tar och vila i Guds välsignelse varje ny dag.

LINDA SANDSTRÖM BOR I: HABO NÄRA JÖNKÖPING MED MIN MAKE DANIEL OCH STINA, 12 ÅR, OCH GUSTAV, 14 ÅR ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM MUSIKER I DALVIKSKYRKAN I JÖNKÖPING, SKRIVER OCH TONSÄTTER GÄRNA NYA PSALMTEXTER OCH SÅNGER FÖR BLAND ANNAT KÖR, ÄTER VEGETARISKT, VÅGADE STEGET OCH BLEV HUNDÄGARE UNDER PANDEMIN

n n n De senaste åren har flera och svåra frågor landat i mitt liv och min vardag – klimathotet, hur en pandemi kan verka och begränsa oss och så nu hur krig i Europa påverkar oss alla. Den stora och kanske självklara insikten är att vi alla hör samman och att när en del lider så lider alla. Jag har delvis fått omformulera min tro och hitta en tillit även när världen gungar.

Vi behöver hjälpas åt att vara kreativa, men framför allt tror jag att vår uppgift som kristna nu är att förmedla hopp och framtidstro och föregå med goda exempel.

En gång när vi talade om miljön och vår oro för framtiden i en av barnkörerna sa en flicka ungefär så här: ”Men om Gud har skapat den här jorden och om vi nu förstör den – kan inte Gud då skapa en ny jord och bara flytta oss dit?” Jag tänkte att hennes ord låg ganska nära de ord som står i Bibeln. Vi får försöka lita till att Någon har allt under kontroll och att vi är i Guds händer vad som än händer. Och den tid vi är på jorden får vi göra vårt bästa och ta hand om skapelsen och varandra så gott vi kan.

KATJA HANDZIC BOR I: BRUNSKOG NÄRA ARVIKA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BARN- OCH UNGDOMSLEDARE I ARVIKA PASTORAT

n n n De finns i med i allt från att spara plättar med blommor vid gräsklippning via att vara mycket i skog och mark med barnen, plocka skräp från dikena vid hundpromenaderna, återvinna, återbruka och köpa det som går second hand, till att inte ta onödiga turer med bilen. Jag försöker handla efter säsong, lokalt och ekologiskt när det går, laga mycket vegetariskt från grunden och stötta de organisationer som arbetar med klimatfrågor och miljöfrågor ekonomiskt.

Kyrkan borde ligga i framkant och vara en förebild vad gäller bra klimatsmarta och hållbara lösningar för transport, återvinning och energiförsörjning. Som enskilda kristna kan vi påminna varandra om vårt uppdrag att ta hand om skapelsen och om att vi är en del av den. Vi hänger ihop, och vi kan föra jordens talan och engagera oss i klimatfrågor, miljöfrågor och djurrättsfrågor. Vi kan vara goda förebilder, helt enkelt.

BILD:KATJA BEXAR

THERESE LATIF BOR I: LANDSKRONA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRSAMLINGSPEDAGOG I LANDSKRONA FÖRSAMLING OCH SECOND HAND-FANTAST

n n n Jorden och dess resurser börjar sina, och för mig är det viktigt att skapa de bästa förutsättningarna för kommande generationer, att de ska kunna på bo på jorden utan att behöva oroa sig för miljöförstöring, klimatförändringar och utrotning av den biologiska mångfalden.

Som privatperson försöker jag dra mitt strå till stacken genom små förändringar till exempel genom att handla närodlat, handla second hand, sopsortera och gå istället för att ta bilen.

På min arbetsplats har vi som mål att bli en miljödiplomerad arbetsplats, och vi har bland annat precis haft två personaldagar med miljöfrågor som huvudtema. Som församlingspedagog använder jag mycket återvunnet material, undervisar om miljöfrågor, arbetar med utomhuspedagogik och försöker inspirera de människor jag möter till att leva mer miljövänligt.

Vi människor har fått i uppdrag av Gud att förvalta Jorden. Vi måste ta detta på allvar. Kyrkan och enskilda kristna måste leva och agera med detta i bakhuvudet. Jorden och dess arter är vårt ansvar! Det är vårt arbete som kristna att informera och inspirera andra till att ta hand om vår planet.

MARTHA NETAY BOR PÅ: ANAFORA I EGYPTEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR ANSVARIG FÖR EKONOMI OCH TRANSPORTER PÅ ANAFORA

n n n Vi minskar inköp och användning av engångsplast här på Anafora – i vår butik har vi till exempel ersatt plastpåsar med papperspåsar och tygväskor. Jag och andra cyklar istället för att köra bil. Vi har solpaneler, och mitt mål är att ha råd att köpa många fler för att minska både vårt behov av bränsle till generatorer och våra inköp av elektricitet. Solen är ren och gratis.

Vi odlar mer och mer själva – det minskar transporter och gifter i maten.

Allt detta är bra för miljön och för oss, och det blir billigare.

I våra studier på Anafora ingår miljöfrågorna och klimatfrågorna, och vi för kunskapen vidare. Många här i Egypten vet inte ens att plast är dåligt för miljön. Prästerna som kommer hit och deltar i utbildningarna arbetar med frågorna lokalt.

Gud skapade jorden, och vi fick den som gåva. Om vi älskar Gud tar vi hand om jorden, och gör vi inte det går vi emot Guds vilja.

ARNE MÖRNERUD BOR I: MALMÖ ÄGNAR MIG ÅT: SOM PENSIONÄR ÄGNAR JAG MIG ÅT EN FÖRENING SOM HETER KRINA (KRISTNA FÖR NATURVÅRD)

n n n Som fågelskådare vill jag vara ute mycket, uppleva årstidernas skiftningar, se flyttfåglarna komma tillbaka och olika växters blomning och gärna fotografera något av allt det sköna. Det är mitt sätt att njuta av naturen, men det är också ett sätt att delta i en medborgarforskning – jag är med och rapporterar om det som händer i min omgivning.

Jag är engagerad i KriNa, en förening som är knuten till den internationella kristna naturvårdsrörelsen A Rocha International. Det innebär att jag har lärt känna en rad kristna naturvårdare, forskare och teologer som har lång erfarenhet av att bevara värdefulla biotoper och hotade arter i olika delar av världen. I vår förening kan jag med andra planera verksamhet, genomföra naturvandringar och arbeta praktiskt med naturvård. Det är viktigt att få göra det tillsammans.

Jag tycker att det är viktigt att studera de här frågorna så att man kan fatta bättre beslut för framtiden. När man informerar sig om biologisk mångfald, miljö och klimat utsätter man sig för många alarmerande forskningsresultat, och det är lätt att drabbas av oro. Därför är gemenskapen livsviktig. Där kan man uttrycka sin oro i bön och gudstjänstliv, men också uttrycka sin förundran och tacksamhet för allt det fina i skapelsen.

Vi arbetar med ett projekt i Malmö: vi skapar en naturstig. Det innebär mycket praktiskt arbete, till exempel plantering av växter, uppsättning av holkar och anläggning av en äng. Jag tror att praktiskt arbete är viktigt – det skapar gemenskap, ny kunskap och exempel att utvärdera. Det är också en stor hjälp att hantera oron för skapelsen. I projektet ingår också naturpedagogik, så jag producerar material, formger skyltar till naturstigen och guidar grupper i naturen. En naturvandring kan ge underbara naturupplevelser och samtidigt gemenskap, ny kunskap och motion.

Varje kyrka kan i högre grad ta in både oron och tacksamheten för skapelsen i gudstjänstlivet, i förbönerna och lovprisningen. Församlingens budskap till världen, Jesu ord, har en skarp udd mot girighet och korruption, och det har en kraft att förändra. Vi behöver det för att komma tillrätta med destruktiv exploatering av naturresurser. Den världsvida församlingen är ett fantastiskt nätverk – den kan både bistå människor som är utsatta och bearbeta problemens orsaker.

Det är viktigt att kyrkan uppmuntrar till en livsstil som främjar hållbarhet. Kyrkan har viktiga erfarenheter att bidra med, till exempel scoutverksamhet som hjälper yngre grupper att uppleva naturen.

Många kyrkor äger fastigheter och mark, och det är viktigt att de förvaltar tillgångarna på ett hållbart sätt. Vi måste upptäcka den plats som Gud satt oss på, lära känna den, älska den och vårda den. Då blir vi aktörer som tillsammans med myndigheter, markägare och andra kan bidra till arbetet för den gemensamma platsen.

VANDRA PÅ SPELPLAN Med Micael Grenholm som spelutvecklare och Elsa Nätterdal som illustratör har scoutverksamheten inom Svenska Alliansmissionens Ungdom arbetat fram ”Naturens skatter – ett spel om allemansrätten”. – Det är en del av ett projekt som Naturvårdsverket har stöttat, berättar Emma Andersson som är scoutkonsulent på SAU. Vi har arbetat med allemansrätten tillsammans med barn och unga för att fler ska trivas i naturen och för att risken för störningar och skador i naturen ska minska. ”Naturens skatter” är ett sällskapsspel tänkt för barn från åtta år och vuxna. – Man utgår från en scoutstuga, och genom att samla olika ”naturskatter” som blommor och bär, plocka skräp, slå läger och annat som man kan göra i naturen lär man sig en del om hur allemansrätten fungerar, säger Emma Andersson.

Eftersom projektet är finansierat med statliga projektmedel säljs spelet till självkostnadspris, och man kan beställa det direkt från Svenska Alliansmissionens Ungdom n.

BILD: WIKIMEDIA COMMONS Strålrudbeckia.

BILD. SOSTHEN AMIN LATTI

BEVATTNING I FLYKTINGLÄGRET I rapporten Vi är inte bara flyktingar, vi har ett uppdrag berättar Sosthen Amin Latti, präst i Lui stift i Sydsudan, om livet i flyktinglägret i Kiryandongo i Uganda. Dit har många sydsudaneser tagit sin tillflykt under inbördeskriget i Sydsudan. Det är ett stort landsbygdsläger som ligger på mycket fin odlingsmark, och med rätt kunskaper och utrustning skulle många av flyktingfamiljerna kunna odla mycket av sin mat själva på sina tomter. Bland de utbildningar som Sosthen Amin Latti och hans medBLOMMOR FÖR BIN Under rubriken ”Plantera bivänliga blommor” har Naturskyddsföreningen publicerat råd till alla som har möjlighet att odla på balkong, på uteplats, i trädgård och på större ytor. Listan på växter som bin kan tycka om är lång och uppdelad dels i vårblommor, sommarblommor, kryddor och växter att undvika, dels i ett- och tvååriga växter, fleråriga växter, buskar och ris, lök- och knölväxter och träd. En lista med själva bina skulle bli minst lika lång – Sverige har 270 vilda arter! ”Vilda bin lever av pollen och nektar och är därför helt beroende av växter som blommar”, skriver Naturskyddsföreningen. ”Både hanar och honor samlar nektar när de besöker en blomma, och honorna samlar dessutom pollen åt sina larver. (…) Bin har grunda munnar och pollinerar därför helst grunda blommor, medan humlor med sina långa tungor föredrar djupare.”

Bland de perenner som både bin och humlor dras till finns kantnepeta, kattmynta och myskmalva. Kantnepeta lockar dessutom till sig de lite ovanligare vall- och backhumlorna och blommar igen under sensommaren om den klipps ner vid midsommar.

Om man odlar lungört, kantnepeta, stjärnflocka, blodnäva, grekvädd, röd solhatt, veronika, anisisop, strålrudbeckia och kärleksört har man blommor som förser bina med mat från maj till september. n

arbetare har kunnat ordna finns en om bevattningssystem, och det har visat sig att drip irrigation systems, en teknik där vattnet droppar sakta direkt ner i jorden, skulle kunna fungera bra i lägret. Tyvärr har konflikter om vattenkällorna i lägret inneburit att bevattningssystemen inte har kunnat installeras i större skala.

Lunds stift har finansierat rapporten genom ett studiestipendium till Sosthen Amin Latti och översatt den till svenska. Den kan beställas från Per Kristiansson, per.kristiansson@svenskakyrkan.se. n

KÄLLA: NATURSKYDDSFÖRENINGEN NATURSTIG OCH STADSÄNG Alla nationella organisationer inom den kristna naturvårdsrörelsen A Rocha driver egna lokala naturvårdsprojekt, ofta med studiecenter i nära anslutning. Här i Sverige håller det första projektet på att ta form i Malmö – i Hyllie Park anläggs en naturstig och en stadsäng i samarbete mellan KriNa (Kristna för Naturvård i Sverige, en blivande svensk gren av A Rocha), Hyllie Park Trädgård och LONA (Lokala Naturvårdssatsningen).

VETE OCH MAJS Ukraina har länge kallats ”Europas kornbod”, men också stora delar av Afrika och Mellanöstern är beroende av matimporter från Ukraina och Ryssland. De två länderna har hittills stått för nästan en tredjedel av världens produktion av vete och en femtedel av den odlade majsen, två grödor som är basföda för miljarder människor. IÖstafrika kommer 90 procent av vetet därifrån.

Enligt FN-organet World Food Program står 120 miljoner människor bara i Afrika inför en matkris, och behovet av stöd från WFP är rekordhögt. Ungefär 45 miljoner människor i 43 länder riskerar att drabbas av svält. – Konflikten i Ukraina är katastrofal för det ukrainska folket men också för människor tusen kilometer bort, säger Anne Poulsen som leder WFP:s arbete i Norden. Störningar i exporten av mat till regionen [Östafrika] kommer att förvärra ett redan pressat läge. n

KÄLLA: ARTIKEL I OMVÄRLDEN

”Tåget tar inte tid, tåget ger tid”

Går det att ordna resor för församlingen utan att flyga? Ivar Karlsson på Centralens Resebutik i Kalmar arbetar med lösningar.

INTERVJU ANNA BRAW

n n n Kustpilen från Kalmar till Linköping är inställd den här förmiddagen och ska ersättas med buss. – Det ska nog gå bra, det brukar ta ungefär 20 minuter längre, säger Ivar Karlsson.

Så ringer hans telefon, och han sätter sig vid skrivbordet och förklarar hur en förbindelse en bit ner i Europa fungerar och när man kan boka biljetter där.

Ute vid disken tar två medarbetare emot kunder som frågar om länstrafikkort och vill köpa SJbiljetter.

nyanställer

När SJ stängde sina biljettkontor på järnvägsstationer i många svenska städer tog Ivar Karlsson och några av hans kolleger över lokalen i Kalmar. Den blev Centralens Resebutik och har fortsatt med den service som tågresenärer hade vant sig vid. Men när SJ la ner sin centrala utlandsbiljettförsäljning blev det tydligt att gruppen i Kalmar kunde erbjuda något som resten av Sverige i stort sett saknade: de som arbetar här är specialister på hela Europas järnvägsnät och kan boka tågbiljetter åt grupper och enskilda till i stort sett varje liten järnvägsstation. – Under de första månaderna av pandemin hade vi fullt upp med att avboka resor. Det tog all vår tid, och det blev inga intäkter, berättar Ivar Karlsson. Då fick vi säga upp flera av våra säljare. De har hittat andra arbeten, så nu måste vi hitta nya och lära upp dem. Resebranschen har bara utbildning för flyg. Det är ju lite omodernt! Vi får göra det själva.

paketresa till nederländerna

I takt med att allt fler svenskar har beslutat sig för att sluta flyga, eller åtminstone för att dra ner på flygandet, har en rad entreprenörer lanserat bokningswebbplatser och en grupp på Facebook, Tågsemester, har blivit mycket populär. Men försöken att koppla ihop järnvägsnäten digitalt har inte nått ändra fram, och fortfarande refererar många resenärer till ”Ivar i Kalmar” som den som verkligen kan boka vettiga resor. – Jag började sommarjobba på SJ 1965 och fortsatte arbeta där fram till för åtta år sedan, berättar han. Jag har arbetat med många olika

Ivar Karlsson

saker, bland annat fjärrtrafiken, och jag fick vara med och skapa förutsättningarna för tågresor i Europa, bland annat Czardaståget i början av 1990talet. Det var ett väldigt drag då! Men jag har haft Kalmar som bas hela tiden, och nu är jag detaljist igen.

Sin egen första utlandsresa gjorde han med sin mamma en sommar under mellanstadiet – då kunde man köpa en paketlösning, kliva på tåget i Alvesta, kliva av i Nederländerna och resa omkring med ett slags värdekuponger för övernattningar hemma hos vanliga holländare. Nu bokar han och hans medarbetare resor åt många enskilda som vill återuppleva tonårens tågluffarliv eller resa ut för första gången men också åt bland annat konfirmandgrupper och andra församlingsgrupper.

halv miljon ungdomar

– På den tiden när jag arbetade på SJ och det var katolska världsungdomsdagar i Europa ordnade vi resorna åt den svenska gruppen, berättar Ivar Karlsson. Jag var själv reseledare åt dem tillsammans med en från Snälltågen. Gruppen som åkte till Köln var 500. En gång fick vi ändra hela planeringen veckan före, för en halv miljon ungdomar skulle lämna Krakow med tåg under en enda dag. Konfirmander från församlingar i Svenska kyrkan har åkt till Assisi och till andra platser i Italien – då har de fått resa genom Österrike på det ena hållet och genom Schweiz på det andra för att få se mer. – Jag har ofta byggt in Wittenberg också – det är enkelt eftersom det ligger mellan Berlin och München, säger Ivar Karlsson.

dagtåg enklast för grupper

För den som vill resa ut i Europa med en grupp från hemförsamlingen eller från olika platser i Sverige finns frågor att ta ställning till tidigt i planeringen. – Det är alltid mycket enklare att ordna gruppresor om man kan tänka sig att resa med dagtåg, säger Ivar Karlsson. Ofta räcker det med ett Interrailkort med fyra resdagar på 30 dagar. Priserna kan variera lite, men ungefär 2 000 kronor per person kan man räkna med för ungdomar. När jag bokade åt en grupp från Göteborg nyligen kunde de köpa sina kort på rea och fick vart tionde gratis dessutom. De åker dagtåg från Göteborg och nattåg till Hamburg, gör ett uppehåll på två och en halv timme och reser vidare till Basel för att vara med på ett internationellt scoutläger.

Det kan alltså gå att boka in grupper på nattågen också: – Det går att klämma in dem, det är bara svårare, och man måste ha bättre framförhållning. Man kan räkna med att biljetterna släpps ett halvår i förväg, men det stämmer inte när det planeras banarbeten.

BILD: SEBASTIAN MEIER, UNSPLASH samling i järnvägsknut

Och om man vill stämma träff med till exempel en internationell arbetsgrupp någonstans i Europa – vilka platser är enklast för många att nå? – Då skulle jag föreslå Mannheim! Det är en järnvägsknut där det är billigt att bo på hotell, för det finns många, och de konkurrerar. På 20 minuter är man i gamla stan i Heidelberg, och Neustadt an der Weinstraße ligger också nära. Det kommer tåg från Schweiz och Frankrike och norrifrån, och man kan ta sig dit med dagtåg från Skåne – det är fyra timmar mellan Köpenhamn och Hamburg och sedan fyra timmar till Mannheim.

Men Ivar Karlsson rekommenderar också Hamburg, Berlin, München och Lyon, och om de flesta i gruppen bor i norra Europa ligger flera städer i Polen bra till.

grupparbeten ombord

Veckan före intervjun har han varit ute på resa med en samlad grupp visionärer i Sverige, en halv vagn full. Han har lett grupparbeten ombord på Öresundstågen – ”man får se till att boka platser med bord så går det bra” – och haft frågesport. – När jag har rest med riktigt stora grupper har jag ibland fått göra utrop i tågets högtalarsystem, berättar han. Man kan ju också ha mygga med sig. Men oftast tycker jag att det går bra att stå i en vagn och tala och dela ut uppgifter. De andra resenärerna får stå ut! Så vet jag att de gör med konfirmanderna också. När man åker tåg har man en helt annan rörelsefrihet än på buss, och om man åker buss i Tyskland ser man ju ändå bara motorvägen. Ibland går det att boka restaurangvagnen och äta i grupper också.

Han talar om effektiv restid – ”tåget tar inte tid, tåget ger tid” – och om möjligheten att dela upp resan i förberedelse ombord, genomförande och summering. ”många tänker om”

Alla resor är ju en belastning för miljön, men enligt en kalkyl som forskaren Jörgen Larsson på Chalmers har gjort kan man göra ungefär 40 000 tågresor innan man är uppe i samma nivå som för en flygresa. – Alla sådana uträkningar blir ju ifrågasatta, men enligt en annan är det 30 000 … Mycket har effektiviserats de senaste åren. Eltågen har blivit mycket miljövänligare, Snälltåget går på grön el, DBS:s dieseltåg är så populära att miljöpåverkan blir ganska liten ändå. Dieseltågen är egentligen på väg bort, men det har blivit fördröjt eftersom tågen måste gå att köra på två olika spänningar. Färjor som inte är fullbelagda är inte miljövänliga, men när de är det är de ofta stora miljöbesparingar, särskilt naturgasfärjorna. Snabbfärjorna är nästan borta nu.

De senaste åren har också företag börjat höra av sig till Centralens Resebutik i Kalmar och be om hjälp att lägga upp resrutter som kan göra att deras anställda kan sluta göra korta flygresor inom Europa vecka efter vecka. – Vi har hjälpt en del med superInterrailkorten så att de har fått ner sina resekostnader till en tiondel. Vanans makt är stor. Men många tänker om. n

BILD: SVEN MASUHR, UNSPLASH