att berätta hjälper

Ullakarin Nyberg lyssnar och frågar

INTERVJU JENNY ERIKSSON BILD JOHANNA NORIN

– Det krävs ingen särskild kompetens för att vara till nytta för en främling eller för någon vi känner, säger psykiatern Ullakarin Nyberg.

n n n Ullakarin Nybergs arbetsrum och mottagning ligger en trappa upp i ett åtta våningar högt hus byggt i rött tegel, en typisk svensk sjukhusbyggnad som är en del av S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Här arbetar hon med forskning och tar emot patienter som har tankar på att ta sitt liv eller som har försökt. Hon möter också anhöriga till dem som på grund av suicid inte lever längre. – Jag jobbar med döden och livet, säger hon. De som kommer hit ska känna att mig kan de berätta allt för, och att jag tål att höra det. Men trots det jag får höra finns ett starkt fokus på möjligheter, ljus och liv. Så egentligen jobbar jag mycket mer med liv än med död.

minns en skinnjacka

Hon är klädd i svart kavaj, svarta byxor, korallröd topp, scarf – och matchande läppstift. Men det är inte för att hon ska fotograferas i samband med intervjun. – Mina patienter ska alltid känna att jag har ansträngt mig för dem. Och jag har märkt att människor uppskattar det. Det finns de som minns en skinnjacka jag hade för 25 år sedan.

Det är lätt att förstå att Siri Ambjörnsson, producent på P1, såg hennes potential som programledare under en föreläsning. Ullakarin Nyberg har den typen av varma röst som gör att man både lyssnar och känner sig lyssnad på – perfekt för ett radioprogram dit man kan ringa för att få prata en stund om något som är tungt i livet. – Jag blev så glad att få det uppdraget. Det är faktiskt något av det roligaste jag gjort. Dels älskar jag både P1 och Sveriges Radio, dels tycker jag så mycket om mötesplatser där man får möjlighet att dela sin berättelse.

”vi kan berätta och lyssna”

Att få berätta om det man varit med om har en stark läkande kraft – det är en av utgångspunkterna för samtalen. – Jag tror på att människor har förmågan att berätta och att det är något som hjälper, säger Ullakarin Nyberg.

Hon säger att vi alla har en inneboende möjlighet att hjälpa andra genom att vara uppmärksamma, fråga hur de har det, lyssna och våga fråga igen om vi blir avvisade. – Det krävs ingen särskild kompetens att för att vara till nytta för en främling eller för någon vi känner. Man måste våga tänka att man är viktig. I stället för att tänka ”det där kan inte jag” kan man tänka att ”jag kan säkert bidra”. Vi kan ju det här, vi kan berätta och lyssna. Annars hade vi inte överlevt, för genom historien har inte ensam varit stark.

Ullakarin Nyberg beskriver det som att det händer något rent biologiskt när man får möjlighet att lyssna.

RADIO, PODD OCH BÖCKER Radioprogrammet ”Livet med Ullakarin Nyberg” sänds i P1 och som podd. På Sveriges Radios plattform finns också hennes sommarprat från 2021. Ullakarin Nyberg har sedan tidigare en egen podd, Inferno, och hon har skrivit flera böcker, bland andra Suicidprevention i praktiken, Konsten att mötas (tillsammans med Kattis Ahlström och Stefan Einhorn), Sorgen efter den som inte orkade leva och Konsten att rädda liv. – För mig är det en magkänsla. Jag blir lugn och trygg när jag märker att vi möter varandra. Kanske beror det på att jag tänker att det räcker att lyssna. Jag behöver inte göra något mer, jag kan bara sitta här och dela den andres berättelse.

radiosamtal

Radioprogrammet ”Livet med Ullakarin Nyberg” är inte terapi, men terapeutiska samtal, ofta med tunga teman. Ett av vårens avsnitt heter ”Det var jag som körde tåget”. I det ringer en lokförare in för att tala om när en ung kvinna hade ställt sig på spåret framför hans tåg.

Ullakarin Nyberg låter honom berätta om vad han varit med om och om hur det ännu tio år senare påverkar honom. Hon ställer frågor som ”Vad kände du då, precis när det hade hänt? Minns du det?”.

Under den knappa halvtimme som samtalet pågår hinner ofta mycket berättas. Ullakarin Nyberg säger att det bland annat beror på att hon har så gynnsamma förutsättningar. – De som vågar ringa in och berätta har redan gått igenom ett antal processer och är öppna för att ta emot. De har positiva förväntningar. Det blir nästan något lite lustfullt på ett sätt. Det beror kanske på att det är anonymt och på att den som ringer vet att samtalet också hjälper andra. Jag tror att de som ringer in tänker att deras berättelse får betydelse.

Hon säger att hon tror att också korta insatser kan vara viktiga. – Jag har sällan långa kontakter med dem som söker min hjälp, utan jag har lärt mig hur man kan identifiera och fokusera på det som går att påverka. I korta kontakter behöver man alltid ha fokus på patientens egna resurser. Jag kan inte lösa något, bara hjälpa till att synliggöra verktyg. Det har jag blivit bra på genom åren.

Under ett möte med en patient berättar hon gärna vad det betyder för henne. – Jag kan säga ”Idag har jag lärt mig något nytt tack vare dig”, säger hon.

individuellt ansvar

Ullakarin Nyberg poängterar att vi alla har ett individuellt ansvar. – Den enda man kan förändra är sig själv. Du kan bestämma dig för att fråga dina medmänniskor hur de mår. Du kan också bestämma dig för att om någon frågar dig, då ska du svara.

Det är ju inte alltid så enkelt vare sig att fråga eller att berätta, men det går att öva.

Själv övar Ullakarin Nyberg på att bli bättre på att be om hjälp och sätta gränser. – Det är väldigt bekräftande att vara den som hjälper och inte alls lika bekräftande att vara den som behöver hjälp. Jag har alltid varit den som försökt underlätta för andra. Nuförtiden krånglar jag lite mer, hoppas jag. Och när jag säger nej till något har jag slutat att förklara mig. Jag säger bara ”jag kan tyvärr inte”, och har märkt att det ju faktiskt går.

Hon säger att det är viktigt att kunna säga nej och be om hjälp själv för att hålla hela livet. – Det är djupt oroande att så många idag blir sjuka av stress, att mer än hälften av alla längre sjukskrivningar beror på det. Det har att göra med att vi är så dåliga på att respektera våra egna gränser och att fokusera på våra egna behov.

”livet ser ut så”

En stor del av lösningen finns i hur vi behandlar barn, enligt Ullakarin Nyberg. Som exempel tar hon att vi vuxna har en tendens att bekräfta det positiva, till exempel när barnet är glatt. Vi måste också bekräfta jobbiga känslor och visa att det inte är farligt att vara ledsen, att den som kan vara ledsen är bättre rustad för livet. – Jag har ett barnbarn som nu är 13 månader gammalt. När han är ledsen försöker jag verkligen låta honom vara det så länge han behöver det. Man kan säga ”gråt du” och bara sitta och hålla om. Och så kan man göra med vuxna också: låta dem få visa ledsna eller upprörda känslor utan att komma med lösningar för att de jobbiga känslorna ska gå över så snabbt som möjligt. – Det här är också ett fokus i mitt radioprogram. Människor ringer med svåra problem. Det kan handla om döden och om riktigt svåra känslor. Men i det finns nästan alltid skratt och ljus. Vi behöver öva upp en acceptans för att livet ser ut så. Man blir inte stark av att aldrig vara utsatt för problem. Man blir stark av att falla och resa sig igen, flera gånger, och av att se andra göra samma sak n

Ansvar för varandra

Vilka behov av stöd för psykisk hälsa ser du? Vad kan kyrkan och enskilda kristna göra?

ENKÄT ANNA BRAW BILDER PRIVATA DÄR INGET ANNAT ANGES

BILD: EVELINA GRÖNLUND

BILD: MAARTJE GEELSPG

FRIDA CARLSSON BOR I: LINKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: ÄR FÖRSAMLINGSPEDAGOG I S:T LARS FÖRSAMLING I LINKÖPING, UTBILDAR I OCH FÖRELÄSER OM PSYKISK HÄLSA OCH SUICIDPREVENTION, SITTER JOUR I SJÄLVMORDSLINJEN VIA MIND

n n n Jag ser ett stort behov av stöd för många människor nu. Ensamheten har ökat under pandemin, och trygga mötesplatser har begränsats så mycket. Kyrkan har en stor uppgift i att möta människors existentiella och andliga funderingar och behov. Ikyrkan ska det rymmas gemenskap på många olika sätt, vi ska erbjuda sammanhang och omsorg för att bryta ensamheten. I kyrkan talar vi också om uppdraget att finnas till för varandra. Vi behöver bli burna och kan själva bära. Vi vet också att det ofta ger en känsla av mening att kunna finnas till för någon annan när man kämpar själv. Något som ordnas i kyrkan, mer och mer, är samtalsgrupper kring psykisk och existentiell hälsa. Det är bra, eftersom vi vet att språk och kunskap kring dessa frågor är till hjälp för en god hälsa.

Malin Pihlgren är en av ledarna för Överlevnadskursen och Mansnormen i Landskrona församling. Gemensam träning ingår!

FRAIMEN PURBA BOR I: SIMALUNGUN, ETT DISTRIKT PÅ NORRA SUMATRA I INDONESIEN ÄGNAR MIG ÅT: LEDER ARBETET MED PASTORAL RÅDGIVNING I SIMALUNGUNS PROTESTANTISKA KYRKA, GKPS

n n n Simalungun-distriktet har ett eget språk, en egen historia och en kultur som är ganska olik Bataks. Vår kyrka har sina rötter här men finns också i andra delar av Indonesien. Vi har 643 församlingar och närmare 230000 medlemmar.

Vi har märkt att ett bra och stabilt familjeliv i församlingarna är nödvändigt för den psykiska hälsan i samhällslivet. En av de saker som vi gör är att vi sedan tio år erbjuder familjerna i våra församlingar stödjande samtal och själavårdssamtal, och vi började med prästernas familjer. Prästerna och de som är gifta med präster har viktiga roller som ledare i församlingarna, men också som förebilder. Synoden planerar regelbundna möten för prästparen och erbjuder dem parsamtal. Genom de samtalen får prästfamiljerna stöd i arbetet med att lösa problem i hemmet, till exempel alkoholproblem, otrohet eller bara vardagsstress, och i att vara förebilder i församlingarna. Vi fortsätter med det arbetet trots att våra resurser är begränsade.

INGELA BERTILSSON BOR I: GALTABÄCK, STRAX SÖDER OM VARBERG ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DIAKON SEDAN NIO ÅR, BRINNER FÖR GEMENSKAPER OCH SAMMANHANG, ARBETAR I EN FÖRSAMLING I KUNGSBACKA SOM DIAKON MED EXTRA ANSVAR FÖR ARBETET BLAND ÄLDRE

n n n Den stora ensamheten, att inte vara behövd och att inte duga – där ser jag de stora utmaningarna i vårt samhälle. Det är de stora frågorna: Vem är jag? Varför finns jag? Vi som församling har ett stort uppdrag i att tillhandahålla både fysiska och psykiska platser, alltså att vi erbjuder samlingspunkter och sammanhang för den som känner sig ensam och obehövd, och att vi som församling signalerar att här är vi alla tillsammans, oavsett vad vi bär med oss. För oss som enskilda kristna är uppdraget är att försöka vara med och bygga gemenskaper i stort som i smått. Bjud in den som är ny vid sopplunchen att sätta sig vid ditt bord, börja prata med bänkgrannen och om inte annat så bjud på ett leende.

HANNA WAPENAAR BOR I: AMSTERDAM I NEDERLÄNDERNA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR GATUPASTOR I PROTESTANTSE DIACONIE AMSTERDAM

n n n Nu när vi inte är tvungna att hålla avstånd längre utan kan komma närmare, hålla om varandra och trösta varandra, är det viktigt att minnas att det bland oss finns så många som inte har sådana kontakter. På ett eller annat sätt har vi alla levt med ”hudhunger” en lång period, och den påverkar vår mentala hälsa. Jag minns ett särskilt ögonblick i mitt arbete under början av pandemin när en man på gatan sträckte fram händerna mot mig. Vi höll om varandra en kort stund, och han hade tårar i ögonen. Hur lång tid har det gått sedan vi upplevde den mjuka, försiktiga beröringen nu? Vi är Kristi händer och fötter och ögon och öron på jorden. Jag hoppas att vi tar oss tid att sträcka ut händerna mot varandra.

BILD: LP-VERKSAMHETEN

SABRINA SENGER BOR I: SÃO LEOPOLDO I BRASILIEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR TEOLOG OCH SAMORDNARE FÖR PROGRAMMET GENDER AND RELIGION PÅ DET TEOLOGISKA INSTITUTET FACULDADES EST

n n n Jag tror att det stöd som kyrkorna och enskilda troende kan erbjuda just nu främst består av solidaritet och empati – och det är en stor utmaning. Vi i Latinamerika är på väg ut ur pandemins mest kritiska fas, men arbetslöshet, hunger och våld har ökat på ett okontrollerat sätt, och de utgör också kriser som påverkar enskilda och familjer i deras vardag på ett mycket negativt sätt. Om man tittar på det ut ett genusperspektiv är hälsa – hälsan i dess psykiska, känslomässiga och andliga dimensioner – ett privilegium. Därför måste församlingar och enskilda troende vara solidariska och engagera sig i insatser för en trygg matförsörjning, medveten konsumtion, mänskliga rättigheter och genusrättvisa. Det är bara genom empati som vi kan göra relationer mänskliga och ta vår del av ansvaret för allas rätt till ett värdigt liv – ett värdigt liv för alla folkgrupper och kulturer, och för vår natur.

NIKLAS HOLMSTEN BOR I: NYBRO ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I S:TA BIRGITTA FÖRSAMLING I KALMAR, KLYVER VED OCH TITTAR PÅ BLOMMOR

n n n Det som lyfts fram av många och som är viktigt är att fortsätta arbeta med är att stötta ungdomar. Men det som kan komma att bli en utmaning för oss är att på olika sätt finnas där för barnfamiljer. Det finns skäl att tro att en mer ansträngd ekonomisk situation för familjer kommer att fresta på. Det kommer i sin tur att leda till att många föräldrar på grund av ökad stress inte orkar finnas där för sina barn och ungdomar, och det skapar än mer otrygghet för en grupp som redan mer eller mindre mår dåligt. Det finns också anledning att uppmärksamma dem som alltmer fylls av hopplöshet inför framtiden.

Kyrkan och enskilda kristna kan be och arbeta på … Det är inget nytt. Men som vanligt måste vi påminna oss om det som kommer först: bönen. Den föregår allt vi gör – vi får lägga varje tanke och handling i Guds hand. Det har visat sig lättare att skapa verksamhet och dokument än att organisera flera bönetillfällen om dagen i en församling. Vi måste envist lyfta fram att vår treeniga Gud helar inte bara kroppen utan också själen.

NINA ERIKSSON BOR I: ARVIKA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BEHANDLINGSPEDAGOG INOM LP-VERKSAMHETEN OCH ANSVARIG FÖR KVINNOVERKSAMHETEN LP KVINNA OCH UNGDOMSVERKSAMHETEN LP GROW, HAR EN AFFENPINSCHERVALP SOM HETER TOTTE ERIKSSON

n n n Människor på stolar högt upp skulle behöva inse värdet av att lägga pengar på människors psykiska hälsa. Vi måste korta ned köerna till barn- och ungdomspsykiatrin och få hela samhället att stressa ner. Någon måste ta första steget, och det behövs resurser.

Kyrkan och enskilda kristna kan våga fråga och lyssna på svaret utan att klämma fram en lösning eller nödlösning. Jag tror att det var Tomas Sjödin som sa att vi behöver skapa trygga skyddsrum för varandra, rum där vi inte försöker trösta bort tårarna utan försöker trösta fram dem. Det kan vi som kyrka och kristna medmänniskor göra – stå pall i stormen.

EVA CRONSIOE BOR I: DALARNA OCH NORRA STORSTOCKHOLMSOMRÅDET ÄGNAR MIG ÅT: PÅ HALVTID ÅT ATT VARA KOMMINISTER I VÅR ”FRITIDSFÖRSAMLING” I DALARNA OCH PÅ ANDRA HALVAN ÅT ATT VARA PENSIONÄR OCH FARMOR ÅT TVÅ SMÅGRABBAR SAMT KÖRSÅNGARE I MIN MANS KYRKOKÖR

n n n Jag arbetar i en landsortsförsamling där vi ser ett oändligt behov av stöd vid psykisk ohälsa. Vår kommun toppar självmordsstatistiken i hela regionen. Jag kan göra akuta samtalsinsatser och ofta vara något av ett ”hjälp-jag” som lyssnar och stöttar konfidenten i att söka professionell vård. Men när psykiatrin inte svarar upp och egentligen inte fungerar blir det tungt. Min roll är ju att vara själasörjare, och det behövs, men jag kan inte tillhandahålla den psykoterapi jag ser att konfidenterna så väl behöver. Då kan det kännas ganska hopplöst.

MALIN PIHLGREN BOR I: LUND ÄGNAR MIG ÅT: MIN SON, MITT ARBETE SOM PRÄST I SVENSKA KYRKAN I LANDSKRONA, CYKLING OCH STYRELSEARBETE I LUNDS MISSIONSSÄLLSKAP BLAND ANNAT

n n n Behovet av stöd för psykisk hälsa har ökat sedan jag blev präst för 11 år sedan. Ikonfirmandgrupper har det alltid varit någon som mår dåligt,men nu tycker jag att det är fler och värre fall av självskadebeteende, ångest och självmordstankar, och det gäller vuxna, äldre och barn.

Jag tror att vi somkristna har en väldigt viktig roll att fylla. Jag hoppas och tror att det ofta är en stor hjälp att bli sedd och bemött för den man är, med de svåra tankar man har, och att vivågar lyssna, möta och vara i det svåra. Det är för mig också tydligt att det existentiella perspektivet som vi som kyrka ger är oerhört viktigt för hälsan i stort och smått.

Förra året arrangerade vi i Landskrona en överlevnadskurs för män i 25–45-årsåldern med fokus på fysisk, psykisk och andlig överlevnad, och den blev mycket uppskattad. En omistlig delav den är att det egna måendet och överlevnaden kopplas ihop med det större, det som jag kallar Gud. Kursen fick sedan, på deltagarnas begäran, en fortsättning i Mansnormen. Jag är överväldigad av hur mycket Överlevnadskursen och Mansnormen betyder i dessa mäns liv.

JHON P.E. SIMORANGKIR BOR I: JAKARTA I INDONESIEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR PRÄST I GKPI SATRIA GROGOL I WEST JAKARTA, EN FÖRSAMLING SOM TILLHÖR INDONESIENS PROTESTANTISKA KYRKA, OCH UNDERVISAR VID JAKARTA THEOLOGICAL SEMINARY

n n n Det som våra församlingsmedlemmar och andra som är aktiva i kyrkan behöver är, enligt min erfarenhet, kyrkans tro och anda som tar sig uttryck i engagemanget för människor. Vi kan visa vår tillit till Guds omsorg genom att fortsätta arbeta med det som händer i församlingen varje dag och varje vecka och med både det som hör till det regelbundna och det som är extraprogram. Vi kan påminna om att Gud är hos oss och vandrar med alla troende som har hamnat i svåra omständigheter på grund av covid-19-pandemin. Det är detta som kyrkans medlemmar behöver allra mest för sin psykiska och andliga hälsas skull.

Vi är en liten församling, men under pandemin arbetade vi regelbundet med utdelning av färdiglagade måltider och annan mat både till församlingsmedlemmar och till kyrkans grannar. Det finansierades med gåvor från externa givare och från församlingsmedlemmarna. Vi samlade också in pengar till ett av sjukhusen i Jakarta och till församlingar på landsbygden. Nu fortsätter vi med ”Kitchen of Love” en gång i månaden och bjuder människor som rör sig i området runt kyrkan på lunch. Det brukar bli 200 lunchlådor varje månad, och vi har hållit på i över ett år.

MARKUS VON MARTENS BOR I: EN PRÄSTGÅRD FRÅN 1691 UTANFÖR ESKILSTUNA MED MIN FRU OCH VÅR KATT – FAVORITSTÄLLET ÄR SOMMARVISTET PÅ SAAREMAA (ÖSEL) INTILL RIGABUKTEN ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSADJUNKT I STRÄNGNÄS STIFT PÅ DELTID, SKÖTER TRE BISAMHÄLLEN, ÄR PENSIONERAD KYRKOHERDE OCH PROST, AKTIV INOM CENTERPARTIET

n n n Det jag ser är att det behövs möjligheter till enskilda samtal med professionell personal, alltså utbildade psykologer och terapeuter, men också med kyrkans präster och diakoner – förutsatt att de har kunskap på området. Dessutom behövs det samtalsgrupper och andra grupper där man kan mötas för socialt umgänge och aktiviteter. Sådana grupper behövs också för hela familjer där en enskild kämpar med psykisk ohälsa. Kyrkan och enskilda kristna kan ge tid, lyssna, hänvisa. Närvaron är viktig, och vi i kyrkan kan på olika sätt motverka tabun kring psykisk ohälsa, erbjuda läkande miljöer, fokusera på det som är friskt och se möjligheter.

PHILIPPA PERNRYD BOR I: MALMÖ ÄGNAR MIG ÅT: ARBETAR SOM PSYKOLOG OCH PSYKOTERAPEUT I KBT INOM BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIN I MALMÖ, BRINNER FÖR ALLAS TILLGÅNG TILL LIKVÄRDIG VÅRD, SÄRSKILT TILLGÄNGLIGHET TILL TRAUMABEHANDLING FÖR BARN OCH UNGA, OCH ÄR ENGAGERAD I CENTRUMKYRKAN I MALMÖ, I EKHO OCH MIN ZERO WASTETRÄDGÅRD

n n n Det finns stora behov bland barn och unga. Psykisk ohälsa ökar bland unga i alla åldrar, och störst är ökningen bland äldre tonårstjejer. Vi behöver stödsystem för friskvård innan det blir så illa att några behöver vård. Skolhälsovården behöver mer resurser, men framför allt måste föräldrar och andra i barns nätverk prata med barn om känslor, om hur de mår och om hur de kan hantera livsproblem. Det är en jätteviktig uppgift som den som känner barnet väl oftast hanterar bättre än en expert. Här kan kyrkor och enskilda kristna vara ett viktigt stöd genom att erbjuda miljöer för viktiga, ärliga samtal och en gemenskap fri från både skolans och sociala mediers ständiga bedömning och krav på prestation.

BILD: JONNA SVENSSON, SVENSKA KYRKAN

MATTIAS NYSTRAND BOR I: JÖNKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: ÄR DIAKON I JÖNKÖPINGS FÖRSAMLING SEDAN 2010

n n n När vi går igenom perioder av psykisk ohälsa behöver vi accepterande och omsorgsfulla miljöer där vår brustenhet får plats. Kyrkan har mycket ”tro, hopp och kärlek” att förmedla, men vi i kyrkan förlorar i trovärdighet och relevans om vi inte kan finnas till hands för varandra då livet är kämpigt. Den psykiska ohälsan lamslår oss med skamkänslor över att vi inte klarar av att skaka av oss oron och ångesten. Skammen gör att vi drar oss undan och hamnar i allt djupare självförakt. I mitt arbete med människor som kämpar med utmattningssymtom har jag ofta mött dem som säger att de har tagit en paus från att gå i gudstjänsten. Det borde inte vara så! När vi säger att ”kyrkan finns här för hela livet” menar vi väl inte bara kronologi utan ”för att hela livet”? Det är faktiskt OK att inte må OK, och det är OK att delta i gemenskapen när livet utmanar. ”Av nåd” får vi komma precis som vi är – utan krav på motprestationer.

KARIN AHLQVIST BOR I: JÖNKÖPING ÄGNAR MIG ÅT: ÄR STIFTSDIAKON IVÄXJÖ STIFT

n n n Under pandemin fick vi varningssignaler om att suicidrisken kunde bli förhöjd eftersom ensamhet och isolering bidrar till psykisk ohälsa. Nu ökande suicidfallen inte så mycket som befarat, och det är jag tacksam för, men den psykiska ohälsan ökar. Särskilt oroande tycker jag det är att se att den ökar bland barn och unga.

Jag önskar att de krafttag som har tagits, att den medvetenhet som har väckts, skulle få fokus i mediautrymmet och i arbetsinsatser.

Som enskilda kristna har vi alla ansvar för varandra – att, i den mån vi orkar och kan, stötta och minska ensamhet och isolering. Det är också avgörande att vi alla bidrar till att kunskapen om psykisk ohälsa ökar.

Inom Växjö stift har vi under pandemin arbetat med två utbildningar kopplade till psykisk hälsa, dels en med fokus på existentiella samtal som metod, och dels en som heter ”Första hjälpen till psykisk hälsa” – den har alla medarbetare i stiftet blivit erbjudna. Vi har också uppmuntrat anställda att gå Kyrkans SOS utbildningar i att föra stöttande samtal med unga på nätet.

MARIE ARNFJELL BOR I: ÅKERSBERGA ÄGNAR MIG ÅT: HAR GRUNDAT OCH ÄR ORDFÖRANDE I SISTERS INTERNATIONAL, EN KVINNOFÖRENING SOM ARBETAR MED STÖD TILL KVINNOR OCH BARN SOM FAR ILLA I SVERIGE, INDIEN OCH RUMÄNIEN. I SVERIGE HAR SISTERS JULPÅSAR DELATS UT TILL KVINNOR SOM LEVER I MISSBRUK, HEMLÖSHET OCH PROSTITUTION, OCH PÅ ANSTALTER. SOMMAREN 2000 STARTADE VI TIDNINGEN JUNIA SOM JAG ÄR CHEFREDAKTÖR FÖR. JAG ÄR GIFT MED ROGER OCH VI HAR FYRA BARN OCH ÅTTA BARNBARN OCH TVÅ BONUSBARNBARN. PÅ FRITIDEN ÄLSKAR JAG ATT VARA UTE OCH PROMENERA, LÄSA BÖCKER OCH UMGÅS MED FAMILJ OCH VÄNNER.

n n n Den psykiska ohälsan har ökat snabbare hos flickor och unga kvinnor än hos andra. Pandemin och oroligheter i världen förstärker behovet att hitta konstruktiva hjälpinsatser. Därför har Sisters International skapat en resurs – JUNi – som är ett program i sex delar. Det ger tjejgrupper ett arbetsmaterial att använda för att främja psykisk hälsa. Vi tror på det lokala sammanhanget där både kyrkor och enskilda kan använda materialet för att peppa och stötta tjejer på olika sätt. De senaste åren har det varit en tydlig ökning av antalet kvinnor som fått ta emot Sisters Julpåsar. Mottagarna är kvinnor som befinner sig i akut svåra livssituationer, och många lider av psykisk ohälsa. De kvinnorna har vi nått genom kyrkor och enskilda. En gåva – en påse med duschtvål, lotion, ansiktskräm, handduk, mössa, smycke, tandborste, 15–20 produkter totalt – och en tidning med livsberättelser har gett gensvar i form av hoppfyllda personliga mottagarberättelser runtom i hela Sverige.

RIVER HE BOR I: KUNMING SOM ÄR HUVUDSTAD I YUNNANPROVINSEN I KINA ÄGNAR MIG ÅT: ÖVERSÄTTER FRÅN JAPANSKA TILL KINESISKA OCH ARBETAR MED PROJEKTLEDNING

n n n Jag tror att de flesta av oss lever med eller har levt med psykisk ohälsa under någon period i livet.

Ur ett individperspektiv är det lyssnande och sällskap som fungerar som det bästa stödet. Kanske kan man aldrig fullt ut ta in en annan människas känslor, men att vara en empatisk lyssnare är ett sätt att hjälpa. Och små saker som att motionera tillsammans, se en film och fika kan också vara bra.

En annan sak som jag har lagt märke till är att fler och fler unga

Träningspass under Överlevnadskursen i Landskrona församling.

BILD: LISA WIKSTRAND

har problem med psykisk ohälsa. De flesta skolor har lärare som är duktiga och kan hjälpa dem. Det finns till exempel ett koncept som kallas ”ihåliga träd” där de kan få ur sig sina problem och sin oro. Många föräldrar tar med sig sina barn för att få experthjälp när det är nödvändigt.

Stöd från familjen-skolan-samhället är något som unga människor behöver mycket av.

I allmänhet är det så att många av oss blir hjälpta av att någon bryr sig om oss och älskar oss, och att det kan hjälpa oss att ta steget vidare.

LAARNI SALAGUINTO BOR I: URDANETA CITY PÅ ÖN PANGASINAN I FILIPPINERNA ÄGNAR MIG ÅT: ÄR BIBLIOTEKARIE PÅ AGLIPAY CENTRAL THEOLOGICAL SEMINARY OCH FÖRSAMLINGSPRÄST I NUESTRA SEÑORA DE LA PAZ Y BUEN VIAJE I LA PAZ SOM HÖR TILL UMINGAN PÅ SAMMA Ö

n n n Stress, depression, oro och annan psykisk ohälsa ökade på grund av pandemin. Det uppstod en situation där vi inte kunde följa våra vanliga dagliga rutiner, och förändringen i varje individs tillvaro blev enorm. Våra studenter, som lever i enkelhet tillsammans på seminarieområdet, påverkades. Livet här består av teori och praktik i kombination– på vardagarna är det teori i klassrummen, och under helgerna är det praktik på fältet eller i församlingarna i närheten – och pandemin förändrade den rutinen också. Studenterna lät sig inte hindras från att hålla kontakten med församlingarna, de använde sociala medier och andra sätt, för människor behövde ju pastoral omsorg ännu mer än vanligt för att kunna se och hålla fast vid hoppet mitt i pandemin. Men studenterna kunde inte riktigt omsätta det de hade lärt sig i klassrummen i praktiken.

De här förändringarna fortsätter att påverka vår vardag, vårt sätt att tänka och vår livsstil. Jag har märkt att ett slags stöd som behövs för psykisk hälsa är att göra fler medvetna om vad det är. Att vara uppmärksam på hur andra människor och vi själva mår är viktigt, inte minst nu när vi är på väg in i ett nytt slags vardagsliv. Alla är inte redo för det, trots att många av oss vill tro det, och vi måste alltid komma ihåg att psykisk hälsa är något av det viktigaste för var och en av oss och något som vi alla måste vara medvetna om. Att det finns experter räcker inte i en tid som den vi lever i – till och med de starkaste bland oss blir påverkade och kan uppleva problem.

Kyrkan och enskilda kristna kan göra en stor insats genom att hjälpa människor att se på livet på ett annat sätt. Tro och vishet kan förändra perspektiv. Om vi satsar mer på kamratsjälavård och på samtal med präster och diakoner kan vi göra mycket för människor som befinner sig i svåra situationer.

Våra studenter behöver samtal lika mycket som alla andra. De som har läst kursen Clinical Pastoral Education för att kunna arbeta som sjukhuspräster, och mött människor i kris, hjälper till med att ta hand om sina medstudenter. Genom det arbetet, och genom att de får respons från medstudenter och lärare, blir de mer och mer medvetna både om sina egna personligheter och om behoven hos dem de arbetar med. En del av de medstudenter som de samtalar med har hamnat i lägen där de ifrågasätter tron, och våra CPE-studenter försöker hjälpa dem att se hur deras Gudsrelation kan återupprättas och bli starkare.

Många som upplever problem med psykisk ohälsa har också svårt att knyta an till andra människor. En viktig del av stödsamtalen är att lyssna. Att bli lyssnad till kan uppmuntra den som behöver hjälp att öppna sig och slappna av, och det i sin tur hjälper honom eller henne att hitta sig själv, övervinna oron och vända negativa tankar till positiva. När han eller hon börjar förstå och kartlägga sina problem och sin kamp går det att göra mycket. Det kan ta tid, men vi kan stötta och hjälpa, och det går att lösa problem och bli fri från oro och stress.