”det viktigaste är att vi kommunicerar”

INTERVJU ANNA BRAW n n n – På sätt och vis finns det en poäng i att börja tidigt, säger Lisa Rubenson.

Hon har lovat att berätta om vad församlingslivet och tillhörigheten i kyrkan har betytt för henne under de perioder när hon har varit sjuk och om sina tankar om vad kyrkan och enskilda kristna skulle kunna göra för att stötta medmänniskor som inte mår bra.

Det börjar med berättelsen om att åka långt för att vara med i en ungdomsgrupp. – Jag var med i en ungdomsgrupp, ett stort gäng, en aktiv grupp med en engagerad församlingspedagog och flera frivilliga ledare, berättar hon. Jag var mycket i kyrkans lokaler. Det var den naturliga platsen för mig, och jag höll fast vid den när jag började må dåligt. Och mina föräldrar förstod att det var viktigt att hålla kontakten med de sammanhang där jag mådde bra. För mig var ungdomsgruppen viktigare än skolan. När jag hamnade på behandlingshem körde de fem mil enkel väg för att hämta mig och lämna mig där, varje vecka. På det viset hade jag kvar någon form av normal värld.

”du har kontrollen”

Den här dagen har Lisa Rubenson skrivit in sig på den psykiatriska kliniken vid Lunds universitetssjukhus genom något som kallas brukarstyrd inläggning. Hon kan ringa till avdelningen när hon vill, och finns det plats kan hon skriva in sig upp till tre gånger per månad, tre dagar per tillfälle, på en avdelning där det alltid finns någon att prata med. – Du har med dig dina egna mediciner, och det är inga låsta dörrar, berättar hon. Det är en paus från vardagen, och det blir lite återhämtning. Men du har kontrollen, du bestämmer vad du behöver och vad du gör för att få det. Du behöver inte vara i konstant beroendeställning.

Brukarstyrd inläggning har funnits i Lund ett tag, men först i år har Lisa Rubenson skrivit kontrakt med avdelningen och provar om det passar henne.

Hemma har hon kontakt med något som kallas FACT-teamet – FACT står för Flexible Assertive Community Treatment, alltså en grupp som arbetar för att tillhandahålla flexibel och stärkande vård i den miljö där vårdtagaren har sin vardag. – De arbetar bredare än vanliga mottagningar, jag får snabbare kontakt med dem, och de gör hembesök. Stödet från dem har varit till stor hjälp för mig, säger hon.

svårt med nya kontaktytor

Lisa Rubensons kontakter med den svenska vården sträcker sig från hennes tonårstid och genom hela hennes vuxenliv hittills. Utöver familjen är det vännerna från kyrkan och dess ungdomsgrupp hon har känt längre än så. – De vänner som jag har är de jag har haft sedan innan jag blev sjuk, säger hon. Det är

– Tänk om man kunde kombinera samtalskontakt och praktik, säger Lisa Rubenson. Beskära träd, rensa grusgången. Då kommer samtalen.

svårt med nya kontaktytor om man inte studerar och inte arbetar, och när man blir äldre blir det tydligare och tydligare: var får man nya kontakter, var träffar man nya vänner?

Hon berättar om situationer där vårdsystemet inte har fungerat som utlovat, till exempel när hon skrevs ut från tvångsvård med ständig bevakning och inte hade någon läkare, eller när öppenvårdsmottagningen i Eslöv stängde och hänvisade till psykakuten i Lund utan att ha berättat det för personalen där. – Antingen måste man träffa rätt person för att kunna vara sjuk, eller också måste man vara väldigt frisk för att klara det, säger hon. Det tog många år och många olika vårdkontakter innan jag lyckades få rätt kontakter, och tyvärr är det få förunnat. Blir man dessutom helt avstängd från sina sociala sammanhang medan man är sjuk har man ju inget att komma tillbaka till, inget av det normala kvar..

orden finns inte alltid

Själv har hon fått hjälp av bland andra sin familj att ta vara på sina sammanhang i kyrkan. En praktikperiod gav henne idéer: – Jag fick praktisera som kyrkvaktmästare ett tag. Det var konkreta arbetsuppgifter, lätt att följa och förstå arbetet. För att något sådant ska fungera långsiktigt, som en väg in i samhället igen, måste man nog ha det där man bor. Det krävs en samverkan mellan de krafter som finns lokalt. Istället för att diakonerna och prästerna ska sätta sig i ett samtalsrum med dem som söker kontakt, ”nu ska vi prata” … det finns säkert de som har ett ämne som de vill prata om, men om

man bara vill ha kontakt och inte har en susning om vad man ska säga? Orden finns inte alltid. Man kanske inte kan placera en diakon på kyrkogården? Men tänk om man kunde det, och tänk om man kunde kombinera samtalskontakt och praktik, beskära träd, rensa grusgången. Då kommer samtalen.

beredd på att improvisera

I flera år var hon med som ledare i barngrupper i en församling på en annan ort. – Jag började som scoutledare i vår församling när jag var tio, och i den här församlingen fanns det en pedagog, Kicki, som jag fick förtroende för och som förstod premisserna – att jag inte kan lova mer än såhär. Jag hade uppgifter och kunde göra saker, men det krävde ju också flexibilitet, och hon var beredd på att improvisera, för hon visste också att hon kunde få mycket tillbaka.

Lisa Rubenson beskriver arbetet bland barnen som något av det viktigaste för henne under de åren. – Det finns inget som kan lysa upp ett rum på samma sätt som barn, säger hon. Det är ingen som frågar vad man jobbar med. Man gör fel, och man får respons direkt. Jag gillar utmaningen i det oförutsägbara.

Hon berättar om sin egen balansgång och om handledarens: – Det är inte ovanligt att vi har höga krav på oss själva, och även om man mår bra och är på väg uppåt kan beröm bli krav: ”Ånej, nu stiger förväntningarna …” Det kan vara fullständigt oförutsägbart för omvärlden, och ibland blundar jag för det själv också. Men hon var bra på att säga att hon var glad att jag kom och att det var bra att jag var där istället för att berömma det jag gjorde.

medmänniska

Som ett exempel på ett arbetssätt som verkar fungera bra nämner Lisa Rubenson Fontänhuset, en organisation som finns i tretton svenska städer. – Där är inställningen att vi arbetar tillsammans, efter förmåga, det är inte avhängigt av prestation, och det blir ett ”vi”, det är inte på låtsas.

Vad skulle man kunna göra i en församling? – Tidigare har kommunerna ställt upp med kontaktpersoner. Jag hittade en själv och tyckte att det fungerade bra, men det blir ju inga hållbara relationer när den ena har betalt. Kyrkorna skulle kanske kunna hitta ideella medmänniskor? I så fall skulle man kunna försöka arbeta medvetet med att hitta två som kan ha utbyte av varandra, och poängtera det så att man inte indirekt sätter den som är sjuk i beroendeställning. Så är det redan i så många andra sammanhang – det är inte jag som styr, det blir en sådan maktlöshet. Para ihop människor med gemensamma intressen och stäm träff på något som ändå händer i församlingen. Eller gå ut och gå! Om en har en hund är det ju from heaven för den som inte mår bra och som tycker om hundar.

På en tröja som Lisa Rubenson har står det: ”Jag är inte bara rolig. Jag är orolig också.” – Det viktigaste är att vi kommunicerar, säger hon. Var inte rädd för att prata med mig! Jag är ingen kristallvas. n

FÖRSAMLINGAR TAR EMOT – Jag tror att den senaste siffran vi har fått från FN-håll är att närmare tio miljoner människor har fått lämna sina hem på grund av [kriget i Ukraina], sa Peter Prove vid en pressträff den 23 mars.

Han är Kyrkornas världsråds direktor för internationellt arbete och hade bjudit in pressen tillsammans med Rudelmar Bueno de Faria som är generalsekreterare för ACT Alliance. – Det är både flyktingar som går över gränser in i andra länder och internflyktingar, sa Peter Prove. Rudelmar Bueno de Faria talade om den ökade risken för det som kallas human trafficking, alltså bland annat prostitution och tvångsarbete.. – Vi har hört från medlemmarna i ACT och från kyrkoanställda att den första flyktingvågen mest bestod av människor som har en ordnad ekonomi och goda förbindelser i Europa, berättade han.

I den andra vågen kom många som inte hade det lika gott ställt, och i den våg som väntades när pressträffen ägde rum förutsågs människor med mycket små resurser komma. – Mottagandet som har organiserats lokalt av kommittéer och församlingar är otroligt varmt och gästfritt, sa Peter Prove. n

KÄLLA: PRESSMEDDELANDE FRÅN KYRKORNAS VÄRLDSRÅD BILD: ALBIN HILLERT, KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

SJUNG MED NYA VÄNNER År 2018 bjöd Taizékommuniteten och lokala församlingar in till ett möte för unga vuxna i Lviv i Ukraina. Det sånghäfte som gjordes till mötet går fortfarande att ladda ner från kommunitetens webbplats som pdf-fil att skriva ut som häfte på a4-papper och vika till a5, och där finns sångtexter på ukrainska. Det kan man alltså använda vid gemensamma böner där nyanlända ukrainsktalande är med. Bland sångerna i häftet finns ”Sjung lovsång, alla länder”, ”I min Gud” och ”Gud, du är kärlek”.

Något som kan vara bra att veta är att olika kyrkor och församlingar i Ukraina på senare år har fattat olika beslut om huruvida kyrkslaviskan ska fortsätta användas eller inte, så när det gäller sånger från den ortodoxa kyrkan kan man fråga innan man väljer dem. n SKOLA OCH ARBETE När kriget i Ukraina hade pågått i en månad gjorde International Rescue Committee en så kallad behovsbedömning genom att intervjua 400 ukrainare som hade kommit till Polen som flyktingar. Intervjuerna ”visaratt det som människor svarar att de behöver mest av allt är’ett jobb’”, skriver International Rescue Committee i ett pressmeddelande. ”Oavsett om de ukrainska flyktingarna vill stanna i Polen eller återvända till Ukraina så snart som möjligt svarar de att de inte vill vara till last utan direkt börja göra rätt för sig. I utvärderingen framkom också att majoriteten av de svarande äräldre eller ensamma mödrar med barni Polen [och att de] är angelägna om att hitta arbete för att försörja sina familjer.” – Över tvåmiljoner människor har flytt till Polen på mindre än en månad, vilket gör detta till den snabbaste flyktingkrisen vi har sett sedan andra världskriget, säger Sofia Klemming Nordenskiöld som är talesperson för organisationeni Sverige. [Det] kommer att behövas resurser under lång tid för att integrera alladem som förväntas stanna i Sverige, Polen och andra europeiska länder. (…) Att vuxna fårbörja jobba och barn får gå i skolan är bland det viktigaste för att människor som varit med om trauman från krig –och är på flykt i ett främmande land – ska återfå sitt självbestämmande, kunna integrera sigoch börja läka. n

Ukrainska flyktingar i Rumänien.

KÄLLA: PRESSMEDDELANDE FRÅN INTERNATIONAL RESCUE COMMITTEE

HELENA BERGGREN POJKEN MED DRAKÄRRET – DET STORA SLAGET MIRKA FÖRLAG

BILD: PRIVAT

barn med särskilda gåvor

recensioner uppdrag mission nr 3 202222

KRYSTYNA DąBROWSKA VI ÄR EN ORDBOK OCH ANDRA DIKTER ÖVERSÄTTNING: IRENA GRÖNBERG ELLERSTRÖMS riktad uppmärksamhet Den polska poeten Krystyna Dąbrowska tilldelades 2012 det då nyinstiftade Wisława Szymborskapriset, ett av Polens mest prestigefyllda litteraturpriser. Är Nobelpristagaren Szymborska en inspiratör? Nej, svarar Dąbrowska själv på en direkt fråga, men hon sätter Szymborska högt. Liknar Dąbrowskas poesi Szymborskas? Över hennes dikter finns i alla fall ofta den typiska lättheten, draget av lek och den ögonblickliga känsla av befrielse som kan uppstå i en lyckad dikt.

Krystyna Dąbrowska är född 1979 i Warsawa, där hon också bor. Hon är utbildad konstnär men övergav konstnärskapet för poesin och har gett ut fyra diktsamlingar. Hennes poesi har uppmärksammats i bland annat Tyskland, Italien och USA och har översatts till 17 språk. Hon är också verksam som essäist och översätter engelsk poesi.

Irena Grönbergs tolkning är den första till svenska och förmedlar ett vardagligt tonfall. Urvalet visar på Dąbrowskas bredd: en poesi för vardagen, men med oförutsägbara

motiv. Överraskningsmomentet återkommer i flera dikter; där utvinns medvetna effekter, ibland tragiska, som i dikten ”Syskonen” om mannen som långt efter sin systers tidiga död under andra världskriget iklär sig hennes identitet och dansar Något som nästan alla barnroma- flamenco klädd till kvinna. ner i genrerna saga och fantasy Det judiska temat är en röd tråd. har gemensamt är kampen mellan Det här är dikter skrivna inför Klagodet goda, oftast representerat av muren, om ghetton, ”läger”, flykt och en huvudperson eller flera, och det exil. Här finns också ”Flickan i hijab”, onda. Många författare och läsare som städar på ett vandrarhem i har upptäckt att sagovärldarna Jerusalem och vägrar uppge var hon rymmer möjligheter att arbeta med kommer ifrån: ”från många platser”. stora och viktiga frågor – sådant Med henne är varje samtalsämne som skulle kännas patetiskt i en ”en sjal, ett förhänge/som lät henne nutidsskildring kan bli både enga- tiga om sig själv”. Den riktade uppgerande och övertygande i en saga märksamheten och känslan för deeller om barn som lever i vår värld får taljer är utmärkande för Dąbrowskas resa till en annan. dikter, som rör sig inom områden

Helena Berggren har använt som resor, litteratur och konst. sagans form för att berätta om hur Det avgörande är att se. En dikt många konflikter uppstår och om börjar: ”Varifrån ska jag titta för att hur de kanske skulle kunna redas ut. se dig? /Från nära eller långt håll? Det är i alla fall mitt intryck, och hen- Och från vilken tid?” Finns duet i nes sätt att bygga upp spänningen detaljen, i den egna blicken eller i inför det stora slaget i bokens titel diktjagets blick som betraktar? och sedan steg för steg börja så tvivel hos huvudpersoner och läsare Så många utsiktspunkter och jag är är en av berättelsens poänger. fast i en blind punkt,

Hon berättar om Vide, en intrasslad i tråden som jag ville hövdingason som plötsligt har fått knyta ihop dem med. ett stort uppdrag men inte riktigt Och inte vet jag om du finns i tråden, kan lista ut vad det är, om Lot, hans eller i blänket från saxen som ska bäste vän, och om Finja, en varelse klippa av den. n MARIE TONKIN

som dyker upp hos dem och beter sig som ett människobarn för det mesta. Hon beskriver landet som de bor i och många olika väsen som de delar det med.

Men kanske är det egentligen Lot som är anledningen till att berättelsen kom till. Han drar sig i örsnibben, snubblar över ord, studerar tekniska konstruktioner på ett nästan maniskt sätt, lyssnar inte alltid på andra och kan absolut inte korsa en bäck om det är tre stenar som utgör bron.

Det skrivs och ges ut så oerhört mycket saga och fantasy att jag inte kan påstå att Lot är unik – så mycket har jag inte läst. Det räcker förstås att han är en lite ovanlig hjälte, någon som den som själv ibland eller alltid känner sig ovanlig kan identifiera sig med, ett barn som inte beskrivs som ”person med npf-diagnos”, för det här är ju en sagovärld, utan som ett barn med särskilda gåvor.

En mer genomgripande redaktörsinsats skulle behövas för att hennes idéer ska komma till sin rätt, för språkets och strukturens skull men också därför att Vide, Lot och Finja skulle kunna bli mer levande och deras bekymmer mer angelägna. En bok som ska läsas av barn och läsas högt för barn förtjänar mycket kärlek och arbete, och Vide skulle nog hålla med om att alla behöver hjälp ibland. n ANNA BRAW

Med oss alla

det finns stunder när orden sviker. En väns stora sorg och förlust, en värld av lidande och våld mot oskyldiga – vad säger man?

Ord kan kännas meningslösa, förmätna. Men att tiga är värre. Inför sorg och död, krig och världsbrand får vi inte förbli tysta.

Till hjälp finns ord som vi alla har gemensamma. De finns i litteraturen och liturgin, i poesin och i bönen.

Bönen har många röster. Den kan uttrycka djup tacksamhet men också rikta sig som ett vrål mot Gud, ett krav – grip in! Inför Gud i djupaste förtvivlan måste inte människan vara undergiven. Hon har rätt att knyta näven mot himlen som profeten Habackuk och så många andra genom tiderna i den kristna traditionen. Hon har rätt till sin vrede, sitt ”varför?”. Gud hör all bön, inte bara den kärleksfullt lovsjungande.

Bönens korus av röster skapar gemenskap. Låt oss be. Vi gör det tillsammans. Det visar för Gud att vi är trofasta, och det visar oss inför varandra att vi hör ihop.

Därför får jag ofta problem när gemensam bön formuleras om ett ”dem” någonstans där ute, om dem som inte tillhör oss och inte har det som vi. De andra. De annorlunda. Stackarna som det är synd om.

Blir det för krångligt att säga: ”Vi ber MED alla medmänniskor som …”? En bön kan inte innehålla för många ”med”. Kanske kan alla böner sammanfattas: ”Gud, var med oss”, ”Gud, du är med oss, tack”. Ur denna enkla mylla växer bönen, skjuter skott av ord och meningar i språket, sträcker en mångfald av grenar och blad mot ljuset.

Orden är viktiga, trots allt. De är bärare, de bär mening. Att hitta ord för att försöka trösta, för att uttrycka sin smärta och medkänsla och vrede, kan kännas kravfyllt – men det behöver inte vara så märkvärdigt. Enkla ord räcker. Sedan vi skapades finns orden där i hjärtats djup. Ofta tar de form som frågor: Vad behöver du? Vad kan jag göra?

Frågor och medkänsla smälter samman – medmänniskan behöver tak över huvudet, en varm filt, något att äta och dricka, en kram. Exakt detsamma som jag själv behöver i nöd. Ord räcker inte, men de är en början. De öppnar en dörr. De visar för andra och mig själv att vi ser varandra. n

maria küchen är författare – två av hennes senaste böcker är När jag bröt mot buden (Argument) och Jord och gudar (Natur och Kultur). Läs gärna intervjun med henne om den senare i förra årets sista nummer av Uppdrag Mission!

TEXT NATHALY SALAS BILD SWEFOR COLOMBIA

Skapa trygghet trots hot

Utbildning i självskydd avgörande för människorättsförsvarare

n n n I arbetet med att skydda människorätts försvarare har vi i Kristna Fredsrörelsens Freds tjänstprogram i Latinamerika utvecklat en uppsättning utbildningsverktyg för självskydd. Att vi använder ordet ”självskydd” istället för det vanligare ”självförsvar” är en påminnelse om vår rörelses ickevåldsliga grund. Utbildningen i självskydd syftar till att stödja den som arbetar för mänskliga rättigheter i att tillämpa ickevåldsliga metoder för att skapa rörelseutrymme och säkerhet för sig själv. En av dem som arbetar med utbildningarna är Roberto Montoya i Colombia. kollektivt och personligt

I vårt arbete definierar vi hot som en handling som kränker, äventyrar eller sannolikt kommer att äventyra en människorättsförsvarares hälsa och livssituation i framtiden. Hoten kan bestå av enskilda händelser eller av en rad skeenden, och de kan vara riktade mot organisationer eller mot individer och deras personliga nätverk, men det som är gemensamt för alla hot i de här situationerna är att de försvårar arbetet för mänskliga rättigheter.

I de säkerhetsutbildningar som vi har arbetat fram inom Fredstjänstprogrammet går vi igenom de komponenter som tillsammans utgör riskfaktorer. De bildar en komplex väv. De människorättsförsvarare som är medvetna om dem kan omvandla dem till ett robust säkerhetsnät.

En av komponenterna är vars och ens psykosociala tillstånd. För att den riskfaktorn ska bli en säkerhetsfaktor måste vi i utbildningarna kartlägga kollektiva och personliga strategier. Med hjälp av dem kan den som är utsatt motverka konsekvenserna av våld och hot som riktas mot honom eller henne.

anpassade strategier

Människorättsförsvarare är ofta verksamma i nätverk och arbetsgrupper. Då är det viktigt med gemensamma överenskommelser om tid för återhämtning: vila, ledighet, avgränsade arbetstimmar och så vidare. I en svensk kontext kan det framstå som självklart, men sådana överenskommelser sätts ofta ur spel i en konfliktsituation. Därför är de kunskapshöjande insatser som vår personal kan erbjuda till stor hjälp. De är med och utformar strategier som är anpassade till individers och organisationers särskilda situationer. Ibland kan vi också rekommendera psykologstöd och organisatoriskt stöd.

erfarenhetsutbyte

När våra medarbetare är med i arbetet med att utforma en strategi utgår de från erfarenhetsutbyte i gruppen. De människorättsförsvarare som vi arbetar med sätter gemensamt ord på de känslor som arbetet och de risker som det medför väcker hos dem. Vi arbetar med ett reflekterande förhållningssätt till hur de talar om dessa känslor: Hur gör vi? Varför? Finns det praxis för hur gruppen gemensamt hanterar olika situationer som sorg, rädsla, stress och så vidare? Hur fungerar denna praxis för gruppen? Känner alla sig inkluderade? Finns det skillnader i hur vi upplever och hanterar den känslomässiga utsattheten beroende på ålder, kulturell bakgrund och kön?

Alla dessa frågor är av stor vikt för att människorättsförsvarare ska kunna hantera de situationer som de hamnar i på grund av sitt arbete, för att de ska kunna må bättre och för att de ska kunna känna sig tryggare. n