Västnyländsk årsbok 2015

Tem a

: Inn

ovat io

2015

1

ner

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2015 Trettioåttonde årgången

Västnyländska kultursamfundet r.f.

2

Årsboksredaktörer Sophie Kawecki och Tove Virta

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Konstsamfundet, Svenska kulturfonden och Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse.

Layout och ombrytning: Annette Ström Omslagsbild: Chris Senn (Hurja Piruetti) © Västnyländska kultursamfundet r.f.

Waasa Graphics Oy 2015 ISSN 0356-9063 Västnyländska kultursamfundet r.f. www.vastnylandskakultursamfundet.fi 3

Innehåll Förord ...........................................................................................................4 Västnyland 2014............................................................................................5 Litteratur och medier.....................................................................................5 Tjugonde seklet ur ett ö-perspektiv – Familjen Ruin och Härligö av Henrik Ekberg..........................................................................................10 Medierna i regionen.....................................................................................24 Scenkonst.....................................................................................................25 Hurja Piruetti av Katja Köngäs....................................................................32 Utställt.........................................................................................................39 Turism..........................................................................................................43 Evenemang...................................................................................................47 Näringslivet..................................................................................................50 Kammarherren Hjalmar Linder av Kerstin Ilander.....................................55 Det ökade kravet på relevant information av Robin Wikström....................64 Statliga angelägenheter.................................................................................70 Från kommunerna........................................................................................72 Kyrkan.........................................................................................................80 Vården i Västnyland.....................................................................................81 Utbildning och forskning.............................................................................84 Cellbiologiska innovationer – till vilken nytta? av Christer Lindqvist........88 Sport..........................................................................................................101 Miljö..........................................................................................................108 Secchi-skivan av Marko Reinikainen..........................................................109 ...och så till sist vädret................................................................................117

4

Förord Årsboken ges ut av Västnyländska kultursamfundet, en förening som fyllt 40 år.

Västnyländsk årsbok har getts ut sedan 1978 och den är en av grundpelarna i föreningens historia och fortlöpande verksamhet. Vid sidan av den litterära verksamheten är föreningen starkt med i tiden; en aktör med ett omfattande samarbetsnätverk och mod att ta initiativ till nya kulturella projekt. Västnyländska kultursamfundet svarar också på en samhällelig efterfrågan på tjänster genom Luckan Raseborg och barnkulturverksamheten. Årskrönikan i Västnyländsk årsbok fyller en viktig funktion genom att ge en sammanställning och dokumentation av aktuella händelser i regionen. Därtill presenterar årsboken också i år tematiska artiklar, skrivna av sakkunniga på sitt område. Utöver den sammanställande och dokumenterande rollen fyller årsboken en viktig funktion genom att synliggöra en del av all den livliga kulturella aktiviteten i vår region och därmed göra den tillgänglig också för sommargäster och nyinflyttade västnylänningar. Tipsa gärna dem du känner om utgåvan – medlemmar av föreningen får dessutom årsboken hempostad varje år.

Katja Långvik ordförande för Västnyländska kultursamfundet Årets tema för Västnyländsk årsbok är innovationer. Den bakomliggande tanken var att antingen artikelns ämne eller skribenten skulle ha västnyländsk koppling.

Skribenterna gavs fria händer att tolka temat innovationer så brett eller snävt de själva ville. Temat ska snarast ses som en kompass som ledde oss fram till dessa intressanta skribenter och ämnen. Årets artiklar är en blandning texter från relativt olika genrer. Våra skribenter berättar om Hjalmar Linder, Hans Ruin, dansinstitutionen Hurja Piruetti, användningen av oprecisa data, cellbiologiska innovationer och Secchi-skivan. Åtminstone jag har lärt mig mycket nytt genom att läsa dessa alster och jag hoppas att du, bästa läsare, också får en givande läsupplevelse.

Sophie Kawecki årsboksredaktör

5

Tove Virta

Årskrönika 2014

Västnyland 2014 År 2014 blev ett minnenas år eftersom det hade gått 20 år sedan Estoniakatastrofen och 10 år sedan tsunamin i Asien, båda olyckor som tog västnylänningars liv och som uppmärksammats stort både då och nu. Självklart har också stora samhälleliga förändringar såsom vård- och kommunreformerna väckt debatt under året. Men ibland kan också speciella fenomen eller händelser få ovanligt stor plats i officiella sammanhang. I år har stenbrott och grustag fått extra stor synlighet i medierna, känslorna kring just dessa har varit ovanligt heta på flera håll i Västnyland. Råkar det sig eller är det ett samhällsfenomen som kan peka på en förändrad attityd i miljöfrågor? Eller har västnylänningarna blivit negativare?

Det västnyländska kulturlivets färg och fläkt känns hur som helst mer intensivt, aktivt och mer på frammarsch än tidigare. Såsom också den västnyländska turismen som verkar ha fått mer vind i seglen. Något håller på att hända, det bubblar och sjuder i den västnyländska grytan, ett samhälle i förändring.

Litteratur och medier Ingå nya bibliotek slog upp sina dörrar den första oktober. Nu har Ingå ett bibliotek i kommunhuset med ljus och rymd och som har långa öppettider.

Biblioteket är också regionens första så kallade meröppna bibliotek. Med en kod till dörren kan besökarna komma och gå också utanför de tider då det finns personal på plats. Officiellt invigdes biblioteket först på självständighetsdagen men hade redan då hunnit öka både utlåningen och antalet besökare med flera tusen. Under de två första månaderna hade biblioteket haft cirka 12 700 besök, motsvarande tid året innan var de 5 700. Det gamla biblioteket i Ingå ska bli ett allaktivitetshus med plats för möten, kurser, utställningar eller föreningsaktiviteter.

Från ett meröppet bibliotek i Ingå går vi vidare till merstängda bibliotek i Raseborg. Samtidigt som Ekenäs bibliotek förnyades så var bibliotekssektorn så trängd att öppettiderna för biblioteken i hela Raseborg förkortades. Ekenäs bibliotek återinvigdes den 22 januari, efter att ha befunnit sig i exil från och med sommaren 2012 och renoveringen kostade 2 miljoner euro. Såsom i Ingå togs det nyrenoverade biblioteket väl emot och klassades som fräscht.

6

Ingås nya bibliotek har blivit som ett vardagsrum för Ingåborna. Foto: Sophie Kawecki

7

Årskrönika 2014

I samband med invigningen introducerades ett nytt bokkonstverk. Ekenäs – en faktabok är ett annorlunda verk. Johanna Adebäck verkade två månader som gästkonstnär för projektet Pro Artibus AIR och iakttog staden. Resultatet blev ett konstverk i form av en bok. Den fungerar som ett tidsdokument och finns endast att läsa på biblioteket i Ekenäs. Boken består av fakta men också av påståenden, rykten och åsikter såsom ”Det är inte lätt att vara finne i Ekenäs” eller ”I Ekenäs kan man bli anmäld för att sälja för färsk fisk på marknaden”.

Bromarf biblioteks vänner tog officiellt över fastigheten Furutorp från början av året efter att föreningen köpt biblioteket för närmare 300 000 euro.

Biblioteket var mycket uppskattat och har av en del ansetts livsviktigt för byn.

Föreningen höll under året åtta evenemang med sammanlagt över 400 åhörare.

Exempel på föreläsare var Mikael Aminoff och Herman Lindqvist. Utöver detta anordnades författarträffen på Rilax för fjärde gången. Dessutom har föreningen varit medarrangör i utställningen om Leo Mechelin i Bromarf.

Så till nyskriven och nyutgiven litteratur. På det sammanslagna Schildts & Söderströms förlag har ett antal böcker med västnyländska kopplingar kommit ut.

Karisförfattaren Maria Turtschaninoff erhöll det prestigefyllda Finlandia Juniorpriset för fantasyromanen Maresi. Krönikor från Röda klostret och fick också Svenska Yles litteraturpris för samma bok. Den handlar om den 13-åriga flickan Maresi och utspelar sig i samma värld som de tidigare romanerna om Arra och Anaché, men flera generationer senare. Maresi är novis i Röda klostret på ön Me-

Årskrönika 2014

nos, dit hon kommit för att fly undan hunger och svält i sina hemtrakter. Inga män tillåts landstiga på ön. De engelskspråkiga rättigheterna till fantasyboken Maresi och till de två tidigare böckerna såldes också till Storbritannien, Danmark, Tyskland och Rumänien. Maresi har hittills getts ut på svenska och finska.

Maria Turtschaninoff har för övrigt också varit med och utvecklat en ny podcast om fantasy-skrivandets process och om dess vedermödor, om läsandet och fantastik i allmänhet. Den heter Fantastisk podd och producerades unikt nog av ett antal finländska och svenska fantasy-författare.

För tretton år sedan gav den Vägröjare på 1970- och 1980 talet i Västnyland. Här nu 81-åriga Jörn Donner ut ro- till salu i Frimans diversehandel. Foto: Bitte Westerlund manen Far och son som ingår i romanserien om en högborgerlig finlandssvensk familj och dess öden under 1900-talet. I augusti gav sedan Donner ut romanen Son och far – Historien om ett brott som blev ett slags pendang till den tidigare romanen.

Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein heter Merete Mazzarellas nya bok som kom ut under hösten. Boken nominerades för Runebergspriset. Hennes svenska förläggare ville inte ge ut boken och den gavs därför ut på Schildts & Söderströms.

Många andra mindre förläggare och personer som valt att publicera böcker på eget förlag syntes bland nykomlingarna under året.

Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland heter boken om dem som tog initiativ till och lade grunden för att införa Steinerpedagogiken och det ekologiska tänkesättet i Västnyland – något som inte alltid varit enkelt. Ett drygt tiotal personer medverkar i boken, redaktör är Marita Karlsson, utgivare Västnyländska kultursamfundet.

8

9

Årskrönika 2014

Stefan Lundberg (text) och Leif Weckström (bild) skildrar i sin bok Sommaräventyret i Daphnes kölvatten en våghalsig resa från Helsingfors till Rapallo. De åkte samma rutt som Göran Schildt skildrade i sin bok Önskeresan och ville se vad som bevarats och vad som förändrats. Förlaget Scoop Kb & Nordpic Production Ab gav ut den 207 sidor långa boken. Göran Schildt var bosatt i Ekenäs.

Hangöbon Tomy Karlsson gav ut Hankoniemi vieraissa käsissä – Hangöudd i främmande händer som berättar om de laddade krigsåren. Boken innehåller ett digert bildmaterial, cirka 600 stycken, varav många är tidigare opublicerade.

Merparten av bilderna är hämtade från försvarsmaktens nydigitaliserade bildarkiv som sedan ett år tillbaka är öppet. Boken är 282 sidor lång och har getts ut av Hangethe Böcker.

Efter kungen red artilleriet heter boken som inleds vid Raseborgs slott år 1434 då de första bössorna avfyrades på finländsk mark och avslutas med hur det finlandssvenska fältartilleriet formades med åren tills dess saga blev all då Raseborgs artilleriregemente lades ner år 1998. Boken om det finlandssvenska fältartilleriet är skriven av Bo Wessman och utkom efter två års materialsamlande. Bokens utgivare är Dragsvik artillerister.

Den lokalhistoriska Sjundeåboken Titthål är något utöver det vanliga. Den kan beskrivas som hembygden sedd genom ett nyckelhål. Den består av ett tiotal intervjuer, ett digert bildmaterial och är närmare 300 sidor tjock. Hembygdens vänner firade sitt 100-årsjubileum och gav i samband med det ut denna jubileumsskrift där Sjundeå delats in i åtta delar från vilka en eller två personer har intervjuats. Boken är skriven på både finska och svenska.

En reviderad upplaga av boken Slaget vid Rilax 1714 kom ut lagom till 300-årsjubileet i juli. Bokens första upplaga skrevs av Göran Eriksson. Upplagan tog snabbt slut och därför gavs en ny version ut. Texterna har i den reviderade upplagan ytterligare utökats och layouten har fräschats upp. Boken gavs ut av Rilaxmonumentets traditionsförening.

De lokala historikerna fyller sin plats och ett antal sådana har utkommit under året. Först till en politisk historik. Svenska folkpartiets lokalavdelning i Karis har hunnit bli 108 år gammal och de första hundra åren finns nu samlade mellan två pärmar under namnet I samhällets tjänst. Hundra år med Svenska folkpartiet i Karis. Författare till boken är Henrik Ekberg. Lokalavdelningen grundades samma år som moderpartiet.

Barösunds Segelklubb fyllde 50 år och gav i samband med det ut en historik som är sammanställd av Bengt Henricson. Klubben har för tillfället cirka 220 medlemmar. Lappvik ungdomsförening fick sin historik skriven av Nils Kevin, också föreningens grundare, till sitt 50-årsjubileum under hösten.

Årskrönika 2014

Tove Janssons 100-årsjubileumsår firades av Luckorna med en ambulerande Tove i bilder-utställning. Fotografierna var tagna av två fotografer, Per-Olov Jansson och Carl Gustav Hagström.

I Raseborg kunde utställningen ses i Galleri Fokus i november. Foto: Annette Ström

Det tolfte numret av Gardberg Centers lokalhistoriska tidskrift Ta plats kom ut och föreningen firade också tio år. Torsten Bergman har varit primus motor för föreningen sedan den startade och han gav också ut en egen diktsamling, Aldrig sig lik i början av november där känslan för hembygden är ett centralt tema.

På poesisidan gavs inte många västnyländska publikationer ut. Men Bo Carpelans avslutande diktsamling Mot natten var en finstämd samling dikter som han skrev innan sin död 2011. Den benämndes vara ett vackert och värdigt slut på ett enhetligt författarskap, en samling där döden och glömskan hela tiden är närvarande men ändå inger hopp. Boken gavs ut på Schildts & Söderströms.

Sedan år 1946 författade Carpelan drygt 20 diktsamlingar.

Så ännu till en barnbok. Anne Ekholm från Hangö stod bakom den egna kommersiella sommarradiostationen South FM i Hangö år 2013. Förutom detta är hon också konstnär. Under år 2014 gav hon på eget förlag ut en julsaga för barn, Snögubben Adam, illustrerad av Sophie Sundström.

10

Henrik Ekberg

Tjugonde seklet ur ett ö-perspektiv Familjen Ruin och Härligö Hans Ruin är en av de mest framträdande kulturpersonligheterna med anknytning till Västnyland, men han börjar kanske – av naturliga skäl – bli en aning bortglömd. Det har relativt nyligen skrivits en doktorsavhandling om honom, och där säger författaren att Ruin under mellankrigstiden – dvs. på 1920- och 30-talen – var ”en av de intellektuella i Norden som hade den bredaste europeiska utblicken”. Jag ska här berätta om honom utgående från hans två böcker Rummet med de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960), båda utgivna på Holger Schildts förlag, samt några andra av Ruins verk, plus ett par av sonen Olofs arbeten.

De två ovannämnda böckerna innehåller vad Thomas Ek – som skrivit avhandlingen – kallar självbiografiska essäer. Innehållet i dem kretsar i hög grad kring Ingå. Detta material får ge stoff till min skildring av hur Ruin upplevde några dramatiska händelser här i Västnyland. Däremot ska jag inte ta upp Hans Ruins akademiska karriär, eller hans övriga författarskap – han skrev ett tjugotal böcker plus ett otal artiklar och recensioner. I mitt eget blygsamma skriftställeri har jag citerat Ruin alltid när jag har kommit åt.

Han var en formuleringens mästare, låt vara att formuleringarna kom till efter stor möda.

På ”rollistan” i de bägge böckerna hittar vi framför allt Hans Ruins föräldrar och hans syskon, personer vars egenskaper han granskar ganska kritiskt. Idag hör det ju i synnerhet i Sverige till att skriva om hur elaka och förfärliga ens föräldrar har varit, och Ruin kan kanske sägas ha varit något av en föregångare i det Hans Ruin (1891–1980) älskade den västnyländska skärgården och i här avseendet.

Familjen hade onekligen en del lik i garderosynnerhet sitt Härligö. Foto: Schildts ben och Hans Ruin tvekade inte att dra fram förlags bildarkiv 11

dem. Hans far Waldemar Ruin (1857–1938), professor i pedagogik vid Helsingfors universitet, skildras som en obeslutsam person som enligt sonen inte riktigt förmådde nå upp till det som hans begåvning hade förutsatt; han stannade på något sätt halvvägs. Modern Flora Ruin (1855–1933), född Lindholm, gift Lignell, var desto mer beslutsam men i stället en person som så gott som alla hade svårt att komma överens med. Hon stod på god fot nästan bara med mannen Waldemar och sina två döttrar, medan sonen Hans inte var hennes favorit. Den äldre dottern Ingrid Ruin (1881–1956) från Floras första äktenskap var målarinna som hade studerat för Anders Zorn men som blev beskylld för att alltför mycket efterapa honom, medan den yngre Märtha Ruin (1887–1961) var en sångerska vars karriär aldrig riktigt ville ta fart.

Flora och Waldemar Ruin var ett omaka par – ingen har riktigt förstått varför de blev ett sådant – hon dotter till en försupen länsman som hade övergett henne och låtit henne växa upp i misär hos främmande människor, han son till en överste och godsägare som hade gjort sig en förmögenhet som vapentillverkare i Ryssland. Den tidens samhälle hade svårt att fördra en sådan allians, och Flora led av svåra mindervärdeskomplex som hon på olika sätt försökte kompensera.

Härligö – familjeparadis och -helvete. Foto: Henrik Ekberg

12

Hon körde hårt med sitt tjänstefolk och blev indragen i den ena juridiska processen efter den andra, men fick alltid stöd av sin man.

En annan ”huvudperson” i den här storyn är Härligö, som var Hans Ruins medelpunkt i tillvaron. Holmen hette ursprungligen Masholmen och hörde till Hovgård, men köptes 1887 av en bryggare Bäck som döpte om den till ”Herrliö”. Bäck blev vintern 1893 ihjälslagen med yxa av en kringströvande skogshuggare som var ute efter pengar. Bryggaren sägs därefter ha spökat på Härligö och gör det kanske än.

Familjen Ruin slog sig ned på Härligö 1894 och köpte stället följande år. Waldemar Ruin hade av en händelse kommit till Härligö som låg öde efter dråpet på Bäck – ingen ville vistas där. Sedan dess har Härligö varit hemvist för flera generationer Ruinar.

Hans Ruin, som var tre år när Härligö kom i familjens ägo, beskrivs i ungdomen som en tuff skärgårdskarl som sysslade med fiske och fågeljakt. Han var också en djärv seglare som inte var rädd för hårt väder eller för att gå på grund, och en fiskare lär ha sagt: ”Magistern seglar där en annan knappt vågar ro”.

Magister i humanistiska ämnen blev Hans våren 1914, några månader före första världskrigets utbrott, och strax efter den högtidliga promotionen begav han sig tillsammans med några kamrater seglande från Helsingfors till Härligö, genom en skärgård som på den tiden var tätt befolkad.

Några år tidigare, 1911, hade han deltagit i en kappsegling från Helsingfors till Hangö och fått motta ett pris ur en ung flickas hand. Hon hette Karin Sievers och blev sex år senare hans hustru. Hans och Kaisi som hon alltid kallades, fick tre barn, Hans Erik (1918–2000), som blev filosofie magister och bokhandlare, Martina (f. 1921), som på nyårsaftonen 1939, alltså mitt under vinterkriget, gifte sig med den blivande svenske kulturgiganten Olof Lagercrantz (1911–2002), och Olof (f. 1927) – svärsonen och yngste sonen hade alltså samma förnamn.

Hans Ruin och hans systrar Ingrid och Märtha kom ordentligt i luven på varandra gällande herraväldet över Härligö, och modern Flora tog döttrarnas parti, medan fadern Waldemar inte tog ställning förrän Hans hade hotat att lämna ön för alltid, om systrarna fick sin vilja fram. Det gällde då ett bygge som Märtha och hennes man planerade, och som fadern slutligen satte tummen ner för. Den äldre systern Ingrid blev så förtvivlad inför utsikten att hon inte längre skulle ha stöd av Märtha på Härligö att hon en natt avlossade ett revolverskott, kanske i avsikt att träffa Hans – det blev aldrig utrett av någon myndighet.

Alltnog var det Märtha som försvann för alltid, och Härligö delades efter föräldrarnas död mellan Hans och Ingrid. De två syskonen levde sedan tillsammans på ön i största missämja. Om de någon gång råkades såg de åt ett annat håll och 13

talade inte med varandra. Efter Ingrids död 1956 kom det till Hans förtrytelse en främmande ägare till hennes område in i bilden, läkar-tandläkarfamiljen Åström från Virkby.

Det var dottern Martina som ärvde den del av Härligö som föräldrarna Hans och Kaisi hade haft, vilket innebar att Lagercrantzarna slog sig ner där och håller till där än. Skrivtraditionerna på Härligö upprätthålls idag av Martina och Olofs son David Lagercrantz (f. 1962), som 2011 gav ut boken Jag är Zlatan Ibrahimovič som redan samma år sålde i en halv miljon exemplar och därmed var den snabbast säljande boken någonsin i Sverige.

Hans Ruin köpte 1937 den västra udden av Knipholmen strax söder om Härligö, och sonen Olof, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, har tillbringat sina somrar där. Förmodligen gäller detta också Olofs son Hans Ruin d.y. (f. 1961), svensk filosof och skribent, professor vid Södertörns högskola.

Ofärd över bygden Efter denna ouvertyr är det dags att komma till den egentliga historien, händelser på och omkring Härligö, skildrade av Hans Ruin. Vi kan börja med vad som skedde på Västankvarn våren 1918. Ruin var jämnårig med författarna i den s.k. dagdrivargenerationen. En av dem var Erik Grotenfelt, som en kort tid hade varit i Tyskland för att få militärutbildning i Kgl. Preussiska jägarbataljonen 27 men som p.g.a. klen fysik snart hade varit tvungen att komma hem. I april 1918 dök Grotenfelt som under mellantiden hade verkat som journalist upp på Västankvarn som ett slags självutnämnd domare vid en vit krigsrätt som dömde röda som man fångat in i trakten till döden, sammanlagt ett drygt sextiotal.

Grotenfelt överlevde själv egentligen inte dessa händelser, de drev honom att ett år senare, våren 1919, ta sitt eget liv. Hans Ruin skriver så här i essäsamlingen Det finns ett leende (1943): ”Vid inbördeskrigets slut sändes Grotenfelt i spetsen för en liten trupp att likvidera upproret i en avlägsen landsända i Nyland. Det kapitlet i hans liv ville man helst hoppa över. Men det hör till bilden. Han gick hårt fram, omotiverat hårt. Han visade därmed att han icke var den i känslan av egen naturlig styrka överlägsne mannen. Den hemliga svagheten i hans väsen tog sig ett uttryck, som hör till de vådligaste vi kan iakttaga hos personer lidande av någon dold brist: själsläkarna är förtrogna med det och kallar det – svaghetens brutalitet.” (s. 218).

När följande krig nalkades två decennier senare hade Hans Ruin med familj rotat sig på Härligö. Han hade stor klarsyn för vad som rörde sig i tiden, han hade länge sett ett nytt världskrig komma. I Ett land stiger fram (1941) skildrar 14

han sin sinnesstämning på följande sätt: ”Jag minns huru jag i augusti månad 1939, denna underbara månad, då sommaren tvekade att flyga sin kos, liksom hade den velat bjuda oss ett långt avsked, stod på stranden av Finska viken och inte kunde fatta det som tycktes oundvikligt, den ohyggliga urladdning mot vilken årets feberkurva pekade. Allt var så lugnt, så varmt, så sommarfulländat att man rakt inte kunde förstå var de frukErik Grotenfelt (1891–1919) var jämnårig med vännen Hans Ruin, som dock fördömde hans framfart i inbördeskrigets slutskede.

Foto: Schildts förlags bildarkiv

Det som tilldrog sig på Västankvarn våren 1918 hör till de mörkaste kapitlen i Västnylands historia.

Foto: Arbetararkivet/Työväen arkisto

15

tansvärda energier funnos som hotade att störta allt ned i brak, blod och kaos.” (s. 16).

Längre fram i samma bok beskriver Ruin hur folket på Härligö en dryg vecka innan fortsättningskriget bröt ut i juni 1941 och därmed före de flesta andra i Finland insåg att ett krig mot Ryssland igen stod för dörren: ”Tidigt en morgon hade ett stort fartyg ankrat mellan några holmar i yttre skärgården. Det förde ingen flagga och av rörelse ombord syntes inte ett spår.

Det var bara där – ett gigantiskt skrov mellan holmarna. Livlöst som ett blindfönster.

Vi kunde strax se att det var ett krigsfartyg. Det breda salningshornet över förmasten, som kunde urskiljas över det höga brunfläckiga skrovet, var örlogsmannens. Det var det största fartyg jag någonsin sett i skärgården.

Hur det kunnat komma fram mellan holmarna visste ingen berätta. Ankarvinschen hade gått innan fiskarna gett sig ut till bragderna vid soluppgången.

Och när byfolket uppe på bondlandet tog cyklarna ur lidren och med korgar och kassar trampade neråt kyrkbyn efter lördagsströmmingen, fanns det inte längre över skogsholmarna i söder ens en rök, som röjde närvaron av det stora fartyget.” (ss. 179–180).

Den gåtfulla gästen var minfartyget ”Kaiser”, som hade ankrat upp mellan Högholmen och Fagerö (inte i yttre skärgården), och som kanske i alla fall inte var så överväldigande stort, åtminstone med dagens ögon sett. Det var ett ombyggt passagerarfartyg med ett deplacement på ca 2 000 bruttoregisterton, sjösatt redan 1905 och som hade tjänstgjort som minfartyg redan under första världskriget och därefter genomgått skiftande öden. Den finska flottans stoltheter, de betydligt modernare pansarskeppen ”Ilmarinen” och ”Väinämöinen”, var visserligen av ungefär samma dimensioner men hade endast sällan skådats i de västnyländska vattnen, och förmodligen aldrig utanför Härligö.

Sonen Olof berättar i sin bok Spänningar (1987) att familjen Ruin den aktuella dagen var på väg till kyrkbyn för att proviantera. Olof skriver så här: ”Finland gled vintern och våren 1941 successivt allt närmare Tyskland. På försommaren, lördagen den 14 juni, fick denna närhet plötsligen för oss en mycket påtaglig konkretion. Lördagsmorgnar steg vi i allmänhet särskilt tidigt upp. Det var nämligen torg uppe i Ingå kyrkby och det rådde en tävlan mellan olika sommargästfamiljer att hinna först fram. Under 30-talet, före kriget, hade tävlans innebörd legat i att komma över de bästa varorna på torget: primörer hos Fagerviks trädgårdsmästare, rökt sik hos någon utskärsfiskare eller en mör inre filé hos slaktare Fagerstedt. Nu 1941, när matbristen börjat göra sig kännbar, var det mera fråga om att överhuvudtaget finna något att köpa. I den tidiga lördagsmorgonen den 14 juni när vi rundat Härligös norra udde – vi rodde, 16

det fanns inte längre bensin att tillgå – såg vi det ligga där, ett krigsfartyg med grön-bruntprickigt kamouflagenät spänt över sig. Det var för stort för att vara finländskt. Det måste vara tyskt.” (s. 177) Några dagar senare, den 18 juni, fyllde Hans Ruin femtio år. Han fick då besök av en skara medlemmar i FredagssällS/s ”Kaiser” transporterade ursprungligen badgäster mel- skapet, en sammanslutning av yngre finlandssvenska kritiker, lan Hamburg och öarna i Nordsjön. (Wikipedia) litteratörer och litteraturstuderande där han själv var ordförande. De överlämnade en festskrift till jubilaren och företog en mindre utflykt, beskriven så här av sonen i dennes biografi över fadern: ”På kvällen den 18 juni rodde vi alla över till Knipholmen och besteg berget med sin 3000 år gamla bronsåldersgrav högst uppe. Vid dess stenar såg vi i juninatten ut över skärgården. Våra blickar drogs ständigt till det tyska krigsfartyg, täckt av sitt grön-brunfläckiga kamouflagenät som några dagar tidigare hade glidit in på fjärden – ett förebud om det nya kriget med Sovjetunionen.” (Olof Ruin, Hans Ruin, en gränsöverskridare (2009, ss. 131–132) Ytterligare några dagar senare denna händelserika sommar, då kriget redan var ett faktum, blev familjen på Härligö vittne till en batalj mellan det tyska fartyget och ryska plan. Hans Ruin skrev i Ett land stiger fram: ”En kväll kommo två stora bombplan in från havet litet ostvart om oss. Då de närmade sig fastlandsskogen brakade det till. Örlogsmannen utanför vår ö gav eld ur luftvärnet. Som vita knappar flögo granaterna upp mot de glänsande fåglarna och planterade små ulltappar i luften. Planen gjorde en lov mot väster och gingo rakt över oss mot fartyget. I samma nu fälldes bomberna. Luftvärnet spelade på nytt, maskingevären på bombplanen läto stenborrarna arbeta – ett dunder som i ett tomfat av plåt.” (s. 194).

Sonens version av denna händelse lyder så här: ”En av det nya krigets första dagar dök plötsligt ryska plan upp över Härligö.

Deras sikte var inställt på det tyska fartyget som alltjämt låg kvar utanför oss.

Tystnaden, som till en början vilat över fartyget, hade brutits efter krigsutbrottet. Kamouflagenätet hade rullats bort, motortorpedbåtar hade kommit och gått. Vi hade hört hurrarop och tyska sånger och glada skratt när matroserna 17

dök ner i vattnet. De låg också där och plaskade när de ryska planen kom. Planen flög lågt, de gjorde flera lovar över fartyget och angränsande öar, de fällde sina bomber utan att träffa. Tyskarna svarade med sina knattrande luftvärnskanoner. Allt gick mycket snabbt. Vi på Härligö hann knappt rusa in i en av bryggare Bäcks stenkällare förrän det hela var över. Planen flög bort mot havet och Estland. Några timmar senare lossade det tyska fartyget ankar och försvann.”

(Spänningar, ss. 178–179) Vintern 1944 hade Ruinarna sökt sin tillflykt till Härligö för att undkomma de svåra bombardemangen av Helsingfors. Huset där de bodde vid Skillnadsgatan hade skadats vid ett enstaka bombangrepp i november 1942 som krävde ett femtiotal dödsoffer, de flesta barn som strömmade ut från en närbelägen biograf. Krigscensuren såg till att händelsen tystades ned, men den som upplevde detta blodbad kunde aldrig glömma det. Också dödsannonserna i pressen talade sitt tydliga språk.

I stillheten och tystnaden ute på ön blev familjen vittne till ett annat skrämmande skådespel, ett spektakel av ett slag som torde ha överträffat allt som skådats i den vägen på våra breddgrader. Hans Ruin ger följande utförliga skildring i Hem till sommaren: ”Vi såg Helsingfors bombas från luften på sjuttio kilometers Hans Ruin (1891–1980) har avstånd. Det var ett av de svåra februaribeskrivits som en gränsöverskridabombardemangen. Knippen av lysbomre, han pendlade mellan Finland ber svävade över skogarna i öster som och Sverige och var verksam inom brinnande röda marschaller, till synes flera akademiska fack. Ruin arbebara på några kilometers avstånd. Untade 1912–1930 som tjänsteman derifrån slog rök och eld upp. Också vit vid Universitetsbiblioteket samt ånga som ur ett fjärran industrisamhälles var 1927–1936 docent i psykofabrikspipor. Spårgranater sände snörrälogi och 1936–1944 i konst- och ta band av lysande punkter högt i skyn. litteraturpsykologi vid Helsingfors Från alla håll steg de upp, men underligt universitet. Ruin flyttade däreflångsamt som i en ultrarapid film. Med ter till Sverige, där han länge var tusen mångstrimmiga band förtöjdes knuten till Lunds universitet. jord vid himmel. Kikaren hjälpte oss att Hans Ruin var en av sin tids lese tydligare. Strålkastarbatteriernas ljusdande humanister i Norden, ryktkäglor svepte nätt och jämnt skönjbara bar inte minst för sin uttolkning över den brandfärgade himlen, men bäst av lyrikens språk. Trots att Ruin det var lyste det till i dem, ett bombplan var tyskvän hörde han till nahade infångats, strålknippen från olika zismens första och ivrigaste motkanter föll över det, höll det fast som ett ståndare. nattfly i sin ljuscirkel, medan luftvärns18

granaterna briserade i små gnistor runt omkring. Inom kort föll det brinnande ner mot jorden. Ibland kunde vi se flera plan på en gång fladdra ner.” (ss.

189–190) Olof Ruin berättar i Spänningar hur människorna på Härligö upplevde slutet på kriget: ”Den dag vapenvila ingicks, den 4 september 1944, var vi på Härligö. Vi var fortfarande där när vi två veckor senare i radio fick höra vapenstilleståndet. En av punkterna var att Finland på femtio år till Ryssland skulle arrendera ut ett område på 380 km² kring Porkala udde. Några timmar visste vi inte om Härligö skulle bli en del av detta område. Det blev inte så. Det ryska områdets västra gräns kom att gå 2–3 kilometer öster om oss. På tio dagar skulle detta område utrymmas.” (s. 197)

Fagerökatastrofen Den av Hans Ruins essäer som har fascinerat mig mest bär rubriken ”Fagerö” och finns i volymen Hem till sommaren. Inledningen lyder så här: ”Rätt ute i havet, tre sjömil från oss, ligger ett långsträckt skogbevuxet skär som vi kan skymta från våra fönster mellan trädstammarna, nu sedan vi börjat

Fagerö donerades under medeltiden till kyrkbyggnaden i Ingå. Idag disponeras ön av Föreningen Nylands friluftsområden. Foto: Henrik Ekberg

19

Massgraven på Fagerö hösten 1948. Foto: Privat samling

glesa ut skogen för att få utsikt över sjön. Man kan förmoda att när bryggaren Bäck sökte ett nytt namn på den holme, som sedan skulle bli vår och som ännu i början av 80-talet hette Masholm – vad nu det namnet syftade på, kanske på att sälarna bruka ligga och ”masa sig” på de röda klipporna mot havet – så var det Fagerö som kom att bli riktnamn för hans fantasi. De två öarna mitt emot varandra skulle ha likvärda namn.

Fagerö är ingen klippö. De höga grusåsarna inne i landet har sänt förgreningar ned till kusten och ut i vattnet, där de dykt ner under ytan för att på sina ställen komma upp igen mitt i klippvärlden. En sådan grusbank med sandblandade vita stränder är Fagerö. Den jämnhöga blandskogen står som en välansad häck mot horisonten. På kartan avtecknar sig en spetsig triangel, som kör som en plog snett ut i havet.” (ss. 109–110).

Hans Ruin beskriver hur tyska skeppsbrutna marinsoldater med ens i december 1944 dök upp i Ingå och väckte stort uppseende. Ett tyskt krigsfartyg hade legat i den närbelägna Svenviken medan Finland och Tyskland fortfarande krigade mot en gemensam fiende. Ruin avslutar essän om Fagerö så här: ”Men i sanden, den fina vita sanden, som havet manglat i land på Fagerö västsida, vid randen av blandskogsbeståndet, har de döda kastats i linjegrav, i travar, tre över varandra, med endast trettio centimeter sand över de översta kropparna.

Ett stort kors av gammal vinddriven plank har slagits över denna dödens sand20

Z 35 och Z 36 tillhörde den s.k. Narvikklassen, som var den största och kraftigast bestyckade jagartypen under andra världskriget. (www.german-navy.de)

åker. Här är evighetens strand för 187 sjömän. Här rann livet ut för dem. En av det andra världskrigets många ‹små› tragedier. Så liten att inte ens en notis i tidningarna haft ett ord att nämna om den.” (ss. 114–115).

Det var fråga om en desperat aktion från det nazistiska Tysklands sida. I likhet med så många andra tyska operationer vid denna tid var den fullständigt onödig. Hitlers regim gick obönhörligt mot sitt slutliga öde, villkorslös kapitulation.

Tyska flottans ”Operation Nil” i december 1944 gick ut på att minera sundet mellan Nargö och estniska fastlandet. Avsikten var att förhindra eller åtminstone försvåra den sovjetiska fartygstrafiken från Tallinn västerut.

Jagarflottilj 6, bestående av tre jagare (Z 35, Z 36 och Z 43) och två stora torpedbåtar (T 23 och T 28), hade fått uppgiften att utföra Operation Nil. Avdelningen löpte ut från Pillau i Ostpreussen i gryningen den 12 december.

Jagarna hade ett deplacement på 3 500 ton och mätte ca 122 meter i längd och kunde göra 36,5 knop, drivna av 70 000 hästkrafter. Artilleriet bestod av fem 12,7 cm:s pjäser och fyra luftvärnskanoner, vartill kom 15 luftvärnsmaskingevär.

Ombord fanns åtta torpedrör och 60 minor. Besättningen bestod av 331 man.

Vid mörkrets inbrott den 12 december passerade flottiljen Gotlands nordspets och vände därefter in mot Finska viken. Vinden hade friskat i, och det var svårt med navigeringen. Strax före klockan två – alltså den 13 december – gick befälsfartyget Z 35 på en mina, tydligen i ett av de två minfält som tyskarna själva hade lagt ut i september 1944. Konvojen hade kommit hela nio sjömil ur kurs, för långt norrut.

Z 35 fick skador av den första minexplosionen, men fartyget höll sig fortfarande flytande och var manöverdugligt. Några minuter senare inträffade en våldsam explosion på Z 36, som sprängdes i två bitar, och ytterligare lite senare gick Z 35 på en andra mina, och nu började också den sjunka. De tre övriga fartygen insåg att de i mörkret och det hårda vädret inte kunde göra något för de skeppsbrutna och vände genast om hemåt.

21

Drygt sexhundra man hade alltså hamnat i vattnet. Vinden förde de olyckliga från Z 35 och Z 36 mot den västnyländska kusten, närmast skärgården väster om Porkalafjärden. På morgonen den 14 december började de flyta iland, efter att ha drivit ca 30 sjömil på läckande gummiflottar över det iskalla havet. Otroligt nog överlevde ganska många – ett åttiotal – dessa strapatser, men de glada skratten som ljudit ur tyska strupar i trakten sommaren 1941 hördes inte längre.

De överlevande gick ett nytt hårt öde till mötes: att råka i sovjetisk fångenskap, något som i allmänhet inte var hälsosamt. Så många som ett sextiotal frigavs dock efter kriget och kunde återvända till sin hembygd i Tyskland.

Jag hörde talas om denna händelse i min barndom och den väckte mitt intresse. På stränderna i trakten kunde man ännu decennier efteråt träffa på svart gummiskrot som härstammade från gummiflottarna. ”Fagerökatastrofen”, som jag har kallat den i artiklar och föredrag, var av samma storleksordning som den vid ”Estonias” undergång nästan exakt ett halvt sekel senare, men har råkat i skuggan av de betydligt större händelser som tilldrog sig i andra världskrigets Ragnarök.

Massgraven på Fagerö fanns kvar till början 1960-talet, när en tysk organisation grävde upp kvarlevorna och flyttade dem till en tysk soldatkyrkogård i Furumo i Vanda. Rosenbuskarna som planterades vid graven 1954 finns fortfarande kvar, men ingenting annat utom en grop i marken röjer vad som har passerat där.

Filosofen Hans och fiskaren Håkan – halvbröder?

Efter kriget kom Hans Ruin att flytta till Sverige, sedan han fått en befattning vid Lunds universitet. Med följde hustrun Kaisi och yngste sonen Olof, dottern Martina bodde redan i Sverige. Ända fram till 1970 kom Hans och Kaisi varje sommar till Härligö, därefter satte ålderdomssvaghet stopp för besöken.

Olof Ruin redigerade en samling utdrag ur faderns dagbok som kom ut 1977 under titeln Uppbrott och återkomst, vilket anspelar på flyttningen till Sverige och de årliga besöken på Härligö. I en av de sista noteringarna, daterad Härligö den 12 augusti 1968 berättar Hans Ruin om ett besök på Langö: ”Endast en gång har vi varit riktigt ute i havet, en unik kväll denna vackra men blåsiga sommar. En agrolog från den här trakten, nejliksproducent, en poet i blommor med det icke helt okända släktnamnet Gripenberg, har byggt sig en weekendstuga på en klippa långt ute i havet. Langö heter ön. Den kan skymtas som ryggen på en jätteval, som gått upp till vattenytan och vågskvalpet.

Vegetationen på ön är bara krypen och stormtuktad gräsmatta i sänkorna i lä för bröstvärnen av granit. Där har han alltså uppfört sin stuga, om nu ordet är det 22

rätta för ett hus med bardisk och kylbox och stor öppen spis med drivvedsbrasa och hela södra väggen av glas – en enda öppen famn mot havet.” (ss. 195–196).

Ruin var påtagligt imponerad av vad han fick se på Langö – huset han skriver om brann förresten ner efter ett blixtnedslag sommaren 2011 men har nu ersatts av ett annat – och han försöker ge intrycket av att Langö är en riktig utskärsö, vilket den inte är – en gammal storseglare som han visste säkert bättre, men han höll sig inte alltid strikt till verkligheten. Han avslutade sin dagboksnotis med orden: ”Skall jag aldrig mera få återse denna värld – en värld intill det mäktiga, vilda havet?”

De båda ”Olofarna” ska få komma till tals till sist. Olof Lagercrantz, svärsonen, skrev den 24 december 1984 följande rader i Hufvudstadsbladet under rubriken ”Boken som status och behov”: ”En av mina vänner genom fyrtio år läste aldrig ett påhittat verk. Håkan Ljung hette han och hade varit fiskuppköpare i Ingå socken, Nylands län, Finland.

Han ägde en däckad båt med råoljemotor, hans sump. Några skott var vattenfyllda och där simmade gädda, abborre, gös, lax under de nattliga färderna in till fisktorget i Helsingfors. Det vill säga så länge det fanns fiskare kvar i skären.

Sedan låg båten stum och tom vid hans båthus.”

Olof Ruin, sonen, har också skrivit om Håkan Ljung – som bodde granne till Härligö på fastlandet - i Spänningar (s. 43). Olof skildrar en episod när modern

Håkan Ljung omkom tragiskt genom drunkning när han några dagar före julafton 1981 skulle vittja nät under isen. Foto: Henrik Ekberg

23

Kaisi letade efter Håkan Ljung på Salutorget i Helsingfors, han fanns inte på sitt vanliga förtöjningsställe. Kaisi frågade skepparen på en annan båt om han kände Ljung och visste var han höll till. Hon fick svaret: ”Visst känner jag Ljungen och nog känner jag till hans fina far också, professorn på Härligö.”

Om detta skulle stämma, innebär det att Håkan Ljung var son till Waldemar Ruin och följaktligen halvbror till Hans Ruin. Den sistnämnde sägs inte ha kunnat tro på ryktet, som lär ha varit allmänt i bygden. Men Olof Ruin påpekar: ”Men vi kunde inte undgå att konstatera att ju mera åren gick desto mer välbekant tycktes oss vår närmaste granne vara med sitt långskalliga huvud, sin satta kropp och sitt underfundiga saktmodiga sätt.”

Både Hans Ruin och Håkan Ljung har fått sin sista viloplats på kyrkogården i Ingå, inte så förfärligt långt från varandra. Om de verkligen var halvbröder, så ser vi här ett bevis på hur uppväxtmiljön bestämmer en människas livsbana – åtminstone förr i världen.

24

Henrik Ekberg: (f. 1944 Ingå) har arbetat med boken nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Han var huvudredaktör för de båda upplagorna av Uppslagsverket Finland och för fem upplagor av Vem och Vad, anställd vid Föreningen finlandssvenska uppslagsverk 1969–1985 och vid Schildts förlag 1973– 2009. Ekberg disputerade för politices doktorsgraden 1991 på en avhandling om den finländska nazismen och har därtill gett ut bl.a. historiker med anknytning till sin västnyländska hembygd, samt Schildts förlags 100-årshistorik, Frisinne och kvalitet (2013).

Medierna i regionen

Den nya västnyländska tvkanalen Kextv finns också på nätet. Foto: Tove Virta

25

Årskrönika 2014

För andra året i rad valdes tidningen Västra Nyland till bästa lokaltidning i en tävling där 76 andra tidningar deltog. Bakom tävlingen stod Tidningarnas förbund. Också ifjol utsågs Västra Nyland till bästa lokaltidning. Tidningen tävlade i klassen lokaltidningar som utkommer minst tre dagar i veckan. En första och andra plats fick Västra Nyland också i sidtävlingen. Sammanlagt har lokala “Västis” fått 20 pris eller hedersomnämnanden sedan år 2006.

Ett förändrat mediesamhälle och ändrade konsumentvanor har lett till stora förändringar för medierna. Papperstidningarna minskar snabbare än väntat i popularitet i takt med att allt fler konsumerar gratisnyheter på nätet. KSF Media, dit tidningen Västra Nyland och Hangötidningen hör, tvingades till samarbetsförhandlingar med målet att få bort var femte anställd. Hela 48 årsverken drogs in. Tre personer sades upp vid Västra Nyland och sex årsverken försvann sammanlagt från Hangötidningen och VN, men flera andra avslutade sitt jobb exempelvis via pensioneringar. Stora organisationsförändringar gjordes också, exempelvis centraliserades vissa funktioner och samarbetet mellan koncernens tidningar förtätades.

Också Yle hade kärva tider och samarbetsförhandlade, men detta drabbade inte den svenska västnyländska redaktionen i Ekenäs i någon större utsträckning. Däremot drogs de finska morgonradiosändningarna från Lojo in.

I mars var det slut för den inlästa varianten av taltidningen Västra Nyland. Istället blev det talsyntesen Samuel som tog över. Totalt prenumererar 300–350 personer på de finlandssvenska taltidningarna, Västra Nylands prenumeranter är 35 stycken.

Årskrönika 2014

De lokala TV-aktörerna i regionen började samarbeta kring en gemensam tvkanal under året. Kextv heter kanalen där de som är kopplade till kabel-tv kan se Karis TV:s, Ekenäs TV:s och Hangö TV:s program. Det första programmet sändes den 17 september från Ekenäs TV, dagen efter sändes programmet från Karis TV. Till en början sänds program två kvällar per vecka. Programmen visas också på kanalens webbsida www.kextv.fi. Aktörerna fortsätter i övrigt med sin verksamhet som hittills.

Scenkonst Västnyland har förutom sommarteatrarna två större teaterscener, Tryckeriteatern i Karis och Karelia i Ekenäs. Kulturhuset Karelia har ett aktivt år bakom sig.

1741 personer såg Karelias första egna musikalproduktion, ungdomsmusikalen Schacki som hade premiär 7 mars och engagerade mer än 20 ungdomar. Det var en pjäs som ungdomarna långt formade själva under professionell handledning.

Det västnyländska projektet var ett samarbete med dansskolan Hurja Piruetti och Lärkkullas pop och rocklinje. Sammanlagt visades 15 föreställningar och ett trettiotal personer jobbade med Schacki.

Förutom Schacki så har Karelias scen fyllts av allt från barnföreställningar till jazzartister – den konstnärliga ledningsgrupp som håller i trådarna är mån om att skapa mångfald i kulturutbudet. Det kanske mest originella uppträdandet var den ryska tjejgruppen Iva Nova. Annat som ordnades på Karelia var Stage Night, där ungdomar fick uppträda (fyra gånger under året) och förutom det redan traditionella Bokkalaset ordnades också världens minsta bokmässa här. Det var ett intimt evenemang där sju författare gick utanför sin bekvämlighetszon och sjöng eller ledde en alljulsång.

En stilfull pjäs om konstnären Helene Schjerfbeck, som också tillbringade en del av sitt liv i Västnyland och Ekenäs, hade urpremiär på Karelia den 3 september. Pjäsen bär namnet Om att se. En föreställning om Helene Schjerfbeck.

Och om konst. Konstnären, spelad av Tove Qvickström, såg i pjäsen på världen och världen såg tillbaka. Ett intressant inslag var att scenografen Erik Salvesen var närvarande under så gott som hela pjäsen, målande scenografin. Regissör för Ozonteaterns pjäs var Åsa Salvesen, manuset stod Iida Hämeen-Anttila för.

Tryckeriteatern har ett år bakom sig i nyrenoverade lokaliteter. Publiken märker detta genom en nymålad foajé och renoverade publiktoaletter men teatern fick också nya duschar och en ny ljudtät mellanvägg. Ingången till scenen förnyades. På Tryckeriteatern arrangeras mellan 50 och 70 föreställningar per år.

En stor del är Västra Nylands folkhögskolas elevproduktioner men teatern hade under året också besök av till exempel regionteatern Åbo Svenska Teater. Folk26

ร rskrรถnika 2014

27

Årskrönika 2014

högskolans teaterlinje hade inte heller i år valt ett lätt stycke. Klassikern Woyzeck var en utmaning för skådespelarna. Premiären hölls i mars och för regin stod Wasker Lindblom, för personregin Lilli Sukula-Lindblom. Pjäsen bestod av ett klassiskt svartsjukedrama som varvades med våldsscener och känsloyttringar.

I komedin Black comedy som visades på Tryckeriteatern under slutet av året var det mörkt på scenen då handlingen utspelade sig i ljus och ljust på scenen då elavbrottet i pjäsen var ett faktum. Det blev ett annorlunda perspektiv för skådespelarna som alla var bekanta från Raseborgsscenen. Också regissören kändes igen från samma sammanhang, Sven Sid. Premiär var det 3 november. Dansinstitutet Hurja Piruettis vårshow har blivit ett stående inslag i det västnyländska kulturlivet. Fart- och färgfyllt brukar det vara, så också våren 2014. Eleverna dansade sig in i filmens och musikens värld med en kavalkad med figurer allt från James Bond till Fame. Cinema visades under tio förställningar där 600 dansare medverkade (mera om Hurja Piruetti på s. 32–38).

Pjäser med humor präglade överlag teaterutbudet i regionen. Det var premiär för den tokroliga men absurda komedin Titta inte i kassen på Bygdegården i Tenala den 16 januari. Tapio Laasonen regisserade och stod samtidigt på scenen med åtta andra garvade amatörskådespelare. Järsö ungdomsförening tog sig an parförhållanden i sin nya pjäs Att vara vi. Ungdomsföreningens teatergrupp visade pjäsen i regi av Crista Åberg i april på Bergåsa. Hon hade också skrivit manuset som baserade sig på åtta kompisars liv varav sex levde i ett parförhållande.

Regionens sommarteatrar lockade som vanligt stora publikskaror. Hela 11 000 personer såg årets pjäs på Raseborgs sommarteater som var den klassiska pjäsen En midsommarnattsdröm – men med helt nya förtecken. Shakespeares trolska saga förpassades till en hetsig finlandssvensk överklassmiljö i regissören Bobo Lundéns omskrivna version. Men det förblev Lundéns, i alla fall för tillfället, sista pjäs på Raseborg. Han hade ett treårigt avtal men bröt det efter två och att han skulle sluta blev officiellt mitt under spelsäsongen. Också den konstnärliga ledningsgruppen steg åt sidan efter sommaren, det vill säga producent Katja Riski och viceordförande Dan Idman.

I tio års tid har det spelats sommarteater vid Svartå Slott och i år hette pjäsen Täydellinen tätini, en fars av Simon Williams i regi av Jouko Keskinen. Hangon teatteri satte upp pjäsen Huiputtaja, som i likhet med årets pjäs på Raseborg innehöll metateater, det vill säga teater i teatern. I handlingen sökte en teaterförening i Hangö ny regissör till nästa pjäs. Regin gjordes av Terhi Petäjä. SkärT.v. Ungdomsmusikalen Schacki! på Kulturhuset Karelia. Genom olika workshops fick ungdomarna en inblick i dramaturgi, improvisation, körsång, scenframträdande och musik. Workshopsledare var bl.a. Maria Sid (bilden överst). Nedan Lärkkullas band och små detaljer ur själva föreställningen. Foton: Chris Senn

28

Årskrönika 2014

En midsommarnattsdröm på Raseborg. Foto: Chris Senn

gårdsteatern som turnerar runt i skärgården hade valt pjäsen I love you, You´re Perfect, Now Change, något som kunde klassas som en musikal. Pjäsen visade allt från krogragg till nätdejting med humoristiska förtecken i högt tempo. Regissör var Samuel Harjanne. Pjäsen Grytan full utspelade sig endast några dagar efter att Porkala arrenderades ut till Sovjetunionen år 1944. Speciellt var att handlingen inleddes i den stund då huvudpersonen dog. Den visades under sommaren i Sjundeå bads park och regisserades av Tapio Laasonen som också gjort både manus och musik, arrangör var föreningen Porkala Parentesen.

Operan har fått allt mer utrymme i regionen. Fyrtio år av musikskola i Kyrkslätt utmynnade i en barnopera av Annukka Ahola med den fula ankungen som tema. Operan innehöll allt från barockmusik till rap. Ett åttiotal elever förverkligade verket under fyra föreställningar. Det digra arbetet med operan ledde till att personalen inte hann vara permitterad före hösten (mera om det på sidan 73). Kyrkslätts musikinstitut hade också en annan storsatsning genom ett samarbete med Grankulla och Esbo musikskolor. Tre stråkorkestrar från varje 29

Årskrönika 2014

musikinstitut gav en gemensam konsert i Tapiolasalen i Esbo i februari. Cirka 200 barn och unga deltog.

Kyrkslätts operaförening visade upp en nyskriven opera, Joulun tähti, strax före jul. Librettot, som utgick från julevangeliet, och tonsättningen stod Annukka Ahola för. Operan, i regi av Eija Ahvo, visades under tre föreställningar i Kyrkslätts kyrka. En grupp från Kyrkslätts kammarmusikorkester stod för musiken.

Raseborgs operaförening hade sparat pengar i tre år för att kunna visa upp den högklassiga tvåaktaren Titus mildhet i Karis. Den 14 augusti var det premiär för Wolfgang Amadeus Mozarts sista opera. Det var femte gången publiken fick uppleva opera ”live” i Raseborg.

Revyerna har varit många. Degerbyrevyn bjöd i början av året på allt mellan fasanjakt och sex. Grundidén var att Ingås befolkning behöver föröka sig och blir fler. Fart i flanellen hade premiär 17 januari på Furuborg i regi av Sven Sid. Degerby ungdomsförening har lagt upp sammanlagt 16 revyer genom åren. I Evitskog tyckte man att det är hårda tider och byggde årets Evitskogrevy på det. Permitteringar och sparkrav stod på menyn i Hårda tider som visades på Övidsborg från och med 25 januari. Revyn regisserades av Svante Martin. I mars var det dags för revy i Hangö då tjugo lokala förmågor mellan 10 och 68 år ställde sig på scenen i pjäsen Telefonterrorns tider. Hangö svenska teaterförening var arrangör för stycket som visades i Brankis i Hangö.

Västnyländska sångare, musiker och band hördes och syntes på många fronter.

Annette Lundell, med artistnamnet Clarissa, är hemma från Ingå och var en av årets tävlande i finalen i den finska eurovisionsuttagningen, Tävlingen för ny musik (UMK). Hon framförde låten Top of the World tillsammans med brittiska Josh Standing, låtskrivare var Paul Oxley. Scenshowen hade en del dansinslag, Clarissa har flera FM-guld och ett EM-brons i hiphop i bagaget. I maj släpptes sedan singeln Lies.

Flera andra västnyländska låtar, videor och musikvideor kom ut. Bandet Paul Oxleys Unit gav ut en singel och spelade in en musikvideo till den vid Ormnäs Camping i Ekenäs. Låten heter Eyes Open och gav försmak på skivan som ska komma. De åkte också i slutet av året ut på turnén The Black Tour. Det 40 år gamla bandet Mount Everest från Ekenäs gav för första gången ut en skiva.

Den innehöll fyra låtar och heter Since 1974. Det var “Monttis” som introducerade hårdrocken i Västnyland på 1970-talet. Rätt nygrundade Karisbandet Winestone spelade in en liveskiva då de befann sig på resa i Sydafrika. De spelar coverlåtar med eget arrangemang, en blandning av country och bluegrass med folkmusik. Bandets medlemmar varierar mellan tre och tio, fem var med och bandade in skivan. Artisten Thomas Lundin lanserade sin nya julskiva i no30

31

Årskrönika 2014

vember. Julnostalgi består av elva sånger, några klassiker och en del nyskrivna sånger och texter. Raaseposse är ett projekt som startade 2011 och samlade hiphop- och popartister över språkgränserna med anknytning till Raseborg. Under sommaren kom ett album med 13 låtar ut på finska, svenska och engelska av sammanlagt 13 artister.

Pojobon Emilia Ekström, som år 2013 sjöng sig till en andra plats i tävlingen Voice of Finland, gav ut två singlar som hon gjort tillsammans med låtskrivaren Sami Anttila. Den västnyländska gruppen New Land Pictures producerade musikvideorna till Ekströms singlar. Riko minut ehjäksi, som kom ut i januari spelades på många radiokanaler och hade vid årets slut närmare 30 000 visningar. Maailman loppuun är inspelad bland annat i Svartå och i Källviken i Ekenäs. New Land Pictures har också gjort en video inom en helt annan genre, power metal. Bandet Australion spelade in låten We All Made Metal bland annat i Koverhar. Två av bandets medlemmar är hemma från Lappvik nära Koverhar.

Bakom de första inspelningarna av finlandssvenska folkliga koraler finns bland annat några västnylänningar. Katarina Kvarnström från Sjundeå och gruppen Gnistra (med bland annat Ingåborna Sinikka och Matti Kontio) spelade in skivan I himmelen och med den har de skrivit ett stycke kulturhistoria. Få koraler finns nämligen upptecknade eftersom man trodde att de skulle överleva oberoende.

Ingåbon Conny Berghäll blev ett Youtube-fenomen utan like. Tjugoåringen som studerade vid Lärkkulla spelade gitarr så fenomenalt att hans video under året fick 300 000 visningar på Youtube. Själv var han lite överraskad av publiciteten, han laddade upp klippet i december året innan och då hände inget, men mitt i allt började det spridas och lyftes upp bland annat av den svenska kvällstidningen Expressen i oktober, vilket ledde till en snöbollseffekt. På videon framför han sin egen låt Revolution.

Så till några musikevenemang. Den finlandssvenska sångtävlingen för barn och unga, MGP, hade fyra västnyländska deltagare. Heidi Lönnberg och Maria Hellberg från Karis som gruppen Maridy, Felicia Wasström från Tenala och yngst av MGP-deltagarna var nioåriga Mya Höglund från Kyrkslätt.

Höglund och Wasström slutade på tredje respektive fjärde plats. En annan ung västnyländsk talang syntes i tv-rutan under hösten. Tolvåriga Lleucu Young från Hangö sjöng i Voice Kids final i november.

Ett musikevenemang att räkna med har Karis svenska högstadiums och KarisBillnäs gymnasiums musikshow blivit. Den har tidigare hållits i skolan, men i och med renoveringen av gymnastiksalen flyttade showen till Tryckeriteatern.

Två mer än fullsatta föreställningar hölls i november och åttio elever stod på

Årskrönika 2014

Titta inte i kassen hette Tenala Uf:s fars 2014. Foto: Carola Malmsten-Kevin

scen. Showen har långsamt blivit större och mer etablerad under de år som musikläraren och artisten Susann Sonntag hållit i trådarna.

Scenartisten Ami Aspelund, 60 år, firade att det gått 40 år sedan debutalbumet Ami såg dagens ljus. Efter det har det blivit sammanlagt 20 album. Sin långa artistgärning firade hon med showen Hjördis i regi av Marina Motaleff som visades fem gånger i södra Svenskfinland. I den varvades 70-talshits med blues, jazz och estradnummer.

I Ekenäs samlades de finlandssvenska spelmännen för folkmusikstämma under våren. Ett femtiotal medlemmar ur Finlandssvenska spelmansförbundet träffades här senast år 1991.

Scenartister är naturligtvis också de som står på cirkusscenen. Cirkus Finlandias premiär var den 12 april. Premiären var ovanligt nog på marknadsplanen i Ekenäs, till skillnad från i Karis de senaste åren. Premiärplatsen flyttades på grund av evenemang vid Sisu-arenan. Det var i Ekenäs som cirkusen startade i april år 1976.

32

Katja Köngäs

Hurja Piruetti Hurja Piruetti är detsamma som toppinsikter. Hurja Piruetti är mod att våga testa saker mellan kulturens olika delområden. Vi har nu byggt vår väg och våra nätverk i tjugo år.

Hurja Piruetti inledde sin verksamhet 1995. I början var nätverket litet, men så var också verksamheten småskalig. Allt förändrades när ryktet spred sig och eleverna blev fler. Under årens lopp har vi alltid satsat på att förstärka teamet med kunniga proffs. Elevernas eget kunnande har också gjort vårt nätverk starkare.

Och med engagerade föräldrar och deras nätverk har vi blivit den lokala aktör vi är idag.

Ett dansinstitut – det låter enkelt. Med passion, samarbete och engagerade elever har vi blivit en betydande lokal aktör. Tvärkonstnärlighet och en kombination av olika delområden har resulterat i nya möten och nyskapande projekt. Det har också inneburit att resurserna måste organiseras extra noggrant.

Eftersom vår förvaltning är så att säga ”lätt”, det vill säga i praktiken leds Hurja Piruetti av en person (undertecknad) och nio timlärare, kan vi reagera fort och vi kan med kort varsel gå med i många olika slags projekt. Det är dock också en utmaning att personalen är så liten och att tiden inte räcker till, och det gör organisationen sårbar.

Afroyell. Foto: Chris Senn

33

Prinsessan Törnrosa sattes upp våren 2013. Foto: Chris Senn

Hurja Piruetti är ett gott exempel på en kulturaktör som fann vägen till kulturens mellanlandskap, där det fanns nya idéer som kunde driva verksamheten framåt. Landskapet mellan kulturens olika delområden kan också låta som en naturlig plats för oss – tvärtom. Det har krävts initiativ, nätverksbyggande, tillit och öppenhet för att vi ska kunna existera i mellanlandskapet. Men där har vi kunnat utvecklas och ge eleverna hisnande kulturupplevelser.

Bland projekten vill jag lyfta fram dansjippona i till exempel den lokala K-Supermarket-butiken och i Bio Pallas. Vi har också hunnit med improvisationer på New Yorks gator och till och med i Ungern. Förra våren genomförde vi två välgörenhetskampanjer i samarbete med Unicef och Röda Korset. Det har inte alltid fungerat perfekt då vi uppträtt. Ibland har arrangörernas ljudåtergiv34

ning bråkat och musiken har stannat mitt i uppvisningen eller fel musik har spelats. I synnerhet efteråt har dansarna kunnat se tillbaka på sådana händelser med värme.

En milstolpe var också Moves-evenemanget i Karis i mars 2014. Vi arrangerade det nationella Moves-dansevenemangets områdesuttagning hos oss och bjöd in dansare från hela Västnyland. Evenemanget samlade över 500 dansare och ca 1000 åskådare under en dag. Från detta lokala evenemang valdes deltagare som gick vidare till huvudevenemanget i Tammerfors. Det här innebar en rejäl satsning för oss och vi fick jobba på ordentligt för att få allt med kaféer, cateringtjänster, första hjälpen-punkter, all information och jurymedlemmarna att fungera. Vi pratade i telefon i flera timmar och e-postmängden var enorm.

När väl evenemangsdagen var avklarad flyttade vi vår karavan till Tryckeriteatern i Karis och fortsatte förberedelserna inför vårt helkvällsdansprojekt Cinema.

Flashmob i Karis K-Supermarket 2014. Foto: Chris Senn

35

Leros-resan sommaren 2014 med Christine Schildt. Foto: Chris Senn

Man kan säga att vi åkte direkt från Sisu Arenan till teaterns scen. Nästan två veckor bodde vi på teatern och gav tio föreställningar med ungefär 700 deltagande dansare.

Samarbete och nätverkande Som sagt består vår organisation av en person i administrationen och nio lärare, varav nästan alla är timlärare. Det är viktigt att minnas alla våra frivilliga som ställer upp. Utan alla danstokiga föräldrar skulle vi aldrig kunna ordna så här 36

mycket, aldrig någonsin! Nätverksarbetet är en viktig del av ”hurjapiruettandet”, som ibland har inneburit att vi fått ge avkall på de värderingar och nätverk som brukar prägla en traditionell dansskola som erbjuder grundundervisning i konst.

Det finns många områden inom konsten som på ett naturligt sätt anknyter till dans: scenografi, ljusdesign, musik, grafisk design, kostymdesign och så vidare.

I Hurja Piruetti uppmärksammar vi dem alla. Det syns i praktiken både i våra stora vårproduktioner och i mindre uppsättningar. Det är just i det här mellanlandskapet som kreativitet och nya arbetssätt kan gro. För vår del innebär det att både stora och små dansare får jobba tillsammans med proffs från olika områden.

I juni 2014 startade vår samarbetsresa till Sydafrika. Projektet ingår i ett samarbetsprojekt som Raseborgs stad och Börje Mattsson har kört igång. Hurja Piruetti ordnade dans-workshops för flickor som bor i lokala townships (bosättningsområden för svarta). Under veckan satte vi också ihop ett dansverk. Det här får fungera som ett exempel på vår internationella verksamhet. Internationellt samarbete är en viktig del av de unga dansarnas vardag och verksamhet. Många vänskapsband har knutits för långa tider. Hurja Piruettis dansare har hunnit skaffa sig vänner också från andra resor som gått till bland annat Färöarna, Island, Spanien, Italien och Grekland.

Hurja Piruetti • Grundat 1995 av Katja Köngäs.

• Fungerar på tre verksamhetspunkter i Raseborg.

• Nästan 700 dansare, från treåringar till vuxna.

• Ett tiotal yrkeskunniga lärare i olika dansgrenar.

Många fina priser har vunnits längs med åren. Ulla Koho och Katja Köngäs. Foto: Chris Senn

37

Vi har tagit risker och övervunnit vår rädsla. Det har resulterat i innovationer och ytterligare nya nätverk.

Och risktagandet har burit frukt – vi har kunnat utveckla idéerna från mellanlandskapet till riktig verksamhet som utvecklar vår dansundervisning.

Pink Panthers ur Cinema-förevisningen våren 2014.

Hurja Piruetti uppträdde i oktober 2014 på NutidsdansPalett på Nationaloperan.

Foton: Chris Senn

38

Streetdance är en populär dansstil bland pojkarna.

I mitten den prisbelönta gruppen G-Stars.

T.v. Pepparkakor från vårföreställningarna 2013.

Foton: Chris Senn

39

Årskrönika 2014

Utställt Då och då kommer nya gallerier till, ett av dem skapades under året i köpcentret Strand i Ingå. Det är litet, men har den rymd och det ljus som behövs. Galleri Uusitalo visade som första utställning verk av ett tjugotal konstnärer med motiv av natur och hav under hela sommaren och fram till slutet av september. Primus motor Marjukka Uusitalo fick efter 24 år som gallerist och 37 år i bygden se sin dröm gå i uppfyllelse. Den första utställningen föll väl ut. Med på den andra utställningen Drömmar och upplevelser fanns 15 konstnärer. Också i Smörmagasinet i Hangö hölls undantagsvis en utställning med fotografier. Tjugofyra bilder av Nina-Maria Haanpää och Linda Österlund samlades under namnet På känsla. De är alla tagna i Hangö med makro- och mikroperspektiv, landskapsbilder varvade med natur. Utställningen var öppen i april och maj.

Det känns som om konsten fått mer plats i Västnyland, utställningarnas antal torde rörda sig om ett hundratal. Konsten har i alla fall fortsatt få en allt större roll i Kronomagasinet i Norra hamnen i Ekenäs. Det är ett av fem nordiska och ett internationellt kulturcentrum i gästkonstnärsprojektet Tales from the woods.

Kronoföreningen representerades i projektet av fotokonstnär Fia Doepel.

Ett intressant samarbete var då Susanne Remahl gav liv åt artisten Fredrik Furus låttexter då de handskrevs på hennes målningar. Musikern och konstnä-

Hangös sommarutställning om Slaget vid Rilax. Foto: Linda Svennblad

40

Årskrönika 2014

Annika Cleos fotoutställning Powerflowers by Cleo i Galleri Perspektivet i Ekenäs bibliotek under hösten. Foto: Tove Virta

I januari öppnade fotoutställningen What Are You Doing Here? i Kronomagasinet i Ekenäs. Det var en reseskildring som gav en inblick i Oskar Schöldströms resor i Mellanöstern. Foto: Christoffer Relander

41

Årskrönika 2014

I år hölls Fiskars sommarutställningar endast i Kopparsmedjan, inte i Magasinet såsom tidigare år. Utställningen hette Gränsytor. Foto: Tove Virta

ren har samarbetet intensivt och resultatet blev en utställning som turnerat och landade på galleri Karaija i Ingå under våren, bildserien Svartfåglar och stjärnfall.

De har också gjort en väggalmanacka tillsammans enligt samma principer. Remahl är född och uppvuxen i Ingå men bor numera i Vasa.

Ett annorlunda utställningsprojekt stod Pro Artibus gästande curator Rickard Borgström och konstnären Tanja Is för i slutet av augusti. De knackade dörr hos Ekenäsborna som fick berätta vad som vad konst för dem. Dessa besök ska sedan resultera i en utställning år 2015 där var mans konst ska visas på galleri Elverket. Lite annorlunda konst gjorde också Pro Artibus gästkonstnär Jens Strandberg. Då han var färdig med Ekenäs och avslutade sin tid här ställde han upp en pop-upbutik utanför Matilda i Ekenäs som upprätthölls av en inofficiell, fiktiv hemslöjdsförening. Han rörde sig därmed på gränsområdet mellan konst, forskning och sociala experimentmetoder.

Det finns många kulturskatter som sällan eller aldrig kommer till allmänhetens kännedom. Hangö stad beslöt att dra sitt strå till stacken i det här fallet och visade under en utställning upp vad som bland annat hänger på väggarna i tjänstemännens rum, egentligen Hangöbornas egendom. Tjugosju verk fanns samlade i stadshusgalleriet under utställningen som hölls i januari–februari.

42

43

Årskrönika 2014

Nu till några notiser från regionens museer. Hangö museums stora sommarutställning handlade i år om Slaget vid Rilax som ägde rum den 27 juli 1714. Utställningen hette Rilax-Riilahti-Gangut och visade upp föremål från bland annat Livrustkammaren, Armémuseet och sjöhistoriska museet i Stockholm. Trehundraårsjubileet uppmärksammades också genom många evenemang under sommaren (mer om det på sidan 47 och i fjolårets årsbok).

Ovanligt många utställningar var väldigt vardagsnära. På Borgargården i Ekenäs (som är en del av museicentret EKTA) slogs under sommaren dörrarna upp för en utställning om kräftkalas. Också på Galleri Elverket visades samtidigt utställningen Kräftskiva – en finlandssvensk karneval. Ifjol hölls huset stängt av ekonomiska skäl, vilket gav en del negativ respons, men år 2014 sköt staden till så pass mycket pengar att man kunde hålla också Borgargården öppen. Det blev maskulint på Ekenäs museicentrum då kravatter och kalsonger ställdes ut, detta efter att man hållit stängt hela oktober månad. Utställningen presenterade plaggens historia från tiden efter kriget fram till 1990-talet. Ambassadör Ralf Friberg hade ställt sina 150 slipsar till förfogande. Bakgrunden var en kalsongdonation som landskapsmuseet fick på 1990-talet av professor Bo Lönnqvist.

På Lojo museum bestod sommarutställningen av miniatyrbilar och -tågbanor.

Hangö museum lånade igen in en utställning om gjutjärnsgrytor från Högfors museum under hösten.

Det har funnits en stor oro för Frontmuseets framtid. Museet, som finns i Lappvik i Hangö, skulle behöva en ansiktslyftning, men pengarna och krafterna har tills vidare uteblivit. Museet lockar tusentals turister årligen. Nu lovade ändå Hangö stad, som äger korsun på området, ordna så att korsun Gyllene Freden renoveras och rustas upp. Museet anlades i början av 1980-talet av krigsveteranen Stig Häggström, i dagens läge håller hans son Ralf Häggström ensam i trådarna.

Asta Seppänen byggde upp utställningen Etapper i Gennarbys historia, en omfattande samling bilder och berättelser om Gennarby mejeri och bageri. Utställningen hade vernissage i Tenala servicehem i februari. I september avled den aktiva politikern Seppänen som jobbade mycket för att föra fram arbetarkulturen i Västnyland och inom beslutsfattandet ömmade särskilt för vårdfrågor.

Då frontfiguren gick bort samtidigt som både krafterna och pengarna började tryta tog landskapsmuseet över de cirka 1 300 föremålen med anknytning till hantverk och hemhushållning.

Sist men inte minst, Degerby byaråd fick köpa sitt hus Rosenberg av kommunen. Huset var kommungård fram till Porkalaparentesen och inhyser idag Degerby byaråd med kontor och museet Degerby Igor.

Ovanstående ska endast ses som ett plock ur ett digert utbud.

Årskrönika 2014

Turism Turismen hade en god sommarsäsong i Västnyland trots dåliga tider nationellt.

Regionens turistbyråer hade sammanlagt tiotusentals besökare och besöken på deras webbsidor gick att räkna i hundratusental. Trots ljusglimtar så kunde turismen vara ännu mycket större i regionen än vad den är idag, vilket skulle vara viktigt inte minst för att kompensera det ekonomiska bortfallet från andra delar av näringslivet, speciellt industrin.

Samarbetet inom turismen i Västnyland har kritiserats för att inte fungera mellan de 800 turismföretag som finns. Fem kommuner (Hangö, Lojo, Raseborg, Sjundeå och Ingå) och 27 företag är efter flera års försök till samarbete äntligen med i turismbolaget Lumo (Länsi Uudenmaan matkailu). Fyra större turismaktörer drog igång bolaget, däribland Billnäs-affärsmannen Olli Muurainen som nu drog sig ur. Exempelvis Hangö och Raseborg deltar med en euro per invånare och år under 2014–2016 och det är företagsutvecklingsbolaget Novago som leder verksamheten idag. Många hoppas att Lumo blir den part som marknadsför regionen som helhet. Nu kör Lumo på att marknadsföra Västnyland genom devisen Visit South Coast Finland. Temaorden är vatten, välbefinnande och kulturhistoria. Målet för Lumo är att turismen i regionen om några år ska vara dubbelt så stor som 2007. Första delmålet för år 2016 är att göra turismen i Västnyland lättillgänglig och marknadsföringen riktas till den inhemska marknaden. Ryssland och Sverige står sedan i tur, efter det Europa och Asien. Men att Lumo lyckas marknadsföra regionen är inget som kan tas för givet. “Det regionala marknadsföringsbolaget för turistnäringen Lumo måste få en chans att visa vad det går för, men allt hopp ska inte sättas till dess krafter”, skriver Niclas Erlin i Västra Nylands ledare den 19 juli.

Ett annat försök att få turisterna att hitta till Västnyland var då Berit MarianiCeratis företag Visit Southpoint Finland och Friman resor tillsammans under sommaren började erbjuda dagliga bussresor från Helsingfors till olika platser i Västnyland. Mariani-Cerati ser över lag att den internationella marknaden är en stor outnyttjad potential för regionen, samma tankar som också Lumo har.

Exempelvis är bara 10 procent av dem som övernattar i Västnyland utlänningar.

Billnäs brukspatron Olli Muurainen stod igen för en del av regionens mer spektakulära händelser. Hans storstilade planer att bygga upp ett konferenscenter i de gamla bruksbyggnaderna i Billnäs ligger för tillfället på is. Muurainens frustration över att stadens kvarnar mal långsamt då det gäller planering av bruket ledde till att Muurainen för tillfället helt stängt bruket och dessutom satte upp en stor klocka som räknar hur lång tid det tar tills bruket öppnar igen. Det sista evenemanget hölls i Billnäs den 23 oktober. Detaljplanen för kärnområdet 44

45

Årskrönika 2014

i Billnäs har varit under arbete sedan år 2008, det vill säga i sju år. I princip har allt stått stilla sedan år 2012, endast mindre utredningar har gjorts, enligt Muurainen. ”Allt har inte gått som på Strömsö, men dessa processer kan vara långa och utdragna”, sade stadsdirektör Mårten Johansson om den långsamma planeringen. Muurainens frustration baserade sig också på att Fiskarsbolagen inte sålt de två små markplättarna på 1,6 hektar invid Billnäs bruk som Muurainen ansåg sig behöva för att kunna gå vidare med renoveringen och uppbyggnaden av området. Då han inte fick köpa vände han sig som aktieägare till Fiskars styrelse och kritiserade den för att inte jobba för aktieägarnas bästa. Han samlade fullmakter av andra som ansåg lika, underskrifter som kunde användas i rätten. Detta har i alla fall inte ännu lett någon vart. För rättsprocessen skulle Olli Muurainen ha behövt 10 procent av aktieägarna bakom sig men det lyckades inte. Från Fiskars sida ansåg man att kritiken saknade juridisk grund och var obefogad. Samtidigt brottades Muurainen också med besvär inlämnade till förvaltningsdomstolen angående hur försäljningen av de så kallade bruksbostäderna i Billnäs och Fiskars gått till. Muurainen köpte dem av Raseborgs stad år 2012 och då besvären förkastades i februari trodde Muurainen än en gång att planerna på området kunde gå vidare. Men efter detta stötte han alltså på ovan nämnda motgångar.

Regionens andra stora hotellprojekt tog ett steg framåt. Hangöborna har i årtionden väntat på sin simhall och för några år sedan var förhoppningarna stora på affärsmannen Hjallis Harkimo som lovade guld och gröna skogar men som sedan drog sig ur. Nu ser det ändå ut som om en byggstart är förestående.

Aktiebolaget Regatta Resorts, med anknytning till det nyrenoverade hotell Regatta i Hangö, ska bygga ett välbefinnandecenter med inkvartering. Det skulle ha byggstart under hösten och miljönämnden godkände, efter några politiska svängar, en ändrad version av det tidigare bygglovet i september. Helheten ska nu bestå av tre inkvarteringsbyggnader istället för sex. Ett villkor från nämnden var också att inkvarteringen får användas först då spabyggnaden står klar. Besvär fördröjde ändå processen så byggstarten försenas med några månader. Ett och annat ögonbryn höjdes dock när det kom fram att spaet kommer att ha stängt för allmänheten under högsäsong. Men för 12 500 euro blir man ägare till en aktie och på det sättet får två personer tillgång till badet året runt. Aktierna i det blivande spaet hade kring årsskiftet sålt “hyfsat” och största delen av fritidsbostäderna på Fabriksudden sades vara reserverade.

Hangös utveckling som turismstad gick vidare i rask takt. Finlands sydligaste spets, naturskyddsområdet på Tulludden i Hangö, öppnade äntligen portarna för allmänheten. På 1970-talet stängdes Tulludden på grund av Finlands frihamn som finns på området. På 1980-talet blev den södra stranden fri. Den 19

Årskrönika 2014

maj 2014 öppnades den norra sidan och dess yttersta udde Uddskatan. Uddskatan är ett mycket omtyckt område bland fågelskådare. Det var nu möjligt att öppna området då frihamnen lät bygga ett stängsel längs den norra gränsen till sin arrendetomt. Hangö nischade sig också som turiststad för en ny grupp – naturisterna. Första sommaren var naturiststranden på Tulluddens södra sida i bruk. Det var föreningarna Suomen Naturistiliitto, Luonnonmukaiset och Naturistiklubi som ansökt om att den som vill ska få bada naken i Hangö, på Finlands tredje naturiststrand. Den cirka sjuttio meter långa stranden öppnade den 11 juli. Man ville från stadens sida också följa upp om stranden på något sätt var en belastning, så det första året var endast tillfälligt. Staden beslöt ändå efter sommaren att nudisterna permanent ska få vistas på stranden.

Rallyföraren Marcus Grönholm har sitt största projekt någonsin på gång i Ingå. Ingåstrand är under planering genom Grönholms företag MG Properties.

Kommunen är med, så också konsultföretaget GSP Group. Exakt vad det blir har inte ännu kommit ut till allmänheten men det handlar om rekreationsområden och en tillbyggnad till köpcentret Strand. Dessutom skapas flera bostadsrätter och båtfolket ska tas i beaktande. Inom tre–fyra år ska detta “något” börja byggas. Invånarna fick också via en webbenkät kommentera hur de vill att området ska utvecklas.

Det nya Deli-Tukku livade upp Pojo centrum. Foto: Tove Virta

46

47

Årskrönika 2014

Pojoborna fick ett nytt vardagsrum i sitt annars så gråa centrum. Företagaren Jan Westman slog ett slag för Pojo och turismen då han öppnade butik, restaurang och café under namnet Deli-Tukku. I butiken säljs närmat och specialprodukter och från tidigare driver Westman charkuteriet West-Chark i Pojo centrum så köttprodukterna säljs i butiken och tillreds i restaurangen. Deli-Tukku är belägen i den affärslokal som stått tom sedan K-butiken stängde. I samma lokaliteter finns också posten i blombutiken Scilla som flyttade med. Invigningen den 14 juni lockade tusentals besökare. Pojo fick ytterligare luft under vingarna då också bageriet Backers Baker flyttade in i Pojo industriby. Nu huserar det i den gamla bageribyggnaden. De totalrenoverade stället och öppnade café. Företaget har sju anställda och siktar på att öka försäljningen rejält under 2015, bland annat genom mer försäljning till Sverige. Backers Baker är exempelvis känt för sina maltlimpor som de bakar cirka 100 000 per år av.

Slottknektens stuga invid Raseborgs slott förnyade sig samtidigt som man inledde sitt 121:a verksamhetsår. Företagarna Anne Ingman och Mikael Kokkonen rustade delvis upp både in- och utsidan, utvidgade restaurangverksamheten och bjöd under sommaren på exempelvis dramaguidningar. Förnyelsen fortsätter; hela området ska nämligen ses över. Vid årsskiftet 2013–2014 tog Senatsfastigheter och Forsstyrelsen över totalt 84 fastigheter av Museiverket. En av dem var Raseborgs slott, ett annat objekt var forngravarna i Bällby i Svartå.

Forststyrelsen sköter numera om borgen i Snappertuna och vill utveckla området och turismen däromkring och ordnade bland annat under hösten två diskussionstillfällen om framtiden. Forststyrelsen räknar med att fördubbla antalet besökare vid Raseborgs slott till mellan 40 000 och 50 000 per år.

Tytyri gruvmuseum i Lojo har i dagens läge 12 000 besökare per år. Men Lojos turistchef Minna Ermala hoppas på att man framöver ska kunna komma upp i ett besökarantal på 50 000. En arbetsgrupp jobbade under några år på att ta fram en plan för hur man kunde utveckla gruvturismen. Tanken är att det ska bildas ett aktiebolag kring gruvan, Lohjan elämyskaivos. Det skulle behöva en miljon euro i startkapital men Lojo fullmäktige ansåg att det inte fanns sådana summor. Staden var ändå positiv till att utveckla gruvturismen och beviljade 355 000 euro som ska användas för en ny väg till gruvmuseet och en parkeringsplats.

Det är alltså mycket på gång vad gäller utvecklingen av Västnyland och nya intressanta nischer kommer till. En lite mer okänd plats som hade många besökare är vingården Alitalo i Lojo vars besökarantal uppgick till ungefär 10 000.

På gården sade man att grupperna under året varit färre, men istället hade enskilda turister hittat fram.

Årskrönika 2014

Evenemang En regional storsatsning under 2014 var Slaget vid Rilax som uppmärksammades stort i Bromarv, Hangö och Raseborg. Slaget återskapades nu 300 år senare med hjälp av 20 båtar och 250 man vid stranden i Hangö under en timmes tid. Det ordnades också en så kallad Gangut-regatta där 56 segelfartyg deltog. Allmänheten fick besöka den ryska fregatten Shtandart och det hölls Te Deum-gudstjänst i Bromarv kyrka, uppvaktning under högtidliga former vid Rilax-monumentet och uppvisning med salutskjutning i kyrkbyn med gruppen Arma Aboa. Som arrangörer stod traditionsföreningen för Rilaxmonumentet, landskapsmuseet, stadens kulturbyrå och Bromarv församling.

Hangö har onekligen blivit de västnyländska evenemangens stad. Förutom talrika sportevenemang såsom segeltävlingen Hangöregattan, snabbåtsevenemanget Poker Run och ridsportens Sea Horse Week så har här också ordnats allt från fotofestival och Hangö musikdagar till Sjusovardagen. Exempelvis samlades veckoslutet 29–30 augusti över 1 000 personer i staden. Tre händelser firades då samtidigt, nämligen Forneldarnas natt, Hangödagarna och stadens 140-årsjubileum.

Den 1 augusti hade den inhemska filmen Kesäkaverit premiär i Hangö. Det är en film om relationer som utspelar sig i Hangö. Kesäkaverit handlar om Karoliina (Iina Kuustonen) och Iiris (Anna Paavilainen) som åker till Hangö för Slaget vid Rilax år 1714 återskapades i sommar. Foto: Väinö Järvilehto

48

49

Årskrönika 2014

att sommarjobba och ha en riktig tjejsommar i den lilla staden. Kesäkaverit slog tittarrekord i Hangö, där filmen visades i fyra veckor. Under augusti sågs filmen av 2 119 personer. Keijo Alanen vid Hangöbiografen Olympia konstaterade att dylika siffror är exceptionella för inhemska filmer. I hela landet spräcktes antalet 100 000 besökare under den första månaden. Sammanlagt har åtminstone femton filmer spelats in i Hangö genom åren. Mycket film i Hangö blev det också under Hangö filmfestival som ordnades i slutet av oktober för 16:e gången och omfattade 30 filmvisningar. Årets filmfest hette Filmen, min kära och bjöd speciellt på många nordiska filmer. Två Hangödokumentärer visades, Tuhat päivää vailla kotia av Kristian Åberg som berättar om Hangö under krigsåren och Unelmien välietappi. Festivalens arrangörer var Olympias vänner tillsammans med Kino Olympias ägare, stadens kulturbyrå och andra samarbetspartner.

En del evenemang har långa traditioner. Ett sådant är den nordiska visfesten i Hangö som hölls för trettionde gången. Sedan 1985 har Visans vänner i Hangö varje sommar bjudit publiken på nationella och nordiska visartister i juni. Platsen har traditionellt varit magasinen i Östra hamnen i Hangö. Hangö teaterträff bjöd i år igen under fyra dagar på kring 30 föreställningar. Det var 23:e gången den ordnades och årets dragplåster var det europeiska projektet Meeting the Odyssey vars deltagare seglade in på skonaren Hoppet på öppningsdagen den 5 juni.

Ett annat årligen återkommande evenemang sedan 14 år är Bokkalaset i Ekenäs som hölls 2–5 oktober och igen slog publikrekord. Exakt hur många som besökte de cirka 40 programpunkterna var svårt att uppskatta. Men redan Barnens och de ungas bokkalas nådde cirka 3 000 personer. Mark Levengood var en av de verkliga dragplåstren. Bokbussen besökte också alla svenskspråkiga daghem i Raseborg under Bokkalaset. Bokkalaset varvade i år extra mycket mat med böcker, exempelvis i form av en litterärt kryddad supé och samisk söndagsbrunch. Under brunchen presenterade Anneli Jonsson boken Smak på Sápmi.

Ett par filmer visades också gratis på Karelia. Arrangörer för Bokkalaset är Ekenässällskapet, Raseborgs stads kulturbyrå och Raseborgs stadsbibliotek.

Raseborgsmässan hölls för andra gången den 16–17 maj och bjöd på allt från musik och mingel till dans och sport. Ett fyrtiotal företag fanns representerade och partierna syntes väl i och med det stundande EU-valet. Fredagen blev lugn med rätt få besökare. Under lördagen gjordes ett rekordförsök som skickades in till Guinness World Records. Då samlades över 100 personer i Karis idrottspark för att så många som möjligt skulle kramas över språkgränserna. På lördag utsågs också årets raseborgare för andra gången. Katja Köngäs, grundaren till dansskolan Hurja Piruetti, fick utmärkelsen (läs mera om Hurja Piruetti på sidan 32).

Årskrönika 2014

Bokkalaset i Ekenäs besöktes bl.a. av deckardrottningen Anna Jansson och publikmagneten Mark Levengood.

Båda uppträdde för skolelever i Raseborg samt för allmänheten på Kulturhuset Karelia. Foton: Emilia Nyberg

I Pojo höll man samma lördag sitt eget Raseborgsjippo då en folkfest ordnades i Gumnäs.

Två lokala närmatsmarknader ordnades också, den ena i på Mangs gård i Ingå och den andra i Fiskars. Mangs gårds matmarknad samlade hela 8 000 besökare.

Den sista Faces-festivalen The last Walz hölls 9–10 augusti på den plats där allt startade, invid Raseborgs slott. Cirka 3 000 personer samlades för att 50

Näringslivet De negativa nyheterna från näringslivet duggade ovanligt tätt under 2014. Läget är dåligt i hela Finland och en gissning är att den lågkonjunktur som nu råder kommer att bli långvarig. Statistikcentralen kom också med uppgifter om att 4 000 arbetstillfällen har försvunnit från västra Nyland mellan åren 1987 och 2011.

Speciellt Hangös situation är svår; industrin har redan tidigare krympt och utvecklingen har fortsatt under året. Hangö brottas med Nylands högsta arbetslöshet (i november 13,5 procent). Industrin repar sig knappast, ekonomin kring året-om-turisterna har inte heller ännu börjat blomstra och läget på udden begränsar, konstaterade man på Nylands arbets- och näringsbyrå.

Hangöföretaget Printal sålde sin aluminiumtubtillverkning, det motsvarade ungefär två tredjedelar av företagets omsättning. Köpare var det svenska Emballator Tectubes. Åttio av Printals 110 anställda bytte i och med detta arbetsgivare, men endast tre månader senare blev det klart att tubtillverkningen inte får fortsätta i Hangö utan ska flytta till Hjo i Sverige. Ett tjugotal arbetare fick möjlighet att fortsätta på andra sidan viken.

Hangöföretaget Hanmarin gick i konkurs i maj och 85 personers arbete tog slut. Som tur var kunde ett trettiotal av de anställda övergå i Levators tjänst 51

Årskrönika 2014

ta del av den mångkulturella festivalen som pågått sedan 1998. Mellan 1999 och 2009 hölls festivalen i Billnäs bruk och hade som mest 12 000 besökare. År 2011 blev festplatsen Gumnäs i Pojo innan den nu var tillbaka vid Raseborg.

Festivalpappan Börje Mattsson väckte i samband med festivalen ändå en förhoppning om att Faces kommer att dyka upp i någon annan form framöver.

Milijazz ordnades för första gången i Stallörsparken istället för inne på brigadområdet i Ekenäs och fyllde bänkarna där i slutet av augusti. Detta arrangerades av huvudstaben och Nylands brigad samt Raseborgs stad.

Två stora finlandssvenska fester hölls i Ekenäs bollhall inom loppet av några dagar. Dels firades svenska dagens huvudfest torsdagen den 6 november och dels hölls Nyländsk afton här i ny tappning, lördagen den 8 november. Den arrangerades som en galamiddag för 250 personer.

Svenskfinlands största scoutläger samlade ett par tusen deltagare i Syndalen under namnet Atlantis. Storlägret var som ett litet samhälle i samhället och hölls under tre dagar i juli.

Det har ordnats hundratals evenemang under året och ovanstående kan ses endast som ett plock ur det digra utbudet.

Årskrönika 2014

tack vare en ny beställning av hamnkranar till Oslo hamn. Levator finns också i Hangö.

Helkama Velox sparade in åtta årsverken då de lade ner sin egen tillverkning av metalldelar till de populära Jopo-cyklarna. Fem personer av drygt 40 sades upp. På logistikföretaget Assistor skar man också ner på personalen i november.

Trettiofyra fick gå av de sammanlagt 120 personer som arbetade med bilimport.

Resten av personalen permitteras för tre veckor under 2015. Besparingarna beror på att den finländska bilhandeln befinner sig i en svacka som inte visat några tecken på förbättring.

Stålbolagen Rautaruukki i Lappvik och svenska SSAB fusionerades den 1 september och heter nu SSAB (Svenskt stål aktiebolag) med huvudkontor i Stockholm. För de 100 anställda på rörfabriken i Lappvik kom beskedet som en överraskning i januari. Det fanns planer på att sammanlagt 900 av den nordiska ståljättens anställda måste bort inom tre år, men i Lappvik blev personalen sju personer fler under sensommaren då efterfrågan på stålrör ökade. Det som däremot påverkades var stuveriföretaget Port Act som hade kontrakt med Rautaruukki. I september avslutade Port Act med ett tjugotal anställda sin verksamhet. Rautaruukki ansåg det mer lönsamt att transportera produkter med långtradare än via hamnen i Lappvik. Men i oktober kom nya besked. Då valde SSAB att använda Hangö hamn för att transportera sina stålprodukter, vilket ger 40 nya fartygsanlöp. Transporterna flyttade alltså ett steg bort från Lappvik, men hölls fortfarande i Hangö.

Fusionen mellan Rautaruukki och SSAB satte fart på oron som finns kvar efter FN-Steels konkurs sommaren 2012, också med det perspektivet att det finns risk att ytterligare ett stort finländskt industriföretag flyttar bort från landet. Rådlöshet råder inom finländskt näringsliv speciellt då de två industriella grundpelarna inom näringslivet, elektroniken och metallindustrin, vänt neråt, skrev John-Erik Jansén i en ledare i tidningen Västra Nyland (28 januari 2014).

Då det gäller FN-Steel så gav konkursboet i början av året upp försöken att hitta någon ägare till stålverket i Lappvik. Istället ansökte det om tillstånd att riva de närmare 40 byggnader och konstruktioner som finns på området och rivningslov gavs av Hangö stad. Arbetet beräknas ta två år och sköts av Delete kierrätys- ja purkupalvelu. Några kontors- och lagerbyggnader lämnas kvar. Föreningen Pro Billnäs har anhållit till NTM-centralen om att masugnen vid Koverhars järn- och stålverk skyddas i enlighet med lagen om skyddandet av byggnadsarvet. Ärendet är ännu på hälft. Dessutom jobbar Ekenäs TV:s entusiaster Leif Stenwall och Ralf Flemmich med att föreviga stålverkets historia; de gör en film om stålverkets utveckling under 50 år.

52

53

Årskrönika 2014

Så vad ska hända med Koverharområdet framöver? Jo, staden tog ett långfristigt lån på 10 miljoner euro för att kunna köpa marken av FN-steels konkursbo och grunda en ny hamn där. Ledamöterna i Hangö fullmäktige var långt ifrån eniga, men beslutet blev att genomföra köpet. De tio miljonerna som FN-Steels konkursbo fick fördelades mellan de otaliga fordringsägarna.

Hangö blev alltså ägare till mark- och vattenområden på 665 hektar med tillhörande byggnader. Tanken var att hamnen ska vara i bruk redan sommaren 2015. Hangö hamn och eventuella andra företag ska få använda Koverhar hamn utan hyra i ett halvt år, först efter det betalas arrende. Hangö hamn har stora planer för Koverhar, intygade den från årsskiftet pensionerade direktören Paavo Lyytikäinen. Lyytikäinen lämnade över sin post till Anders Ahlvik.

Efter FN-Steels konkurs fick hela regionen så kallade strukturomvandlingspengar som ska stöda företag att utvecklas. Hela 700 000 euro finns ännu kvar av de pengarna; kanske något för verksamhet i den nya hamnen?

Hangö hamn hade sitt första år som aktiebolag bakom sig (istället för kommunalt affärsverk) och ser positivt på framtiden. De nya svaveldirektiven innebär att Finland sydligaste hamn kan bli mer intressant än tidigare för Östersjötransporterna. Direktiven gör att fartygsbränslet blir så mycket dyrare att rederierna försöker förkorta rutterna till sjöss så mycket som möjligt. Då ligger Hangö hamn bra till. Hamnen har redan ett par år skönjt en positiv utveckling med fler trafikerande fartyg och rederier. Positivt för hamnen alltså, också om många andra Hangöföretag fick dystra besked.

Inte bara i Hangö minskade arbetsplatserna inom industrin. Då året inleddes var delar av Ekenäsfabriken Tammets personal permitterad. Metallfabriken sade sedan upp 28 personer av drygt 60 och ansökte samtidigt om företagssanering. I början av maj kom besked om att en del av Tammet sålts till CR Steel och på det sättet gick några jobb att rädda. Den nya ägaren heter Robert Ring, tidigare anställd. Köpet gällde den avdelning som tillverkar vävda och bockade nät. Tammet har också försökt sälja sitt markområde invid stamväg 25 för att få inkomster, men det har inte gått åt trots att det varit föremål för spekulationer som en bra plats för en ny stormarket istället för Norra hamnen (mer om Norra hamnen på sidan 76).

I Lojo miste 51 av Sappi-fabrikens anställda också jobbet. Sammanlagt jobbade 600 personer på pappersfabriken innan uppsägningarna. Termonova i Ingå permitterade sex personer på våren och varslade om vidare uppsägningar. Itella har samarbetsförhandlat i Västnyland vilket ledde till att ett tiotal utdelare miste jobbet i Hangö, Ekenäs, Karis och Kyrkslätt.

Också på Sisu-fabriken i Karis blev omfattande permitteringar aktuella. Men vägen dit var krokig och den diskussion som redan pågått under år 2013 fort-

Årskrönika 2014

satte under 2014. Allt handlade om en stor beställning på totalt 240 tunga lastbilar till försvarsmakten, det vill säga något som kunde ha haft en stor sysselsättande effekt på lastbilsfabriken. Först utreddes möjligheten att försvarsmakten kunde ha köpt direkt av Sisu Auto utan upphandling på grund av militära krav.

Det visade sig ändå att lastbilarna inte var tillräckligt avvikande för detta. Sisu själv lät göra en juridisk utredning enligt vilken det borde ha funnits möjligheter till direktupphandling. I januari 2014 kom det sedan fram att Sisu hade lämnat in en offert som inte ens uppfyllde minimikraven och att detta var en orsak till att Sisu helt föll bort från anbudstävlingen. Den affären förföll, men försvarsmakten köpte istället tolv lättbepansrade lastbilar från Karisfabriken, en beställning värd mellan 6 och 8 miljoner euro, utan konkurrensutsättning eftersom det handlade om specialfordon. I december kom ändå beskedet att Sisu permitterar alla sina 100 anställda i 90 dagar på grund av svag efterfrågan.

Sisus önskan om att köpa den serbiska lastbilstillverkaren Fabrika Automobila Priboj hade ännu inte klarnat men hur eller om ett sådant köp skulle påverka Karisfabriken är oklart.

Också en tidigare självklar yrkeskår är drabbad av “personalminskningar”, detta dock inte på grund av dåliga tider. Framtiden för yrkesfiskarna är oviss då minskade fiskebestånd samt sälar och skarvar gör att yrkeskåren krymper. Idag finns endast 110 registrerade yrkesfiskare längs hela Finska vikens kustområde, men deras genomsnittsålder är 60 år. För 25 år sedan fanns det 400 yrkesfiskare.

Leader-programmet Esko försöker vända trenden och har under året drivit ett projekt, Mästare-gesäll, där yrkesfiskare ska ge sina kunskaper vidare. Sex gesäller har deltagit i projektet som ska fortsätta.

Mycket positivt har också skett inom näringslivet. Många är säkert de arbetstillfällen som uppstår ett och ett på företag utan offentlighet. Många arbetsplatser skapades ändå på en gång då L M Ericsson rekryterade ett hundratal personer för produktutveckling, varav de flesta tjänsterna var placerade i Kyrkslätt.

Sedan tidigare jobbade cirka 800 personer på fabriken. Överlag hittar företag och anställda varandra allt oftare via bemannningsföretag. I området mellan Hangö och Högfors pusslade exempelvis VMP Group under ett år ihop över 400 personer så att arbetstagare och kundföretag hittade varandra. Det motsvarade kring 100 årsverken. Bemanningsföretagen har alltså blivit en betydande aktör att räkna med.

Att få veta att ett av landets snabbast växande företag finns i Kyrkslätt var inte heller illa. Projehtipalvelu Talon Tekniikka Oy kom egentligen seriöst igång med sin verksamhet så sent som 2012. Sommaren 2014 fanns 15 anställda på företaget som sysslar med att sanera och renovera fastigheter samt fungera som 54

55

Årskrönika 2014

byggnads- och planeringskonsult för hustekniken, främst inom VVS. Talon Tekniikka har en omsättning på cirka fyra miljoner euro.

Ett annat tillväxtföretag finns i Ingå och heter Tapaus Oy. Det planerar och förverkligar olika business-to-business-evenemang i form av tillställningar och seminarier exempelvis för Nokia och har verkat i två år. Båda två ovannämnda företag fanns med bland de tolv bästa på Kauppalehtis lista över företag med störst tillväxt i Finland.

Också nyheten om Waremann Acrux var efterlängtad. Företaget, som verkar i Hangö inom i IT-branschen, har endast fyra anställda men en stark tro på framtiden. Det har skapat gps-system som håller koll på det mesta för företag, allt från robotgräsklippare till släpvagnar som kan spåras om de försvinner. Waremann ingick nyligen avtal med stora Telia Sonera Finland och anser att marknaden inte verkar ha några gränser för tillfället, tillväxtmöjligheterna är stora.

Lappvik har ju drabbats hårt men positivt för byn är att butiken öppnade igen, söndagen den 14 juni, efter en paus sedan hösten 2010. Majid Fathollapoor fungerar som köpman i affären som är både bybutik, café och loppmarknad.

Stora teknikinvesteringar har gjorts i regionen. Kabeltillverkaren Prysmian investerade 40 miljoner i sin fabrik i Pickala för att kunna tillverka en ny typ av havskabel. Efter ombyggnaden kan fabriken tillverka mer avancerade produkter. Pickalafabriken har 250 anställda. Delipap i Ekenäs satsade stort på en ny blöjmaskin. Det var en fyramiljoners investering för företaget som kan ge upp till tio nya jobb. Delipap tillverkar blöjor, bindor och andra hygienartiklar.

Företaget tillverkar bland annat de kända muminblöjorna och sysselsätter idag cirka 70 personer.

Så vad är det som företagare framöver borde satsa på här i Västnyland för att bli framgångsrika? Nyföretagarcentralen Novago anser i alla fall att det ska handla om vatten. Västnyland är ett av Finlands vattentätaste områden, speciellt i Lojo finns betydande grundvattenreserver. Regionen har också en bra testomgivning för olika projekt, samtidigt som behovet av att forska i och hitta nya metoder för att behandla, förvara och transportera vatten blir allt viktigare.

Novago tog därför under året vattentemat som sin hjärtesak och erbjuder bland annat produktionsfaciliteter och en protoverkstad för pilotföretag inom vattenbranschen. Novago samarbetar tillsvidare med tre företag.

Så ännu en nostalgisk notis. I snart 65 år betjänade hon kunderna, men den 30 juni öppnade Inge-May Henelius sin butik i Karis för sista gången. Då var hon 85 år och K-kedjans näst äldsta köpman och den äldsta i södra Finland. Kaffär Henelius slog upp dörrarna första gången i början av 1950-talet och efter makens död år 1967 fortsatte Inge-May Henelius ensam.

Kerstin Ilander

Kammarherren Hjalmar Linder En innovativ samhällsbyggare Vicehäradshövdingen och den kejserliga kammarherren Hjalmar Linder (1862–1921) var en ofta omtalad gestalt i Finland under 1900-talets första decennier. Han blev känd som de många epitetens man. Donator, kultiverad kosmopolit och en djärv talesman för vad han själv ansåg vara rätt och riktigt. Dynamisk företagare och visionär – ja, men var han en innovatör? Enligt svenska Nationalencyklopedin är en innovatör den som svarar för att en innovation förverkligas och används. Idéer kan kallas innovationer först när de i praktiken genererar nya värden och förbättringar för samhälle, företag och människor.

Barndom och studier Hjalmar Linder tillbringade barndomen på godset Nääs (fi.

Kytäjä) i Nurmijärvi och i Helsingfors. Han fick redan som barn uppleva både konflikter och förluster. Hans älskade mamma dog när han var endast sju år.

Sin skolgång inledde Hjalmar Linder i den förberedande skolan vid Helsingfors lyceum år1871. Hans kunskaper var under hela skoltiden, enligt beHjalmar Linder 27.4.1912.

Foto: Svartå Slotts arkiv

56

Namn: Hjalmar Linder Född: 27 april 1862 i Helsingfors Död: 3 juni 1921 i Marseille Far: överhovjägmästaren Constantin Linder Mor: grevinnan Marie MusinaPusjkina Maka: friherrinnan Sophie Mannerheim 1896–1899

tygen, mediokra. År 1879–1880 fick han sin klass lägsta betyg i uppförande och flit. Också hans skolfrånvaro var hög.

Han klarade ändå studentexamen och skrev in sig vid Kejserliga AlexandersUniversitetet i Finland år 1880. Efter sex år vid universitetet avlade Hjalmar Linder allmän rättsexamen.

I alla ämnen bedömdes hans kunskaper med vitsordet nöjaktigt. Samma år antogs han som auskultant vid Åbo hovrätt.

Yrkeskarriär Därefter tjänstgjorde Hjalmar Linder under ett par perioder som häradshövding vid domsagan i Ikalis. År 1889 tilldelades han titeln vicehäradshövding och antogs som extra tjänsteman vid kejsarens kansli och statssekretariatet för Finland. I Sankt Petersburg öppnade den flitiga juristen en advokatbyrå.

Annonser om verksamheten fanns i Nya Pressen och Uusi Suometar under åren 1889–90.

Hjalmar Linder lämnade sin tjänst i S:t Petersburg våren 1893 och öppnade en advokatbyrå i Tammerfors. Till mångas förvåning lyckades han på kort tid vinna en stor kundkrets. Den snabbtänkta juristen med den skarpa tungan blev känd för att inte förlora de rättstvister han åtagit sig. År1896 gjorde Hjalmar Linder sin sorti från Tammerfors. Laxpojo gård i Lojo blev hans nästa adress.

1.12.1889 Nya Pressen no 327 A

57

Lojofabriken. Foto: Svartå Slotts arkiv

Förvärv av fastigheter och företag Men redan före flytten till Lojo hade Hjalmar Linder på Svartå 13.12.1895 undertecknat tio köpebrev. Därmed hade han säkrat äganderätten till nästan hela sin fars kusins disponibla egendom. Efter ännu en korrigering i sitt testamente överlät brukspatronen Fridolf Linder resten av sina tillgångar, förutom fideikommissjorden och järnbruket i Svartå, till Hjalmar. Också Svartåfastigheterna, som han arrenderat sedan 1901, kom i hans ägo 1908.

I Vichtis och i Lojonejden innehade Hjalmar nu tack vare uppgörelserna med Fridolf Linder gårdarna Vanjärvi, Laxpojo, Vendelä, Moisio och Vejby. Kring sekelskiftet 1900 utökade han i samma trakter sina jordinnehav med Mongola, Anttila och Hagaskytt. På just dessa marker finns idag Lojos nuvarande stadscentrum. Också Irjala gård i Vichtis anskaffades men såldes redan 1905. Samma år avyttrade Linder egendomarna Laxpojo, Moisio och Vendelä. Denna försäljning gav honom det kapital han behövde för att bygga en cellulosafabrik i Lojo.

Här hade han redan tidigare låtit uppföra en ångsåg och en mjölkvarn. År 1907 köpte Hjalmar Linder Nääs gård i Nurmijärvi av sin far Constantin Linder. Lägenhetens totala areal var ca 18 000 hektar. Också lösegendomen 58

ingick i förvärvet. I början av 1900-talet var Nääs landets näststörsta lantegendom efter Jockis gods. Från Nääs till Hyvinge stambana lät Linder bygga en smalspårig järnväg. Den invigdes 1909 och förlängdes 1912 till Högfors. Han förvärvade ännu år 1916 aktiemajoriteten i Högfors bruk och Wattola träsliperi.

Efter dessa transaktioner bestod hans företagsrörelse av två träsliperier, en cellulosafabrik, ett gjuteri, smalspåriga järnvägar, kraftverk, sågar, kvarnar och, enligt hans egen utsago, 63 000 hektar jord.

Uppseendeväckande anförande Vid lantdagen 1900 diskuterades ett lagförslag som gällde lega av torp. Hjalmar Linders tankar i frågan väckte offentlig förvåning. Han ansåg att landsbygdens avfolkning och bosättningens koncentration till städer och industricentra var ett hot mot hela jordbruksnäringen. Som botemedel rekommenderade han att torparna alltid borde få full ersättning för allt arbete och alla förbättringar de gjorde på sina torp. De borde vara övertygade om att de arbetade lika mycket för sin egen fördel som för jordägarens. Vidare önskade han att torparna skulle bli obundna arrendatorer av den jord de brukade.

Hjalmar Linder efterlyste inget mindre än en radikal förbättring av torparnas situation. Ett tappert försök till det som vi idag skulle kalla innovation. Lantdagen valde ändå att inte stifta lagen enligt Linders idéer. Hans för tiden kontroversiella innovationsförslag kom alltså inte längre än till idéstadiet.

Driftig nydanare på Svartå Sommaren 1901 lämnade Hjalmar Linder Laxpojo och flyttade till Svartå. Han hade arrenderat sin fars ägor på den gamla bruksorten. Vid överlåtelsen skrev Hjalmar i den Linderska gästboken: ”Skall göra mitt bästa...”

Han dröjde minsann inte med att göra ”sitt bästa” på Svartå. Genast 1901 avvecklades det omoderna och olönsamma järnbruket som fick ge rum för ett träsliperi 1902. Linder räknade med en god avkastning av den nya fabriken.

Råvaran togs ju från hans egna skogar och sliperiets maskiner drevs med vattenkraft från Svartån. Han insåg också att trä som råmaterial för pappersframställning utgjorde en växande marknad. På Svartå hade skogens timmer hittills främst sågats upp till stockar och bräder. Nu blev granvirket råvara för den industriella verksamheten vid sliperiet. Denna förädling av virke till pappersmassa kan med fog kallas för en gradvis innovation, eftersom granveden nu användes på ett klart effektivare och mer lönsamt sätt än tidigare.

59

Linder skaffade sig en av Finlands fĂśrsta bilar, antagligen 1902. Foton: SvartĂĽ Slotts arkiv

60

En ny såg byggdes vid bruksträsket och tre kraftstationer vid ån. Vattenhjulens tid var definitivt förbi. Det första elverk som omvandlade Svartåns vattenkraft till elektricitet stod klart 1903. Samma år blev också den smalspåriga järnvägen mellan bruket och Svartå tågstation färdig. Trafiken på banan sköttes med ett eldrivet lokomotiv. Det kan betecknas som anmärkningsvärt och innovativt. Statsjärnvägarna (VR) inledde elektrifieringen av sina banor så sent som på 1960-talet.

Hand i hand med de nya yttre förändringarna förbättrades arbetsförhållandena för personalen vid bruket. Lagen om åtta timmars arbetsdag antogs av Finlands riksdag 1917 och trädde i kraft 1918. Innan dess var arbetsdagarna vanligtvis 10–12 timmar. Kravet på åtta timmars arbetsdag hade invånarna i Finland kunnat läsa om i tidningspressen alltsedan 1890-talet. I dessa skriverier delade man ofta upp dygnet i tre enheter: åtta timmar för arbete, åtta timmar för fritid och åtta timmar för vila. Denna nya lockande bild av dygnet fick stort genomslag och påverkade folkopinionen.

På Svartå genomfördes åtta timmars arbetsdag i tre skiften för fabriksarbetarna, enligt W.E. Nordström, redan år 1903. Det skulle, i så fall, dröja ännu hela 15 år tills lagstiftningen i Finland hann ifatt Hjalmar Linders arbetstidsreform. Vilka var brukspatronens på Svartå motiv att införa en så här radikal förkortning av arbetsdagen?

3.1.1907 Hufvudstadsbladet no 2 Kanske antydningar om det kan utläsas av en artikel i Hufvudstadsbladet 3.1.1907.

Under rubriken arbetare och arbetsgivare kan vi läsa följande: Äfven meddelade han (Hjalmar Linder), att han hade för afsikt att höja bruksarbetarnas löner med 50 penni om dagen. Det var nämligen hans varma önskan, 61

att dessa sistnämnda kunde känna sig lyckliga och icke behöfde lida någon nöd”.

En annan artikel i Hufvudstadsbladet 18.5.1907 väcker frågor angående tiden för införandet av åtta timmars arbetsdag vid Svartå bruk. Texten som initieras med frasen ”Från Svartå skrifves till oss” berättar: ”för en tid sedan hade kammarjunkar Hj. Linder sammankallat fabriksarbetarna till brukets läsesal, där han tillkännagaf sin afsikt att minska arbetstiden till åtta timmar om dagen. Denna förändring kunde dock ej genast genomföras, utan först efter 1½ år, enär ett ökadt antal arbetare blir en följd af densamma, hvarför nya arb. bostäder först måste uppföras”.

Stämmer citatet från Hufvudstadsbladet 1907 ”afsikt att minska arbetstiden till åtta timmar om dagen” blir professor Nordströms uppgift (Finländska gestalter VI) om att det redan skett 1903 bekymmersam – kanske något för hugade forskare att undersöka närmare! Låt oss ponera att åtta timmars arbets- 18.5.1907 Hufvudstadsbladet no 133 dag blev verklighet på Svartå i enlighet med artikelns angivelse, först 1908. Det betyder ändå att Hjalmar Linder förverkligade reformen tio år innan lagen om åtta timmars arbetsdag trädde i kraft.

Det ligger nära till hands att dra en parallell till förhållandena i Lojo. Vi vet med säkerhet att Linder införde åtta timmars arbetsdag vid Lojo cellulosafabrik just år 1908. Den här förkortningen av arbetstiden för Linders fabriksarbetare är en klockren innovation. Innovationer, i bred bemärkelse, börjar med att en individ sätter igång något som är helt nytt eller väsentligt förbättrat. Det behöver inte vara först i hela världen. Det räcker att det inte har funnits tidigare inom det berörda företaget.

Både i Svartå och i Lojo hade arbetarna vid Hjalmar Linders fabriker hyresfria bostäder (två rum och kök), fri sjukvård och lön under sjukledighet. Svartå bruk betalade dessutom kommunens och församlingens pålagor för sina fabriksarbetare. Hjalmar lät uppföra Thorsborg 1910. Byggnaden tjänar ännu idag sitt ursprungliga syfte. Då som nu är den en fest- och samlingslokal för bygdens invånare. Genom dessa åtgärder ville Linder öka trivseln, motivationen och levnadsstandarden för sina arbetare. Han förstod att bygga goda relationer till sina 62

anställda och skapa samhörighet.

Det är vad vi idag kallar innovationsledarskap.

Uppbrott och tack År 1918 sålde Hjalmar Linder största delen av sina fabriker och jordegendomar och valde att, av välkända orsaker1, lämna Finland för alltid. Transaktionerna inbringade ca 33 miljoner mark.

Summan utbetalades i finska mark, svenska kronor och engelska pund. Två miljoner mark donerades till Lojo-Nääs Pensionsfond. I ett brev till sina anställda berättar Hjalmar Linder om sina skäl för instiftandet av fonden. ”Stockholm den 8 oktober 1918.

Till mina tjänstemän och arbetare.

Då jag numera lämnat äganderätten och skötseln af mina gods och industriella inrättningar, är det mig en kär plikt att tacka Eder alla, som troget och offervilligt stått vid min sida och hjälpt mig att skapa den förmögenhetsställning, till hvilken jag lyckats komma. Det är ju endast genom samförstånd och enighet man kan uppnå beaktansvärda resultat, hvilket i sin tur bevisar att kapital utan arbete är lika sterilt som arbete utan kapital. För att ge denna min tacksamhet en konkretare form, ber jag att härmed få anmäla, att jag i Kansallis-Osake-Pankki och Privatbanken i Helsingfors, Aktiebolag deponerat 1 miljon mark i hvardera banken under namn 1. På grund av den illabådande stämning som rådde i Finland år 1917 valde Hjalmar Linder att i januari år 1918 resa till Sverige. Han återvände först i maj när kriget här hemma var över. Efter ett besök i fånglägret på Sveaborg fattade han mod och penna och skrev i Hufvudstadsbladet sin uppseendeväckande artikel ”Nog med blodbad”. I den skisserade han upp en villkorlig amnesti för de röda fångarna och yrkade på ett absolut förbud mot massarkebuseringarna. Men det vita Finlands rättskänsla hade kränkts och man ville inte avstå från att utmäta straff. Hjalmar Linder framställdes som de rödas medlöpare. Ryktets mest elaka tungor öste nu sin galla över honom. Den rådiga affärsmannen kände sig illa berörd och trängd mot väggen. Han fann ingen annan utväg än att gå i frivillig exil. Hjalmar Linder dog år 1921, knappt tre år efter att han hade lämnat Finland.

63

”Lohjan-Kytäjän Eläkerahasto, Lojo-Nääs Pensionsfond”, hvaraf räntorna med afdrag af 10 %, som alltid bör tilläggas kapitalet, skall användas till pensioner åt mina nuvarande tjänstmän och arbetare samt deras enkor. ... Önskar Eder alla lycka och framgång förblir jag Eder tillgifne och tacksamme Hjalmar Linder”

Kerstin Ilander: Lojo-Nääs Pensionsfond avslutades i början Guide och kulturknegare av år 1977. Den hade då tjänat sitt syfte. Inga från Svartå som ännu pensionsberättigade före detta anställda vid inte lärt sig säga nej.

Hjalmar Linders ”gods och industriella inrättningar” var längre vid liv. Fondens tillgångar 77 Kymmene Ab:s aktier och 325 mk donerades till SOS-lapsikylä ry.

Hjalmar Linders var en socialt medveten företagsledare. Hans kolleger arbetsgivarna uppskattade ingalunda alltid hans vidsynta initiativ. Mest kritik rönte införandet av åtta timmars arbetsdag. Reformen betraktades, med dåtida ögon, som osolidarisk mot merparten av arbetsgivarna. Men resultaten av hans verksamhet talar sitt klara språk. Han gjorde betydande insatser för utvecklingen av näringsstrukturen i Svartå, Lojo, Högfors och Hyvinge. Hjalmar Linder lade, i flera avseenden, en grund för det moderna samhällsbygget på dessa orter. Med visionärens innovativa grepp!

64

Robin Wikström

Det ökade kravet på relevant information – Att utnyttja alla tillgängliga data, även de oprecisa Dagens samhälle blir konstant mer och mer beroende av information, på gott och ont. Människan vill ha tillgång till information när som helst och var som helst. Den här informationen bör förstås också vara relevant, för att den bättre ska kunna underhålla individen och underlätta hans eller hennes vardag.

I bästa fall anpassar sig informationen efter användaren, så att irrelevant och ointressant information automatiskt filtreras bort. Smarttelefonernas frammarsch har ökat behovet av applikationer som underlättar individens vardag. Användaren vill veta vilken buss man ska ta för att snabbast och smidigast nå destinationen, var närmaste restaurang med rätt cuisine ligger och om matbutiken har favoritmärket av choklad kvar på hyllan. Efter hand, då de här funktionerna blivit en självklar del av vår vardag, ökar kravet på vad de olika Robin Wikström applikationerna och systemen ska erbjuda.

Användaren vill få stöd och tips då han eller Född i Bromarf men hon väljer vilket vin som passar till dagens numera bosatt i Åbo där middag, vilken t-skjorta som passar bäst tilljag för tillfället jobbar sammans med det par byxor som redan valts som forskare vid Åbo eller ifall det går att unna sig en bit godis Akademi. Min doktorstill (med tanke på vad personen motionerat avhandling behandlade idag/vad personen troligtvis kommer att mohur oprecisa data mera tionera imorgon). De här framtida funktionerna, som delvis redan existerar, baserar sig effektivt kunde utnyttjas på expertkunskap och råd som tidigare endast för att stöda beslutstödskunde fås från experter. Detta skiljer sig alltprocesser. så markant från frågor som ”går det en buss 65

kl. 12 eller inte?”. För att nå den här nivån av avancerad rådgivning krävs nya innovationer och tekniska framsteg. Då man sedan vill att allt det här ska gå automatiskt, med så lite mänsklig ansträngning som möjligt, så blir problemet snäppet mera komplicerat.

Behovet av data För att kunna producera bättre, effektivare och mer kontextanpassad information och kunskap för ovannämnda ändamål behöver systemen ha tillgång till data. Det här åtgärdas genom att antalet sensorer som samlar in data av olika slag utökas, med resultatet att massan av möjlig data som kan analyseras också blir större, med hopp om att en större mängd data ger mer avancerade funktioner. Ett problem som då har potentialen att växa sig väldigt stort är det faktum att en större mängd (desperat) insamlad data medför sämre kvalitet. Till exempel kostrådgivningsapplikationernas popularitet ökar, men för att kunna informera användaren om att nästa muffins blir en för mycket, så måste man ha tillgång till användarens motionsvanor och hälsotillstånd.

Oberoende av hur många sensorer och datainsamlare applikationen har tillgång till, så betyder det inte att den garanterat kommer att ha de data som behövs då muffinsen är på väg att ätas. Det här är problematiskt. Det finns stora chanser att man kommer att ha tillgång till någon sorts data, fastän i något oklar eller oprecis form.

De data man har tillgång till ger dock ofullständig information eller information som man inte med 100 procents säkerhet vet är exakt. Med andra ord så kanske man vet att personen som snart ska äta muffins ibland brukar motionera dagarna efter muffinskalasen och att personen i så fall motionerar mellan 20 och 50 minuter. Ifall man på ett vettigt sätt lyckas utnyttja betydelsen av ordet ”ibland” och intervallet ”20–50 minuter” så kan man skapa ett någorlunda bra råd åt muffinsätaren, utan att Figur 1. Precisa data vs. oprecisa data 66

vara beroende av väldigt precisa data. Rådet kanske kunde uttryckas med hjälp av mera nyanserade råd än ”ät muffinsen” och ”ät inte muffinsen”, det vill säga hellre någonting i stil med ”ät endast muffinsen ifall du planerat att motionera inom 2 dagar” eller ”du kan gott och väl äta 2 muffins till idag, pga. föregående dags maraton”. Genom att skapa nya sätt för att mera effektivt utnyttja den här sortens data så löser man ett stort problem för framtidens informationssamhälle.

I de flesta situationer behöver vi inte fullständigt exakt och detaljrik information, i många fall räcker det med att rådet är någorlunda rätt eller ens ditåt. Om du vill veta avståndet till närmaste blomsteraffär, så förbättras inte ditt liv av att du vet att den ligger exakt 532 meter och 36 centimeter härifrån. Det är mer än tillräckligt att du vet att butiken ligger 530 eller 0.5 kilometer bort. Precision är med andra ord ibland bortkastad användning av datorkapacitet. Då man eliminerar behovet av fullständig och onödig precision så ökar man möjligheterna att ta till sig all tillgänglig information. Eftersom avancerad rådgivning är baserad på flera informationskällor än endast en, innebär det att tillgången till 100 oprecisa datapunkter tillsammans kan utgöra ett rätt så exakt svar.

Till exempel medeltemperaturen för 3 dagar (se figur 1). De exakta maximitemperaturerna var 15.5, 17 och 20. Vilket ger ett medeltal på 17.5 grader.

Ponera istället att vi endast vet att temperaturerna rörde sig i följande intervall för de olika dagarna: 15 till 20, 14 till 18 och 18 till 22. Ifall vi tar medeltalet av intervallerna så får vi 17.5, 16 och 20, vilket tillsammans ger ett medeltal på 17.83.

De slutgiltiga medeltalen skiljer sig inte nämnvärt från varandra. I större helheter blir skillnaderna mellan resultat baserade på precisa och ”oprecisa” data ännu mindre. Fastän applikationerna inte har tillgång till fullständigt pålitliga data då de genererar råd åt användaren, påverkas inte slutresultatet i det långa loppet. Det huvudsakliga problemet blir då att skapa metoder för att representera oprecisa data, så att de blir jämförbara och kompatibla med de precisa observationerna. I det stora hela har de här representationerna redan skapats, problemet är bara att ta nästa innovativa steg och göra representationerna allmänt användbara.

Vardagen i framtiden Oberoende av var man i framtiden är bosatt så kommer det att finnas vardagssysslor som behöver uträttas. De här sysslorna kommer dock att göras med hjälp av nya innovationer och tekniker. Det handlar om sysslor som vi i dagsläget omöjligen ens kan förstå att vi i framtiden kommer att rådfråga vår mobila apparat om. Vi kommer, på gott och ont, att ty oss mera till våra tekniska appara67

Figur 2. Himmel eller helvete?

68

ter i alla livets situationer. I många fall kan det anses vara befogat. Vardagssysslorna kommer att kunna uträttas mera effektivt, vilket förhoppningsvis sparar både miljö och resurser. Däremot tenderar människan sällan att gå en gyllene medelväg, vilket betyder att många applikationer i framtiden kommer att utföra funktioner som kan anses vara banala och fördummande. Om det här beror på att människan är stressad eller kanske bara lat kan diskuteras.

Figur 2 visar en påhittad applikation som redan i dagsläget är fullt möjlig att skapa. Man kan argumentera för en sådan här applikation eftersom användarens arbetsdag underlättas då lunchstället automatiskt väljs ut, vilket betyder att mera tid kan allokeras till arbete. Dessutom förbättras personens hälsa då matvanorna konstant övervakas och uppdateras. Motargumenten för den här applikationen är till exempel att användaren fördummas då till och med små detaljer i vardagen övervakas och bestäms av apparater. Användaren kanske även har konstant dåligt samvete eftersom applikationen påminner om de dåliga hälsovanorna och rekommendationer som inte följs. Då den här applikationen endast är en i mängden av liknande skräddarsydda applikationer som tillsammans planerar den optimala dagen för användaren, så blir de uppgifter som människan själv bestämmer över rätt begränsade och inte särskilt kreativa. Om våra apparater skräddarsyr våra transporter, måltider, shoppingrundor, sovrutiner, underhållningsformer, inredningar och sociala umgängen utgående från användarens personlighet och tidigare beslut, vad återstår då av den fria viljan?

Man kan naturligtvis föreställa sig en väldigt dystopisk framtid, där människan tappar sin egen initiativförmåga och litar mer och mer på tekniken. Det positiva är att applikationerna uttryckligen verkar gå mot ”rådgivning i samråd med människan” och rör sig bort från ”rådgivning åt människan”. Framtidens teknik kommer att underlätta människans vardag mera genom att till exempel ge förslag på olika fritidsaktiviteter som sker i närheten, istället för att ”bestämma” vilka aktiviteter användaren ska delta i. Med andra ord är målet att våra datorsystem hjälper den individuella människan att nå sin egen maximala potential, utan att för den skull påverka individens självbestämmanderätt för mycket.

De oundvikliga oprecisa Ett relevant påstående är att all den här forskningen och de nya innovationer som skapas är onödiga, eftersom bättre sensorer och datakällor kommer att skapa mera precisa och exakta data. Faktum kvarstår ändå att människan i sina egna tankar och handlingar är rätt så inkonsekvent och oprecis. Man kan även påstå att det är just det här som gör att vi kan fungera som människor, vår förmåga att omedvetet behandla oprecis och ofullständig information. Vi behöver 69

inte veta att det är exakt -15 grader ute för att förstå att vi inte kan bära shorts idag. Det räcker med att vi vet att temperaturen är någonstans mellan -10 och -20. Våra vardagliga beslut är alltså förankrade i oprecisa data. Ifall vi strävar efter att våra apparater ska fungera som mänskligt-inspirerade rådgivare så går det inte att förbise den här aspekten. Dessutom kommer man alltid att ha data som är osäkra eller oprecisa i något hänseende, oberoende av hur avancerade sensorerna som samlar in data är. Då vi kan utnyttja den här oprecisa sidan av data fullständigt, så kommer vi att kunna skapa system som tänker som en människa, men med en dators snabbhet. Det här banar vägen för både fantastiska och fruktansvärda möjligheter.

Min doktorsavhandling, som jag framgångsrikt försvarade i juni 2014, behandlar ovannämnda problem, men med en lite mera snäv vinkling. Forskningen koncentrerade sig på hur organisationer och företag bättre ska kunna utnyttja data för att underlätta beslutstödsprocesser samt operativ och strategisk ledning. Då konkurrensen hårdnar och marginalerna krymper innebär det att de organisationer som bäst utnyttjar sina ihopsamlade data kan få en konkurrensfördel gentemot sina konkurrenter. Avhandlingen koncentrerar sig specifikt på den underförstådda kunskap som experter besitter och hur man på ett vettigt sätt kan spara och använda deras kunskap, även då experterna inte längre är knutna till organisationen. De tillvägagångssätt som utvecklades för att lösa det här problemet kombinerades sedan med tekniker skapade för internet. På så vis försöker avhandlingen visa fördelarna med att kunna använda data, insamlade från verkligheten, i ett modernt forum. Det är ett faktum att mycket värdefull kunskap går till spillo, då data inte utnyttjas till fullo.

70

Statliga angelägenheter

71

Årskrönika 2014

Från statens sida planeras de övergripande förändringarna så som kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen vidare (mer om dem på sidorna 72 och 81). Det här har upptagit mången spaltmillimeter under året och Västnyland blir, såsom alla andra regioner, påverkad på lång sikt av resultaten som torde bli synliga om några år.

En annan diskussion som hölls främst på nationell och internationell nivå och som berör Västnyland i allra högsta grad, är den om LNG-terminalen. LNG (liquefied natural gas) alltså flytande naturgas, är något som kan användas som bränsle i fartyg och för exempelvis uppvärmning. En större, nationellt viktig terminal har planerats till Ingå, Borgå eller till den estniska sidan. Dragkampen mellan länderna och orterna har varit lång men den avgjordes nu delvis. Finlands och Estlands statsministrar enades om att en större importterminal byggs i Finland och en mindre i Estland. Också om Ingå har varit den mer sannolika placeringsorten i Finland, finns ännu Borgå med som ett alternativ för gasbolaget Gasum. Att få en terminal till Ingå skulle betyda mycket för kommunen i form av arbetsplatser; endast under byggskedet 1 000 anställda. En gasterminal kostar 300–400 miljoner euro och ett gasrör som skulle binda samman Finland och Estland cirka 100 miljoner euro.

Förutom detta har diskussionen under året i Västnyland handlat om rälstrafiken. Oroväckande många flaggar nämligen för en järnvägsförbindelse, en höghastighetsbana mellan Helsingfors och Åbo via Lojo, konstaterade den västnyländska riksdagsmannen Thomas Blomqvist (SFP). Trycket på den nya sträckningen är stort speciellt eftersom det finns EU-finansiering på lut. Det här kan betyda att det inte satsas på att hålla kustbanan i skick. Karis före detta stadsdirektör Kaj Lindholm bedömde också att kustbanan nedprioriteras just på grund av den planerade höghastighetsbanan En het debatt har under speciellt början av året pågått om lokaltågens vara eller icke vara i Västnyland. VR ville dra in hållplatserna i Karis och Ingå så att ändhållplatsen skulle bli Sjundeå. Motiveringen var att trängseln på banan orsakar onödigt mycket förseningar. Den planerade förändringen ledde till ett ramaskri från kommunerna, politikerna, pendlarna och de övriga tågresenärerna.

Någon vecka senare dementerades VR:s motiveringar i bloggen som säger sig avslöja hemligheter om statsbolaget. VR-leaks påstod att orsakerna till indragningarna egentligen var tekniska problem med Intercity-tågen och brist på lokförare som behärskar de nya styrvagnarna. VR fortsatte försvara sig med att tusentals passagerare lider av förseningarna medan endast ett par hundra resenärer stiger av och på i Karis och ett fyrtiotal i Ingå. Den 4 februari kom det

Årskrönika 2014

slutgiltiga beskedet: planerna på att korta av Y-tågets sträckning hade stoppats och allt fortsatte som förut. Förklaringen på det förändrade beslutet var att VR inte kunde ändra på turer utan att be kommunikationsministeriet om lov och nuvarande avtal är i kraft till slutet av 2015. Men avtalen ska granskas inför nästa avtalsperiod och då kan allt ändra igen.

Det är möjligt att Hangö-Hyvingebanan får pengar nästa år för elektrifiering, något som skulle gynna också Hangö hamn (mer om hamnen på sidan 51). Det budet gav regeringen genom finansutskottets trafikdelegation. Det kan handla om att banan får 10 miljoner under år 2015. Utöver nyttan för industrin skulle det betyda att exempelvis också lokaltågen från Helsingfors kunde köra ändå ner till Hangö.

Från kommunikationer över till ett val som ordnades under året. EU-valet hölls i mitten av maj. I det deltog sju kandidater från Västnyland, tretton mandat fanns till förfogande. SDP gjorde en överraskande bottennotering överlag i landet, 12,3 procent, så också i Västnyland. Valdeltagandet i regionen var som lägst i Lojo (38,5 procent) och högst i Ingå (53,8 procent). Valdeltagandet i hela landet stannade på 40,9 procent vilket är snäppet bättre än vid det förra EU-valet.

Just nu har Nylands brigad i Dragsvik medvind, till skillnad från för några år sedan då framtiden för brigaden var osäker. Foto: Tove Virta

72

Från kommunerna Under 2000-talet har kommunernas skuldsättning fyrdubblats. Hela den offentliga sektorn, staten och kommunerna drivs med lånat kapital. Anpassningen av reformerna borde bli snabbare och inte dra ut på tiden, de framskrider med plågsam långsamhet, konstaterade Europakommissionens vice ordförande Olli Rehn. Diskussionen om både kommunsammanslagningar och den stora socialoch hälsovårdsreformen har alltså fortsatt sida vid sida, men tog inte några större steg framåt (mer om vårdreformen på sidan 81). Ett beslut fattades ändå om att kommunreformen inte längre är kopplad till vårdreformen, vilket konkret betyder att båda reformerna i fortsättningen bereds som separata helheter. Under hösten kom regeringen i samband med budgetmanglingen med ett lagförslag om att huvudstadsregionen och närliggande kommuner ska få en gemensam metropolförvaltning, dit Kyrkslätt hör tillsammans med tretton andra kommuner. Metropolfullmäktige ska sköta frågor som berör markanvändning, boende och trafik. Lojo får ansluta sig frivilligt om staden vill, så också Borgå.

Möjligheten att tvångsfusionera kommuner togs ändå bort av regeringen.

Dock kan tvångsfusioner fortfarande förekomma om det är frågan om kriskommuner som inte klarar sig. En som darrat på ribban de senaste åren är Hangö.

Invånarantalet fortsatte öka i flera västnyländska kommuner. Speciellt i Kyrkslätt är ökningen stadig, från 36 920 invånare i slutet av år 2010 till 37 878 då år 2014 inleddes. Också i Sjundeå sågs en liten årlig ökning medan antalet i Ingå ibland sjunkit med ett par tiotal invånare för att sedan öka med ungefär 73

Årskrönika 2014

Så till frågor som berör försvarsmaktens investeringar. Vid Obbnäs garnison invigdes efter fyra års arbete äntligen ett nytt brandhus. Det är byggt såväl för krigstid som för fredstid och går inom ramen för Meriturvas verksamhet. Meriturva erbjuder utbildningstjänster i säkerhet för exempelvis yrkessjöfarare, marina myndigheter och personal inom flygbranschen. Meriturva har också en enhet i Lojo. Området i Syndalen i Hangö har också rustats upp. Infrastrukturen förnyades genom bland annat en ny hamn och en 400 kvadratmeter stor byggnad för både stamanställda och beväringar. Satsningen kostade cirka 3 miljoner euro.

En stor övning inom försvarsmakten samlade 3 000 soldater av olika nationalitet då Northern Coasts hölls under två veckor. I den deltog tretton länder, 1 500 deltagare var finländare. Trupperna befann sig i början av september i den nyrenoverade Syndalen, där 800 deltagare samlades. Detta var den största övningen i hela Östersjöområdet under året.

Brigaden fick också en ny brigadkommendör från och med den 1 januari 2015, då Kjell Törner efterträdde Olavi Jantunen.

Årskrönika 2014

lika många. Både i Hangö och i Raseborg sjönk invånarantalet. På tre år sjönk antalet i Hangö med sammanlagt cirka 450 personer för att vara 9 110 personer i början av år 2014. I Raseborg har det aldrig sedan staden grundades bott så få invånare som då 2014 inleddes. Staden hade då 28 705 invånare jämfört med slutet av år 2010 då antalet var 29 067.

Behovet av att spara i kommunerna har fortsatt vara stort. Målet för Kyrkslätt var att under året minska årsverkena med 150. Kommunen permitterade alla sina fast anställda under två veckor i samband med sparkravet på 6 miljoner euro. Lärarna permitterades i sju dagar. Detta påverkade året i Kyrkslätt på flera sätt, bland annat blev över 200 elever av kommunens 5 000 utan skolhälsovård när hälsovårdare och läkare var permitterade. Regionförvaltningsverket konstaterade att permitteringarna ledde till att den förebyggande vården led. Men trots flera rättelseyrkanden från lärarhåll så höll man både från kommunstyrelsens sida och från tjänstemannahåll fast vid att beslutet om att permitteringarna gått lagligt till.

Raseborg samarbetsförhandlade och förutom de 61,5 årsverken som ingick i kvoten för år 2014 så var målsättningen att få bort ytterligare 100 årsverken under 2015. Resultatet blev att nio personer sades upp. Staden sparade då endast 60,25 årsverken. Sammanlagt räknade Raseborg med att spara sammanlagt 6,2 miljoner euro.

Samtidigt som stadens ekonomi var dålig så fattades beslutet att ta över det skuldtyngda Skåldö vattenandelslag med 202 medlemmar. Staden fick därmed nya skulder på 2,1 miljoner euro. Organisatoriskt placerades andelslaget under affärsverket Raseborgs vatten men kostnaderna ska inte drabba de nuvarande kunderna, enligt direktiv från Kommunförbundet.

Ekenäs Energi, som sedan ett år tillbaka var stadens aktiebolag istället för affärsverk (såsom också Hangö hamn) berättade att de nu satsar upp till 10 miljoner euro i säkrare elnät på grund av den nya elmarknadslagen. Storm eller snöskador får enligt den nya lagen inte ge upphov till elavbrott längre än sex timmar på detaljplanerade områden, utanför dessa gäller 36 timmar. Lagen fick extra aktualitet efter den häftiga stormen på annandag jul 2012 som drabbade Västnyland hårt.

Sedan till ett par konflikter som omnämndes i fjolårets årsbok. Först till den som gällde Ekenäs energis förra VD Roald von Schoultz. Han sökte under år 2013 tjänst som energidirektör vid Imatran Seudun Sähkö men fick sparken innan han ens tillträtt, på grund av ett anonymt brev. Skiljemannadomstolen i Helsingfors ansåg sedan att Imatrabolaget inte hade rätt att sparka von Schoultz.

Han sökte först i början av året en nyskapad tjänst som projektchef i Raseborg, ett jobb som ändå rätt snabbt drogs in av ekonomiska skäl, som det hette, innan 74

75

Årskrönika 2014

någon alls anställdes. von Schoultz gick sedan, innan domstolens beslut kommit, ut med att det osakliga bemötandet av honom som tjänsteman var en orsak till att han sade upp sig från sin post. Styrelseordförande Ann Storsjö var den som pekades ut för att ha skapat problemen. Han sade sig ändå ha misslyckats med ledarskapet. En annorlunda vändning tog ärendet då chefredaktör Tommy Westerlund på ledarplats i tidningen Västra Nyland (19 februari) i rätt hårda ordalag pekade på att Storsjö for fram med osanningar och närmast gjorde sig skyldig till förtal då hon per e-post till SFP:s fullmäktigegrupp skriver ”De (VN) ringer och är olyckliga över vad de ställt till med”. Roald von Schoultz bor i dagsläget i Sverige.

Den andra konflikten handlar om den tidigare utvecklingsdirektören i Raseborg, Jyrki Hakkarainen. Häradsåklagare Heidi Röblom beslöt i augusti att avsluta förundersökningen om den påstådda mobbningen som Hakkarainen ansåg att stadsdirektör Mårten Johansson gjort sig skyldig till. I beslutet från Västra Nylands åklagarämbete sades att ärendet redan behandlats många gånger i olika instanser och på olika sätt. Det har tagits upp både inom staden, arbetarskyddet, Regionförvaltningsverket och inom rättsväsendet. Hakkarainen gick ändå vidare och vände sig till riksåklagaren med en klagan över Röbloms beslut att lägga ner förundersökningen och begärde att den skulle återupptas.

Konflikter är överlag något som den här landsändan dras med. Bland annat Sjundeåpolitiken har fortsatt vara turbulent efter fusionsdiskussionerna 2011 och 2012 vilket syntes i bortfall av politiker och tjänstemän. Lojomotståndaren Markus Nordström (SFP) konstaterade att såren inte ännu är läkta och flyttade till Virkby i Lojo. Den gröna Kristian von Essen lämnade politiken år 2013 och också hans ersättare Taina Janhunen steg åt sidan. Nu var det även samlingspartisten Mikael Westermarcks och Timo Raivios (Grön) tur. Raivio lämnade kommunen med orden ”Sjundeå har sugit musten ur mig”. Också bland annat förvaltningsdirektören lämnade kommunen och sjukfrånvaron bland de anställda ökade avsevärt under år 2013 jämfört med ett år tidigare. Kostnaderna för företagshälsovården steg med en fjärdedel.

En längre tids missnöje med byggnadstillsynen i Raseborg blev officiellt då personer inom byggnadsbranschen tog till orda främst i insändarspalterna. Staden gick igenom byggnadstillsynens förehavanden och kom till att inget olagligt begåtts, inga fel och brister uppdagades. Men byggnadstillsynen kan bli bättre, sade man på en presskonferens med stadens högsta ledning. Nu finns ett niopunktsprogram som ska göra arbetet bättre och effektivare.

Fyrahundra skärgårdsbor tecknade under en protestlista eftersom de vill att det omtvistade Bergvallområdet på Barölandet i Ingå ska få fast bosättning och skärgårdsrelaterad småindustri. Det här var samtidigt ett sätt för invånarna att

Årskrönika 2014

visa sitt missnöje över att den enda butiken i Barösund, Baröboden, ska stänga under vinterhalvåret. Sale-butiken öppnades våren 2011 efter att den tidigare butiken stängde 2009. Det skulle behövas fler fastboende i området för att få ett bättre kundunderlag. Planeringen av Bergvallaområdet har också tagit orimligt lång tid. För trettio år sedan köpte kommunen området, men fortfarande finns ingen detaljplanering.

Så till kommunal planering och fastighetsfrågor. Bostadsmarknaden gick på sparlåga under 2014. Omsättningen av speciellt småhus var liten, inte heller tomter gick åt. Få kommunala tomter såldes. Ingå kommun har inte sålt en enda tomt på två–tre år. I Sjundeå igen har man försökt sälja kommunala tomter med alla medel. Ett år hade man julrea – nu anställdes en fastighetsdrottning för att få fart på tomtförsäljningen. Kaisa Liski, känd från TV-programmet Kiinteistökuningatar Kaisa och chef på Arvoasunnot, lyckades inte heller höja försäljningssiffrorna nämnvärt.

Inte heller privata tomter går åt. Ett exempel är Dönsby West, det 55,5 hektar stora området nordost om Lövkulla i Karis med möjlighet att bygga upp till 450 bostäder. De första 15 tomterna kom till salu under våren och försommaren och de privata markägarna hade lagt ner en hel del pengar på infrastrukturen. Åtgången var dålig, i juli hade en familj flyttat in och redan i september lämnade ägarna in ett säljanbud. Då erbjöd markägarna staden Raseborg att köpa upp en stor del av tomterna för 1,5 miljoner euro, men staden avböjde med motiveringen att det var för dyrt.

Inte heller Fiskarsbolagens tomter i Billnäs eller Fiskars gick åt som önskat.

De förstnämnda började säljas våren 2012 och tomterna i Billnäs redan år 2011.

I Billnäs har inte en enda tomt sålts.

I Sjundeå hittade man tusen oklara bygglov då tjänstemännen redde upp registren. Långsamt började man beta av alla oklarheter; många klarades upp genom nya tillstånd, en anmälan eller en extra granskning. I andra fall har det inte varit lika enkelt då man hittat allvarliga fel såsom att toaletter och duschrum helt saknats i bostadshus. Granskningarna och uppredningen fortsätter under 2015.

För några år sedan fanns det med som ett skämt som publiken skrattade hjärtligt åt i en Karisrevy – nu blev det verklighet. Ekåsens sjukhus huvudbyggnad blir Raseborgs stadshus år 2017. Staden köpte Ekåsen-området år 2012 och planerna för resten av byggnaderna klarnar efter hand.

Mindre klart är projektet med ett köpcentrum och bostäder till Norra hamnen i Ekenäs. På området planeras 75 lägenheter som går under namnet Port 19.

Vid årets slut sades åtta lägenheter av 36 vara reserverade. Tjugofyra miljoner ska alla nio hus kosta, varav fyra byggs till att börja med. Projektet ska vara klart 76

77

Årskrönika 2014

inom år 2016. Ett köpcentrum med en stormarknad är ändå den centrala biten.

Pier 25 har stötts och blötts under året, sida upp och sida ner har skrivits för och emot projektet. Raseborgs stads tjänstemän fick i början av året ha tålamod under en invånarkväll. Det var upprörda känslor och få av deltagarna såg något positivt i projektet. Invånarna ifrågasatte om det verkligen behövs ännu en dagligvaruhandel, ekonomin i det hela och trafiklösningarna, inte minst den tunnel som tågen ska köra genom. 18 anmärkningar kom in under våren bland annat för att det planerade köpcentret ansågs vara anskrämligt stort, öka trafiken och att det planerade inte smälter in i miljön. Efter sommaren tog också projektet en ny vändning då det blev en sorts omstart för planprocessen. NTM-centralen sade att projektet framskred för fort. Det gjordes sedan ett helt nytt planutkast där fler myndigheter än tidigare fick säga sina åsikter. Fullmäktige beslöt i slutet av året att planeringen av Norra hamnen skulle gå vidare trots meningsskiljaktigheterna. Summan 1,3 miljoner euro finns nu med i budgeten för vidare planering under åren 2015–2016.

Invånarkvällar kan väcka starka känslor. Sådana i kombination med stenbrott var något som präglade årets diskussioner på många håll i Västnyland, motsättningarna mot bergsbrytning är stora. I Sjundeå fick tjänstemännen höra ord och inga visor när grannarna till stenbrottet i Pickala tog till orda. De ansåg att kommunen behandlar entreprenören Hagelberg med silkesvantar medan de själva får leva med oljud, trafik och egendomsskador. Ärendet med hur jordanalyser på området ska utföras behandlas för tillfället i förvaltningsdomstolen.

Lite liknande diskussioner fördes angående bergsbrytning och grusförädling i Joddböle i Ingå där invånarna också var starkt emot utvidgade planer för området. En invånarkväll samlade ett hundratal intresserade och man samlade namn mot Rudus utvidgning och anklagade företaget för hemlighetsmakeri då ingen fått veta något om de stora planerna, att bryta berg under 53 år på ett 164 hektar stort område. Under året utreddes miljökonsekvenserna vidare. För tillfället idkar företaget redan bergsbrytning vid Hamnvägen fram till år 2019 men i mindre skala, på endast 20 hektar. Om utvidgningen blir av handlar det om den största marktäkten i Finland. Den skulle förstås ge arbetsplatser, som mest talar företaget om att tusen jobb kan skapas.

Också i Rekuby i Bromarv har en konflikt om ett grustag pågått i nästa tio år och under sommaren fick företaget Sarins Grus äntligen grönt ljus av Högsta förvaltningsdomstolen att ta sten från en marktäkt. I Bengsmora fick Rudus tillstånd av Raseborgs miljö- och byggnadsnämnd att bryta 2 miljoner kubikmeter berg på ett 12,8 hektar stort område under tio år. Morenia Oy ansökte om att få bryta och krossa grus på ett 1,7 hektar stort område på Falkgölen i Österby i Ekenäs. Miljö- och byggnadsnämnden sade nej år 2009, men enligt

Årskrönika 2014

Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) beslut under året var stadens motiveringar otillräckliga.

Att opponera sig mot beslut är en medborgerlig rättighet i Finland. Men det finns de som anser att det är för lätt att besvära sig endast för att skjuta upp projekt. Förutom ovanstående är processer kring Baggö skjutbana, hotell Regatta i Hangö, området runt järnvägsstationen i Sjundeå och Baggö Marina i Ekenäs andra exempel där processer pågått i åratal. HFD tar emot ungefär 4 000 besvär för behandling varje år.

Kommunernas tekniska avdelningar verkar få en hel del fler saneringar än tidigare att utföra som härrör sig från dålig inomhusluft men som egentligen beror på dåligt utförda renoveringar. Saneringen av den mögeldrabbade Merituuliskolan i Ingå fortsatte. En rapport som kommunen sammanställde visade att företaget Quattrogemini begick sammanlagt ett femtiotal byggnadstekniska fel under den förra renoveringen. Företaget, som också skulle ansvara för byggande av hotell och spa i Hangö, har gått i konkurs. Men en helt ny teknik byggs nu in i konstruktionerna för mätning och uppföljning av kvaliteten på inomhusluften i skolan. Givare på kritiska punkter installeras och de mäter fukt, temperatur, koldioxid, tryckskillnader och kondens, bland annat. Det här är ett samarbete med Aalto-universitetet. Skolan får också en helt ny tillbyggnad som ger fem nya klassrum.

I Winellska skolan i Kyrkslätt gav inomhusluften symtom och undersöktes efter en slarvig takrenovering. Taket renoverades under sommaren och det ledde till att vatten strömmade ner längs väggarna inne i skolan. Redan under hösten rapporterade personalen att de fick symptom av dålig luft. Också Hakarinne skola i Ekenäs drogs med dålig inomhusluft och skolan renoveras som bäst.

Dessutom hade byggnaden andra problem. Gymnastiksalen var ur bruk eftersom golvet buktade på grund av brister i grundkonstruktionerna. Också företaget som byggde golvet har gått i konkurs.

Invånarna och de anställda på det relativt nya boendet vid Bangatan i Karis led av hälsoproblem och flyttades därför till en annan lokal utanför Karis sommaren 2013. Symptomen berodde på problem med inomhusluften som i sin tur berodde på fel i konstruktionerna. Verksamhetsidkaren Eteva inledde renoveringsarbeten i miljonklassen och lämnade också in en stämningsansökan mot företaget VN Byggservice. Boendet för personer med utvecklingsstörning är byggt år 2007.

Små frågor engagerar ibland de lokala mediernas lyssnare och läsare med oanad kraft. År 2013 gick diskussionens vågor höga då gatubelysningen i Raseborg var släckt under den ljusaste delen av året. Kanske engagemanget delvis gjorde sitt eftersom samhällstekniska nämnden nu istället beslöt att mörkret 78

Raseborgs stad sålde Knipan billigt. Foto: Kjell Svenskberg

79

Årskrönika 2014

skulle bli en engångsföreteelse. Gatubelysningen lyste alltså nu också sommartid. Besparingar gjordes istället genom att armaturer förnyades och blev mer energisnåla genom ny automatik.

I början av februari kröp det fram att hyresgästerna i det tidigare omtvistade och nyrenoverade resecentret i Raseborg har olika hyresvillkor. Grillföretaget Korv-Görans, med företagaren Frank Holmström i spetsen, får sin el betald av staden och det går ju åt en hel del av den varan i en grill. Ett så bra hyresavtal fick Korv-Görans mer eller mindre av misstag; staden sade sig ha använt en gammal avtalsbotten. Artikeln om Korv-Görans hyror blev också Yle Västnylands mest lästa artikel på webben under år 2014.

Raseborgs stad sålde Ekenässymbolen och landmärket Knipan för 167 500 euro till företagare med västnyländska rötter, Don Björkström och Yngve Lignell. En reaktion från allmänheten var det billiga priset då utgångspriset var 350 000 euro, också det billigt. I avtalet ingår ett löfte om fortsatt restaurangverksamhet och den som senast drivit restaurangverksamheten, Hans Lundström, har ett kontrakt på fem år med de nya ägarna som vill renovera och utveckla Knipan på sikt. Försäljningen kan prismässigt jämföras med en annan kommunal fastighet i Raseborg, Sannäs skola, som också såldes under året. Den 674 kvadratmeter stora skolbyggnaden inbringade 100 000 euro mer än Knipan trots att den är placerad i skogsmiljö några kilometer utanför Karis centrum.

Årskrönika 2014

Då köpet gjordes var allt ännu inte uppklarat med den tidigare hyresgästen Patio Gourmet. Företaget och staden Raseborg grälade eftersom staden hade avbrutit avtalet då man ansåg att hyresgästerna inte hållit sig till det överenskomna medan hyresgästerna såg annorlunda på saken. Detta resulterade i stämningar från båda sidor. Parterna ingick en förlikning om detta vid Västra Nylands tingsrätt i april.

En följetong i årsboken, såväl som i lokalpressen, har varit kommunhuset i Pojo. Det var meningen att ombyggnaden av kommunhuset skulle börja under våren, men då denna bok kommer ut har ännu inget skett. Det ståtliga kommunhuset från 1970-talet ska bli lyxbostäder med möjlighet till hotellservice och simbassäng.

I Ingå har en av årets största diskussioner handlat om något så litet som ett ungdomshem. Företaget Milapro meddelade sitt intresse att bygga ett hem för 15–25 barn och unga, men projektet stötte på så mycket motstånd och debatt att det ordnades en särskild aftonskola för politikerna om detta under våren.

Främst handlade debatten om ekonomiska frågor, om kommunen förlorar ekonomiskt och hur till exempel högstadieundervisningen ordnas då Ingå inte har ett eget högstadium. Fullmäktige gav sist och slutligen grönt ljus för ett principbeslut om att godkänna ett barnhem.

Kommunernas trängda läge har gjort att allt mer av de kommunala kostnaderna och uppgifterna flyttas över till privata krafter i bygderna. Ett exempel på det är den julbelysning som skaffades till Bromarv. Tenala-Bromarv företagare ordnade en lekfull och annorlunda roddtävling under sommaren för att samla in pengar till sin julbelysning. Det var kändisar, företagare och föreningar som tävlade sinsemellan. Ett annat exempel på privata krafter som engagerar sig i kommunala angelägenheter är den webbportal om Degerby som byarådet lanserade. Där finns information om Degerby och dess företagare samt om byns historia och Porkalaparentesen.

Att företagandet stöds av kommunerna kan anses vara synnerligen viktigt med tanke på det ekonomiska läget i Västnyland. Företagarna fick ge synpunkter på kommunernas näringspolitik i en enkät men de västnyländska kommunerna placerade sig rejält i slutändan. Tvåhundrasju kommuner var med och bäst i Västnyland placerade sig Lojo på 176:e plats. Hangö slutade på plats 201 medan Raseborg fick plats nummer 194 och skolbetyget 5,8. Kyrkslätt var snäppet bättre med betyget 5,9 och Sjundeå fick 6,0. Ingå var inte med i undersökningen på grund av att så få av ortens företag besvarade enkäten som gjordes av Företagarna i Finland.

Kanske dessa resultat var en bidragande faktor till att stadsstyrelsen i Raseborg rätt snabbt efter enkäten beslöt att staden skulle samarbeta mer med företagarna 80

Kyrkan Åtta församlingar i Raseborg förberedde under året fusioner så de från ingången av 2015 blev tre till antalet. De nuvarande församlingarna i Ekenäs, Tenala, Snappertuna och Bromarv bildade den nya Ekenäsnejdens församling medan de två svenska församlingarna i Karis och Pojo slogs ihop till Karis-Pojo svenska församling. Raaseporin suomalainen seurakunta samlade alla finskspråkiga i hela Raseborg.

Sammanslagningen påverkade antalet ledamöter i församlingsråden och i kyrkofullmäktige. Församlingsmedlemmarna valde nu in fjorton ledamöter i det nya rådet i Ekenäsnejdens församling jämfört med 40 tidigare. Karis-Pojo har nu tolv förtroendevalda istället för 20 och till den finska församlingen valdes tolv ledamöter.

Församlingsvalet hölls den 9 november men tyvärr förblev valdeltagandet lågt, i hela landet stannade det på 15,5 procent. Det här trots att kyrkan överlag förde en aktiv och synlig kampanj. Sjundeå var ett positivt undantag. Här gick 24,3 procent av församlingsmedlemmarna till valurnorna. De finska församlingarna i Raseborg och Kyrkslätt stod för ett mycket lågt deltagande, i Raseborg 10 procent och i Kyrkslätt 9,7 procent.

81

Årskrönika 2014

och att detta hade hög prioritet. I samarbetet ska både företagarträffar och bättre information om upphandling ingå.

Under en sådan träff i slutet av augusti ställde företagare i Horsbäck frågan vad som är stort, halt och saknas på kartan? Svaret gav de själva, Horsbäck industriområde. Skyltningen är en katastrof, snöröjningen dålig och Horsbäck finns inte i navigatorerna. Det var Ekenäsnejdens företagare som tog initiativ till träffen med stadens tjänstemän i slutet av augusti. Arbetet tog redan under hösten flera steg framåt då skyltningen kanske ska förnyas redan våren 2015 och Horsbäck planeras också finnas på webben som en del av en hemsida för hela Raseborg.

Till sist sopor. Det kan konstateras att västnylänningarnas blandavfall nu bränns vid Vanda Energis nya avfallskraftverk. Från och med hösten togs Europas modernaste sopförbränningsverk i full drift, det tar emot 320 000 ton sopor per år från Västnyland, Östnyland och huvudstadsregionen. Kraftverket i Västersundom började byggas år 2008 och tar nu emot 1,5 miljoner invånares avfall.

Årskrönika 2014

Ekenäsnejdens församling har 10 600 medlemmar och är klart störst medan Karis-Pojo svenska församling och den finska församlingen blir jämstora med 6200 medlemmar var.

Under året blev församlingarna i Kyrkslätt föremål för i församlingssammanhang ovanliga offentliga diskussioner. Det fanns oklarheter mellan hyresvärd och hyresgäst i köpcentret Kirsikka som var så stora att de blev rättsärenden. Ägaren till köpcentret är Kyrkslätts kyrkliga samfällighet. Företagarna anklagade hyresvärden för skyhöga hyror och brutna löften medan samfälligheten å sin sida har stämt två av företagarna för obetalda hyror. Ärendet är på hälft vid Västra Nylands tingsrätt.

Vården i Västnyland Den övergripande vårddiskussionen år 2014 handlade om den stora social- och hälsovårdsreformen – den största som någonsin gjorts inom vården i landet. Det är tänkt att all social- och hälsovård i landet ska styras av fem stora vårdområden år 2017. Västnylänningarna har varit oroade speciellt för sina två sjukhus i Lojo och Ekenäs och deras framtid. Ska vården bara koncentreras till Helsingfors? Försämras vården för västnylänningarna? Måste man resa 1–2 timmar för att få vård? Ingen har svar, men lagen som gäller reformen trädde i kraft redan från och med år 2015 även om inget konkret märks ännu. Grundtanken med vårdreformen är att alla kommuner ska betala lika mycket senast år 2020. Då uträkningarna från social- och hälsovårdsministeriet blev offentliga under hösten så visade det sig att alla andra västnyländska kommuner vinner ekonomiskt på reformen utom Ingå och Kyrkslätt, som måste betala mer. Mest vinner Hangö där vårdkostnaderna ska vara 400 euro mindre per invånare år 2020.

Det är oklart hur vårdpusslet läggs, mer klart är att primärvården och specialsjukvården på något sätt slås ihop. Om det är privata producenter eller de nya sjukvårdsområdena i form av samkommuner som ska sköta vården är dock oklart. Då det gäller primärvården så finns just nu i Västnyland både privata producenter och kommunal vård. Karis hälsovårdsstation har de senaste åren haft privata företag, nu senast Mehiläinen, men från och med årsskiftet 2014 tog Raseborgs stad över för att få den att fungera bättre och billigare. Sjundeå å sin sida ingick tidigare i sjukvårdssamarbetet Lost som då ansågs vara billigt.

Men efter att samarbetet avslutades för ett par år sedan och kommunen själv koordinerade vården så blev det ändå billigare att inte samarbeta om vården.

Och det med hela 1 000 euro per invånare och år (2 500 euro för Sjundeå året 2013, medan det kostat kring 3 500 euro inom Lost). Men Sjundeå sköter inte 82

Samkommunen Etevas boende på Bangatan i Karis genomgår stora renoveringar på grund av felaktigt byggda konstruktioner (mer om boendet på sidan 77) . Foto: Annette Ström

83

Årskrönika 2014

vården kommunalt på HVC såsom i Karis, det gör ett privat företag som från årsskiftet heter Coronaria.

Bland politiker finns oro för hur den västnyländska vården förts fram på politisk nivå. De ser att ett större västnyländskt vårdsamarbete redan nu skulle vara det vettigaste eftersom både kommunreform och vårdreform är på gång samtidigt. Bland annat Sten Öhman (SFP), som är tjänsteman i Ingå och politiker i Hangö, gick i början av året ut med hur spretiga de västnyländska kommunerna är i sina åsikter. När man inte kan enas är risken för att bli helt överkörd stor, ansåg Öhman. Han såg att det utanför de officiella sammanhangen planeras endast tre hälsocentraler, i Lojo, Kyrkslätt och Ekenäs. Man borde uppnå samstämmighet om vårdsamarbete och agera, ansåg Öhman.

Om han har rätt vet vi inte, men små steg mot endast en hälsocentral i Ekenäs för Raseborgs del kunde raseborgarna skönja under året. I augusti sköttes all jourverksamhet för första gången endast i Ekenäs. Detta skulle vara tillfälligt då det rådde extra stor brist på både läkare och annan personal. Men från och med december blev arrangemanget permanent.

De akuta ambulanstransporterna har varit på tapeten under hela året. Räddningsverket har fram till början av 2000-talet skött sjuktransporterna i Ekenäs och Hangö men sedan har privata företag tagit över. I Karis, Pojo och Ingå har de hela tiden skötts av privata aktörer. Nämnden för Västra Nylands sjukvårdsområde föreslog i början av året att Västra Nylands räddningsverk skulle

Årskrönika 2014

ta över alla akuta transporter. Men det var inget lätt beslut att fatta. Styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS var från början inte enig med nämnden och bestämde att transporterna trots allt skulle konkurrensutsättas som förut. Omröstningen var dock så jämn att ordförandes röst avgjorde.

Samtidigt var det oklart om räddningsverket kunde vara en medtävlande bland andra privata företag i anbudstävlingen. Sist och slutligen kom budet från HNS styrelse i april att räddningsverket fick ett treårigt avtal (med två optionsår). De privata företagen var förargade då de förlorade stora delar av sin verksamhet till räddningsverket vilket ledde till besvär. Marknadsdomstolen valde ändå att inte behandla besvären. Allt är inte ens avgjort än, besvär finns fortfarande att behandla på EU-nivå. Sällan har sedan räddningsverket fått in så många arbetsansökningar på en gång, 348 ansökningar till 55 tjänster.

I Ingå blev det problem med lokaliteterna då räddningsverket tog över ambulanserna. Tjänstemännen var inte eniga med politikerna. Beslutsfattarna ville ha en ny separat byggnad intill brandstationen för ambulanserna medan beredningen hade förordat att andra våningen i brandstationen skulle byggas om för personalen. Tidtabellen var redan från början pressad då besluten från sjukvårdsdistriktet dröjt länge. Tjänstemännen fick motvilligt foga sig i politikernas önskemål om ett nybygge, men beslutet fattades slutgiltigt av styrelsen så sent som 7 oktober. Det ledde till att de moduler som ambulansen skulle använda inte stod färdiga vid årsskiftet då räddningsverket tog över. Orsaken sades bero på förseningar i leveranserna.

Ambulansbeslutet i Ingå fick ett politiskt efterspel. Politikerna i Ingå vädrade officiellt sin frustration över att besluten överlag är förhastade och ogenomtänkta i Ingå, ärenden klubbas igenom med ytterst pressad tidtabell. Många beslut sades också vara på förhand avgjorda och det politiska klimatet dåligt.

Politikerna Maria Isoaho (Gröna), Teresa Grönholm (Saml) och Bengt Jansén (SFP) efterlyste istället öppenhet och tolerans i fullmäktige.

Lojo nödcentral som skött alla nödsamtal från Västnyland flyttade till Kervo nödcentral i Vanda från och med mars 2014. Det är en jättenödcentral med 171 anställda som sköter 1,2 miljoner samtal per år. I slutet av året kom klagomål om att varken den svenska servicen eller lokalkännedomen fungerade. Av 20 operatörer per skift är det exempelvis endast två som kan svenska, och de kan vara upptagna. Inte heller den moderna tekniken klarade av att ersätta lokalkännedomen. Programmet måste ju exempelvis få gatunamnet rätt inskrivet, vilket kan vara svårt att uppfatta av ett samtal.

Något som nödcentralerna kan tänkas känna av är de allt längre vägarna till närmaste BB. Finlands barnmorskeförbund ville visat sitt missnöjde med det här och slog därför upp så kallade pop-up förlossningsenheter under ett jippo den 84

10 oktober. Det skedde längs vägar, framför riksdagshuset och exempelvis på en skärgårdsfärja. Många har redan nu en mycket längre väg till BB än för några år sedan, inte minst västnylänningarna då Ekenäs BB försvann. Men framöver kommer läget med stor sannolikhet att förvärras eftersom kraven på vården skärps, exempelvis ska det finnas jour dygnet runt på varje BB. Åsikterna gick isär om hotet om indragning också gäller Lojo BB. Åtminstone två barn har fötts på vägen till BB under ett år.

Också inom bildningen var fusioner och sparåtgärder centrala teman. Sammanslagningar diskuterades speciellt om andra stadiets utbildning och läget kan klassas som skarpt. Undervisnings- och kulturministeriet utreder hela den finlandssvenska yrkesutbildningen. Exempelvis räknar man på ministerienivå med 100 färre gymnasier i framtiden. Också en sammanslagning av Axxell, Practicum i huvudstadsregionen och Inveon i Östnyland diskuterades eftersom nya tillstånd att ordna utbildning inom andra stadiet ska sökas hösten 2015.

Förändrade planer finns också för Västra Nylands folkhögskolas (VNF) framtid.

Den kunde vara en av tre skolor som skulle ingå i landets största folkhögskola, om utredningsmannen Timo Heinolas plan går i lås. De andra två skulle vara folkhögskolan Axxell (med verksamhet i Överby i Esbo och Lappfjärd) och Borgå folkakademi. Det var de tre folkhögskolornas huvudmän som initierade en utredning för att trygga en stark humanistisk och svenskspråkig profilering.

Fusionen diskuteras med anledning av hot om minskade statsandelar och tuffare ekonomiskt klimat. Den nya statsandelslagen träder i kraft år 2016. VNF verkar idag i Karis.

Sparkrav kände bland annat den finska skolan i Fiskars av och där tog man till en ovanlig lösning. Lågstadiet i Fiskars fick med sin 67 elever i sex klasser arbetsro efter stängningshot. Den lokala föreningen Tako, som jobbar för att främja kultur, hantverk och konst i Fiskars köpte skolbyggnaden. Staden Raseborg är hyresgäst och skolan får jobba vidare med sitt speciella koncept i minst fem år till. Det innebär att konstnärsverksamheten i Fiskars utgör en del av utbildningen. Skolan fick också internationell uppmärksamhet då den indiska tv-kanalen ABP News kom till Finland för att göra program om det bästa skolsystemet i världen och skolan var också med i tidningen The Guardians världsomspännande tävling för hur man inom olika städer kan göra saker och ting på nya innovativa sätt.

Yrkeshögskolan Novia samarbetsförhandlade och skulle spara 500 000 euro.

Det innebar en minskning av nio årsverken. Personalen uppgår till 380 perso85

Årskrönika 2014

Utbildning och forskning

Årskrönika 2014

ner fördelade på yrkeshögskolans verksamhetsorter Raseborg, Åbo, Vasa och Jakobstad. Orsaken var att staten drog in på finansieringen till yrkeshögskolorna med närmare 20 procent. För övrigt flyttade tre linjer från Axxell in i Novias huvudbyggnad i Ekenäs. Kanske detta är en början på att slå ihop allt mer, även yrkes- och yrkeshögskolutbildning på finlandssvenskt håll?

I Kyrkslätt var lärarna permitterade under en vecka, kommunens övriga personal under två veckor. Olika aktörer lämnade in klagomål på grund av lärarpermitteringarna men Kyrkslätt kommunstyrelse beslöt att förkasta dem. Det var OAJ:s lokalavdelning i Kyrkslätt, skolgångsbiträdena vid Papinmäen koulu och skolornas föräldraföreningar som valt att klaga (mer om permitteringarna på sidan 73).

I Sjundeå var det rabalder då den sparkade rektorn Samuli Kivinen vid Alexis Kiven koulu fick rätt. Ett och ett halvt år tidigare var han tvungen att lämna jobbet men i januari kom budet av Helsingfors förvaltningsdomstol att Sjun-

Eleverna deltog aktivt i Mikaelskolans nybygge som stod färdigt i augusti då skolan började. Foto: Chris Senn

86

Det var en ölolycka som sist och slutligen avgjorde ödet för Raseborgs slott på 1500-talet. Foto: Annette Ström

87

Årskrönika 2014

deå kommun gjorde fel som sparkade honom. I grunden låg olika syn på vad föräldraföreningens pengar fick användas till. Han återgick ändå inte till sin tjänst utan är numera rektor i Klaukkala och bildningschef Tina Nordman som sparkade Kivinen har bytt kommun och jobbar numera som dagvårdschef i Raseborg. Kommunen överklagade beslutet och ärendet är ännu på hälft.

Positivt var att Mikaelskolan invigde sitt nybygge med pompa och ståt. Nu har högstadieeleverna en egen byggnad och de sammanlagt 128 eleverna fick större utrymmen. Sju år tidigare tillsattes en arbetsgrupp som började planera husbygget och dess finansiering. Det nya huset är 1 221 kvadratmeter stort och är ritat av arkitekt Dominicus Björkstam. De totala byggkostnaderna blev cirka 2,3 miljoner euro.

Idag är Västankvarn Gård en försöks- och undervisningsgård för naturbruksprogrammen inom yrkeshögskolan Novia. En ny, modern ladugård togs i bruk på gården i december, en investering värd 1,8 miljoner euro. Nu är ladugården utrustad med två stycken mjölkningsrobotar. Hallen är sammanlagt 2 400 kvadratmeter stor och korna går fritt. Den nya ladugården har plats för 130 kor, tidigare har det funnits 60–70 kor på gården. Mjölkproduktionen ska framöver uppgå till cirka 1,3 miljoner liter per år istället för det tidigare 600 000 liter.

Årskrönika 2014

Tvärminne zoologiska station har fått fler fasta forskare de senaste åren och Svenska Kulturfondens bidrag på 240 000 euro möjliggjorde ännu fler forskare.

Bidraget beviljades år 2013. Dessutom inleddes nyligen ett nytt samarbete med Östersjöcentret inom Stockholms universitet. Tvärminnestationen är en av världens äldsta marinbiologiska forskningsstationer, grundad 1902. Den donerades år 1909 till Helsingfors universitet, dit den än idag hör.

Nya forskningsrön har visat att det var mer liv i Bäljars i Karis före vår tideräknings början än vad forskarna tidigare har trott. Platsen var inte alls öde, tvärtom. Spår efter plöjning är med stor sannolikhet landets tidigaste med en krokplog. Det var arkeologiska utgrävningar utförda av Helsingfors universitet som visade att här fanns flera boplatser under den tidiga järnåldern, också kallad förromersk järnålder, som sträcker sig från 500 år före vår tideräknings början ända fram till år ett.

En ölkällare avgjorde slutligen ödet för Raseborgs slott. Forskare har trott att slottet stått tomt sedan år 1553. Men nya fynd från bland annat räkenskaper och inventarier visar att slottet blommade upp på nytt mellan åren 1556 och 1558. Men sedan hände det avgörande – en ölolycka. Våren 1558 rasade en del av slottet ihop och då skadades också ölkällaren där den stora bryggpannan stod.

Tiotals tunnor öl förstördes och det här var spiken i kistan för Raseborgs slott.

Så nu har historien skrivits om. Inom ramen för det arkeologiska projektet Alla tiders Raseborg som startade år 2008 har över lag många nya fynd i och runt borgen gjorts. Ett fynd hittades också i samband med att en av Forststyrelsens infoskyltar skulle läggas upp. Då fann man kullerstensbeläggning som kan antas vara ett gammalt golv. Detta kan vara en öppning till ”en helt ny värld” som kan ge information om tidigare skeden i borgens historia. Forststyrelsen har tagit över området vid Raseborgs slott (mer på sidan 46).

88

Christer Lindqvist

Cellbiologiska innovationer – till vilken nytta? ”Livet” då det är som minst Cellen är de facto den minsta enheten för liv. En del kanske tänker att virus är avsevärt mycket mindre och visst stämmer det, men viruset behöver en värdorganism för att kunna överleva och för oss människor så är det våra celler som drabbas eller utgör ”hemmet” för en del av de virus som finns i naturen.

Tillsammans kan cellerna bygga upp hela organ som till exempel hjärta, njurar, lungor etc. Nästa nivå eller struktur av samarbetande celler blir hela organismer. Om vi lärde oss att förstå och sedan bemästra den minsta enheten för livet, det vill säga cellen, så är det uppenbart att alla förutsättningar för att ett Christer Lindqvist, flertal, om inte alla, organ- och organismreladocent, disputerade 1989 terade sjukdomar skulle kunna behandlas elvid Karolinska Institutet ler rentav botas. Mitt intresse har under åren på en avhandling om den varit fokuserat på att försöka medverka på ett immunoregulatorsika molitet, litet hörn av denna gigantiska process, men även genom att delta vid utvecklandet av lekylen Interleukin-2 och metoder för att underlätta detta arbete. Några dess receptor. Förutom un”vyer” eller ”hållplatser” från min dryga tretdervisning och forskning tioåriga ”cykeltur” på denna forskningsväg relaterat till immunologi kommer att presenteras här. och bioteknik har han medverkat som sakkun…som att bygga Lego med boxningsnig i ett flertal olika evahandskarna på… lueringar inom EU och i Det finns ca 200 olika typer av celler i varieföretag. rande storlek och funktion i människan. Det 89

är till exempel hudceller, tarmceller, nervceller etc. Totalt uppskattar man att människan normalt består av ca 60 miljoner celler. Ur medicinsk och bioteknologisk synvinkel är speciellt de celler som bygger upp vårt immunsystem intressanta. Främst av två olika orsaker, nämligen dels så producerar de en mängd olika molekyler som reglerar bl.a. vårt immunförsvar och dels kan de själva bli påverkade av externa ämnen som finns i naturen med såväl positiva som negativa effekter på immunsystemet. Immunologerna brukar ibland provocera sina kolleger från andra vetenskapliga discipliner genom att påstå att det åtminstone i teorin är möjligt att bota alla sjukdomar om vi blott lärde oss att styra och reglera våra immunceller. Alla ”verktyg” finns för att reparera vår kropp, men i de flesta fall kan vi inte hantera cellens egna skruvmejslar, skiftnycklar, borrmaskiner med mera. Man vet hur de ser ut och i många fall även hur de fungerar, men våra ”händer” är för klumpiga för att greppa tag i dem eller i deras ”fjärrkontroll” och den vägen använda eller styra dem.

Till dagens cellforskning hör en mängd apparater och instrument, men till grundutrustningen hör alltid ett laminarskåp (bilden nedan), som filtrerar luften fri från bakterier, virus etc., det vill säga skapar en patogenfri miljö där man kan handskas med cellerna. Ytterligare behövs en cellodlingsinkubator (se nästa sida) som skapar den rätta miljön (temperatur, koldioxid, luftfuktighet etc.) för cellerna att kunna växa, samt ett enklare mikroskop (se nästa sida). Allt detta alltså för att överhuvudtaget kunna odla celler, men beroende på vilka tekniker som används behövs Laminarskåpet kan jämföras med snickarens hyvelbänk. En steril miljö skapas genom att steril luft kontinuerligt blåses över arbetsytan, vilket möjliggör att cellkulturen (här i en petriskål) kan behandlas på olika sätt, utan risk för att kontamineras. Cellodlingsmedium (här två flaskor) utgör den näringslösning cellerna behöver för att kunna växa. Dessutom finns alltid en provrörsställning (grön) samt sterila pipetter och spetsar tillhanda (metallåda längst bak resp. plastask till höger).

Foto: Christer Lindqvist

90

Cellinkubatorn strävar till att återskapa den miljö som finns hos organismen, med avseende på temperatur, koldioxidhalt, luftfuktighet etc.

Mikroskopet utgör kanske det viktigaste ”verktyget” för att studera celler.

Invertmikroskopet är ett speciellt mikroskop såtillvida att man med hjälp av det kan studera cellerna även om de finns i en stor skål eller flaska.

Foton: Christer Lindqvist

91

sedan ytterligare utrustningar i prisklassen allt från vad en enkel cykel upp till den värsta Ferrarin kan tänkas kosta.

Immuncellerna har sitt ursprung i benmärgen De celler som bygger upp vårt immunförsvar har alla sitt ursprung i så kallade hematopoetiska stamceller som man hittar i benmärgen. Dessa ska inte förväxlas med de embryonala stamcellerna, som utgör de första cellerna efter befruktningen och som bl.a. i USA skapat debatt på grund av de etiska värderingar relaterade till forskning med just dessa celler. De hematopoetiska stamcellerna, ur vilka alla celler i blodet bildas, kan ”välja” att mogna på två olika sätt. Valet styrs av olika lösliga molekyler, vilket resulterar i en så kallad lymfoid eller en myeloid cellgren (Fig.1). Båda grenarna är ur immunologisk synvinkel mer eller mindre lika viktiga, trots att de lymfoida cellerna står för specificiteten i vårt immunförsvar (vilket man ofta förknippar med immunsystemet) och de myeloida utgör ett mera primitivt och därmed ett mera ospecifikt immunförsvar.

Antikroppar – kräftor med specifika klor Ur framför allt bioteknologisk, men även ur immunoterapeutisk synvinkel är de så kallade B-cellerna synnerligen intressanta. De hör till den lymfoida grenen av celler och har egenskapen att producera antikroppar. Antikropparna kan i sin enklaste form jämföras med t.ex. kräftor, dvs. de har två klor som specifikt utnyttjas för att gripa tag i något (Fig. 2). Skillnaden mellan kräftans klor och antikroppens klor är att antikroppen i princip bara kan greppa en enda sak, exempelvis en del av ett björkpollen, men inte t.ex. ett tallpollen. För att kunna gripa tag i ett tallpollen behövs en helt annan antikropp. Jämförelsen med kräftans klor ”haltar” på så vis att den kan gripa tag i det mesta som ryms in mellan klorna. Med antikroppen har vi därmed ett verktyg för att specifikt kunna identifiera något och om man dessutom kan koppla på något ämne, typ isotop, toxin etc. så har man en molekyl som i princip kan användas som ett läkemedel. Antikroppens klor identifierar det ”onda” så som en cancercell och toxinet dödar sedan cancercellen.

Som ett sätt att bl.a. hindra spridningen av Ebolaviruset, som hör till Filoviridae-familjen, så försöker man också använda antikroppar. Här kan antikropparna vara riktade mot den receptor på cellytan som ebolaviruset utnyttjar då det tränger in i, det vill säga infekterar, cellen. Kommer viruset väl in i cellen, så tar det över kommandot och tvingar cellen att börja tillverka nya viruspartiklar.

Antikroppen fungerar då helt enkelt som en stoppkloss i den dörr viruspartikeln 92

Fig. 1. Immusystemets celler har alla sitt ursprung i den hematopoetiska stamcellen som finns i vår benmärg. Ur den hematopoetiska stamcellen växer två olika cellgrenar fram, dvs. den myeloida cellgrenen resp. lymfoida cellgrenen. Den lymfoida cellgrenen genererar de celler som man normalt förknippar med immunsystemet, dvs. specificiteten och det immunologiska minnet.

93

Fig. 2. Antikroppen är ett glykoprotein som kan jämföras t.ex. med en kräfta, dvs. den har två klor med vars hjälp den kan greppa tag i främmande ämnen. Den består av två s.k. ”tunga kedjor” (blå) resp. två ”lätta kedjor” (vita).

I den tunga resp. lätta kedjan ingår en s.k. ”variabel” region som binder det främmande ämnet (antigen).

måste öppna för att ta sig in i cellen. Ett annat alternativ är att tillföra antiebolavirusantikroppar, det vill säga antikroppar som binder direkt till viruset, och den vägen förhindra bindning till värdcellen. Allt detta medan man febrilt försöker ta fram ett funktionellt vaccin mot Ebolaviruset.

Antikroppar som verktyg inom diagnostiken Basstrukturen hos de antikroppar som finns i vår kropp har normalt två identiska grip- eller bindningsstrukturer med framför allt funktionen att skydda oss mot främmande inkräktare och/eller deras vapen så som bakterietoxiner.

94

Forskarnas intresse för antikroppar steg ytterligare då man insåg potentialen hos dessa glykoproteiner även som diagnostiska verktyg.

Rubellavirus (RV), som hör till Togaviridae-virusfamiljen, är det virus som ger upphov till Röda hund (Rubella). Ett virus som normalt är rätt harmlöst, förutom hos gravida kvinnor som inte haft sjukdomen. Blir de smittade tidigt under graviditeten så medför det att fostret får mycket allvarliga missbildningar.

Det är därför synnerligen viktigt att fastställa huruvida modern haft röda hund innan graviditeten. Detta alltså i länder där vaccinering mot Rubella inte ingår i vaccinationsprogrammet.

Vår målsättning inom forskarteamet blev därför att försöka utveckla en enkel, snabb, känslig och slutligen gärna också billig metod för att sålla fram de kvinnor som inte haft röda hund. Genom att immunisera möss med renade Rubella-viruspartiklar, så kunde monoklonala anti-RV-antikroppar, som kände igen Rubellavirus, framställas enligt den så kallade hybridomteknologin.

De monoklonala antikroppar vi lyckades framställa och producera i stora mängder tog ca ett år att tillverka. Dessa kopplades sedan till polystyrenplattor så att ”klorna” stack ut för att på så sätt kunna gripa RV-partiklarna (en enda ”brunn” illustreras i Fig. 3A). Efter tillsats av Rubellavirus (Fig. 3B) och tvätt (av icke-bundna viruspartiklar), så tillsattes den gravida kvinnans serum, eventuellt innehållande antikroppar mot RV från en infektion i barndomen. Fanns det anti-RV-antikroppar i serumet så band de till viruspartiklarna som nu ”presenterades” med hjälp av de antikroppar som satt fast i polystyrenplattan (Fig. 3C).

>

>

tvätt

Fig. 3 A. Antikroppar i botten på en polystyrenplatta.

>

tvätt

Fig 3B. Antikroppar binder/ fångar upp sitt antigen (t.ex. en Rubella viruspartikel).

Fig 3C. En ny antikropp (t.ex. från en virusinfekterad patient), som känner igen en annan del av Rubella-viruset, binder.

95

Nästa steg, efter återigen ett tvättsteg, blev att påvisa de serumantikroppar som eventuellt hade bundit. Här utnyttjades enzymkopplade antihuman-antikroppar (Fig. 3D), där enzymet (t.ex. alkaliskt fosfatas) fungerar som en kemisk sax, som i detta fall klipper bort fosfatgrupper. Då vissa kemiska föreningar blir av med sin fosfatgrupp ger det upphov till en färgförändring som enkelt kan noteras med ögat, alternativt mätas spektrofotometriskt (Fig. 3E). Summa summarum, om det i kvinnans serum finns anti-RV-antikroppar, så kan dessa enzymkopplade antihumana antikroppar binda och ge upphov till en mätbar färgreaktion i närvaro av en lämplig fosfatförening (t.ex. p-nitrofenylfosfat). Finns inte dessa fosfatkopplade anti-RV-antikroppar närvarande, så blir det ingen färgreaktion.

Genom att bestämma huruvida det är IgM-antikroppar (som totalt har 10 stycken ”bindningsklor”) eller IgG-antikroppar som bundit till RV-partiklarna, så kan man även slå fast huruvida RV-infektionen inträffat nyligen eller en längre tid tillbaka. IgM-antikroppar produceras nämligen alltid till först efter en infektion och ersätts efter någon vecka med IgG-antikroppar. Hittar man antiRV-antikroppar av IgM-klass i den gravida kvinnans serum, så övervägs abort, beroende på fostrets ålder. Saknar hon antikroppar mot RV, så rekommenderas en omedelbar vaccinering.

Cancerceller är celler där ”ON-knappen” fastnat i intryckt läge Cancer är en sjukdom som innebär att cellen förlorat sin egen kontroll över den mekanism som bestämmer när den ska dela sig. Man kan jämföra det med att

>

> >tvätt>

>

tvätt

Fig. 3D. En enzym-kopplad antikropp (E) binder till patientens anti-Rubella-virus antikropp.

96

Fig. 3E. Enzymet (E) klyver sitt substrat som tillförts och reaktionen ger upphov till en mätbar färgförändring. Ju mera patient-antikroppar som bundit till viruspartiklarna, desto mera enzymkopplade antikroppar finns bundna, vilket i sin tur kan omvandla betydligt mera substrat med en ännu starkare färgintensitet som slutresultat.

cellens ”ON-knapp” låst sig i intryckt läge. Resultatet blir att cellen delar på sig okontrollerat och fortsätter att göra så ända tills näringsämnena tar slut. Orsakerna till att ON-knappen blivit intryckt kan vara många och därför är också behandlingsmetoderna olika beroende på vilken cancerform det är fråga om. I framtiden kommer mer eller mindre individuellt ”skräddarsydda” behandlingsformer att dominera och ett litet, litet led i den utvecklingen är tanken bakom vår forskning med NK-celler.

NK-celler – spanare med maskinpistol Den så kallade naturliga mördarcellen (eng. Natural killer cell) har också sitt ursprung i den lymfoida grenen. Om man tar en liknelse från armén, så kan man säga att NK-cellerna är ”spanare med maskinpistol” som kollar att alla celler ”uppför sig” normalt i vår kropp. Tyvärr så ser de inte allting som är onormalt i vår kropp dvs. alla former av onormala celler, men om de ser en virusinfekterad cell eller en cancercell så blir den cellen genast dödad. Dessutom har de förmågan att kunna kalla på hjälp genom att de frisätter lösliga faktorer som aktiverar andra typer av vita blodkroppar (inte NK-celler). En jämförelse med armétemat skulle bli att de sänder iväg signalraketer som indikerar åt artilleriet att börja förflytta sig till frontlinjen (dvs. visar var fienden finns) och att samtidigt påbörja laddningen av kanonerna. Det tar dock en tid innan dessa celler hinner fram till rätt ställe, blir tillräckligt många, samt aktiverade. Detta är något som också är bekant för oss som drabbats av någon höst- eller vårinfluensa, för då tar det normalt 1–2 veckor (ibland till och med längre) innan vi är helt återställda. Hur många gånger NK-cellerna direkt eliminerar en fiende (= en virusinfekterad cell eller en cancercell) utan att viruset eller cancercellen får ”fäste” i vår kropp, dvs. att vi inte insjuknar är svårt att bedöma, men säkert rätt ofta.

Man har hittat ett flertal kroppsegna molekyler (framför allt cytokiner) som kan förbättra NK-cellernas förmåga att döda cancerceller, men det finns också ämnen i vår föda som kan ha en motsvarande förbättrande effekt. Det forskarteam jag medverkade i påvisade nyligen i provrör att ämnet myricetin (Fig. 4A), som finns bl.a. i te, nötter, grönsaker och i en del vindruvor (främst merlot och cabernet sauvignon) också kunde potentiera NK-cellernas förmåga att döda tumörceller. Denna observation är intressant ur flera synvinklar. Det finns flera epidemiologiska undersökningar som visar att personer som äter föda som är rik på flavonoider, dit myricetin hör, även har en lägre frekvens av bl.a. prostata- och bröstcancer. En rimlig förklaring till dessa observationer vore alltså NK-cellerna! En ytterligare intressant detalj i denna studie var att en med myricetin nära besläktad molekyl, quercetin (Fig. 4B), inte hade någon effekt på 97

dessa NK-celler, trots att de kemiskt endast skiljer sig från varandra genom en enda syre- respektive veteatom dvs. en hydroxylgrupp (OH-grupp). Ett frö till ett potentiellt NK-cellstimulerande läkemedel hade därmed såtts.

Söndra en ballong full med ärter och räkna dem som landat på golvet – ett sätt att detektera och kvantifiera celldöd Många sjukdomsförlopp och cellbiologiska processer resulterar i att celler dör.

Denna process är därför viktig att kunna studera men även att kvantifiera. Detta till en början i provröret, men på sikt även inne i kroppen. Förenklat kan man jämföra detektionsprocessen med situationen då man har luftballonger fyllda med ärter. Ju fler ballonger som går sönder, dvs. celler som dör, desto fler ärter hittar man på golvet.

På samma sätt som det är besvärligt att peta in ärter i en luftballong, så är det knepigt att ladda celler med något ämne, som sedan enkelt går att kvantifiera då det kommit ut igen. Till skillnad från ballongen så finns det många färgämnen som förhållandevis en- Fig. 4A. Myricetin. kelt kan fås att gå in i cellen, men problemet är att ifrågavarande ämnen läcker ut lika fort, utan att cellen har dött.

Lösningen på problemet blev att återigen utnyttja kemiska saxar, dvs. enzymer och nu en typ som bara finns på insidan av cellmembranet och som kallas acetyl esteraser. Tekniken bygger på att man blandar sina celler med en lösning av den kemiska föreningen BATDA, som vi i teamet lyckades synte- Fig. 4B. Quercetin. Notera frånvaro av en extra hydroxtisera. Inuti cellen klyvs sedan ylgrupp (-OH) 98

denna molekyl av dessa intracellulära esteraser till TDA (Fig. 5A). Enda sättet för TDA att ta sig ut igen är då cellmembranet går sönder dvs. då cellen dör.

Det originella med denna TDA-molekyl är att den inte kan avge något detekterbart ljus i sig, utan endast då den bundit grundämnet europium samt blivit belyst av ljus med en viss våglängd (Fig. 5B).

Den här typen av mätanalyser är sålunda utmärkta då man vill studera hur t.ex. de tidigare nämnda NK-cellerna kan döda sina cancerceller. NK-celler som behandlats i provröret med något potentiellt läkemedel blandas med sina BATDA-inmärkta tumörceller, varefter man mäter frigjort TDA. Har det tänkta läkemedlet fungerat, dvs. har NK-cellerna blivit mera effektiva att döda, så finns betydligt mera TDA frigjort, alltså ”ärter på golvet”, jämfört med kontrollen (obehandlade NK-celler).

I Finland inga gröna gubbar, men nog grönt lysande celler!

Grönt fluorescerande protein (GFP) är en molekyl som normalt finns hos maneten Aequorea victoria. Som en följd av att genen som kodar för detta protein kunde isoleras i början på 1990-talet, har en stor mängd framför allt cellbiologiskt relaterade frågor kunnat besvaras. Molekylens potential ligger nämligen i att den fungerar som en radiosändare för de molekyler man vill studera, eftersom man genteknologiskt relativt enkelt kan limma ihop GFP med den molekyl man vill undersöka. Likheterna med en GPS-signal och en navigator i bilen är här stor, där GFP utgör GPS-sändaren och fluorescensmikroskopet navigatorskärmen. Förflyttar sig den genteknologiskt ihoplimmade molekylen från t.ex. cellmembranet till cellkärnan, så kan man enkelt se det i mikroskopet osv. Karaktäriseringen och kloningen av GFP belönades följaktligen också med Nobelpriset i kemi år 2008.

I Finland resulterade det första experimentet med GFP i att cellerna de facto började lysa grönt (Fig. 6). Genen som kodar för GFP kom direkt från David cellmembran Acetyl esterase

Fig. 5A. BATDA upptas av cellen, som på insidan av cellmembranet klipps bl.a. till TDA av acetylesteraser som finns på insidan av cellmembranet.

99

Fig. 5B. TDA slipper ut ur cellen endast då den går sönder, dvs. då den t.ex. dödas av en NK-cell, varvid hål bildas i cellmembranet. TDA kan binda tillförda Europiumjoner (Eu3+) varvid komplexet kan detekteras genom att det avger ljus (tidsupplöst fluorescens) av en viss våglängd, då det belyses med ljus av en annan våglängd. Ju fler döda celler, desto mera TDA kommer ut i lösningen som kan binda allt flera europiumjoner, med en allt starkare ljussignal som följd.

Prasher, mannen som klonade GFP, men som inte fick Nobelpriset på grund av att maximalt tre personer kan dela på priset. Det som forskarteamet jag medverkade i gjorde var att igen med hjälp av kemiska saxar (här restriktionsenzymer) klippa till GFP-genen så att den kunde passa in i genomet för viruset Autographa californica nuclear polyhedrosis virus (AcNPV). Genen ”limmades in” med ligas på så sätt att viruset samtidigt, efter att den infekterat sin värdcell, började tillverka såväl nya virusproteiner som GFP. Så fort som de första GFPproteinmolekylerna producerats, kunde man i fluorescensmikroskopet till en början se svagt grönt lysande celler som blev, precis innan de gick sönder (av alla nyproducerade viruspartiklar), oerhört intensivt gröna. Styrkan i färgintensiteten var så kraftig att man även med blotta ögat svagt kunde se en grönskiftande cellmassa!

Vad var då tanken med denna innovation? Jo, vi hade nu ett enkelt, känsligt och kvantifierbart virussystem. Med detta system kunde man nu studera infektionsförloppet, men framFig. 6. Virusinfekterade celler, där förutom nya virusför allt fanns ett system som partiklar även grönt fluorescerande protein (GFP) synkunde användas för att sålla tetiseras.

100

fram nya antivirala läkemedel. Lyste inte cellerna gröna så hade ”medicinen” haft effekt, dvs. inga nya viruspartiklar kunde syntetiseras. En strålande metod, precis såsom GFP lyste!

Källor: Effects of normal mouse sera on the IL-3 induced proliferation of bone marrow cells.

C.A. Dahl and C. Lindqvist. Blood. Vol 73, 700–705, 1989.

Immunoaffinity purification of baculovirus expressed rubella virus E1 for diagnostic purposes. C. Lindqvist, M. Schmidt, J. Heinola, R. Jaatinen, M. Österblad, A. Salmi, S. Keränen, K. Åkerman and C. Oker-Blom. J. Clin.Microbiol. Vol 32, 2192–2196, 1994.

Green fluorescent protein as a tool for screening recombinant baculoviruses.

S. Eriksson, E. Raivio, J.P. Kukkonen, K. Eriksson and C. Lindqvist. J. Virol.

Meth. Vol 59, 127–133, 1996.

Time-resolved fluorometric assay for natural killer activity using target cells labelled with a fluorescence enhancing ligand. K. Blomberg, R. Hautala, J. Lövgren, V.M. Mukkala, C. Lindqvist and K. Åkerman. J. Immunol.Meth. Vol 193, 199–206, 1996.

Development of a time-resolved flourescence resonance energy transfer assay (Cell TR-FRET) for protein detection on intact cells. K. Lundin, T. Nordström, K. Blomberg and C. Lindqvist. Anal. Biochem. Vol 299, 92–97, 2001 The murine thymic stromal lymphopoietin receptor is partially expressed with an extracellular C terminus. L. Wikman, M. Boström, A-C. Järnström, K. Lundin, T. Nordström and C. Lindqvist. Mol. Immunol. Vol 42, 49–54, 2005 Increased sensitivity of cholera toxin B treated K562 cells to natural killer cells.

L. Mrowczynska, M. Bobrowska-Hägerstrand, H. Hägerstrand and C. Lindqvist. Cell. Immunol. Vol 269, 1–4, 2011 Potentiation of natural killer cell activity with myrecitin. C. Lindqvist, M. Bobrowska Hägerstrand, L. Mrowczynska, C. Engblom and H. Hägerstrand. Anticancer Research. Vol 34, 3975–3980, 2014

101

Årskrönika 2014

Sport En av årets kanske mest lysande västnyländska stjärnor var Pojobon Joni Wiman som kör rallycross. Han körde en Ford Fiesta för det svenska toppstallet Olsbergs MSE i en snäppet vassare serie än året innan, Global Rallycross Championship (GRC). I praktiken betydde det att han blev tävlingsförare på heltid. Året innan vann han den amerikanska rallycross Lites-serien. Efter tio deltävlingar vann Wiman hela serien trots att han var nykomling och med sina 21 år blev han den yngsta vinnaren någonsin. Wiman vann aldrig ett enda lopp men körde så pass jämnstarkt att han tog guld. Finalen avgjordes i Las Vegas. Den 20 november firades han stort på hemmaplan i den nya Påminne-hallen i Pojo.

Hundratals gäster kom och på plats var också hans stora stöd, den mångfaldiga rallyvärldsmästaren Marcus Grönholm.

Fotbollen i Ekenäs upplever just nu en verklig storhetstid. Det var nära att EIF:s herrar steg till division ett i fotboll förra säsongen, men då misslyckades man. Nu lyckades det däremot och glädjen var stor. Laget avslutade med att spela mot Atlantis och vann den sista matchen på bollplanen i Helsingfors med 3–1. Det här betyder att EIF nästa säsong spelar i landets näst högsta division för första gången sedan 1951. Men samtidigt krävs mer av både truppen och föreningen, inte minst ekonomiskt. För EIF:s damer blev det en förlust i division 1-kvalet då RoPS vann hemma i Rovaniemi. BK:s fotbollsherrar avslutade sin säsong i division 2 söder med stil men steg inte. De vann sin sista match mot Pallohonka vilket var BK:s trettonde match i följd utan förlust (10 segrar och 3 oavgjorda). Det betydde en tredje plats.

Ett stort beslut gjorde också Ekenäs Sport Club ESC i augusti då de beslöt att lämna futsal-ligan. De inledde istället seriespelet i division 2 eftersom föreningen ansåg att den nivån passade dem bättre. Som serienykomling till division 2 i futsal kom också Hangö Futsal Club då de steg från trean. Spelarna får kortare resor och möjligheten att få ihop spelare till matcherna blir lättare. ESC:s fotbollslag stod också för en imponerande insats i division 3 då herrarna spelade 22 matcher utan förlust, vilket betydde att de avancerade till division 2. Det gick också bra för Hangölaget Sun City i amerikansk fotboll. De kom till final i division två men förlorade sedan finalen mot Huskies.

Sjundeås och Karis handbollsherrar spelade om bronsmedalj i 2014-års handbollsliga. Det var Sjundeå som drog det längre strået och tog hem bronset medan BK fick nöja sig med en fjärde plats. Sjundeås damer kunde efter en paus på tre år titulera sig som medaljlag i FM-serien då laget fick brons efter att ha mött Atlas.

102

103

Årskrönika 2014

Men BK:s handbollsherrar syntes i mitten av juni i medierna eftersom laget drabbades av en ovanligt stor spelarflykt. Det här var bara inledningen till stora förändringar inom den anrika handbollsföreningen. Ännu den 13 juni uttalade sig ordförande Jan Silén att BK fortsätter i ligan som planerat, men inte ens två veckor senare kom ett nytt besked. BK:s herrar skulle inte alls spela i ligan kommande säsong, endast i division 1. Silén sade att beslutet vad ”oundvikligt”. Det blev ett ramaskri för Finlands genom tiderna kändaste handbollsklubb som vunnit ligan 20 gånger. Det talades om en katastrof och att orsaken till spelarflykten var att spelarna tagits dåligt om hand. Men redan den 30 juni svängde allt igen.

Då ansökte BK trots allt om en licens i ligan efter att en stödtrupp övertalat styrelsen att tänka om. Laget fick en ny tränare i Peter Kihlstedt och spelarnas antal uppgick mitt i allt till ett tjugotal. I stödtruppen som ska sköta BK ingår bland annat handbollsfantasten Don Björkström som också köpte Knipan (mer om Knipan-köpet på sidan 78). Dessa turbulenta tider gav också en omstart för BK. Silén avgick i slutet av året som ordförande för BK Handboll och ny ordförande blev Björn Siggberg. Också i övrigt genomgick styrelsen stora förändringar. Den enda av de tidigare styrelsemedlemmarna som fortsatte var Silén.

Siggberg nämnde då han blev vald att han inte har kunskap om handboll men att han istället kan bidra med kunnande från företagsvärlden och ett stort kontaktnät (känd som tidigare vd vid företaget SBA Interior och SFP-politiker). En kort tid därefter presenterade BK sin nya samarbetspartner, Sisu Auto, företaget och föreningen hade gjort upp ett treårigt avtal. BK inledde sedan säsongen fint med två raka segrar. Sedan följde en rad med både förluster och vinster och laget drabbades av skador. Hur det gick klarnar först senare eftersom säsongen pågår fram till våren 2015.

Det visade sig senare att också flera lag hade problem med att få ihop spelare.

Sjundeå IF hade en tuff försommar då laget höll på att spricka eftersom båda målvakterna och spelarna på högerkant försvann, men problemen löste sig senare. Också Kyrkslättdamerna drog sig ur den kommande säsongens FM-serie på grund av att de tappade merparten av stöttepelarna från säsongen innan.

Raseborgs BC avancerade till division 2 i bowling efter att ha vunnit sin division 3-zon i riksserien. Det är första gången som bowlingklubben är i division 2, i seriesystemet kom man med för fyra år sedan och har därmed tagit sig till division 2 från division 4. Däremot avancerade inte innebandylaget FBC Raseborg Knights till division 1 trots stora förhoppningar. Laget ledde den avgörande matchen med 4–0 men Erä Akatemia sänkte sedan västnylänningarna med 8–5.

Allt fler sporttävlingar och evenemang har hittat till Västnyland och de som finns har vuxit. Ett av de kändaste och största är Sjundeå Cup i handboll som har bibehållit sin popularitet år efter år. 4 000 handbollspelare och 280 lag var

Årskrönika 2014

anmälda, lika många som året innan vilket tangerade cuprekordet. 820 matcher avgjordes på 30 gräsplaner, men framtiden var oviss då cuppen hölls i mitten av maj. Trots att Sjundeå Cup varit något av en symbol för kommunen var man inom Sjundeå IF rejält besviken över kommunens bristande stöd och övervägde möjligheterna att flytta cupen till någon av grannkommunerna. Men några veckor efter cupen så dementerade Sjundeå IF och kommunen de här påståendena och kommundirektör Juha-Pekka Isotupa beskrev evenemanget som betydelsefullt och påpekade att staden satsar cirka 10 000 euro på cupen. Parterna lovade att framöver arbeta ännu mer intensivt tillsammans.

En annan tävling som ständigt växer är straffsparksturneringen Lasse Näsman cup som har hållits i Ekenäs och på olika orter i Finland redan under 15 år, men år 2014 var det dags för export av konceptet till Sverige och Tele 2 Arena. Evenemanget lockade 48 lag i Sverige.

Ett stort regionalt dansevenemang, Moves, ordnades av dansföreningen Hurja Piruetti i Sisu Arenan i Karis i mars. Det kallades också dansbesiktning eftersom en del av dem som uppträdde valdes ut för att sedan delta i ett av årets största nationella dansevenemang, Sottiisimoves i Tammerfors i juni som besöktes av cirka 40 000 personer och 35 00 dansare. Också Hannele Suolasmaas balettoch dansskola från Hangö deltog i evenemanget. Hurja Piruetti har för övrigt de senaste åren fått med en hel del pojkar som dansar; av 700 dansare är för tillfället cirka 60 pojkar. För några år sedan var pojkarnas antal mycket litet, men sedan föreningen införde hiphop och breakdance på schemat har pojkarna blivit betydligt fler (mer om Hurja Piruetti på sidan 32).

Nya större tävlingar som inte tidigare ordnats i regionen hölls bland annat inom golf. I juni befann sig landets bästa damgolfare i Pojo för att göra upp om segern i HLR Ladys Challenge. Tävlingen var ett led i Golfförbundets försök att få igång en tävlingsserie för damerna och klassades som smått historisk.

Tävlingen lockade 85 spelare och gav segraren, förutom en rejäl prispeng, också viktiga rankingpoäng. Det var Karina Kukkonen från Oulun Golfkerho som tog hem segern. Den första av tre Finnish Open-turneringar på Nordcenter spelades i mitten av juli på Nordcenters golfbana i Pojo. Tre år i rad ska alltså den professionella tävlingen spelas. Deltävlingen i Masters Cup som skidades i Påminne slalombacke för första gången. Den andra deltävlingen av sju avgjordes i Pojobacken och sammanlagt 55 alpinister deltog. De yngsta tävlade i 16-årsklassen men officiell masterstatus hade klasserna från 30 år och uppåt. Den äldsta deltagaren var Eino Kalpala som är född år 1926 och tävlade i klassen H85.

De första finländska mästerskapen i rallylydnad avgjordes i Hangö i september. Hangö kennelklubb var arrangör i tävlingarna där 94 ekipage deltog. Rallylydnad är ett mellanting av tävlingslydnad och agility. De första Highland Games hölls i Fiskars i början av september. Höglandsspelen sägs vara föregångare 104

105

Årskrönika 2014

till de moderna olympiska spelen och ordnas idag runt om i världen som ett sätt att fira den skotska och keltiska kulturen. Grenar som stenstötning, halmbalskastning och stockstötning hör till. Dessa ordnades av Fiskarsbolagen som ett led i firandet av Fiskars 365-årsjubileum.

Extremsporter har blivit allt vanligare så också inom de grenarna syns nya tävlingar. Supertävlingarna Endurance Quest och Peräkylän ponnistus dubbbeltriathlon hölls för första gången i Raseborg och Ingå. Dessa tävlingar pågår över ett dygn. I exempelvis Endurance ingår 7,6 kilometer simning, 360 kilometer cykling och 84,4 kilometer löpning.

Nya större tävlingar kommer framöver att ordnas i Pojo. Idrottsinstitutet Kisakallio byggde nämligen en ny frisbeegolfbana. Tanken är att man på den ska kunna ordna tävlingar av största klass i framtiden. Det är en 18-hålsbana och de allra första tävlingarna hölls i december.

Flera idrottsevenemang fick uppleva nya deltagarrekord. Den elfte Bruksrundan kördes 24 maj och fick ett nytt deltagarrekord. Det är Ekenäs-Tammisaari Touring MC som ordnade motorcykelloppet där 738 personer deltog. Överskottet på 5 000 euro från evenemanget donerade föreningen till stödföreningen för cancersjuka barn och ungdomar, avdelning 10. För elfte gången hölls den årliga Summer Fight-turneringen i Hangö i brasiliansk jiu-jitsu. Den hade 215 deltagare och blev den största turneringen hittills.

Ridsportevenemanget Sea Horse Week var i år större än någonsin och hade 1 300 starter och 550 hästar som samlades i Hangö i juli. Men de som bor i närheten av den centrala tävlingsplanen klagade högljutt efter att i många år ha upplevt att de inte tagits i beaktande tillräckligt. Vid ett diskussionstillfälle under hösten ventilerades åsikterna och föreningen bakom evenemanget lovade bättra sig.

En annan gren som fått ett försiktigt uppsving i trakten är rally. Ekenäs motorklubb arrangerade en välbesökt rallytävling, AD-rallysprint som ingick i den nationella Future Cup. Tävlingen som hölls i Horsbäck samlade 176 ekipage.

Det här var klubbens stora satsning för året och kan tänkas få en fortsättning.

Att springa långa sträckor är en motionstrend som hållit i sig redan under flera års tid. Flera sådana lopp ordnades i regionen. Exempelvis i Hangö hölls Östersjömaraton som hade 600 deltagare, Degersjöloppet hade 320 deltagare och Kanonruset samlade 550 löpare. Kanonruset i Ekenäs den 28 juni var i år en sammanslagning av det tidigare Raseborgsruset och Kanontian och den längsta sträckan var 20 kilometer.

Regionen fick ett flertal nya finländska mästare under året och också nordiska och VM-medaljörer. En världsmästerskapsmedaljör är Krister Holmberg från Raseborgs Skyttar. Han blev i början av året finländsk mästare i rörligt mål i skytte i normallopp. I samma tävlingar kom det ett nytt finländskt rekord

Årskrönika 2014

i lag-FM i luftgevär och luftpistol i D24 (1 167 poäng) till Kyrkslätt SF, Katarina Långströms resultat i sig var också nytt finländskt rekord (397 poäng).

Någon vecka senare blev Ingåbon Holmberg också Europamästare i luftvapen i Moskva. Han segrade i herrarnas blandlopp med 386 poäng och detta var hans tredje individuella EM-guld. Han var också en del av det lag som tog guld i lagtävlingen. Långström sköt nytt finländskt rekord i maj i tjeckiska Pilsen på liggande med miniatyrgevär för damer, resultatet blev 619,8 poäng. Terese Lindgren blev finländsk mästare i damernas sportpistol och Joni Stenström fick flera medaljer under de Nordiska mästerskapen i Köpenhamn, Danmark. Han vann sammanlagt tre individuella medaljer i de nordiska mästerskapstävlingarna, blev trea i luftgevär och i gevärsskytte och det blev också silver på 3x40 skott i ungdomarnas nordiska mästerskap. I augusti blev sedan Stenström finländsk dubbelmästare i klassen A20 på miniatyrgevär i St Michel. Raimo Laine, också han från Raseborgs Skyttar, fick guld på standardpistol. Stenström, Holmberg och Långström ingick i årets finländska VM-skyttelag och Holmberg fick under VM ett silver i lagtävlingen i Granada.

Duon Topi Raitanen och Eero Saleva från Sjundeå IF utmärkte sig alldeles extra i långdistanslöpning. I klassen herrar 19 år tog Sjundeå IF en dubbelseger med Raitanen på guldplats och Saleva fick silver i löpning på bana inomhus. I maj lyckades samma duo utomhus i Lempäälä. Då tog Raitanen igen guld och

Här i sporthallen i Västerby i Ekenäs tränar Raseborgs skyttar. Foto: Tove Virta

106

107

Årskrönika 2014

Saleva brons i FM i terräng 6 kilometer. Tillsammans med Arttu Syrjäläinen vann de också lagtävlingen. I augusti var både Raitanen och Saleva i topp igen, den här gången blev de etta respektive trea på 5 000 meter i FM i friidrott för under 19-åringar.

Den framgångsrika föreningen Ingå disco & show dancers har fortsatt med fina insatser. I FM i Åbo i april tog Miisa Palkoranta hem det finska mästerskapet i disco freestyle och Elena Rima kom femte i damernas disco solo. Tillsammans dansade de in sig på en sjätte plats i disco duo i klassen för vuxna. De här placeringarna gav representationsplatser i EM och VM. I Estonian Open Championship fick föreningen sammanlagt tre guld, tre silver och två brons. En del av styrelsen deltog också i den internationella World Artistic Dance Federation dansdomarexamen i Tallinn i Estland. Det ger föreningen möjlighet att ordna tävlingar med egen professionell jury.

Nittonåriga Edvard Sundman från Svartå ingår nu i Sveriges juniorlandslag i skidning. I gruppen ingår 16 skidåkare och målet är junior-VM i Kazakstan säsongen 2014–2015. Vintersäsongen i vår region var extremt dålig för skidcentren på grund av snöbrist. I södra Finland backade man med åtminstone 40 procent jämfört med snittet för de senaste fem åren, uppskattade VD:n för Finlands skidförbund Anne Larilahti vid påsktider. Österby Skidklubb fick inleda vintersäsongen ordentligt först i mitten av januari och bland annat föreningens traditionella Österbylopp var i ett skede hotat men kunde hållas den 25 januari.

Johanna von Frenckell från OK Raseborg blev finländsk mästare då FM-tävlingarna i skytteorientering avgjordes i Seinäjoki i maj. Hon vann normaldistansen i klassen D 20 med en marginal på drygt två minuter.

Oliver Helander från Karis och IF Raseborg imponerade vid juniorlandskampen mot Sverige. Han vann pojkarnas spjutkast – och kastade samtidigt världens näst längsta kast för året i 17-årsklassen, 79,34.

Markus Einiö från Kyrkslätt blev finsk mästare i halv triathlon (simning, löpning och cykling). Han kvalificerade sig dessutom via tävlingar i full triathlon under året till en av världens tuffaste tävlingar, Iron Man Hawaii. Där blev han 38:e.

Ett VM-guld har kommit till Västnyland via Rackleton-mästaren Sten Lindström från Billnäs i klassen M65. Rackleton är motsvarigheten till racketsporternas triathlon och tiokamp.

Inom ridsporten hade Jessica Aminoff under tävlingsåret 143 tävlingsstarter varav 117 på nationell nivå. Där tog hon 51 placeringar varav 15 var segrar.

Johanna Lindblad och Patricia Westman tog varsitt lagbrons i nordiska mästerskap, respektive brons och silver i sina grenars finländska mästerskap. Westman tog också en tredje plats i Drammen i Norge i ponnyernas internationella GPfinal. Sammanlagt hade föreningen Billnäs ryttare 174 prisplaceringar. Unikt

Årskrönika 2014

i ridsportsammanhang var också att en västnyländsk häst tog en plats i det tolv hästar starka starfältet i ett stort derby på Vermo, klassen var finländska 4-åringar. Det var Pojohästen Shadoom som kvalificerat sig, ägare är Håkan Granroth. Shadoom blev sist och slutligen nionde i loppet. Hästen kördes av Janne Ulmas.

Ekenäsbon Torbjörn Gustafsson ingick i Finlands landslag i de nordiska mästerskapen i dart på Island och Finland blev bästa land på herrsidan. Finland samlade ihop 198 poäng medan tvåan Danmark fick 182. Rolf Fagerström från Ekenäs tog hem postrodden mellan Eckerö och Grisslehamn med sin besättning på båten Ålands haf. I den 24 sjömil långa tävlingen, där man både seglar och ror, kom 29 lag i mål varav två var från Ekenäs. Aspskärs Stina kom på andra plats med Bengt Hägert som lagledare.

Så kan konstateras att Christine Suvanto från Hangö nu leder centralorganisationen Svenska Finlands idrott. Det här som första kvinna på posten. Hon är det drygt hundraåriga förbundets sjuttonde ordförande. Hon har länge verkat också som HIK Friidrotts ordförande.

Medaljen Birger Blomqvists bästa delades ut för sista gången. Sammanlagt delades hela sex medaljer ut och då uppmärksammades medier och föreningar.

Yle Västnyland, Västra Nyland, Hangötidningen och Etelä-Uusimaa fick varsin medalj liksom Hangö IK och Ekenäs IF. Sportveteranen Birger Blomqvist är den som enväldigt utsett pristagarna sedan år 1999 och och BBB-medaljen instiftades av det forna västnyländska fotbollsdistriktet Tuki. Pristagarna har ofta varit personer som brunnit för fotbollen i Västnyland.

Samarbete är ju tidens melodi, så också inom idrottssektorn. Kyrkslätt IF:s fotbollsdirektion inledde ett samarbete med storklubben HJK och Kyrkslätt IF blir nu en så kallad satellitförening till HJK. Det ger bland annat Kyrkslättungdomar möjlighet att träna med HJK-lag. Kyrkslätt IF fick för övrigt en fäktningssektion, den första grundkursen startade i september.

Men idrotten kräver pengar och vad skulle de västnyländska sportarenorna göra utan stöd från stiftelser? Ishallen i Karis fick 300 000 euro, Aktiahallen i Ingå 200 000 och den kommande allaktivitetshallen i Sjundeå stöds med 300 000. Bakom de här summorna står de lokala sparbanksstiftelserna. De har blivit betydande aktörer för idrotten och kulturen i regionen. Utdelningen för år 2013 blev 2 miljoner och en stor del av dessa pengar går vidare till lokalsamhället. Grundregeln är att två tredjedelar går till utdelning och en tredjedel till att få grundkapitalet att växa. De lokala stiftelserna grundades i samband med att Sparbanken Aktia ombildades till ett aktiebolag år 1993.

108

Miljö

109

Årskrönika 2014

De västnyländska kustvattnen hör till de sämsta i landet, visade den senaste kartläggningen över läget i Ekenäs och Ingå skärgårdar. Läget är dåligt i hela Finska viken, främst på grund av ett århundrade av övergödande verksamhet i Östersjön. Men kraftiga vindar gjorde att Östersjön fick en hett efterlängtad saltvattenpuls och med den syrerikt vatten. Kraftiga västliga vindar gjorde att färskt saltvatten vällde in. Senast skedde detta för över tio år sedan och det är enda sättet att syresätta havet utanför Finland. Pulsen började i mitten av december och fortsatte ända fram till 26 december, saltvattenpåfyllningen var den största sedan år 1951 och den tredje största sedan 1880 då man systematiskt började följa med inflödet. Totalt 300 kubikkilometer Nordsjövatten beräknas ha sökt sig in till innanhavet, mängden salt beräknas vara fyra gigaton.

Det stora projektet Havsmanualen kartlade havsbottnen och havsmiljöer i skärgården och längs stränderna i Raseborg genom att fyra båtar åkte runt och filmade botten. Det här var den första vattenundersökningen av den här omfattningen som någonsin gjorts kommunalt i Finland. Havsmanualen är tvåårigt och inleddes den 1 maj 2014. Raseborgs stad samarbetar med Novia. Då resultaten är färdiga kan allmänheten använda dessa. Secchi-skivan var ett av projektets viktigaste redskap, läs mer om den på följande sida.

I Sjundeå är Sjundeåborna bekymrade över att fiskarna försvunnit ur Pickalaviken. Vad det beror på är oklart. Allt från sälar, skarvar till att lokala fiskare har överfiskat det en gång så fiskrika vattnet har föreslagits som orsaker. Ett möte ordnades om saken i våras och åsikterna gick isär samtidigt som känslorna svallade. Där deltog också den yrkesfiskare som sades ha fiskat för mycket med ryssja, Klaus Berglund. Han har idkat så kallat reduktionsfiske som kan ha påverkat läget, men själv avvisade han den tanken.

Så till två olika miljöpris. Hangös nationalstadspark belönades tillsammans med de fem andra finländska nationalstadsparkerna med ett europeiskt pris för sin växelverkan mellan natur och bebyggelse. Nätverket European Garden Heritage Network utsåg de finländska nationalstadsparkerna till vinnare i kategorin Storskaliga grönområden. Till Hangös nationalstadspark räknas drygt 6 000 hektar både strand- och skärgårdsnatur. Dit hör bland annat badhusparken med dess villor och också Tulludden. Koskis gård på gränsen mellan Raseborg och Salo fick pris av WWF som den mest miljövänliga gården i Finland. Ägarna inte bara odlar ekologiskt, utan det ekologiska tänkandet genomsyrar också all verksamhet. Köttproduktionen är ekologisk och gården har återställt en hel del betesmarker som med åren förvandlats till skog. Förnybara energikällor används och de renar sitt avloppsvatten. Ägarparet Fredrik och Helena von Limburg Stirum har också skapat våtmarker för att minska avrinningen till Östersjön.

Marko Reinikainen

Secchi-skivan – från fransk tallrik till marinbiologi i Västnyland Den 16 juli 1845 följer kapten Bérard fascinerat med hur en vit tallrik singlar ned i djupet vid Wallis Island i södra Stilla Havet. Kaptenen noterar att tallriken inte försvinner ur sikte förrän vid 40 meters djup. Ungefär så här kan det ha gått till när en kedja av händelser tog vid, som bidrog till uppkomsten av ett av de äldsta marina mätinstrumenten som ännu är i bruk – nämligen Secchi-skivan, vars användningsområde jag ska återkomma till.

Men först ska vi ännu en stund hålla oss till kapten Bérard och hans tidsfränder. Kaptenens försök med tallriken i nätet bottnade säkerligen i det som alltid varit viktigt för sjöfarare – att kunna bilda sig en uppfattning om synligheten genom vattnet, dvs. vattnets klarhet. På den tiden då inga andra instrument än mekaniska lod fanns för att mäta vattendjupet, var det här förstås ännu viktiMarko Reinikainen gare än i dag. Man kan tänka sig att det för (f. 1966) är chef för sjöfararen känns någorlunda tryggt så länge Tvärminne Zoologiska man ser bottnen i en okänd passage, och med Station (Helsingfors uniögonmått kan sluta sig till att djupet räcker. versitet) i Hangö. Han Men hur är det då bottnen inte syns? Betyder det att det är så djupt? Eller betyder det är doktor i biologi och att vattnet är grumligt? I det senare fallet blir docent i akvatisk miljörisken för en grundstötning uppenbar. Och biologi vid Åbo Akademi. lodning i all ära, men det är tidskrävande och Hans forskning handlar ställer stora krav på manövreringen att snabbt bland annat om giftiga reagera på lodets utslag. algblomningar och om Det är alltså lätt att förstå att sjöfararen gärlångtidsförändringar hos na vill ha ett enkelt och snabbt instrument för att mäta hur klart vattnet är, dvs. vilket fisk. siktdjupet är. Det kunde också vara använd110

bart att göra anteckningar om siktdjupet på olika platser och under olika förhållanden, både för eget bruk och för att kunna kommunicera med andra sjöfarare.

Nu kan det hända att kapten Bérards noteringar om tallriken fallit i glömska om de inte medtagits i skrifter författade av en fransk astronom och fysiker vid namn François Arago. Dessa skrifter, som utkom år 1857, lästes i sin tur av Alessandro Cialdi, som var kommendör för Vatikanens flotta. År 1865 utrustar kommendör Cialdi Vatikanens skepp ”I’mmacolata Concezione” med en mängd instrument för att göra maritima mätningar. Med sig har han Angelo Secchi, som liksom Arago har en mångsidig bakgrund inom bl.a. astronomi och fysik. Secchi får specifikt i uppdrag att vidareutveckla kapten Bérards och Aragos metod att mäta vattnets klarhet – siktdjupet.

Secchi skrider till verket med största allvar. Redan av utrustningen kan man dra slutsatsen att han är väl förberedd både teoretiskt och praktiskt. Bl.a. har han utgående från Aragos text tänkt att resultatet kan vara beroende av hur ljuset reflekteras från havsytan och han har med sig olika slags material för att dämpa reflexerna. Han har även förberett sig på att testa skillnader mellan olika färgers synlighet genom vattnet, och även storlekens betydelse.

Såhär beskriver Secchi själv sina utgångspunkter: ”Objekten som valdes att sänkas ned i havet var skivor i olika färger och storlekar: en uppsättning rep och tyngder användes till att hålla dem vågrätt i vattnet, och rep med skala användes för att bestämma djupet.

Den första var en skiva med en diameter på 3,73 m, gjord av en järnring som täckts med oljat segeltyg och färgats med vit blyfärg. De övriga var små skivor med en diameter på bara 0,40 m men av olika material. En var en vit porslinsskiva fäst med en järnvajer i en järnring; de övriga var tygskivor fästa i järnringar men i olika färger: vitt, gult, och färgen av havslera.

Experimentella nedsänkningar gjordes i havet, mitt emot kusten till Civitavecchia, 6 till 12 nautiska sjömil från land och på djup som varierade mellan 90 och 300 meter”.1 Secchi förstår också att väderleken kan ha betydelse, så han beskriver dessa förhållanden noggrant och skriver också att solens höjd vid varje mätning bestämdes med en sextant. Det kan vara värt att notera att liknande beskrivningar (väderlek, klockslag osv.) är självklara inslag i provtagningsprotokoll än i dag.

Secchis resultat visar också med stor tydlighet att hans arbete var lika noggrant som utrustningen och metodbeskrivningen låter förstå. Med stor precision beskriver han hur de olika skivornas synlighet genom vattenkolumnen påverkas av 1. Egen översättning från engelskspråkig översättning av Cialdis och Secchis arbeten (Limnology and Oceanography vol. 13, s. 391–394 (1968)

111

faktorer så som skivans diameter, färg, solens höjd, och hur experimentet utförs t.ex. i förhållande till skuggan som båten förorsakar.

Man kan med fog säga att den första riktigt systematiska mätserien och metodbeskrivningen över siktdjupet kommit till. Därför är det rimligt att metoden fått namn efter Secchi; ännu i dag talar vi om Secchi-skivan då vi mäter siktdjupet.

Det är ändå skäl att påpeka att intresset för en dylik metod ingalunda begränsades till de personer som hittills nämnts. Det var säkerligen tidsenligt både med tanke på naturvetenskapernas utveckling och upptäcktsresorna till havs att intressera sig för naturens och havsvattnets egenskaper. En av de äldsta beskrivningarna över havsvattnets (optiska) egenskaper härstammar från kapten John Wood jr, som på 1670-talet letade efter Nordostpassagen. Någonstans utanför Novaya Zemlya noterar han att havsvattnet är grönt, saltigare än något annat han smakat och att vattnet måste vara det klaraste i världen. Vid en lodning upptäcker han nämligen att havsbottnen kan skönjas ända ned till 80 famnar, dvs. ca 140 meter. Senare har man slutit sig till att det han kunde skönja troligtvis var skal av musslan Mya truncata, som avtecknade sig mot den mörka bottnen.

Siktdjupsmätningar i egentlig bemärkelse omnämndes tidigt av den tyska naturalisten Adelbert von Chamisso, som följde med på en expedition på Berings hav ombord skeppet Rurik (1815–1818). von Chamisso noterar följande: ”Havsvattnets genomskinlighet skulle enklast mätas genom att sänka ned en flat yta, fäst vid det nedtyngda repet, målad vit, med ränder, eller svarta bokstäver, eller också sådana i andra färger. För att uppnå detta kunde en vit porslinstallrik användas, eller en skiva med vit yta. Djupet vid vilken skivan blir osynlig eller tecknen på den inte kan avskiljas i olika vatten skulle förtälja dessas relativa genomskinlighet.” En remarkabel beskrivning över siktdjupet! von Chamisso nöjde sig inte med att teoretisera över ämnet, utan noterar i en av sina anteckningar: ”Jag undersökte i dag vattnets genomskinlighet med hjälp av en vit tallrik, och fann att den försvann ur sikte vid 27 famnars djup”.2 Flera olika upptäcktsresande gjorde liknande mätningar. Vi ska inte göra flera djupdykningar i dessa, men kan notera att intresset för metodikutvecklingen var stort. I anmärkningsvärt många fall använde man sig av skivor med en diameter på 30–35 cm, utan att förklara varför. Kanske ligger förklaringen i att en vanlig middagstallrik har en dylik diameter. Eller för att citera löjtnant Charles Wilkes (Wilkes-expeditionen 1838–1842), som konstaterar att de prövat ett antal föremål, såsom en vitmålad järngryta, band m.m. som täckts med vitt 2. Egen översättning från Journal of Optical Physics, Rapid Communications 5, 100135 (2010)

112

tyg, osv. Han avslutar så här: ”Till sist tog vi en vanlig vit middagstallrik. Den var tillräckligt bra”.3 Vi tycks alltså både utgående från händelsekedjan från kapten Bérard till Secchi och från annat experimenterande ha vanliga, vita tallrikar att tacka för en central och fortfarande aktuell innovation i marin mätteknik!

Jag lovade i början av denna skrift att återvända till Secchi-skivans tillämpningar (skivan har alltså fått sitt namn efter den person som man kan hävda gjorde de mest systematiska experimenten för att utveckla metoden). Så som framkommit torde metoden ha uppkommit utgående från ett allmänt intresse för havsvattnets optiska egenskaper, och vi kan anta att det från början i hög grad varit frågan om ett sjöfartsmässigt intresse för havet. Det har dock visat sig att Secchi-skivan har tillämpningar som man antagligen inte kunde tänka sig då den utvecklades. I mångt och mycket handlar det om tillämpningar inom miljövetenskaper och ekologi.

Det här kommer sig av att havets förmåga att genomsläppa ljus (dess grad av klarhet) avspeglar hur mycket material vattnet innehåller som påverkar genomskinligheten. Det kan vara frågan om partiklar (t.ex. lera som rinner ut från floder), färgade kolföreningar som finns lösta i vattnet (t.ex. humusämnen), eller alger, vilka återspeglar graden av övergödning. Det sistnämnda är högaktuella inte minst i Östersjön och jag tänkte därför visa på ett konkret exempel från västnyländska kustvatten, där Secchis metod och dess systematiska användning över lång tid kommit till nytta.

Först ska vi dock konstatera att sedan Secchis tid har metoden preciserats så att både utrustning och teknik standardiserats för att uppnå jämförbarhet i resultaten. I dagens havsmätningar använder man en vit skiva med en diameter på 30 cm (!) som nedsänks från båtens skuggsida. Siktdjupet är det djup vid vilken skivan försvinner ur sikte. Det är klart att mätresultatet ändå varierar i någon mån utgående från både yttre förhållanden och individuella skillnader bland dem som utför mätningen. Detta kompenseras dock i högsta grad av metodens enkelhet och billighet, varmed det finns stora mängder av data från olika håll i världen. I Östersjön råkar det sig dessutom så väl att siktdjupet mycket väl motsvarar halva det djup där det sker algproduktion. Om man alltså multiplicerar siktdjupet med två, får man ett mått på hur långt ned i vattnet algerna kan föröka sig (dit 1 % av ljuset når).

Men nu till ett konkret exempel från våra trakter. Vi har konstaterat att siktdjupet avspeglar vattnets grumlighet, och att grumligheten påverkas av 3. Egen översättning från Journal of Optical Physics, Rapid Communications 5, 100135 (2010)

113

Alger förorsakar grumlighet och påverkar siktdjupet. På bilden syns även mörtfiskar, vilka trivs i grumligt vatten.

Studenter i Tvärminne mäter siktdjupet. Secchi-skivan syns nere till höger.

Foton: Marko Reinikainen

övergödningen, som ökar förekomsten av alger. I mitt exempel har jag varit intresserad av faktorer som påverkar gäddans förekomst i den yttre skärgården. Jag och mina kolleger har haft lyckan att ta del av gäddfiskestatistik från Nothamnsarkipelagen i Västnyland. Nothamn är ett privat naturskyddsområde, där fiske med svirvel är begränsat och alltid förutsätter att det förs statistik över fisket, vilket

114

inkluderar att fångsten beskrivs (art, vikt m.m.) och också att man noterar datum och klockslag då man fiskat.

På bilden nedan ser vi hur gäddfångsten förändrats från år 1939 fram till våra dagar, både vad antalet och vikten beträffar. Antalet gäddor på bilden är korrigerat utgående från den tid som använts för fisket, så att siffrorna ska vara jämförbara. Vi ska också börja med att titta på just antalet. Vi kan notera en första, drastisk nedgång i början av 1960-talet. En andra och ännu större nedgång sker i början av 1980-talet. Gäddfångsten i dag är bara någon ynka procent av vad den var i början av tidsserien.

Som biolog är jag intresserad inte bara av att identifiera förändringar, utan också av mekanismerna bakom dem. Tillsammans med mina kolleger har jag statistiskt analyserat förhållandet mellan gäddfångsten och olika andra miljövariabler, såsom salthalt, temperatur, förekomsten av andra arter och – siktdjupet.

Den överlägset starkaste kopplingen fann jag mellan gäddfångsten och siktdjupet, som presenteras i bild på följande sida. Nu förtäljer ju ett statistiskt samband inte direkt den så kallade kausaliteten, dvs. orsakssambandet. Men vi har även tillgång till andra mätdata från olika områden i skärgården, där vi känner till kopplingen mellan siktdjup och andra förhållanden mycket väl. Centralt i detta sammanhang är blåstången, som är synnerligen ljusberoende. Blåstången har i takt med att siktdjupet minskat (grumligheten ökat) blivit oförmögen att växa på lika djupa ställen som tidigare.

Statistik över gäddfångst i Nothamn. Data finns publicerade i journalen Fisheries Management and Ecology, vol. 16, s. 484–491 (2009)

115

Siktdjupet i västra Finska viken över tid. Data finns publicerade i journalen Fisheries Management and Ecology, vol. 16, 484–491 (2009)

Även om blåstången inte helt försvunnit från yttre skärgården så har bestånden decimerats så kraftigt att gäddans lekområden i dag är obefintliga – blåstången är alltså central för gäddleken. Dessutom finns det stora mängder små kräftdjur, musslor m.m. (upp till 500 individer per tångruska!) vilka är viktig föda för gäddynglen.

I yttre skärgården finns det inte arter av vattenväxter som kan ersätta blåstången som livsmiljö för gäddan. Här kommer vi till frågan om gäddans storlek (vikt). I figuren på föregående sida kan vi notera att gäddans medelvikt ökat markant i takt med att antalet minskat. Detta torde hänga samman med att gäddan fortfarande har gott om lekområden i inre skärgården, med dess rikliga bestånd av andra vattenväxter än blåstången. Man vet att stora gäddor särskilt under varma somrar gärna vandrar till yttre skärgården. Får man en gädda i yttre skärgården är det alltså sannolikt att den fötts någon annanstans och att den är rätt präktig.

Secchis metod har alltså hjälpt oss att förstå mekanismer i skärgårdsvattnen.

Om inte metoden varit så enkel och billig skulle vi knappast ha tillgång till historiska data om grumligheten. Förståelsen för sådana mekanismer handlar inte enbart om att konstatera hur olika processer går till, utan de har en direkt betydelse för förvaltningen av våra vatten. Jag har själv hjälpt en skärgårdsbo som ville freda ett gammalt lekområde för gäddan, i hopp om att gynna gäddleken.

116

I detta fall påstod myndigheterna att gäddan aldrig lekt i yttre skärgården; något jag i ett utlåtande utgående från denna studie kunde bestrida.

Vi kan också konstatera att gäddans kraftiga tillbakagång inträffade innan både skarv och säl ökade. Dessa rovdjur har förstås en effekt på havsekosystemet och effekten varierar säkerligen mellan olika fiskarter. Men exemplet med gäddan och grumligheten visar att övergödningen har en övergripande effekt, och utan att tackla övergödningen och få tillbaka våra klara vatten kan vi inte komma åt problemen kring fisk och fiske.

117

Årskrönika 2014

...och så till sist vädret Enligt forskare stiger medeltemperaturen i Finland snabbare än i resten av världen, mer än två grader sedan 1847. År 2014 blev överlag ovanligt milt. Först i mitten av januari 2014 fick Västnyland snö som inte smälte bort. Snölagret var dock tunt och exempelvis Hangö hade endast ett par centimeter snö den 16 januari. Isläget var inte heller bra. Veckoslutet 25–26 januari var isen 8 centimeter tjock på Stadsfjärden i Ekenäs. Mycket lågt vattenstånd var det bland annat i början av februari, i Hangö uppmätt till -48 centimeter. Meteorologiska institutet utfärdar varningar då nivån är minst -50 centimeter. Vattenståndet mäts med tretton mareografer runt om i Finland och en av dem finns invid Casino i Hangö.

Vintern kom av sig redan i slutet av februari och den korta vintern innebar enhetliga köldgrader endast under en månads tid. Tjälen var obefintlig för fjärde året i rad. Tussilagon blommade i slutet av februari, jordbrukarnas grödor var förvirrade, liksom också flyttfåglarna som återvände tidigt. Ejdern räknas som ett av de första, mycket tidiga vårtecknen. År 2014 kom de första ejdrarna den

Våren kom mycket tidigt efter en obefintlig vinter, så här långt var snödropparna den 8 mars.

Foto: Tove Virta

118

119

Årskrönika 2014

24 februari. Året innan syntes fåglarna den 16 mars och är det lång vinter kan de första synas först i april. Vårbruket inleddes ovanligt tidigt, runt den 20 april började flera jordbrukare. En del satte potatis redan i mitten av mars.

Det kalla och regniga vädret i början av sommaren gjorde att jordgubbsskörden blev mindre än vanligt och spannmålsodlarna var oroliga för att spannmålet skulle drunkna eller få kvävebrist. Men sedan drog en ordentlig värmebölja in över Västnyland i juli. Sommarteatrarna, som mist många besökare på grund av kyla, fick det istället rekordvarmt. Men kraftiga regnskurar föll just då bönderna skulle skörda kring 20 augusti och det åskade så gott som alla dagar under en period den månaden. Regnen höll i sig till slutet av augusti. Sett över hela sommaren blev den varmare än normalt i landet; temperaturen nådde upp till 25 grader 38 dagar i sträck från och med den 6 juli. Augusti är i medeltal lika varm en gång på tio år. Hösten och början av vintern blev ovanligt milda också om snötäcket lade sig strax innan jul, för att regna bort strax efter julhelgen.

Västnyländska kultursamfundets böcker Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland Redaktör Marita Karlsson, ISBN 978-952-67742-1-3 Boken berättar om en grupp som under 1970-talet kämpade för en ren miljö, för naturenlig odling och en helhetssyn på människan och naturen. De ville röja nya vägar. En målsättning nåddes då Mikaelskolan öppnades 1985.

Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring längs ådalar (2012) ISBN 978-952-67742-0-6 Läsaren får följa med på en upptäcktsfärd i den lokala kulturhistorien och nutidslivet. Det unika är Laura Salamas vackert tecknade bildmaterial, totalt över 110 teckningar. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen.

Hon drog sina streck, Vi minns henne Helene Schjerfbeck i Västnyland (2011) ISBN 978-951-96364-8-1. Författare Tove Virta. För research och intervjuer står Anne Ingman. Den här boken bjuder på små vardagshistorier av dem som har minnen av konstnären Helene Schjerfbeck.

Helene Schjerfbeck - muistamme hänet (finsk version av Hon drog sina streck) (2012) ISBN 978-951-96364-9-8 I borgens skugga, Västnyland från forntid till nutid År 2006 gavs en ny hembygdsbok om Västnyland ut.

Författare är PD Henrik Ekberg.

ISBN 951-96364-4-7 Västnyländsk årsbok 1978-2015 En ryggrad i verksamheten utgörs av årsskriften Västnyländsk årsbok, som har utkommit sedan 1978. ISSN 0356-9063 Redaktörer 2014 är Sophie Kawecki och Tove Virta.

Böckerna har getts ut inom Västnyländska kultursamfundets skriftserie.

De kan köpas i bokhandlar och i Luckan Raseborg.

120

Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i 40 års tid.

Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum.

Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977.

Tillsammans är de trettioåtta årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland.

Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis.

Komplett samling

(med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar

3 €/st.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida.

Bli medlem! Som medlem får du årsboken gratis.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi

121

122