Västnyländsk Årsbok 2017

Tem a

: Fin

2017

40

1

100

ร rskrรถnika 2016

1977 2017

land

VÄSTNYLÄNDSK ÅRSBOK 2017 Fyrtionde årgången

40

Västnyländska kultursamfundet r.f.

2

Årsboksredaktör Sophie Kawecki

Denna årsbok har utgivits med bidrag av Bergsrådinnan Sophie von Julins stiftelse och Sparbankstiftelsen i Ingå.

Layout och ombrytning, bildredaktör: Annette Ström Omslagsbild: Tony Axberg Bilder bakpärmen: se inne i boken. © Västnyländska kultursamfundet r.f.

Waasa Graphics Oy 2017 ISSN 0356-9063 Västnyländska kultursamfundet r.f. www.vastnylandskakultursamfundet.fi

3

Innehåll Förord............................................................................................................5 Sensation! Den ryska kejsarjakten Standart på grund i Rilax-fjärden 1907 av Johanna Wassholm.......................................................................................6 G.J. Ramstedt – nationsbyggaren med rötter i Västnyland av Viveca F. Ramstedt....................................................................................18 Ett sekel av kreativitet, gemenskap och västnyländska kulturgärningar – Västnyländska ungdomsringen 100 år 1917–2017 av Christoffer Holm.......30 Så vilja vi sjunga med blommande lind av Bo Wessman................................42 En dagbok från 1918 av Sigbritt Backman....................................................51 Mannerheim och Västnyland av Henrik Ekberg............................................69 Västnyland år 2016......................................................................................78 Samhälle .....................................................................................................78 Trender........................................................................................................78 VR och (den uteblivna) tågtrafiken...............................................................80 Flyktingsituationen i regionen......................................................................82 Sjukvården...................................................................................................85 Vård- och landskapsreformen.......................................................................87 Massmedierna och postutdelningen..............................................................88 Utbildning – utveckling eller avveckling?......................................................90 Från kommunerna.......................................................................................95 Förändringar att vänta..................................................................................95 Synlighet och charmoffensiver......................................................................96 Raseborgs stadshus – att vara eller icke vara, och var ska det vara?.................98 Ekonomin – bra och mindre bra på olika håll i regionen..............................98 Kultur........................................................................................................100 Film, litteratur och festivaler.......................................................................101 Museer och utställningar, teater och musik ................................................104 Kulturella ambitioner.................................................................................110 Matkultur – lokal mat och dryck på frammarsch........................................111 Näringslivet – tillväxt och tillförsikt .........................................................115 Aktiva hamnar och expanderande företag...................................................115 Idrott.........................................................................................................118 Djur och natur, väder och vind..................................................................121 ...och till sist vädret....................................................................................122 4

Förord Du håller i din hand den fyrtionde årgången av Västnyländsk årsbok, som i år har Finlands jubileumsår som tema. Vi har tagit fasta på detta i artiklarna, i lite vidare bemärkelse än exakt de senaste 100 åren. Johanna Wassholm berättar i sin artikel om händelsen när den ryska kejsarjakten Standart gick på grund i Rilaxfjärden år 1907. Viveca Ramstedt presenterar nationsbyggaren G.J. Ramstedt, med rötterna i Västnyland. Två av artiklarna kompletterar varandra: Christoffer Holm skriver om Västnyländska ungdomsringen och Bo Wessman om Västra Nylands sång- och musikförbund, vilka till en början var en och samma förening. Båda föreningarna fyller således 100 år och har varit och är fortfarande betydelsefulla för kulturlivet i Västnyland. Sigbritt Backman tecknar med hjälp av filosofie doktor Henrik Hildéns dagbok upp en bild av hur livet såg ut under det händelserika året 1918. Henrik Ekbergs artikel lyfter fram C.G.E. Mannerheim i en västnyländsk kontext.

Under de senaste fyra åren har Tove Virta skrivit årskrönikan, men i år är det min tur.

Krönikorna har ändrat utseende och omfattning under åren som gått. Från att ha varit Sophie Kawecki relativt kortfattade översikter över det gångna är filosofie magister i året, ibland också med uppräkningar över nordisk historia från evenemang eller idrottsprestationer, har årskrönikorna under de senaste åren också berört Åbo Akademi och också olika samhällstrender och gett en överblick av auktoriserad translator. regionens näringsliv. I likhet med krönikorna Hon har varit artikelfrån de allra senaste åren kommer också kröredaktör i Västnyländsk nikan för år 2016 att behandla olika ämnesårsbok sedan år 2013 områden: samhälle, kultur, näringsliv, idrott samt väder och vind. Jag har valt att dela upp och är egenföretagare samhällsfenomenen så att sådant som påverinom språk och kultur kar regionen i stort lyfts fram i kapitlet som i företaget Idelhöjd. handlar om samhälle, medan mer lokala hänFödd, uppvuxen och delser och beslut behandlas under rubriken bosatt i Ingå. ”Från kommunerna”. I kapitlet om idrott 5

kommer jag att lyfta fram några västnyländska prestationer från året som gått, vissa av dem i grenar som kanske inte är så välkända i vida kretsar.

Min målsättning är att teckna en bild av det Västnyland jag levt i under år 2016 samt försöka förmedla de stämningar och samtalsämnen jag snappat upp ur mitt perspektiv som Ingåbo och som lokalmedierna förmedlat vidare till oss västnylänningar. Det innebär att ett urval av årets händelser presenteras och att vissa frågor får mer utrymme och diskuteras mer än andra.

Ingå 2.1.2017 Sophie Kawecki Västnyländsk årsbok postas hem till alla medlemmar i Västnyländska kultursamfundet. Årsboken och föreningens övriga böcker går att köpa i Luckan Raseborg, Karis eller i Luckans webshop (https://holvi.com/shop/LuckanRaseborg). Äldre årgångar finns också till försäljning i Luckan, förutsatt att det finns kvar av dem i lager (se s. 127 för mer information). Det går även att läsa äldre årsböcker elektroniskt på Västnyländska kultursamfundets webbplats (www.vastnylandskakultursamfundet. fi). På webbsidan finns ett elektroniskt formulär för medlemsansökan. Medlemmar i föreningen får också 20 % rabatt på föreningens böcker.

6

Johanna Wassholm

Sensation!

Den ryska kejsarjakten Standart på grund i Rilax-fjärden 1907 Standart går på grund Onsdagen den 11 september 1907 inträffade en händelse som för några dagar placerade västra Nyland i världens blickfång. Denna morgon strax efter kl. 8 passerade den ryska kejserliga lustjakten Standart Tullsundet i Hangö, konvojerad av sju torpedbåtar.1 Att den kejserliga bredvimpeln var hissad var ett tecken på att kejsaren Nikolaj II själv var ombord, och med honom hela den kejserliga familjen som bestod av kejsarinnan Alexandra och fem barn – den nyligen tre år fyllda storfursten Aleksej och storfurstinnorna Olga, Tatjana, Maria och Anastasia. Eskadern fortsatte färden till Högsåra, där den svängde tillbaka för att fyratiden på eftermiddagen åter uppenbara sig på Hangö fjärd och styra kursen mot Bromarf. Kejsaren planerade att besöka det monument som år 1870 hade rests på Rilax gårds ägor till minne av det svensk-ryska sjöslag som utkämpats under stora nordiska kriget 1714. Ungefär en halv timme senare rapporterade ögonvittnen som vistats längs stränderna och ombord på ångaren Framnäs – som kort innan passerat Standart – att de hört rasslet av ankarkättingar när man försökt få jakten att stanna och därefter två kraftiga smällar. Standart hade fortsatt rakt framåt när de övriga fartygen i konvojen svängt, och långsamt setts kränga över åt styrbord och bli liggande med 20 graders slagsida.2 Här – på ett grund mellan Horsön och Granskär3 – skulle jakten bli liggande i åtta dagar in-

1. Hufvudstadsbladet 12.9.1907. Den kejserliga familjen hade inför färden vistats i Vederlax, varifrån Standart på tisdag kväll hade avgått mot Högsåra. Helsingfors hade passerats under natten, långt ute på Finska viken.

2. Se t.ex. Hangö 12.9.1907; Hufvudstadsbladet 12.9.1907; Nya Pressen 12.9.1907.

3.Standart hade kört norr om den nordremmare som låg vid Granskär mitt i farleden.

Hufvudstadsbladet 12.9.1907. För skäret används i pressen omväxlande benämningarna Granskär respektive Krianskär. Enligt artikeln ”I Kejsarfartygens farvatten” (Veckans krönika 1907:31, s. 517) använde allmogen benämningen Krianskär, medan Granskär var det namn som stod på sjökorten.

7

nan den kunde lösgöras. Det skulle dröja ytterligare åtta dagar innan Standart hade tätats och kunde avgå till Kronstadt för reparation.4 Nyheten om att Standart – tidens största och ståtligaste lustjakt5 – hade gått på grund med den ryska kejserliga familjen ombord var en nyhet av världsrang och kablades med hjälp av telefon och telegraf snabbt ut i såväl lokal, nationell som internationell press. Dagen efter grundstötningen rapporterade de flesta finländska tidningar om händelsen6, och under de veckor som följde bevakade pressen minutiöst hur räddningsarbetet framskred.7 Standart-olyckan är känd och omnämns i en del historiska verk, men den har inte rönt särskilt stort intresse bland historiker. Jorma och Päivi Tuomi-Nikula har berört olyckan i sitt populärhistoriska verk om de ryska kejserliga familjernas vistelser i Finland, men de har inte i första hand intresserat sig för det lokala perspektivet.8 I den här artikeln behandlar jag hur den finländska pressen rapporterade om Standart-olyckan, bärgninsarbetet och den ryska kejserliga familjens vistelse i Hangötrakten. Därtill behandlar jag kort den olycksutredning som följde och hur händelsen kom att utnyttjas som ett slagträ i den politiska konflikt som präglade de rysk-finska relationerna i början av 1900-talet.

Olycksplatsen i blickfånget Efter grundstötningen härskade kring Standart en förvirrad uppståndelse som Vestra Nyland beskriver enligt följande: ”Amiraler och lakejer, generaler, soldater och matroser trängas om hvarandra. Endast en liten kattunge, tydligen tillhörande de kejserliga barnen, syntes icke ha någon aning om situationens allvar och betydelse”.9 Under det följande dygnet anlände en mängd fartyg till platsen, utöver de torpedbåtar, underhållsfartyg och finska lotsfartyg som ingått i eskadern. Först på plats för att delta i räddningsarbetet var Freja, som kom från Hangö och som kl. 18.30 ankrade i eskaderns närhet med en lokal lots ombord.

Freja tillhörde det revalska bärgningsbolagets lokala agent Karl Boström, vars 4. Vestra Nyland 24.9.1907; 27.9.1907.

5. Om Standart se Jorma & Päivi Tuomi-Nikula, Kejsaren i skärgården. Den ryska tsarfamiljens sommarvistelser i Finland (Esbo 2002), s. 177.

6. Se t.ex. följande tidningar från 12.9.1907: Hangö; Nya Pressen; Åbo Underrättelser; Helsingin Sanomat; Vasabladet. Enligt Hufvudstadsbladet 12.9.1907 hade tidningen hunnit rapportera om olyckan i en extra bilaga redan föregående kväll.

7. Flera tidningar sände korrespondenter till Hangö för att bevaka händelserna på plats.

Jorma & Päivi Tuomi-Nikula, Kejsaren i skärgården. Den ryska tsarfamiljens sommarvistelser i Finland (Esbo 2002), s. 174. De nyheter som publicerades var i alla tidningar i stort sett lika.

8. Tuomi-Nikula 2002, s. 171–175.

9. Vestra Nyland 17.9.1907.

8

Målning av Poljarnaja Zvesda (sv. Polstjärnan) som anlände till Hangö och som den kejserliga familjen avreste med till S:t Petersburg den 28 september. Bild: Wikipedia

vd G. Theslöf likaså befann sig ombord. Bärgningsbolaget hade alarmerats till platsen av S.L. Friis, vd för aktiebolaget Hansa, som sett grundstötningen från en villa i närheten och genast insett situationens allvar. Att obehöriga inte ägde tillträde till olycksplatsen blev genast klart; Freja hälsades med två lösa skott från en vakthavande torpedbåt. Först efter att den kejserliga sviten lämnat Standart tilläts hon påbörja en länsning som pågick hela natten.10 Efter kl. 19 anlände även lotsångaren Mareograf och kryssaren Azia, som hade följt med eskadern, men på morgonen när den passerade Hangö avvikit mot Rilax – sannolikt för att rekognosera inför kejsarfamiljens planerade besök till monumentet senare på dagen. En torpedbåt från eskadern avgick strax efter olyckan till Reval för att tidigt följande morgon återvända åtföljd av fartygen Meteor och Mogustshyj som skulle utföra bärgningsarbetet. När därtill pansarfartygen Slava, Alexander II och Cesarevitj, kryssaren Bogatyr och ett flertal minikryssare under torsdagen anlände till platsen kunde pressen rapportera att ”hela Östersjöflottan nu ligger samlad i trakten av Hangö”. Som mest kretsade ett trettiotal fartyg kring Standart, av vilka 18 uppgavs vara minkryssare och tor10. Nya Pressen 12.9.1907. Nya Pressen (13.9.1907) rapporterar även att dyrbara inventarier evakuerades från Standart; dels till ett tält som rests på Granskär, dels till Azia och möjligtvis även till andra fartyg.

9

pedbåtar med uppdrag att garantera säkerheten och hålla obehöriga på avstånd.

Hela inloppet till Rilaxfjärden och den inre farleden blockerades av pansarfartyg och fyra torpedbåtar som placerades i linjeformation ute i havsbandet. 11 Grundstötningen gjorde sig påmind även på landbacken, när folk från de fartyg som omgav Standart tidvis steg i land från mindre ångslupar. För lokalbefolkningen och nyfikna utomstående som lockats till trakten förblev det dock för de mesta oklart vilka dessa personer var, eftersom ”bevakningsmanskapet noga aktgifver på att inga obehöriga få nalkas”. Det ryktades även om att rysktalande personer – som man antog vara gendarmer som utredde olyckan och letade efter ledtrådar – rörde sig på Hangö udd. Den främsta möjligheten att komma i kontakt med folk från eskadern hade lokalbefolkningen när underhållsmanskap provianterade för det kejserliga köket eller för de övriga hundratals personerna ombord på de olika fartygen. Rilax gård och dess torp, liksom andra gårdar i trakten, fick dagligen besök av manskap som ville köpa mjölk, smör och andra matvaror – ”vad som bara fanns till salu”.12 Proviant för eskaderns behov transporterades också till Hangö från S:t Petersburg.13

Den kejserliga familjen i trakten När grundstötningen skedde intog den kejserliga familjen te på Standarts däck.

Vattnet var fullkomligt lugnt och den orkester som befann sig ombord spelade – när plötsligt en häftig smäll fick teservisen att falla och krossas med ett brak.

Med en gång fylldes däcket av manskap som tog order av fartygets kapten och som hjälpte sviten att se till att kejsarfamiljens medlemmar var i säkerhet. Torpedbåtar kom fram till Standart, och barnen med deras omhändertagare evakuerades inom några minuter. Kejsarinnan och hennes hovdam Anna Vyrubova – som inte kände till skadornas omfattning – skyndade sig ner till hytterna för att försöka rädda alla värdefulla föremål de kunde hitta.14 Tidningarna visste rapportera att regentparet i den dramatiska situationen hade bibehållit ett ”fullkomligt lugn”, men att barnen däremot hade blivit ”häftigt uppskrämda”.15 11. Nya Pressen 12.9.1907; 13.9.1907; 14.9.1907; Wiborgs Nyheter 12.9.1907; Östra Finland 12.9.1907.

12. Nya Pressen 13.9.1907; 15.9.1907.

13. Hangö 17.9.1907.

14. Beskrivningen bygger på de memoarer av kejsarinnan Alexandras hovdam Anna Vurybova som publicerades efter ryska revolutionen. Anna Vurybova, Memories of the Russian Court (London 1923), s. 33–34. Enligt tidningsrapporterna var grundstötningen så häftig att även matroserna föll omkull på däck. Se t.ex. Vestra Nyland 17.9.1907.

15. Nya Pressen 12.9.1907; Vestra Nyland 17.9.1907.

10

Runtom i det ryska riket uppmärksammades med tacksägelsegudstjänster att den kejserliga familjen hade räddats. Ryska ortodoxa kyrkans högsta organ, Heliga synoden, firade gudstjänst i Isakskatedralen i S:t Petersburg, och motsvarande gudstjänster hölls t.ex. i Uspenskij-katedralen i Helsingfors.16 Kejsaren uppgavs strax efter grundstötningen ha varit ovillig att lämna Standart – ett slutgiltigt beslut att hela sviten skulle evakueras hade han tagit först efter att jakten började ta in vatten i aktern. Den första natten tillbringade sviten ombord på underhållsfartyget Azia, där de höga gästerna fick tränga ihop sig på ett betydligt mindre och primitivare utrymme än de var vana vid. Morgonen efter olyckan låg Azia ankrad vid Möön, omringad av tre torpedbåtar, krigsfartyg och lotsfartyget Eläköön. Ett annat kejserligt fartyg, den tremastade hjulångaren Alexandria, hade genast efter olyckan kallats till Hangö från S:t Petersburg för att komma sviten till undsättning. När hon på förmiddagen dagen efter olyckan lade till i Hangö för att hämta kol, utgick man i trakten från att hon hade anlänt för att ”afhämta Deras Majestäter” och transportera dem bort från olycksplatsen. Familjen gick samma eftermiddag alldeles riktigt om16. Nya Pressen 15.9.1907; Hangö 21.9.1907.

Standart hade en längd på över 120 meter och var byggd på Burmeister & Wains varv i Köpenhamn 1893–1896. Foto: Wikipedia

11

bord på Alexandria, som dock inte avlägsnade sig utan kastade ankar på en skyddad plats mellan Rilaxlandet, Svedjeholmen och Storön. Dagen efter Alexandrias ankomst visste tidningarna berätta att familjen sannolikt skulle stanna i trakten ännu ett par dagar. Ingen verkar ha förutsett att sviten skulle avresa först den 27 september – samtidigt med Standart. Den 18 september ankrade på Hangö redd ett större kejserligt fartyg, Poljarnaja Svezda (sv. Polstjärnan), som kallats till platsen från Köpenhamn. Fartyget gick inte in i Rilaxfjärden, utan stannade i Hangö i väntan på att transportera sviten till S:t Petersburg.17 Medan bärgningsarbetet pågick följde den kejserliga familjen – och särskilt kejsaren personligen – noggrant med hur arbetet framskred. Familjen gick även minst två gånger ombord på Standart för att hålla gudstjänst. Den första gudstjänsten hölls på kvällen den 14 september, sannolikt efter att skadorna hade undersökts och Standarts läge var klargjort, den andra strax efter att fartyget hade lösgjorts från grundet den 19 september. Därtill gjorde familjen utflykter i näromgivningen och landsteg på olika holmar. På förmiddagen fredagen den 13 september styrde Alexandria med kejsarens bredvimpel hissad mot Rilax, eskorterad av ett tiotal krigsfartyg och några finländska lotsångare. Hela familjen landsteg vid det monument som 1870 hade rests på Rilax gårds ägor för att uppmärksamma den ryska segern över den svenska flottan under stora nordiska kriget år 1714. Monumentet som restes under Alexander III:s regering hade varit ett populärt besöksmål mellan åren 1884 och 1894 när den ryska kejserliga familjen nästan årligen gjorde långa sommarseglatser i Finlands skärgård.

Minnet av Alexander III:s besök i Rilax levde uppenbart kvar i trakten år 1907 – man nämnde att den plats där Standart nu stött på grund var densamma där ”de kejserliga” förut haft för vana att landstiga för att njuta av den ”natursköna viken med dess härliga omgifvningar”. Nikolaj II hade som tronföljare och son till Alexander III följt med på några av familjens sommarseglatser, och uppgavs under vistelsen ha sagt sig komma ihåg att han 24 år tidigare besökt trakten och då ”äfven varit i Rilax vackra park”. Att han nu valde att stanna kvar i trakten trots olyckan trodde man allmänt att förklarades av att familjen ”funnit sig mycket tilltalade af luften och de vackra omgifvningarna”.18 17. Nya Pressen 13.9.1907; Hangö 17.9.1907; 14.9.1907; Vestra Nyland 17.9.1907; ”I Kejsarfartygens farvatten”, Veckans krönika 1907:31, s. 517; Vurybova 1923, s. 33. Eskaderns avfärd från Hangö finns detaljerat beskriven i Hangö 28.9.1907.

18. Nya Pressen 13.9.1907; 14.9.1907; 15.9:1907; 16.9.1907; Hangö 14.9.1907; 21.9.1907; Vestra Nyland 24.9.1907. Om det ryska monumentet och dess betydelse, se: Johanna Wassholm, ”Storslagen seger eller ärofullt nederlag? Slaget vid Rilax 1714 i svensk, rysk och finsk historiekultur”, Nils Erik Villstrand & Kasper Westerlund (red.), Stor seger – litet nederlag? Perspektiv på sjöslaget vid Rilax 1714 (Åbo 2015), s. 141–144.

12

Hela familjen ombord på Standart 1906.

Aleksej med sin ”djadja” Derevenko (som väl också var med 1907) som ansvarade för hans säkerhet ombord år 1908. (nedan).

Foton: Wikipedia

13

Också en annan utflykt som familjen gjorde till Rilax rapporteras i pressen.

Den 24 september anlände sviten med en ångare till Djurgårdsfjärden vid Bromarf kyrka, och rodde i mindre båtar i land till en brygga vid Grönstrands torp på Rilax gårds ägor. Härifrån promenerade kejsaren och kejsarinnan – åtföljda av tre barn, hovdamer och officerare – den tre kilometer långa sträckan längs en skogsväg till själva gården. Där besiktigade följet ladugården, och fortsatte sedan till den s.k. Södra strömmen som skiljer Storön från fastlandet. Här slog sig följet ner i en backsluttning för att beundra den vackra utsikten innan en ångslup anlände för att transportera dem tillbaka till eskadern.19 Kejsaren tog under vistelsen också tillfället i akt att ägna sig åt jakt som var en av hans favoritsysselsättningar. Baron Osten-Sacken som ingick i sviten sändes i sällskap av några finländska lotsofficerare till Rilax gård för att anhålla om tillstånd att lördagen den 14 september ordna jakt på Storön, som låg på gårdens marker. Samtidigt bad man om att en av gårdens skogvaktare skulle ställas till jaktsällskapets förfogande. På Rilax – som vid den här tiden ägdes av J.F. Aminoff – biföll man “beredvilligt” anhållan, men på grund av dåligt väder kunde jakten förverkligas först på söndagen. Det kejserliga sällskapet jagade från tidig morgon till eftermiddagen; först på Storön och sedan på fastlandet. Enligt tidningsrapporter ordnades jakt flera gånger också under resten av vistelsen. 20 Så mycket mer än detta avslöjar tidningarna inte om den kejserliga familjens förehavanden under de dagar de befann sig i trakten. Sannolikt lockade nyheten om att de stannat kvar på olycksplatsen nyfikna till platsen, men för utomstående var det omöjligt att komma i närheten av familjen. De rigida säkerhetsåtgärder som omgav sviten signalerade enligt Nya Pressen klart och tydligt att ”Deras Majestäter önskade vara ostörda” och ”icke vilja blifva besvärade af åskådare”. Redan samma kväll som olyckan ägt rum hade flera segelbåtar försökt närma sig eskadern, men blivit bryskt tillbakavisade av bevakningsfartyg såg till att obehöriga höll sig på tiotals meters avstånd. Även de kringliggande holmarna var bevakade och det var strängt förbjudet att stiga i land på dem.

I några fall där lokal befolkning ändå lyckats ta sig till stränder eller holmar – i hopp om att få en skymt av den kejserliga glansen – rapporterades att befälet på bevakningsbåtarna beordrade dem att omedelbart avlägsna sig. Att inget lämnades åt slumpen fick en man och kvinna från Rilax som en kväll var på väg hem till Rilax från den lantbruksutställning som pågick i Ekenäs när 19. Vestra Nyland 27.9.1907.

20. Nya Pressen 14.9.1907; 15.9.1907; 16.9.1907. Jakt ordnades enligt pressen även måndagen 16.9 då bytet blev fyra harar, fyra tjädrar, en orre och en hjärpe (Hangö 17.9.1907).

Därtill rapporteras att jakt ägt rum onsdagen 18.9 (Kotka Nyheter 21.9.1907), samt lördagen 21.9 och söndagen den 22.9 då skottlossning hördes på Harön (Vestra Nyland 24.9.1907).

14

olyckan skedde erfara. De kom för nära eskadern och hamnade i strålkastarljuset av en bevakningsbåt som befallde dem att stanna. Då paret inte kunde redogöra för sina avsikter för den rysktalande besättningen blev de förda till närmaste strand, där särskilt kvinnans paraply ”underkastades noggrann besiktning såväl utan som innan”. Enligt tidningsrapporten misstänktes paraplyet sannolikt för att vara ett vapen. När inget oegentligt uppdagades tilläts paret fortsätta färden, dock i strålkastarljus och eskorterade ända hem av ett bevakningsfartyg med ett tjugotal soldater ombord.21

Ansvarsfrågan och politiskt efterspel Standarts grundstötning inträffade i en högst känslig politisk situation. Vårvintern 1907 hade en revolutionär organisation som hade som mål att mörda Nikolaj II avslöjats i marinbasen i Kronstadt. I S:t Petersburg hade man funnit ett antal revolutionära agitatoriska brev skrivna på den kejserliga lustjaktens officiella papper, vilket gav anledning att misstänka att det fanns förrädare ombord på Standart. Detta var särskilt Tidningsurklipp ur Hangö beklämmande med tanke på att de kejserliga 12.9.1907. jakterna hörde till de få platser där Nikolaj II kände att han och familjen var i säkerhet. Som en följd av avslöjandet hade jakterna Standart, Poljarnaja Zvezda och Tsarevna efter islossningen sänts till Kotka – bort från det revolutionära Kronstadt – och en del av besättningen hade bytts ut. I juli avslöjades ytterligare en sammansvärjning; det uppdagades att anarkister hade tillverkat bomber i Kuokkala (ry. Repino) på Karelska näset, vilket fick den finlandsfientliga tidningen Rossija att peka ut Finland som ett näste för planering av terrordåd.22 21. Nya Pressen 13.9.1907; 14.9.1907; 15.9.1907. Om lantbruksutställningen i Ekenäs, se Vestra Nyland 13.9.1907.

22. Tuomi-Nikula 2002, s. 171; Jorma & Päivi Tuomi-Nikula, Nikolai II. Suomen suuriruhtinanas (Jyväskylä 2010), s. 157–158.

15

Mot bakgrund av det allmänna säkerhetsläget är det föga överraskande att Standarts grundstötning satte rykten i rörelse. Bland societeten i S:t Petersburg cirkulerade rykten om att olyckan hade orsakats av ett terrordåd; enligt ett av dessa hade revolutionära lyckats detonera en bomb i Standarts för, enligt ett annat hade fartyget kört på en mina.23 Oavsett vad som låg bakom olyckan var det ur kejsarens synvinkel av största vikt att någon skulle ställas till svars. I offentligheten var den stora frågan huruvida skulden skulle läggas på fartygets befäl eller på lotsen, den 70-åriga lotsuppsyningsmannen Johan B. Blomqvist som stått på kommandobryggan när olyckan skedde och sades ha fällt ”tårar av grämelse” när grundstötningen var ett Försärkings Tidskrift 1907 (11–12), faktum.24 Den ryska tidningen Birshevaja Ve- s. 144. domosti citerade några dagar efter grundstötningen en rysk amiral som menade att lotsen var den huvudskyldiga, dock endast om man kunde leda i bevis att han lotsat fartyget utan att känna till farvattnen. Om det däremot visade sig att Standarts kommendör inte följt lotsens anvisningar, var skulden befälets. På ett principiellt plan lade amiralen dock den största skuldbördan på det ryska marinministeriet, som på de nästan hundra år Finland varit en del av Ryssland inte lyckats få till stånd tillförlitliga sjökort – med följden att Standarts ”öde nu anförtros åt en finsk kustbo”.25 Den finländska pressen lade skulden på det ryska befälet som man påstod hade tagit beslutet att styra in det alltför djupgående fartyget i den ”ytterst farliga” farleden, medan den försvarade Blomqvist som beskrevs som en erfaren och skicklig lots som var väl bekant med farvattnen kring Hangö.26 Att Nikolaj inte anklagade Blomqvist för olyckan blev snart

23. Tuomi-Nikula 2002, s. 174.

24. Nya Pressen 13.9.1907. Det ryktades även om att Blomqvist själv sagt att han alltid framfört reservationer när fartyg ville gå in i den krokiga och svårnavigerbara farleden till Bromarf.

25. Referat av Birshevaja Vedomostis artikel i Nya Pressen 14.9.1907.

26. Som bevis anförde man bland annat att Finska ångfartygsaktiebolaget inte tillät sina större på utlandet gående ångare att trafikera farleden, trots att dessa var hälften mindre än Standart.

Nya Pressen 12.9.1907. Alexander III hade färdats i farleden med jakten Tsarevna, som var betydligt mindre än Standart. Hufvudstadsbladet 12.9.1907.

16

uppenbart; han fick fortsatt förtroende och fungerade som lots också ombord på Alexandria dit den kejserliga sviten flyttade.27 I den rättegång som inleddes i S:t Petersburg i slutet av november stod finska lotsverkets chef, lotsdirektör Nikolaj Sjöman, som anklagad i egenskap av representant för finska lotsväsendet. Blomqvist var inkallad som vittne.28 I domen som gavs i början av december befriades dock finska lotsväsendet, medan fartygets befäl dömdes. Standarts kapten, I.I. Tjagin avskedades och konteramiral K.D. Nilov fick en reprimand. Efter ett ingripande av Nikolaj II upphävdes dock domarna – kejsarens goda vän Tjagin var efter en tid tillbaka som kapten för Standart, medan Nilov fick en befordran. En okänd löjtnant vid namn Saltenov fick i stället för sina förmän sitta sju dagar i arrest. Det hårdaste straffet fick slutligen konteramiral E.N. Stsenovits, som på tjänstens vägar fungerat som åklagare i fallet och avskedades.29 I Finland var man från början medveten om att den rysknationella opinionen sannolikt skulle utnyttja olyckan för att driva en fråga som sedan årtionden tillbaka hade ansträngt de finsk-ryska relationerna.30 Nya Pressen rapporterade redan några dagar efter grundstötningen att den finlandsfientliga tidningen Novoje Vremja i händelsen hade hittat en ”för bladet kärkommen anledning, att angripa finska lotsverket”. Rysknationella kretsar hade sedan 1870-talet uppfattat det faktum att det finska lotsverket var helt oavhängigt av Rysslands marinministerium som ett allvarligt missförhållande i ljuset av de ”separatistiska” tendenser som man anklagade finländarna för. Att ryska krigsfartyg i den militärstrategiskt viktiga men svårnavigerbara finländska skärgården var helt beroende av det finska lotsverket hade lett till att det ställts krav på att Ryssland måste göra sig till den finländska skärgårdens ”verkliga husbonde och icke stå i fullständigt hjälplöst beroende af de finska lotsarna”. Där tidigare försök att knyta det finska lotsväsendet till det ryska marinministeriet hade misslyckats, erbjöd nu Standarts grundstötning – ”som hotat med de allra sorgligaste följder” – en ny möjlighet att uppnå målet.31 27. Nya Pressen 13.9.1907.

28. Se t.ex. Nya Pressen 27.11.1907. När olyckan skedde befann sig Sjöman i egenskap av lotsdirektör ombord på lotsångaren Eläköön. Hufvudstadsbladet 12.9.1907.

29. Att rättegången var avslutad rapporteras t.ex. i Hangö 3.12.1907. Om följderna, se Tuomi-Nikula 2002, s. 172, 175.

30. Om den rysk-finska konfliktens bakgrund, se t.ex. Juhani Mylly, Kansallinen projekti.

Historiankirjoitus ja politiikka autonomisessa Suomessa (Åbo 2002), s. 200–206. De ryska reaktionerna på olyckan och den ryska pressens rapportering refereras i de finländska tidningarna.

Se t.ex. Hufvudstadsbladet 15.9.1907.

31. Nya Pressen 16.9.1907.

17

Även om Standart-olyckan inte direkt ledde till att det finska lotsverket blev underställt det ryska marinministeriet, levde minnet av incidenten kvar i såväl finsknationella som rysknationella kretsar. När man år 1909 uppmärksammade hundraårsminnet av Finlands inkorporering i det ryska riket, förklarade en skribent i Hufvudstadsbladet att finländarna kände sig föga motiverade att delta i firandet jämsides med ryska nationalister som inte ens hade dragit sig för att ”göra vårt folk misstänkt för försök till kejsarmord”.32 När det finska lotsverket sedan år 1912 slutligen underställdes det ryska marinministeriet, ansågs Standart-skandalen de facto ha varit en bidragande orsak till att så skedde.33 Standarts grundstötning kan således betraktas som en i mängden av mindre och större incidenter som under det finska storfurstendömets två sista årtionden bidrog till att stärka konflikten mellan finsk- och rysknationella intressen inom imperiet.

Johanna Wassholm är filosofie doktor i allmän historia och forskare och timlärare vid Åbo Akademi. I sin forskning har hon intresserat sig för språklig och nationell identifikation och för etniska minoriteter under det finska storfurstendömets tid 1809–1917, samt för hur historia skapats och brukats i relationerna mellan Finland och Ryssland.

32. Hufvudstadsbladet 18.9.1909, s. 6. T.ex. den finlandsfientliga tidningen Russkoje Znamja menade att finländarna hade låtit bli att märka ut grundet på sjökartan med syfte att få ryska krigsfartyg att gå på grund, vilket skulle kunna starta ett krig som gav finländarna en chans att ”höja upprorets fana”. Referat i Nya Pressen 20.9.1907.

33. Iisakki Laati, Lots- och fyrväsendets i Finland historia 1808–1946 (Helsingfors 1949), s.

193.

18

Viveca F. Ramstedt

G.J. Ramstedt – nationsbyggaren med rötter i Västnyland Den 25 maj 2015 avtäcktes i Ekenäs ett minnesmärke över Gustaf John Ramstedt vid Norra Strandgatan1. Vid avtäckningsceremonin sparade Japans och Sydkoreas ambassadörer inte på berömmet när det beskrev Ramstedts betydelse i deras hemländer. Jag tar mig friheten att citera den svenska texten på minnesmärket:

Gustaf John Ramstedt är en av den finländska vetenskapens mest lysande stjärnor.

Från fattiga förhållanden steg han till den vetenskapliga forskningens höjder. Internationellt sett hör han till de mest berömda i den finländska vetenskapens historia.

Efter studier i klassiska, orientaliska och finsk-ugriska språk vid Helsingfors universitet genomförde han ett flertal expeditioner (1898–1912) till Mongoliet, Östra Turkstan, Södra Ryssland, Kaukasien och gränsen till Afghanistan. År 1917 utnämndes han till e.o. professor vid Helsingfors universitet, en tjänst som han innehade till 1941. Bland hans verk kan nämnas en grammatik över det koreanska språket och en ordbok över det kalmuckiska språket. Ramstedt anses vara grundaren av den moderna vetenskapliga altaistiken, ett forskningsområde som koncenterar sig på de centralasiatiska folken, språken och kulturerna. Språkligt omfattar altaistiken framför allt de turkiska och mongoliska grupperna samt mandschuriskan, koreanskan och japanskan. Åren 1919–1929 var han det självständiga Finlands första chargé d’affaires i Fjärran Östern med Tokyo som stationeringsort.

Perspektivet jag här valt är att inte presentera G.J. Ramstedt som vetenskapsman, upptäcktsresande eller diplomat utan att försöka teckna ett personporträtt med avstamp i hans barndomslandskap och i honom som folkbildare, nationsbyggare och levnadskonstnär. Det är få som känner till att G.J. Ramstedt hade en förankring i Västnyland, i dagens Raseborg. Han föddes i Ekenäs, tillbringade en stor del av sin ungdoms- och studietid i Ekenäs skärgård och sina sista levnadsår på Kila gård i Öby.

1. Texten är en något omarbetad version av mitt föredrag, G.J. Ramstedt – ett personporträtt tecknat i tid och rum, framfört vid seminariet den 22.5.2015 i Ekenäs med anledning av att minnesmärket avtäcktes.

19

Jag har varsamt grävt igenom släktens arkiv, dagböcker, brev, fotoalbum men också biografier, historiker och artiklar. Mycket har försvunnit i okända landskap men jag har hittat en hel del och mera kan ännu grävas fram för att sammanfogas till en berättelse som utspelades för över 100 år sedan i min farbrors och fars dysfunktionella familj.

Jag börjar min berättelse med Västnyland som kulturell förankringsplats där släkten funnits och fortfarande finns och dit många återvänt.

G.J. Ramstedt. Foto: Privat samling

Rötterna Då Gustaf John föddes den 22 oktober 1873 var föräldrarna Gustaf Adolf Ramstedt (f. 1846 i Pojo) och Edla Matilda Holmberg (f. 1850 i Pojo) samt deras tvååriga dotter Augusta (f. 1871) inhysta hos skomakare Gustaf Adolf Holmberg vid Slottsberget i Ekenäs. Skomakaren Holmberg var kusin till Edla Matilda.

I Pojo församlings dopbok för år 1873 står han och hustrun Gustava Ulrika Fagerström upptagna som Johns faddrar. Dopet förrättades av kapellan Odert Reuter, en person som några årtionden senare skulle korsa Johns väg. Året 1873 arbetade Johns far, Gustaf Adolf, med att konstruera järnvägsbron över Pojoviken. När arbetet med Hangöbanan tog slut fick han jobb vid järnvägsverkstaden i Hangö och familjen flyttade med honom från Ekenäs till Hangö. Sedan blev det Dalsbruk och Nådendal och till sist bosatte sig familjen i Raunistula utanför Åbo då det var dags för John att börja i Lancasterskolan.

Familjen var emellertid skriven i Pojo församling ända till 1881 innan de som Raunistulabor fördes över till S:ta Maria församling.

20

Gustaf Adolf hade mist sin far, klensmeden Adolf Ramstedt, i tyfus när han var 15 år gammal men hans mor, Johns farmor, bonddottern Gustava Maria Selenius, med rötter i Djeknekulla och kyrkbacka hemman i Pojo, levde på kyrkbacken i Pojo ända till 1888 och dog 83 år gammal. Hon lär ska ha haft ett stort inflytande över sina barn och även barnbarnet John.

Ramstedtarna hade varit fin- eller klensmeder i rakt nedstigande led i över 200 år med djupa rötter i den västmanländska bruksmiljön. Det var Johns farfars far, klensmeden Anders Andersson Ramstedt, som efter lilla ofreden på 1740-talet slog sig ner i Fagervik. Han dog där i en ålder av 80 år. Före det hann han skaffa sig 16 barn med två fruar. Den första frun var Elisabeth Walentin, dotter till mästersmeden i Ramnäs bruk i Fellingsbo i Sverige. Hans andra hustru var Sara Hasselgren från Pojo. Från denna barnrika familj spred sig ramstedtar över bruken i hela Nyland. Johns far, Gustaf Adolf, var första generationen som inte förde klensmedsyrket vidare. Men även han hade gått i smedslära vid Fiskars bruk.

Vid sekelskiftet då de traditionella hantverksyrkena förändrades drabbades även finsmidet. Att sköta ångmaskiner blev ett nytt yrke i de mekaniska verkstäderna i det autonoma storfurstendömet. Gustaf Adolf prövade på många yrken: torpare, sjöman, symaskinsförsäljare, frikyrklig predikant och affärsman innan han började med ångmaskiner och blev maskinist på fartyg med destination Amerika. Och på den vägen blev han. Det han hade glömt var att meddela familjen att han för att finansiera resan hade intecknat hemmet på Konsavägen 10 i Raunistula. Det betydde stora ekonomiska problem för Edla Matilda. Tillsammans med andra blev hon hyresgäst i sitt eget hem och för resten av livet i stort sett beroende av Johns och de övriga barnens hjälp och stöd.

Edla Matildas far var landbonden Reinhold Holmberg (f. 1818) från Starrböle i Pojo. I Pojo sockens historia del III omnämns Reinhold Holmberg som den som 1865 dräpte åtta vargungar. Där finns även en anteckning om sonen, skolmästaren Anders Johan Holmberg (f. 1860) som organisatör av läsförhör och övervakare av sedligt liv. Reinhold och Josefina Wilhelmina Dönsberg (f. 1821 i Pojo) hade flera barn som bodde i Ekenäs skärgård. Här kan förutom Anders Johan dottern Gustava Lovisa (f. 1855) nämnas. Hon hade gift sig med August Emil Sifverberg (f. 1857) från Furuholmen på Kopparö. Vid 1870-talets slut hade Silfverberg blivit hemmansägare av Kopparö gård, en gård med anor från tidigt 1700-tal.

I biografier och hågkomster har författarna i förbigående tecknat Edla Matilda som klarsynt, viljestark och klok. Hennes ambition att ensam utan ekonomiska möjligheter uppfostra och skola barnen är beundransvärd. Fyra av sönerna började som frielever i herrskapsskolan Åbo klassiska lyceum, den gamla katedral21

skolan. Av dem fick John som var äldsta sonen och min far Armas Zacheus (f. 1894) som var yngsta, avgångsbetyg från sista klassen och skrev in sig som studerande vid Kejserliga Alexanders Universitet i Helsingfors. Min farmors dröm var att pojkarna skulle bli präster. Den uppfylldes inte. John var visst den enda som på allvar övervägde detta. Av de få brev jag funnit som berör syskonrelationerna och förhållandet till modern kan man utläsa att John var den centrala gestalten.

Barndomen som en ”ond skepnad” I sina tidiga minnesanteckningar reflekterar John över vilken inverkan inte bara barndomsmiljön utan framför allt föräldrarna haft för hans personliga utveckling. I ett utkast till en eventuell påbörjad biografi har han formulerat sin klasstillhörighet och torftiga barndom som en ond skepnad som följde honom genom hela livet. ”Jonkinlaisena pahana hahmona se on seurannut minua läpi koko elämäni, sillä jo varhain huomasin, että muilla oli tavallisesti parempi koti ja sydämellisemmät välit vanhempien kesken ja vanhempien suhteen.”* De val han gjorde senare i livet blir mera begripliga mot denna bakgrund.

Gustaf Adolfs tillkortakommande när det gällde att försörja sin stora familj kan förklaras med den ekonomiska nedgången och den politiska oron i landet.

Men bara delvis. Han har beskrivits som praktiskt lagd, kreativ men i hans personlighet fanns drag som nyckfullhet och hållningslöshet blandat med häftigt temperament och alkoholproblem. Han återvände 1922 till sina hemtrakter sjuk och fattig efter 20 år i Amerika och dog fyra år senare på kyrkbacken i Pojo.

Min farfar och farmor försonades aldrig. Hon dog 1929 och ligger begravd i Åbo, han på kyrkogården i Pojo.

Den andliga stimulans och uppmuntran som föräldrarna inte kunde ge John kompenserades främst av hans mors släktingar, silverbergarna och holmbergarna på Kopparö och Skåldö. Åren mellan studenten 1892 och filosofie kandidatexamen 1895 blev viktiga för John som tillbringade långa tider på Kopparö gård. ”Morbror” August Emil Silfverberg var engagerad i skolfrågor och tillsammans med bl.a. Odert Reuter, E.A. Biström och Vidar Lindqvist arbetade de målmedvetet för att den första folkskolan i Ekenäs landskommun skulle placeras på Skåldö. Skolan kunde öppnas den 1 september 1884 inhyrd i Skåldö Vestergård. Invigningstalet hölls av Odert Reuter, samma pastor som döpt John elva år tidigare. A.E. Silfverberg var även grundande medlem av Ekenäs skärgårds ungdomsförening och medlem av föreningens första styrelse.

Det är här bland lärare och folkbildare John finner en fristad där han kan tänka, läsa och skriva ifred för stojiga småsyskon och kanske framför allt för fa22

dern. Här får han det stöd och den uppmuntran han behöver för att orka med de krävande studierna under sin tid vid universitetet. Han skriver i sin dagbok hur han hjälper sonen i huset, Anton Silfverberg, med läxläsning men också hur han simmar i Sandviken och skriver dikter på Kvarnberget på Kopparö. Här ett citat ur hans notationsbok från 1894:

Hade den 29 december ankommit i sällskap med V(?). Holmberg till Kopparö.

Kl. 4 föredrag på Skåldö med 200 åhörare. Återfärd från Kopparö till Fiskars med morbror Anders som skjutsare.

3.1 från Fiskars till Gammelby. Läste psykologi: Ajatus, ymmärrys ja järki.

4.1 Morbror Anders från Kopparö för mig till Karis med kappsäcken. Ett brev hem.

Ankommer om aftonen till Kopparö. Läste med Anton Silfverberg. Läser sanskrit.

7.1 Till Ekenäs från Kopparö, kyrkofärd.

9.1 Reste på aftonen med skridskor till Ekenäs från Kopparö.

13.1 hade roligt på Kopparö till kvart i 11.

14.1 Avfärd från Kopparö till Finnby. Föredrag och middag hos kapten Forsström.

De föredrag han håller handlar om nykterhet och ur Johns anteckningar framgår att åhörarna varierar från ett hundratal till ett tiotal. Redan på femte klassen i lyceet anslöt han sig till den svenska nykterhetsföreningen Hoppet, men på grund av meningsskiljaktigheter gick han över till den finskspråkiga lokalföreningen Toivo II. Han skriver ett fyrtiotal gripande dikter om nykterhet och gör

Där Kopparö gård en gång låg finns numera ett campingområde. På bilden den gamla gården, varav så gott som ingenting är bevarat i dagens läge. Foto: Privat

23

sig redan då känd som en god talare och produktiv lyriker. Innehållet är rakt på sak och det är ingen tvekan om att han haft sin far som förebild.

Hans engagemang i nykterhetsrörelsen som började under skol- och studietiden i Ekenäs skärgård följer honom livet ut. Det blir även en viktig inkomstkälla senare i livet. Under tre år var han agitator, kolportör och sekreterare för Raittiuden Ystävät. Då var han redan docent vid universitet och lärare vid Lahden Yhteiskoulu. Som kuriosa kan nämnas att i en encyklopedi om nykterhet och alkoholfrågor från år 1971 är G.J. Ramstedt ett sökord.

De värderingar han fick av holmbergarna och silfverbergarna och andra skärgårdsbor följde honom genom livet. De var förebilder för John och han övervägde allvarligt att bli lärare. Under hela studietiden gav han privatlektioner åt barn i Helsingfors- och Åbofamiljer. Under åren 1895–97 verkade han som lektor i svenska och engelska i Turun suomalainen lyseo. När John fick ett lärarjobb vid Lahden Yhteiskoulu i språk och geografi flyttade familjen till Lahtis. Han hade gift sig 1897 med Ida Josefsson (f. 1876 i Nagu) fosterdotter till hovrättsasessor August Rosendahl i Åbo. Deras första barn Sedkil Aliisa föddes samma år.

John var ordinarie lärare mellan åren 1905–1917 vid ovannämnda skola men tjänstledigheterna var många och långa på grund av alla forskningsresor och vetenskapliga uppdrag. Hans forskarbana avbröts med andra ord flera gånger av lärar- och upplysningsarbete och kantades av ständiga problem med att få ekonomin att gå ihop för den växande familjen.

Folkbildaren och nationsbyggaren Uttrycket ” äidinkieli voittaa isänmaan” har myntats av professor Päivi Setälä.

Men i Johns fall kan man säga ”isänmaa voittaa äidinkielen”**. Han insåg rätt tidigt vilka legitimitetsproblem som skulle uppstå ifall ett självständigt Finland styrdes enbart av en liten svenskspråkig elit. I topeliansk anda ville han bygga nationen underifrån genom att upplysa och bilda folket i syfte att skapa en nation och nationell samhörighet. För John var motivet fosterländskhet, patriotism och man kan se vissa nationalromantiska drag hos honom som att skriva förordet till den japanska översättningen av Kalevala. Men bakom hans engagemang för det finska språket fanns personliga upplevelser från tiden i Åbo. Jag plockar ett citat ur Harry Haléns omfattande biografi Biliktu Bakshi, den kunniga läraren: ”Jag kände solidaritet med de finskspråkiga eftersom de var lika föraktade och fattiga som jag själv”. Texten är skriven år 1916 på fornturkiska.

Bristen på gemenskap och samhörighet med de svenska borgarna i Åbo gjorde att John tog avstånd från den svenska nationella rörelsen som ledde till att Svenska folkpartiet grundades. Han sökte sig till finskspråkiga intellektuella och 24

under hans framgångsrika universitetskarriär kan han närmast betecknas som förkämpe inte bara för finskt nationellt uppvaknade utan även mer generellt för minoriteters rätt till språk och självstyre.

John hade redan under tiden som lärare i Lahtis tagit del av kommunalpolitiken och åren 1912–14 satt han i stadens fullmäktige. Han stödde det ungfinska partiet och medverkade till att nya lokalavdelningar grundades i Lahtistrakten.

Staden anlitade honom flitigt som sakkunnig i bildnings- och skolärenden. Som förtroendevald i stadsfullmäktige ägnade han sig även här åt nykterhets- och utskänkningsfrågor. En politik som inte till alla delar tillfredsställde handelsmännen och affärsidkarna i staden.

Johns engagemang för finsk-ugriska språk, vid sidan om de altaiska, och hans medlemskap i det Finsk-ugriska sällskapet (SUS) skulle jag beteckna som pragmatiskt. Medverkan i sällskapet styrdes främst av en strävan att få resurser för att fortsätta med forskningsverksamheten samt av relationen till hans mentor, professor Otto Donner, sällskapets grundare. Som någon ivrig förespråkare av den fennomanska ideologin, som företräddes av flera i sällskapet, kan jag inte se honom. Han representerade dem som motsatte sig att sällskapet skulle ha en bredare samhällspolitisk agenda än den rent språkvetenskapliga.

Paradoxalt nog kom den japanska delegationen att påverka lösningen av Ålandsfrågan till Finlands fördel när generalförsamlingen i Nationernas förbund (NF) behandlade ärendet den 24 juni 1921. Enligt Johns berättelse hjälpte han japanerna genom att i all hast sammanställa en promemoria som kopierades och delades ut till alla i delegationen. I den motiverade han varför Åland geopolitiskt var en naturlig del av Finland och inte av Sverige. Den japanska delegationen var m.a.o. till allmän förvåning väl förberedd när frågan kom upp till behandling i generalförsamlingen. Hade Åland tillfallit Sverige är det sannolikt att utgången av språkfrågan i vårt land hade varit en annan. Var Johns motiv för lobbandet i Ålandsfrågan att sålunda försäkra sig om att svenskan fortsättningsvis skulle vara ett av Finlands två officiella språk? Det kan vi inte veta, men hans brinnande intresse och återkommande engagemang för minoritetsspråk och -kulturer går inte att ta miste på.

Johns sociala kompetens gjorde honom till en skarpsynt iakttagare men det politiska spelet behärskade han inte och det uppdrag som Utrikesministeriet ville att han skulle utföra som militärstrategisk rapportör i Japan kände han inte för. Han förblev en humanist i själ och hjärta. Men som renässanspolitikern och -författaren Machiavelli fyndigt formulerat kan det i politiska sammanhang gälla att ”Det bästa är det godas fiende”.

Att så är fallet kommer tydligt fram i Finsk-ugriska sällskapets, Prometheusklubbens och i Finland-Sovjetunionensamfundets verksamhet där John var aktiv 25

medlem. Man ville så gärna stöda de förtryckta folken som tillhörde de etniska och språkliga minoriteterna i Sovjetunionen och jobba för deras rätt till självbestämmande. Men föreningarnas engagemang för utsatta broderfolk var inte alltid så väl genomtänkt. Föredrag på Prometheus-klubben om kalmuckernas ärorika historia eller skildringar om terror och svält i Ingermanland och Östkarelen gick inte riktigt ihop med strävan att skapa kontakter och planera samarbete med forskare från Sovjetunionen.

I Finsk-ugriska sällskapet och Prometheus-klubben fanns det de som hade politiska kopplingar till Akateeminen Karjala-Seura (AKS) och tankar om ett Stor-Finland. Men Johns motiv att delta i verksamheten föreföll inte vara maktpolitiska utan motivet var att forskarna skulle kunna fortsätta den akademiska forskningen i Sovjet. Då han på Finsk-ugriska sällskapets årskongress 1935 valdes till första viceordförande betonade han att sällskapets verksamhet inte behöver omfatta annat än forskning i finsk-ugriska och altaiska språk och kulturer.

Men man kan nog se en viss politisk naivitet hos språkforskarna i sällskapet när det gäller att bjuda in kolleger som representerade minoritetsfolk i Stalins Sovjetunion. Dessa kunde råka illa ut, om inte i 1930-talets eller i det efterkrigstida Finland, så när de återvände hem.

Levnadskonstnären I förordet till den svenska utgåvan av Sju resor till Östern skriver språkforskaren, professor Björn Colliander att Gustaf John Ramstedt var mer än en vetenskapsman: ”[...] han var en levnadskonstnär, stilkonstnär, poet och diplomat.

Hos Ramstedt förenades en hög intelligens förunderligt väl med en naiv tilltro till människonaturens inneboende godhet. Den tilltron tycks aldrig ha blivit sviken.”

Naiv tilltro till människonaturens inneboende godhet, konstnärlig, med sinne för detaljer och teatrala scenerier. Ja, hos John förenas många intressanta egenskaper. Osökt går mina tankar om levnadskonstnär till farfar Gustaf Adolf och den bild jag fått av honom.

John byter skepnad efter plats och människor han möter, ibland tvingad av omständigheterna. Men han ger också läsaren bilden av att han gillar att klä ut sig, att spela olika roller. Under sina långa resor österut är han ibland järnvägstjänsteman, ibland läkare, rysk bonde eller mongol, för att inte nämna diplomat eller professor allt efter vad situationen kräver. Han beskriver öppenhjärtigt hur tseremisser, kirgiser och mongoler förhåller sig vördnadsfullt till honom.

Livfullt återger han en episod i Urumtsij då en eskort med 200 tungt beväpnade kalmucker på kommando kastar sig raklånga ned från hästryggen och 26

slår pannorna mot marken för att tillbe Biliktu Bakshi, den kunnige läraren.

Det här är fattiglappen från Raunistula i Åbo som inte vågade berätta för herrskapspojkarna i Åbo klassiska lyceum var han bodde. ”Om jag också skulle ha berättat så skulle ändå ingen av dem vågat besöka Raunistula”.

Han som uppfattade sig osäker och utanför i de finlandssvenska borgarkretsarna tar revansch, i Mongoliet, i Ryssland och i det kejserliga Japan.

Han beskriver absurda situationer som drabbar honom i det ryska jätteimperiet. Han berättar om en ogenomtränglig hierarki och en maktapparat som många tar sig igenom med hjälp av mutor och skurkmetoder. Intelligent men slugt klarade han många svåra och farliga situationer under sina resor genom Ryssland. I dagens universitetskretsar skulle man säkert uppskatta hans förmåFrån minnesutställningen i Ekta år 2015. Foto: ga att nätverka och hans sociala V.F. Ramstedt. kompetens. Aulis J. Joki beskriver i förordet till Lähettiläänä Nipponissa honom som: ”[...] en sympatisk, hjärtlig, anspråkslös, humoristisk och sällskaplig person”.

På det individuella planet var han tjänstvillig och hjälpsam gentemot farmor, familjen, vänner och kolleger. Han skötte deras ärenden på olika sätt och framför allt översatte han offentliga handlingar av varierande slag, privata intyg och brev till alla världens språk allt efter behov. Nämnas kan att C.G. Mannerheim fick goda råd och rekommendationer av John inför sin expedition till Mellersta Asien. Men vill man hitta någon negativ egenskap hos John så kan man subjektivt beskriva honom som opraktisk, något egocentrisk, och som de flesta framgångsrika akademiker och inspirerande föreläsare var han narcissis27

tiskt lagd. I breven till hustrun missar han inte att redogöra för alla krämpor och sjukdomar som drabbar honom.

Påsken 1903 beklagar han sig i ett brev till Ida: ”Bor bland smutsiga kalmucker. De är lata och vårdslösa. Det är svårt att hushålla när man inte är van.

Om du ändå skulle ha kommit med”. Påpekas kan att Ida vid den tidpunkten torde ha väntat deras fjärde barn. Hennes uppdrag, vid sidan om barnomsorg, är att sköta hans affärer och utföra olika, ibland privata uppdrag och tjänster som hänför sig till hans arbete som internationell forskare och handledare för studerande.

Dessa uppdrag är många.

Sjukdomar och dödsfall Ett minnesmärke över G.J. Ramstedt avtäcktes vid Norra drabbade barnen i familjen. Strandgatan i Ekenäs den 22 maj 2015 i närvaro av De hade fått namn efter städer de koreanska och japanska ambassadörerna. Foto: V.F. i Asien som deras far besökt. Ramstedt Inget av barnen gick i hans fotspår på den vetenskapliga banan men två av dem, nämligen dottern Elma Tsetsek (f. 1902) som följt honom på resan till Japan och sonen Erdem Olavi (f. 1904), valde den diplomatiska banan och kom att jobba på finländska beskickningar utomlands.

Ekonomin blev bättre under de sista årtiondena. Familjen vistades långa tider på Kila gård i Öby, ett betydligt anspråkslösare ställe än dagens blomstrande lantgård. Kila blev en tillflyktsort och fast punkt. Här är John hobbyodlare, experimenterar och introducerar med bättre och sämre framgång nya växter från Asien. Han planterar körsbärsträd och sänder oljerika sojabönor till Valio för att väcka intresset för försöksodling. På Kila jobbar även tre jakuter som flytt från fångläger i Sibirien. I slutet av 1940-talet bor paret året om på gården vilket tär på Johns och Idas krafter. Här styr Ida med fast hand barn, barnbarn och 28

under kriget även inhysta brorsbarn medan John fördjupar sig i koreansk grammatik och etymologi. * * * I G.J. Ramstedts skepnad har vetenskapsmannen ett bredare uppdrag och ansvar än enbart att söka kunskap för kunskapens skull.

Han har ett socialt och i viss utsträckning ett samhällspolitiskt ansvar. Han var en skicklig berättare, poet, kåsör, en stilmänniska, folkfostrare och folkbildare. Någon politiker i egentlig mening var han inte. Han var en Viveca F. Ramstedt: verklig humanist som förenade traditionen Vita Contemplativa med Vita Activa, ett liv i (f.1947) är pol.lic. och tanke och begrundan med ett liv i utåtriktad pensionerad lektor i handling och ansvarstagande. statskunskap vid HelHan slutade sitt framgångsrika liv i samma singfors Universitet. trakt där han föddes och tillbringade sina tidiga, men avgörande ungdomsår; i dagens Jag är född och bosatt i Raseborg. Han kände solidaritet med sin bakHelsingfors men numegrund, den miljö han kom ifrån. Kanske hans ra också fritidsboende i starka behov att legitimera sig och sin forskEkenäs och på Skåldö. ning inte bara för finansiärer och kolleger Är för närvarande fullt utan för hela folket ska ses mot denna bakgrund. Han ville leva med och bland mänsysselsatt med att reda niskor och ville alla människor väl. Han levde upp min fars efterlämav minnet från sina resor och de människor nade arkiv och med ett han mött. G.J. Ramstedt efterlämnade både bokprojekt som bygger historia och historier. Han är värd att minnas på händelser i mina och förtjänt av ett minnesmärke i Ekenäs. farföräldrars och far* Som något slags ond skepnad har den [barndomen] följt mig genom hela livet, för redan tibröders liv från slutet digt märkte jag att andra för det mesta hade av 1800-talet fram till ett bättre hem och att förhållandet mellan föråren efter kriget. äldrarna och till dessa var mer hjärtligt. (red. övers.) ** Modersmålet övervinner fosterlandet” respektive ”fosterlandet övervinner modersmålet. (red. övers.)

29

Källor:

Borg, Fjalar: Ekenäs landskommun 1865–1976, Ekenäs tryckeri 1977.

Halén, Harry: Biliktu Bakshi. The Knowledgeable Teacher. G.J. Ramstedt´s Career as a Scholar. FUS. Helsinki 1998.

Pojo sockens historia, del III. (red. Werner E. och Gunvor Nordström). Pojo kommun. Pojo 1966. ss. 277–283.

Ramstedt, G.J.: Sju resor till Östern 1898–1912. Söderströms/Natur & Kultur (flera utg.)

Ramstedt, G.J.: Lähettiläänä Nipponissa. Muistelmia vuosilta 1919–1929.

WSOY (flera utg.).

Ramstedt, Viveca: Språkforskaren och diplomaten G.J. Ramstedts väg från Ekenäs till Tokyo. SSKH informerar. Helsingfors universitets tryckeri. Dec. 1998.

Salminen, Timo: Aatteen tiede. Suomalais-Ugrilainen Seura 1883–2008. SKS. Porvoo 2008

Biström, Bruno Alfreds skriverier. Opubl. promemoria Brev, anteckningar, m.m. (osorterad samling) Armas Z. Ramstedts arvingar Nationalbibiliotekets handskriftssamling. Coll. 175. G.J. Ramstedt (brev, dagböcker, Annotations-Almanack 1894, m.m.)

Nationalarkivet. G.J. Ramstedtin kokoelma 602:172

30

Christoffer Holm

Ett sekel av kreativitet, gemenskap och västnyländska kulturgärningar Västnyländska ungdomsringen 100 år 1917–2017 Att vara årsbarn med republiken Finland och fylla 100 år 2017 är ganska få förunnat. Under ett sekel hinner flera generationer vara med om att bygga upp ett samhälle och en kultur.

Under ett sekel hinner ideal omvandlas och intressen förändras. Under en sådan period har Västnyländska ungdomsringen verkat som takorganisation för den finlandssvenska ungdomsföreningsrörelsen i västra Nyland. I 100 år har Västnyländska ungdomsringen, förkortat VNUR eller bara Ringen i dagligt tal, fungerat som en innovatör för både smått och stort i västnyländskt kulturliv.

Stegen, händelserna och utvecklingen på vägen har varit både häpnadsväckande och banbrytande. Ringen har varit initiativtagare till otaliga evenemang, kurser, tävlingar, festivaler och bildningsprojekt. En del satsningar har blivit fiaskon, andra stora succéer. I dag är Ringen främst känd för den årliga sommarteatern vid Raseborgs slottsruin samt kulturhuset Tryckeriteatern i Karis, men mycket annat har skett under Ringens 100 levnadsår. Allt började under det turbulenta 1910-talet i ett land på väg mot självständighet och en region på väg mot nya satsningar på kultur och sammanhållning.

Vid Ringens grundande 1917 hade det redan gått trettio år sedan den första finlandssvenska ungdomsföreningen inlett sin verksamhet i Österbotten. Det sena 1800-talet var en tid då oräkneliga ideella strävanden resulterade i olika föreningar runtom i landet. Ivern spred sig snabbt. I Västnyland grundades Snappertuna ungdomsförening (dagens Hembygdens vänner i Snappertuna) år 1892 och blev regionens första ungdomsförening. Kort därefter uppkom föreningar i Pojo och Bromarv (1896) och i Karis (1899). Målsättningen för de nystartade föreningarna var att arbeta för folkbildning och bygga upp ungdomens fritidsvanor. Hembygd, fosterland, gemenskap och modersmål var viktiga komponenter. Då allt fler ungdomsföreningar uppkommit började tanken om samarbete snabbt väckas. Snart grundades flera lokalförbund, så kallade ringar. Även i Västnyland gjordes de första försöken i början av 1900-talet, och för musikens och sångens del så tidigt som före sekelskiftet. Här ville man dess31

utom bygga vidare på en mångårig tradition av folk- och sångfester i trakten, bland annat och kanske främst den stora finlandssvenska sångoch musikfesten i Ekenäs 1891. Under 1910-talet gjordes seriösa försök att skapa en takorganisation för västnyländska ungdoms- och hembygdsföreningar, men utan resultat. Tack vare nya krafter togs idén på nytt upp år 1916. Med Ossian Granit, föreståndare för Västra Nylands folkhögskola, som förgrundsfigur började konkreta riktlinjer målas upp. Hösten 1916 beslöt 15 regionala ungdomsföreningar grunda en egen västnyländsk ”ring”, och i mars 1917 kunde man konstituera sig.

Västnyländska ungdomsringen inledde sin verksamhet med de bekanta strävandena för ungas bildning. Man ville starta studiecirklar och År 1917 blev Ossian Granit Ringinstruktörsverksamhet för olika aktiviteter, men ens första ordförande och grundare. de största resultaten i den unga Ringen gjorde Foto: VNUR:s fotoarkiv man för biblioteksverksamheten i trakten. Ringens instruktör spelade en stor roll i uppstarten av flera bibliotek. En mera synlig roll fick ändå sången, och den nygrundade Ringen ordnade sin första sångfest redan sommaren 1917 på Ramsholmen i Ekenäs. Den tre dagar långa festen blev en framgång och jämfördes med den stora sångarsamlingen 1891. Hundratals sångare ställde upp och publiken var ”mångtusenhövdad”, som tidningen Vestra Nyland skrev i sitt referat från midsommardagens festkonsert. Även om Ringens första levnadsår påverkades av den politiska oron i landet fortsatte sångfesterna, och skulle bli en tradition genom hela 1920- och -30-talen ända fram till krigsutbrottet 1939. Redan 1922 kunde Ringen anställa en sånginstruktör. Den mest kända instruktören blev Sigurd Snåre, och tack vare honom levde både körer och spelmannaskaror upp hos Ringens medlemsföreningar ute i bygderna. Eftersom Ringen ändå inte skulle bli enbart ett sång- och musikförbund behövdes även andra sorters verksamhet. Teater föreslogs redan på 1920-talet, men först på 30-talet gick planerna vidare. Då planerades en folkopera som tyvärr föll på det praktiska utförandet. I stället började man planera mindre pjäser som kunde turnera i regionen. År 1935 blev både Hälsingar och Inspektorn på Siltala framgångar, och kunde ”befordra Ringens syften” som man uttryckte det. Under den här tiden leddes Ringen av rektor John Gardberg från Karis.

32

Sången och musiken fortsatte ändå vara den huvudsakliga verksamheten.

Körerna fortsatte växa och 1933 hörde Ringens totala sångarskara till en av de tre största i Svenskfinland och kunde mycket möjligt till och med titulera sig Svenskfinlands största. De 16 körerna inom Ringen räknade nämligen sammanlagt 620 sångare. Trots framgångarna började samhällets förändring snart påverka Ringen. Alltfler specialorganisationer och -föreningar hade nämligen börjat grundas och medlemmar som tidigare hört till Ringens medlemsföreningar hittade till nya föreningar. Martharörelsen var ett exempel, och utvecklingen skulle fortsätta ännu efter krigen. Trots många utmaningar och svängar hade verksamheten ändå rullat på utan avbrott sedan Ringens grundande 1917.

I slutet av 30-talet ändrade allt. I november 1939 flammade vinterkriget upp.

Krigsutbrottet innebar att ungdomen endera åkte till stridsfronten eller måste hjälpa till med bestyren vid hemmafronten. Största delen av föreningsverksamheten stannade av och sångfesten 1939 blev den sista i en oavbruten följd sedan början av 1920-talet.

Efter krigsslutet i mars 1940 försökte man ändå snabbt återgå till vardagen, och därmed även föreningslivet. Till sommaren 1941 hade man planerat en stor samlingsfest i Ekenäs för att jubilera den första sång- och musikfesten i staden för 50 år sedan, men den blev inte av på grund av det pågående världskriget.

Ringen satsade i stället på att återuppta den regionala sångfesten. Festen ordnades i Pojo i mitten av juni, två veckor före Finland igen skulle befinna sig i krig med Sovjetunionen. Det kommande kriget gav sig till känna redan på festen. Från Hangöfronten hördes kanonmuller och även på själva festplatsen mottog sångare och åhörare sina inkallelseorder till armén. Festen blev hela den finlandssvenska ungdomsföreningsrörelsens sista evenemang innan kriget återvände.

Efter kriget 1945 fick hela ungdomsföreningsrörelsen en viktig roll i samhällets och speciellt ungdomens återhämtning från kriget. Ivern var dessutom stor. För Ringen fortsatte sångfesterna, och jubileumssångfesSångfesten 1917 hade varit efterfrågad redan innan Ringens grundande.

Nu satsade man stort och snart skulle sångfesterna bli tradition. Här annons i Vestra Nyland inför festen.

33

ten som planerats till 1941 kunde äntligen bli av 1946. Festen ordnades precis som 1891 i Ekenäs och lockade nästan 5 000 sångare och spelmän. En enorm estrad byggdes, hela staden utsmyckades och mat och logi ordnades för tusentals personer. Totalt 40 000 smörgåsar och 8 000 kilogram potatis behövdes för festligheterna. Hela staden levde upp i tre dagar och huvudprogrammet, själva sångfesten, besöktes av åtminstone 5 000 åhörare. Ringen kunde ställa upp den största skaran sångare och spelmän, hela 651 stycken.

Förutom under jubileumsfesten syntes den efterkrigstida livsglädjen även i nya evenemang såsom de västnyländska ungdomsdagarna. De blev viktiga även för Ringens medlemmar även om de ordnades på privat initiativ utanför Ringen. Hela rörelsen verkar ha börjat ett nytt liv, men snart skulle betydande omställningar inträffa. År 1948 blev en omorganisering av Ringens verksamhet aktuell. Efter försök till olika kompromisser hade förslaget då utvecklats till vad som i praktiken skulle bli en splittring. Ringen kvarstod som lokalförbund men delades upp i moderförbund och tre sektioner. Sången och musiken fick en egen sektion i Västra Nylands sång- och musikförbund, teatern i Västnyländska teaterkretsen och folkdansen i Västra Nylands folkdansdistrikt. På pappret var sektionerna medlemmar i Ringen och skulle förbli det ännu en tid, men i praktiken hade Ringen splittrats. Sångfesterna togs över av sång- och musikförbundet som lever kvar ännu idag, nu som ett eget förbund och kan precis som Ringen fira 100 år 2017 (se separat artikel, s. 42).

Flera förändringar var ändå på väg. Snart övergick den efterkrigstida ivern i ett ointresse för ungdomsföreningarna och andra aktiviteter började konkurrera alltmera om medlemmarnas tid. Ringen försökte svara med nya verksamhetsformer. Exempelvis ett nytt intresse kring hembygden började spira och gav nu Ringen en ny inriktning. Ett nytt fenomen uppenbarade sig också i de så kallade välläsningstävlingarna, och på 1960-talet fortsatte intresset för tävlingar att blomstra. Välläsningstävlingarna fick redan i slutet av 50-talet sällskap av frågesport och under 60-talet började man tävla även i ett flertal idrottsgrenar.

Dessutom slog den nya ungdomskulturen igenom på allvar, även i bygderna.

Popmusik började höras ute i medlemsföreningarna och nya aktiviteter som luftgevärsskytte, rally, bordtennis och talangjakter blev populära.

Sent 50-tal hade ändå fört med sig ett ännu intressantare fenomen. År 1959 föreslog Ringens ordförande Bjarne Lönegren att Ringen skulle börja ordna så kallade teatertåg till Svenska teatern i Helsingfors. Ringen skulle helt enkelt hyra hela tågvagnar och boka platser på teatern till populära pjäser. Teatertågen blev en succé. Redan under 1960 åkte 2 800 västnylänningar på teater med dessa tåg.

Ringen fick vinster på hundratusentals mark och tågen fortsatte så gott som hela 60-talet. Snart började man även satsa på teaterresor för skolbarn. I Helsingfors 34

Jubileumssångfesten 1946 i Ekenäs var en stor succé och en fest för hela staden i dagarna tre. Tidningen Västra Nyland fyllde hela tidningar med rapporter från festligheterna.

uppstod trafikproblem då 900 barn och vuxna marscherade till teatern för att se pjäsen Fågel Blå. Även om teatertågen fick kritik för sin kommersiella framtoning i den ideella Ringen, blev de viktiga för Ringens följande stora satsning. År 1966 skulle Ringen starta den i dag så välkända sommarteatern vid Raseborg. De främsta krafterna bakom satsningen var ordförande Nils Malmberg samt de tidigare ordförandena Bjarne Lönegren och Henrik Cederlöf. Liksom sången i Ringens begynnelse skulle även teatern bygga på gamla traditioner av folkfester kring spelplatsen, Raseborgs slottsruin. Ruinen och sommarteatern, som först kallades ruinspel men senare fick namnet festspel, skulle gynna varandra och tillsammans göra en insats både för kultur och turism i regionen. De ekonomiska riskerna inför den första pjäsen, Kungen och Kristina, var stora, men samtliga medlemsföreningar gick ivrigt in i projekte. Succén blev enorm. Efter 11 föreställningar hade man överträffat publikförväntningarna trefalt. Hela 15 000 personer hade sett pjäsen och Ringens sommarteater hade blivit ett av Svenskfinlands största sommarevenemang.

35

Efter en repris av Kungen och Kristina 1967 tog sommarteatern en paus, men skulle återkomma 1971 och blev då en årlig tradition. Trots pausen skulle Ringen inte vara overksam i slutet av 60-talet. Som med så mycket annat fick man inspiration från det ivriga ungdomsföreningsarbetet i Österbotten och 1968 föreslogs Ringen inrätta ett så kallat fritidscentrum i Västnyland. De österbottniska danspaviljongerna stod som modell. Planerna var långt komna, men föll till slut på risken i att bygga en så stor byggnad. Tillbaka i festspelen 1971 ledde Ringens plötsliga framgång, och troligtvis en viss stöddighet, till en konflikt med den övriga finlandssvenska ungdomsföreningsrörelsen. Efter en viss kris kunde man ändå fortsätta framåt. Amatörteatern levde upp och Ringen växte till sig. Behoven av en större organisation ledde i mitten av 1970-talet till ett första eget kansli och en egen verksamhetsledare.

Tyvärr skulle ekonomin snart sätta käppar i hjulen, men Ringen vägrade bromsa utvecklingen. Under det sena 70-talet uppkom nya verksamheter som sommarfester och bruksdagen i Svartå. Bruksdagen var en kavalkad av teater och musik kring det historiska Svartå och ordnades för första gången 1976, och lockade då hela 3 500 personer. Ekonomin och sommarteaterns krävande organisation började ändå bli bekymmersam och i slutet av 70-talet var både

Karis uf på ungdomsdag i Hangö 1948. Foto Runar Bäckström

36

Ringen och sommarteaterns framtid i gungning. Efter mycket diskussion kunde festspelen ändå fortsätta in på 80-talet, och det nya decenniet skulle föra med sig mycket gott. Nya krafter styrde Ringen och en mycket kreativ period inleddes. Orsakerna var många. Dels hade den statliga förlustgarantin Ringen börjat få 1972 hotats av att festspelen var för begränsade. Verksamheten måste breddas för att trygga stöden. Dels fanns det många nya idéer inom Ringen. Man tog nu över kaféet Slottsknektens stuga vid Raseborgs slott och började skissa på nya evenemang, både vid slottet och i trakten. Planerna tog ännu mera fart 1984 då Holger Wickström blev ordförande i ringen.

Det kreativa uppsvinget förde med sig planer på ett flertal konserter, den så kallade Renässansmusiken vid Raseborg, popkonserter på olika håll i trakten och ett samarbete kring de så kallade gitarrfestivalerna vid Raseborg. De förde med sig stora stjärnor som Jose Feliciano och Paco de Lucia till Västnyland.

Dessutom flyttade Ringen till ett nytt kansli i Ekenäs. År 1984 hyrde man den gamla badinrättningen, Gamla Bastun, vid Stallörsparken med målet att inrätta ett aktivitets- och kulturcentrum i den. Bruksdagen återvände också, och i mitten av 1980-talet var ekonomin igen i skick. Trots det var verksamheten nu mycket ansträngd och flera motgångar väntade. Mot slutet av 80-talet råkade Ringen ut för flera oväntade utgifter. Man åkte på en skattesmäll och

Västnyländska barn åker med teatertåget till Helsingfors år 1960. Foto: Bror Brandt

37

måste betala tillbaka en stor del av förlustgarantin. Flera evenemang slog därtill fel. Krisen var tillbaka.

Ringen svarade igen med att fortsätta framåt. Vid Raseborg kunde man se fram emot en ny spelplats och scen bekostad av områdets förvaltare Museiverket, men tyvärr skulle Ringen också tvingas investera i den.

Inte heller det skulle ändå stoppa Ringen och 1989 kastade man sig något huvudstupa in i ett nytt projekt, riddarspelen.

En engelsk torneringsgrupp hade visat intresse för att gästa Raseborg och Ringen såg en

Kungen och Kristina blev en stor succé och förde in Ringen, Raseborgs slottsruin och amatörteatern i Västnyland i en ny era. Foton: VNUR:s fotoarkiv

38

gyllene chans. Hela 4 000 besökare hittade till riddarspelen och Ringen ville ordna dem igen 1990, trots att 1989 fört med sig både stora risker och en djup konflikt med Museiverket. Reprisen var ett stort misstag. Arrangören blev delvis lurad av den engelska riddargruppen och fick stå för orimligt stora kostnader men fick enbart små inkomster. Ringens ekonomi kördes i sank. Inom Ringen kunde man nu konstatera att man ”kämpade för sin existens”. Otaliga lån och skulder var obetalda och pengarna slut. Elverket hotade stänga av strömmen och telefonbolaget att koppla bort telefonerna. Styrelsen stod inför två alternativ, att ta ett nytt lån på 100 000 mark eller ”gå i likviditetskonkurs, stänga firman och sälja inventarierna” som man uttryckte det. Styrelsen valde det förstnämnda.

Krisen fortsatte, men med lån och uppoffringar av styrelsen hölls man flytande. År efter år kämpade man för överlevnad men 1993 vände äntligen allt.

Räddningen blev The Sound of Music. Pjäsen sattes upp på sommarteatern och blev en strålande succé med 20 000 besökare. Framgången var extra betydelsefull med tanke på den dramatik som föregått pjäsen bara två dagar innan premiären. På morgonnatten den 21 juni hade en brand av okänd orsak brutit ut vid scenen, och på några minuter hade en stor del av dekoren och alla musikinstrument förstörts. På morgonen var en chockad styrelse redo att skjuta upp premiären, men regissören Sven Sid motsatte sig detta. Efter en otrolig insats av frivilliga byggdes dekoren upp och premiären hölls som planerat. År 1993 följdes upp av flera goda år och Ringen kunde äntligen börja betala tillbaka sina lån, som då uppgått till en halv miljon mark. De goda åren gav igen möjlighet till nya idéer och snart var Ringen inne i en ny kreativ period. Den inleddes 1995 då Ringen genom ett samarbete med Västra Nylands folkhögskola plötsligt kastats in i ett nytt projekt. På våren hade folkhögskolan beslutat starta en teaterutbildning men saknade ändamålsenliga utrymmen. På enbart månader startade Ringen och folkhögskolan den så kal�lade Tryckeriteatern (se artikel i Västnyländsk årsbok 2016) i det gamla tryckeriet i Karis. OmHolger Wickström tog över ordför- byggnaden och starten blev arbetsam men snart andeklubban i Ringen 1984. Det hade Västnyland en ny teater- och kulturscen. inledde en både kreativ och turbu- År 1997 blev Ringen dessutom grundare av tre lent period i Ringens historia. Foto: nya föreningar. Via stöd från EU:s program för VNUR:s fotoarkiv landsbygdsutveckling kunde Ringen igen visa 39

Folk och rövare i Kamomilla stad 1982 innebar en ny riktning i pjäsvalen på sommarteatern. Efter de historiskt och lokalt förankrade pjäserna började Ringen nu satsa på kända skådespel, musikaler och familjepjäser. Foto: VNUR:s fotoarkiv

upp sin funktion som en inkubator för kulturföreningar i trakten. De tre föreningarna förde alla med sig nya verksamheter. Föreningen Rams (Raseborgs Medeltida Sällskap) började ordna medeltidsveckoslut vid Raseborg, föreningen Etnokultur startade festivalen Faces och Västnyländska festivalföreningen tog över och breddade Ringens produktion av och assistans vid olika evenemang.

Att starta upp allt detta och arrangemangen kring fortsatta konsertaftnar och den årliga sommarteatern var betungande. Efter en liten ekonomisk svacka på sent 1990-tal fortsatte Ringen ändå starkt in i 2000-talet. Efter framgångsrika pjäser som Grease, My Fair Lady och Bröderna Lejonhjärta började lånen som ännu hängde kvar från 80-talet vara bortbetalda. Dan Idman blev ny ordförande 2003 och Ringen startade programkvällarna Västnyländsk afton och satsade på att medlemsföreningarna skulle få tillgång till internet, e-post och hemsidor via projektet raseborg.org.

Efter det har Ringens verksamhet rullat på. År 2009 firades en milstolpe vid sommarteatern då man kunde räkna in sin halvmiljonte besökare. Samtidigt delade man ut förtjänsttecken till dem som varit med på teatern ända sedan start, på, bredvid eller bakom scenen. Sommarteatern, som redan då gett plats åt och 40

skolat tusentals amatörskådespelare genom åren, visade upp sin storhet. Glädjen 2009 grusades dock något av en katastrof som till en början verkade vara av nästan samma mått som branden vid sommarteatern 1993. En tidig morgon i april fick Ringen veta att en brand totalförstört Gamla bastuns tredje våning, där Ringen hade sin ovärderliga samling teaterkläder och -rekvisita. Snart visade det sig att de 3 000 klädesplaggen överlevt men att skadorna på huset var stora.

Renoveringen kunde bekostas med försäkringspengar men ledde också till att teatergarderoben flyttade till Tryckeriteatern. På samma gång triggade branden därmed en utveckling som 2012 ledde till att hela kansliet flyttade till Karis, ett beslut som krävde mycket debatt och födde interna konflikter.

De senaste åren har Ringen jobbat vidare och haft förmånen att fira flera jubileer. Jubileerna inleddes 2015 då Tryckeriteatern jubilerade och kunde fira över 1 000 publiktillställningar under sina 20 första år. År 2016 firade sommarteatern sedan 50 år med ett återuppförande av The Sound of Music. Symboliskt nog lockade pjäsen ny rekordpublik, 20 300 personer, och Ringen kunde med glädje se framemot sitt 100-årsjubileum 2017.

I dag är sommarteatern fortsättningsvis Ringens flaggskepp och stöttepelare.

Både ekonomin och verksamheten är stabil även om man inte har någon fast

Tornerspelen som inleddes 1989 och 1990 av Ringen har i dag fått en fortsättning i föreningen Rams medeltidsevenemang vid Raseborgs slott. Foto: VNUR:s fotoarkiv

41

År 2016 firade sommarteatern 50 år. Under den tiden har många både framgångsrika och intressanta pjäser satts upp på scenen vid Raseborg och lockat över en halv miljon besökare. Här Robin Hood från 2010. Foto: VNUR:s fotoarkiv

personal. Majoriteten av verksamheten sköts frivilligt och på talko, av en tyvärr allt mindre skara aktiva medlemmar i Ringens 39 medlemsföreningar. I framtiden måste många utmaningar säkerligen överbyggas, men det har Ringen lyckats med många gånger tidigare.

Under sina 100 levnadsår har Ringen prövat sig framåt, vågat, riskerat och både vunnit och förlorat. Idealism och kreativitet har varit ledord. Med tanke på Västnyländska ungdomsringens turbulenta och mångfacetterade historia blir det intressant att se vilka kulturgärningar som väntar i framtiden.

42

Christoffer Holm: Historiker, frilansjournalist och skribent av Västnyländska ungdomsringens 100-årshistorik som utkommer i bokform till lokalförbundets 100-årsjubileum i mars 2017.

Bo Wessman

Så vilja vi sjunga med blommande lind Med rubrikens arbetsnamn är en historik om hundra år av västnyländsk sång och musik under arbete. Rubriken är en gammalpoetisk versrad lånad ur en dikt av Ekenässkalden Jonathan Reuter, som han skrev till en sångfest i början av 1900-talet. Reuter var skalden par excellence i Nyland vid den tiden. Alla känner till hans sång ”Morgonen ljusnar...” och världsrykte nådde han med sången ”Till havs...”, då den i Jussi Björlings tolkning fördes ut till en publik över de finländska och nordiska gränserna. Hit har inte andra finländska poeter nått, varken omhuldade modernister eller lungsjuka kvinnliga poetissor.

Historiken, som behandlar Västra Nylands sång- och musikförbunds hundraåriga verksamhet från år 1917 till år 2017, ska utkomma till hösten sistnämnda år. Sång- och musikförbundet var från början fram till år 1948 samma som

Sångfesten i Karis år 1921 gav Västnyländska ungdomsringen ett viktigt startkapital. Någon egen förbundsdirigent hade man dock inte råd med så körerna leddes av Valter Nyström från Helsingfors och John Granlund från Hangö på sångfesten i Karis. Foto: Västnyländska Ungdomsringens fotoarkiv (VNUR)

43

Västnyländska ungdomsringen (se artikel på s. 74 i denna bok), så förbundets historia och ringens är ända fram till skilsmässan år 1948 gemensam. Nämnas bör att de första fyra decennierna var det musiken och då enkannerligen körsången, som var i högsätet i ringens verksamhet. Senare har ringen på gott och ont helt fokuserat på teaterverksamheten.

För att förstå uppkomsten av Västnyländska ungdomsringen och andra liknande föreningar, får man lov att gå tillbaka i historien till 1800-talsnationalismen i Finland. Det har då att göra med språk och nationalitetsmotsättningar.

En del av de bildade klasserna i landet, som i stort var svenskspråkiga, vurmade för finskan, vilket ledde till att en svensktalande allmoge nedsjönk till en vanlottad befolkningsgrupp, som var helt oromantisk i en Kalevala-svärmande överklass ögon. Detta i sin tur ledde till en motreaktion och en grupp kring Axel Olof Freudentahl vid Helsingfors universitet startade ett arbete för att väcka den finlandssvenska nationella känslan. Efter storstrejken år 1905 då den finländska ståndslantdagen ersattes med allmän rösträtt och vår nuvarande riksdagsform, blev den svenskspråkiga representationen blott en åttondedel av hela riksdagen. De svenska tongivande herrarna måste nu söka sig till den svenska massan och sjönk sålunda in i det svenska småfolkets famn. Det var nu som kretsarna av unga studenter kring Freudentahl på allvar började vurma för och insamla svenskspråkig folkvisa och folklore1. Östsvenskheten vaknade, liksom den s.k. bondesvenskheten, en motsats till den mera förfinade kultursvenskheten. Även tsardömets förryskningssträvanden där motståndet i huvudsak leddes av finlandssvenskar hade verkan såtillvida att man redan i slutet av 1800-talet började slå vakt om den egna identiteten. I Finland fanns två heligförklarade nationalspråk, svenska och finska, som hatade varandra och ett tredje mäktigare ryskt, som låg på lur och ville fånga in dem båda. Otto Andersson, den finlandssvenska sångens Nestor, har i något sammanhang sagt att förryskningstidernas ”ofärdsår gav sången en ökad uppgift... Den blev ett kampmedel.” Parallellen till Estland och landets frigörelse från Sovjetunionen är lätt att dra.

Det var i dylika stämningar och känslor som tankar om en konsolidering av det finlandssvenska började gro. Ungdomsföreningar bildades redan år 1892 i 1. Till dessa insamlare hörde artikelförfattarens farfar, som vid sidan av sin lärargärning vid bl.a. Ekenäs seminarium, med penna och vaxdukshäfte varje sommar åkte omkring i svenskbygderna i Finland och i Estland på velociped. Han samlade in 350 sagor, 3079 sägner, 1458 gåtor, 7322 ordstäv, 628 visor, 1042 sånglekar, 95 dansmelodier, 1986 nummer folktro, 774 bomärken och 16856 ortnamn. Därtill gav han ut böcker i SLS verk Finlandssvensk folkdiktning. Som kuriosum kan nämnas att då Ungdomsringens registreringsanmälan lämnades in till generalsguvernörsämbetet år 1917 var protokollet bevittnat av V.E.V. Wessman

44

Snappertuna och en stor folkfest försiggick vid Raseborgs slottsruiner år 1884, där bl.a. ovannämnda Reuter aktivt deltog i arrangemangen. I hela Svenskfinland grundades efter frihetskriget och självständighetsförklaringen år 1917 föreningar. Under förryskningstiden var detta belagt med många svårigheter.

Västnyländska ungdomsringen blir till Med anledning av att ringen fyllde femtio år 1957 gavs en av Henrik Cederlöf skriven historik över dess verksamhet ut år 1968. Den beskriVästnyländska ungdomsringens ver rätt ingående skeendena då föreningen grunförsta sångarmärke från 1930. dades år 1917. Cederlöf verkade under några år Källa: VNUR:s arkiv i början av 1950-talet som ringens ordförande.

Huvudvikten i Cederlöfs skildring har lagts vid orterna Ekenäs och Karis. Visserligen var dessa orter av avgörande betydelse när föreningen kom till, inte minst tack vare de båda läroinrättningarna Ekenäs seminarium och den i Pojo belägna Folkhögskolan. Det var framför allt lärarna vid dessa skolor som var aktiva. Namn som Ossian Granit, Alfons Takolander, Oskar Forsström och många andra skymtar förbi. Starkt engagerade var också sånglärare och körledare som t.ex. John Nordström och kantorn P.A. Fredriksson från Ekenäs och körledaren Albert Bussman från Snappertuna.

Om än Cederlöf koncentrerade sig av naturliga skäl på huvudorterna fanns det sånglig och musikalisk verksamhet i snart sagt varje socken, allt från Hangö och Bromarf i väster till Ingå i öster. Strävan är därför, vad det gäller den äldre delen av den kommande historiken, att få fram ett och annat om mindre körer och orkestrar utanför de två dåtida västnyländska huvudorterna. Då man gått igenom de gamla protokollen märker man också att personer engagerade i ringens verksamhet är personer som kommit emot då man forskat i andra kulturella strävanden i de västnyländska bygderna. Detta ter sig helt naturligt. De kulturellt intresserade personerna som därtill hade administrativ förmåga var inte så många i de västnyländska bygderna på den tiden.

Här nedan följer några korta schematiska glimtar om tillblivelsen och om viktigare skeenden i Ringens historia fram till år 1948. I den kommande historiken skildras händelserna mera detaljrikt.

De allra första protollen från år 1917 finns inte mera, men lyckligtvis har tidningen Västra Nyland på ett mycket utförligt sätt skildrat hur det gått till på det 45

Västra Nyland 17.6.1944.

46

konstituerande mötet. I ringens första gamla protokollbok för tiden 1917–32 finns tidningens tre spalter långa artikel från mötet som hölls i samskolan i Ekenäs prydligt inklistrat. På detta möte deltog tjugo föreningar. Det kan här kanske vara av intresse att lista dessa första entusiaster.

Numera finns inte många av dem kvar eller så arbetar de under annat namn. De var: ”Framåt” i Hangö, Täktom ungdomsförening, Hembygdens väl samt Arbetets och sångens vänner i Bromarf, Tenala ungdomsförening samt Mellersta Tenala ungdomsförening, De ungas förbund i Lappvik, Tvärminne hembygds- och ungdomsförening, Sånghäfte från den fjortonde sångfesten som ordnades år Ekenäs skärgårds ungdomsförening, Hembygdens vänner 1933 i Hangö. Foto: VNUR:s arkiv samt Degerö vänner, Skärgårdens vänner samt föreningen ”Allvar och gamman” alla från Snappertuna, Lojo södra ungdomsförening samt Svenska föreningen i norra Lojo. Senare år tillkom flera föreningar.

Detta möte leddes av folkhögskolläraren Ossian Granit vars släkt härstammade från Korpo. Ossian var släkt med den finländska nobelpristagaren i medicin, Ragnar Granit. Den första styrelsen må också nämnas. Den bestod av Ossian Granit ordf., viceordförande rektor Oscar Forsström, ekonom och sekreterare magister Arvid Nummelin, ledamöter trädgårdsmästare Oscar Fagerström, magister T. Oljemark och fröknarna Hjördis Sandell och Ester Bussman. Revisorer blev magister V.E.V. Wessman och redaktör Oscar Wikholm.

Här bör också sägas att man redan år 1908 hade tagit initiativ till att grunda ett gemensamt västnyländskt centralförbund och tanken förverkligades år 1911. År 1914 ville man åter aktivera embryot till centralförening, som hittills fört en ganska tynande tillvaro. Samma år, dvs. 1914, med utbrott av världs47

krig och därpå följande frihetskrig i Finland lade dock sordin på dessa tankar.

Först år 1917 då Finland blev fritt från Ryssland och då det röda upproret kuvats och den stora mängd ryska soldater som mer eller mindre halvhjärtat stött upprorsmakarna körts ur landet, aktualiserades tankarna åter. Fred med Sovjetryssland slöts först år 1920 i det som kallats ”Freden i Dorpat”, där ryssarna också bekräftade Finlands självständighet. Parentesvis kan nämnas att de ryska soldaterna rätt enkelt kördes ur landet. Soldaterna ville hem och så hade de i revolutionsyra tagit livet av en stor del av sina dugliga officerare, och på många bestialiska vis decimerat officerskåren. Så det fanns ingen som ledde soldatesken.

Förutom sången och musiken skulle ungdomsringen syssla med biblioteksverksamhet, trädgårdsverksamhet och hembygdskunskap. Man tänkte sig bl.a. anställa konsulterande s.k. vandrings- eller reselärare både för musiken och biblioteksverksamheten. Huvudintresset låg i alla fall inom musiken. Redan efter det första konstituerande mötet tänkte man sig ordna en gemensam sång- och musikfest.

Under flera decennier var Ingå sångförening den största kören inom Västnyländska ungdomsringen/ Västra Nylands sång- och musikförbund. Här tågar kören nerför Kungsgatan i Ekenäs under sångfesten 1953. Foto: VNUR:s fotoarkiv

48

Sång- och musikfesterna blev sedan legio i ringens verksamhet. Nästan årligen ordnades en lokal gemensam sångfest i någon av föreningens kommuner.

Undantag var åren under våra senaste krig, fastän man då ordnade åtminstone en fest i Karis. Den första riksomfattande finlandssvenska sångfesten ordnades i Svenska folkskolans vänners regi år 1891 i Ekenäs. Därpå ordnades med jämna mellanrum dylika fester på finlandssvenska orter förutom under krigsåren. Att i en kortare artikel redogöra för dem alla låter sig inte göras. En sångfest bör dock poängteras. Det år sångfesten 1946 som försiggick i Ekenäs. Det var året efter krigsslutet och uppslutningen efter de tunga krigsåren var rekordartad.

En tidning skriver: ”Publiktillströmningen enorm – 15000 övervarade huvudfesten”. Då bör man minnas att Ekenäs stad hade ca 4 000 invånare vid denna tid. Folk kom från alla håll. En man kom cyklande hela vägen från Pyttis i folkdräkt och hög hatt. Alla hotell var överfulla och även alla privathem. En stor del av sångarna bodde i två tältläger ordnade av garnisonen i Dragsvik. Det ena var kvinnligt och det andra manligt. Lägren hette Adam och Eva. Det lär ha varit livlig trafik mellan dem på nätterna. Men det var väl som Paul Jansson, åboländsk lärare och körledare skrev: ”Efter ändlösa år av köld och död ute vid frontlinjerna fick de förra krigarna i smittande feststämning återuppliva den civila friheten i hembygdens sommarland. Undra på att sångarskarorna tätnade.”

Hälsningstelegram till festen kom av både Mannerheim och Paasikivi. Tal hölls av friherre Ernst von Born och Hjalmar Krokfors skrev festdikten som innehöll bl.a. följande strof: Vi fångat ett bevingat ord Kom med, det sjöng, kom med, kom med. som for kring strand och byar Jag är den vind, som blåser fred. med sus och bris och fågelljud Förvandlar och förnyar. ur vårens sunnanskyar.

Visst låter det högstämt. Men tiden efter kriget var en annan än nu. Man kan kanske säga att de finlandssvenska sång- och musikfesterna, både de riksomfattande och de lokala, haft karaktären av finlandssvenska högtider. Där har man lärt känna folk från andra bygder. Lärt känna representanter för högre kulturliv medan författare och skalder har kommit i beröring med den vanliga finlandssvensken.

Inte sedan jubileumssångfesten som hölls år 1991, återigen i Ekenäs och nu till minnet av den första år 1891, har en finlandssvensk sångfest nått samma dignitet som den år 1946. Vid sångfesten år 1991 närvarade president Mauno Koivisto. År 1948 skildes Västnyländska ungdomsringens och Västra Nylands sång- och musikförbunds vägar.

49

Några år i förtid hade man inom ringen arbetat med att förnya organisationen. Ett visst missnöje hade länge grott över att vissa verksamheter (läs sången och musiken) favoriserades på de andras bekostnad. Man hade därför tillsatt en kommitté som utredde förslag till organisationsförändringar. Kommitténs förslag ledde till att tre självständiga sektioner bildades, nämligen Västra Nylands sång- och musikförbund, Västnyländska teaterkretsen och Västra Nylands folkdansdistrikt.

Den genomgripande nyorganisationen ledde till att sång- och musikförbundet fick Bo Wessman: egna stadgar och efter en övergångsperiod Pol.mag. i politisk även skild ekonomi. De första tiderna blev något osäkra med byten på styrelseposterna historia, kommunalt och en viss osäkerhet i verksamheten. I böranställd, tidigare jan kvarstod de gamla medlemmarna i ringbankdirektör, jobbat i ens musiknämnd, Sigurd Snåre och Johannes Danmark som verkCederlöf i styrelsen men ville med ålderns rätt samhetsledare för en efter några år avgå. Till ny ordförande valdes allnordisk kultur- och år 1953 magister P.E. Lundberg och till sekreterare pastor Fjalar Borg. År 1965 skedde ett vuxenutbildningsorgavisst generationsskift i styrelsen. Nils Malmnisation. Även skriftberg från Pojo blev ordförande och Göran ställare. Har gett ut Westerlund från Virkby sekreterare. Nyinvald sammanlagt 15 histoblev också lärarinnan Gunilla Josefsson som riker och böcker under kom att göra ett långvarigt arbete i sång- och musikförbundet. de sista 16 åren. KörSång- och musikfesterna fortsatte under sångare sedan 1972. hela tiden. Som Henrik Cederlöf säger i sin 50-årshistorik ”kan den långa raden av sångfester måhända verka enahanda”, men även här gäller det som ovan konstaterades att sångfesterna hade och än idag har karaktären av finlandssvenska högtider!

Vid varje sångfest klingar modersmålet ännu härligt i Hagfors sång och ännu slumrar tonerna skönt i Alexander Slottes kända österbottniska folkmelodi.

Den senast valda styrelsen för förbundet har följande sammansättning: nyvald ordförande Börje Broberg Tenala, viceordförande Dick Nyman Lappvik, sekreterare Ulla Holmström Degerby, ekonom Max Lönngren Ekenäs, arkivarie 50

Marianne Forsman Degerby, medlemmar Patrik Grönholm Ekenäs, Nils Lindroos Ekenäs, Per Sarén Hangö, Laila Tuominen Hangö, Ann-Mari Wikström Karis. Suppleanter Nina Eklund Ekenäs, Johanna Idman Dragsvik och Carola Lindholm Ekenäs.

Inför framtiden säger den nyvalda ordföranden Börje Broberg så här: ”Västra Nylands sång- och musikförbunds hundraårsjubileum är på sätt och vis en manifestation av körsången i Västnyland, där vi sångare från alla körer tillsammans sjunger en hel konsert, eller där våra körer sjunger varsin avdelning av en konsert.

Det kan i bästa fall betyda över tvåhundra sångare `ìn action`. Sången slutar inte när konserten är slut, den fortsätter lika mäktig på samlingarna efter konserten. Och i förlängningen på övningar och konserter under kommande tider. Åtta vuxenkörer med drygt tvåhundra sångare runtom i Västnyland känns betryggande, och skolkören Sångsnäckan tryggar åtminstone en del av återväxten på sitt område i regionen. Men visst finns det plats för fler sångare i körerna. Vi välkomnar unga sångare till alla körer och vi välkomnar nya idéer hos körerna att locka de unga sångarna.

Min fasta tro är att körsången har sina trogna utövare också i framtiden. I alla sammanhang finns det toppar och dalar i intresset, körsångens nästa topp kan komma närsomhelst och då ska vi vara beredda. Då kommer också vårt förbund att stöda sina körer.”

Västra Nylands sång-och musikförbunds100-årsjubileum firas med en jubileumskonsert den 25 mars 2017 i Ekenäs kyrka och med en konsert och avslutande fest den 21.10.2017. För det senare tillfället är platsen ännu inte fastslagen, men vid detta tillfälle ges också förbundets historik ut.

51

Sigbritt Backman

En dagbok från 1918 Under kriget 1918, februari–april, skriver författaren och filosofie doktorn Henrik Hildén(1884–1932)1 dagboksanteckningar2. Med undantag av några korta promenader vistas han så gott som hela tiden i sitt hem, Vintergården i Kyrkslätt, där han bodde tillsammans med sin hustru Kate f. Wolff (1880–1975) och deras son Marcus. Hildén antecknar vad han ser och hör och berättar vad han får veta genom brev av släktingar och bekanta på andra orter. Han läser de röda tidningarna Arbetet, Tiedonantaja samt Työmies3 och får en hel del information via telefonen. Vänner och bekanta ringer och berättar nyheter och undrar om ett rykte de hört är sant. Av dagboken framgår också att det gick bra att avlyssna andras samtal.

För att placera in dagboken i sitt geografiska och tidsmässiga sammanhang beskrivs här först i korthet Vintergården och Hildéns näromgivning samt krigshändelserna i Finland och Kyrkslätt fram till april 1918. Det huvudsakliga innehållet i Hildéns dagbok återges därefter som referat. Direkta citat av avsnitt och enskilda ord, typiska för Hildén, har kursiverats.

I dagboken nämns ett stort antal personer, somliga endast med släktnamn. Då det har varit möjligt har skribenten

Kyrkslätts station var en viktig knutpunkt. Postkort från början av 1900-talet. Foto: Jari Forsblom 1. Henrik Hildén publicerade litteraturhistoriska arbeten, bl.a. Studier av naturen i Linnéseklets svenska diktning (1925). Som skönlitterär författare debuterade han 1910 med novellsamlingen Indiansommar och utgav vidare bl.a. noveller, romaner och skådespel. Han skrev även böcker om vandringar i Helsingfors med omgivningar och i Västnyland, Strövtåg i Helsingforstrakten (1927) och Västvart med morgontåget (1930).

2. Hilden, H.: Utdrag ur dagbok förd å Villa Vintergården invid Kyrkslätt station; Vapaussodan arkisto, Riksarkivet.

3. De borgerliga tidningarna förbjöds av den röda regeringen.

52

med hjälp av lokalhistorisk och genealogisk litteratur i fotnoter gett kompletterande upplysningar.

Vintergården Vintergården ligger i Jolkby strax öster om Kyrkslätts kyrkby. Villan befinner sig på ett berg högt ovanför kyrkbyn. För att komma till Vintergården måste man ta sig upp för Jolkbybacken och vid Jolkby gård ta av mot Hindersby. I dag skymmer ett tätt trädbestånd utsikten västerut från villan, men för snart hundra år sedan kunde Hildén från Vintergården iaktta och höra tågen som passerade

I mitten av kartan syns Kyrkslätts kyrkby med kyrkan och järnvägsstationen. Från kyrkbyn leder stora landsvägen österut förbi Villa Bronäs, där apoteket fanns 1918, och Villa Falkenberg, Jolkby gård och vidare förbi Gunnar Bengtströms smedja och bönehus. Om man följer vägen mot Hindersby från vägskälet vid Jolkby gård passerar man Vintergården, Kyrkslätts sjukhus och Ljungheda ungdomsföreningslokal varifrån vägen fortsätter till Tolls och därifrån vidare mot Porkala.

Strax söder om järnvägen invid stationen finns Munkkulla där den röda staben logerade. Väster om kyrkbyn ligger Ragvalds (Ravalls) vid stora landsvägen där de röda ställde upp en kanon. Kartan är tryckt 1932. Bild: Arkivalia, lokalarkivet i Kyrkslätt

53

Kyrkslätts station, stannade eller avgick västvart eller östvart, som han ofta uttryckte sig.

Henrik och Kate Hilden hade köpt Vintergården 1916 av K.J. Röman, ägare till Jolkby gård. Den 14 juli 1918 sålde de villan till Kyrkslätts kommun som behövde en bostad i närheten av sjukhuset åt sin nya kommunalläkare Teddy Biaudet. Villan fungerade som läkarbostad fram till evakueringen av Porkalaområdet 1944. Efter 1956 har det i Vintergården funnits kommunala tjänstebostäder och kanslier. Numera verkar Kyrkslätts konstskola i villan.

Krigshändelser under tiden januari–april 1918 Den 26 januari 1918 beslöt det socialdemokratiska partiet och röda gardets stab göra revolution. Samtidigt som revolutionen bröt ut i Helsingfors började Mannerheim med hjälp av skyddskårerna i Österbotten avväpna de ryska soldaterna i regionen. Inom några dagar behärskade de röda södra Finland med landets största städer medan de vita behärskade mellersta och norra Finland. I den del av landet som kontrollerades av de röda fanns s.k. frikårer som kämpade mot de röda. Dessa var Skärgårdens frikår i Åboland, Pellingekåren i östra Nyland samt Sigurdskåren och Svidjakåren som opererade i Kyrkslätt och Sjundeå. Sigurdskåren som kämpade mot en övermäktig fiende omringades på Sigurds i Kyrkslätt. Kåren lyckades i skydd av nattens mörker ta sig söderut över Humaljärvis isar, genom Smedsby och Ingvaldsby vidare till Honskby och Friggesby. Därifrån fortsatte kåren till Obbnäs där den kapitulerade.

Från mitten av mars ryckte de vita trupperna söderut och erövrade den 6 april Tammerfors, som varit de rödas viktigaste fäste. En division tyska soldater på 9 500 man landsteg i Hangö den 3 april. De tyska trupperna som marscherade mot Helsingfors passerade Kyrkslätt den 9 april och intog Helsingfors den 13 april då de röda kapitulerade.

Sigurdskåren Sigurdskåren bildades den sista januari 1918. Inom några dagar anslöt sig flera hundra man till kåren som samlades på Sigurds, i Kvarnby och i Ingels. Den 14 februari uppgick Sigurdskårens styrka till omkring 500 man. Den 15 februari anslöt sig Svidjakåren från Sjundeå med ca 200 man till kåren på Sigurds.

Läget ute i bygden var spänt. Beväpnade rödgardister rörde sig i trakten, konfiskerade egendom och gjorde sig skyldiga till våldshandlingar. Från alla håll närmade sig röda trupper så att kåren på Sigurds småningom var helt inringad.

54

På morgonen den 22 februari anlände en röd trupp med tåg till Kyrkslätt.

Tåget stannade väster om Kyrkslätts station och man lastade av en kanon, hästar och ca 150 till 200 man. Kanonen drogs upp till stora landsvägen och ställdes upp på Ragvaldsbacken. Omkring klockan ett på dagen började man beskjuta Sigurds med artillerield. Sigurdskåren blev hårt trängd av de rödas angrepp och måste retirera från Ingels och Kvarnby till Sigurds.

Natten mot den 26 februari lyckades kåren på Sigurds, ca 600 man, ta sig genom bevakningskedjan, över isarna på Humaljärvi och via Smedsby till Ingvaldsby. Färden fortsatte över järnvägen i Ingvaldsby mot Honskby och Friggesby till stenbrottet nära Obbnäs. Kåren gjorde på morgonnatten ett misslyckat försök att erövra Makilo som behärskades av ryska soldater. Situationen för kåren blev allt mera desperat. I denna situation anlände den svenska attachén Folke Malmar med ett förslag till kapitulationsavtal. Svenska legationen i Helsingfors hade förhandlat med de röda om ett kapitulationsavtal för Sigurdskåren och åtog sig att övervaka behandlingen av fångarna.

Kåren som nu bestod av 467 man beslöt anta kapitulationsavtalet. Fångarna fördes till Svenska Reallyceum vid Elisabetsgatan i Helsingfors där de fick stanna till den 13 april.

Dagbok från Vintergården Henrik Hildén inleder sina dagboksanteckningar den 9 februari 1918. Han skriver att de hade fått den första känningen av revolutionen den 27 januari.

Ingenjör Gunnar L. Stenbäck4 med fru och barn var då på besök. Gästerna hade anlänt samma dags morgon och då de skulle åka till Helsingfors var tågtrafiken stoppad. Familjen stannade hos Hildéns till den 6 februari.

Måndagen den 28 januari inlöpte, enligt Hildén, diverse alarmerande rykten.

Man fick veta att senaten var avsatt och att de röda hade regeringen och landet i sitt välde. Snart spred sig rykten om kontrarevolution. Senaten hade lyckats fly och Mannerheim tågade söderut med österbottniska bönder.

Hildén skriver att spänningen var ohygglig, man hörde rykten om gräsligheter. I Kyrkslätt var det lugnt. Man hörde om en skyddskår som bildats och man fick också veta att Köklax i Esbo var besatt av de röda.

Den 8 februari anländer John Palmén med fru och son5 till Kyrkslätt. De har varit så gott som fångna hos Hammaréns i Lojo men hade nu fått resa till 4. Diplomingenjör Gunnar L. Stenbäck (1880–1947) var båtkonstruktör och seglare och konstruerade flera segelbåtar av vilka den år 1930 konstruerade hajbåten är den mest kända.

5. Johan Oscar Palmén (1884–1952) professor i organisk kemi vid Tekniska högskolan i Helsingfors, hans hustru Anna Margaretha f. Aminoff (1890–1982) och deras son Carl Adolf

55

Vintergården där Henrik Hildén skrev dagbok under tiden februari–april 1918. Foto: Sigbritt Backman

Helsingfors. De bodde nu i Kyrkslätt hos apotekare Schauman, friherrinnans morbror.6 Palméns berättade att Ilmari Stenbäck7 i Ingerois blivit mördad, vilket berörde Hildéns mycket illa. Henrik Hildéns bror Uno bodde nämligen i Ingerois. Man hade fått ett kort av honom så man visste att han levde den 6 februari. Den 10 februari skriver brodern att det är lugnt i Ingerois. Den 15 februari får Hildén ett brev av sin svägerska Else som berättar att Uno höll på att bli arkebuserad. Han stod redan framför en arkebuseringspatrull då Else rusade ut och ställde sig framför honom.

Den 8 februari funderar Hildén på att anmäla sig till skyddskåren, han anser att det är hans plikt, men han kan under inga omständigheter lämna hustrun och sonen ensamma i villan.

Palmén (1913–1954).

6. Apotekare Fritjof Konstantin Schaumans apotek fanns i Villa Bronäs vid stora landsvägen, nedanför Jolkbybacken.

7. Ingenjör Ilmari Stenbäck (1884–1918), teknisk direktör på Ingerois träsliperi, mördad 1918.

56

Den 9 februari besöker Palmén Vintergården och berättar om de rödas rörelser i Sjundeå och Ingå. Man fruktar att de röda ska försöka en omslutning av skyddskåren uppe på Sigurds.

Det är vackert väder. Det har ca två veckor varit plus minus noll grader. Hildén arbetar på de sista scenerna av sitt skådespel Barnet. Det är ju löjligt, men en förströelse, skriver han. Hans hustru Kate syr skyddskårsskjortor. Den 10 februari packar Hildén ner familjens dyrbarare silver och gräver ner det i en stor snödriva vid trappan.

Telefontrafik Den 9 februari ringer Stenbäck från Helsingfors och säger att där är rätt lugnt, men enerverande trist. Den 10 februari går det inte att komma i telefonförbindelse med staden. Hildén antar att det beror på ledningsfel eller snöstorm.

Telefonlinjen till Helsingfors är avbruten åtminstone till den 15 februari, vilket Hildén nu antar vara de rödas fel.

Telefonförbindelsen inom Kyrkslätt fungerar däremot. På kvällen den 9 februari ringer Ramsay8 på Biskopsböle. Han tycktes vänta sig något extra oroligt under natten. Klockan 10 på kvällen anländer ett extra tåg med sex á sju vagnar. Järnvägen är i de rödas händer. Följande dag ringer Palmén och berättar att han hört rykten om att de röda i Sjundeå ska angripa Svidja.

Den 13 februari berättar Ramsay i telefon att han hört att röda gardet tagit Kyrkslätts station. Måtte det bara icke varsla något ondt. Ty rykten bruka ofta besannas efteråt, skriver Hildén.

En källa till oro Den 11 februari skriver Hildén att de röda trupperna som finns i omgivningen, i Köklax å ena sidan och förmodligen Sjundeå å andra sidan, är en ständig källa till oro. Trakten är iögonfallande tom. S.g.s. allt manfolk är borta, dels vid skyddskåren (största delen), dels försvunnit för röda åsikters skull. Vid promenad i dag sågo vi knappt en käft.

Då Henrik och Kate Hildén den 12 februari är ute på promenad träffar de Röman9. Han berättar, att kyrkoherdskan Åberg fortfarande hålles häktad som ett slags gisslan i Köklax. Hon var på väg till sin döende man i Nummela. Den 18 februari berättas att kyrkoherde Åberg10 avlidit medan hans hustru fortfa8. Vid denna tid ägdes Biskopsböle i Kyrkslätt av Arthur Ramsay.

9. K.J. Röman, granne och ägare till Jolkby gård.

10. Karl August Åberg var kyrkoherde i Kyrkslätt 1914–1918.

57

rande sitter fängslad i Köklax. De röda kräver frigivning av två namngivna röda på Sigurds som utväxling. På kvällen den 12 februari alarmrykte av Palmén om att man redan nästa vecka kan emotse en expedition av de röda. Ryktet härstammar från Kilo.

Den 12 februari omtalade postiljon Rosenvall11 att allt är lugnt i Porkala. Vore våren en smula längre framskriden, skulle vi redan nu flytta dit ned, skriver Hildén.12 Följande dag sysselsätter han sig med att packa ihop saker, ifall det skulle bli en hastig avresa.

Den 14 februari skriver Hildén att röda gardet har gjort en expedition till Masaby med vapenletningar hos bl.a. f.d. kronolänsman Palmgren13 och veterinär Åström.14 Dock relativt hyggligt uppträdande, ett mord. Fångförarens son hittades mördad på isen.15 För att driva bort röda gardet utgick ett kommando från Sigurds. Det kom till skottväxling. Men sedermera retirerade vardera parten.

Stationsinspektorn enerverande pessimistisk Stationsinspektor von Bonsdorff besöker Vintergården den 14 februari.16 Han är enerverande pessimistisk. Kate Hildén går på syförening och får höra massor af revolutionsskvaller.

Den 18 februari får Hildén höra om plundringar i Sjundeå och att skyddskåren på Svidja förenat sig med den på Sigurds. Den 19 februari säger sig stationsinspektorn vara säker på att röda gardet sysselsätter sig med vidlyftiga truppförflyttningar. Rykten om en aktion mot Sigurds är i omlopp. Ett fruktat anfall mot Sigurds antas komma inom fem dagar, alltså senast 23 eller 24 februari, tror Hildén.

Den 20 februari skriver Hildén om en av sina grannar, smeden och predikanten Gunnar Bengtström. Bengtström har besökt Sjundeå för att hålla ett trosmöte. Han hindrades först av röda gardet men åhördes senare av detta. Diskuterade dagens frågor med dem varvid de framhöll borgarnas skamlöshet. De hindrade inte honom att komma tillbaka till Kyrkslätt. Hildén skriver samma 11. Karl August Rosvall 12. Henrik Hildén ägde sedan1912 Kyrkgårdsön, söder om Tullsundet i Porkala.

13. Gösta Palmgren, länsman i Kyrkslätt 1902–1917, bosatt i Masaby.

14. Veterinär Bernhard Åström (1884–1959), veterinär i Kyrkslätt 1907–1937, bosatt i Masaby.

15. Fångförare Gustaf Backmans son Albert Sigfrid Backman (1897–1918) mördades den 13 februari, två dagar innan han skulle ha fyllt 21 år.

16. Klas Eliel von Bonsdorff, stationsinspektor i Kyrkslätt från invigningen av kustbanan 1903 till 1927.

58

På Jolkby gård, vid stora landsvägen, genomförde de röda en husundersökning. Foto: Arkivalia, lokalarkivet i Kyrkslätt

dag att han av Palmén hört att två spanare från Sigurds blivit skjutna i Sjundeå.

Den ena var en Hernberg.17 De röda tycks ha satt sig fast på Sjundby och Käla, alltså rätt nära.

Röda gardet närmar sig Den 21 februari skriver Hildén att situationen håller på att bli obehagligt spännande. Röda gardet närmar sig också från norr och sägs redan vara i Lappböle.

Morgontåget från Helsingfors uteblev. Det betyder väl att man kan vänta trupper från det hållet. Med de röda som sedan ett par dagar står i Käla och Sjundby blir det en hel ring runt Sigurds, det vill säga en belägring. Denna kan gestalta sig obehaglig nog.

Halv tolv på dagen meddelas att tågtrafik blivit stoppad. Extratåg mot Köklax och Sjundeå ankommer från Helsingfors. Ett anfall mot Sigurds väntas. Man tar nästan hellre ett rött herravälde än denna ovisshet, skriver Hildén.

17. Henrik Korkman från Lill-Nägels och Erik Hernberg från Smedsby tillfångatogs på ett spaningsuppdrag och dödades av de röda vid Sjundby.

59

Då Kate Hildén på eftermiddagen den 21 februari kommer hem från ett symöte hos Römans berättar hon att de röda har besatt stationen. Omkring klockan fem är uppgiften bekräftad och den röda flaggan är hissad. På stationen finns mycket folk. Det känns nästan som en lättnad, de senaste dagarna har varit odrägliga, skriver Hildén.

Senare på dagen meddelar Palmén att röda gardet dragit österut. Meningen var att de röda från Sjundeå och Köklax skulle sammanstråla här. Men skyddskåren hade brutit upp banan vid Getberg, varför de röda från Sjundeå inte kunde komma. Då riskerade röda gardet från Köklax inte att stanna här. Palmén varnar Hildéns för att röra sig utomhus.

Kanoner på prästgårdsbacken och Ragvaldsvägen Den 22 februari är det 20 grader kallt. Familjen Hildéns köksa, som på förmiddagen varit till butiken, berättar att de röda släpar kanoner på prästgårdsbacken.

Likaså på Ragvaldsvägen. Det artar sig till belägring.

Klockan 11 anländer ett långt tåg från Helsingfors med passagerarvagnar och lådliknande pjäser av vilka flera är pansarbeklädda med röda flaggor på taket.

Flera kanonskott hörs. Tidigt på eftermiddagen har redan 1 000 man anlänt.

De röda släpar upp en kanon för Jolkbybacken. Vakt blir utställd vid Römans källare. Man hör flera skott regelbundet under tre timmar. Hildén frågar sig vad som pågår på slätterna vid Sigurds. Stormas lägret?

Halv nio på kvällen är det absolut tyst. Röda gardet har dragit till sig förstärkningar och ska gå fram i morgon bitti, och då har vi väl att vänta avgörandet.

Anm. Denna liksom samtliga uppgifter i det följande härstammar från telefon, där vi genom en gynnsam kontakt kunde höra allt hvad den röda staben talade, skriver Hildén.

Den 23 februari går flera tåg i båda riktningarna, annars är det lugnt. Stora massor av röda är koncentrerade till centrum av Kyrkslätt. På Jolkby har de röda konfiskerat två säckar potatis och allt fläsk. Vakter finns utställda på vägarna.

Lokaltågstrafiken är behjälpligt i gång. Köksans syster kommer från Helsingfors och för med sig den kolossala nyheten att tyskarna landstigit i Hangö. Men man vågar inte tro det. Det passar dock ovanligt bra med tystnaden här. Såvitt man förstår utvecklar röda gardet inte sitt angrepp. Eller kanske man inte ser och hör något här i vår undangömda skogsbacke. Klockan elva roar sig en rysk soldat med skidåkning nedanför vår villa, skriver Hildén.

Klockan 12 lok från Helsingfors. Kate var nere på apoteket för att om möjligt fiska nyheter. Men där visste de – märkligt nog – ingenting. Annat än hvad de hört att tyskarna f.n. är sysselsatta med Reval. De röda sysselsatta med lossning av 60

ammunition på stationen. I väntsalen finns en kulspruta. Palmén har sett hur det med deras befäl uppstått gräl som bl.a. lett till örfilar. En kula har gått in i stationsinspektorns sängkammare.

Köksans syster som skulle söka sig hem till Ingels blev på halva vägen hejdad vid de rödas bakre linjer. Vi hörde skottväxling. I telefon säges striderna vara i full gång. Meningen var att börja redan klockan 10, men på grund av meningsskiljaktigheter uppsköts striden. De rödas situation säker, de vitas svår, skriver Hildén.

Den 24 februari skriver Hildén att slaget pågår mycket häftigt. Röda gardet närmar sig från alla håll. Stark skottväxling hörs hela dagen. Utsikterna för skyddskåren är inte lysande om den inte får undsättning, och varifrån skulle den komma? Ryktet om tyskarna i Hangö är påtagligen osant.18 Under natten mot den 25 februari hörs kanondunder. Tydligen stora skott från östra sidan.

Klockan 11 häftig kanonad, dagen hotar att bli ännu mer spännande än gårdagen. Klockan 11.45 upphör bombardemanget och vidtar igen 12.50. Tydligen

Ragvald, där Ragvalds museiområde finns idag. Foto: Annette Ström

18. Tyska trupper landsteg i Hangö den 3 april.

61

har en stormning gått av stapeln men misslyckats. Röda gardet uppges inte våga sända sina sårade till sjukstugan här19. Röda gardet tar kvarter på ungdomsföreningslokalen Ljungheda i Hindersby.

Halv fem på eftermiddagen skriver Hildén att man åter hör kanondunder efter att man de senaste timmarna endast hört gevärs- och kulspruteeld. Annars hör man ingenting om stridernas gång. Antagligen har Sigurds inte fallit.

Eller hur nu allt detta kan hänga ihop Samma dag, den 25 februari, hör Hildén rykten om att fredsunderhandlingar inletts på Munkkulla.

På kvällen visar det sig att svenska regeringen intervenerat. För Kyrkslättskårens del har saken tagit en oväntad oblodig vändning, skriver Hildén. En svensk konsul har faktiskt ankommit hit och bor på Munkkulla.20 En gång således åter någonting angenämt.

Men nästa dag, den 26 februari, skriver Hildén att dagen börjar med häftig kanoneld. Alltså ha – trots allt – inga underhandlingar öppnats. Stämningen blir åter tyngre. Underhandlingarna påstås börja klockan ett, men Sigurds ställning blir sämre hela tiden. Möjligt är att besättningen på Sigurds inte har en aning om svenskarnas ingripande. Kanondunder klockan 10.30 tyder på att Sigurd inte ännu fallit. För nuvarande omöjligt att göra sig en bild av situationen, skriver Hildén.

Halv ett framgår det av ett telefonsamtal att en del av manskapet på Sigurds under natten lyckats fly till Porkala. En halv timme senare får Hildén veta att hela skyddskåren lyckats fly söderut över Masaby. Röda gardet fortsätter beskjutningen av Sigurds. Hildén skriver tio över fem på eftermiddagen att Sigurds är erövrat och funnet tomt. Vad ska nu följa? En klappjakt genom skärgården? Därmed har röda gardet rensat hela norra Kyrkslätt från skyddskårister. Konstigt är att man ingenting hör om den svenska konsuln. Faktum är att han var här i går med Wiik21, det hörde jag med egna öron i telefonen, skriver Hildén.

Klockan 6 på kvällen har Hildéns köksa besökt sitt hem i Ingels. Skräckbilder.

Man förstår icke huru man skall kunna komma öfver allt detta – om man ock lekamligen undkommer. Detta skall hänga som en skugga öfver ens lif i alla framtid, skriver Hildén.

19. Kyrkslätts sjukhus eller sjukstuga låg i närheten av Vintergården.

20. Det svenska sändebudet Folke Malmar anlände den 25 februari till Kyrkslätt och förhandlade med frontstaben på Munkkulla strax söder om järnvägsstationen.

21. K.H. Wiik (1883–1946), tjänsteman vid folkkommissariatets avdelning för utrikesärenden, följde med konsuln som tolk. Wiik var under flera perioder riksdagsledamot.

62

Den 27 februari hörs överraskande kanondunder från söder. Antagligen har röda gardet satt efter skyddskåren med artilleri. Klockan 12 skriver Hildén att det förefaller som om skyddskåren är omringad i stenbrottet mellan Obbnäs och Hila. Skyddskåren uppnådde stenbrottet i går morse. Men kåren i sin helhet är väl i det närmaste slut. Om icke – det vågar man icke tro – skyddskåren har fått något slags utländsk hjälp från Porkala-trakten. Framtiden ter sig dystrare än någonsin. Lite senare får Hildén höra en nyhet som inger lite hopp. Något slag av underhandlingar tycks pågå under den svenska konsulns ledning.

Klockan två meddelas att skyddskåren gett sig och kommer upp till stationen i grupper om 25 man. Faktum är att röda gardets aktion på själva krigsstråten är avslutad i Kyrkslätt. Nu får man njuta af dess fredligt ordnade administration.

Faktum är att skyddskårens korta saga är ändad. Man har således inga förhoppningar att hålla sig till. Nu gäller det bara att vänta, att vänta.

De röda söker husrum Kvällen den 26 februari får Hildéns ett, antagligen odramatiskt, besök av en rödgardist som söker Ljungheda. Följande dag, den 27 februari, börjar med besök av två rödgardister som begär kaffe. De erbjuder betalning och frågar köksan om hon är rädd. Samma dag blir det avbrott i Hildéns skrivarbete när 70 rödgardister tågar in i villan och söker husrum. Det hela avlöper lyckligt. Anförarna t.o.m. älskvärda, lofvade se till att intet skulle förstöras. Efter en stund avlägsnade sig truppen varvid Hildén ombeds konstatera att ingenting försvunnit.

Den 28 februari skriver Hildén att stämningen är dystrare än någonsin. I det längsta har han försökt arbeta, men nu går det inte alls. Han väntar bara på vad som ska hända nu efter röda gardets seger. Kl. 11 pansartåg till staden, många vagnar. Med fångar. Det hela är inte bara sorgligt, det är förnedrande. --- Min tro är att Finlands svenskar efter allt detta icke mera skola förmå resa sig. När den här kampen är slut, börjar det stilla aftynandet. Efter hundra år skall här knappast finnas en enda svensk, skriver Hildén.

Bara man kommer över den här tiden Klockan halv fem på eftermiddagen den 28 februari avgår ett långt tåg med enormt mycket människor till staden. Senare återvänder ett tomt tåg. Tydligen hemförlovar röda gardet sina trupper. Man vet inte vad som följer. Stämningen är olidlig. Kate och jag har beslutat flytta bort bara man kommer öfver den här tiden, skriver Hildén. Flera tåg på kvällen, antagligen trupper som flyttas bort.

63

Sårade vita ha flyttats till sjukstugan. Man säger att 400 röda ska stanna kvar för att behärska bygden. Trefligt! Man kan vänta sig hvad som helst, skriver Hildén. Tågtrafiken är i det närmaste återställd. Posttåget från Åbo klockan 8 passerar i normal tid. Som en förklaring till skyddskårens reträtt nämns att avsikten var att nå McElliot. Besättningen där är ukrainsk och förmodades ta emot de vita, emellertid blev förhandlarna häktade. Skyddskåren möttes av skott. Antagligen hade skyddskåren reda på Revals fall och tänkte på något sätt ta sig dit.

Faktiskt är det nu, sedan man vet Reval vara tyskt och vitt, liksom lite ljusare.22 Den 2 mars går tågen som vanligt. Hildéns får brev från Karin Stenbäck. Det innehöll en del rykten vilka redan visat sig falska. Vädret är härligt. Työmies skriver att Valkjärvi är vitt. Dr Biaudet besöker Vintergården och berättar en del detaljer från Sigurds. I synnerhet reträtten öfver Humaljärvi någonting af det mest storslaget gripande man kan tänka sig. Månsken, vita kåpor och tystnad.

Endast skidornas och slädmedarnas stilla knarrande, spänningen på Wohls och morgonens bombardemang som visade att reträtten skett obemärkt. Röda korset bemöttes korrekt av de röda, berättar Biaudet.23 Den 3 mars hörs gevärsskott från Sigurdstrakten. Man säger att de härleder sig från röda som jagar skyddskårister i skogen, mest i södra delen av socknen.

Fångarna ur Sigurdskåren har blivit väl behandlade. Förtjänsten är den svenska konsulns.

Hildén skriver den 4 mars att han besökt apoteket, och att ett rykte om Viborgs fall håller i sig.24 Palmén besöker Vintergården och vet berätta att röda gardet så gott som lämnar Helsingfors för fronterna. Det ser således ut som om den stora offensiven börjat. Työmies har inte ett ord om Viborg.

Betecknande för läget är oron som gör sig gällande Den 9 mars skriver Hildén att Björneborg, enligt meddelande av Stenbäck, torde ha fallit.25 Tyskarna besätter Åland.26 Enligt uppgift av en röd på Kyrkslätts station ligger tyskarna utanför den nyländska kusten. Vidare: att järnvägstrafiken på kustbanan när som helst kan stanna, att Hfors när som helst kan blifva bom22. Estland ockuperades den 25 februari av tyska trupper.

23. I boken Ett liv i läggspel beskriver Teddy Biaudet krigssjukhusets verksamhet på Wohls och transporten av de sårade från Wohls till sjukhuset i Jolkby.

24. Viborg intogs av de vita den 28 april.

25. Hildén nämner flera gånger rykten som hävdar att Björneborg fallit. Staden intogs av de vita den 13 april.

26. Tyskarna landsteg på Åland den 5 mars.

64

baderat. Hvad som är sannt vet man själffallet icke. Betecknande för läget är oron som gör sig gällande.

Den 11 mars är tidningarna ointressanta. Det är klart att de vita tycks rycka fram i trakten av Björneborg och Viborg. Fullt sanna tycks ryktena om tyska flygare vara. Fröken Sandroos på apoteket har sett en i Helsingfors. Den 13 mars skriver Hildén att man på sina brödkort får fodermjöl som är avsett för kreatur.

Oro bland arbetarbefolkningen då röda gardet stoppar alla allmänna arbeten för att tvinga alla arbetare in i gardet.

På morgonen den 14 mars väntar Hildén på livsmedelsnämndens inventeringsmän, och noterar efter besöket att inventeringen mot all förmodan var liberal. Samma dag skriver han att han undrar vad som ska hända efter den 17 mars, dagen då ryssarna har lovat vara ute ur landet.

Den 18 mars noterar Hildén att den röda pressen erkänner motgångar i kriget. Av allt att döma är en röd katastrof förestående. Den 22 mars fortfar inringningen av Tammerfors. Om man förstår tidningarna rätt är de rödas situation prekär. De vita är i rörelse mot Lahtis och Tavastehus. Typiskt är att en rödgardist i går sagt till vår köksa att nu är de vita slagna, ty de äro instängda i ett hörn. Stackars man han vet inte vem som sitter instängd i ett hörn. Livsmedelssvårigheterna tilltar, skriver Hildén.

I tidningarna ingår den 23 mars artiklar som ifrågasätter röda gardets framgångar. Tidningarna kungör att Tammerfors försätts i krigstillstånd och alla fabriker stängs. Flyktingar anländer till Helsingfors. Detta berättar stationsinspektor Bonsdorff som hört det av konduktörer. Således osäkert, reflekterar Hildén.

Ca 40 000 röda sitter instängda i Tammerfors.

Då Röman besöker Vintergården på kvällen berättar han att de röda under Sigurdsdagarna trängde in hos honom. Tre finnar riktade vapnen mot honom medan en ryss genomförde husundersökningen.

Den 25 mars införs förbud för civila att åka tåg. De röda fruktar deserteringar. Den 28 mars presenteras Tammerforskatastrofen av Kullervo Manner.27 Följande dag, den 29 mars, har Tiedonantaja inte ett enda ord från fronten.

Työmies erkänner ett nederlag vid Korvenkylä. Måhända har Tammerfors fallit.

De vitas läge synes vara gott. Dessutom bör man väl räkna med en stor desorganisation inom röda gardet.

Den 30 mars talas det om fall av desertering från Sigurds. Det börjar väl osa brändt, antar Hildén. Telefonen är bruten och all privattrafik är förbjuden. En smula mera mat, gott hopp om framgång. Men jag tycker man känner sig ängslig 27. Kullervo Manner var regeringschef för den röda regeringen. Tammerfors intogs av de vita den 6 april 1918.

65

för vad som sen ska följa. Ty fruktansvärda komma förhållandena att blifva med den med våld kvästa pöbeln, skriver Hildén.

Den sista mars skriver Hildén att man ingenting hör, att man inte fått några tidningar. Den 1 april nämner Työmies ingenting om Tammerfors.

Det tyder på att staden fallit.

I Lördags var det uppståndelse på Sigurds, något slags myteri. Man säger, anfall av flyg. Besättningen har krympt till ett minimum.

Den 3 april innehåller tidningarna ingenting nytt. Flera extratåg under natten. Rykten att tyskarna landstigit klockan sex i Hangö. Klockan två åker ett tomt tåg mot väster. Månne för att avhämta flyktingar. Ett aeroplan Kungörelse i Arbetet den 2 april 1918 om flyger västerut klockan två, återvände att arbetarorganisationerna i Kyrkslätt utsett klockan 4.40 och försvinner mycket tjänstemän. Oskari Airisto, som Hildén behögt med kurs på Reval. Omöjligt att rättar om i sin dagbok, utsågs till ordningens avgöra dess nationalitet. Palmu på Si- övervakare och allmän åklagare. gurds ringer staben i Helsingfors och meddelar om aeroplanet. Han får besked att planet tillhörde de röda. På apoteket har man emellertid kunnat se dess tyska kors.

Den 4 april avlyssnar Hildén den allmänna åklagaren och ordningens väktare Airistos28 telefonsamtal. Airisto får order att förstöra alla sina papper och vara beredd att avresa. Han får senare nya order att inte förstöra sina papper, men att vara beredd att ge sig i väg. Av samtalet framgår att fem slaktare följande dag ska dömas. Domaren talar med allmänna åklagaren i telefon. Han är särskilt förtjust över att häradshövding Palmgren befinner sig bland de åtalade, det kommer att bli ”lysti päivä”. Airisto uppmanar domaren att låta undersökningen gå snabbt, att inte förhöra och utforska vidlyftigt.

28. Oskari Airisto, i tidningen Arbetet ingår den 2 april 1918 en kungörelse i vilken meddelas att Oskari Airisto utsetts till ordningens väktare och allmän åklagare i Kyrkslätt. Hans namn finns också på en förteckning, undertecknad den 15 oktober 1918, över speciellt farliga upproriska som fortfarande är å fri fot. Airisto uppges ha försnillat 3000 mark av statens medel.

Valtiorikosasiain tiedusteluosaston luettelo C.

66

Tyska trupper på stora landsvägen i Masaby. Foto: Arkivalia, lokalarkivet i Kyrkslätt

Följande dag, den 5 april, görs vidlyftiga förberedelser, per telefon för mottagandet av fångarna från Helsingfors. Bland fångarna finns också doktor Åström. De anländer klockan 9, konvojen tar sig upp till Ljungheda där domstolen fungerar. Klockan 3.30 förs Åström och Palmgren fångna till stationen. Om icke orätt uppfattat tel.-samtal, skriver Hildén, kunde Åström och Palmgren inte dömas då de i egenskap av krigsfångar vägrade svara.

Klockan 4.40 pansartåg västvart, fyra vagnar, alltså åtta med de förra, med ca 600 man. Det artar sig till drabbning, antagligen i Karis. Tidningarna bringar den märkliga nyheten att regeringen flyttat till Viborg. Samtidigt bekännes inte Tammerfors helt, men man får den uppfattningen att staden fallit.

Intressant är händelsernas utveckling nu ty den är ofantligt snabb. Utom att huvudstaden viker finns knappast en ort eller stad där röda gardet kan känna sig helt tryggt. Här för nuvarande lugnt. Order om att banan ska vaktas speciellt noga, alla som närmar sig järnvägen skjuts.

Den 6 april skriver Hildén om livliga strider i Ingå, pansartåg och militärtåg ostvart. De röda flyr från Solberg. Staben flyttar till Kyrkslätt. Stationsvakten 67

i Kyrkslätt är mycket nervös, vill helst smita. På Sigurds finns 32 man som får order att vaka hela natten.

Klockan 11 på kvällen myteri på stationen i Kyrkslätt. 500 man sänds västerut med tåg för att mota de vita, men de drabbas i Ingå av panik och vänder tillbaka. De åker ända till Masaby där de stoppas. Cirka 200 förmås återvända till Kyrkslätts station. Resten gömmer sig i skogarna i Masaby. Det kommer order om att de 200 ska sändas till Solberg, men de vägrar och hotar att fara till Helsingfors. De ordinarie trupperna på Sigurds och i Masaby är mycket skrämda.

De fruktade ett övermäktigt fientligt anfall, men man tycker att en och annan behöll sitt lugn, visade mod och lydnad.

Oro inom röda gardet Den 7 april avgår, enligt telefonuppgifter, pansartåget klockan 11 västerut. Den 8 april skriver Hildén klockan 11 om ett slag i Sjundeå och om oro inom röda gardet i Kyrkslätt. På stationen finns 137 man utan mat och ammunition. Telefonen till Sjundeå är avbruten.

Inga patroner på Sigurds, ständig bön om flera från Helsingfors. Klockan 10 på kvällen är situationen svår att förstå, skriver Hildén, upprepade bestämda böner om hjälp. Befälet ser mörkt på läget.

Den svenska konsuln rider den 9 april längs banan västerut. Har han möjligen överfört de vitas kapitulationsförslag till Helsingfors och för nu de rödas svar.

I går kväll kastade 30 röda sina gevär på stationsperrongen. Klockan 11 panik, trupperna hotar lämna Kyrkslätt. Klockan 12 slutligen hjälp från Helsingfors.

Röd truppkedja utanför oss, skriver Hildén.

Klockan 3.45 nödrop till Nummela från Sigurds. ”Viimeiset hetket” Ketonen: Nyt on pakko lähteä. Sigurds bränns 3.50. Palmu flyr. 5.30. Tyskt samtal, omöjligt att uppfatta. Tåg och pansartåg ostvart från stationen. Tyska telefonsamtal.

Masaby klart till flykt.

Klockan 6.30 är stationen i Kyrkslätt besatt av de vita. De är vita och tyskar som tagit stationen. Glädjen förringas av att trupperna inte är vita, men samtidigt måste man medge att tyskar under alla omständigheter är att föredra framom de röda, skriver Hildén.

Den 13 april skriver Hildén att rykten om kringströvande röda som plundrar och bränner bl.a. i Sjundeå tydligen är mycket överdrivna. Vädret är underbart, sommarvarmt.

68

Sigbritt Backman: Jag är Kyrkslättsbo sedan 30 år, men jag växte upp på landet i Helsingfors. Vi hade både häst och tröskverk. Mitt intresse för historia vaknade när jag var liten och min mamma berättade om Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Jag är intresserad av historia på lokal nivå och hur avgörande historiska skeenden återspeglar sig i enskilda personers liv.

Farväl till Vintergården Den sista dagboksanteckningen gör Hildén den 19 april. Då skriver han att det samma dag har grundats en skyddskår och att han valts till chef. Det var säkert fråga om ett tillfälligt eller mycket kortvarigt engagemang som inte noteras i verket Skyddskårister och lottor i svenska Nyland (1944).

Den tid Hildén skildrar i sin dagbok var mycket svår och medförde en oerhörd spänning och psykisk press. Den 28 februari skrev han att han och hans hustru Kate hade bestämt att de flyttar bort bara man kommer öfver den här tiden. Redan i juli 1918 sålde Hildéns Vintergården till Kyrkslätts kommun och flyttade bort.

Henrik Hildéns sympatier finns med stor tydlighet på den vita sidan, men han visar en viss förståelse och medkänsla för de röda när det börjar luta mot ett nederlag för dem.

69

Henrik Ekberg

Mannerheim och Västnyland Fiskars och Sällvik Den 4 juni 1867 föddes i familjen Mannerheim på Villnäs slott ett gossebarn som i dopet gavs förnamnen Carl Gustaf Emil och som halvtannat århundrade senare i en omröstning bland allmänheten utsågs till ”Den störste finländaren” genom tiderna. Hans storhet hade dock observerats långt tidigare.

Gustaf Mannerheim växte upp på barockslottet tre mil nordväst om Åbo men tillbringade en del av sin barndom hos släktingar i Västnyland. Modern Hélène var dotter till bergsrådet John von Julin, en av de mest bemärkta industrimännen i 1800-talets Finland och den som fram till sin död 1853 arbetade upp Fiskars till en av landets mest betydande industrier. Mannerheim kom därför att som barn vistas mycket på Sällvik hos Louise von Julin, Hélènes moster och styvmor. Han och hans jämnåriga kamrater ägnade sig bland annat åt simsporten och simmade långa sträckor, någon gång t.o.m. över Pojoviken. När han var sjutton simmade han den 2,8 km långa sträckan från Alsviken vid Fiskars till Gennäs, utan följebåt.

En annan fast punkt i den unge Mannerheims tillvaro var just morbrödernas Fiskars, där Albert von Julin hade tagit över 1875. Denne morbroder var den som axlade ansvaret för den tämligen bångstyrige systersonens fortsatta uppfostran sedan fadern 1880 avvikit till Paris med ett annat fruntimmer och lämnat familjen vind för våg, vilket blev Hélenes död: hon avled följande år och de sju barnen blev moderlösa. Då Gustaf hade ferier från sin skolgång i Helsingfors kom han att vistas på Fiskars hos sin morbror Emil, som bodde i Stenhuset fram till 1886. I ungdomsåren tillryggalade Gustaf vägen mellan Fiskars och Sällvik till fots – ofta springande – hellre än att anlita skjuts med häst och kärra. Han begav sig även ut på ridturer, i sällskap med bland annat ungdomsförälskelsen Constance Hisinger på Brödtorp. Tillsammans med kusinen Lindsay red han 1884 från Sällvik till Brödtorp för att hälsa på flickorna Hisinger.

När Mannerheim i tjugoårsåldern med släktingarnas bistånd hade kommit in vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg tillbringade han åren 1886– 1888 flera permissioner och konvalescenser på Fiskars. Under en treveckors vistelse i hemlandet i slutet av 1890 besökte han både Villnäs och Fiskars.

70

Förmodligen sista gången han uppehöll sig i trakten var ett halvt sekel senare, hösten 1950, några månader före sin död, då han gästade Bombi gård.

Svartå Gustaf Mannerheim tillbringade trettio år i rysk militärtjänst, avancerade till generallöjtnant och dekorerades med Georgskorset, den mest ansedda militära utmärkelsen i Ryssland. Efter ryska revolutionens utbrott hösten 1917 blev vidare tjänstgöring dock omöjlig, och Mannerheim återvände till hemlandet. Han var då nästan okänd i Finland, men ett år senare var förhållandet ett annat: hans namn var på allas läppar, antingen lovprisat eller motsatsen.

Den första veckan 1918 var Mannerheim över en dag på besök hos sin ungdomsvän och f.d. svåger Hjalmar Linder på Svartå. De enda gästerna vid middagen på Svartå var Mannerheim och affärsmannen och författaren Victor Hoving, som har skildrat tillställningen i en av sina böcker. Hoving skriver att han trodde att Mannerheims förhållande till Linder hade varit rätt kyligt efter Svartåmagnatens skilsmässa från Sophie Mannerheim. Detta bidrog kanske till att Linder nu fjäskade alldeles speciellt för Mannerheim och försökte vara honom till lags på alla sätt.

Efter middagen berättade Mannerheim om sin resa föregående höst från ett Ryssland i sönderfall och underströk att han var absolut fri från sin ed som rysk officer, eftersom han av interimsregeringen hade avskedats från sin militärtjänst och pensionerats. Som divisionsgeneral skulle han få lyfta sju rubel i månaden, medan ”vanliga” generaler fick bara fem rubel. Mannerheim talade också om att hela hans förmögenhet bestod av några aktier i Nokia Ab och att han därför måste börja se sig om efter arbete och inkomster.

Hoving sa då märkligt nog att Mannerheims framtid var given, Finland skulle väl förr eller senare ställa upp en egen armé, och generalen var självskriven som befälhavare för den. Detta sades innan någon hade talat med Mannerheim om dessa saker, och Hovings yttrande gjorde honom förundrad.

I september 1918, när så mycket hade hänt, företog Mannerheim och Linder en jaktresa till Norge, där generalen förälskade sig i den senares halvsyster Kitty Linder, men fick uppenbarligen korgen för att han var för gammal för henne, tjugo år äldre. Kitty Linders porträtt hänger på Svartå slott och guiden berättar utförligt och vältaligt om Mannerheims olyckliga förälskelse.

Besöket i januari 1918 var inte den första, men kanske sista gången Mannerheim vistades på Svartå, eftersom Linder ju tvingades i ett slags landsflykt sedan han i en insändare i Hufvudstadsbladet (Nog med blodbad) i maj opponerat sig mot behandlingen av de röda och därefter aldrig återkom till hemlandet.

71

I Stenhuset på Fiskars, uppfört 1816–1822 enligt ritningar av Pehr Granstedt och C.H. Bassi, tillbringade Gustaf Mannerheim en hel del tid under ungdomsåren. Det berättas att han som sjuttonåring klättrade upp utanpå byggnaden till skafferiet i andra våningen för att knycka sylt, en begärlig läckerhet på den tiden. Foto: Annette Ström

Virkby I september 1919, då Mannerheim nyss hade trätt tillbaka som riksföreståndare och förlorat presidentvalet till Ståhlberg, kom han på besök till Virkby för att jaga tillsammans med general Harald Åkerman, som var släkt med Margit Forsström, maka till Lojo Kalks chef och skapare ”Kalk-Petter” Forsström. Mannerheim och Åkerman var gäster hos Margit och Petter.

Petter och Mannerheim hade träffats första gången ett drygt år tidigare, vårvintern 1918, när Mannerheim var på inspektionsresa vid karelska fronten, men den gången uppstod inte någon närmare bekantskap.

Gästerna kom med tåg till Sjundeå station, där de togs emot av den lokala skyddskåren och Björneborgarnas marsch. De åkte sedan i bil till Virkby.

Det celebra besöket skildras av Margit Forsström i hennes lilla bok Minnesbilder från 1962. Mannerheim hyllades av en stor människomassa på gästgivarbacken ett par hundra meter från det Forsströmska hemmet och hälsades välkommen av Petter i egenskap av rayonchef för Sydlojo skyddskår. ”Manner72

heim var under dinén och hela aftonen särdeles underhållande och intressant”, berättar Margit.

Tidigt följande morgon, innan jakten började, uppvaktade Virkby folkskolas elever den vite generalen med sång och blommor. På förmiddagen jagade man hare och på eftermiddagen rapphöns, av vilka Mannerheim nedlade sex stycken.

Han var synbart nöjd med besöket och hedrades vid avfärden med bil till Sjundeå station på nytt av en talrik skara som samlats vid gästgiveriet. ”Åter jubel, ovationer, musik. Blommor i mängd överräcktes, och tal hölls på svenska och finska.”

Petter hade år 1915 grundat Virkby jaktvårdsförening, som småningom fick sju medlemmar, bland dem Mannerheim, som kom med som hedersmedlem vid besöket 1919. Han var senare i många år en regelbunden gäst i det Forsströmska residenset. Där åt man till vardags mest enkel husmanskost, men då Mannerheim kom omvandlades menyn i lyxigare riktning, man var medveten om världsmannens högt ställda krav även på gastronomins område.

Hangö Pingsten 1919, medan Mannerheim fortfarande var riksföreståndare, kom han på ett privat besök till Hangö. Han reste från Helsingfors med den nybyggda ångaren ”Ariadne” och hade en svit som bestod bl.a. av statsministern (Kaarlo Castrén), utrikesministern (Leo Ehrnrooth) och krigsministern (Rudolf Walden). Han utnämndes under denna vistelse till hederschef för första kompaniet av första bataljonen av I skyddskårsbrigaden, en avdelning som bestod av Hangö skyddskår.

Vid det laget var han officiellt Hangöbo, han hade den 15 februari samma år skrivits in i Hangö församling som inflyttad från svenska församlingen i S:t Petersburg. Den 7 februari hade Mannerheim i Hangö rådstuvurätt fått ut sin skilsmässa från Anastasia Arapova som han hade varit gift med alltsedan 1892.

Under sin ryska tid hade Mannerheim flera gånger besökt släktingar i Hangö, bl.a. morbrodern Albert von Julin, som bodde i strandvillan Villa Familiaris.

I juli 1920 fick Detektiva centralpolisen besked om att ett attentat mot Mannerheim planerades då ”Ariadne” på väg från Stockholm skulle lägga till i Hangö med generalen ombord, men ingenting kunde observeras när ögonblicket var inne, och denne kunde ostörd fortsätta sin resa till Helsingfors.

Somrarna 1920–1923 hyrde Mannerheim den ståtliga villan Thalatta i Badhusparken, som ägdes av filosofen Rolf Lagerborg. År 1920 blev Mannerheim arrendator även på Stora Tallholmen, som han sedan köpte för ett mycket lågt pris 1926, staden var av naturliga skäl angelägen om att vara honom till lags.

73

På Stora Tallholmen, som ligger nära fastlandet och sedan Mannerheims tid förbinds med detta genom en vägbank, lät han 1921 uppföra en villa som han kallade Stormhälla. Han var mycket intresserad av trädgårdsodling och förskönade det kala skäret på olika sätt, med planteringar och dammar m.m.

På den närbelägna Lilla Tallholmen fanns ett kafé, men livet där under förbudstiden störde Mannerheim, som 1927 helt enkelt köpte arrenderätten till stället – staden var ägare – och övertog driften av kaféet, som han döpte om till De fyra vindarnas hus.

Mannerheim gick på största allvar in för kaféägarskapet, han hade ju stora kulinariska insikter och allmänt god smak. På morgnarna åt generalen frukost i kaféet prick nio vid samma hörnbord, och han beställde alltid samma kaffefrukost med smörgås och ägg som var kokta exakt 4,5 minuter. Först då han var färdig med sin frukost öppnades stället för allmänheten. Om kvällarna kunde man se honom räkna kassan.

Under sin tid i Hangö fick Mannerheim besök av en massa dignitärer och fint folk, bland andra prins Hendrik av Holland, drottning Wilhelminas gemål, som dök upp 1929.

Mannerheim gav både förnäma representationsmiddagar och små intima bjudningar, han tyckte om att se vänner omkring sig, men ibland blev det betungande med alla som ville söka upp honom.

Stig Jägerskiöld skriver i sin monumentala biografi över den berömde släktingen: ”Fri från sociala förpliktelser kände han sig inte heller i Hangö. Han fyllde rollen som patronus för den gamla badorten och presiderade vid Detta minnesmärke, ”Mannerheims sten”, avtäcktes på den traditionella baderskornas marskalkens 75-årsdag den 4 juni 1942 i Harparskog fest. Vid mera offentliga på den plats där han den 15 december 1941 hade tagit societetsevenemang syntes han emot defiladen av de trupper som deltagit i striderna på ofta.”

Hangöfronten. Foto: Henrik Ekberg 74

De fyra vindarnas hus på Lilla Tallholmen är idag sommarrestaurang och serverar bland annat två av Mannerheims favoriträtter, soljanka och vorschmack. Foto: Henrik Ekberg

Stormhälla var Mannerheims andra hem som användes främst sommartid, hemmet nummer ett fanns i Brunnsparken i Helsingfors, det som efter hans död blev museum. Mannerheim drog upp sina bopålar i Hangö 1931, då han sålde Stormhälla till en av sina grannar i Helsingfors. Som orsak till flyttningen angav han själv de ekonomiskt osäkra tiderna, och förmodligen spelade dessutom det faktum in att han hade blivit ordförande i försvarsrådet och således på nytt trätt i statens tjänst. Två år senare, 1933, såldes också arrenderätten till Lilla Tallholmen. Den första mars 1935 skrevs Mannerheim in i Helsingfors södra församling.

Mannerheim kom naturligtvis också senare på besök till Hangö. Ett inföll den 15 december 1941, då han i Harparskog avtackade trupperna som hade belägrat den sovjetiska Hangöbasen och som knappt två veckor tidigare hade tågat in i den illa förstörda staden. Det finns en filmsnutt från detta ögonblick när han i rykande snöyra saluterar gråa led som paraderar förbi. När Mannerheim kom märkte han att trupperna hade fått stå länge och vänta i det kalla snövädret, och 75

det tyckte han inte om, utan gav befälhavaren en reprimand. På platsen restes senare en minnessten.

Marskalken skriver så här i sina memoarer: ”Det gjorde mig ont, i min egenskap av mångårig sommargäst i den idylliska staden, att se den förvandling den genomgått under en kort tid av främlingsvälde och krig, även om husen stod kvar för att mottaga sina förra ägare.”

Förmodligen sista gången marskalken besökte Hangö var i augusti 1947, då han efter en rundtur åt lunch på HSF. Han kunde konstatera att Villa Stormhälla som så många andra byggnader i staden hade fått skador av en bomb. Den revs senare och virket fraktades bort, och idag finns bara stenfoten kvar.

Gerknäs På sin 75-årsdag den 4 juni 1942 blev Mannerheim föremål för uppvaktningar av mångahanda slag. Riksdagens gåva till honom var det bostadshus i Brunnsparken i Helsingfors som han hade bott i på hyra sedan 1920-talet. Men det fanns ett men: riksdagen var inte ägare till huset, och skänkte alltså bort någon annans egendom. Den riktiga ägaren var inte med på noterna, och riksdagen blev följaktligen tvungen att kompensera Mannerheim med en penningsumma på 12 miljoner mark (omkring 2 miljoner € i dagens mynt). Mannerheim ville använda pengarna till att skaffa fast egendom, vilket var nog så förnuftigt med tanke på den galopperande inflationen vid denna tidpunkt. Han beslöt sig alltså för att köpa en gård, och den han slutligen stannade för var Gerknäs i Sydlojo.

Jörn Donner skriver i sin bok Anteckningar om Mannerheim (2011): ”Det är rätt egendomligt att Mannerheim vid relativt hög ålder (1945) hade fått för sig att han under en del av året skulle leva som en äldre gentleman på landet efter inköpet av Gerknäs gård [...]. Mannerheims planer för iståndsättande av gården var ambitiösa och inkluderade förhandlingar om inköp av en gengasdriven Volvo lastbil.”

Den som spelade en avgörande roll när Mannerheim s.a.s. blev västnylänning på nytt var chefen för Lojo Kalk, Petter Forsström. Marskalken bodde under sina sista år mest utomlands, men när han var i hemlandet vistades han från och med 1946 gärna på Gerknäs. Sommaren 1945 färdades Mannerheim och ”KalkPetter” omkring för att titta på gårdar. Köpet av Gerknäs gjordes upp i augusti, och Petter fick ta hand om ledningen av de reparations- och ombyggnadsarbeten som behövde göras på stället. Den vid denna tid stiftade jordanskaffningslagen drabbade storgodsen hårt, och marskalken, som vid denna tidpunkt var republikens president, försökte genom statsminister Paasikivi utverka specialbehandling för Gerknäs, men dessa planer förhindrades av kommunisterna. Godset förlo76

rade drygt hälften av sin totalareal på 2 100 ha till kolonisationsändamål, vilket gick marskalken hårt till sinnes.

En höstdag 1946 kom det fint främmande till Gripans i Ingå. Mannerheim hade på förhand meddelat att han ville komma på studiebesök för att bekanta sig med odlingarna. Han hade nämligen planer på att börja odla liljekonvaljer och blomsterlök på Gerknäs och hade fått veta att man lyckats väl med båda på Gripans. Den skriftliga källa som beskriver besöket säger att Mannerheim anlände med en terrängbil som han hade fått i gåva av Hitler.

På Gripans blev marskalken bjuden på lunch, och också här hade man ansträngt sig för att kunna bjuda på särskilt smakliga anrättningar. Han tittade på odlingarna och skrev sitt namn i gästboken innan det var dags för hemfärd.

Mannnerheim och Kalk-Petter kom slutligen ihop sig om ett jordområde i Jönsböle som hörde till Gerknäs. Petter hade velat köpa området för att där grunda en yrkesskola, men Mannerheim lät genom sin advokat meddela att han inte accepterade villkoren för köpet. Meningen var att det till största delen skulle ske på fem års avbetalning, och detta ville marskalken på advokatens inrådan inte godkänna. Petter förklarade att den stiftelse som han och makan Margit hade grundat gott och väl kunde ta lån och köpa området kontant. Historien slutade med att Mannerheims stiftelse 1950 donerade det till Petters stiftelse, men då hade tiden redan sprungit förbi hela företaget.

Att Mannerheim på detta sätt satte käppar i hjulet för ett av Petters älsklingsprojekt innebar en svår besvikelse för den sistnämnde, och relationerna mellan de båda herrarna blev därefter aldrig vad de hade varit.

Mannerheim hade flera anställda på Gerknäs, bland dem agronom Bo Knape, som senare flyttade till sin hustrus gård Brödtorp i Pojo. Sonen i huset, Brödtorps nuvarande husbonde, hade under Gerknästiden äran att få bli marskalkens gudson.

Det berättas en anekdot om att Knape en gång bad marskalken om tillstånd att få skjuta änder, kanske för att dryga ut kosten, förmodligen vid Lillsjön som hörde till gården. Mannerheim tyckte inte om idén utan svarade: ”Vet agronomen, det har skjutits så mycket för min skull att jag nu tycker att det räcker till”.

Mannerheim var på sin ålders höst otvivelaktigt ärad och älskad av största delen av sitt folk. Det berättas att småbrukaränkan Jenny Stenlund i Ingå, populärt kallad Hägna-mor, brast i gråt när hon i radion hörde att marskalken hade avlidit i Schweiz. Hägna-mor var inte den som lipade för ingenting, men när fosterlandets fadersgestalt gick bort tog hon – och många andra med henne – till tårarna.

77

Källor Fiskars hembygdsförening 62, Hafb. Temautställningar o Mannerheim 1992, Pojo lokalhistoriska arkiv Meddelanden av Bengt Gripenberg, Bo Knape, Margareta Stigell och Magnus Sundell Jörn Donner: Anteckningar om Mannerheim, Helsingfors 2011 Henrik Ekberg: Petter Forsström i med- och motgång, Helsingfors 2010 Birgitta Ekström Söderlund: I Hangö som på utländsk botten, Hangö 2003 Margit Forsström: Minnesbilder, Virkby 1962 Victor Hoving: Vänner och böcker, Helsingfors 1953 Stig Jägerskiöld: Den unge Mannerheim, Helsingfors 1964 Stig Jägerskiöld: Mannerheim mellan världskrigen, Helsingfors 1972 Esa Koskinen: Kalkille rakennettu elämä, Lohja 2009 Erik Kruskopf: Anteckningar om Ole och Harriet Gripenberg, Ekenäs 2008

78

Henrik Ekberg: (f. 1944 Ingå) har arbetat med boken nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Han var huvudredaktör för de båda upplagorna av Uppslagsverket Finland och för fem upplagor av Vem och Vad, anställd vid Föreningen finlandssvenska uppslagsverk 1969–1985 och vid Schildts förlag 1973– 2009. Ekberg disputerade för politices doktorsgraden 1991 på en avhandling om den finländska nazismen och har därtill gett ut bl.a. historiker med anknytning till sin västnyländska hembygd, samt Schildts förlags 100-årshistorik, Frisinne och kvalitet (2013).

Sophie Kawecki

Västnyland år 2016 Samhälle

Trender Brödköer är ett samhällsfenomen som inte endast förekommer i storstäderna, utan också i Västnyland. I Karis delar Mathjälpen varje måndag ut livsmedel till ungefär 100 personer. Matbanken i Ekenäs tog gärna emot frukt och bär under sensommaren-hösten för vidareförmedling till behövande. Sociala medier har också använts för att förmedla olika slag av nödhjälp på de västnyländska orterna.

79

Årskrönika 2016

I Västnyländsk årsbok 2016 konstaterade krönikör Tove Virta att man allt mer kan se hur nationella fenomen påverkar Västnyland och återspeglas i vad som händer i vår region. I detta kapitel lyfts några sådana fenomen och händelser fram. Det handlar främst om trender, utvecklingar och avvecklingar som påverkar fler än en västnyländsk kommun. Tågtrafiken, flyktingsituationen, vården, massmedierna och utbildningen har fått egna underkapitel.

I januari förde Raseborgs stadsdirektör Tom Simola fram synpunkten att Västnyland behöver ett spetsprojekt. Västnyland har mycket att erbjuda, men frågan är hur man skulle kunna nå ut till den breda massan och kunna samarbeta över kommungränserna. Enligt Simola är det axeln Hangö–Raseborg–Ingå som kunde dra störst nytta av ett samarbete.

Det finns mycket att ta fasta på. Hangö fick under året internationell synlighet tack vare Kanadas största nyhetssajt Toronto Star, som i ett resereportage kallade staden för ”Finlands riviera”. Likaså fick Fiskars i början av året ta emot utmärkelsen ”bästa inhemska resmål” med hänvisning till år 2015. Kunde Västnyland utnyttja sådan internationell och nationell synlighet för att locka både turister och företag till regionen? År 2016 hade det gått 60 år sedan den så kallade Porkalaparentesens område återlämnades till Finland av dåvarande Sovjetunionen. Detta har uppmärksammats under året och man kunde spekulera i hur samhället i vår landsända skulle ha sett ut om Finland hade fått tillbaka Porkalaområdet först år 1994.

Årskrönika 2016

En nationell och internationell trend som också syns i Västnyland är det ökade intresset för att handla second hand, det vill säga begagnat. Det är både prisoch miljömedvetenhet som ligger till grund för denna trend; många som handlar på ”loppis” gör det för att motverka dagens slit och släng-kultur.

Under året blev också mobilspelet Pokémon Go, ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet, omåttligt populärt i Finland, också i Västnyland. Spelet främjar folkhälsan, eftersom spelarna måste röra på sig för att finna alla Pokémonfigurer i den riktiga världen. Exempelvis berättade Ekenäsbon Jerry Holmberg för Svenska YLE i september att han dittills cyklat 625 km för att hitta alla Pokémonfigurer. På fem veckor lyckades han samla ihop samtliga som finns i Finland.

Det digitala, både i form av nöje och service, är på allt starkare frammarsch.

Under hösten stod det klart att den tryckta telefonkatalogen går i graven. Detta innebär slutet för en mer än 100 år gammal tradition. Den första telefonkatalogen för centralerna Hangö, Ekenäs och Karis torde vara från år 1913. Samtidigt blir allt mer service digital; i Hangö och Raseborg är det numera möjligt att beställa taxi via en app.

En mindre positiv trend för svenskspråkiga är det allt bistrare språkklimatet.

Nedskärningar drabbar ofta svenskspråkiga hårdare än finskspråkiga, då service och arbetsplatser inte bara flyttar längre bort, utan också språkligt blir mindre tillgängliga. Regeringen planerar bland annat att stänga tingsrätter, vilket komFiskars fick utmärkelsen ”bästa inhemska resmål”. Foto: Annette Ström

80

mer att påverka Västnyland. Lojo och Kyrkslätt ser ut att bli utan tingsrättstjänster år 2018, medan tingsrätten i Raseborg ska förvandlas till en sessionsplats. Detta kommer onekligen att ha effekter i det svensktalande Västnyland.

Ett nytänkande i nedskärningstider skulle vara att istället flytta fler institutioner till tvåspråkiga orter, som på ett naturligt sätt kunde betjäna hela Finland på både svenska och finska.

Kustbanan mellan Helsingfors och Åbo har haft stor betydelse för vår region och har det fortfarande, inte minst för arbetspendlingen.

I januari 2016 kunde vi i pressen läsa att Trafikverket ansåg att det finns fler fördelar med en ny järnväg mellan Helsingfors och Åbo än en förbättrad kustbana. En dragning av ett nytt spår via Lojo skulle kunna skapa en upp till 45 minuter snabbare förbindelse mellan huvudstaden och Åbo. Åbo och Salo skulle dra nytta av detta, Västnyland skulle däremot lämnas utanför. Kustbanan skulle i ett sådant scenario kunna fortsätta utnyttjas för lokaltrafik, vilket dock inte ser så hoppfullt ut med tanke på hur just lokaltrafiken skurits ner på Kustbanan. Det är dock värt att minnas att Lojobanan, eller Elsabanan som den också kallats, har diskuterats i etapper under flera årtionden utan att något radikalt skett.

Ska projektet denna gång få vind i seglen?

Besluten kring tågtrafiken fortsatte under år 2016 att vara ett irritationsmoment för västnylänningarna. Lokaltåget (Y-tåget) som trafikerat mellan Karis och Helsingfors med västnyländska stopp i Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt drogs in från och med mars 2016, vilket försämrade pendlingsmöjIngå station är stängd sedan Y-tåget slutade stanna här i mars 2016.

Fjärrtågen mellan Åbo och Helsingfors passerar stationen utan att stanna.

Foto: Sophie Kawecki

81

Årskrönika 2016

VR och (den uteblivna) tågtrafiken

Årskrönika 2016

ligheterna till jobb och skola för många västnylänningar. I februari engagerade sig de västnyländska kommunerna tillsammans i tågfrågan, som verkade vara ett ärende man kunde vara rörande ense i, också över kommungränserna. Bland annat SDP:s riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta uttalade sig så här i Västra Nyland 1.2.2016: ”Tågtrafiken är så viktig för människorna och näringslivet i regionen att vi måste reagera. Vi kan inte godkänna att restiden blir längre och servicenivån sjunker. Regeringen och den nyländska ministern Berner måste förklara för folket i regionen varför man sviker nylänningarna på detta vis.”

För inflyttningen är det ett trumfkort att kunna peka på god kollektivtrafik och på så sätt locka nya invånare till regionen. Karis centrum är uppbyggt kring järnvägen och speciellt Sjundeå har sålt tomter nära järnvägen med tanke på pendlingsmöjligheten. Om tågtrafiken försämras drastiskt kommer detta med högsta sannolikhet att inverka negativt på inflyttningen till regionen och kan rent av leda till att människor flyttar bort från orten. När tidningen Västra Nyland under hösten 2016 undersökte om Sjundeås unga vill stanna kvar på orten eller flytta tillbaka till Sjundeå efter eventuella studier var svaret övervägande nekande. Ungdomarna konstaterade krasst att man inte kan bo på en ort som saknar goda kommunikationer.

Sjundeå har ändå gjort sitt yttersta för att upprätthålla tågtrafiken i samarbete med Helsingforsregionens trafik, HRT, efter att VR drog in Y-tåget. Under 2016 har kommunen betalat 300 000 euro för fortsatt tågtrafik med upp till sex dagliga turer i vardera riktningen under vardagar. Staten ska nu ta över Sjundeåtrafiken under år 2017. Efter 2017 kan det hända att nya aktörer träder in på marknaden i takt med att järnvägsmarknaden öppnas för konkurrens.

I insändare i lokalpressen märktes irritationen över att tågindragningarna inverkar negativt på arbetsresorna till Kyrkslätt. Det är nämligen inte bara lokaltåget som dragits in, utan de flesta fjärrtåg slutade under år 2016 stanna i Kyrkslätt. Att åka tåg från Karis till jobbet i Kyrkslätt tar 30 minuter jämfört med bil som tar minst 45 minuter; bilåkning innebär rusningstrafik och ett mindre miljövänligt sätt att röra sig på. Under större delen av år 2016 stannade endast de så kallade båttågen på linjen Åbo–Helsingfors i Kyrkslätt, vilket innebar att turister och båtresenärer gynnades, medan den pendlande arbetskraften i regionen fick lida. Under hösten hade passagerarmängden dock stigit och VR satte in fler avgångar, men endast två extra stopp i Kyrkslätt.

VR satte dock in ersättande trafik på sådana sträckor där tågtrafiken dragits in, tre turer dagligen åt vartdera hållet. Detta har i praktiken inneburit en minibuss istället för Y-tåg på sträckan Karis–Kyrkslätt. Beslutet berodde på den utvidgade trafikplikt som VR har fram till att tågtrafiken öppnas för konkurrens.

I slutet av 2016 kunde man konstatera att minibussen fortfarande trafikerade, 82

Flyktingsituationen i regionen Redan i förra årsboken lyfte krönikören upp flyktingsituationen i världen (se Västnyländsk årsbok 2016, s. 32–33), och dess effekter på vår region. År 2016 präglades av att flyktingarna som redan tidigare kommit till regionen och som väntat på sina asylbeslut blivit en del av den västnyländska vardagen. Under 2015 tog Finland emot ca 35 000 asylsökande, varav över 8 000 finns i Nyland.

I mars 2016 beslöt både Ingå och Raseborg att ta emot fler flyktingar. Under hösten tillsatte Raseborg ett invandrarråd, som ett resultat av den ökade flyktingmottagningen. Invandrarrådet ska fungera som sakkunnig i mångkulturella frågor och stärka invandrarnas delaktighet i det kommunala beslutsfattandet. I Ingå tog man initiativet ”Låna en Ingåbo” med tanken att intresserade ortsbor kunde fungera som stöd för flyktingarna och göra olika fritidsaktiviteter tillsammans med dem. Under sommaren fick Ingåflyktingarna också gå i simskola som den lokala Folkhälsan-föreningen ordnade. Man efterlyste fler frivilliga män, eftersom många av flyktingungdomarna i Ingå är pojkar.

Under hösten 2016 stängdes flera flyktingförläggningar runt om i Finland, bland annat den i Mjölbolsta, Raseborg. Innan beslutet om att stänga förläggningen fattades såldes huvudbyggnaden för 350 000 euro till företagaren Arto Kyyrönen från Lahtis. Köpeavtalet var såtillvida ovanligt att köparen inte betalade någon köpesumma för fastigheten, utan istället skulle säljaren Folkhälsan få hyresintäkterna för flyktingverksamheten på drygt 70 000 euro i månaden 83

Årskrönika 2016

men att den inte var så populär. Till skillnad från Y-tåget som gått raka spåret till Helsingfors har denna lösning inneburit ett byte i Kyrkslätt och därmed osäkerhet huruvida man ska hinna i tid till förbindelsetrafiken. Det finns en orsak till tågpendlingens popularitet; man har kommit fram till Helsingfors, utan byten, relativt snabbt och bekvämt och utan att behöva ta hänsyn till rusningstrafiken på 51:an. Man kan också utnyttja restiden till exempelvis arbete eller läsning om man tar tåget, vilket inte är så enkelt om man sitter bakom ratten på en bil.

Det är anmärkningsvärt och förefaller unikt i en västerländsk kontext att en ort som Ingå, på en 60 kilometers radie från huvudstaden med en järnväg som löper genom kommunen, saknar järnvägstrafik.

En positiv sak bör dock nämnas med tågtrafiken: VR har förnyat sitt prissystem så att man i bästa fall för drygt fem euro kan åka från Karis till huvudstaden. Det är betydligt mycket billigare än det var ännu för något år sedan. I det nya biljettsystemet finns två–tre prisnivåer per rutt, vilket gör att resans pris påverkas av hur efterfrågad en viss avgång är, så att de billigaste biljetterna säljs till de minst eftertraktade avgångarna.

Årskrönika 2016

för årets sista månader. Lahtisföretagarens tanke var att flyktingförläggningen skulle få stanna kvar i huset så länge behov fanns. När flyktingförläggningen visade sig bli kortlivad och det inte heller gick att förverkliga Kyyrönens planer på att bygga om en del av fastigheten till familjebostäder för flyktingar med uppehållstillstånd, sålde Kyyrönen i slutet av året huset med tomt vidare till en annan företagare, Kari Saarinen. Köpesumman var denna gång lägre, 250 000 euro. Exakt vad som ska hända med Mjölbolsta är ännu inte klart, men planerna har att göra med den stora social- och hälsovårdsreformen och involverar europeiska finansiärer.

Den före detta kursgården vid Kvarnträsket i Finby skulle under namnet Raasepori Resorts omvandlas till lyxboende (mer i Västnyländsk årsbok 2016, s.

17) men fungerade istället fram till september 2016 som flyktingförläggning.

I slutet av året söktes dock Raasepori Resorts i konkurs på grund av ett flertal obetalda räkningar. Även de två flyktingförläggningarna för barn och unga i Ingå, Ingahemmet och Heimgård, ska stängas i mars 2017. Ingå kommun planerar istället ett familjegrupphem med 14 platser för asylsökande barn och ungdomar som har beviljats uppehållstillstånd. I dagens läge finns det 53 unga flyktingar i Ingå, i åldern 8–18 år. Vid Harjulinna flyktingförläggning i Sjundeå ska antalet platser minskas med 110. Aavaranta flyktingförläggning i Kyrkslätt kommer också att Barnen leker på flyktingförläggningen i Mjölbolsta. Foto: Ahmed Alalousi

84

Årskrönika 2016

Lotta Lerviks och Sanna Himmelroos (tid. Lindholm) låter sig väl smaka av rätten kubba tillredd av Ekhlas Mhmuod Kaduor. Bilden tagen på Ekenäs höstmarknad. Foto: Bitte Westerlund

dra in sina 300 platser för vuxna och familjer. Flyktingarna kommer således att flytta till eget boende eller andra flyktingförläggningar.

Alla flyktingar får inte heller uppehållstillstånd. Finlands asylpolitik har fått mycket kritik under det gångna året. Flera fall där Migrationsverket gett avslag på asylansökningar, trots att Migrationsverket även erkänt att flyktingen i fråga hotats i hemlandet, har fått publicitet i medierna och på sociala medier. De västnyländska författarna Merete Mazzarella och Monika Fagerholm reagerade under sensommaren 2016 på ett sådant fall. Istället för att uttrycka sin ilska och frustration på Facebook eller per e-post valde de att skriva varsitt traditionellt pappersbrev till statsminister Sipilä. Mazzarella och Fagerholm uppmanade andra medborgare att göra samma sak, vilket i november hade resulterat i hela 700 brev till statsministern.

Statsministerns reaktion på breven var kanske inte vad man hade hoppats på, utan breven skickades vidare till inrikesminister Paula Risikko som i november besvarade brevkampanjen på ett sätt som uppfattades som undanglidande och allmänt hållet. Migrationsverket kommer i januari 2017 att dra upp nya rikt85

Årskrönika 2016

linjer för vilka områden i de krigshärjade länderna som klassificeras som säkra, så därefter klarnar det om Finlands linje ändrats.

Kyrkslättpensionären Linnéa Mynttinen blev rikskändis genom att berätta om sin varma relation till sin assistent Ali Kamil al-Sammarrie. Genom sitt exempel visade Linnéa Mynttinen att man ska se människan bakom flyktingstatusen och inte vara rädd för det okända.

Sjukvården Framtiden är osäker för de västnyländska sjukhusen i Lojo respektive Raseborg. Vård- och landskapsreformen ska skapa stora enheter och frågan är hur långt befolkningsunderlaget räcker för verksamheten i mindre sjukhus. Västra Nylands sjukvårdsområde, dit Raseborgs sjukhus hör, presenterade i oktober en framtidsvision för hur sjukhuset ska anpassas till nya tider och samtidigt ha en framtid. En av huvudpunkterna är möjligheten att organisatoriskt bli ett så kallat satellitsjukhus till HUCS, dvs. huvudstadsregionens sjukvårdsområde. Då kan man få ihop tillräckliga volymer av patienter och ingrepp genom att t.ex. erbjuda vård på svenska åt patienter från huvudstadsregionen samt fungera som övningssjukhus för svenskspråkiga läkar- och sjukskötarstuderande.

Statistiken visar att stängda BB:n och längre resor medför fler oplanerade förlossningar utanför förlossningssjukhus. Ett annat problem är att de allt färre och större sjukhusen kan vara fullbelagda, vilket leder till att föderskor dirigeras ännu längre bort och risken för ambulansförlossningar ökar i motsvarande grad. I Västnyland finns endast Lojo BB kvar sedan Ekenäs BB stängdes för några år sedan. Även Lojo BB nämns ibland som ”alltför litet” med tidigare rekordet 999 födslar från år 2013. I november 2016 stod det dock klart att Lojo BB hade slagit nytt rekord med det totala antalet 1000 födslar uppnått redan i november, vilket innebär att sjukhuset uppfyller ministeriets krav på förlossningsverksamhet. Också mammor från huvudstadsregionen och Salo använder sig av Lojo BB. Missbrukarvården har diskuterats och förändrats i regionen. Vid årsskiftet 2015–2016 stängdes avdelningsvården i Raseborg och missbrukarvården ges därefter i form av öppenvård. Detta motiveras med att tiderna har ändrats och att de flesta klienter mår bäst av att få stöd och vård i den egna miljön. Det ser också ut som om Pixnekliniken i Malax stänger i mitten av år 2017. Trots att kliniken ligger i Österbotten har den varit viktig för västnyländsk missbrukarvård, eftersom den är Finlands enda anstalt för svenskspråkig missbrukarvård.

De medlemskommuner som skulle vilja hålla kliniken kvar i drift är ändå inte

86

Årskrönika 2016

Det har fattats beslut om att Bromarfhemmet ska stängas. Foto: Tony Axberg

redo att betala mer för vården. Hur den grundlagsenliga vården på eget modersmål ska kunna ges härefter är oklart.

I november flyttade de sista psykiatriska avdelningarna ut från Ekåsens huvudbyggnad i Ekenäs. Detta innebar också att Raseborg nu saknar sluten, psykiatrisk vård. Den psykiatriska öppenvården ska koncentreras till Psyke, ett nybygge invid sjukhuset. Ekåsens huvudbyggnad ska i sin tur bli stadshus (läs mer om detta på sidan 98). Ekåsens sjukhus har varit en stor arbetsgivare i regionen och en betydelsefull plats för många västnylänningar. Tove Virta arbetar som bäst med en bok om Ekåsens tid som psykiatriskt sjukhus. Boken planeras att ges ut av Västnyländska kultursamfundet under år 2017.

Mjölbolsta har i sex år inhyst Raseborgs vårdavdelning, men i januari 2016 flyttade vården ut. De nya utrymmena ligger strax invid Raseborgs sjukhus i Ekenäs, i samma byggnad där avvänjningsvården tidigare fanns. I maj flyttade även patienterna vid två långvårdsavdelningar i Mjölbolsta till det nya serviceboendet Villa Anemone i Karis. Staden har också fattat beslut om att stänga äldreboendet Bromarfhemmet.

Raseborgs sjukhus (fram till årsskiftet 2015–2016 hette sjukhuset Västra Nylands sjukhus) lever således i en turbulent tid. Vid årsskiftet kommer den nuvarande barnpsykiatriska avdelningen att upphöra. Det kan också hända att Raseborgs stad tar över jour- och uppföljningsavdelningen, som också är viktig 87

Årskrönika 2016

för Hangö och Ingå. Reformen av social- och hälsovården kommer med största sannolikhet att påverka verksamheten (mer om den nedan). En annan vårdreform som diskuterats i samband med framtida inbesparingsmetoder är att stänga mindre hälsocentraler och istället låta en mobil vårdenhet besöka byarna, vilket närmast går att likna vid bibliotekens bokbuss. I Virkby har hälsostationen stängts och istället har man gjort ett försök med att låta patienterna anlita läkare och sjukskötare på distans.

En konsekvens av den minskade verksamheten vid Raseborgs sjukhus är att sjukhusprästen från och med första januari 2017 försvinner. Tjänsten omvandlas till en familjerådgivare och själavården har i praktiken redan integrerats med Ekenäsnejdens församling.

I Lojo förbereder sig staden på att ta över driften av dagjouren och jouravdelningen, som nu i ca ett år ha skötts av sjukhuset. Verksamheten ingick i den samjour i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts regi som Lojo tog i bruk i september 2015 med syfte att korta ned köerna och minska kostnaderna. I verkligheten gick det dock tvärtom med längre väntetider och högre kostnader.

Lojo stad räknar således med att spara 100 000 euro per år genom att ta över verksamheten.

Vård- och landskapsreformen Vård- och landskapsreformen, den så kallade SOTE-reformen, blir en av Finlands genom tiderna största förvaltningsreformer. Planen är att det år 2019 ska finnas nya landskap som har som uppgift att ordna social- och hälsovårdstjänster.

Det gångna året har präglats av förvirring och debatt kring hur förändringen ska genomföras och hur den kommer att se ut då den är färdig. En av de stora frågorna är vilken roll kommunen kommer att ha i framtiden då sjukvården lyfts bort ur verksamheten och sköts på landskapsnivå. Utöver kommunal- och riksdagsvalen kommer det också att hållas landskapsval då reformen är genomförd. Hur detta påverkar kommuninvånarnas vilja att engagera sig i valfrågorna samt ställa upp som kandidater återstår att se. I YLE Västnylands artikel från oktober kring dessa frågor verkade dock politikerna vara överens om att det fortfarande finns många viktiga kommunala frågor att fatta beslut om och att motivationen att engagera sig lokalt för sin kommun knappast försvinner.

Alla är dock inte ens säkra på att reformen kommer att kunna genomföras som planerat. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta berättade för YLE Västnyland att hon under sin tid i riksdagen sett sex till sju olika försök till vårdreformer, och ingen har lyckats. Erfarenheten säger således att 88

det är svårt att nå hela vägen fram. Medan reformen på detta sätt betraktas med skepsis från olika håll pågår det konkreta reformarbetet. Den 21 december publicerade regeringen ett lagutkast om vilka valfria social- och hälsovårdstjänster klienten kan välja mellan samt ändringar i utkasten till landskaps- och socialoch hälsovårdslagar som gjorts efter remissbehandlingen. Lagförslaget om valfrihet kommer att sändas på remiss i början av 2017.

I maj 2016 kom chockbeskedet att Västra Nyland sannolikt skulle bli en tvådagarstidning från årsskiftet 2016–2017. KSF Media meddelade att koncernen tänkte spara genom att skära ner ytterligare ett sextiotal årsverken och antagligen banta ner de båda lokaltidningarna, Västra Nyland och Östyland, till tvådagarstidningar. Under året byttes ”antagligen” ut mot ett säkert ja; tidningarna började utkomma endast två dagar i veckan från och med december 2016.

Riksdagsledamot Mikaela Nylander drog i maj igång en kampanj med namnlistor för att rädda lokaltidningarna. Hon sade sig tro på lokaltidningar, men att två dagar i veckan blir för lite: ”Jag är rädd att upplagorna i så fall sjunker och prenumerationerna minskar. Utan tidningarna Västra Nyland och Östnyland kommer svenskheten och demokratin att försvagas” (Västra Nyland 19.5.2016).

På sensommaren kom besked om vilka som skulle avskedas från lokaltidningen Västra Nyland (VN). Bland de uppsagda fanns bland annat VN:s långvariga kulturredaktör Camilla Lindberg. I samband med uppsägningsnyheten dök frågan om en ny västnyländsk lokaltidning upp på agendan.

Morgonutdelningen av dagstidningar påverkades också av den glesare utgivningen. Fr.o.m. december 2016 har invånarna på vissa orter i Väst- och Östnyland blivit utan sin morgontidning och istället fått tidningen senare på dagen eller eftermiddagen. I Västnyland drabbades bl.a. Ingå, Bromarv, Tenala och landsbygden, medan centrala delar av Hangö, Karis och Ekenäs fortfarande har morgonutdelning, liksom Lojo, Kyrkslätt och Sjundeå. De områden där Sanomas Helsingin Sanomat har många prenumeranter får fortsättningsvis sin tidning om morgnarna.

Posten har över lag fått utstå en del kritik under året, inte minst när bolaget meddelade att de numera också klipper sina kunders gräsmattor, samtidigt som uppmärksamhet riktades mot bolagets allt mer bristande förmåga att sköta postutdelningen (läs mer om posten i Västnyländsk årsbok 2016, s. 34–36).

Vilka konsekvenser kommer nedskärningen att ha? Steget till att lägga ner en tvådagarstidning är sannolikt mycket mindre än att lägga ner en tidning som kommer ut veckans alla dagar. Hur många prenumeranter man går miste om 89

Årskrönika 2016

Massmedierna och postutdelningen

Årskrönika 2016

genom denna nedskärning är en annan fråga som uppstår.

Kan detta ses som början på slutet för papperstidningarna?

Att dessutom kulturredaktören sagts upp kommer sannolikt att ha negativa och långtgående följder för kulturbevakningen i regionen. Vad är nästa steg? En ny tidning, utan koppling till den stora finlandssvenska koncernen KSF Media skulle antagligen tas emot med öppna armar efter nedbantningen av lokaltidningen. Digitalisering av alla nyheter är kanske också den oundvikliga riktningen dit vi är på väg. Devisen ”livet är lokalt” förefaller mycket aktuell och träffande i detta sammanhang. Hur skulle man kunna Många läsare tycker att det inte är samma sak att läsa tidskapa en kommersiellt livsdug- ningen digitalt, t.ex. på pekplattan. Foto: Annette Ström lig modell för lokalnyheter?

Reaktionerna på nedskärningarna visar att lokala nyheter uppskattas. Det finns en mängd andra nyhetskanaler som kan tillgodose invånarnas behov av nationella och internationella nyheter, medan den lilla människan främst intresserar sig för det lokala. Också för lokalsamhället, t.ex. föreningar och mindre företag, är lokalmedierna av största vikt. Både lokala annonser och lokal bevakning av olika evenemang går hand i hand med lokalpressen.

Både nedskärningen av Västra Nyland till en tvådagarstidning och den uteblivna morgonutdelningen måste ses som två av årets mer radikala förändringar i Västnyland. Eller som John-Erik Jansén konstaterade i Västra Nylands ledare 7.11.2016: ”den morgonutdelade dagstidningen har varit en hörnsten i det finländska informationssamhället”.

90

Utbildning – utveckling eller avveckling?

91

Årskrönika 2016

Yrkesutbildaren Axxell står inför stora utmaningar i takt med att nedskärningspressen ökar. Staten ska skära ner 190 miljoner euro i finansieringen av yrkesutbildningen år 2017, vilket nationellt innebär 18 000 färre studieplatser på andra stadiet. Axxell har redan under de senaste åren skurit ner på sin personal och det kan bli aktuellt med ytterligare samarbetsförhandlingar. Detta innebär med stor sannolikhet att elevgrupperna växer medan kvaliteten på undervisningen blir lidande.

Axxell har i flera års tid velat säga upp hyresavtalet av Knipnäs, men detta låter sig inte göras. Det innebär att Axxell hyr byggnaden fram till år 2035. Som mest fanns det 150 Axxell-studerande i byggnaden men antalet var nere i endast ett trettiotal under år 2016. Knipnäs på 3500 kvadratmeter är således för stort och kostar för mycket i hyra för den trängda utbildningsanordnaren. Ett alternativ skulle kunna vara Noviabyggnaden eller den relativt nya byggnaden vid Bangatan i Karis. Delar av Raseborgs stads administration flyttade under hösten från Fixhuset till Knipnäs. Detta i kombination med andra hyresgäster kan lätta på den ekonomiska bördan för Axxell.

Yrkeshögskolan Novia har från och med årsskiftet 2016–2017 tre istället för fem enheter. Enheterna i Åbo och Raseborg slås nämligen ihop. Med denna omorganisering hoppas man kunna spara pengar inom administrationen och trygga undervisningen utan att behöva säga upp personal. Enheten för forskning och utveckling avvecklas och dess verksamhet ska istället omfattas av de kvarvarande enheterna.

Mot slutet av år 2016 kom besked om att Ekenäs gymnasium och Karis-Billnäs gymnasium från och med höstterminen 2017 kommer att bilda Raseborgs gymnasium (arbetsnamn). Detta är främst en administrativ åtgärd som inte ska påverka undervisningen i Karis och Ekenäs negativt, utan istället kunna skapa synergieffekter mellan enheterna. Rektorn ska i första hand vara placerad i Karis och biträdande rektorn i Ekenäs.

I Ingå fortsatte skolcentrumutredningen att diskuteras. En konsultutredning hade tidigare gett olika förslag på hur skolnätet i Ingå kunde förändras. Bildningschefens egen kompletterande utredning visade dock att kommunens nuvarande skolnät med tre svensk- och en finskspråkig skola för klasserna 1–6 fortsättningsvis verkar vara mest ändamålsenligt. Det skulle inte vara ekonomiskt hållbart med ett eget högstadium. I dagens läge fortsätter Ingåungdomarna sin skolgång i Lojo efter klass 6. Befolkningstillväxten på lite längre sikt är svår att förutspå, så frågan kan bli aktuell på nytt om några år.

Årskrönika 2016

Kiilan koulu i Karis står på listan över skolor vars framtid ska utredas på nytt under år 2017.

Foto: Annette Ström

En konsultutredning föreslog att sju av Raseborgs skolor skulle dras in, närmare bestämt Bromarv skola, Svartå skola, Mustion koulu, Snappertuna skola, Västerby skola, Pojo kyrkoby skola och Klinkbackan koulu. Under sitt möte i början av juni beslöt stadsfullmäktige i Raseborg att tre av dessa skolor, det vill säga Klinckbackan koulu samt svenska Västerby och Snappertuna skolor ska läggas ner. Man beslöt också att under år 2017 se över Mustion koulu, Kiilan koulu, Billnäs skola, Katarinaskolan och Svartå skola. Dessa skolor får således fortsätta sin verksamhet tills vidare. Bromarv skola nämndes dock inte den här gången. Signalerna som onekligen sänds ut är att alla mindre skolors framtid hänger i en skör tråd. Genom de föreslagna indragningarna tror man sig kunna spara en miljon euro.

Att hota byskolor med indragning är ett säkert sätt att få känslorna att svalla bland kommuninvånarna. Få ämnen är så eldfängda att diskutera som den egna byskolan. Mycket riktigt höjdes kritiska röster mot indragningarna och på hösten hade 3 000 personer, eller knappt 13 % av de röstberättigade i Raseborg, skrivit på en namnlista mot skolstängningarna. Detta ledde till att invånarinitiativet om att slopa skolnedläggningarna togs upp i stadsfullmäktige, som remitterade ärendet. Ytterligare utredningar är således att vänta.

92

Årskrönika 2016

Bromarv skola. Foto: Tony Axberg

Kritiken som förts fram mot nedläggningarna omfattade bl.a. farhågor om höjda transportkostnader, skolresornas längd och överfulla grupper i de skolor där de stängda skolornas elever planeras att placeras. Ytterligare en åsikt var skolbyggnadernas marknadsvärde: ”Enligt yrkesmässig marknadsvärdering av skolbyggnaderna har dessa betydligt lägre värden än vad de bokförings- eller beskattningsmässiga värdena är. Skolbyggnaderna är svåra eller i vissa fall omöjliga att sälja.” (Svenska YLE Västnyland, 19.9.2016).

När man med några års mellanrum tar upp potentiella skolindragningar väcks frågan om hur tidigare skolstängningar följts upp? Kan man se att de stängda skolorna medfört de inbesparingar som oftast anges som huvudsakligt skäl till att stänga en skola? Det förefaller som om det saknas uppgifter eller åtminstone en sammanställning av uppgifterna. Något konkret är dock försäljningen av avlagda skolfastigheter. I Ingå har Solbergs skola varit på säljlistan sedan skolan stängdes år 2009. Sju år senare lyckades kommunen äntligen sälja skolfastigheten. Priset blev dock endast en bråkdel av vad man utgick från och skolan såldes för 170 000 euro istället för utgångspriset 400 000, som senare sänktes till 240 000 euro. Här uppstår frågan: Var det värt det? Fanns underhåll av en övergiven fastighet i sju års tid med i kalkylerna? Bl.a. uppvärmningen av huset ska enligt Svenska YLE:s rapportering från år 2011 ha kostat kommunen ca 93

Årskrönika 2016

14 000 euro om året. Motsvarande kostnader för Barösunds före detta skola har varit 8 000 euro om året. Detta är knappast de enda underhållskostnader kommunen betalat för dessa avlagda skolhus under årens lopp.

Frågorna som uppstår är således många: vilken är byskolornas betydelse för närsamhället? Kan landsbygden hållas levande utan skolor som i sin tur lockar barnfamiljer att bosätta sig ute på landet? Vad vill storstadsborna ha då de flyttar till landet? Service på lokal nivå i små enheter torde vara landsortskommunernas trumfkort. Hur den existentiella osäkerheten påverkar undervisningen och det dagliga skollivet är också en fråga i sig. Å andra sidan måste man också kunna och våga fråga sig när en enhet blir för liten för att fungera på ett pedagogiskt och ekonomiskt ändamålsenligt sätt.

Likaså är ibland kommunala daghem indragningshotade. Så skedde i Prästkulla, där staden Raseborg i mars fattade beslut om att stänga daghemmet Prästkragen. Det dröjde inte länge innan privata krafter fått ihop medel som möjliggjorde fortsatt verksamhet i daghemmet, åtminstone för ett år framåt. För ett daghem är steget antagligen mindre än för en skola att drivas privat, men man undrar om indragningen av byskolorna kommer att leda till fler alternativa, privata skolformer i framtiden?

Daghemmet Prästkragen i Prästkulla drivs av privata krafter sedan staden Raseborg beslöt lägga ner verksamheten. Foto: Tony Axberg

94

95

Årskrönika 2016

Ett annat problem många skolbyggnader brottats med under de senaste åren är dålig inomhusluft. Mögelhundar har hittat mögel i Päivärinteen koulu i Sjundeå. Även Aleksis Kiven koulu, Sjundeå svenska skola och Toukola daghem har problem med inomhusluften. I slutet av året stod det klart att olika åtgärder för att förbättra inomhusluften redan kostat Sjundeå kommun över 180 000 euro.

Likaså har Winellska skolan i Gesterby skolcentrum i Kyrkslätt motsvarande problem, som inte lösts vid slutet av året. Även i Hangö kommer man under år 2017 att förbättra inomhusluften i Hagaparksskolan.

En trend som redan pågått i några år är att mindre enheter slås samman till större. Denna utveckling ses också i Sjundeås dagvård och skola. Kommunen har låtit göra en servicenätsutredning och det ser ut att kunna bli ett svenskt dagvårds- och skolcentrum i Sjundeå i framtiden. På grund av inomhusluftproblem i skolorna har kommunen under året som gått fått pussla med skolor och dagvårdsenheter för att alla barn ska få plats någonstans. I samma veva har man kunnat erbjuda familjer med barn i dagvård flera olika betalningsmöjligheter enligt hur många timmar barnet de facto tillbringar i dagvård. Detta har möjliggjorts tack vare ett elektroniskt loggsystem där varje barn har en tagg med vars hjälp närvaron registreras elektroniskt. Kommunen anser att detta ökar flexibiliteten då man samtidigt övergår till begränsad dagvårdsrätt.

I Hangö firade Hangö sommaruni 50-årsjubileum under sommaren. Sommaruniversitetet kan kanske i framtiden i ännu högre grad komplettera universitetens utbud genom att ge studerande möjlighet att avlägga ytterligare studiepoäng under sommaren när universiteten oftast har uppehåll i undervisningen.

I Lojo planeras en storsatsning, det så kallade Laurentiushuset, som kan ge plats åt upp till 900 elever och olika form av kommunal service. Det här visar också prov på sådant nytänkande vi kanske får se mer av i framtiden med flera skolor och olika sorters service under samma tak.

Från kommunerna

Årskrönika 2016

Förändringar att vänta I januari beslöt Raseborgs relativt nya stadsdirektör Tom Simola att han ville bekanta sig med stadens olika sektorer, bl.a. hemvården, vilket han gjorde genom att delta i hemvårdsbesök i staden. Simola sade sig också vilja lätta upp stadens förvaltning. Jämfört med kommuner i samma storlek har Raseborg fler enheter och organ.

Stadsdirektören föreslog i maj att ungdomssekreterare Fredrika Åkerö skulle utnämnas till utvecklingschef, inom den nya avdelningen för stadsutveckling (näringsliv, turism, information, marknadsföring, logistik, skärgårdsfrågor och kultur). Avdelningen för stadsutveckling ingår i den nya sektorn för koncerntjänster. Förslaget stöttes och blöttes länge och först i december slogs det slutligen fast att Åkerö övergår från sin tjänst som ungdomssekreterare till den nya, tidsbundna tjänsten som utvecklingschef under perioden 1.1.2017–31.12.2018.

Det rör på sig på tjänstemannafronten också i övriga kommuner. Ingå stötte på patrull när den valda personen till tjänsten som teknisk chef meddelade att han inte kunde ta emot jobbet. Istället valdes under sommaren 28-åriga byggnadsingenjören Alexandra Forsén till tjänsten. Ingås förvaltning har reformerats så att tjänsterna som samhällsteknisk chef och kommuningenjör dragits in och ersatts med en tjänst som teknisk chef. Kyrkslätt valde ny förvaltningsdirektör och personalchef i januari. Sjundeå utredde under hösten om kommunen kunde dela bibliotekschef med Ingå. Också annat samarbete inom bildningen skulle kunna vara möjligt.

Mot slutet av året överraskades många av nyheten att såväl Raseborgs som Kyrkslätts kommundirektörer sökt jobbet som stadsdirektör i Salo. Raseborgs stadsdirektör Tom Simola är relativt ny på sin post, som han tillträdde hösten 2015, vilket kan ha bidragit till bestörtningen. Att Tarmo Aarnio också sökte tjänsten verkar ha mottagits mer balanserat av Kyrkslättborna. Även Raseborgs tidigare utvecklingsdirektör och Pojos f.d. kommundirektör Jyrki Hakkarainen fanns bland de sökande. Av dessa gick Aarnio och Simola vidare till intervjurundan och Simola valdes som en av tre kandidater som lämplighetstestas för tjänsten. Speciellt i Raseborg har man ställt sig frågande till varför Simola söker en tjänst när han precis börjar bli varm i kläderna i Raseborg. Simola själv har sagt att det var ett svårt beslut att fatta: ”Det handlar om min framtid och mitt yrkesval. Jag är intresserad av samhället och vill jobba med samhällsfrågor. Det är sällan det kommer sådana situationer där man får en möjlighet att utveckla 96

Årskrönika 2016

Solrosorna längs stamväg 51 plockades flitigt av Ingåbor under sensommaren 2016. Foto: Sophie Kawecki

Salo och den möjligheten råkade komma just nu.” (Svenska YLE Västnyland 25.11.2016). Salo har i skrivande stund inte fattat beslut om vem som blir ny stadsdirektör. Över 200 Svartåbor var under året av den åsikten att orten skulle må bättre som en del av Lojo än som en del av Raseborg. Svartå ligger onekligen geografiskt närmare Lojo än Raseborgs centrum Karis och Ekenäs. Arbetspendlingen går sannolikt åt Lojohållet. En utmaning för en vidsträckt kommun som Raseborg är att hålla de mer perifera områdena nöjda. Det är lätt hänt att servicen centraliseras, t.ex. genom skolindragningar, vilket ger upphov till kritik.

Missnöjet som Svartåborna förde fram gällde bl.a. att inga beslut fattats i frågan huruvida Svartåskolorna skulle renoveras eller bytas ut mot nybygge. På önskelistan finns en helt ny byggnad där flera olika slag av kommunal service kunde samsas. Med tanke på att Svartå även i Lojo skulle bli en by i periferin är det osäkert om Lojoalternativet verkligen skulle vara bättre än Raseborg eller om detta helt enkelt är ett problem för alla byar som ligger i utkanten av större städer och kommuner.

Synlighet och charmoffensiver Det har märkts att de västnyländska kommunerna i allt högre grad satsat på att marknadsföra sig och börjat använda sociala medier i större omfattning.

97

Årskrönika 2016

I samband med att Ingå kommun under året anställde sin första informatör gick kommunen också med på Facebook. Hangö följde tätt efter och öppnade sitt Facebookkonto i augusti. Därvid finns samtliga västnyländska kommuner åtminstone på Facebook och flera också på Twitter och andra sociala medier.

Det är ett faktum att de flesta kommuninvånare använder sig av någon social mediekanal och den vägen snabbt kan ta till sig aktuell information från hemkommunen.

I närheten av småbåtshamnen i Ingå inrättades i somras en fårhage som blev mycket populär. Längs stamväg 51, strax intill Täktervägens avtag, sådde kommunen solrosor och meddelade i augusti att alla Ingåbor får plocka av dessa solrosor. Till kommunens årliga skördemarknad i september hade Ingahemmets asylsökande ungdomar plockat solrosor, som marknadsbesökarna fick ta med sig hem av. Solrosorna blev verkligen en succé som visar att man med små medel kan visa sina invånare att man bryr sig om dem.

Ingå nådde över den nationella nyhetströskeln då Ilta-Sanomat i maj rapporterade om kommunens ”snälla P-lappar” där man vänligt uppmanade felparkerade bilister att flytta sina bilar. Om somrarna blir det brist på parkeringsplatser i småbåtshamnens närhet, varvid dessa lappar sommaren 2016 togs i bruk. Ingå kommun ska också satsa på att plantera bärbuskar och fruktträd på allmänna platser, för alla Ingåbors trivel.

Raseborg satsade under år 2016 stort på att få fler invånare och lät i marknadsföringssyfte producera en reklamvideo där raseborgare och lokala företagare berättar om fördelarna med staden. Med reklampelare vid bl.a. Helsingfors järnvägsstation ville man också locka storstadsbor ut till landet. I väntan på julen pyntade Raseborgs parkavdelning stadens centrum och byar med bland annat tomtar och julbockar tillverkade av granris och annat återvunnet material. Tyvärr fick dessa prydnader inte stå orörda utan vandaliserades på vissa håll.

Både Raseborg och Ingå sade nej till avgifter för trafik- och transportservice i skärgården. Denna är i nuläget avgiftsfri för användarna. Tanken bakom förslaget är att förbindelsetrafiken i skärgården skulle kunna öppnas för företag, men kommunerna ställer sig tvivlande till detta med motiveringen att hela Finland ska hållas befolkat, vilket avgifter för skärgårdstrafiken skulle motverka. Lagom till jul fick Ekenäs sitt första trafikljus i Österbykorsningen mellan Tenalavägen och riksväg 25. Korsningen har länge ansetts farlig och även en rondell har önskats till platsen. I Karis fick man under hösten sitt första trafikljus vid den nybyggda brandstationen längs Bangatan vid sandgroparna i Tallmo.

98

Raseborgs stadshus – att vara eller icke vara, och var ska det vara?

Ekonomin – bra och mindre bra på olika håll i regionen I slutet av augusti rapporterade medierna om att det ser ännu dystrare ut för Raseborg än man förutspått. Underskottet på en miljon väntades landa på närmare 3 miljoner euro vid årets slut. Den största orsaken sades vara mindre skatteinkomster än budgeterat, hela 2,5 miljoner mindre. Fastighetsförsäljningen står också stilla, istället för att inbringa den budgeterade summan på 1,5 miljoner euro. Glädjande nog ser det ändå ut som om både bildning och vård och omsorg håller budgeten.

I december presenterades dock en budget för år 2017 som visar ett svagt plus för Raseborg. Trots tidigare underskott kallas budgeten realistisk. År 2017 99

Årskrönika 2016

Staden Raseborg står inför stora ekonomiska utmaningar och har några år på sig att vända ekonomin innan kommunen klassificeras som kriskommun. Stadshusets placering och de investeringar ett nytt stadshus innebär har diskuterats flera gånger under året. Fixhuset i Ekenäs som använts en längre tid hade en hög hyra, så under hösten flyttade stadens förvaltning ut därifrån, bland annat till det gamla stadshuset vid torget i Ekenäs, Grabbegården i Karis och Knipnäsfastigheten i Ekenäs. Förvaltningen finns således nu i tillfälliga lokaler, främst i stadens egna fastigheter. Målet är att huvudbyggnaden på Ekåsenområdet ska stå klart som stadshus sensommaren 2018.

SFP-politikern och affärsmannen Björn Siggberg rörde i mars om i grytan genom att överraskande säga att han kan donera en tomt så stadshuset kan byggas i Karis. Många är av den åsikten att Raseborgs centrum borde finnas i Karis, som bland annat tack vare järnvägsförbindelserna, skulle vara ett naturligt ställe för stadshuset. Efter utspelet med tomten slogs det dock fast att Ekåsen trots allt kommer att vara bästa platsen för stadshuset. Valet av Ekåsen har dock kritiserats bland annat med motiveringen att renoveringar av gamla hus ofta blir dyrare än väntat och att man inte borde göra så här stora investeringar samtidigt som man står i beråd att göra t.ex. skolstängningar och andra inbesparingar.

Ett lågmält inslag i debatten gjorde Facebooksidan Rasestat som i december kom med information om var Raseborgs centrum egentligen ligger och det är varken i Karis eller Ekenäs som man kanske skulle vilja tro. Rent geografiskt ligger centrum de facto i Ekerö vid Pojovikens strand, som är den punkt dit alla raseborgare har den kortaste vägen. Om man däremot tittar på de tidigare kommuncentrumen Pojo, Karis och Ekenäs kom statistiksidan fram till att de flesta raseborgare bor på en 10 km radie från Pojo kyrkby. Pojo är alltså centrum!

Årskrönika 2016

kommer Raseborg att lyfta mindre i lån än man amorterar, vilket är en nyhet. ”Det kräver förstås ett nedbantat investeringspaket. Men vi bryter trenden och ser med tillförsikt på 2017”, sade stadsdirektör Tom Simola till Svenska YLE i slutet av november.

Medan Raseborg kämpar med sin ekonomi ser den ekonomiska situationen i Ingå fortsatt bra ut. I Ingå har man de senaste åren gjort positiva bokslut, men även här är man rädd för sämre tider. År 2015 gjorde kommunen ännu ett positivt bokslut tack vare högre skatteintäkter och bättre fastighetsförsäljning än man hade räknat med. Också i Kyrkslätt ser situationen positiv ut. Enligt budgetförslaget för 2017 börjar ekonomin vara i balans och man behöver inte höja skatteprocenten, utan både befolkningen och skatteintäkterna ökar. Däremot räknar man med att befolkningstillväxten ökar trycket på servicen och kommunen kan behöva ta lån för att utöka denna, vilket som på sikt kan leda till att skatteprocenten behöver höjas.

Lojo inledde året med ett underskott på 3,8 miljoner euro från 2015. Driftskostnaderna hade varit oväntat höga och skatteintäkterna lägre än budgeterat.

I Hangö visar budgeten för år 2017 ett nollresultat och skuldbördan ska inte fortsätta växa. Skatteintäkterna i staden sjunker i takt med invånarantalet, så kostnaderna måste anpassas efter detta. Genom nedskärningar och färre investeringar ska man ändå kunna nå ett nollresultat. Även Sjundeå står inför inbesparingar och sparåtgärder. För år 2015 hade kommunen ett ackumulerat underskott på 2,3 miljoner euro, som enligt kommunallagen bör vara täckt senast år 2020, om kommunen inte ska klassas som en kriskommun. Enligt budgetförslaget ska det kumulativa underskottet i slutet av år 2017 vara nere i 1,47 miljoner euro. I Sjundeå kunde man bland annat konstatera att vårdkostnaderna sjunkit sedan man börjat sköta vården i kommunal regi, jämfört med vårdsamarbetet med Lojo (Lost).

100

Kultur

Sanna Himmelroos, tidigare Lindholm (musik och manus) och Annette Ström (producent). Foto: Chris Senn

101

Årskrönika 2016

Så som brukligt är i Finland ordnas även de flesta västnyländska evenemangen under sommarmånaderna. Men också under övriga årstider finns det ett stort utbud att ta del av, särskilt om man är redo att åka över kommungränsen.

Många av de olika teater-, litteratur, film-, musik-, konst- och dansevenemangen ordnas av frivilliga krafter, så kulturutbudet visar också att vi har ett aktivt föreningsliv i regionen. Föreningarna är livsviktiga för kulturutbudet. Utöver de evenemang som presenteras här ska vi inte glömma bort alla kommun- och byadagar som ordnas årligen, de lokala revyerna, gästspelen samt juniorverksamheten inom olika kulturformer, utställningarna, med mera som förgyller västnylänningarnas vardag.

För att verksamheten ska blomstra behövs ofta både eldsjälar och ett brett arbete bland barn och unga. I Raseborg belönades år 2016 musikläraren Kristoffer Holmberg och Kulturhuset Karelia i Ekenäs för sina insatser för Stage Night-evenemanget där lokala förmågor ges möjlighet att uppträda inför publik med professionella ljud- och ljusuppsättningar. Pristagarna utsågs av Raseborgs ungdomsfullmäktige. Verksamhetsledaren för Luckan Raseborg, Annette Ström, belönades med Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj för sitt kulturengagemang under de senaste tio åren. Under år 2016 var hon bland annat engagerad i den nyskrivna ungdomsmusikalen Hemlis som hade premiär på Kulturhuset Karelia i mars. Bakom manuset stod Sanna Himmelroos (tidigare Lindholm) och Annette Ström med hjälp av författaren Monika Fagerholm. I Hangö startade under hösten ett nytt konstprojekt för barn och unga inom ramen för projektet ”Kultur i huset! Konstnären som en del av kommunens verksamhet”.

Konstnären Mi Grönlund har anställts inom projektet för att ordna klubbverksamhet i staProduktionsteamet bakom musikalen Hemlis på Kultur- dens skolor, bland annat med huset Karelia bestod bl.a. av Seija Metsärinne (regisssör), temat uttrycksförmåga.

Årskrönika 2016

Film, litteratur och festivaler Redan i januari kunde man ta del av Ekenäs filmfests utbud, då den elfte filmfesten bjöd på både finländska och utländska filmer. För sitt årligen återkommande högklassiga evenemang tilldelades filmfesten Raseborgs kulturpris år 2016. Drygt trettio filmer visades under festivalen och det aktuella flyktingläget behandlades genom asylsökande Ahmed Alalousis medverkan och filmen Från Mosul till Raseborg, som kom till under Alalousis flykt från Irak. Alalousi uppträdde tillsammans med Johan Kvarnström, som i egenskap av sitt alter ego rapartisten Qruu lite senare på vårvintern kritiserade samhällsklimatet i sin låt Allas lika värde. Videon till låten gjordes i samarbete med Alalousi, som filmade och producerade videon. Låten finns på Qruus minialbum Tänk dig som släpptes under våren 2016.

Hangö filmfestival arrangerades för artonde gången i november 2016, med inhemska premiärer och dokumentärer från Hangö på programmet. Karisbon Marko Röhrs film Sagan om sjön (Järven tarina) slog tittarrekord för dokumentärfilmer med över 180 000 biobesökare (uppgifterna från september). Regissören Röhr valdes tack vare filmen till årets filmproducent. Tv-serien Lola uppochner, som spelats in i bland annat Ekenäs, Fiskars och Pojo, fick i slutet av året

Västnyländska kultursamfundet / Luckan Raseborg representerades på Ekenäs första pridefestival av bl.a. Janina Ehrström-Loukomies, Pamela Andersson och Bitte Westerlund. Foto: Benny Uhlenius

102

ร rskrรถnika 2016

Under Bokkalaset gjorde illustratรถr Sanna Mander skolbesรถk. Foto: Emilia Nyberg

Juha Itkonen intervjuades av Pia-Maria Lehtola under Kirjakekkerit 2016. Foto: Mona Salama

103

Årskrönika 2016

tv-premiär. Ulrika Bengts har regisserat serien och skrivit manus tillsammans med Annina Enckell utifrån Monika Fagerholms bok. De två första avsnitten visades också under Bokkalaset.

Bokkalaset i Ekenäs hade temat Fred & krig. Litteraturfestivalen lockade författare från fler förlag än vanligt, tack vare de två nygrundade, finlandssvenska förlagens Vilda Förlags och Förlagets medverkan, samt så som tidigare år författare från Schildts & Söderströms och nordiska gäster. Till Bokkalaset hörde även författarbesök i Raseborgs svenskspråkiga skolor (se bild). Bland de nordiska gästerna kan de isländska författarna Auður Ava Ólafsdóttir och Eiríkur Örn Norðdahl och svensk-kurdiska Arkan Asaad nämnas. Litteraturfestivalen fick beröm för sin intima stämning där publiken kan komma författarna nära, vilket sällan är möjligt på större bokmässor. Det finskspråkiga litteraturevenemanget Kirjakekkerit ordnades i mars för fjärde gången i Karis, med författare som Juha Itkonen (se bild), Katja Kettu och Elina Hirvonen. I samband med Kirjakekkerit visades också filmen Kätilö (sv. Barnmorskan) på Bio Pallas. Filmen baserar sig på Katja Kettus bok med samma titel.

Karis stora författarnamn Maria Turtschaninoff fick under sommaren besked om att hon tilldelas statens femåriga stipendium. Under året som gick uppmärksammades Karisförfattaren internationellt bl.a. med översättningar av hennes böcker och när president Niinistö förde med sig en engelsk översättning av boken Maresi till president Barack Obamas döttrar under sitt statsbesök i USA. De goda nyheterna kring Turtschaninoffs författarskap duggar tätt; i november nåddes vi av nyheten att Maresi blir film. Rättigheterna har köpts upp av brittiska Film4, som bland annat står bakom Oscarvinnande filmerna Slumdog Millionaire och 12 Years a Slave. Turtschaninoffs roman Naondel nominerades också till Topeliuspriset, vars vinnare offentliggörs i januari 2017.

Den lokalhistoriskt intresserade kunde under året ta till sig ett nytt bildverk som visar hur Hangö förändrats sedan slutet av 1800-talet – det första bildverk över Hangö som kommit ut sedan 1993. Boken heter Hangö – en stad i förändring och är skriven av Tomy Karlsson. Ekenäs från fotografisk forntid till nutid är titeln på fotografen Vidar Lindqvists nyaste bildverk med över 750 bilder, som också gavs ut 2016. I boken Funkis i Karis av Kim Björklund och Kristiina Mäntynen kartläggs Karis funkisbyggnader. I samband med bokarbetet ordnades också en välbesökt utställning i Fokus utställningshall i Karis.

Västnyland fick i augusti-september två egna pridefestivaler. Först ut var Hangö i slutet av augusti och ett par veckor senare följde Raseborgs första pridefestival i Ekenäs (se bild). Festivalerna jobbar för tolerans och jämlikhet. Det kan vara särskilt viktigt att lyfta fram detta på mindre orter, där det är svårt att sticka ut och vara annorlunda. Tiden får utvisa om festivalerna blir årligen åter104

kommande. En annan festival som hittat sin plats i den västnyländska evenemangskalendern är Slow Food-festivalen i Fiskars. Mer om den under rubriken matkultur på s. 111.

Museer och utställningar, teater och musik

Galleri Karaija i Ingå firade sina 20 år med jubileumsutställningen Sommarminnen. Foto: Maarit Lassila

105

Årskrönika 2016

Frontmuseet i Hangö fick en ny upprätthållare i och med att Karis krigsveteraner sålde museet till Krigshistoriska föreningen i Västnyland. Den nybildade föreningens syfte är att vårda minnet av traktens krigshändelser och de krigslämningar som finns kvar. Föreningen är också en av teateruppsättningen Okänd soldat i Harparskogs samarbetspartner. Friluftsteatern repeterar redan inför premiären år 2017. Uppsättningen ingår i Finlands 100-årsfirande och kommer att visas i autentisk miljö vid Harparskoglinjen på Hangö udd. Pjäsen baserar sig på Väinö Linnas Tuntematon sotilas och har översatts av Lena Selén

Årskrönika 2016

och Berndt Gottberg. Skilda föreställningar på finska och svenska kommer att ges under sommaren 2017.

Galleri Zebra i Karis avslutade året med fotografier av Liisa Vääriskoski och EevaKaisa Ailus, på temat kvinnokroppen. Under år 2016 har galleriet också bland annat visat upp arbeten gjorda av de asylsökande kvinnorna i bildgruppen, som Raseborgs fotocentrum tog initiativ till för att ge kvinnorna möjlighet till ett avbrott i vardagen på flyktingförläggningen i Mjölbolsta. Galleri Zebra har fått en

Christoffer Relanders Jarred Childhood Home (ovan).

Relanders verk kunde ses på utställningen Jarred & Displaced i Galleri Kobra i december. Foto: Christoffer Relander

Liisa Vääriskoski ställde ut sina verk på temat kvinnokroppen i Galleri Zebra i december. Foto: Diana Holmström/Galleri Zebra

106

ร rskrรถnika 2016

107

Årskrönika 2016

lillasyster i det nya galleriet Kobra som öppnade i Karis under hösten. Kobra har särskilt barn och unga som målgrupp och kommer att ordna verkstäder, evenemang och kurser utöver utställningsverksamheten. På fototemat kan också nämnas att Ingåbon Kristoffer Albrecht var en av finalisterna i Fotofinlandia med samlingen Riippuvia asetelmia (Hängande installationer). Tävlingen vanns slutligen av Yehia Eweis med samlingen Älä pelkää.

I Fiskars är ett trehundra kvadratmeter stort keramikmuseum under uppbyggnad, under ledning av keramiker Karin Widnäs. Museet ska fokusera på inhemsk studiokeramik. I väntan på museet kunde man för elfte sommaren besöka Widnäs privata hem och där ta del av en keramikutställning. År 2016 byggde utställningen på keramiker Kyllikki Salmenhaaras forna elevers verk, däribland Karis Widnäs egna verk. Kyllikki Salmenhaara skulle ha fyllt 100 år i juli 2015, vilket firades med en jubileumsutställning runt årsskiftet 2015–2016 i Kopparsmedjan i Fiskars bruk.

Galleri Karaija i Ingå firade under år 2016 sina 20 år med jubileumsutställningen Sommarminnen. Galleriet säljer endast inhemska hantverks- och konstprodukter och presenterades närmare i Västnyländsk årsbok 2016 (s. 78–81).

Ekenäs fick under sommaren ett nytt galleri i Lilla Galleriet som drivs av galleristen Marianne Andersson. Eftersom det är ett litet galleri lämpar det sig särskilt bra för konstnärer som inte har så många verk att de kan fylla en stor utställningslokal. I Galleri Elverket i Ekenäs kunde man under hösten beskåda tidigare nämnda Ahmed Alalousis fotografier från den forna hemstaden Mosul tillsammans med Stefan Bremers verk i utställningen Borderline – Gränslinje.

Ekenäsbördige fotografen Christoffer Relander har med sitt nyaste fotoprojekt Jarred & Displaced under året fått internationell synlighet bland annat i den brittiska tidningen The Guardian. I detta fotoprojekt visar Relander upp sin barndoms landskap i glasburkar. Karaktäristiskt för Relanders fotokonst är att han inte manipulerar bilderna med Photoshop eller något liknande bildbehandlingsprogram, utan fotona är dubbelexponerade.

Guldsmeden Kristian Saarikorpi i Fiskars har börjat tillverka smycken med hjälp av en app, Jevelo. Det innebär att kunden själv kan designa sitt smycke i appen, t.ex. utifrån ett eget foto. Silversmyckena skrivs sedan ut i vax i en 3Dskrivare och gjuts hos ett företag i Kyrkslätt. Stålsmyckena skrivs ut direkt av ett företag i Lahtis. Det intressanta är förstås att kunden kan få ett smycke som ser ut precis som han eller hon vill. Företaget bakom appen har en ekologisk Barnen von Trapp (hela uppsättningen) och Maria i The Sound of Music på Raseborgs sommarteater. Foto: Emilia Nyberg

108

Årskrönika 2016

Musikalen Hemlis engagerade ungdomar från hela Västnyland. Foton: Chris Senn

109

Årskrönika 2016

approach och gör endast beställningsarbeten, ingen massproduktion. Råvarorna som används är också återvunna så långt som möjligt.

Musikalen The Sound of Music sattes upp på Raseborgs sommarteater, med förhoppning om att sommarteatern skulle kunna slå publikrekordet på 20 000 besökare som sattes år 1993 när samma pjäs spelades på samma scen. Man nådde målet och slog publiksiffran med drygt 300 personer. Trots den ostadiga sommaren gynnade vädrets makter sommarteatern och inga föreställningar regnade bort. Likheterna med uppsättningen för 23 år sedan var många: då spelades kapten von Trapp av Göran Wadenström, nu av hans son Leif, medan Sven Sid stod för regin då som nu. Men den här gången behövde inte teatern tampas med en brand strax före premiären, som tur var, utan Petri Horttanas fyndiga scenografi uppbyggd kring sju stycken stora böcker, som bland annat symboliserade de sju barnen i familjen von Trapp, fick stå orörd.

Den nyskrivna pjäsen Raseborgs ruiner sattes upp på Kulturhuset Karelia i november. Pjäsen blev så populär att till och med en extrainsatt föreställning sålde slut, vilket ledde till beslutet att ge ytterligare några extraföreställningar i januari 2017. Pjäsen är en komedi skriven av YLE-redaktören Jonas Sundström och handlar om småstadslivet i Ekenäs med många igenkänningsfaktorer för lokalbefolkningen.

I Sjundeå lystes höstmörkret för sjuttonde gången upp av musikfestivalen Lux Musicae, som presenterades närmare i Västnyländsk årsbok 2016, s.

82–85. Årets tema var ”brytning”.

Läkarna Erik Hagman och Matti Sivonen var med på Etnofestivalen Faces ord- ett hörn under Raseborgs Ruiner på Karelia. Foto: Chris nades i Fiskars, vilket enligt Senn 110

Kulturella ambitioner Svartåbon Katariina Tuominens idé En gåva till Finland går ut på att privat­ personer, företag, föreningar och samfund kan ge gåvor med tanke på landets 100-årsjubileum. Dessa gåvor registreras på webbplatsen lahjasuomelle.fi.

Tanken är att sprida goda gärningar och samtidigt få ökad kännedom om allt fint vi har i Finland. Gåvorna kan t.ex. bestå av grannhjälp, massage, att lära äldre datateknik, donation av stickade sockor till ett visst ändamål, insamlande av skräp i naturen med mera.

Mot slutet av året kunde vi först läsa att det gamla lokstallet i Karis var till försäljning och kort därefter tog pressen upp att kulturella krafter i Karis, representerade av Holger Wickström, Karin Svahnström och Pamela Andersson ville förvandla 1800-talsbyggnaden till ett kulturcentrum. Läget skulle vara ypperligt och motsvarande satsningar har gjorts bland annat i Helsingfors och Vasa.

Några dagar efter ovannämnda nyhet rapporterade Svenska YLE att även stjärnkocken Michael Björklunds hade planer på att etablera sin verksamhet i lokstallet och göra Karis till ett kulinariskt centrum. Det visade sig dock att Björklund måste dra tillbaka sitt anbud på byggnaden, eftersom både byggnaden och marken den står på är såpass hälsovådliga att man inte kan använda området för livsmedelsproduktion. Det är i slutet av år 2016 Julia Hellén och Mimosa Willamo i tv-serien Lola uppfortfarande oklart vad som ska ochner baserad på Monika Fagerholms roman. Bild: Rohända med lokstallet. bert Nordström / Långfilm Productions 111

Årskrönika 2016

arrangörerna var ett utmärkt ställe för festivalen. Den allt mer urbaniserade festivalen tog ställning för asylsökande och engagerade också många frivilliga flyktingar i arbetet kring festivalen. En del av aktiviteterna var gratis och hölls utanför området dit man behövde ha biljett för att komma in. Problemet för arrangörerna var att alltför många nöjde sig med gratisprogrammet, vilket gav ett förlustresultat. Efter festivalen kunde man konstatera att bara drygt en tredjedel av de 3000 besökarna hade köpt biljett. Det här är säkerligen något som kommer att ses över inför kommande festivaler.

Årskrönika 2016

Matkultur – lokal mat och dryck på frammarsch Matkultur har också varit ett viktigt inslag i vår region som under det gångna året bland annat kunnat ståta som hemort för Finlands kocklandslag (Raseborg), Slow Food-evenemang i Fiskars (Raseborg) och Solberg (Ingå), FM i mathantverk, mikrobryggerier och ett destilleri på frammarsch.

Kocklandslaget, där Kariskocken Samuel Mikander ingår, tackar dock för sig, stänger igen sitt träningskök vid Pumpviken i Karis och flyttar till huvudstaden.

Under de sex år som kocklandslaget funnits i Raseborg har orten fått synlighet på matarenor runt om i världen. Landslaget har tagit hem flera medaljer i olika mattävlingar, till exempel både silver och guld i kock-OS i Tyskland. Kocklandslagets närvaro har bidragit till att lyfta fram kulinarismen i Raseborg och tack vare Slow Food-rörelsen och mathantverket kommer kulinarismen att leva vidare också efter kocklandslagets flytt.

Det planeras också ett slakteri till Västankvarn i Ingå, vilket skulle bidra till att lyfta fram och förenkla regionens köttproduktion. Slakteriet har planerats i flera års tid och under hösten 2016 gick projektet framåt med bl.a. bygglovsansökan. Den planerade anläggningen är ett kombinerat slakteri och styckeri som skulle betjäna gårdarna i Ingås närhet.

Ett lokalt slakteri effektiverar logistiken och är också mer etiskt hållbart eftersom djurtransporternas längd förkortas.

Vidare ser det ut som om Reko-ringarna kommit för att stanna. I Västnyland finns det aktiva Reko-ringar i Ekenäs, Karis, Lojo och Sjundeå.

Reko-ringar innebär att lokala producenter bjuder ut sina Slow Food-festivalen i Fiskars var återigen välbesökt med produkter till konsumenterna många lokalproducerade råvaror och produkter till salu.

Foto: Sophie Kawecki

112

Under december spekulerades det i vad man skulle kunna använda det gamla lokstallet i Karis till. Foto: Sophie Kawecki

113

Årskrönika 2016

via en Facebook-grupp. Beställningar görs i förväg och produkterna byter ägare vid överenskomna rekoträffar. Reko-ringarna ses som lockande alternativ till butiksförsäljning eftersom producenterna slipper mellanhänder i försäljningen av sina produkter och konsumenterna har möjlighet att köpa lokalproducerade produkter direkt av flera producenter vid samma köptillfälle. Sättet att bedriva handel påminner om traditionell torgförsäljning, men torgförsäljningen saknar beställningsmomentet som ingår i Reko-ringarnas verksamhet och en rekoträff är kortare än en torgdag.

Slow Food-festivalen i Fiskars nådde nya nivåer under årets tillställning. Både antalet utställare och besökarmängden var högre än ifjol. I samband med årets festival ordnades också Slow meets wild som ett nätverkstillfälle för proffs inom matbranschen. Motsvarande, lite mindre matmarknad, som ordnades på Mangs gård i Ingå en vecka före festivalen i Fiskars, var också välbesökt.

Det finns helt klart en beställning på närproducerad mat. Man har blivit allt mer medveten om vad man äter, att det behövs inhemsk matproduktion och att de som producerar maten behöver få skälig ersättning för sitt arbete. På Slow Food-festivalen i Fiskars lyftes den inhemska grisen fram under den slående titeln Gris i kris? Budskapet var att de s.k. gårdsgrisarna försvunnit och största delen av all grisköttsproduktion sker inomhus, så det finns många som inte ens sett en gris i hela sitt liv. Grisproduktionen anses vara en traditionellt viktig näring på landsbygden, en näring som håller på att försvinna helt. En viktig aspekt med lokalproducerad mat är också att hålla landsbygden vid liv, vilket bl.a. grisuppfödning skulle bidra till.

Årskrönika 2016

Finska mästerskapen i mathantverk ordnades i oktober i Ekenäs och var öppna även för nordiska deltagare. Tävlingen lockade ungefär 60 deltagare med 170 produkter i nio olika kategorier. Mathantverk innebär att produkten framställts för hand, med traditionella metoder och av råvaror vars ursprung man känner till. Inga färg- eller smaktillsatser til�låts. Det här var första gången tävlingen ordnades i Finland med Raseborgsbaserade Yrkeshögskolan Novia som en Eija Hiltunen från Lilla Skärgårdsbageriet på Sommarö av arrangörerna och tävlingen vann klassen Fyllda bageriprodukter med sin laxpastej.

Foto: Kustens Mat får en fortsättning i Raseborg i åtminstone två år till. Det går också att utbilda sig inom mathantverk vid Novia under de kommande åren.

Följande kurs inom mathantverk startar hösten 2017.

På mattemat kan även företaget Soya nämnas. Som namnet antyder producerar företaget sojaprodukter, så som tofuprodukten Jalotofu, som tillverkas av Rejäl handel-märkt ekosoja. Tillväxten har varit så god att företaget tog hem segern i den västnyländska tillväxttävlingen, Tillväxtstigen. Sparringtävlingen för tillväxtföretag lockade år 2016 hela 41 västnyländska företag, varav tio kom med i det kostnadsfria tillväxtprogrammet. Detta visar att regionen har aktiva företag som är redo att expandera och att ett livsmedelsföretag tog hem segern är ett tecken på matkulturens starka inflytande i regionen. (Läs mer om näringslivet på s. 115.)

I takt med att alkohollagstiftningen i Finland ser ut att ändras så att starkare alkoholprodukter (upp till 5,5 %) och även alkoholdrycker som framställts genom destillering ska få säljas i vanliga matbutiker, kan vi sannolikt se fram emot ännu mer ölbryggning i vår region. I lagförslaget ingår också möjligheten för mikrobryggerierna att sälja sina produkter direkt till konsumenterna, vilket också skulle vara välkommet för de riktigt små bryggeriernas överlevnad. Hittills har mikrobryggerierna varit tvungna att sälja allt via återförsäljare, vilket naturligtvis ger bryggerierna en rätt liten vinst av det pris man ser på en ölflaska i butiken. Lagförslaget skickades på remissrunda i november och svar väntas i 114

115

Årskrönika 2016

januari 2017, varefter förslaget går vidare till riksdagen.

På dryckessidan kan Ägräs Distillery i Fiskars och Ekta bryggeri i Ekenäs nämnas i egenskap av nykomlingar i branschen. Traktens mikrobryggerier presenterades redan i Västnyländsk årsbok 2016 (s. 9–11).

Ekta bryggeri, grundat av Dave Huldin och Jonas Salminen, ska producera cider på den anrika Bryggerigården i Ekenäs centrum, där stadens första bryggeri öppnade 1858. Tillsvidare har Ekta sålt äppelmust och Vinnaren i klassen Innovativa mathantverks- andra äppelprodukter från bryggeriet, produkter i SM i mathantverk blev Beer Vine- liksom erbjudit allmänheten möjlighet gar av Rekolan Panimo (Fiskars). Foto: Kustens att få trädgårdens äpplen mustade Mat på plats. Företaget poängterar att mikrobryggd cider är något helt annat än butikscider, som är framställd på koncentrat och essenser, medan Ektas cider ska lagas på äppelmust. Ännu i december 2016 hade ingen Ekta-cider dykt upp till försäljning. Ägräs Distillery i Fiskars, granne till ölbryggeriet Rekolan Panimo, lanserade i mitten av december sina första produkter, akvavit och gin, som kommer att säljas via Alko. Destilleriet har genom gräsrotsfinansiering lyckats samla in pengar för sin verksamhet och är således Finlands enda destilleri som lyckats etablera sig på det här sättet. Ägräs Distillery har som mål att producera 20 000 liter gin, akvavit och digestif årligen. Produkterna måste mogna länge i whiskeytunnor; whiskey fås efter tre, sex och nio år, medan övriga drycker framställs aningen snabbare. Örterna som används i produktionen samlas in i Fiskars. Namnet, som på svenska klingar lite märkligt, kommer från den fornfinska guden Ägräs, som var växtlighetens och sädens beskyddare.

Lokal mat och matkultur är inte bara mat, utan också en levande landsbygd och småskaligt företagande. Förutom befolkade gårdar med eller utan djur, skapar mat- och dryckesproduktionen också arbetstillfällen indirekt, ifall producenterna anlitar lokala företag för t.ex. bygg- och servicearbeten, IT-tjänster med mera.

Årskrönika 2016

Näringslivet – tillväxt och tillförsikt Under våren 2016 gjorde Arbets- och näringsministeriet en översikt över regionernas utvecklingsutsikter. Av de västnyländska kommunerna räknas Hangö, Raseborg och Ingå som Raseborgs regionkommun, medan Kyrkslätt, Sjundeå och Lojo hör till Helsingfors regionkommun. Enligt prognosen skulle både näringslivsaktiviteten och arbetslösheten vara oförändrade under de närmast kommande månaderna i Raseborgs regionkommun.

Fortsättningsvis är den traditionella industrin stark i regionen, men här finns också en positiv trend beträffande nya företag; under år 2015 grundades 240 företag medan 118 lade ner sin verksamhet. Många företag har expanderat eller gjort andra satsningar under året, och det är främst dessa som lyfts fram i detta sammanhang (mer om dem nedan). Däremot drabbade nedskärningarna i telekombolaget Ericsson Kyrkslättsfabriken, där samarbetsförhandlingar skulle föras med 135 personer. Detta trots att företaget hösten 2015 ansåg att läget såg ljust ut. Situationen kan sålunda vända snabbt.

Aktiva hamnar och expanderande företag Det förekommer nytänkande i regionen, så som de tre spannmålshallarna i Joddböle i Ingå som Avena byggde under år 2015. Spannmålshallarna hade som mål att hantera 50 000 ton spannmål under sitt första verksamhetsår och detta uppnåddes närapå redan i augusti, när man hanterat 45 000 ton. Tack vare hallarna kan Ingå hamn betjäna spannmålsodlare i södra Finland, medan de närmaste hamnarna tidigare funnits i Egentliga Finland och Östnyland. Detta innebär minskade transportkostnader för spannmålsodlarna.

Förutom Avenas spannmålshallar äger Inkoo Shipping 13 hallar i hamnen.

Nya hallar kan byggas på sådant område där stenkrossföretaget Rudus brutit färdigt. Ungefär 40 % av de varor Inkoo Shipping hanterar härstammar från Rudus stenbrytningsverksamhet, som inte alltid setts med blida ögon av en del Ingåbor (se Västnyländsk årsbok 2016, s. 36). Rudus beviljades under år 2016 marktäkts- och miljötillstånd för fortsatt och utvidgad verksamhet.

Hangö hamn (Västra hamnen, Yttre hamnen och fr.o.m. 2015 även Koverhar hamn) gjorde under året sin första stora investering på åtta år i form av utvidgning av hamnarna. Yttre hamnens farled muddrades under hösten för att kunna ta emot fler och större fartyg. Västra hamnen får ta emot muddringsmassorna från Yttre hamnen som på så sätt bidrar med 100 000 kubikmeter material till utvidgningen av Västra hamnen. En stor del av Finlands bilimport kommer via Hangö hamn 116

År 2016 blev mycket framgångsrikt för Hangö hamn. Foto: Port of Hanko

117

Årskrönika 2016

Koverhar hamn kommer att användas som logistikcentral under gasprojektet Nord Stream 2. De första gasrören av totalt 30 000 beräknas anlända till hamnen under våren 2017. Det svenska företaget Swecem har också beslutat sig för att expandera sin cementimportverksamhet till Koverhar hamn. Swecem tillhör den stora svenska byggkoncernen Peab. Hangö hamn slog också rekord i oktober med en större varutrafik – totalt 423 000 ton varor som transporterades via hamnen – än hamnen någonsin under hela sin historia sett under en månads tid. Den årliga varutransportmängden var också större än ifjol. Däremot avslutade rederiet Svenska Orient Linien vid årsskiftet sin trafik på linjen Tyskland–Finland över Hangö hamn, vilket innebär ett bortfall på över 10 % av hamnens fartygstrafik. Hamnen tror dock att bortfallet kan kompenseras med annan trafik.

Datakabeln från Finland till Tyskland förgrenas till Hangö, tack vare den västnyländska investeringsgruppen C-Fiber Hanko Ab som ingått avtal med statliga Cinia Group. Datakabeln är en viktig del av modern infrastruktur och kan locka industrier till regionen och stora företag att bygga datacentraler i Västnyland. Kabeln beräknas vara färdig i slutet av år 2017 och börja användas i början av år 2018.

Årskrönika 2016

Det stod klart under år 2016 att gasröret mellan Ingå och estniska Paldiski kommer att byggas, tack vare ett stort EU-bidrag. Röret planeras byggas åren 2018–2019 och dras från Fjusö i Ingå vidare till Pölans i Sjundeå där det ansluts till det finländska gasnätet. Gasröret har diskuterats flera gånger tidigare och ibland har det sett ljust ut, ibland mörkare. Att gasröret ser ut att bli verklighet kan ses som en positiv nyhet för Västnyland och som ett stort steg framåt för den finländska energimarknaden. I november informerade bolaget Baltic Connector om planerna på den 80 kilometer långa gasledningen på havsbotten.

Efter att ledningen kommer iland i Ingå och dras vidare mot Sjundeå kommer ett sextiotal markägare att beröras av röret. Gasleveranserna kommer att inledas år 2020 om allt går som planerat.

Flera nyheter om investeringar har synts under år 2016. Ett plock visar att Genencor ökade sin kapacitet och utvidgade Hangöfabriken, som har anor sedan 1970-talet. I fabriken tillverkas och förädlas enzymer. Företaget Filterpak i Hangö växte och den kemiska industrin i Hangö bygger till. Speditionsföretaget Viktor Ek i Hangö investerade i en 2 000 kvadratmeter stor hall invid Västra hamnen. Flyttfirman Raseborg Express fick lov att köpa mera mark i Malmkulla i Karis, för att kunna utvidga sin verksamhet som vuxit under de senaste åren.

Läkemedelstillverkaren Fermion beslöt att utvidga och förnya delar av fabriken i Hangö.

Hangö elektriska hör till företagen som haft ett positivt år och kunnat anställa ett drygt dussin nya montörer och ingenjörer. Företaget erbjuder både elinstallationer och VVS-service. Ett företag som Hangö elektriska drar nytta av andra projekt i regionen, så om det går bra för ett företag av det här slaget visar det också att det är aktivitet inom andra branscher.

Svartå slott bygger till slottskrogen med en festpaviljong på 150 kvadratmeter och satsar således på kulturturism samt bröllops- och konferensgäster. Tillbyggnaden väntas stå färdig under våren 2017. I Pickala (Sjundeå) öppnade en ny ABC-station som också satsar på att sälja närproducerade produkter. Byggarbetena vid Norra hamnen i Ekenäs går också vidare. Det planerade köpcentret har dock fortsättningsvis stött på motstånd från grannarna. Farhågorna gäller bland annat den ökade trafiken och tvivel på att ett köpcentrum över huvud taget ska kunna bära sig.

118

Idrott

119

Årskrönika 2016

Västnyland fortsätter att frambringa idrottare som klarar sig bra på nationella och internationella arenor i olika grenar. För att det ska vara möjligt att nå sådana framgångar behövs en bred juniorverksamhet och möjlighet för barn och unga att få prova på olika idrottsgrenar som hobby. Bl.a. fotboll är en stor gren i Västnyland och på juniornivå förutsätter detta att det finns aktiva föräldrar som skjutsar barnen till olika träningar och turneringar runt om i landet samt engagerade vuxna som ställer upp som tränare och arrangörer. Robin Sid är ett färskt exempel på en spelare som fostrats i hemkommunens förening Ingå IF, gått vidare till Ekenäs IF för att år 2016 vinna ligamästerskapet i fotboll i laget IFK Mariehamn.

En förutsättning för idrott på bred front är också att det finns träningsmöjligheter, helst inte alltför långt från hemmet. Det finns redan flera bollhallar i Västnyland och en ishall i Karis. Under år 2016 invigdes dessutom en ny allaktivitetshall i Sjundeå och en konstgräsplan i Ingå. Särskilt hallarna måste ses som något positivt för kommunerna, eftersom inte endast idrott utan också kulturella evenemang kan arrangeras i dem. De är i flitig användning året runt och används också av grannkommunernas invånare och föreningar. Likaså kan Raseborgs Skyttars banor i Torp, Ingå, ses som en bidragande orsak till att regionen har många goda skyttar. Bland dessa kan Krister Holmberg och Joni Stenström nämnas.

Holmberg har i flera år legat på topp och ingick i laget som tog VM-guld på rörligt mål år 2016, medan Joni Stenström bland annat vunnit FM-brons i tävlingarna som arrangerades på nämnda skjutbana i Ingå.

Däremot stängde Mjölbolsta äventyrsbana, upprätthållen av Folkhälsan, i september. Äventyrsbanan har funnits i Mjölbolsta i 16 år och har haft ca 2500 besökare årligen. Nedläggningen av banan måste ses Corinna Jälkö hör till de framgångsrika, unga dansarna i som en förlust för regionens skolklasser och föreningar. föreningen Energy Dance Center. Foto: Eva Jälkö

Årskrönika 2016

Johanna Lindblad och finnhästen Kain Aapeli tog flera medaljer i paradressyr under år 2016.

Foto: Anna-Kaisa Rantalainen

Året som gått var också ett OS-år. Västnyland representerades i OS av Ekenäsbördiga badminstonspelaren Nanne Vainio och höjdhopparen Linda Sandblom, från Hangö idrottsklubb. Sandblom deltog också i Europamästerskapen år 2016 och utsågs till årets kvinnliga idrottare av Svenska Finlands idrottsförbund. Varken Vainio eller Sandblom nådde några topplaceringar i OS, men att två representanter med västnyländsk koppling deltagit i världens största idrottsevenemang är en seger i sig. I de paralympiska spelen representerades Västnyland av Lojobon Henry Manni som vann brons i grenen 100 meter rullstol.

Dansarna från Ingåföreningen Energy Dance Center har under flera års tid hållit sig framme i den nationella och internationella toppen i disco- och showdans. Det är anmärkningsvärt att en så liten förening med ca 30 medlemmar år efter år kan producera toppidrottare. Under år 2016 tog trettonåriga Sjundeåbon Mette Palkoranta hem VM-brons i disco freestyle för juniorer, VM-silver i Artistic show dance och i Artistic acrobatic dance samt blev fjärde i juniorklassens Urban pop dance (disco). Klubbkamraten Corinna Jälkö, som tävlar i 120

121

Årskrönika 2016

barnserien, klarade sig också fint med ett brons i Artistic acrobatic dance och en sjätteplacering i Urban pop dance i VM i Tjeckien. Corinna Jälkö valdes tack vare sina prestationer till årets unga idrottare i Ingå. Palkoranta fick motsvarande titel i Sjundeå år 2014. Föreningens tränare och koreografer heter Mary-Ann Sjölund och Sandra Sirviö.

En världsmästare i en kanske lite mindre känd gren, skytteorientering, kan Ekenäs stoltsera med. Daniel Forsell tog hem denna titel sommaren 2016, då han ingick i Finlands stafettlag i grenen. Skytteorientering är som namnet säger en kombination av de två grenarna orientering och skytte som passar bra också för skidskyttar som vill ha sommarträning. I samma tävlingar i Tjeckien utmärkte sig också andra västnylänningar: Ingåbon Johanna von Frenckell ingick i damlaget som tog silver och Ekenäsbon Andreas Selenius vann guld i mixedklassen. Forsells internationella framgångar resulterade i att han valdes till årets idrottare i Raseborg. Även i paradressyr har Västnyland en medaljör i ekipaget Johanna Lindblad och finnhästen Kain Aapeli, som tog två individuella bronsmedaljer och ett lagsilver när de baltisk-nordiska mästerskapen i paradressyr för första gången arrangerades i Finland. De deltog också för första gången i finska mästerskapen där det blev en bronsmedalj. Ridsporten är stor i Västnyland och bland kända namn kan Jessica Aminoff, Janina Kvarnström och juniorerna Alexandra Wassström och Jannika Kyngäs nämnas. I grenen fälttävlan kan Henrika Lundberg nämnas som grenens enda tävlande på medelsvår nivå i vår region. Inom grenen westernridning gjorde junioren Elena Wuorimaa under år 2016 internationellt genombrott.

Motorsporten har traditionellt varit stark i Västnyland. Pojobördige Joni Wiman har kört fyra säsonger i den amerikanska rallycrosserien GRC och placerade sig på en inofficiell sjunde plats i Supercarklassen, där han tog första placeringen år 2014. Ingåbördige Niclas Grönholm, son till rallymästaren Marcus, deltog under året i VM-serien i rallycross.

Också inom paddling, taekwondo och spjutkastning har västnylänningar presterat bra under år 2016: I finska mästerskapen i paddling vann kanotklubben Wågens Frank Liljestrand guld på både 500 och 1 000 meter i klassen herrar 50 år, medan Emma Malmsten tog brons på i damklassens 200 meter. Finlands tävlingslag i Czech open i taekwondo tog totalt elva medaljer med deltagare från klubbarna Masala, Kyrkslätt, Raasepori och RasBudo (Ekenäs). Alex Holmström, 15 år gammal, vann guld i specialteknik i taekwondo och Rufus Kesti tog ett silver och ett brons. Spjutlöftet Oliver Helander valde under året spjutkastning framom handboll som han också tränat aktivt. Under sommaren 2016 kastade han sig till final i Kalevaspelen.

Årskrönika 2016

Djur och natur, väder och vind Det har redan en tid funnits stora rovdjur i vår region, men vargobservationer har ökat under året. Vargarna som slagit sig ner i Snappertuna-området väcker ont blod eftersom de bland annat rivit får. Vargar har nu också observerats åtminstone i Västervik, Söderby, nära Snappertuna skola och till och med i det tättbebyggda bostadsområdet Gammelboda. I september hittades en död, påkörd varg i Tenala.

Några fall av fågelinfluensa upptäcktes i Finland under slutet av året, dock inte i Västnyland. På nyårsaftonen påträffades en sjuk havsörn i Ingå, men om det rör sig om fågelinfluensa eller något annat har inte klarnat då detta skrivs.

Fiskarskoncernen vill fira Finland genom ”en gåva av naturens frid” och donerar Dagmarsparkens område i Källviken till Finland i 100 års tid. Innan överlämningen ska bolaget iståndsätta naturstigarna, båtbryggan och omgivningen kring Dagmarskällan. Dessutom ansöker koncernen om att området officiellt ska betecknas som naturskyddsområde.

Året bjöd på olika sorters väderlek. Vackert landskap fångat på bild. Foto: Tony Axberg

122

...och till sist vädret

Det fina bäråret gav bl.a. en god hallonskörd. Foto: Annette Ström

123

Årskrönika 2016

Efter en snölös december 2015 fick vår region lite snö i början av år 2016. Temperaturen sjönk till under -20 grader så regionens slalombackar kunde också öppna med hjälp av snökanoner, liksom skidspåret vid Oxberget i Svartå, även om den hårda kölden inte gynnade besökarmängden. Lite senare i januari föll mer snö och kvicksilvret sjönk till närmare -30 grader, bara för att någon vecka senare stiga till över nollstrecket så att all snö smälte och regnade bort.

Till de lite mer absurda väderrelaterade nyheterna i början av året hörde den fastfrusna älgen som pimpelfiskare upptäckte i Lillforspotten i Pojo. Av allt att döma hade älgen skadats i trafiken, drunknat och därefter frusit fast när temperaturen sjönk.

Sommarvärme fick vi njuta av redan i maj, medan juni och sommarlovet inleddes med kyligare väder och en hel del regn. Först mot mitten av juli verkade sommaren komma igång på allvar, även om många saknade de riktigt varma sommardagarna. Ett väderrelaterat fenomen är algblomningen, som brukar plåga våra kustvatten. Sommaren 2016 sågs algerna inte till förrän i slutet av juli när vädret blev varmare. I pressen kunde vi också läsa om att vattnet utanför Hangö har varit renare än tidigare, tack vare bättre renade industriutsläpp.

Det blev ett fint bärår med stora blåbär i mängder. Också vildhallonen gav bra skörd.

Självplockstiden för jordgubbar blev dock ovanligt kort, kanske beroende på de hårda åskskurarna i början av juli.

Bärskogen lockade flykting-

Årskrönika 2016

Pojo frivilliga brandkår välkomnade Finland 100 år med sitt traditionella, stora fyrverkeri. Foto: Tove Virta

arna till företagsamhet; de plockade och sålde blåbär på olika håll i Finland, också i Västnyland.

September var en torr månad med för årstiden många soltimmar. Första snön föll redan i början av november och överraskade följaktligen flera bilister med svårt väglag, eftersom många inte hunnit byta till vinterdäck ännu. Mängden snö som föll i vår region var också ovanligt stor för månaden. Som väntat smälte snön efter ca en vecka och vanligt mörkt novemberväder tog vid. Novembervädret var omväxlande kallt och omväxlande varmt, men utan större nederbördsmängder. Jul- och nyårshelgerna firades i snölösa förhållanden i Västnyland. Vi tog emot Finlands jubileumsår 2017 i några plusgrader och på bar mark.

124

NY BOK!

Andra upplagan

Kjell Ekholm, författare Alla längtar vi tillbaka till någon tidsperiod i livet då vi har varit lyckliga. Och för de flesta som medverkar i den här boken var det också fråga om en plats. Då diskotek Gnägget på Stallören öppnade dörrarna den 4 maj 1970 var det många som steg in i ett nytt skede i sitt liv och det som hände där kom att utforma många personers framtid. Men det var inte enbart musiken, ölet eller den speciella interiören som gjorde platsen. Det var något mycket mer.

ISBN 978-952-67742-2-0

PRIS 25 €

www.vastnylandskakultursamfundet.fi 125

126

Västnyländska kultursamfundets senaste böcker

Fenomenet med funkishus i Karis är mycket speciellt. Karis har ett betydande antal byggnader i funkisstil från 1930-talets andra hälft till 1950-talets början. I projektet Funkis i Karis, administrerat av Karis hembygdsförening har historiker Kim Björklund forskat i frågan. Projektet resulterade i en välbesökt och uppmärksammad utställning på Galleri Fokus våren 2016 samt i denna katalog. I dessa medverkade även arkitekten och funkisexperten Kristiina Mäntynen. Utställningen och katalogen är resultat av ett samarbete mellan Karis hembygdsförening och Västnyländska kultursamfundet.

Karjaan funkistalojen ilmiö on aivan erityinen. Karjaalta löytyy Suomen mittakaavassa huomattava määrä funkistaloja. Niitä on rakennettu 1930-luvun loppupuolelta 1950-luvun alkupuolelle asti.

Historioitsija Kim Björklund on tutkinut aihetta Funkis Karjaalla -projektissa. Sen tuloksena syntyi paljon huomiota saanut näyttely Galleria Fokukseen keväällä 2016 samoin kuin tämä julkaisu. Molempiin on osallistunut myös arkkitehti, funkisasiantuntija Kristiina Mäntynen. Projektin hallinnoi Karis hembygdsförening. Näyttelyn sekä julkaisun ovat tuottaneet Karis hembygdsförening ja Västnyländska kultursamfundet.

Karis hembygdsförening Västnyländska kultursamfundet

Kim Björklund Kristiina Mäntynen

FUNKIS I KARIS – FUNKIS KARJAALLA

Funkis i Karis - Funkis Karjaalla (2016, tvåspråkig) Författare Kim Björklund, Kristiina Mäntynen. Utgiven i samarbete med Karis hembygdsförening om det betydande antalet byggnader i funkisstil från 1930-1950-talet i Karis. ISBN 978-952-67742-3-7

FUNKIS I KARIS FUNKIS KARJAALLA

ISBN 978-952-67742-3-7

Gnägget på Stallören (2015, andra upplagan) Författare Kjell Ekholm. Boken behandlar det musikaliska och historien bakom det kända diskoteket Gnägget i Ekenäs. ISBN 978-952-67742-2-0

Karis hembygdsförening Västnyländska kultursamfundet

parm_funkis.indd 1

Vägröjare på 1970- och 1980-talet i Västnyland Redaktör Marita Karlsson, ISBN 978-952-67742-1-3 Boken berättar om en grupp som under 1970-talet kämpade för en ren miljö, för naturenlig odling och en helhetssyn på människan och naturen. De ville röja nya vägar. En målsättning nåddes då Mikaelskolan öppnades 1985.

Från Svartå till Fiskars, en kulturvandring längs ådalar (2012) ISBN 978-952-67742-0-6 Läsaren får följa med på en upptäcktsfärd i den lokala kulturhistorien och nutidslivet. Det unika är Laura Salamas vackert tecknade bildmaterial, totalt över 110 teckningar. Historikern Kim Björklund har skrivit texten som gör korta nedslag i historien och kulturen.

Hon drog sina streck, Vi minns henne Helene Schjerfbeck i Västnyland (2011) ISBN 978-951-96364-8-1. Författare Tove Virta. För research och intervjuer står Anne Ingman. Den här boken bjuder på små vardagshistorier av dem som har minnen av konstnären Helene Schjerfbeck.

Helene Schjerfbeck - muistamme hänet (finsk version av Hon drog sina streck) (2012) ISBN 978-951-96364-9-8 Böckerna har getts ut inom Västnyländska kultursamfundets skriftserie.

De kan köpas i bokhandlar, Luckan Raseborg eller via föreningens hemsida.

127

10/19/2016 10:36:27 AM

Västnyländska Kultursamfundet r.f. c/o Luckan Raseborg Torggatan 3 (Tryckis), 10300 Karis Tfn 044-017 0176 raseborg@luckan.fi Västnyländska kultursamfundet r.f. har arbetat med västnyländska kulturfrågor i 40 års tid.

Kultursamfundet upprätthåller även Luckan Raseborg, ett västnyländskt informationscentrum.

Västnyländsk årsbok har utkommit sedan 1977.

Tillsammans är de fyrtio årgångarna ett oslagbart faktapaket om Västnyland.

Nu kan Du förse dig med äldre årgångar och fylla igen luckor i Din samling på Luckan Raseborg, Torgg. 3, Karis eller beställa dem via nätet www.vastnylandskakultursamfundet.fi Komplett samling

(med undantag av årgång 1992 och 1996)

60 €

Tidigare årgångar (1977–2014)

3 €/st.

Beställ årets årsbok 20 € så blir du på köpet medlem i föreningen! Medlemmar får följande års årsbok gratis hemskickad.

En lista över alla publicerade artiklar finns på vår hemsida. Äldre årsböcker kan även läsas på nätet.

www.vastnylandskakultursamfundet.fi 128

129

Årskrönika 2016

Johanna Wassholm Sensation!

Den ryska kejsarjakten Standart på grund i Rilax-fjärden 1907 Viveca F. Ramstedt G.J. Ramstedt – nationsbyggaren med rötter i Västnyland Christoffer Holm Ett sekel av kreativitet, gemenskap och västnyländska kulturgärningar – Västnyländska Ungdomsringen 100 år Bo Wessman Så vilja vi sjunga med blommande lind – Västra Nylands sång- och musikförbund 100 år Sigbritt Backman En dagbok från 1918 Henrik Ekberg Mannerheim och Västnyland Sophie Kawecki Västnyland 2016

130