Vara en som ser

det här är tre minnesbilder som jag bär med mig och som har format mig till den jag är. Det här är mina allra första erfarenheter av hur svårt det är att vara ignorerad och hur viktigt det är att vara sedd. Min söndagsskolfröken minns jag inte ens namnet på, men hennes och Bibbis ansikten och värmen de uttryckte kommer jag aldrig att glömma.

Sedan första klass hade jag fått lära mig av min högt älskade skolfröken att mobbning skulle vi inte prata om, och vi skulle absolut inte skvallra för läraren om det hände något. Skvallra var väldigt fult, fick vi veta. Det såg hon till att noga pränta in när hon berättade om hur allt gick till

18

i skolan. Vi skulle komma in från rasten när det ringde, men aldrig berätta vad som hände där ute.

Jag hann med att gå i många skolor, och det var likadant överallt. Det innebar att saker kunde pågå utan slut, termin efter termin. Vi skulle själva reda ut våra konflikter, och det betydde att det var de starkaste och tuffaste som regerade på skolgården. Vi lärde oss aldrig att en lärare kunde fungera som en tillgång och hjälpa oss att lösa problem som blev för stora för oss. Inte så konstigt, de hade avsagt sig det ansvaret. Tystnaden kring det som pågick i skolan gjorde bara att skammen över det som hände blev större. Skam över att ha gjort något dåligt, skam över att vara utsatt. Skam över att inte gjort något alls.

Mobbning handlar om rädsla för det som är annorlunda och utrycker ett förakt för svaghet. Behovet av visa sig stor och stark genom att trycka ner någon som är i underläge ledde till att de som var som Pierre fick stora problem i skolan. Alla resonerade så att barn som Pierre var »speciella«, och då var det helt naturligt att de råkade illa ut i skolan. Så har man ursäktat dåligt beteende i alla tider. Som om Pierre hade skuld i att han blev mobbad. Nu kan jag förstå att det måste vara därför jag själv känt skam för det jag blev utsatt för. Det var mig det var fel på, det var min logiska slutsats

19

när det hände. Det är ingen ursäkt att ett barn behandlas dåligt för att barnet är »speciellt«. Det är bara en förklaring. Människor som är annorlunda av olika anledningar råkar ofta illa ut. Därför behöver man anstränga sig mer för deras skull, för att även de ska kunna leva ett bra liv och vara trygga. Det har alla människor rätt till.

Det är fantastiskt att människor kan vara så olika, att vi ser olika ut, tänker olika, tycker olika. Men det där kan också vara djupt provocerande. Mer än en gång har jag hört någon säga: »Kan de inte bara skärpa sig och bli mer som vi!« Men om vi ska göra någonting för att få världen till en bättre plats är det inte de som är annorlunda som behöver bli mer normala, det är vi allihop som behöver bli mer förstående, tillåtande och ödmjuka.

Egentligen borde väl alla sträva efter att vara original, då det finns så många kopior. Men så ser inte världen ut. Annorlundaskap har ofta inneburit utanförskap. De kastlösa i Indien brukade kallas de oberörbara för att de ansågs vara värdelösa, romerna kallades zigenare, som ironiskt nog betyder »de som inte vill ha kontakt med någon«. Men de hade inte valt sitt utanförskap. Jag tänker också på de barn som förr kallades oäktingar och som fick bära sin mammas skam i sitt eget liv. (Och vad

20

hade hon att skämmas för egentligen?) Fortfarande är det svårt att vara annorlunda, och då handlar det inte bara om folkgrupp, kön, hudfärg eller sexuell läggning. Det räcker med nästan vad som helst för att domen ska falla, hård och utan nåd.

Tack vare Bibbi överlevde jag högstadiet. Hon lät mig inte vara i fred, som de andra gjorde. Hon var inte så upptagen med sitt eget att hon inte hade tid att se att det var något som inte stod rätt till. Om livet var en kurragömmalek, så var hon en av dem som letade. Jag hade trots allt någon som såg mig. Jag hade någon som till och med kunde kosta på sig ett krumsprång, bara för min skull. I Bibbis blick blev jag en som var funnen, och det betydde allt för mig. Det är min viktigaste erfarenhet av detta. Med tiden fick jag kompisar i skolan och allt blev bättre. Men Bibbi och jag höll kontakten i många år.

Nu känner jag en stor tacksamhet för alla mina erfarenheter, både de bra och de dåliga. Utan dem skulle jag inte vara den jag är. Jag var en som bara tittade på och som inte förstod att det jag gjorde kunde ha betydelse för någon annan. Men så fick jag vara med om hur avgörande det är att vara sedd, och därför bestämde jag mig för att det var sådan jag ville vara, en som såg.

21