Inledning

jag har länge funderat över vad som är tjusningen med kurragömmaleken. Jag minns hur jag lekte kurragömma när jag växte upp och hur roligt det kunde vara. En gång lekte mina systrar och jag sardinkurragömma i ett stort gammalt hus på landet tillsammans med barnen som bodde där. En gick och gömde sig, och så fick alla andra leta. När man hittade den som gömt sig gällde det att vara tyst som en mus och gömma sig på samma ställe. När nästan alla låg och tryckte som sardiner var det svårt att hålla tillbaka fnisset tills den siste hittade gömstället, då brast alla ut i gapskratt. Att det var första gången vi träffade barnen hade ingen betydelse. Hemlighetsfulla krypvindar

6

och kalla källargömslen kittlade fantasin. Leken blev ett äventyr, ett minne för livet.

Jag har lagt märke till att barn gärna leker kurragömma på eget initiativ, och de gör det helt oberoende av ålder. Det är en enkel lek som liksom aldrig slits ut. Antagligen är den hur gammal som helst. Jag glömmer aldrig när en sexåring artigt frågade mig på kyrkkaffet om jag var med på kurragömma. Sådant kan man ju bara inte säga nej till. Jag undrade vilka mer som skulle vara med, men han tyckte att det var bäst att det bara var vi två. Vad är det ett barn säger som kommer till en vuxen och vill leka? Hitta mig! Se mig! Jag har flera gånger varit med om att få leka kurragömma med barn som har svåra hemförhållanden. Det är som om de hungrar efter att få bli hittade och sedda och genom leken få uppleva det som de saknar.

Kurragömmaleken börjar väldigt tidigt med tittutleken, när föräldrarna gömmer sig bakom händerna en stund. Det är att leka i gränslandet till det mest fruktade. Det hemskaste som kan hända ett litet barn är att föräldrarna faktiskt försvinner. Det kittlar i maggropen där i gränslandet några sekunder, för mamma och pappa finns fortfarande kvar och de skymtar mellan fingrarna. Barnet blir större, och det äldre barnet leker den lite mer

7

avancerade kurragömmaleken. Det gäller att hitta ett bra gömställe, vara alldeles tyst och vänta, inte veta när man blir hittad och så: »Ha, jag ser dig!« Skrattet bubblar fram.

Människor i alla åldrar älskar att bli funna, precis som barnet. »Jag ser dig! Jag är kvar! Jag har inte övergivit dig!« Man brukar prata om återseendets glädje som i sin allra enklaste form finns i »Hej, vad roligt att se dig igen!«

Det kan vara spännande att gömma sig även för det äldre barnet, som kan förstå att personer inte försvinner bara för att de inte syns. »Kommer de att hitta mig?« Det lilla barnet som gömmer sig bakom sina händer känner sig osynligt. Det större barnet som hittat världens bästa gömställe förstår att man inte blir osynlig av att gömma sig. Men ändå finns spänningsmomentet där. Tänk om de hittar mig! Tänk om de inte hittar mig! Tänk om de glömmer mig! Tänk om jag blir övergiven!

Det finns människor som känner sig osynliga, som upplever att andra vänder sin blick ifrån dem och som bara väntar på att bli funna. Funna av den rätta kärleken, av lyckan eller av Gud själv. De känner sig osynliga för andra människor, fastän det kanske till och med finns ett vimmel av människor runt omkring dem. Många har tappat hoppet om att någonsin bli funna, därför att det

8

är så verkligheten hittills sett ut. Barnet som aldrig vågar gömma sig, som ändå alltid är osynligt och som aldrig får möta en kärleksfull blick. Den gamla kvinnan på äldreboendet, som är noga med att personalen lägger märke till att hon faktiskt får besök, de få gånger om året det händer. Hon vet att de som aldrig får besök inte blir omhändertagna på samma sätt. Alkoholisten på parkbänken, som ser människor vända bort sina ansikten när de går förbi och som vet att han är en påminnelse om vilket helvete livet kan bli om man tappar greppet. Vad finns det för mening med att sköta sig i skolan, ta ansvar för sitt jobb, ta ansvar för sin alkoholkonsumtion, ta ansvar för sitt liv, om ändå ingen bryr sig, om ändå ingen ser?

9

10

Bön

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

11 ps 139:5–12