Tre minnesbilder

söndagsskolan Jag var fyra år när jag började i söndagsskolan, inte konstigt att mina minnen därifrån är suddiga. Vi sätter oss i ringen och Gud som haver, men vad gjorde vi mer? Jag har ett vagt minne av att det fanns andra barn där, och jag tror att jag minns runda bord och stolar som hörde till, allt i barnstorlek. Det imponerade på mig, jag gick ju inte ens på dagis. Jag höll mig till min syster, det minns jag också. Eller gick hon till en annan grupp, kanske minns jag fel. Blev jag ängslig då? Jag vet inte. Jag blir osäker på mina minnen. Men fröken minns jag tydligt. Hon är det enda minne jag är helt säker på. Hon var den skrynkligaste och

12

vackraste människa jag någonsin hade sett. När hon log lyste ansiktet som en sol, med strålar åt alla håll. Ibland såg hon på mig och lyste med sitt leende, och jag blev alldeles varm inombords.

pierre Det var i mellanstadiet. Magistern höll på att bli tokig på oss, och vi fick ofta höra att vi var en stökig klass, men jag vet inte. Kanske var det en helt vanlig klass med helt vanliga barn. De tuffa tjejerna höll sig i en grupp, killarna var nog med varandra allihop. Jag var med mina kompisar på rasterna och vi lekte, växte och mognade oss igenom mellanstadietiden. Ibland spelade vi ett bollspel med killarna, ibland var någon av de tuffa tjejerna med i våra lekar, det ändrades lite vem som var med vem genom åren. Och sen var det Pierre. Det var ingen som var med Pierre. Han var liten och tunn och pratade med pipig röst. Så det var liksom självklart. Inte för att jag inte brydde mig, men han var ju kille, så han var inte mitt bekymmer.

Ibland kom hans mamma till skolan. Hon var finklädd och fransk och tittade inte ens åt oss andra. Jag minns det som att alla stannade upp när hon kom, och vi tittade förundrat på detta märkvärdiga. Ingen annans mamma

13

kom någonsin till skolan. Hon kom för att prata med magistern, och med Pierre pratade hon franska i en rasande fart. Vad det pratades om visste vi inte, men vi förstod att Pierre tyckte att det var pinsamt att hon kom dit.

Alla visste att Pierre var »speciell«, det var helt uppenbart. Detta var före tiden då man satte ord på det speciella, sådant bara visste man och det var ingenting att göra åt saken. Pierre ville helst hålla på med geografi under lektionerna. Bara geografi. Han kunde allt om länder och floder, städer och öknar. Då var han nöjd, ända tills han behövde lägga ner kartboken i bänken och ta fram svenskan eller matten som alla vi andra, då hände det att han blev upprörd och fick ett utbrott. Den pipiga rösten blev ännu pipigare, han skrek och viftade och argumenterade så att han fick fradga i mungiporna. Magistern visste inte vad han skulle ta sig till. Vi andra tittade förvånat på.

Särskilt upprörd blev Pierre på rasterna, när killarna kastade snöbollar efter honom eller när de stal hans toppluva. Vem kunde vara så korkad att han gick till skolan med toppluva när han visste vad som skulle hända? Killarna tyckte att Pierre var en källa till stor glädje, det behövdes inte mycket för att få i gång honom. Pierre pep

14

och sprang efter sin mössa, som bara kastades vidare till nästa person, som hånskrattande höll den utom räckhåll för Pierre som ursinnigt hoppade efter den. Han lärde sig aldrig att det inte tog slut förrän det ringde in. Han fräste som en katt åt de andra när han fick tillbaka sin iskalla sandiga mössa. Visst tyckte vi synd om Pierre, men vad kunde vi göra?

Men en dag var det värre än vanligt. Vi hade haft gympa och kom precis ut från omklädningsrummet när vi såg att killarna stod i en ring på skolgården, där någon hade brottat ner Pierre. Det hände visserligen hela tiden, men nu sparkade de på honom också, det brukade de inte göra. Killarna sparkade och skrattade. Pierre pep och grät. Vi visste inte vad vi skulle säga, så vi tittade på. Där på marken låg Pierre förvånansvärt lugn och snorade. Så satte han sig beslutsamt upp. »Ni är dummare än vad jag är«, sa han med en röst som samlat styrka ur ilskan och inte alls var lika pipig som vanligt. Killarna skrattade gott, men de slutade sparka och gick därifrån. Kanske lämnade de honom för att det ringde in och det var dags att gå till klassrummet, men mest var det nog att de var livrädda att det låg en sanning i det han sa. Och vem ville vara dummare än Pierre?

15

bibbi Vi flyttade till ett nytt ställe och jag började högstadiet. Högt uppe på berget låg skolan, och eleverna kom från olika håll, olika skolor. Därför tog det lite tid innan min klass förstod att jag var helt ny och inte kände någon. Pubertetstentaklerna kände av den svagaste länken och förstod att av alla osäkra tonåringar i klassen var det jag som var den osäkraste. Nu plötsligt var det jag som var »Pierre« i klassen, det var jag som uppfattades som underhållande med min nedslagna blick och min tystnad. Plötsligt var jag den som var utanför, hånad, ignorerad, och det gjorde ont. Jag kände mig som inlåst i en källare med nyckeln slängd i en sjö, och jag var övertygad om att jag skulle bli sittande i den där källaren tills jag dog. Några sa elaka saker till mig, några stod bredvid och skrattade. Hur kunde det vara så roligt?

Det blev många som var emot mig. Jag som förut hade haft en ganska god ställning i klassen i mellanstadiet, jag hade haft kompisar som skulle ha försvarat mig om någonting hade hänt. Nu hade jag ingen. Ingen stod på min sida, och själv var jag alldeles för rädd för att säga ifrån. Någon skickades fram för att förtroligt fråga mig om min tro, eller vem jag var kär i, medan jag hörde hur de andra fnissade hysteriskt där de stod och lyssnade bakom skå-

16

pen. Jag kände att jag inte hörde dit, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen när det var rast och vem jag skulle sätta mig bredvid i matsalen. Det blev ett problem att få tiden att gå tills det var dags för nästa lektion.

Bibbi var speciallärare och jag behövde lite extrahjälp, men mest av allt behövde jag en plats där jag kunde andas. Bibbi och jag fann varandra, hon var en närvarande och seende person, en sådan som inte viker undan med blicken. Hon såg på mig som om jag var viktig, och jag kände att hon förstod mig. När jag var tillsammans med henne kunde jag också börja tro på mig själv. Jag höll ofta till i hennes rum, där jag samlade kraft för att orka med den vanliga högstadieverkligheten. Men ibland hände det att vi fick syn på varandra i den långa korridoren. Hon blinkade alltid åt mig, tvärsöver det röriga havet av elever som smällde i skåpen och skränade. Bibbi såg så där klurig ut, som om vi hade en hemlis tillsammans, och jag blinkade tillbaka. Det här har jag aldrig berättat för någon, och jag var den enda som var där, men någon gång hände det att korridoren var helt tom. Då tog hon några snabba steg och så gjorde hon ett rejält krumsprång, jag kunde knappt tro det, men benen formade en perfekt cirkel och klackarna slog ihop med en smäll. Pang! Och så skrattade vi tillsammans.

17