INLEDNING

Många kyrkobesökare firar högmässa med glädje, men det är också omvittnat, både bland kyrkfolk och bland dem som inte går i kyrkan så ofta, att den kan upplevas som tråkig, distanserad och irrelevant när den gestaltas stelt, rutinmässigt, utan delaktighet och är isolerad från samhället och omvärlden. Inför de hot mot människor, djur och natur som vi nu har att hantera, känns det angeläget att lyfta fram och synliggöra en inneboende dimension av högmässan som annars kan vara svår att se. Traditionell liturgi – den vanliga högmässan – rymmer en radikalitet som jag själv blivit mer och mer medveten om först under senare år. Den här boken syftar till att ge läsaren möjlighet att reflektera över den undanskymda dimension av den traditionella liturgin som kan kallas profetisk. Jag skriver med hopp om att högmässan ska vara en plats, ett skeende, en händelse som utmanar och skakar om både den enskilda gudstjänstdeltagaren och gudstjänstgemenskapen, samtidigt som den skänker glädje och hopp. Och kraft till handling.

Tankarna om predikan och liturgi som presenteras har jag samlat på mig under åren som församlingspräst samt under och efter tiden som stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i Uppsala stift. Jag har hämtat inspiration från luthersk, katolsk, ortodox, reformert, anglikansk och judisk tradition samt från icke-religiösa källor.

Det finns olika sätt att se på liturgin. Ett är att se den inifrån: att till exempel studera gudstjänstordningar, språk och metaforer, böner, musik och psalmer, upplevelsen av liturgin, det som sker och gestaltas i kyrkorummet och gudstjänstgemenskapen när gudstjänst firas. Det är ett angeläget sätt att se på och närma sig liturgin. Ett annat sätt är att vända sig utåt: att reflektera över liturgins relation till det som

händer i samhället och världen. Även det är angeläget, eftersom Gud är närvarande både i gudstjänsten och utanför kyrkorummets väggar. Tillvaron, livet, Guds verklighet kan inte delas, klyvas mitt itu: i Gud »är det vi lever och rör oss och är till« (Apg 17:28a). Centrum i den här boken är det senare synsättet: liturgins relation till det som händer i samhället och världen.1

När Kyrkornas världsråd samlades i Uppsala sommaren 1968 till sin fjärde generalförsamling med huvudtemat »Se, jag gör allting nytt« (Upp 21:5), arbetade Sektion V med Gudstjänsten i en sekulär tidsålder. I slutrapportens punkt 7 och 8 står det:

7. I sin gudstjänst lika visst som i sitt vittnesbörd i världen är Kyrkan kallad till full delaktighet i Jesu Kristi försoningsverk. I gudstjänsten träder vi in i Guds kamp mot denna världens demoniska krafter, vilka gör människan till en främling inför sin Skapare och sina medmänniskor, håller henne fängslad i trång nationalism, och arrogant sekterism, angriper hennes liv med rasism och klassmotsättningar, krig och förtryck, hunger och sjukdomar, fattigdom och överflöd, och driver henne till cynism, skuldkänsla och förtvivlan. I gudstjänsten visar oss Gud, att slutsegern i denna strid tillhör Jesus Kristus.

8. Detta förblir ett tomt påstående, om kyrkorna ej söker klargöra för sig, vilka de demoniska krafterna är idag och vilka möjligheter lekmännen har att föra in vardagslivets kamp och problem i gudstjänsten.2

1 Byström och Norrgård har några sidor, 24–28, som behandlar sambandet mellan gudstjänst och samhällsansvar. 2 Thunberg & Thunberg, 64 f. Punkt 7 är kursiverad i originaltexten.

Orden i slutrapporten som beskriver världen för drygt femtio år sedan kan också ses som en beskrivning av världen på 2020-talet. I flera länder växer »trång nationalism« sig allt starkare. Rasism finns även i vårt land. Krig, förtryck och ohyggligt mänskligt lidande kröp tätt inpå oss när Ryssland angrep och invaderade Ukraina. Sjukdomar sprids. Coronapandemin drabbade världens länder hårt, och många miljoner människor globalt har dött i covid-19. Fattigdom för vissa och överflöd för andra vittnar om en orättvis värld där exploateringen och överkonsumtionen av jordens resurser fortsätter med full kraft. Främst fattiga människors livsbetingelser förstörs av det pågående våld som utövas mot skapelsen för ekonomisk vinnings skull. En miljon djur- och växtarter hotas av utrotning, ett massutdöende orsakat av människan. Till detta kommer de redan påtagliga konsekvenserna av den accelererande klimatkrisen. Söndag efter söndag firar Kristi världsvida kyrka sin liturgi i denna verklighet. Liturgin behöver ha blicken vänd mot världen, ta in bilden av hur världen ser ut och gestalta sitt svar.

Andra Vatikankonciliet 1962–1965 och Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968 inspirerade till ett samhällsengagemang.3 Under min studietid i början av 1970-talet, mötte jag själv i det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike en spiritualitet som förenade bön och gudstjänst med ett engagemang för att världen skulle vara en bra plats för alla människor att leva på. Det var en stark upplevelse och erfarenhet

3 Per Erik Persson (1923–2019), teologiprofessor i Lund, skriver i en redovisning och kommentar till en av Andra Vatikankonciliets texter Kyrkan i världen av i dag att »de kristna manas att stå i första ledet i kampen för social rättfärdighet och rättvisa«, Persson, 51 f.

Under Uppsala 68 arbetade sektion III med temat Internationell ekonomisk och social utveckling. I slutdokumentet står det: »Kyrkan är kallad att arbeta för ett universellt ansvarigt samhälle och att uppfordra enskilda och nationer att göra bättring. Att förhålla sig likgiltig inför världens nöd är likvärdigt med att göra sig skyldig till kätteri«, Thunberg, 41 f.

som blev en del av min kallelse till präst. I dag är mitt intryck att gudstjänsterna i svensk kristenhet oftast kretsar kring individens relation till Gud, och naturligtvis är den viktig. Gudstjänstens relation till vårt gemensamma liv i samhället och världen tenderar däremot att hamna i skymundan. Den kristna kyrkan borde vara bra på att hålla ihop det individuella och gemensamma, eftersom både dopet och nattvarden berättar att individ och gemenskap inte kan skiljas åt. En unik människa döps och nämns vid namn. Samtidigt är dopet ett inlemmande i den lokala församlingens och den världsvida kyrkans gemenskap. Nattvarden gäller individen: »för dig utgiven, för dig utgjutet«, men den är också en måltidsgemenskap med både kända och okända gudstjänstfirare, vilka sänds från gudstjänsten till ett gemensamt uppdrag i världen.

Det finns ett nära samband mellan liturgi och etik, mellan liturgi och politik/ekonomi. Kristen tro är inte bara en privat inre angelägenhet för individen. I liturgin behöver gudstjänstfirarna utöver en individuell spiritualitet också hitta en gemensam sådan, för livet i vardagen och samhället. Vi behöver en spiritualitet som hjälper oss att leva och vara närvarande både andligt och kroppsligt på vår blågröna planet. Gudstjänsten är en plats där en sådan spiritualitet skulle kunna få näring. Att över tid delta i kyrkans liturgi kan forma en spiritualitet som förändrar våra världsbilder och hjälper oss att agera i världen på ett annat sätt.

Bokens första kapitel behandlar liturgins kontext rent generellt, och riktar sedan in sig på den överkonsumtion och klimatkris som kännetecknar världen av i dag. Ställda inför denna verklighet infinner sig många olika slags känslor som vi människor har att härbärgera.

Andra och tredje kapitlet tar sig an känslorna och lyfter fram klagan som det unika språk som kyrkan har till sitt förfogande för att uttrycka känslor av sorg och vrede, men som mer eller mindre är ett bortglömt språk i svenskt gudstjänstliv.

I det fjärde kapitlet berättar jag om en Gud ivrig att få kontakt med människorna genom Ordet. Jag ser på den profetiska traditionen i Bibeln och reflekterar över vad som kännetecknar en profetisk predikan. Kapitlet avslutas med ett avsnitt om förändring, omvändelse och transformation.

I det femte kapitlet ser jag på liturgin som ett liminalt rum, kopplar ihop skapelsen och uppståndelsen, tittar på det nära sambandet mellan liturgi och diakoni och gläds över den rikedom och radikalitet som ryms i tron på Treenigheten.

Sjätte kapitlet belyser utifrån ett profetiskt perspektiv några moment i nattvardsfirandet. Två viktiga begrepp är åminnelsen av Jesu lidande, död och uppståndelse som ett »farligt minne« samt tanken på »Kristi kropp«, inte bara som brödet på altaret utan också runt altaret, Kristi kropp som kyrkan i världen med uppdraget att dela det dagliga brödet så att det räcker åt alla.

Sjunde kapitlet sätter fokus på en brännpunkt i liturgin: sändningen. Här möts gudstjänst och vardag. Söndag efter söndag firas liturgin i den världsvida kyrkan. Den enskilda människan och församlingarna runt om på jorden sänds från gudstjänsten för att leva och agera i en vardag och värld som präglas av överkonsumtion och klimatkris.

Det avslutande kapitlet kopplar ihop överkonsumtionen, klimatkrisen, coronapandemin och kriget i Ukraina, och ställer några frågor – utan att ge svar – om vårt samhälles framtida utveckling. Epilogen innehåller några tankar om det eviga livet i relation till det ändliga jordiska livet.