Kapitel 2. Pedagogik – religionspedagogik

Kapitel 2

Pedagogik – religionspedagogik

i detta kapitel introduceras förståelsen av pedagogik i allmänhet och religionspedagogik i synnerhet. Presentationen placerar ämnet på den akademiska kartan men ger också en bakgrund till ämnets relevans i en församlingskontext.

Vad är pedagogik?

Ordet pedagogik kommer från grekiskans paidagogiké, vars innebörd är att leda ett barn till skolan. Ordet pedagogik kan med andra ord sammanfatta en företeelse, men det kan också användas för att beskriva ett kunskapsområde. Om en företeelse eller praktik i dag benämns vara pedagogisk handlar det dock sällan om att leda någon till skolan eller församlingen, utan benämningen används oftare för att tala om hur man leder i skolan, församlingen eller hemmet. Ordet pedagogik kan även användas för att benämna ett kunskapsområde i form av ett akademiskt ämne. I det här kapitlet ska jag stanna en stund inför pedagogik som kunskapsområde och konstatera att pedagogik, i likhet med andra ämnen, kan beskrivas både historiskt och principiellt.

Historiskt var ämnet länge ett kunskapsområde inom filosofi och teologi. Religionspedagogiska frågor aktualiserades ofta i samband med politiska och religiösa förändringar.9 Förväntan om en personlig tro och därmed betydelsen av att varje människa själv skulle kunna möta Guds ord har i ett svenskt lutherskt sammanhang inneburit bibelöversättningar och utvecklandet av en skola för att möjliggöra allas läskunnighet. Luthers Lilla

9 Svensson 2004.

katekes var, som Lennart Svensson beskriver det, under flera år »den mest påtagliga och väldefinierade delen av pedagogiken«.10

När ämnet beskrivs principiellt ger det underlag för samtal om vad ämnet är, vad det kan och bör vara. Exempel på en mer principiell fråga är om pedagogisk forskning ska främja ett visst mål och vem som i så fall har rätt att definiera målet samt när det kan anses vara uppnått. Det är mot denna bakgrund som det blir av stor betydelse att man som forskare redogör för såväl sina egna som uppdragsgivarens utgångspunkter och intressen. Målet i sig måste i likhet med andra delar av det akademiska arbetet vara transparent och möjligt att pröva.

En mer principiell fråga är också huruvida pedagogik alls är en vetenskap. För närvarande finns inget entydigt svar på frågan. På en del håll erkänns ämnet som ett fullvärdigt akademiskt ämne och forskningsområde. Andra menar att pedagogik endast tillämpar teorier, metoder och empirisk kunskap från andra etablerade discipliner, såsom psykologi och sociologi. Hur man än ser på frågan kan man konstatera att pedagogisk forskning bedrivs vid universitet och högskolor inom ramen för det egna ämnet. Jag menar också att det hör till varje akademiskt ämne att samverka med andra discipliner, och flervetenskaplig samverkan uppmuntras i dag i allt fler sammanhang.

En del av svårigheten för pedagogikämnet att etablera sig som vetenskap kan vara den ibland oklara kopplingen mellan det akademiska ämnet pedagogik och pedagogik som praktik i till exempel skola, församling och hemmiljö. Att pedagogik inte sällan beskrivs som en professionsdisciplin bidrar till den oklara kopplingen. Som professionsdisciplin kopplas ämnet till ett yrkesutövande, något som på samma sätt gäller ämnen som juridik, medicin och teologi. Pedagogikämnet har sedan 1960-talet differentierats alltmer, och vi finner i dag vuxenpedagogik, specialpedagogik, arbetspedagogik, omvårdnadspedagogik och religionspedagogik. Denna differentiering gör att den allmänna pedagogiken ibland uppfattas ha fått en alltmer undanskymd roll genom att mindre utrymme ägnas åt pedagogikens kärnfrågor och dess teoribildning. Det senare bidrar till att det saknas en enhetlig teoribildning inom området.

10 Svensson 2004, s. 5.

Samtidigt kan pedagogikens och religionspedagogikens relevans uppfattas vara stärkt av sin praktiska relevans och verklighetsförankring. I likhet med andra samhällsvetenskapliga ämnen, såsom psykologi och sociologi, har pedagogikämnet en strävan efter att öka förståelsen för människan och hennes relation i och till olika sammanhang. Människan är en lärande varelse, och allt fler engagerar sig i en eller flera pedagogiska verksamheter under allt större del av livet. Det senare kan ske i skola och kyrka samt genom fortbildning och fritidsaktiviteter. Behovet av fördjupad kunskap om den lärande människan, homo mathesis, är därför i dag fortsatt stort och behöver såväl utvecklas som fördjupas.

Olika definitioner av pedagogik

Det saknas en enhetlig definition av pedagogik, men i det följande har jag valt att lyfta fram tre något olika definitioner för att möjliggöra en prövning av den egna utgångspunkten. De har alla formulerats av forskare i forskningsfältet, i en svensk kontext och under 2000-talet.

Lennart Svensson, professor emeritus i pedagogik vid Lunds universitet, anser att pedagogik är ett ämne som handlar om uppfostran, undervisning och utbildning. Den grundläggande pedagogiska frågan är, enligt Svensson, hur önskvärda »kvaliteteter i individers, gruppers och samhällets liv kan befrämjas«.11

Gunnar Sundgren, tidigare lektor vid Stockholms universitet, talar om pedagogik som en bildningsvetenskap och menar att man inom pedagogik studerar hur människan blir till som kultur- och samhällsvarelse.12

Birgitta Qvarsell, professor emerita i pedagogik vid Stockholms universitet, menar i sin tur att pedagogik som vetenskap handlar om:13

studiet av lärande och påverkansprocesser, och inte minst villkoren för sådana processer, med utgångspunkt från den lärande människan och hennes livsvillkor, både som enskild individ och som medlem i en kollektiv gemenskap

11 Svensson 2004, s. 3. 12 Sundgren 2008, s. 33. 13 Qvarsell 2000, s. 130.

Den sistnämnda definitionen har jag själv kommit att använda. Definitionen ger, menar jag, en god sammanfattning av pedagogikens väsen och komplexitet och är en definition som är tillämpbar inte minst i ett kyrkligt sammanhang där vi försöker förstå och ge utrymme för meningsskapande processer.

Pedagogik kan, enligt min mening, sägas handla om lärande och bildning, om fostran och undervisning ur såväl ett individuellt som ett kollektivt perspektiv. Som forskare inom ämnet väljer vi ofta ett eller flera av dessa perspektiv men sällan alla samtidigt. Professor emeritus i pedagogik Bernt Gustavsson har till exempel valt att inrikta sig på bildning, medan professor emeritus i pedagogik Sven Hartman har ägnat sig åt barns livsfrågor, och undertecknad har fokuserat på olika aspekter av meningsskapande processer.14

Den beskrivna ambitionen att utveckla önskvärda kvaliteter, en önskan att förstå hur människan blir till som kultur- och samhällsvarelse eller frågan hur olika lärande- och påverkansprocesser ser ut gör att ämnet pedagogik rymmer frågor om vilken kunskap och kvalitet som bedöms vara önskvärd och hur denna önskvärda kunskap i sin tur kan uppnås. Som ett exempel bland många hävdade en gång Sokrates att pedagogikens mål är att människor ska tänka självständigt och ifrågasätta vedertagna sanningar. Om lärandet primärt syftar till att uppnå en viss typ av kunskap, blir frågan hur det önskade resultatet bäst uppnås. Hur ser den insats ut som krävs för att nå det önskade resultatet? Vilken typ av undervisning, fostran eller (ut)bildning behövs? Frågan är därtill vad som alls kan anses vara kunskap.

Pedagogik utmanar reflektionen över frågor som vad vi vill undervisa/ utveckla/fördjupa och varför samt hur vi vill undervisa/utveckla/fördjupa och för vilka med utgångspunkt i frågan vem man själv är.

Religionspedagogik och religionsdidaktik

Vad kan då betecknas vara religionspedagogik och vad skiljer begreppet religionspedagogik från religionsdidaktik? Inte heller dessa frågor har dessvärre ett entydigt svar. Ordet didaktik kommer av det grekiska ordet för undervisa, didaskein. Själv menar jag att religionspedagogik är ett vidare begrepp och ett forskningsfält som inom sig rymmer religionsdidaktik.

14 Se bland andra Gustavsson, B. 1996, 2017; Hartman 1986; Gustavsson, C. 2013.

Min utgångspunkt är att lärande, undervisning och fostran påverkas av innehållet i det som ska läras eller undervisas om. Pedagogik och didaktik i förhållande till religion, som fenomen eller övertygelse, skiljer sig därför från pedagogik och didaktik i förhållande till geografi eller matematik. Religionspedagogik ger utrymme för en reflektion över lärande och undervisning om, i och från religiösa fenomen, frågeställningar och andra uttryck för meningsskapande. Ämnet ger också utrymme för en reflektion över villkoren för lärande och undervisning i såväl konfessionella som icke-konfessionella sammanhang.

Inom religionspedagogik ställs de pedagogiska och didaktiska frågeställningarna i ett religiöst sammanhang eller i relation till religiösa frågeställningar. Exempel på frågor är: Står undervisningsuppdraget i relation till en transcendens15 och/eller en immanens16? Är det teologin, den lärande människan eller undervisningens kulturella kontext som står i centrum för undervisningen? Är undervisning i det kyrkliga sammanhanget detsamma som förkunnelse? Vem bär kyrkans undervisningsuppdrag? Vad är en kyrka – består den av de aktiva gudstjänstfirarna, av de formellt kyrkotillhöriga eller av troende kristna? Kan undervisning i kyrkan ställas vid sidan av gudstjänst, diakoni och mission, eller ska den förväntas genomsyra alla delar? Måste man dela tro för att kunna undervisa i och om religion?

Som ansvarig för undervisning i en kyrka eller församling är det värt att stanna en stund inför alla dessa frågor. I arbetet med församlingsinstruktionen kan frågorna ange en möjlig utgångspunkt, men självklart gäller detta också i arbetet med olika grupper, som konfirmander och körer, i det diakonala teamet och i arbetet för gudstjänstutveckling.

Det akademiska ämnets institutionella hemvist

Ämnet religionspedagogik har i Sverige, men också i andra länder, av tradition varit knutet till teologiska och inte pedagogiska institutioner.17 Det var ett fokus på helhet, innehåll och form i relation till resultat som i ett

15 Begreppet transcendens används för att beskriva en Gud oberoende av världen. 16 Begreppet immanens används för att beskriva en Gud i världen. 17 Framställningen i det följande bygger på en text som jag också redovisat i Nordic Journal of Practical Theology, se Gustavsson, C. 2020b.

historiskt perspektiv gjorde kopplingen till de teologiska institutionerna naturlig. Innehållet förväntades då vara bibelkunskap, budord och katekes, formen ett slags förmedlande undervisning, som gavs av en präst, och det förväntade resultatet att människan skulle kunna relatera sitt eget liv till kristen tro. Religionspedagogiska frågeställningar behandlades under rubriken »kateketik« långt innan religionspedagogik som akademiskt ämne existerade, och det är en benämning som fortfarande används i kristna traditioner, till exempel den katolska.

Begreppet kateketik har historiskt syftat på den kyrkliga undervisningen men används mer sällan i akademiska sammanhang, då det anses alltför begränsande. Begreppet har ofta förknippats med en ensidig faktainlärning av kyrkans lära och därför ansetts sakna det helhetsperspektiv på lärande som i dag eftersträvas. Denna typ av kateketik tenderar därför också att exkludera både skolans religionskunskapsundervisning och det lärande som äger rum på kyrkans många och olika arenor, till exempel körverksamhet, barngrupper och pilgrimsvandringar. Inom teologin har religionspedagogiken ofta hänförts till forskningsgrenen praktisk teologi, men den har också tillsammans med religionssociologin och religionspsykologin funnit sin plats som ett av tre ämnen inom det beteendevetenskapliga blocket.

Tillåter vi oss en kort europeisk utblick kan det konstateras att begreppet religionspedagogik introducerades i Tyskland runt år 1900, men att det var först under efterkrigstiden som ämnet utvecklades till ett eget forskningsämne. I Tyskland har oftast en av professorerna i praktisk teologi haft religionspedagogik som huvudinriktning. Här har begreppet Religionspädagogik reserverats för den skolorienterade religionsundervisningen, och för kyrkans del har man valt att tala om Gemeindepädagogik18. I engelskspråkiga miljöer används termen religious education för hela fältet, det vill säga på det inkluderande sätt jag själv väljer att använda begreppet religionspedagogik.

I Sverige introducerades religionspedagogik som särskilt undervisningsämne vid de teologiska institutionerna i Lund och Uppsala 1973 för att sedan avvecklas som ett eget akademiskt ämne vid millennieskiftet. I dag bedrivs delar av den religionspedagogiska verksamheten vid utbildnings-

18 »Gemeindepädagogik« kan översättas med »församlingspedagogik«.

vetenskapliga, pedagogiska och religionsvetenskapliga institutioner och inte framför allt vid teologiska. I dessa miljöer ges ämnet benämningen »religionsdidaktik«.

Valet att tala i termer av religionsdidaktik kan betraktas som pragmatiskt och som en följd av det intresse för didaktik som växte fram i samband med lärarutbildningens reformering i Sverige på 1980-talet.19 Valet kan också ses som en konsekvens av den starka betoning på ämnesdidaktik som gjordes av den socialdemokratiska regeringen vid beslutet om lärarutbildningsreformen år 2000 och inom vars ram religionsdidaktik kan ses som en inriktning.20 Men religionsdidaktik kan dessutom och i andra sammanhang uppfattas vara ett medvetet val i en önskan att tydligt markera forskningsfältets icke-konfessionella prägel.21

Jag menar att religionspedagogik är en ämnesbeteckning med både bredd och djup, ett ämne som ger utrymme för en reflektion över lärandets och undervisningens villkor i både konfessionella och icke-konfessionella sammanhang. Religionspedagogik kan alltså sägas innefatta pedagogik i mötet med religion, men också med andra tolkningsramar, livstolkningar eller meningsskapande mönster av betydelse i människors liv. Religionspedagogik som akademiskt ämne kan med denna utgångspunkt innefatta alla de miljöer där reflektion över frågor om lärande och undervisning äger rum, exempelvis i skolan, kyrkliga eller andra religiösa miljöer, kulturliv, media och samhället som helhet. Många studier som genomförs i det religionspedagogiska forskningsfältet kan få betydelse också för kyrkan, även när det inte är kyrkan som stått i fokus. Studier av religionskunskapsämnet i den svenska skolan kan bidra till en förståelse för den bild många unga människor i dag har av tro och religion i allmänhet och kristna traditioner i synnerhet. Studier av andra religiösa traditioner är också av betydelse för en djupare förståelse av den värld som kyrkan är en del av såväl globalt som lokalt.

19 Osbeck 2006, s. 94f. 20 Schüllerqvist 2009, s. 13. 21 Berglund 2010, s. 50.

Vägen är allt ger ett underlag som kan inspirera till en religionspedagogiskt medveten reflektion i en kristen kontext utifrån de didaktiska frågorna: Varför, Vem, Vilka, Vad och Hur?

Caroline Klintborg har under flera år i sin roll som universitetslärare och som forskare i kontakten med medarbetare i församlingar mött en önskan att inom ramen för ämnet religionspedagogik få svar på frågan: Hur ska vi göra för att nå fram till människor? Denna pedagogikens hur-fråga är kanske den av de didaktiska frågorna som är enklast att ge ett konkret svar. Vi kan finna en metod – om än inte den bästa och aldrig den enda – men en metod kan formuleras.

Boken utgår från Klintborgs övertygelse att frågan Hur inte går att besvara utan ett reflekterat förhållande till de andra didaktiska frågorna: Vem är jag? Vilka är det jag möter? Vad vill jag förmedla? Varför? Först när dessa frågor besvarats kan vi göra en välgrundad reflektion över frågan Hur. Samtliga didaktiska frågor måste besvaras för att det pedagogiska arbetet ska bli helt, långsiktigt, reflekterat, trovärdigt och integrerat i oss själva. Boken riktar sig till alla som önskar utveckla och fördjupa sin religionspedagogiska kompetens.

»Den här boken är Caroline Klintborgs generösa introduktion till en religionspedagogisk reflektion. Det är min bedömning att boken kommer att hålla under lång tid. När jag läser den får jag ord för mycket av det som jag förut mest har tagit för givet.« Mikael Mogren, biskop Västerås stift

Caroline Klintborg (f.d. Gustavsson) är docent i religionspedagogik och verksam som lektor vid Stockholms universitet. Under tio år undervisade hon dessförinnan vid Enskilda Högskolan Stockholm. Carolines forskningsintresse rör frågor om meningsskapande, begreppsbildning och religionskunskapsämnets och kyrkans plats i en tid av religiös förändring.

www.argument.se