Gustavssonskan på fest Det pirrade i hela kroppen på Fröken Gustavsson när hon hörde ljudet från den stora balsalen. Med sinnena på helspänn kunde hon tydligt urskilja pojkarnas röster genom musiken och sorlet trots att hon fortfarande stod i rummet intill. Noel, Arthur, AJ och lille Karl-Ingmar; alla hade de anlänt redan och hon kunde föreställa sig hur de vant kryssade kring de olika grupperna och såg till att alla hade det trevligt. Snart var det dags för henne att äntra scenen; lite senare än alla andra precis som Arthur hade sagt. "Ju finare flicka desto senare kommer hon." Hon hade redan tagit på sig sin klänning som hon sytt själv för att kunna följa med pojkarna på fest. Den satt som formgjuten kring hennes kropp och hon var mycket stolt över den. Hon såg framför sig hur de andra damerna skulle vrida på huvudena och bli gröna av avund när de fick se den. *** Archibald sneglade nervöst på klockan och skyndade över golvet. Runt om i balsalen hade festen redan tagit fart mycket tack vare det paket som Noel hade skickat i förväg för att liva upp stämningen. Den exklusiva skara ur den svenska överklassen som var både tillräckligt uppsatta och tillräckligt skruvade för att gå på en av familjens mer extravaganta fester hade sugit upp den Algeriska snön som en blind hora från Bangkok med förutsägbart resultat. Klockan var knappt tolv och redan började saker nå kokpunkten. Flera par hade redan retirerat bara precis så långt som den kvarvarande men snabbt försvinnande prydheten tillät och så här dags lämnade det inte mycket till fantasin. Borta i ett hörn stod Arthur med "pojkgruppen"; en samling av de yngre sönerna bland adelsfolket och demonstrerade hur man bäst la upp en lina. Archibald var ganska säker på att han låg med dem allihop. De var där allesamman utom Robert, som jobbade. Noel hade varit orolig för honom och var övertygad om att han var ute på någon duell igen som han inte hade berättat för resten av familjen om. Han hade varit lite mindre öppen med att berätta om dem ända sedan det framkommit att de hade fuskat åt honom en gång, trots att de hade lovat att aldrig göra det igen. Nu hade Noel redan försvunnit med de båda damerna ur den diplomatiska delegationen han hade tagit med till festen; från vilket land hade han säkert redan glömt. Inombords var Archibald lite sur åt detta tilltag, det var snart dags för Gustavssonskans entré och han hade hoppats att Noel skulle vara här för att hjälpa honom minska nedslaget. I normala fall skulle de aldrig ha tagit med Gustavssonskan till en fest med så här pass många som inte tillhörde de inre cirklarna, men det var den första stora festen sedan de hade introducerat sig själva för Stockholms vandöda och det stod dessutom bal på inbjudan (även om man av någon anledning glömt bort dansen helt och hållet). Hade hon fått reda på att de varit där utan henne hade det blivit privat fest med henne istället och trots att det i normala fall var en trevlig affär brukade det bli lite väl mastigt om hon var på dåligt humör. Simon svor på att han fortfarande hade ont sedan den gången han följde med och hon insisterade på att de skulle "leka doktor". *** Fröken Gustavssons hjärta slog ett långsamt hammarslag för varje gång den stora klockan i balsalen innanför gjorde det. Tolv tunga, rasslande klanger som ekade i det stora huset. Varje gång rusade blodet ut i kroppen på henne och gjorde att hon blev alldeles yr av spänd förväntan. Det var så sällan hennes hjärta slog numera, men det gick bra ändå. När det sista
slaget kom trodde hon att hon skulle svimma, men istället märkte hon hur världen runt om henne liksom stannade när hon slog upp de stora dubbeldörrarna och skred in i salen. Där fanns det fina folket samlat i små, nätta klungor där de samtalade om sådant som fint folk samtalade om; sporten, vädret och så förstås det senaste skvallret om vad kungligheterna hade för sig nuförtiden. Nu vände de alla på huvudena och tittade på henne i rappt förundran. Aldrig förut hade de sett en så vacker klänning och i den lyste hon upp salen som den klaraste stjärna. Hon var så stolt över sina pojkar som hade tagit med henne på fest och påminde sig själv att hon måste vara noga med att tacka dem ordentligt efteråt. Hennes läppar fuktades av bara tanken på att få bli ensam med dem; de fick henne att känna sig så bra, precis som en riktig prinsessa. *** "… men hon stirrade på mig som om hon inte visste vad hon skulle göra med den, ni vet och jag ba: ta den din dumma slampa, ta den för fan! En sak säger jag grabbar, betalar man inte mer än två lök så vet de inte hur man blåser flöjt och då kan det lika gärna…" Waldemar "Walle" Gyllenstierna stannade plötsligt upp i sin redogörelse för den gångna veckan när han såg att kamraternas uppmärksamhet plötsligt riktats åt ett annat håll. Peppe hade till och med lyft upp skallen från drogruset; han hade däckat på bara ett par minuter med näsan full av Törnecrantzarnas snö. Nu såg de alla hur en tjej i tjugoårsåldern eller yngre klev in genom de stora dubbeldörrarna, uppenbarligen hög som ett hus. Han hade hört att Familjen hade bra underliga vanor och det gick de mest galna rykten, men det här tog fan priset. I normala fall höll man hororna i rummen på övervåningen och släppte aldrig ner dem i den stora salongen, men ikväll gjordes det tydligen ett undantag. Eller var det något slags skämt? Waldemar kunde inte tänka riktigt klart, så mycket pulver som han hade tagit, men till slut lyckades han komma fram till att det måste vara något slags skämt; hur mycket undantag man än gör ser man ju i alla fall till att klä upp hororna ordentligt. Den här tjejen var klädd i någon slags solkig trasa som mest liknade något som en gång suttit på någon av syrrans gamla Barbiedockor; nedfläckad av gud vet vad, lappad, lagad och uppenbarligen inte från någon av de butiker som stod på den senaste Innelistan. Om det inte vore så otroligt kunde man nästan tro att den var hemsydd! I vilket fall hade han inte med Familjens lekar att göra, även om han hoppades på att få bli inkluderad någon gång; tanken på att få hänga med och knacka slödder på Östermalm roade honom. Han tänkte inte mer på saken utan bestämde sig för att dra en lina till, även om han redan hade fått lite för mycket. *** "De älskar mig" tänkte hon där hon skred fram över golvet med händerna utefter sidorna. Hon hade varit lite orolig att hon inte skulle platsa bland det fina folket, men Arthur hade lovat henne att det skulle gå bra och det hade det ju gjort. Strax till höger om buffén stod en skara fina adelsdamer som hon inte hade sett förut, klädda i de mest bedårande klänningar, utan tvekan samtalandes om det senaste skvallret kring pojkarna. "Jag måste gå fram och hälsa," tänkte hon och gled närmare. "Arthur har visserligen sagt att det är bäst om han eller Archie får presentera mig, men det är ju bara vi flickor här så det kan ju inte göra något." Det var så svårt att komma ihåg alla de små regler och förmaningar som pojkarna envisades med att man skulle hålla sig till bland fint folk. Men det var väl det som gjorde att det var så jobbigt att vara fint folk, att man tvingades släpa på "överklassens tunga ok" hela dagarna som Arthur uttryckte det. Hon hade släpat många ok förr i tiden och visste hur jobbigt det var att bara behöva gå till brunnen efter vatten; hur jobbigt måste det inte vara att släpa runt på det hela dagarna. Men hon sov ju så dags, så hon kunde inte kolla.
*** "Ja, jag vet, jag har väntat på att få en inbjudan upp till röda rummet i månader nu; jag vet ärligt inte vad jag gör för fel. Vissa av dem verkar ju vara lite gammalmodiga; kanske måste man ställa upp på en massa middagar med päronen och så innan de släpper till?!" Tjejskaran brister ut i skratt och Josefin "Jossan" Gyllenstierna ler brett. Hon ligger bra till nu när hon har fixat inbjudan till festen alla vill gå på men ingen vågar tala öppet om; "man talar inte om Törnecrantzfesterna", det är regeln. Hennes bror kan uppenbarligen gå och komma lite som han vill ända sedan han lärde känna Beppo; men så går det när man går ner på knäna vid första bästa tillfälle. Inte för att hon är den som är den förstås, hon fick jobba ganska hårt för de här inbjudningarna. Problemet är att kvällen inte lyft riktigt för hennes del ännu och hon är lite spänd; de känner nästan inga och hon får sådan fruktansvärd huvudvärk av snön som finns tillgänglig. Sprit finns det visserligen så det räcker och blir över; hon vet att Törnecrantzarna dricker som svampar men att de måste ha bra påbrå, man ser dem nästan aldrig berusade. Till skillnad från hennes egen inavlade släkt, tänker hon och hennes pappas försupna anlete kommer objudet in i tankarna. De skulle visserligen kunna umgås med brorsans gäng, men vid det här laget var de alla höga som hus och skulle knappast kunna hålla fingrarna i styr. Än en gång, hon och hennes trupp var inte dem som var dem, men det fanns knappast någon cred att hämta från att sära på låren bland brorsans polare. Dessutom gjorde snön att allt hopp om att få ut något annat av det var förgäves, så där mycket koks förstörde potensen lika säkert och fullständigt som om man klippt av den med sax. Inte så med Törnecrantzarna däremot, hade hon hört och längtade efter att få utforska ryktet. Josefin sträcker på sig och blir plötsligt varse den unga tjej som är på väg mot dem. Först antar hon att det är en ur serveringspersonalen som inte vet att slå ner blicken ordentligt och tänker att hon måste se till att vederbörande får sparken imorgon bitti, men sen ser hon klänningen och kan knappt tro sina ögon. Ögonbrynen skjuter i höjden och trots att hon har försökt utplåna den gest som hon ärvt från sin mor med modersmjölken sätter hon instinktivt handen över munnen i absolut förvåning. *** På andra sidan salen, till hälften dold bakom ett draperi inser plötsligt Archibald att de flickor som Gustavssonskan precis har gått fram till inte är några han har sett förut och paniken kommer över honom. Lyckas han inte avstyra det här kommer saker och ting bli väldigt smetiga väldigt snabbt. Utan att tänka på det kallar han på Blodet och hans muskler tar hungrigt emot det. Som för att testa sin nya styrka spänns de i serie och känslan gör att det svartnar för ögonen på Archibald i någon halv sekund. Paniken stegras ytterligare när han ser Gustavssonskans läppar röra sig och han tänker att det här måste gå mycket snabbt. Han sätter handen mot mannen som just nu arbetar ömt på hans ena bröstvårta och trycker ifrån; mannen slungas iväg, landar hårt och glider längs golvet. I nästa ögonblick har han tagit ett första språng och kastar sig över salsgolvet med så stora kliv han kan förmå. Han dundrar fram som en murbräcka, han måste framåt, framåt innan katastrofen inträffar. Två ur serveringspersonalen och en annan gäst trycks bryskt ur vägen och han tror han hör ben som går sönder. "Måtte det vara personalen”, tänker han. "De är vana". ***
Någonstans vaknar en liten barnaskara. De spenderar det mesta av sin tid sovandes, men då och då drömmer de att någon är elak, eller att något är läskigt och då behöver de sin mamma och då vaknar de. Precis som alla andra barn i den åldern börjar de med att skrika högt, högt. Fröken Gustavsson hör barnen och resten av världen bleknar bort, bort. Bort försvinner ljuden, ljusen, människorna och festen. Bort försvinner alla pojkarna och allt fint folk. Kvar finns bara hon, barnen och saken som gjort dem så ledsna, så ledsna. Och en mamma kan inte sitta stilla när någon är elak mot hennes barn, kan hon? Som i en dimma tar hon ett steg framåt mot det förstenade djuret framför henne och sträcker fram handen oändligt långsamt mot dess strupe. "Var inte ledsna", hör hon sig själv säga; "mamma ska göra allt bra igen". *** I samma ögonblick som Archibalds kropp dundrar in i Josefin Gyllenstierna slår Fröken Gustavsson ut med armen och handen för att döda. Skarpa naglar och fingrar tränger in till handleden men rycks ut igen när Archibald och Josefin tumlar iväg på golvet. Tack vare Blodet lyckas Archibald undvika att falla handlöst i golvet utan rullar fri från Josefin och kommer snabbt på fötter. Kavajen döljer det gapande hålet han har i sidan och Blodet hindrar blodet från att forsa ut ur kroppen på honom. Trots att han bara vill släppa taget och försvinna in i medvetslösheten lyckas han med en viljeansträning inte av denna världen tvinga fram ett leende. "Men Fröken Gustavsson! Här står ni och konverserar med finfolket utan att hälsa på mig först!" Archibald hostar upp en munfull blod, men lyckas hålla det innanför läpparna och sväljer. "Så styggt av er, det här betyder minsann att det vankas smisk ikväll!" säger han med ett skratt, samtidigt som han ger flickorna en blick som han har tränat in till perfektion: "Inget är fel, det här är fullt normalt. Avvik det minsta från den inställningen och du är slut", säger den och flickorna förstår. Bleka som lakan i ansiktet snubblar de iväg mot utgången. Archibald tar upp slipsnålen och mumlar: "fem flickor kommer ut ur stora balsalen om en halv minut, behandling 12 C, jag upprepar, 12 C". Eller i klarspråk: "knark, pengar och inbjudningar till nästa tillställning". Flickorna har sett en del av den andra sidan i Gustavssonskans ögon och nu har de inget annat val än att löpa linan ut… Epilog: Barnen sover nu, det elaka är borta för den här gången, men all uppståndelsen har gjort dem hungriga. De har dessutom väckt något annat, något mörkare och detta mörker syns i Fröken Gustavssons ögon när hon går tillbaka mot de stora dörrarna. "Hungriga…" tänker hon och ska precis kliva ut ur salen när hennes blick möter blicken på en av ungdomarna på festen. "Det där är hennes bror…" skvallrar barnen i sömnen och hon ändrar riktning. Ikväll ska de alla få äta sig mätta, det ska hon se till.