Sigfrid Holsteins berättelse

Sigfrid Holsteins berättelse Ventrueklanens historia Skriven 1993

Hansatiden Antoninen Peter Waldburg var den Ventrue som den Nordtyska Ventruealliansen skickade till Stockholm i slutet av 1200 talet. Stockholm var vid tiden befolkad av tyskar och svenskar. Waldburg hade flera av sina barn med sig till Stockholm och tillsammans skaffade de sig en stark ställning jämnt mot den svenska befolkningen som till stor del kontrollerades av unga och oorganiserade Gangreler. Koloniseringen av staden gick till en början alldeles utmärkt och det såg ut som om ytterligare en handelsstad runt Östersjön kunde läggas till Antoninernas imperium.

Stockholms snabba tillväxt lockade tyvärr till sig oönskad uppmärksamhet. Antoninernas gamla allierade, den gamle Fabricianen Germanicus hade sedan några år tillbaka tittat hungrigt på Stockholm, och en natt i början av 1300 talet så flyttade han bara in, helt utan betänkligheter om att han klev över tröskeln till någon annans stad.

Germanicus hamnade nu i onåd hos sina gamla vänner i Lübeck, och Waldburg fick till uppdrag att för sin familjs räkning motarbeta Germanicus på alla områden. Germanicus tog snabbt och med beundransvärd skicklighet kontrollen över den svenska delen av staden och började sedan slå in kilar i den tyska delen i syfte att försvaga och tillsist överta den. Antoninerna blev hårt trängda och Waldburg började i hemlighet att förbereda en reträtt från Stockholm, men hjälp kom tillsist från ett oväntat håll.

Johannes Creutz, en tysk Brujah, som under en längre tid levt och verkat i norra Tyskland flyttade nu till Stockholm. Det har sagts att Creutz av någon anledning stod i skuld till Albertus den Trogne och att han anlände till Stockholm på Antoninernas uppdrag. Men inget är bekräftat, och kommer nog heller aldrig att bli.

Germanicus blev självklart inte imponerad av att Creutz och Brujahklanen lade sig i sådant som han själv ansåg vara en intern klan konflikt, och så här i efterhand verkar det som att Germanicus hade rätt. Både Antoninerna och Fabricianerna skulle bittert få ångra att Creutz tilläts få fotfäste i Stockholm. Men Creutz och Germanicus konflikt om inflytandet över Stockholms svenska befolkning gav Antoninerna den tid de behövde för att stärka tyskarnas, dvs. deras egen maktbas.

Unionstiden.

Creutz blev den framgångsrike i kampen om inflytandet över Stockholms svenska befolkning och det tvingade Germanicus att söka sig nya allierade. I Nordtyskland hade han redan bränt alla sina skepp och i stället skaffat sig mäktiga fiender. I stället vände han blicken mot Danmark. Unionen skulle de kommande 220 åren bli Germanicus redskap att utöva makt på Stockholm och på så sätt slå mot både Creutz och Antoninerna samtidigt.

1363 ansåg sig Waldburg så stark att han beslutade sig att göra ett anfall mot Germanicus i syfte att erövra inflytandet över den svenska tronen. Waldburg fick förstärkningar från Tyskland och med dem till sin hjälp försökte han att ta över Stockholm. Anfallet lyckades och den av Hansan kontrollerade Albrekt av Mecklenburg blev Svearikes regent och i Stockholm styrde den otrevlige hövitsmannen Bo Jonsson Grip.

Men Germanicus var långt ifrån slagen och det var inte Creutz heller. I en gemensam attack lyckades Germanicus få den danska drottningen att anfalla Albrekt samtidigt som det av Creutz kontrollerade riksrådet gjorde uppror mot Tyskarna i Stockholm. 1395 tvingades Antoninerna att ge upp och Germanicus tog åter Stockholm i besittning. Germanicus slöt sedan oväntat fred med de Antoniner som var kvar i staden och de fick till mångas förvåning tillåtelse att stanna i Stockholm. Något som lär ha irriterat Creutz.

De kommande åren rådde en ständig konflikt mellan Unionister som var i Germanicus tjänst och Svenska Unionsmotståndare som försökte återta kronan till Stockholm. Trots att Germanicus nästan helt saknade inflytande i Stockholm (som nästan helt kontrollerades av Creutz eller Antoninerna) så lyckades han med unionen som redskap utöva en ofantlig makt på staden och dess invånare. I den här kampen mellan Creutz och Germanicus ställde sig Antoninerna neutrala och inväntade istället ett bra tillfälle att slå mot både Creutz och Germanicus samtidigt. Även ute i övriga Sverige rådde ett stort missnöje med unionen. Detta utnyttjades av den unga Brujahn Nikolaus Hermansen och hans tjänare Engelbrekt. Engelbrekts styrkor intog Stockholm 1436 och gjorde processen kort med både unionsvänner och tyskar.

1452 till 1471 fortsatte kriget om makten i Stockholm på flera fronter. Germanicus försökte med dansk hjälp krossa alla former av uppror medan Creutz och Hermansen å sin sida sökte stöd bland svenskarna i Stockholm och på den svenska landsbygden.

1471 intogs Stockholm av en svensk här ledd av Creutz tjänare Sten Sture. Tillsammans med Hermansen instiftade de lagar som sa att höga befattningar ibland de dödliga i Stockholm i fortsättningen enbart ska kunna innehas av svenskar. Detta var ett hårt slag mot både Fabricianerna och Antoninerna som båda hade större delen av sin maktbas i utländska krafter. I samband med att Germanicus förlorade sin maktbas i

Stockholm gick han underjorden och många i Stockholm drog en suck av lättnad i tron om att gamlingen hade dragit sig tillbaka för gott. Så var dock inte fallet.

1520 intogs Stockholm av Kristian II s styrkor. Vampyrerna i Stockholm var till en början inte säkra på vems ärenden den danske kungen gick. Men när huvuddelen av Creutzs och Hermansens tjänare avrättades dagtid på Stortorget så gick det snabbt upp för alla att Germanicus var tillbaka. Creutz tvingades till underkastelse medan Hermansen flydde staden hals över huvud. Germanicus ändrade från och med nu taktik i sin maktutövning.

Istället för att låta externa krafter gå hans ärenden började han med hjälp av sina två söner, Erik Knutsson och Valdemar Birgersson att skaffa sig inflytande och tjänare på Creutz och Hermansens bekostnad. På bara några få månader lyckades han få nästan total makt i Stockholm. Men det finns fortfarande många som längtade efter makten i huvudstaden.

Vasa och stormaktstiden Så här i efterhand kan vi konstatera att danskarnas närvaro inte bara var till fördel för Germanicus eftersom det skaffade honom många och mäktiga fiender. Hansan (som fortfarande kontrollerades av Antoninerna) låg vid den här tiden i krig med Danmark och Antoninerna i Stockholm började förbereda sig att slå mot den danska närvaron. Creutz började i hemlighet att sprida nationalistiska tankegångar till Stockholms dödliga befolkning i syfte att iscensätta ett uppror. Och på landsbygden samlade den karismatiske Gustav Vasa många anhängare. Flera ur Brujahklanen har påstått att Vasa kontrollerades av Hermansen men det var nog snarare så att Hermansen bara följde i Vasas fotspår, eftersom de strävade mot samma mål.

När Vasas bondemilis belägrade Stockholm 1521 tog Antoninerna chansen att slå mot Germanicus. De försåg Vasas här med tillräckligt med resurser att inta Stockholm. I utbyte tvingades Vasa att i fortsättningen bara driva handel med Hansan. Vilket gav Antoninerna i Stockholm stor makt, något som gjorde Germanicus mycket arg. Vasa avskaffade även Stockholms alla privilegier jämte mot övriga landet, något som fick Creutz att se rött. Detta fick i sin tur tillföljd att Germanicus, Creutz och även Hermansen inledde ett samarbete i syfte att ta kontrollen över Vasa för att kunna slå tillbaka mot tyskarna. Om någon av dem lyckades är omöjligt att säga.

Vem som kontrollerade Vasa hör till den här tidsepokens största mysterier.

1533 bröt plötsligt Vasa sina vänskapsband till Hansan. Vasa inledde en stor utrensning av Stockholm tyska befolkning och all tysk egendom konfiskeras. Detta decimerar Antoninernas makt totalt och alla utom en lämnar Stockholm I mitten av 1500 talet började också Sabbaten att göra sig påmind i Stockholm. Ute i Europa rasade sektkriget för fullt och många Sabbatflockar flydde norrut. Tidigt på vintern år 1600 anföll Sabbaten Stockholms övriga vampyrer.

Ventrueklanen och Camarillan hade det senaste 70 åren observerat hur Sabbaten stadigt växt i Stockholms utkanter, men få förberedelser hade gjorts för att möra det växande hotet. Den allmänna inställningen bland

Stockholms äldstar var att de Sabbatflockar som bosatt sig i staden var svaga och krigströtta neonatflockar som inte på något sätt utgjorde något hot mot Camarillan. Detta misstag ledde till att Sabbaten till en början var mycket framgångsrik. Flera av Camarillans Äldre fick möta sista vilan i början av kriget.

Hösten 1633 nedkämpade Creutz personligen tre Sabbatflockar i en apokalyptisk kraftmätning uppe på södermalm. Creutz skadades dock allvarligt i strider och tvingades i dvala.

Med sin store rival satt ur spel fanns det inget som stod i mellan Germanicus och furstetronen. I januari 1634 utropade han sig till Furste av Stockholm och samtliga av stadens äldstar svor honom sin trohet.

Nu kunde Ventrueklanen till sist börja styra Stockholm på en sunt och effektivt sätt och med stöd av de övriga klanerna började man att utföra motanfall mot Sabbaten. De kommande åren fördes ett hårt och skoningslöst ställningskrig mellan de båda sekterna där båda sidor led svåra förluster.

Germanicus fortsatte i egenskap av Furste att styra sin stad med järnhand på det sätt han var van vid. Med Creutz ur leken fanns det ingen som hade styrka att ifrågasätta honom. Han satt självsäkert på tronen utan vare sig Primogen eller Lagman till sin hjälp, men med en uppsjö av blodsbundna eller dominerade tjänare som kom när han ropade och dödade där han pekade.

Germanicus hårda styre väckte givetvis ont blod hos de andra klanerna, men framförallt växte missnöjet i den egna klanen. Germanicus son, Erik Knutsson skulle bli den första (och enda) som öppet utmanade Germanicus envälde. Natten den 7 maj 1697 försökte han med hjälp av sina barn och barnbarn att mörda Germanicus i hans boning på slottet tre kronor.

Slottet brann ner och Knutssons och hans barn har sedan dess varit försvunna. De närmaste nätterna efter upproret sökte Germanicus upp samtliga Ventrue i Stockholm som härstammade från honom själv och avrättade dom. I fortsättningen styrde han Stockholm med hjälp av enbart dödliga tjänare.

Förfallet 1718 försvann Germanicus. DeMornay, Bouchardon , Holstein och Hermansen smög likt katter runt het gröt närmare och närmare den tomma tronen men ingen verkade villig att ta första steget.

När det väl stod klart att Germanicus verkligen hade lämnat scenen satte förstås kampen om Stockholms domän och Furstepost igång på allvar. Sigfrid Holstein gjorde ett tappert försök att behålla tronen inom klanen, i hopp om att Brujahklanen inte skulle kunna enas, med kunde givetvis inte stå emot DeMornay, hans bror Brutus

Tjäder och Hermansen tillsammans. Hermansen tog nu upp kronan där Germanicus kastat den. För första gången i Stockholms historia tillsattes nu också en Primogen.

Hermansen var ett skämt som furste. Hans försök att styra Stockholm var en blandning av ett dåligt efterapande av Germanicus, en rad av konstiga idéer och alltihop stöttat av hans svagsinta avkommor, Karl Hessler (???-1918) och Stefan Jakobsson (???-1859) Primogenen började redan tidigt att hålla hemliga och informella möten där det diskuterades hur Hermansen skulle kunna ställas åt sidan. Detta räkensmidande tog dock ganska lång tid, framförallt beroende på att Primogenen på intet sätt var överens. År 1772 slog till sist Primogenen till. De hade lyckats få kontroll över Gustav III och i samband med att kungen återinförde enväldet i de dödligas värd passade Primogenen på att vänligt men bestämt tacka Hermansen för den tid som varit. Hermansen tog inte upp kampen med den illojala Primogenen utan lämnade istället Stockholm i vredesmod.

Det fanns ingen anledning för Ventrueklanen att ödsla energi på att försöka ta Furstetiteln. Det stod redan klart från början att det skulle bli antingen DeMornay eller Bouchardon. På Holsteins initiativ samlades Primogenen för att försöka lösa saken utan blodspillan. Det mesta lutade till Bouchardon fördel. Till mötet kom samtliga i Primogenen plus en oinbjuden.

Creutz såg lugnt och stilla på Primogenens medlemmar innan han öppnade munnen och frågade om det var någon annan än han själv som gjorde anspråk på Stockholm. Ingen svarade. DeMornay och Tjäder svor sin far trohet utan att blinka och de övriga följde strax efter, dock något mer reserverat. Creutz upplöste aldrig Primogenen utan genomförde bara ett par förändringar. Tjäder avsattes och tog i stället rollen som Lagman. Med DeMornay som öga i Primogenen och med Tjäder som näve ute bland folket säkrade Creutz sin egen och sin klans nu överlägsna ställning i huvudstaden.

Ventrueklanen fortsatte under 1700 talets senare del att stärka sin ställning inom handel och bankväsendet.

Klanen bestod fortfarande bara av ett fåtal vampyrer och var förbjuden att nyskapa, med det betydde ingalunda att klanen låg på latsidan, snarare tvärtom Holstein och Wallenstein kontrollerade nu nästan helt Stockholms finansväsende och Cronstedt var mycket framgångsrik i sina försök att skaffa sig inflytande over krigsmakten.

Klanens mäktigaste vapen var dock Grip. Hans position gjorde att han kunde skaffa sig tjänare och inflytande inom industrin som annars var helt kontrollerad av Brujahklanen.

När 1700 talet gick mot sitt slut började en allvarlig spricka att skönjas i Camarillan i Stockholm. Creutz var mycket tillbakadragen och all maktutövning skedde genom några av hans två söner. När Sabbaten såg till att Gustav III mördades så var det vissa i Camarillan som ville återuppta de aktiva stridigheterna, däribland Tjäder. Han utnämnde sig själv till härförare och lovade ära och berömmelse till dem som följde honom i striden.

DeMornay, Bouchardon och Holstein tillbakavisade allt prat om krig och hotade med hårda straff för den som skulle ta sådana initiativ. Tjäder får bittert lägga alla krigsplaner på is. Detta är början till den långa och utdragna kampen mellan hökar och duvor som fortfarande pågår i Stockholm.

I början av 1800 talet fick klanen även andra problem med Tjäder. Cronstedt hade skaffat militärt inflytande och det ställde honom i konflikt med tjäder som också hade intresse i krigsmakten. En natt i december 1808 mördade Tjäder kallblodigt Cronstedt. Holstein blev rasande och i ett långt och eldigt tal till de övriga i Primogenen krävde han upprättelse och att Tjäder skulle straffas på hårdaste sätt. Hela Primogenen inklusive DeMornay stödde Holsteins uppfattning om Tjäders skuld och att blodsjakt och avrättning var det enda rimliga straffet. Dock gavs Tjäder privilegiet att få tala i egen sak om han inställde sig frivilligt, något som han också gjorde. Tjäder visade tydligt att han helt saknade respekt för Primogenen. Han förklarad att han utförde sitt arbete på det sätt som hans far ville och om någon hade synpunkter på det så fick de ta upp saker med Creutz. Sen vände han på klacken och gick. Nu vände sig hela Primogenen mot DeMornay, men han satt tyst med blicken i bordet. Det syntes klart och tydligt att han inte fått några instruktioner från Creutz i fråga, och att han var för feg för att kalla blodsjakten på sin egen bror utan Creutz medgivande. Situationen var glasklar, Tjäder kunde i praktiken göra som han ville utan att Primogenen skulle stoppa honom. Detta var en stor skymf mot Antoninerna och hela Ventrueklanen.

De kommande åren blev spända inom Camarillan. Holstein och Tjäder bedrev ett lågintensivt krig mot varandra, Primogenen försökte med alla medel stoppa tjäder i alla hans försök att provocera Sabbaten till krig samtidigt som nyskapade vampyrer i Brujahklanen började ifrågasätta Camarillans grundläggande princip, självaste äldstestyret.

Den moderna tiden I mitten av 1800 talet abdikerade Creutz. Han tog ett sista farväl till sina söner och gick sedan mot ett okänt öde. Älskad av få, saknad av ingen. Inte heller den här gången blev det någon strid om tronföljden. Hela Primogenen gav DeMornay sitt stöd. Med DeMornay på tronen infann sig en ny epok i Stockholms vampyriska styre. Istället för en maktfullkomlig diktator styrdes nu Stockholm av en kompetent, diplomatisk, beräknande, strategiskt analytiker.

Primogenen gavs stort inflytande och utökades med två poster, Hessler av klan Brujah och Nicodemus Tessin av klan Nosferatu.

1858 bröt ett inbördeskrig ut inom Sabbaten och Stockholms Sabbat blev tidigt indragen i striderna.

Striderna sägs ha varit mycket blodiga, men framförallt indiskreta. Ventrueklanen och Tremererna tvingades vid ett flertal tillfällen invadera Sabbat territoriet för att städa upp efter maskeradbrott. Furst DeMornay och Primogenen diskuterade ingående situationen hela vintern 1859 och kom tillslut fram till att Sabbatens krig bara var till Camarillans fördel och Sabbaten skulle få fortsätta att förgöra sig själva medan Camarillan skulle koncentrera sig på att skydda maskeraden. Dessvärre hade Tjäder helt andra planer.

Tjäder startade ett överrasningsanfall mot Sabbaten under hösten 1859. Vid hans sida stod store delar av Brujahklanen, Tremere och Gangrelklanen samt flera Toreadorer, Malkaver och Nosferatu. Ventrueklanen avstod på Holsteins inrådan helt från att deltaga i anfallet. Anfallet som till en början sägs ha gått alldeles utmärkt

slutade ändå med ett fiasko för Camarillan.

Båda sidor led svåra förluster och maskeraden föll som ett korthus. Ventrueklanen fick återigen försvara sekten genom att städa upp efter maskeradbrott, och efter bara en natts strider beordrade DeMornay att anfallet skulle avbrytas.

Nu följde några nätters utredande och trätande vad som egentligen hade hänt under natten.

Primogenen, DeMornay och Tjäder samlades för att diskutera fortsättningen av kriget. Efter att ha hört fler vittnen klarnade läget om vad som hade hänt. Tjäder och hans allierade hade gått fram som stridsvagnar och sökt upp och nedkämpat den ena flocken efter den andra och på bara några timmar hade de lyckats befria store delar av södra Stockholm. Men sen var det stopp. När de skulle förgöra de sista flockarna som förskansat sig söder om Saltsjöbaden hade de mött vampyrer med otroliga krafter och fruktansvärda monster.

Camarillans ghouler hade dött som flugor och även många vampyrer mötte sista vilan. Tjäder talade för att det var dags att alla klaner skulle enas bakom honom för att sätta in dödstöten mot Sabbaten, medan Bouchardon och Holstein menade att man om möjligheten fortfarande fanns så skulle man snarast söka en fred innan maskeraden föll på allvar. DeMornay valde att gå åt duvornas linje och han tog kontakt med en av Sabbatens ledare. Det nya stilleståndet blev en framgång för DeMornay. Camarillan behöll de erövrade områdena medan Sabbaten fick nöja sig med det lilla område de för tillfället kontrollerade.

De kommande åren i slutet av 1800 talet blev goda för klanen. Både Holstein och Wallenstein fick tillåtelse att nyskapa. Och tillsammans med Grip lyckades de att påtagligt stärka sin ställning. Dessutom började det synas store sprickor i den annars totala Brujah dominansen på det politiska området. Något som Ventrueklanen givetvis utnyttjade.

I börja av 1900 talet hade spänningarna inom Brujahklanen utvecklats sig till ett regelrätt krig. Både DeMornay, Hessler och Tjäder var upptagna med klanens interna problem och lämnade på så sätt fältet öppet för de övriga klanerna. Bouchardon, hans son Natanael DaSilva, Holstein, Wallenstein och även Tessin passade på att flytta fram sina positioner. Den mest framgångsrike var dock Grip. Med stor skicklighet lyckades få in en fot på i stort sett varje område i Stockholm. På de många och store salongerna under 20- talet visade han prov på en stor social förmåga och han blev fram till krigsutbrottet 1939 en självklar mittpunkt på Stockholms Elysium.

Under andra världskriget blev Stockholm en fristad för vampyrer från kontinenten. Grip fortsatte att göra succé på Salongerna och blev till DeMornay förtret den naturliga representanten för rikets huvudstad. Och många resonerade diskret om inte DeMornays nätter som furste var räknade. Klanen fick nu också förstärkning utifrån.

Den unga Mithratianen Beatrice Benford (18?? - ???) från London som bott i Stockholm under kriget lämnade aldrig staden när freden kom 1945. Både Antoninerna och Fabricianerna välkomnade henne med öppna armar.

Efter kriget följde en strålande tid för Stockholm. Staden växte och många nya vampyrer kunde skapas.

Bouchardon lämnade Stockholm 1947 och DeMornay bad hans dotter att ta hans plats i Primogenen.

Våren 1950 anordnade DeMornay och valda delar av Brujahklanen ett möte med Grip. Primogenen fick inte delta. Natten efter mötet samlade DeMornay primogenen. Han meddelade att han inte längre hade några anspråk på Stockholm och att han tillfullo stödde Stockholms nya Furste, Jacob Grip. Ingen i primogenen blev direkt förvånad över maktskiftet och i och med att DeMornay steg åt sidan frivillig och dessutom öppet stödde den nya Fursten var all risk för krig undanröjd. Grip erbjöd givetvis DeMornay en plats i primogenen som för övrigt lämnades oförändrad. Äntligen var Stockholm i den med rätta styrande klanens händer.