Våra Vänner i Sigtuna Vampyrerna i Sigtuna utgör en udda och tillbakadragen skara, men de är fortfarande Familjens förtrogna och har på många sätt skapat den här generationen Törnecrantz bild av de vandöda. De är egentligen fyra stycken aktiva, men bara tre återfinns nedan, detta eftersom vi vill ha en odetaljerad än så länge, ett blankt papper att fyllas i allt efter det dramatiska behovet. Vampyrernas ålder har också lämnats blankt av olika skäl; Familjen känner naturligtvis till den på ett ungefär, men det är inget man talar om. Det samma gäller deras klantillhörighet, den är helt enkelt inte intressant. Doktor Filip Lindgren (aka "doktorn") "Du förstår fortfarande inte. Du är inte en "vandöd", du är inte en "vampyr" och du är framförallt inte "fördömd"! Du är bara smittad av något som mänskligheten ännu inte förstår sig på, en sjukdom vars symptom är just de som vi lider av. Men den går att besegra, den måste gå att besegra. Tillsammans kan vi klara allt; vi har ju trots allt all tid i världen!" Doktor Lindgren är ingen vampyr. Han är bara "lite sjuk" och den som påstår annorlunda har fel. Ända sedan han blev smittad av "sjukdomen" har doktor Lindgren arbetat outtröttligt för att lära sig så mycket som möjligt om "tillståndet" för att till slut kunna hitta ett botemedel eller ett vaccin som en gång för alla kan förgöra hotet. De flesta av de symptom som sjukdomen för med sig är överdrivna, eller går att överkomma för en man med övertygelse och tillräcklig vilja, anser doktorn. I början var det naturligtvis lättare att behålla denna fasta övertygelse, men allt efter att årtiondena flutit förbi har det blivit svårare och svårare. Men doktorn är inte den som ger upp och tack vare sitt välavlade intellekt har han begåvats med en alldeles speciell förmåga att klara av vardagen. Doktorn lider som tur är (annars skulle han blivit vansinnig för länge sedan) av avsevärda visuella och auditiva neglekt vilket gör att han helt enkelt kan ignorera inkommande data som hotar jaguppfattningen allt för mycket. Problemet är att det finns en sak doktorn knappast kan ignorera och det är behovet av nya röda blodkroppar för att ersätta hans egna som sjukdomen förstört. Dessa får doktorn genom att då och då, hur motbjudande det än må vara, inmundiga små kvantiteter djurblod. Doktorn dricker bara djurblod trots sin inte så ringa ålder och den som ens kommer i närheten av att påpeka att de "djur" han dricker ifrån är till förväxling lika en människa som går på alla fyra och grymtar som en gris märker snart att doktorn utvecklat ännu ett avancerat försvar för att bibehålla sin mänsklighet; ett multipelt disassociativt syndrom som dyker upp så fort Besten hotar. I det tillståndet är doktorn långt ifrån sitt muntra men bekymrade jag utan brukar förklara för den som gjort bort sig exakt vad som gäller, samtidigt som han knäcker ett ben eller två med anatomisk exakthet för att hans poäng ska gå hem med fullständig klarhet. Så fort faran är över är den normale doktorn tillbaka, mer än villig att hjälpa till med skadorna han plötsligt upptäckt att personen han pratar med gått runt med. "Men Arthur! Står du här med två brutna revben? Varför har du inget sagt? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag borde upptäckt det med en gång. Sätt dig nu ner i stolen så ska jag se om dem. Nej, nej, det är verkligen inget besvär, jag insisterar" Familjen har flera gånger föreslagit att doktorn kanske skulle ta emot transfusioner, precis som är brukligt vid blodbrist, men doktorn nekar. Det händer nämligen att glimtar av doktorns
andra sida sipprar in i hans normala, vakna medvetande och trots att han förnekar det känner han till betydligt mer av sjukdomens "beteendepåverkan" än vad han vill kännas vid. Det skulle ju vara svårt att fortsätta lura sig själv då man upptäckte att transfusionerna känns precis som "djurblodet" han dricker i normala fall… Då och då drabbas doktorn av episoder av klarhet vilket nästan alltid innebär stor ångest och smärta. Han skulle gärna isolera sig själv fullständigt när detta händer, men han är väldigt rädd för att bli ensam med sina känslor i ett sådant läge (då vet man aldrig vad som skulle kunna hända) och brukar därför söka upp någon ur Familjen. Denne någon är nästan alltid Arvid, de andra klarar inte riktigt av att hantera honom när han är på det viset och det har gjort att doktorn fått en nära relation till Arvid. Han har till och med avtvingat Arvid ett löfte om att denne måste döda honom utan att tveka om han någonsin skulle degenerera ytterligare till ett av de monster som familjekrönikorna beskriver. Huruvida Arvid skulle kunna göra det när det väl kom till kritan är en annan fråga. Som för att kompensera är doktorn alltid social, trevlig och omhändertagande; alltid beredd att tackla svårigheter och problem och väldigt beslutsam när det kommer till god moral och att hålla på traditionerna. När det kommer till sitt arbete har han en klinisk, vetenskapligt tillbakadragen attityd, som döljer mycket smärta. Då och då har han en tendens att bli något melodramatisk med våra mått mätt, men det var inne på hans tid och hans förkärlek för klassisk kultur i allmänhet och Shakespeare och svensk litteratur i synnerhet har i mycket format hans framtoning. Det enda tillfälle då doktorn (honom veterligen) gått ifrån sina egna principer är den gången han i vetenskapens namn begick en dödssynd han fortfarande inte kunnat förlåta sig själv för; han skapade avkomma för att studera sjukdomens progress. Visserligen lärde han sig enormt mycket, mer än på många årtionden, men historien slutade väldigt olyckligt. Hans avkomma saknade det utvecklade intellekt som krävs för att bygga upp doktorns avancerade försvar och drevs till slut tillvansinne av sina mörka lustar. Efter ett längre försök att avhålla sig helt gick han bärsärk och slaktade hela sin familj; morgonen därefter när det uppdagats för honom vad han gjort gick han ut för att möta soluppgången. De flesta TZ känner till historien och brukar ta upp den som varnande exempel, men de skulle aldrig drömma om att koppla den till doktorn, naturligtvis. "Monster äro vi, eljest monster vi blivo" -hittades skrivet på väggen efter morden I doktorns laboratorium finns också hans trolovade som "drabbades av sjukdomen" samtidigt som honom. Doktorn har dock inte vågat utsätta henne för sjukdomens fasor utan placerat henne i dvala sedan dess, förseglad i en glaskista. Han drömmer om den dag han till slut besegrar sjukdomen, kan väcka upp och bota sin trolovade och vara tillsammans med henne tills döden skiljer dem åt. Doktorn har en typiskt ambivalent relation till Gud; han skulle gärna besitta en vetenskapsmans kyliga avstånd och rationella syn på sådana vidskepelser, men är samtidigt ett barn av sin tid och kan inte riktigt släppa taget. Han är på intet vis aktivt troende, men förbannar och prisar Skaparen om vart annat. Skulle han introduceras för Archibalds syn på saken skulle han säkert gå att övertyga. Vidskepelse däremot är inget som doktorn ägnar en sekund åt. Spöken, gastar, magi och annat trams är bara just det, trams. Lykantropi tror han dock på efter att ha läst om det i familjearkiven och sett det nämnas i brev han fått.
När det gäller doktorns kontakter med andra vampyrer är de ganska begränsade. Han brevväxlar med ett par som precis som honom försöker hitta ett bot på sjukdomen (eller som vill utnyttja doktorns godtrogenhet och vilja att dela med sig) och träffar då och då Sigtunas andra vampyrer. Han står inte ut med Lady W, eller "den där kvinnan" som han brukar säga och det är mestadels ömsesidigt. Hans relation med Gustavssonskan är inget en gentleman diskuterar öppet, men han medger att de har en… "speciell" relation. Doktorn pressar sin kind mot glaset med ögonen fuktiga av tårar. Det var nog tur att glaset reflekterade dåligt, ty hade han kunnat se färgen på sina tårar hade han nog blivit galen av smärta. Där inne vilade hans älskade Sara, fångad av sjukdomen i sin ungdoms blomma, för evigt förseglad i ett tillstånd bortom d… nej, inte för evigt, inte för evigt, det skulle han se till och det hade han svurit. "En dag, en dag", mumlar han för sig själv. "En dag ska du få se, en dag ska jag rädda dig och alla de andra. Det är inte lätt, det ska du veta. Med ett fåtal bundsförvanter står jag ensam mot mörkret, ensam i en värld som inte vill veta av vad som döljs mitt ibland dem. Jag skäms, jag skäms mina egna handlingar, köttet är så svagt så svagt… det finns, det finns så mycket jag skulle vilja berätta för dig, men jag klarar det inte, jag klarar det inte". Till slut kollapsar Doktorn på sarkofagen med tårarna flödande utmed kinderna. Imorgon väntar en ny natt och fördubblade ansträngningar. Lady Francesca Whitmore (aka "Lady W") Lady W föddes på den engelska landsbygden till aristokratiska föräldrar. Uppväxten var hård, konservativ och traditionell, men saknade samtidigt mycket av den utbredda dekadens, degenerering och inavel som präglar överklassen. På grund av föräldrarnas uttalade fascistiska sympatier tvingades den fly till Italien och Sicilien som Francescas mor härstammade ifrån. Där kunde de tyvärr inte stanna länge; när slutet på kriget kunde skönjas vid horisonten flydde de igen, den här gången till Sydamerika. Med foten i tre världar, ständigt dansandes på knivseggen, är det inte underligt att Francesca lärde sig att om man inte kontrollerar sin omgivning, så kontrollerar den dig. Med ridspö från England, hundar från Sicilien och piska från Sydamerika föddes Lady W, eller "järnladyn från helvetet" som AJ kallat henne en gång. Till slut hamnar Lady W i norden efter att ha gjort sig omöjlig bland de Besläktade i Sydamerika. Detta låtsas hon naturligtvis inte om, utan påstår att hon flyttade på grund av klimatet och för att hon ville vara närmare kärnan i Camarillans organisation. Här introduceras hon för Familjen genom kontakter inom Camarillan och allierar sig snabbt med dem. Hon bosätter sig i Sigtuna och lever där ett ganska tillbakadraget liv, förutom en del möten med funktionärer inom organisationen och mycken brevväxling. Lady W är en typisk lagspelare bara hon får vara kapten och gör sitt bästa för att vara organisationen till lags. Hon spelar gärna högt, men känner samtidigt till sin plats och aktar sig så hon inte återupprepar gamla misstag. Hon talar ogärna om sin i sammanhanget ganska ringa ålder och låtsas ofta att hon är betydligt äldre än vad hon är i verkligheten. Hon aktar sig dock för att ljuga. Traditioner, heder, ära och allt som hör därtill är något som Lady W tror benhårt på och hon kompromissar ogärna. De Besläktades lagar är heliga för henne och likaså ingångna avtal och fördrag. Denna ovilja att sticka någon i ryggen även om det skulle gagna henne är en del av anledningen till att hennes avancemang inom organisationen stagnerat. Som den vampyr som
står Familjen TZ närmast har hon dock en ganska unik position och har genom åren skaffat sig en hel del kontakter inom organisationen. Trots detta har Lady W ett ganska anspråkslöst leverne och vägrar falla in i det dekadenta mönster som präglar Familjen TZ. Hon bor tillsammans med en mindre skara tjänare på en liten herrgård i Sigtuna och driver en exklusiv bdsm-cirkel då och då. På sätt och vis är hon den som är "nyktrast" av vampyrerna i Sigtuna och lättast att prata allvar/affärer med. Hon har en på ytan katolsk framtoning, men har en väldigt pragmatisk inställning till religionen. Hon går inte i kyrkan, men gör ibland korstecknet och ber en kort bön. Hon ser ingen som helst skam i korset eller det sakrala och gör det mest av gammal vana, egentligen struntar hon i det mesta som har med Gud och tro att göra. Hon är däremot ganska vidskeplig och tror på gastar, vålnader, svartkonst, älvor och sagoväsen. Lady W har en ganska otrevlig framtoning och skriker mycket. Hon kräver att alla som står under henne visar det tydligt och ger henne tillbörlig respekt, vilket oftast innebär att man krälar på golvet och lyder hennes minsta vink. Hon är dock inte så dum att hon biter av mer än vad hon kan svälja även om gärna testar folk lite först. Då och då när hon är privat drabbas hon av någon slags pussigullsötmasentimentalitetsattacker som Familjens medlemmar lärt sig frukta allra mest; efteråt brukar hon nämligen skämmas för detta "ögonblick av svaghet" och bli etter värre. Om detta är någon slags vestigal rest av hennes biologiska klocka eller ett samvete som dyker upp är det ingen som vet. Hon är också känd för sina utstuderade former av bestraffning och nöjer sig sällan med bara smärta - alltför många uppfattar den som njutning i hennes händer och de flesta vampyrer och deras tjänare kan ta en hel del- utan väljer noga metod efter offer. Förödmjukelse står högt på listan och hon har lärt sig en hel del från sin barndom på Sicilien och uppväxt i Sydamerika. Att förlora kontrollen är inget Lady W uppskattar, så trots att hon är ständigt arg och bitsk släpper hon sällan fram Besten. Hon har en typiskt pragmatisk inställning till sin natur som vampyr och skulle säkerligen vara ganska lika som människa. Viljan att ha kontroll går igen i hennes kroppsuppfattning som är ganska olustig; hon stympar ofta sig själv och skulle aldrig drömma om att ha på sig kläder som inte höll allt på plats. Hon är dock väldigt försiktig med att verka sexuellt utmanande, att styra med hjälp av lust och åtrå har en tendens att gå i baklås, och har för det mesta något annat över. När andra dricker från henne simuleras det aldrig någon sexakt eller dylikt, utan hon brukar istället skära sig själv strax ovanför en av sina stövlar, så att blodet rinner ner och mottagaren får slicka det från hennes klack. Skulle de drista sig till att låta lusten ta över och höja huvudet ovanför stövelkanten väntar hård bestraffning. När hon dricker är det alltid från kärlets nacke när det står framåtlutat över ett bord eller motsvarande. Förutom brevväxling och ett par möten om året med diverse funktionärer inom organisationen träffar Lady W ganska få andra vampyrer. Hon står inte ut med doktorn som ständigt är på henne för att "få ur henne hennes villfarelser" och har ett hatkärleksförhållande till Gustavssonskan. På ytan avskyr hon henne som det skamlösa stycke hon är, men i verkligheten har de en ganska… speciell relation. Denna har lett till att de båda är bundna av Blodet till varandra. Hon utnyttjar Familjen främst för sällskap, blod och inflytande. "Fröken" Gustavsson (aka "Gustavssonskan")
I stark kontrast till Lady Whitmores stoiska återhållsamhet står Gustavssonskans bottenlösa brist på hämningar. Hon är tekniskt sett ingen fröken, eftersom hon en gång varit gift, men det är det ingen som låtsas om i hennes närhet. De flesta andra detaljer ur hennes bakgrund är höljda i dunkel, men det man vet är att hon dök upp i Familjens liv någon gång för många år sedan när de efter en tid av skrämda rykten i trakten hittade henne i skogen om natten, vandrandes på måfå alldeles otröstlig mumlandes något om hennes barn som gått ifrån henne och om att hon hade varit "stygg, så stygg". Familjen såg genast vad som hade hänt och tog in henne för att om möjligt reparera hennes förstörda psyke. Företaget lyckades i alla fall till hälften och trots att Gustavssonskan på intet sätt kan anses vara särskilt frisk går hon i alla fall att ha i möblerade rum, mestadels, förutsatt att man gör visst förarbete. Fröken Gustavsson svävar ständigt på gränsen mellan den unga bondflickan med de tindrande ögonen som beundrar allt vad den fina adelsfamiljen och deras vänner har för sig och den fullständigt besinningslösa skökan som ägnar sig åt de mest avgrundsdjupa utsvävningar. Då och då tittar det förvrängda moderskapet fram i Gustavssonskans kärlek till "sina pojkar" som hon kallar de flesta TZ i de generationer som nu är i livet, men det brukar vara väldigt smärtsamma stunder. Det är också då som man kan få en glimt av Fru Gustavssons fruktansvärda öde. Hon gifte sig och fick barn mycket ung, som var brukligt på den tiden, antingen tre i tät följd eller så fick hon trillingar. Detaljerna är lite oklara, men strax efteråt blir hon övergiven av sin man (eller så slår hon ihjäl sin man) och Invigd. Hennes skapare försvinner också och plötsligt står Fru Gustavsson med tre små barn och kan inte gå ut om dagarna. Det är inte svårt att tänka sig vad som sker härnäst; ett tag försöker hon säkert mata de små med blod, men när de bara vill ha mer står hon till slut inte ut med skriken och Besten tar över. Familjen har länge sökt med både ljus och lykta efter hennes Skapare och mer detaljer om hennes man, men förgäves. Det finns inget som säger att de ens är i livet. Även om det inte alltid går så bra jobbar Gustavssonskan hårt på att passa in i de fina kretsarna. Det är bara det att förmaningarna hon får är så många och det är hela tiden olika saker som gäller vid olika tillfällen. Dessutom är Arthur kanske inte alltid den bästa läraren, eftersom han uttrycker sig så krångligt och dessutom ofta säger helt tvärtemot vad de andra gör. Fröken Gustavsson tycker om när han har högläsning ur intressanta böcker, eftersom hon tycker att det är så krångligt att läsa och skriva själv. [lämpligt citat från ”filosofin i sängkammaren”] Ingen vet vem som gjorde det, men de flesta misstänker antingen Arvid eller Noel som i sin iver att gottgöra för Arthurs kanske lite väl libertina utbildning begick kanske det största misstaget, eller lysande påfundet, om man frågar vissa, i Fröken Gustavssons uppfostran. Han eller hon berättade för Gustavssonskan om det ”speciella” förhållandet, som var det finaste man kunde ha till en annan människa. Visserligen kunde man tillåta sig själv små snedsteg då och då, men det viktigaste var att man hade ett speciellt och nära förhållande till någon. Det man inte räknade med var att Gustavssonskan inte riktigt förstod ordet ”exklusivitet” och på så vis inte heller greppade att det var olämpligt att ha ett ”speciellt” förhållande till fler än en person, än mindre till alla man kom över. På så vis har Fröken Gustavsson kommit att ha en ”speciell” relation till ganska många i Familjen (läs: alla) och utanför, med allt vad det innebär av fars och salongskomik. De flesta i Familjen är medvetna om hur saker och ting förhåller sig men låtsas inte om något, med ett par undantag i den yngre generationen som fortfarande tror att de har en ”speciell” relation till Fröken Gustavsson.
”Ni förstår er inte på Fröken Gustavsson, hon är inte alls som ni säger, vi har ett speciellt förhållande hon och jag” -Simon-Gabriel, med uppriktig stämma, följt av skrattsalvor från de övriga Gustavssonskan sover ensam om dagarna i ett torp i skogen eller i jorden i närheten av det. Man kan misstänka att det är hennes barndomshem, ty det finns fyra gravar i skogen intill, tre små och en större. Enkla träkors utan namn pryder dem och analys av skeletten däri har bekräftat att de är nära släkt med Gustavsson. Det är ingen plats man besöker lättvindigt, inte ens på dagtid. Ekon från de fruktansvärda brotten hänger kvar och barriären mellan de levande och de dödas värld är mycket tunn. Så fort man kommer ner från berget där torpet ligger står säkerhet från Familjen redo för att ta hand om henne när hon vaknar. Hon är inte riktigt medveten om sitt tillstånd som vampyr, utan säger att hon är ”en sån som sover om dagarna”. Man ska för den sakens skull inte göra misstaget att tro att hon inte är riktigt tillräknelig, ty hon har en väldigt slipad best inom sig som ser till hennes välbefinnande. Eftersom hon för det mesta är tillfredsställd och ingen aktivt utmanar hennes syn på saker och ting är det sällan hon tappar kontrollen, men det händer, särskilt när någon försöker bryta hennes illusioner. Gustavssonskan är särskilt förtjust i blodrik vävnad som hon sätter i sig med hjärtats lust. Hon är dock inte knusslig utan kan tänka sig att livnära sig på det mesta, inklusive djuren ”som hon tycker så mycket om”. Instinktivt känner Gustavssonskan att hon borde vara ödmjuk inför korset och försöker vara en from flicka, men det går inte alls bra. Hon har en unik talang att nosa fram de gudsfruktiga människor som inte är riktigt ärliga, vilka hon förför, och de som är ärliga vilka hon fruktar. En dedikerad herrens tjänare kan med lite ansträngning hålla henne stången med hjälp av kors och heligt vatten. Vad det gäller relationer med andra vampyrer så umgås Gustavssonskan uteslutande med Doktorn och Lady W, även om hon har träffat bekanta till Lady W vid ett par tillfällen när de varit på besök i norden. Hon beundrar både Doktorn, som så osjälviskt arbetar för allas bästa (även om hon fortfarande har lite skuldkänslor för den gången hon tog honom på sarkofagen där hans fru vilar) och Ladyn, som ju är en så fin och varm människa (trots att Lady W behandlar henne som smuts). Nu på sistone har hon förstått att Familjen börjat umgås med fler som sover om dagarna nere i Stockholm och har redan börjat fantisera om hur fint det måste vara i huvudstaden. Hon har bland andra hört talas om den fantastiske Lagman Grip som hon trots förmaningar från Familjen börjat brevväxla med. Tyvärr har hon också hört talas om fröknarna Tessin och Viviandé vilka hon inte format en så särskilt positiv uppfattning om, för att uttrycka det milt. Strindberg ryckte ofrivilligt till när han fick signalen från FOPn. Hon hade kommit upp till ytan och var på väg ner. Han signalerade till Almqvist och Lagerlöf som genast tittade fram från sina poster. De kände till rutinen; Almqvist joggade iväg för att köra fram bilen och Lagerlöf förberedde "frukosten". Hon var tidig ikväll, det var bara strax efter solnedgången och det betydde att hon var hungrig. Mycket riktigt, hon syntes knappt när Strindberg sökte av berget med värmekameran, så kall var hon. Hon var mycket riktigt på väg ner och de hade kanske fem minuter på sig om hon tog stigen och inte genvägen nedför bergssidan. Precis tillräckligt med tid för en kort bön, tänkte han och tog fram radbandet. De andra måste ha
tänkt samma tanke, ty när de dök upp igen föll de också på knä med sina krucifix mellan händerna. "Helgad vare Fadern som ger oss hopp och styrka" började Strindberg och han kunde se på de andra att de också hade valt samma strofer. "Helgad vare Fadern som ger oss vårt syfte. Låt oss, ditt svärd, gjuta det blod som oss är föreskrivet och skydda oss från de som slumrar i jorden…" längre hann han inte, ty där stod hon plötsligt, en tydlig siluett i månljuset. Hon måste ha tagit genvägen och han lovade sig själv tio extra rapp vid nästa späkestund för att han inte hade hört henne komma. Hon måste ha sovit i jorden i natt, ty hon var fortfarande nedsmord med jord från topp till tå och klorna hon använt för att klösa sig upp ur marken var fortfarande utfällda. Hennes ögon lyste rött i mörkret och han kunde känna hennes hunger som om vore den en fysisk närvaro mellan dem. Han visste att de inte var i någon fara, hon fruktade korset och skulle aldrig våga bära hand på en Herrens tjänare, men detta hindrade honom inte från att för en sekund överväga hur det skulle vara att vända sitt vapen mot henne och utplåna denna skamfläck från Herrens ansikte och skänka henne den slutgiltiga vilan. Men nej, att tänka så var fel, hon var en viktig allierad i kampen mot Den Svarta Handen och en vän till Familjen. Tjugo extra rapp för denna tankeförsummelse, antecknade han i minnet. Han steg upp, stoppade undan 'bandet och tog fram en handduk att torka av henne med. "Nej, men inte behöver du göra dig besvär för min skull" sa hon med vän stämma samtidigt som hon trippade fram för att möta dem. Ögonen återgick till det normala och klorna försvann i samma ögonblick som Almqvist öppnade bildörren och ljus strömmade ut. "Ni är alltid så snälla mot mig som finns här varje morgon; ni behöver verkligen inte göra sig ett sådant sjå för lilla mig." "Endast det bästa är gott nog för frun", lyckades Almqvist få fram. Lagerlöf gick fram med väskan, ställde ner den på marken, öppnade den och vände sig snabbt om. Strindberg tvingade sig själv till att titta när hon kastade sig ner på marken och vräkte sig över innehållet. Det spelade egentligen ingen roll om han hade vänt sig om, det var ändå ljudet som var värst. De aktiva öronskydden lät honom höra varenda detalj av smackande, sörplande, tuggande, rivande och slitande. För att aspirera på att bli en fin dam hade hon ett fasansfullt bordsskick hade Sonya en gång sagt och det stämde verkligen. När hon var klar ställde hon sig upp med en glimt av skam i ögonen när hon märkte att hon sölat ner sig från topp till tå. "Oj, jag spillde visst lite" sa hon och såg på Strindberg med blod och köttrester kring munnen och hela vägen ned för halsen. Klänningen som hon var så stolt över var helt våt av blod ända ner till hennes underliv och nederdelen av den var fläckig på de ställen hon hade spillt eller tappat stycken. Strindberg stålsatte sig själv och tänkte att det på sätt och vis inte var så långt ifrån att äta gris, eller för den delen ta del av nattvarden. Men så var det knappast gris eller Kristi kropp hon åt heller… "Här, tillåt mig Fröken" sa han och tömde en halv flaska sprit över handduken och började torka av henne. Nu fick han tillfälle att torka henne riktigt ren överallt, bort med blod och rester, bort med jord och smuts, bort med fläckar och synder, bort med… Strindberg förlorade sig för ett ögonblick i sitt värv och fann plötsligt hur Gustavssonskans läppar mötte hans och hur hennes tunga trängde in i hans mun. Samtidigt öppnades hans sinne för den störtflod av bilder som flödade från hennes och överväldigade det. Ett panorama av de mest vederstyggliga handlingar öppnades framför hans ögon, ett menageri av synder som alla utlovade evig fördömelse och pina. En sekund av svaghet, en sekund av svaghet föder en livstid av kätteri hade Sonya sagt och nu förstod han vad som menades. All hans styrka hade runnit ur kroppen på honom och hade det inte varit för Almqvists rådiga ingripande hade han varit förlorad. "Nej men fröken, nog ska ni väl spara er till pojkarna i afton" sa han med en ton som lika gärna kunde hört hemma över fikabordet samtidigt som han drog en snara runt halsen på henne och ryckte till. Med hela sin vikt pressade Almqvist ned henne till marken, men med så
lite aggressivitet som möjligt för att inte reta henne. Det verkade fungera och hon slappnade av. Almqvist släppte taget och hon ställde sig upp. "Nej, du har rätt, hur skulle det se ut" sa hon urskuldande och trippade iväg mot bilen som om inget hade hänt. Strindberg blev kvar på marken ett ögonblick med tårarna rinnande från kinderna. Späketrä eller piska skulle inte räcka den här gången, nej för att rena honom från den här stunden krävdes korset…