n sid 6
Äntligen kyrktorg
i Hultsfred och Vena!
n sid 12
Lönneberga kyrka
firade 150 år
n sid 18
Isabel fick ett nytt hjärta
”Med tacksamhet följer en känsla av skuld”
Jagvar sex år gammal och satt vid fönstret och väntade på att solen skulle gå upp. Det var längtan som höll mig vaken, längtan till första dagen i skolan. Jag tänkte att skolan måste vara det mest fantastiska som finns i hela världen, att få lära sig nya saker varje dag och bli klokare.
Det var första gången som jag kan minnas att jag längtade efter något så mycket att jag inte kunde sova. Med åren har jag haft många sömnlösa nätter när jag längtar. Till konfirmationen, första lönen, kärleken, bröllop, barnafödelse, nya uppdrag, nya utmaningar … listan kan bli hur lång som helst.
tulerar och överlämnar mig. Jag ville dö från mig själv och födas på nytt i tron, kunna resa mig som fågel Fenix ur askan, så Gud kunde förverkliga något gott genom mig, trots att jag var så misslyckad som människa.
Mejla oss gärna!
liv.aspeland@ svenskakyrkan.se
Där har ni mig, kyrkoherden i Aspelands pastorat. En svag och misslyckad stackars
människa, men starkare än alla världens krafter, för jag har min tro.
Dina problem med livet kanske
Alla delar inte samma längtan, men längtan finns inom oss alla. Längtan är inte att förakta. En del kan vara trygga och lugna i tillvaron, andra är oroliga och hoppas att det ska bli bättre. Men livet blir inte alltid så som vi tror eller det vi längtar efter. Det finns många hinder och motgångar på vägen, som du vet.
Mitt i allt jag längtade efter insåg jag att jag inte var så stark som jag trodde. Det fanns motgångar i livet. Många gånger tänkte jag att det inte kunde bli värre – men det blev bara värre.
Vid ett tillfälle i livet gav jag upp.
Jag tänkte, om jag inte klarar av livet med egen kraft, så kan Gud få mitt liv. Jag kapi-
är mindre eller större än mina, men jag vet av egen erfarenhet att kyrkan är en plats för alla – oavsett om du är stark eller svag, lyckad eller misslyckad eller något där emellan. Du är välkommen!
Grip du mig, helige Ande, drabba mig, låga klar. Visa vägens riktning, ge mina frågor svar. Rör vid mig, helige Ande, rör vid mitt dolda jag. Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Sporra mig, helige Ande, gör du mig trygg och fri. Ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli. Upplys mig, helige Ande, så att jag kan förstå: också nu gör Herren det som han gjorde då.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig!
Därför, helige Ande, vill jag nu tacka dig.
PSALM 646
Arja Bergström
KYRKOHERDE I ASPELANDS PASTORAT
illustration: susanne engman
Följ oss på sociala medier!
Omslaget
Tema: På liv och död
FOTO: JOHANNES FRANDSEN
/IKON
Utgivare
Svenska kyrkan, Aspelands pastorat
Pastorsexpedition
Hantverkargatan 11, 577 34 Hultsfred
0495-24 95 80
aspelands.pastorat@svenskakyrkan.se Hemsida svenskakyrkan.se/aspeland
Öppettider Måndag–fredag 10–12
Ansvarig utgivare Arja Bergström
Redaktör Madelene K. Askevik
Grafisk form Pernilla Stridh
E-post redaktionen liv.aspeland@svenskakyrkan.se
ges ut fyra gånger per år.
delas ut som samhällsinformation och innehåller information från församlingarna, Hultsfred kommun och begravningsverksamheten.
För allmogen i Sverige var döden under flera århundranden förknippat med vidskepelse trots att kyrkan reglerade hur man skulle förhålla sig till den. Sorgen efter en avliden fick till exempel inte bli överdriven – det passade inte kyrkan. Det väntande livet efter döden var någonting att glädjas över.
Kristendomen bygger på att det finns ett evigt liv efter döden, antingen i himlen eller i helvetet beroende på hur rättfärdig eller inte man varit i livet. I bibeln berättas det att alla ska dömas på domedagen när Jesus återkommer, för att skilja de goda från de onda.
I Svenska kyrkan är synen på helvetet numera nedtonad. Man framhåller istället att alla människor omfattas av Guds oändliga nåd, men centralt är att man ska bekänna Jesus Kristus som Guds son och att han dog på korset för våra synders skull för att komma till himmelriket – en fridfull plats utan smärta eller lidanden.
När vi dör lämnar vi tid och rum och kommer till Gud som står utanför tiden. Vid begravningen överlämnar vi den döde till Gud, men vid graven välsignas platsen för att vara en god viloplats åt den döde tills uppståndelsens morgon. Dödens tillstånd är dubbelbottnad.
Själen har färdats utanför tid och rum, kroppen vilar (och väntar) i graven.
Många av de traditioner vi har kring begravning och gravar idag är en rest från den vidskepliga allmogen, till exempel begravningsblommor. Vissa blomsorter är mer brukade än andra, framför allt starkt väldoftande sådana, och kommer ursprungligen från att örter och blommor samt gran- eller
enris användes vid begravning för att dölja eventuell doft från den döda kroppen. Att smycka med blommor på graven som är regel idag, var från början ett sätt att hålla den döde nöjd. Om det fanns risk för att den döde kände sig bortglömd, trodde man att den kunde lämna sin grav och hemsöka en. Kanske är det därför man börjat lägga sten på gravarna en gång i tiden, för att tynga ner och hålla den döde kvar nere i graven. Här vittnar historien om olika tillvägagångssätt. Man har ibland bundit ihop benen på liket så det inte skulle kunna ställa sig upp. Man har även lagt gåvor i graven för att hålla den döde kvar eller placerat en psalmbok
Begravning i Vena kyrka, tidigt 1900-tal. Kvinnorna sitter på vänstra sidan om altargången mot norr och männen sitter på den högra, mot söder. Längs altargången har man ”klätt för den döde” med upphackad gran. Två präktiga granar har placerats på varsin sida om kistan vid altarringen. Att dekorera med gran i begravningssammanhang hade flera betydelser. Delvis för att dölja eventuell lukt från den döde, men också för att den ständigt gröna granen symboliserade det eviga livet. På psalmnummertavlan skymtar psalmen 487 ur 1819 års psalmbok; ”I hoppet sig min frälsta själ förnöjer”.
på bröstet. Ordet jordfästning som vi fortfarande använder för att beskriva när vi begraver någon, är egentligen en beteckning på en ”magisk” handling varigenom den avlidna bands, fästes, vid jorden.
Förr skulle sorgband bäras av alla släktingar till en avliden. Det var ett brett band som fästes runt ärmen på kappan eller rocken. Det användes veckorna före en begravning för att markera sorgen. Sorgbandet bars sedan i tre till sex månader efter dödsfallet. Idag är bruket av sorgband mycket ovanligt.
Källa: so-rummet.se, sv.wikipedia.org, begravningar.se
Ja, jag är kyrkvaktmästare förstås och handskas väldigt ofta med just döden. För många kan det kännas skrämmande, men för mig har det aldrig varit något konstigt. Det har bara känts naturligt och självklart att föra de avlidna till deras sista vila på kyrkogården. Den praktiska biten i mitt jobb, när jag faktiskt gräver gravar och hanterar kistor har aldrig påverkat mig på så sätt att jag behövt distansera mig. Jag är där och gör mitt jobb med respekt för vad det är.
Genom åren har det blivit ett stort antal begravningsceremonier i kyrkan som jag tjänstgjort på. Vissa jobbigare än andra.
Arvsynden har människan ärvt som sitt öde från berättelsen om Adam och Eva i paradiset. De äter av den förbjudna frukten och konsekvensen av det är döden.
Arvsynden är ett tillstånd alla människor föds in i. Den förenar människor, som alla bär på benägenheten att göra ont. Dopet tar bort arvsyndens skuld, men det onda begäret förblir kvar inom oss.
Arvsynden kan aldrig försvinna. Alla möter döden och skiljs från jordelivet, men dopet räddar oss till evigt liv bortom tid och rum.
Ofta stänger man ju av på ett sätt och går in helt i sin yrkesroll, men ibland kan det såklart bli jobbigt. Kanske är det någon bekant jag begraver eller att jag är bekant med de anhöriga vilket är ganska vanligt på mindre orter.
Ibland kan tankarna sväva iväg och jag tänker på mina egna nära och kära. Då kan jag sätta mig in i hur de anhöriga måste känna just där och då. Men jag har aldrig känt att mitt yrke påverkat mig negativt, utan snarare att jag sätter mer värde på livet. Jag känner mig hedrad att få vara med och göra det sista avskedet fint och värdefullt.
Elin Dahlström KYRKVAKTMÄSTARE I HULTSFRED
”Då kan jag sätta mig in i hur de anhöriga måste känna just där och då”
Hur förbereder man sig på att kanske dö – eller att kanske överleva? Isabel överlevde, för att någon annan dog. Ska hon känna skuld eller tacksamhet?
”FFörsta tecknet på att hjärtat inte var bra, då var jag typ 17 år. Jag spelade mycket fotboll och kände på träningen att hjärtat rusade och att jag blev yr. På vårdcentralen tog man EKG och kunde konstatera att hjärtat inte slog som det skulle, berättar Isabel.
Man gjorde enklare ingrepp som förbättrade hjärtat, men problematiken kom tillbaka med jämna mellanrum och successivt blev det värre och värre. Under åren när Isabel var 23–30 år blev hjärtat allt sämre. Hon drabbades av hjärtmuskelinflammation och man såg på hjärtat att det var skadat.
– Då hade jag varit runt överallt, i Växjö, Lund, Linköping. Läkarna konsulterade fram och tillbaka men stod handfallna inför min situation och var
uppriktiga med att de inte visste vad som var fel, mer än att man kunde se på hjärtat att jag var sjuk. Arytmierna kom hela tiden tillbaka, hjärtat hade skador och mina prover visade på ett konstant förhöjt värde av ett enzym som visar sig vid hjärtinfarkt.
Hur är det att få den informationen när man är mitt i 20-årsåldern?
– Det känns väldigt ensamt och jag var rädd. Man förlitar sig på vetenskapen, att läkare kan hjälpa en, men när de inte vet, vad gör lilla jag då?
Fysiskt var Isabel helt nedsatt i vissa perioder, så pass att hon fick flytta hem till sin mamma. Hon orkade inte sköta vardagslivet själv. Plötsligt kunde hon bli bättre ett tag för att genast bli sämre igen. Så höll det på.
– Jag har fått lära mig att bita ihop
och stå ut, vilket komplicerar saker och ting nu efter transplantationen när läkarna frågar hur jag mår. Jag har inga normala referensramar till hur jag ska må, säger hon.
2019 diagnosticerades Isabel med hjärtsvikt, vilket är både livshotande och mycket påfrestande. Två år senare fick Isabel veta att hon har en genetisk sjukdom som angriper hjärtat. Det börjar med arytmier som hela tiden förvärras tills hjärtat inte orkar slå mer. Att hon behövde ett nytt hjärta framkom året senare i samband med att Isabel och hennes sambo Micke påbörjade processen med provrörsbefruktning. Innan man kunde gå vidare med IVF behövde Isabel ett utlåtande från hjärtspecialisterna i Lund och för första gången i Isabels sjukdomsresa fick hon en uppriktig och ärlig bedömning.
Godmorgon... eller inte. Har kommit på att det inte är så konstigt att morgonhumöret är skit, när man vaknar varje morgon med smärta i kroppen och det enda man kan tänka på är... hur många timmar är det kvar tills jag får sova igen?! Så, vad var det som hände igår egentligen... Korta versionen: Allvarlig Hjärtsvikt (hjärtat kan inte pumpa med tillräcklig kraft) = vätska trycks inte ut i blodbanan och kissas ut som på en frisk person. Utan det samlas i kroppen. Vätska i magen = smärta, andfåddhet, kräkningar, kan inte äta. Hanteras med vätskedrivande medel = man kissar floder = saltbalansen rubbas i kroppen. Bland annat kalium. Kaliumbrist = allvarliga hjärtrubbningar, muskelsvaghet, kramper, trötthet. Livets onda cirklar. Jag äter 15 stycken tabletter kalium om dagen vilket är en hög dos, men ändå har jag låga nivåer. Nu ska vi prova med flytande kalium och se om det fungerar bättre. Kaliumnivåerna ska ligga mellan 3,6-5. Igår hade jag ett värde på 2,3. Idag ligger värdet på 4,0. 29/9 2022
Min andra vecka innehöll även cykling 3 km. Påbörjade läkemedelsutbildning och började dela min medicin. Dusch och omläggning (Omläggning är en höjdpunkt! Det kliar!) Jag fick en extra sårskada under operationen, annars ser ärret jättebra ut säger sköterskorna. 17/11 2022
Fyra veckor efter operation är det äntligen dags för hemgång! Sista biopsin och sista måltiden! Tack och förlåt Skånes universitetssjukhus! 24/11 2022
SÖNDAG. Innebär alltid medicindelning för veckan. Det finns inga dosetter som rymmer doserna, därför får man köpa en fiskelåda. Under vårdtiden på sjukhuset får man gå utbildning och lära sig dela medicinen. Det är såklart väldigt noggrant då medicinen är livsviktig. Också extremt viktigt att medicinen tas vid samma klockslag varje dygn och med samma intervall. Första gången jag delade min medicin var efter en biopsi med 10 mg stesolid i kroppen. Svårt att räkna rätt när man ser dubbelt. Jag har valt medicintider 09.00 och 21.00, endast för att jag gillar att sova lite längre på morgonen. 25/12 2022
– Jag frågade rätt ut hur min prognos såg ut och han svarade att den var jättedålig, att jag behövde en hjärttransplantation.
Plötsligt är det en kamp om liv eller död. Isabels hjärtklaff läckte, hjärtat var förstorat och slog inte ordentligt. Att överhuvudtaget få svar upplevde Isabel som en lättnad, men realiteten av vad det innebar blev en stor sorg.
Innan man ens hamnar på väntelistan för ett nytt hjärta genomgår man flera olika tester. Egentligen gör man inte sådana provtagningar alls under sommaren på grund av personalbrist i och med att det är semestertider, men för Isabel gjorde man ett undantag.
– Och då fattade jag nog, exakt hur dåligt mitt hjärta var eftersom de ville skynda på det. De skyndar inte på sånt för att vara schyssta, utan då är det bråttom.
Isabel gjorde den förberedande provtagningen under sommaren 2022 och hamnade till slut på väntelistan under hösten. Efter bara dagar på listan blir hon inringd för transplantation.
Det är den hittills kortaste väntetiden man vet om.
Isabel vet ingenting om personen som donerat sitt hjärta, mer än att de ska ha varit ungefär lika långa och vägt lika mycket. Vid transplantationer försöker man matcha åldern, i alla fall ska personen vars organ doneras inte vara äldre än mottagaren. Isabel har naturligtvis funderat på personen vars hjärta hon nu bär, framför allt på de anhöriga.
– De har ju förlorat någon. Det finns ingenting som kan ersätta den personen, men handlingen har möjliggjort att jag kan leva och vara lycklig. Det är fortfarande så kort tid sedan detta hände, känner jag. Allt har gått så fort. Jag har annars väldigt lätt för att analysera saker, men det här är svårt. Jag har efter operationen sett en film om öppen hjärtkirurgi, för att förstå vad de gjorde. När man rullas in på operationen så är man ju inte med. De sövde ner mig ganska fort för jag var hyperstirrig och ville därifrån. Och när jag vaknade upp så fattade jag att jag fått ett nytt hjärta, men var så neddrogad att jag inte kunde hantera det än. Jag var neddrogad i flera veckor för att jag hade så ont. Och efteråt ska man få ihop ett kronologiskt sammanhang kring detta, så jag får ju fråga Micke, vad vi pratade om och vad som hände, minns Isabel.
Tre veckor efter operationen kom tankarna på personen som dött och donerat sitt hjärta, i takt med att hon blev mer medveten och vaken.
– Med tacksamhet så följer ju en känsla av skuld, även om jag inte bär någon skuld förstås, men jag har medvetet fått intala mig själv att den här personen inte dog för att jag skulle kunna leva.
Men det känns som att jag står i skuld till de anhöriga.
Känner du att det är ditt hjärta?
– Alltså mitt gamla hjärta gjorde sig
påmint hela tiden. Det gjorde ont, slog hårt och rusade konstant. Det här hjärtat märker jag ju inte av! Nej, jag vet inte om det känns som mitt … men det känns ju bra!
Var det ovant att det nya hjärtat inte gör sig påmint?
– Typ andra dagen efter operationen kunde jag känna att jag mådde bra. Framför allt när jag lägger mig och ska sova så är det helt lugnt i bröstkorgen. Tidigare kunde det hugga till, göra ont och rusa. Det är svårt att sova då. Både för att det är störande men också för att man funderar på om man ens kommer vakna igen om man somnar.
Har du tänkt många gånger när du lagt dig att du kanske inte kommer vakna igen?
– Vid ett tillfälle skrev jag faktiskt en lapp och la på köksbordet. ”Om jag har dött i natt, så har jag haft ett bra liv och har inte velat dö” Det var ju riktigt jobbigt att behöva göra.
Många skulle nog bli panikslagna i en sådan situation. Känner du dig som en stark person?
– Oron över att dö har alltid funnits för mig hela tiden. Det är vad det är, liksom. Jag har svårt att se mig själv som stark för det förpliktigar så mycket. Jag ser mig hellre som rustad. Jag har verktyg och strategier för att hantera saker och de har ju verkligen utvecklats med det här.
Vad var skillnaden den där kvällen när du tänkte att du kanske inte skulle vakna igen och känslan inför att sövas ner vid operationen?
– Inför operationen hade jag en så stark känsla av att livet var över. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Man vet att det är en riskfylld operation, man ska
”De har ju förlorat någon. Det finns ingenting som kan ersätta den personen, men handlingen har möjliggjort att jag kan leva och vara lycklig”
ligga sövd länge, jag kanske får en hjärnskada. Att acceptera att livet eventuellt är slut vid 35 år, det har lärt mig mycket. Jag vill ju inte dö utan att ha tänkt igenom det innan, säger Isabel och skrattar.
– Döden är ju intressant, för det är inte en del av livet. Vi kan prata om döden och ha olika åsikter eller tankar om den, men det är ju medan vi är i livet. Man vet ju ingenting. Hur vi än försöker föreställa oss döden, eller förbereda oss på döden. Då får man ju erkänna att det är ingen som lever, som vet.
Har du haft tankar på hur det är att vara död?
– Mitt generella förhållningssätt är väl att, är man död så är man död. Min sambo pratar mycket om själens återfödelse, att man ses igen och sådär. I mina mörkaste stunder, när det bara varit jag och döden i mina tankar, då har jag gått dit i tanken, att det finns något annat som väntar.
Som en slags tröst?
– Jo, men det är så svårt för att jag kan känna olika saker när jag hamnar i den tanken. Först tänker jag att jaha, det krävdes allt det här för att jag skulle nå en sådan existentiell tanke om döden och sen tänker jag att jag tänker så bara för att jag är otroligt maktlös och rädd.
Är det inte att vara människa då, maktlös och rädd?
– Jo, så är det väl. Jag har skrivit massor i det vita arkivet. Det var jobbigt och sorgligt men samtidigt kunde jag glädjas åt att de skulle ha en sån himla fest för mig! Isabel skrattar. Synd bara att jag ska missa det, tänkte jag. Och samtidigt, jag kommer nog inte missa det, jag kommer också att
En fest för livet. När vi fick beskedet att jag behövde ett nytt hjärta, så kände jag så starkt att jag behövde träffa alla jag känner och älskar. Jag ville fira och ha kul. Jag tänkte att det kanske skulle motivera mig att orka mer om jag hamnade i en allt svårare sjukdomssituation och samtidigt tänkte jag att jag ville följa upp festen, med en ny fest. Så det var dubbelt. Jag var ordentligt sjuk då med fysiskt låg kapacitet. Det var så fint hur alla i min familj ställde upp och ordnade den här festen och hjälpte till. Även om festen var uppsluppen och lättsam hamnade vi hela tiden i de där jobbiga samtalen. Kärlek och sorg om vartannat. Många var ledsna under festen och funderade nog på om det var min avskedsfest. Och jag tänkte ju så på ett sätt, att om jag dör så ska jag ha haft en fest där jag fått träffa alla som jag älskar.
13/8 2022
vara där. Och så jobbar man sig framåt i den processen.
Du och Micke måste haft många samtal om vad som kanske kan hända och vad som behöver göras då? Både känslomässiga förstås men också rentav praktiska.
– Upplevelsen av de samtalen är att vi kom varandra så nära. Det är svårt och sorgligt. Vi skrev ett testamente och där går man ju igenom alla bitar i livet. Kära nån vad vi grät. Många stunder när vi bara grät och kramades.
– Min syster sa till mig dagarna innan operationen, att så som jag pratade om
livet just då så pratar bara en person i kris. Just då försökte jag uppskatta livet och tyckte att allt var fantastiskt. Men hon blev ledsen av det, för hon kunde bara se att jag inte mådde bra.
Hur många gånger har du behövt ta farväl av dina närmaste?
– Kanske främst när det blev dags för operation. Jag fick åka taxi till Lund och då kunde jag ringa folk och säga hej då. Micke gjorde det enda rätta i den situationen och höll fast vid att vi skulle ses snart. Vi var så ledsna, men var helt i samförstånd med vad som skulle hända. Det är inte roligt att ta farväl, men det är lärorikt.
– Jag har blivit mer rak och krass efter operationen, det upplevde min familj direkt. Jag känner att det är så viktigt att vara uppriktig, för vi har ingen tid att förlora. Jag är orädd liksom och det märker jag framför allt på andra, att de reagerar på mitt sätt att hantera livet.
Isabel växte upp i Tingsryd. Där är framför allt hockey allas gemensamma intresse. Isabel valde som 14-åring att konfirmera sig, men var inte döpt så det blev dop också. Hon upplevde att konfirmationsläsningen och dopet var det enda sammanhanget på uppväxtorten där man kunde närma sig existentiella frågor och få utrymme att reflektera och lära känna sig själv på ett sätt som ingen annanstans. Inte ens i skolan. Det bär hon med sig och har gjort genom hela livet.
Några veckor efter operationen bad Isabel om att få träffa en sjukhuspräst. Trots att hon hade både kurator och psykolog till hjälp på sjukhuset, kände hon att det inte riktigt räckte till.
– Präster är ju såklart tränade i att möta människor i olika skeden av livet, men jag blev så varm av det mötet. Det uppkom så många svåra tankar hos mig tiden efter operationen och det var fantastiskt att få prata med honom. Jag behövde verkligen att någon såg mig för att ta mig igenom det. Jag grät och grät, och han bara fanns där för mig, berättar Isabel och fortsätter:
– En psykolog eller kurator är så inne i sin prestation eller roll, de vill att man ska må bättre när de går därifrån. Det blir så forcerat. Sjukhusprästen hade i uppgift att vara där och möta mig och det blev så bra.
Du är ju ändå uttalat ateist, eller?
– Ja jo, det är jag. Men jag tror ju inte på ingenting! Jag tror på människan.
Tror du att vi är kapabla till mer än vi gör?
– Ja alltså, all den här ondskan som vi skapat i världen med krig, makt och pengar. Vi skulle kunna vända på allt det och använda den kraften och styrkan till att göra någonting gott. Det är min bestämda uppfattning och den styr väl också hur jag vill vara som människa.
Vet du vem mer som sa det? – Nä..?
Jesus sa det. Isabel gapskrattar.
Jag upplever att du är andlig. Och då tänker jag att det är svårt att vara ateist. – Jo men jag är nog andlig. För mig handlar ateism om att främst inte tillhöra en specifik religion. Fenomenet Gud finns inte för mig, men det finns annat för mig. Jag tror till exempel på att det nog finns en mening med att
saker händer, till exempel att jag blev sjuk, samtidigt som jag är medveten om att jag är med och skapar den meningen. Men när något blir för svårt så måste man lägga det en bit utanför sig själv för att det ska kännas trovärdigt. Så tänker jag. Och där emellan balanserar jag det, att det finns i mig men också utanför mig.
Vad var meningen med att du skulle bli sjuk?
– Att jag länge var väldigt sjuk och ingen visste varför, har skapat en känsla i mig att jag klarar av att vara helt ensam. Jag klarar av att vara den som ingen kan hjälpa. Och det ger naturligtvis en enorm känsla av att ha en kraft. Det har gett mig mening i att vara ödmjuk inför livet. Med alla val jag gör i livet, vet jag vad jag har att spela med. Jag är mer medveten när jag lever mitt liv. Med ett transplanterat hjärta kan jag leva länge, men det kan också vara så att det inte håller tillräckligt länge, så det bär jag med mig varje dag. Det jag väljer att göra och den jag väljer att vara, det måste jag vilja. Ingen vet när livet är slut, men det blir lite mer påtagligt för mig.
MADELENE K. ASKEVIKInstagram: isabelsresa Bilder och bildtexter privata, från instagramkontot.
Vi är förkylda och har varit ett bra tag. Micke har varit ”dödssjuk” och med mig har det gått okej. Jag har haft symptom men kortisonet maskerar det mesta. Det här är något av det svåraste. Läkarna säger ”du behöver inte vara orolig om du bara känner dig småförkyld, men om du mår dåligt så ringer du oss”. Hm... Det senaste ett och ett halvt året har jag mått fruktansvärt dåligt, ett tillstånd jag benämnt som ”helt okej”. Jag hamnar på listan för transplantation- ett nålsöga att ta sig igenom och jag tycker ändå att det går bra att jobba 50 timmar i veckan.
Här står ju helt klart; Jag vet inte vad som normalt ingår i ”att må dåligt”. Det blir en uppgift för mig framöver att lära känna kroppen och hitta sunda referenspunkter. Det kanske finns någon som har tips på hur jag kan göra detta?
Nu ska jag filosofera lite grann över det högst relativa begreppet vila.” 12/12 2022
Med tiden förändras det hur vi rör oss i kyrkobyggnaderna och hur vi använder dem. Efter renoveringen av Lönneberga kyrka 2019, när man också passade på att göra så kallade kyrktorg med utrymme för cafébord blev man inspirerad i både Vena och Hultsfreds församlingar.
IVena församling påbörjades processen egentligen redan 2016. Man tog fram arkitektritade förslag på hur man ville nyttja ytan längst ner i kyrkan om några av de bakre bänkraderna togs bort. Vena kyrka är den största kyrkan i pastoratet (och Linköping stifts näst största landsortskyrka) men ändå har den länge saknat
förrådsutrymme, pentry och sittplatser för till exempel kyrkkaffe – något som numera ofta är standard i de flesta kyrkor. Men att göra större förändringar i en kyrkobyggnad kräver sitt tillstånd och det är ofta en långdragen process. Till slut fick man godkänt av Länsstyrelsen och ombyggnationen kunde påbörjas somma-
Hultsfred: Smart förvaring i Hultsfreds kyrka som är snyggt integrerat i befintlig inredning.
FOTO MADELENE K. ASKEVIK
ren 2022 för att invigas till allhelgona. Bland annat har man lagt ett nytt trägolv i nivå med stengolvet.
Under 2022 stod också Hultsfreds kyrktorg färdigt, smakfullt integrerat i den befintliga inredningen med dolda skåp i den bakre bänkraden. Kalmar Läns museum har varit inblandade för att ta fram rätt kulörer till de
Många små tomtar och tärnor fick plats att fika på kyrktorget efter att ha gått luciatåg i Vena kyrka!
nya snickerierna som måste matcha kyrkornas originalfärger. Cafémöblerna i båda kyrkorna är tillverkade av Larssons möbler & specialsnickeri i Mörlunda. Till båda kyrkorna anlitades Marcus Samuelssons bygg och hantverk för byggnation och snickerier, HC Elektriska för el-arbete, MSW ljud och teknik för flytt av
ljudanläggningarna samt Expertrör för VVS-arbete. – Det är en relativt liten ombyggnation, i förhållande till det administrativa arbetet som är mycket omfattande och pågår under under lång tid. Men det färdiga resultatet ger ju stor glädje åt församlingarna, kommenterar fastighetsansvarig Jörgen Petersson. MADELENE K.
Alla församlingar har nu hjärtstartare! Vissa finns inomhus och vissa är placerade utomhus, men alla går att nå av allmänheten hela dygnet. Hjärtstartarna kommer att kopplas till hjärtstartarregistret, där man kan hitta dem på kartan och hur man kommer åt dem.
–Vi är mycket stolta över att ha dem, säger fastighetsansvarig Jörgen Petersson men tillägger:
– Vi hoppas att vi inte ska behöva använda dem!
håller planen
I Virserum fortgår renoveringen av kyrkogårdskapellet enligt tidsplanen. Det är nytt kylaggregat till kylrummet, ny el och man har uppdaterat från direktvärmande el till luftvärmepump. Nyinvigning är planerat till midsommar 2023!
Jörgen Petersson är numera kyrkogårdschef som tillsammans med två lagbasar, Fabian Gugelmann och Henrik Petersson, leder arbetet.
Rasmus Johansson är vikarierande kyrkvaktmästare i Vena.
Fram till dess fortsätter vi fira gudstjänst i församlingshemmen.
Aspelands pastorat jobbar ständigt med omställningen från fossila bränslen till elenergi. På kyrkogårdarna har man sedan några år tillbaka bytt ut trimrar, häcksaxar och handjagare till batteridrivna handverktyg. Nu avancerar man till eldrivna traktorer och flakmopeder för transport av material och verktyg. Både i Virserum och Lönneberga är kyrkogårdarna helt eldrivna.
Sockenstugan i Vena fick nytt tak i december! I samband med detta ansökte pastoratet till Länsstyrelsen om att montera solceller på taket, men fick avslag på grund av att byggnaden är kulturskyddad.
Kom ihåg! Önskar du någon form av gravskötsel inför säsongen 2023 är det dags att kontakta kyrkogårdsförvaltningens
kanslister på 0495-24 95 93 eller 0495-23 852.
För priser och skötselalternativ, se vår hemsida
svenskakyrkan.se/aspeland/ gravskotsel
Marika Markovits är Linköpings stifts nya biskop. Vid biskopsvalets andra omgång i november fick hon 63,4 procent av rösterna. I januari gick flytten
från Stockholm till Linköping.
Intresset för Linköpings stifts 65:e biskop är stort, delvis för att hon är stiftets första kvinnliga biskop, något reportrar har ställt många frågor om.
– Det är en stor sak och samtidigt en liten sak. Svenska kyrkan har under lång tid haft kvinnliga ledare i olika led, ett uttryck för var Svenska kyrkan befinner sig i dag och har gjort sedan länge, säger Marika.
I två år har hon varit domprost i Stockholm och dessförinnan arbetade hon som direktor på Stockholms Stadsmission i 17 år. Genom det arbetet har hon haft ett nära samarbete med Linköpings Stadsmission.
– Mitt hjärta klappar för de sociala frågorna, för diakonin i stiftet, säger Marika och lyfter samtidigt andra områden hon ser som särskilt viktiga. Barn och ungas plats i kyrkan är ett sådant område. Hon har egna, goda erfarenheter från tiden i Västerleds församling i Stockholm.
- Jag upptäckte att kyrkan var en plats där jag fick möjlighet att växa. Jag fick förtroendet att bli ungdomsledare och det skulle jag säga är anledningen till att jag sitter här i dag, att det har funnits vuxna i kyrkan genom åren som har uppmuntrat mig att tro på mig själv som ledare.
Hon tycker om att leda och utveckla men också att förvalta.
– Jag tror på ett ledarskap som bygger på det tidigare ledare gjort. Jag har stor respekt för biskop Martins arbete där han hela tiden lyft vikten av levande församlingar och ideellt engagemang.
Marika Markovits är uppväxt i Farsta och har med undantag av präststudieåren i Uppsala bott hela sitt liv i Stockholmsområdet. Nu är hon nyfiken på Östergötland och norra Småland och längtar efter att komma till församlingarna på besök.
Med i flytten till Linköping finns
”Som biskop vill jag uppmuntra till kraft, mod och hopp i de utmaningar vi möter som människor och som kyrka”
”Att vara präst är en passion för mig!”
19-åriga sonen Edvin och whippeten Banksy, en hund som tagit Marika till miljöer hon aldrig trott att hon skulle besöka: Hundracingbanor. Där får familjens vinthund utlopp för sin lust att springa.
Förutom hundintresset tycker hon om att se ubåtsfilmer och att dyka. Hon är tyskspråkig tack vare sin pappa som kom till Sverige som flykting efter andra världskriget. Hon uppskattar rak kommunikation och som person är hon hängiven sitt arbete.
– Att vara präst är en passion för mig! säger hon.
Söndagen den 15 januari vigdes Marika Markovits till Linköpings stifts nya biskop av ärkebiskop Martin Modéus. Hon beskriver vigningen i Uppsala domkyrka som ”en fest där man känner sig buren av en stor församling med härlig musik och en fantastisk känsla i rummet”.
Söndagen den 21 januari togs hon emot i Linköpings domkyrka. Biskop Marika själv förklarade att hon i
MARIKA MARKOVITS
Ålder: 58 år
Prästvigd: januari 1994 för
Stockholms stift
Bor i: biskopsgården i Linköping
Valspråk: ”Fatta mod, ge världen liv”
15 januari biskopsvigdes hon i Uppsala domkyrka av ärkebiskop Martin Modéus
21 januari togs hon emot i Linköpings domkyrka
början av mässan, då hon och de andra i processionen gick in, drabbades av stundens allvar. Hon kände en tung ödmjukhet inför uppdraget, jämfört med hur det kändes helgen innan, då hon vigdes i Uppsala domkyrka.
– Då var jag fortfarande som i en dröm. Det var först mot slutet av den här mässan när jag delade ut nattvarden som jag kände, nu är jag biskop på riktigt!
TEXT: KATARINA BLYME FOTO: STEVE NYSTRÖM
På första advent 2022 firade Lönneberga kyrka 150 år, på dagen två år efter återinvigningen efter den senaste omfattande renoveringen som var den fjärde i ordningen på 100 år.
Gudstjänsten var en glädjens fest med adventssånger av Lönneberga och Vena kyrkokörer, anekdoter från tidigare anställda i församlingen och gedigna återgivelser av kyrkans historia och inventarier.
Efter gudstjänsten minglade de församlade och fick smaka snittar och cider. Kyrkoherde Arja Bergström, som för tiden var församlingsherde i Lönneberga, svarade på frågor om mässhakar, brudkronan och nattvardssilvret.
En stund på jorden, ett nedslag i historien att plocka fram från församlingens minnesbank om ytterligare 150 år. Tack till alla som kom för att fira!
År 1785 börjar pengar årligen avsättas till ett förestående kyrkbygge i Lönneberga, då den gamla kyrkan från 1600-talet ansågs för liten och förfallen. Man beslutar att bygga vid kyrkogårdens norra kant. Det nya templet ska vara ljust och rymligt i enkelt hållen stil med sittplatser för 600 personer.
1862 förvärvas mark norr om kyrkan för utvidgning av kyrkogården.
Några år senare inköps en skogspark för 1 000 kronor och Johan Sungqvist från Eksjö anlitas som byggmästare. Socknen skall släppa till sten, grus, lera och virke samt anställa högst 30 personer per dag som hantlangare.
Grunden skall läggas i juni 1868 och kyrkan skall vara färdig till avsyning före utgången av 1870. Församlingen skall för detta betala 9 800 kronor.
Dä va dä svåre åre 68, då di fattie hävde sten i sett anletes svett å feck svälte så tarma skrek! enligt bygdeskalden Victor Haak.
Den nya kyrkan placeras norr om den gamla, på vägen mellan prästgården Silverhult och fattighuset. Gudstjänster förrättas i den gamla öppna kyrkan fram till november då bönehuset Betanien fungerar som kyrka några söndagar. I december 1869 förrättas första gudstjänsten i den nya kyrkan.
Under 1870 vidtar arbete med inredning, tornet, målning och förgyllning såväl utvändigt som invändigt. Den 19 november avsynas den färdiga kyrkan. I september 1872 invigs den
nya kyrkan och kyrkogården av biskop Ebbe Gustaf Bring och församlingens kyrkoherde kontraktsprosten Samuel Erik Kernell.
Från början var kyrkan ouppvärmd men 1892 installeras två vedeldade värmeugnar. Men all rök gick inte ut genom rökrören utan innertak och övre partier av väggarna påminde mer om en smedja än ett Herrens hus, enligt Victor Haak.
Flera renoveringar under 1900-talet 1925 genomförs en omfattande restaurering av kyrkan. Ny sakristia uppförs utanpå altargaveln. Värmeugnarna tas bort, golvet öppnas och förses med trossbotten, kyrkan elektrifieras och el-värme tillkommer, fönstren byts till kopplade fönster. Omfattande dekorationsoch målningsarbeten utförs på altargavelväggen, kyrkan målas ut- och invändigt. Ny läktarorgel, skänkt av direktör Fredrik Esmarch ersätter gamla orgeln.
Den andra omfattande renoveringen av kyrkan genomförs 1956–57. Golvet tas upp och isoleras med glasullsmattor istället för hyvelspån. Ny el-installation och ny elvärme. Tre ljuskronor tillkommer, kalkstensskivor läggs i
fönsternischerna, nya färre och kortare kyrkbänkar monteras och förses med knäfallsbräda. Altaret flyttas ut från väggen, dekorationerna över dörrarna till sakristian ersätts med sjuarmade ljusstakar. Många föremål skänks till kyrkan vid återöppnandet 26 maj 1957. Kororgeln flyttar in 1978.
En tredje omfattande renovering genomförs 1985. Golvet tas upp, några fuktskadade bjälkar ersätts med impregnerat virke, isoleringen byts till mineralull. Fyra bänkrader tas bort under läktaren för att ge plats åt toalett, väntrum, städskrubb och förrådsrum. Ljudanläggningen installeras.
Kyrkan på 2000-talet 2010 installeras vattenburen bergvärme. En fjärde mycket omfattande restaurering påbörjas 2017. Omfattande yttre putslagning och målning samt förgyllning. Invändigt tas gamla golvet och bjälklaget bort och ersätts med en helt annorlunda ny golvkonstruktion. Bänkrader tas bort för att ge plats åt sex bord och 24 stolar. I väntrummet under läktaren byggs pentry. Ny elinstallation och värmesystemet byggs om. Ny ljudanläggning. Kyrkan återöppnas första advent 2019 av biskop Martin Modeus.
GÖTE EKLUND, LÖNNEBERGA
”Di fattie hävde sten i sett anletes svett.”
Hur känns det att komma till Aspelands pastorat?
– Det känns väldigt bra att komma till Aspelands pastorat. Mitt kontor är beläget i Mörlunda och det är nära till Målilla. Jag ser fram emot att bekanta mig med många bygder och byar under årens lopp. Det är vackert här i Emådalen med dess närliggande skogar.
Vad ser du mest fram emot med ditt nya jobb?
i MörlundaTveta och Målilla med Gårdveda
Beskriv dig själv som person?
– Till sommarn är jag färdig organist som annars njuter av livet på landet och gillar att pyssla med odling, skog och annat som hör naturen till.
– Jag ser fram emot att få se kyrkokörerna växa och att låta de fina orglarna i våra kyrkor ljuda vid gudstjänster och konserter. Välkommen att gå med i kören - det är bara dyka upp! Lyssna när vi sjunger upp eller då jag har orgelkonsert i kyrkorna!
bada året runt och ser fram emot när speedwaysäsongen drar igång.
Hur känns det att komma till Aspelands pastorat?
– Längtan till hembygden och skogen gjorde att jag nu flyttat till Tuna och snart börjar i Aspelands pastorat vilket jag ser fram emot! Det känns spännande med ett nytt sammanhang och jag längtar efter att få lära känna kollegor och församlingsbor.
Beskriv dig själv som person?
– Jag skulle beskriva mig själv som en glad och öppen person.
Hur känns det att komma till Aspelands pastorat?
– Det känns spännande! Kul att få en djupare inblick i vad som händer i ett pastorat egentligen, hur kyrkan jobbar administrativt.
Vad ser du mest fram emot med ditt nya jobb?
– Jag ser fram emot att lära mig och fördjupa mig i mitt nya arbete som begravningsassistent. Hoppas kunna tillföra arbetsplatsen något med mitt arbete och i gengäld få mer kunskap. Hur känns det att komma till Aspelands pastorat?
Jag är så glad över chansen jag fått att få arbeta i Aspelands pastorat. Man dras liksom hit av nyfikenhet på verksamheten och hur man kan bidra. Direkt när man möter människorna här så får man en känsla av tillhörighet och glädje. Alla är viktiga och JAG är viktig! Viljan av att hjälpa till och finnas där för alla som behöver är enormt stor och det känns fint.
Beskriv dig själv som person?
– Jag är 44 år gammal och har arbetat i kyrkan i 14 år. Kommer ursprungligen från en liten by utanför Vimmerby men har bott många år i Malmö och nu senast Linköping. Jag älskar att vara i naturen, vandra, odla,
Vad är ditt viktigaste uppdrag som diakon?
– Det viktigaste i mitt uppdrag är att se till de behov som finns och arbeta utifrån dem. Att möta människor där de är utifrån deras förutsättningar och livsvillkor och att värna om allas lika värde.
Församlingspedagog
Beskriv dig själv som person?
Musikälskande hästnörd som alltid klagar på för få timmar på dygnet. Jag bor på landet med min familj, hästar, hund, katt och höns. Jag spelar även tvärflöjt och är med i Vena musikkår sedan några år tillbaka. Jag är en person som älskar livet och tycker att livet är för kort för att ha tråkigt.
Vad ser du mest fram emot med ditt nya jobb?
Det ska bli roligt att få möta barn och familjer i olika sammanhang i pastoratet. Jag ser också fram emot att få möta ungdomar i olika åldrar. Det blir en rolig utmaning för mig då jag mest har erfarenhet av barn i förskoleåldern. Men jag tycker om utmaningar, det är utvecklande.
Elenor Karlsson
Pastorsexpeditionen, kanslist
0495-24 95 90 elenor.karlsson @svenskakyrkan.se
Eva-Lotte Skoog
Kamrer
0495-230 21 eva-lotte.skoog @svenskakyrkan.se
Doris Danielsson
Ekonomiassistent
0495-24 95 96 doris.danielsson @svenskakyrkan.se
Patrik Andersson HR
0495-500 44 patrik.andersson2 @svenskakyrkan.se
Madelene K. Askevik Kommunikatör
0495-24 95 88 madelene.karlssonaskevik @svenskakyrkan.se
Caroline Tapper
Kyrkogårdsförvaltningen, kanslist
0495-24 95 93 caroline.tapper @svenskakyrkan.se
Anna Eklund
Begravningsassistent 0495-238 52 anna.eklund3 @svenskakyrkan.se
Jörgen Petersson
Kyrkogårdschef och fastighetsansvarig
0495-230 27 jorgen.petersson2 @svenskakyrkan.se
Pastorsexpeditionen
Arja Bergström
Kyrkoherde, Hultsfred, Vena och Lönneberga
0495-24 95 87 arja.bergström @svenskakyrkan.se
Ola Sandberg
Komminister, Järeda, Virserum, MörlundaTveta och MålillaGårdveda. 0495-301 82 ola.sandberg @svenskakyrkan.se
Birgit Johansson Diakon 0495-24 95 83 birgit.johansson @svenskakyrkan.se
Emmie Davidsson Diakon
0495-24 95 80 emmie.davidsson @svenskakyrkan.se
Fabian Gugelmann Lagbas, kyrkogårdsvaktmästare, Hultsfred 0495 – 124 84 fabian.gugelmann @svenskakyrkan.se
Henrik Petersson Lagbas, kyrkvaktmästare, MålillaGårdveda 0495-504 65 henrik.petersson @svenskakyrkan.se
Jonny Karlsson Kyrkvaktmästare
0495 – 232 08 jonny.karlsson2 @svenskakyrkan.se
Elin Dahlström Kyrkvaktmästare, Hultsfred 0495-24 95 95 elin.dahlstrom @svenskakyrkan.se
Tobias Fröjd Kyrkvaktmästare, Järeda 0495-24 95 98 tobias.frojd@svenskakyrkan.se
Jimmy Elfving
Kyrkvaktmästare, Lönneberga 0495-24 95 89 jimmy.elfving @svenskakyrkan.se
Cecilia Danielsson Kyrkvaktmästare, MörlundaTveta 073-820 18 68 cecilia.danielsson @svenskakyrkan.se
Rasmus Johansson Vik. kyrkvaktmästare, Vena 0495-609 16 rasmus.johansson @svenskakyrkan.se
Torbjörn Creutz
Kyrkvaktmästare, Virserum 0495-209 60 torbjorn.creutz @svenskakyrkan.se
Torbjörn Ottosson Kyrkvaktmästare, Virserum 0495-301 70 torbjorn.ottosson @svenskakyrkan.se
Milad Haidari Vaktmästare, Hultsfreds församlingsgård 0495 – 24 95 84 milad.haidari @svenskakyrkan.se
BARN OCH UNGDOM
Anne-Marie Jensen
Församlingspedagog 0495-24 95 85 anne-marie.jensen @svenskakyrkan.se
Sofie Hjelm
Församlingspedagog 0495 – 238 84 sofie.hjelm@svenskakyrkan.se
Frida Rahmic
Barn och ungdomsledare 0495-24 95 99 frida.rahmic@svenskakyrkan.se
Cecilia Stenfeldt Johansson
Barn och ungdomsledare 0495-230 26 cecilia.stenfeldt @svenskakyrkan.se
Weronica Swensson
Barn och ungdomsledare 0495-24 95 86 weronica.swensson @svenskakyrkan.se
MUSIKER
Ann-Marie Daag
Albrechtsson
Kyrkomusiker, Hultsfred 0495-24 95 91 ann-marie.daag.albrechtsson @svenskakyrkan.se
Jeanette Frode
Kyrkomusiker, Vena och Lönneberga 0495-609 15 jeanette.frode @svenskakyrkan.se
Sofia Holmquist
Kyrkomusiker, barn & familjeverksamhet, äldreboenden 0495-200 90 sofia.holmquist @svenskakyrkan.se
Lisa Sandstedt
Kyrkomusiker, Virserum och Järeda 0495-301 89 lisa.sandstedt @svenskakyrkan.se
Alexander Olsson
Kyrkomusiker, organist MörlundaTveta och MålillaGårdveda 0495 – 24 95 92 alexander.olsson @svenskakyrkan.se
0495-24 95 80 måndag–fredag 10–12