Musikmagasin 7 388590 308007
Lyy
INTERPRESS
Benny Andersen
5903-03 – RETURVECKA: 30
80 SEK 89 NOK 9 EURO
Tanya Tagaq Jonas Kullhammar 146 skivor recenseras
3-2010
Lira Musikmagasin 3 2010 din guide 2010
festival Theresa Andersson Mari Boine Martin Fröst Marilyn Mazur Mikael Wiehe 671 festivaler
Nordens största guide till sommarens musikfester till: Redaktionell bilaga
FRANKERAS EJ.
Fool’s Gold
i afropopens frontlinje
Nordens största festivalguide på köpet
Möt gitarrhjälten John McLaughlin
Cd med 17 nya spår: Mc Hansen Hansen, Peyoti For President President, Geitungen Geitungen, Sarah MacDougall MacDougall, The Other Trio Trio, David’s Angels Angels, Euskefeurat Euskefeurat, Tetra, Johan Hedin & Gunnar Idenstam , Nybakat!, Sevivon, Volodja, Haci Tekbilek, Zanussi Five, Big Band Splash, Jonas Kullhammar …
– Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill, säger Justin Adams, gitarrist och producent, här med sina medspelare Juldeh Camara, riti och sång, till höger, och Salah Dawson Miller, nordafrikansk percussion, till vänster.
18
LIRA 3 2010
Möten mellan afrikansk folkmusik och västerländsk populärmusik är välrepresenterade i den postmoderna kulturfloran, där artister som Paul Simon och David Byrne varit stilbildande. Det senaste decenniet har en ny Afrikainfluerad våg brett ut sig, vars forum snarare varit hippa klubbar i New York och Paris än batikfärgade folkmusikfestivaler. Erik Augustin Palm granskar rörelsen och de musikhistoriska frågor den aktualiserat.
TEXT: E R I K A U G U S T I N P A L M
lockan är elva på fredagskvällen och på rockklubben Emo’s i centrala Austin strömmar det in folk. South By Southwest-mässan 2010 har nått fram till sin andra och avslutande helg, där merparten av världens just nu hetaste musiklöften visar upp sig, parallellt med internationellt hajpade filmskapare och innovativa IT-utvecklare. Under tio dagar i Mars varje år förvandlas Texas huvudstad till popkulturens trendmecka, där designerjeans och limiterade sneakers möter cowboyboots i vägdammet. I kväll är trycket stort för att se veckans sista spelning med Los Angeles-kollektivet Fool’s Gold. När de intar scenen ser de ut att vara vilket nytt, moderiktigt amerikanskt indieband som helst, men tonerna som snart strömmar ur högtalarna är en prunkande hybrid av malinesisk ökenrock, kongolesisk soukous och highlife från Ghana. Publiken jublar, dansar uppsluppet och verkar för en stund glömma att den faktiskt är i Texas. Fool’s Gold är inte ensamma. Under de senaste åren har flera alternativa
BILD : Y O R K T I L L Y E R
K
LIRA 3 2010
västerländska artister tolkat afrikansk musik i en väldesignad skrud av pop, rock och dansmusik. Det mest inflytelserika exemplet är förmodligen New York-bandet Vampire Weekend, som förenar välstruken urban indiepop med spexig afropop under det självpåhittade genrenamnet ”Upper West Side Soweto”. Kritikerna jublade och plötsligt stuffade indiekids i manchesterbyxor runt till rytmer mer anrika än något annat på deras i-podar. En av skillnaderna mellan Vampire Weekend och Fool’s Gold tycks vara att de senare tillägnar sig afrikansk musik på en betydligt djupare och mer hängiven nivå. Här är inte Afrika en exotisk krydda, det är kärnan. När undertecknad träffar bandledarna Luke Top (sång, elbas) och Lewis Pesacov (gitarr) för en pratstund i centrala Austin, påpekar de vikten av att förstå musiktraditionerna man tolkar: – Man måste ha en grund för att ha något att stå på som musiker. För att vi verkligen ska kunna filtrera genom influenser måste vi självklart veta exakt
vad det är vi filtrerar, säger Top. Fool’s Gold består av ett tiotal medlemmar med skiftande ursprung. Två är från Sydamerika, två är från mellanöstern och sångaren Luke Top invandrade till Kalifornien från Israel med sin familj som fyraåring. Pesacov är vit amerikan och ser bandet som en etnisk kompott högst representativ för Los Angeles. Någon afrikansk medlem finns inte, vilket har höjt vissa afromusikpuritaners ögonbryn – i synnerhet i början av bandets karriär. – En del människor blir nog fortfarande avtända av den grejen. Jag tycker att det är väldigt synd att de är så trångsynta, eftersom det enda det egentligen handlar om är själva musiken. Belackarna lägger för stor vikt vid etnicitet, säger Pesacov. – Samtidigt har vi blivit oerhört välkomnade. Det är faktiskt förvånande hur få som har ifrågasatt oss. Vår musik är väldigt intuitiv och min upplevelse är att folk kan relatera till den omedelbart, utan att intellektualisera den. De känner tonerna i sin kropp och svetten droppa från sina nackar. I våra liveshower vill vi inte ha någon barriär vid 19
p
p
scenen. Vi vill möta publiken och dela ögonblicket med dem. När man väl kommer till våra konserter och upplever allt detta tror jag att den där ifrågasättande hållningen faller bort, säger Top. Det stämmer. För den som sett Fool’s Gold live bör det inte råda någon tvekan om att bandets förhållningssätt till afrikansk musik enbart grundas på en stark passion, precis som till de andra traditioner och genrer som finns i den vilt musikaliska blandningen på deras kritikerrosade, självbetitlade debutalbum. Afropop är kärnan, men där hörs till exempel även toner från Mellanöstern och fusion-jazz. Top sjunger dessutom ofta på hebreiska, som på den smäktande Nadine. Men texter på afrikanska språk har aldrig varit aktuella. – För att verkligen kunna sjunga från hjärtat krävs det en språklig förbindelse till orden. Jag sjunger på hebreiska av specifika, personliga anledningar. Det skulle inte kännas vettigt att göra det på ett språk jag inte kan. Med hebreiska kan jag också genomföra väldigt många melodiska idéer som jag inte kan åstadkomma med engelskan. Det hårda synandet av västerländska musiker med afrikanskt anstruken repertoar som i viss mån drabbat Vampire Weekend och Fool’s Gold, härstammar från debatten som följde släppet av David Byrnes och Brian Enos album My Life in the Bush of Ghosts från 1981, samt Paul Simons Graceland från 1986. Många ser dessa två album som stilbildande för den afroinfluerade våg som gått i cykler i väst fram till i dag, även om andra samtida album av bland andra Stuart Copeland och Malcom McLaren också hade en stark Afrikaprägel. New York Times-kritikern Jon Pareles kallade Byrnes och Enos verk för ”kulturell imperialism”. Frågan om den vite mannens exploatering av afrikansk musik blev ännu mer central efter att Graceland släpptes mitt under rådande apartheid. Albumet sågs som kontroversiellt främst för att Simon bröt mot bojkotten av Sydafrika ”för egen vinnings skull” och att han samarbetat med sydafrikanska musiker utan att ge dem den uppmärksamhet och den ersättning de förtjänat. Kritiken verkade bortse från att Paul Simons enda syfte varit att hylla syd20
musik från i dag, svarar hon följande: – Min ståndpunkt är att det inte finns något sådant som musik på egna villkor. Kreativa val får politiska implikationer. Om man som jag anser att olika former av representation inom musik får konsekvenser i verkligheten, då borde man se exotisering som något problematiskt. Men det hela gäller självklart inte gränsöverskridande samarbeten i sig självt. Frågan är snarare hur musiker samarbetar, samt vem som tjänar mest på det hela. Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Harvard University, tycker att man även bör intressera sig för kulturen bakom den musik man spelar.
afrikansk musik. – Om du till exempel skulle fråga Joseph Shabalala i Ladysmith Black Mambazo, så är han väldigt glad över att Paul Simon kom och samarbetade med dem. Tack vare deras medverkan på Graceland blev de sedan internationella stjärnor på egen hand. Det säger Ingrid Monson, professor i afroamerikansk musik vid Institutionen för afrikanska och afroamerikanska studier vid Harvard University. Hon arbetar just nu med en bok om den malinesiska balafonmusikern Neba Solo, där hon belyser flera sociopolitiska frågeställningar som berör västvärldens relation till afrikansk musik. Monson menar liksom Fool’s Gold att den som tolkar andras folktraditioner även bör intressera sig för kulturen som skapar tonerna: – För mig är det hela en fråga om vilken etisk hållning man har. Det är ju en sak om man enbart sitter i väst och lär sig musiken från inspelningar och för in det i sin egen kreativa process. Själva impulsen att höra ett ljud man tycker om och att sedan spela det, är det självklart inget fel på. Tvärtom är det vackert och högst mänskligt. Men om man åker utomlands och spelar med en afrikansk musiker och sedan kommer hem och definierar den musiken som ens egen, då har man plötsligt gått över en etisk gräns. Monsons inställning delas av Louise Meintjes, professor i musik vid Duke University och författare till den mest berömda studien av ”Graceland”. Meintjes växte upp i Sydafrika under apartheids slut och har därför kunnat betrakta skivprojektet ur ett sydafrikanskt perspektiv. På frågan om det ibland inte kan vara lätt överdrivet att läsa in politiska nivåer även i kulturellt överskridande
Situationen för Paul Simon och David Byrne på 80-talet skiljer sig dock radikalt från dagens västerländska Afrikaevangelister, med laptopar i knäna och Facebookvänner över hela världen. Yngre musikgenerationers växande känsla av globalt medborgarskap, där kulturella och musikaliska gränser mycket tack vare internet blivit lättare att överskrida från alla håll, talar för att det visst går att värdera musik på egna grunder. Esau Mwamwaya från Malawi är en tredjedel av det hajpade svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best. Han tycker inte att man längre kan tala om lånande i musik, utan att alla delar på samma kaka: – Vi lever i en allt mer globaliserad värld och musik kan mycket väl vara en av de första saker som blir helt globaliserade. Vad jag menar är att du inte nödvändigtvis måste gå djupare in i den musik du tolkar. Det är självklart ett problem om du för in element i din egen kontext utan att förstå var de kommer ifrån, men du måste till exempel inte åka till Afrika eftersom internet har förenklat allt för oss. Jag växte upp med att lyssna på mycket västerländsk musik och det har haft ett stort inflytande på den musik jag gör i dag, så det som händer i väst händer alltså även i Afrika. Människor måste titta på båda sidorna av myntet. Dagen efter Fool’s Golds fullsatta konsert på Emo’s spelar The Very Best på South By Southwests officiella avslutningsfest, arrangerad av den inflytelserika musiksajten Pitchfork. Lokalen är den vilda västern-inspirerade rockbaren Scoot Inn i utkanten av Austin. The Very Best består utöver Mwamwaya av Johan Karlberg från Linköping och Etienne Tron från Frankrike (som ihop utgör den Londonbaserade LIRA 3 2010
producentduon Radioclit). Under denna turné är gruppen utan Etienne och förstärkt med tre svarta sångare. Åsynen av det afroeuropeiska dansmusikundret på den saloonliknande utomhusscenen av träplank med namnet ”Scoot Inn” skrivet i cowboytypsnitt, blir om något en rolig och träffande illustration av ett kulturcollage. Johan Karlberg har bott i London de senaste tio åren och där utvecklat en framgångsrik karriär som producent, med remixer av bland andra Vampire Weekend och den brasilianska baile funk-kvartetten Bondo Do Rolê. Karlberg har fascinerats av Afrika sedan barndomen: – Ett av mina tidigaste musikminnen var när pappa spelade Graceland på julafton, när jag var runt fem år gammal. Jag älskade skivan och bad om att få höra den resten av kvällen. Självklart hade jag ingen aning om att det var sydafrikansk musik, det förstod jag först flera år senare. Men jag antar att upplevelsen ändå lade en sorts grund för mitt afromusikintresse. Det hela tog fart på allvar för ungefär åtta år sedan när jag upptäckte genrer som kuduro och coupe decale, samt ny sydafrikansk dansmusik som till exempel housevarianten kwaito. The Very Best bildades 2006 i stadsdelen Clapton i östra London, där LIRA 3 2010
Mwamwaya då ägde en secondhandbutik. Radioclit-duon var stammisar och hade sin studio mitt över gatan. Kontakten ledde till ett musiksamarbete som resulterade i 2008 års kanske hetaste mixtejp, Esau Mwamwaya and Radioclit Are the Very Best, samt fjolårets kritikerrosade debutalbum Warm Heart of Africa. Turnerandet och det fortsatta samarbetet med Mwamwaya – som nu åter bor i Malawi – har gjort Karlberg till en sann världsmedborgare. Nu har han dessutom fått chansen att ge något tillbaka åt den kontinent som inspirerat honom så mycket: – Jag har precis köpt mark i Malawis huvudstad Lilongwe, ihop med Esau. Han bygger ett hus till sin familj där och jag bygger en studio och ett annat hus tillsammans med lite andra människor, där artister kan spela in och bo. – Många artister i Malawi har inte råd att på egen hand spela in eller ens
Los Angeleskollektivet Fool’s Gold softar vid en vägg. Annars har de en stark passion för afrikansk musik fast på hebreiska.
köpa instrument eller en dator. Vi vill hjälpa dem att kunna nå ut. Planen är att ha studion som en gratis inspelningsplats för vem som helst. Förhoppningsvis kan det hela även locka fler västerländska artister att åka till Malawi och spela in musik. The Ruby Suns från Nya Zeeland är en annan afroinfluerad indie-akt som också spelade på årets South By Southwest-mässa. Projektet består under turnéerna av en trio, men utgörs på inspelningarna numera enbart av grundaren Ryan McPhun från Kalifornien – som efter många och långa resor till bland annat Sydostasien och Afrika beslutade sig för att göra Nya Zeeland till sitt hem. Hans tredje fullängdare, Fight Softly, kom ut i februari, vars psykedeliska mix av synthorienterad indiepop och afrikabetonad världsmusik har fått kritiker överallt att le. För McPhun är Afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet: – Min styvmor är från Zimbabwe och jag har rest till sydafrikanska länder flera gånger på både semester och besök till mina styvmorföräldrar. Inledningsvis var jag inte lika intresserad av dansmusik som jag är i dag, så det jag först fick upp ögonen för var gitarrbaserad highlife från Ghana och Nige21
p
p
ria. Senare hittade jag några afromusikbloggar med fantastiskt material. Favoriterna var länge bloggarna Awesome Tapes From Africa och World Passport. På sistone har jag kommit in på mer modern afrikansk dansmusik som till exempel coupe decale från Elfenbenskusten, kuduro från Angola och funana från Cape Verde. Allt det här hittade jag genom att surfa på nätet i mitt sovrum i Auckland, som i princip ligger så långt bort från Afrika du kan komma, både kulturellt och geografiskt. McPhun tycker att den strikta rannsakningen av afroinfluerade artister från väst är löjlig: – Jag älskar Enya och hon är en influens för mig, men jag vet väldigt lite om gaelisk och irländsk kultur. En afrikansk producent kan influera mig lika mycket som Quincy Jones produktion av Michael Jacksons klassiker Bad, vilket i allra högsta grad är fallet på Fight Softly. Det finns inget klandervärt i att plocka element från andras musiktraditioner. Vad består då dragningskraften i den afrikanska musiken av för McPhun? – De komplexa rytmmönstren var det som först drog mig till highlifegenren. Det sätt som trummorna samspelar med de andra percussion-instrumenten. Det låter ofta som att de är utbildade jazzmusiker eller något liknande, men det är sällan fallet. Generellt verkar det spelsättet vara en del av kulturen mer än på många andra platser. USA hade massproducerad bubbelgumspop på 60-talet, medan Nigeria hade märkliga tidssignaturer och intensivt rytmiska kontrapunkter. Lewis Pesacov i Fool’s Gold är även han lockad av musikens tidsaspekt: – Afrikansk musik i allmänhet har ett helt annorlunda psykologiskt synsätt på tid. Låtarna är ofta väldigt långa. En av mina favoritlåtar från Kongo är 16 minuter lång och var nummer ett på den kongolesiska hitlistan 1984. Något sådant skulle aldrig hända i USA, eftersom vi har mycket kortare koncentrationsspann här. Det där att låta musiken tuffa fram som ett tåg är en av de mest fascinerande sakerna för mig. Men mycket tidig deltablues bär i och för sig också på det draget. Låtarna kan vara sju minuter långa och har ett transliknande tillstånd. Det är ett utmärkt sätt att höra på likheter22
och jamma med sina idoler Tinariwen. De hypnotiska ökenrockarna från Mali har blivit väldigt uppmärksammade i amerikansk och europeisk popkulturpress på senare år, liksom andra malinesiska artister som Toumani Diabaté och Amadou & Mariam. Upplevelsen har gett Pesacov mersmak: – Jag lärde mig så mycket bara genom att spela 10 minuter backstage med bandledaren Ibrahim Ag Alhabib, så jag kan bara föreställa mig hur mycket jag skulle utvecklas om jag faktiskt fick åka till Mali och spela mer fördjupat med dessa fantastiska musiker.
För Ryan McPhun och hans The Ruby suns är afrikainfluenserna ett resultat av både hans familj och internet.
na mellan de två musikformerna. Just de musikhistoriska kopplingarna mellan afrikansk och afroamerikansk musik, är något som Pesacov också tror har bidragit till dagens afrotrend bland västerländska musiker: – Amerikansk musik är skapad utifrån afrikansk musik. Elvis Presley och Chuck Berry kommer till exempel från bluesen, som ju delar samma DNA som mycket västafrikansk musik. Därför är vi som amerikaner och västerlänningar i allmänhet betydligt mer kopplade till afrikansk musik än till exempel asiatisk. Och intresset går i båda riktningar. I många västafrikanska länder älskar man amerikansk country och på 70-talet var det väldigt populärt att spela det där. De älskar sången och ackordföljderna, som liknar varandra till stor del. Under ett Londonbesök tidigare i år fick Fool’s Gold agera förband åt
Ansvarig för ljudbilden på Tinariwens första magiska album The Radio Tisdas Sessions från 2001, är den brittiske bluesgitarristen, producenten och kompositören Justin Adams. Han kallas ibland för Englands egen Ry Cooder på grund av sina många tvärkulturella samarbeten. – Att producera Tinariwens första album var en av mitt livs stora höjdpunkter. När jag först hörde dem märkte jag kopplingar till så mycket av den musik jag har älskat under mitt liv. Nordafrikanskt, malinesiskt, blues, reggae och till och med keltisk musik. Länge har Adams haft en viktig roll i kulisserna bakom världskända artister som till exempel Jah Wobble, Sinead O’Connor, Natacha Atlas och Robert Plant, men de senaste åren har Adams själv tagit plats i rampljuset genom sitt massivt rosade samarbete med den gambianska riti- och bologospelaren Juldeh Camara (riti är en ensträngad afrikansk fiol och bologo en tvåsträngad banjo, ungefär). På de två hyllade albumen Soul Science från 2007 och Tell No Lies från 2009 bubblar en kokande musikalisk röra fram, som landar någonstans mellan extatisk deltablues och fulanimelodier besläktade med brittisk rock’n’roll. – Efter min första resa till Mali gjorde jag skivan Desert Road, efter att i flera år ha studerat nord- och västafrikansk musik, liksom blues och dub. Skivan blev mitt personliga svar på all den inspirationen och Juldeh råkade höra den när han turnerade i England. Rytmerna, skalorna och strukturerna kände han igen, men tyckte samtidigt att det fanns något annorlunda där. Han ringde sedan upp mig och när han spelade sitt instrument i luren förstod jag genast att vi kunde samarbeta. LIRA 3 2010
– Hans sound låg precis inom det område jag arbetade i. Arabiskt anstrukna tongångar som är märkligt bluesiga och med en stark känsla av afrikansk trans. Genom sitt ambassadörskap för afrikansk musik och samarbetet med Juldeh Camara borde Adams falla helt inom ramarna för Ingrid Monsons och Louise Meintjes granskningsområde. Adams själv verkar dock inte intressera sig nämnvärt för diskursen i fråga och tycker inte att hans yngre kollegor borde känna någon överdriven varsamhet inför samlandet av influenser från andra kulturer: – Jag försvarar alla musikers rätt att använda vilken stil eller vilket instrument de vill. Det finns inga regler. Musiktraditioner har varit på resande fot ända sedan människans ursprung. Det är ett ostoppbart fenomen. Det som många tycks hetsa upp sig över är någon sorts idé om kolonialistiskt utnyttjande, där en stor västerländsk stjärna skulle ta alla pengar och all ära i ett lågbetalt och musikaliskt urvattnat samarbete med en afrikan. – Men för mig är det uppenbart att de flesta musiker i vår värld liknar varandra. De vill spela, bli omtyckta och få betalt. Alla som möjliggör detta borde uppmuntras. Dessutom har alla afrikanska artister jag någonsin träffat älskat västerländsk musik och jag är säker på att de har färgats av den.
Att pop- och rockstjärnor från Europa och USA söker efter något mer ”genuint” och ”äkta” genom att förena den egna musiktraditionen med andras, är ett välbekant fenomen för vem som helst med någorlunda pophistoriskt kunnande. Utöver Paul Simon och David Byrne är andra klassiska exempel The Beatles vallfärdande till Indien och The Rolling Stones inspelningar i Marocko.
Svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best består består av Johan Karlberg från Linköping, Esau Mwamwaya från Malawi och Etienne Tron från Frankrike
Men för musiker från yngre generationer som Fool’s Gold, The Very Best och The Ruby Suns är de kulturella gränserna inte lika svårgenomträngliga och därför heller inte lika exotiska. Kvar blir en värld av fantastiska ljud till för alla som vill lyssna, där musiktraditionerna finner sina egna vägar. Kanske definieras tonernas naturliga urval bäst av Neba Solo, citerad av Ingrid Monson; ”Du älskar den musik som din kropp behöver”. ⠍
⣄⣄⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄ ⣄⣄⣄⣄⣄⣄⣄⣄⣄⣄
Nyskapande & afroinfluerat BURAKA SOM SISTEMA Black Diamond
FOOL’S GOLD Fool’s Gold”
FABRIC RECORDS 2008
IAMSOUND 2009
Denna portugisiska dansmusikgrupp har kommit att bli en av de främsta ambassadörerna i väst för angolansk kuduro, förenad med elektroniska toner och smattrande beats. Andra albumet ”Black Diamond” uppvisar mixen bäst. EL GUINCHO Alegranza DISCOTECA OCÉANO/XL 2008
Barcelonas egen motsvarighet till Diplo heter Pablo Díaz-Reixa och går under artistnamnet El Guincho. På sin andra fullängdare kombinerar han indie och techno med en mängd folkmusiktraditioner, där afropop står i fokus. Sann blandglädje.
LIRA 3 2010
Vampire Weekends musikaliska släktingar på den amerikanska västkusten har verkligen pluggat på sin världsmusik. Deras eklektiska afro-mellanöstern-pop i en solgassande Los Angelesinramning får dig att vilja dansa, upptäcka och le natten lång. THE VERY BEST Warm Heart of Africa GREEN OWL RECORDS 2009
Den svensk-fransk-afrikanska danstrion The Very Best är lika älskade i New York som i Malawi, med skillnaden att deras texter förstås på sistnämnda plats. Debutalbumet gästas av M.I.A. och Ezra Koenig från Vampire Weekend.
JUSTIN ADAMS & JULDEH CAMARA Tell No Lies REAL WORLD 2009
Livsbejakande afroblues och dansant ethno-rock’n’roll stöps här fram av två musikaliska giganter, som förenas i en uppsluppen kärlek till musikutbyten. THE RUBY SUNS Fight Softly SUB POP 2010
Ryan McPhun visar på sin senaste fullängdare upp en mindre påtaglig afroprägel än tidigare. Men musiken utgörs fortfarande av sofistikerade sammanvävningar av ljuv synthindiepop och olika folkmusiktraditioner med Afrika i förgrunden. E A P
23