Yayoi Kusama interview for Svenska Dagbladet

Söndag 5 juni 2016 Ett kultur- & samtidsmagasin från Svenska Dagbladet

Med konsten som medicin Japans största levande konstnär självbehandlar sitt tvångssyndrom genom att skapa.

SÖNDAGSINTERVJUN

KRITIK

PROFILEN

SVD VÄLJER

Dorte Olesen sätter en rokokovärld i rörelse på Drottningholm. Sid 18

Bortglömd klassiker om förföljda kristna i Japan blir film av Scorsese. Sid 21

Författaren Jojo Moyes: ”Chicklit är en förminskande beskrivning”. Sid 5

Böcker om svenskhet: Från tvångssterilisering till nationalism och mellanförskap. Sid 22

W ”Vi är alla polkaprickar” Sommarens dragplåster på Moderna museet, 87-åriga Yayoi Kusama, har alltid självbehandlat sitt tvångssyndrom och sina hallucinationer genom konsten. SvD:s Erik Augustin Palm intervjuar Japans största levande konstnär.

Text ERIK AUGUSTIN PALM

Mentalsjukhuset i Tokyo där Yayoi Kusama har bott sedan 1977.

Hennes ateljé ligger i samma kvarter. . FOTO: ERIK AUGUSTIN PALM

08

SVD KULTUR SÖNDAG 5 JUNI 2016

aseda Station på Tokyos tunnel­ banelinje Tōzai är hållplatsen närmst prestige­ fulla Waseda University, ett namn som ofta name­ droppas på megastadens kreddiga barer. Men om man avviker från stu­ dentströmmen på väg till campus, och promenerar i motsatt riktning genom en stilla förstadsmiljö i tio minuter, kommer man snart till Seiwa Hospital.

Ett litet, privat mentalsjukhus där tiden tycks ha stannat, bortsett från den auto­ matiska glasporten och platt-tv:n i en­ trén. Här har Japans största levande konstnär själv valt att bo ända sedan 1977, några minuters gångfärd från sin ateljé.

Yayoi Kusamas karriär spänner över sex decennier och ännu fler uttrycks­ former, där i synnerhet hennes skulp­ turer och rumsinstallationer – täckta av det hon kallar ”polkaprickar” – har gjort henne världsberömd. Nästan lika känd är hon för sin excentriska uppenbarelse och sitt udda leverne som självvald out­ sider – vare sig det gäller som experi­ mentell performanceartist på 60-talet eller som hemlig eremit på ålderns höst.

På lördag öppnar den första stora Kusa­ ma-retrospektiven i Sverige på Moderna museet och Arkdes i Stockholm. Utställ­ ningen ”I oändligheten”, presen­terar ett omfattande tvärsnitt av hennes svind­ lande eklektiska konstnärskap; från må­ leri och teckningar till skulptur, design, installationer, performance­m aterial och modekreationer.

Från en dryckesautomat köper jag en flaska grönt te och sätter mig i sjuk­ husets entré, som är öppen för allmän­ heten. Det är helt stilla, och tomt förut­ om en halvsovande vakt i ett litet rum bredvid receptionen, som för tillfället är stängd. Det här blir det närmsta jag kommer denna mytomspunna konst­ ikons yttre verklighet. 87-åriga Yayoi Kusama har inte orken att genomföra mötet, utan svarar i stället på mina frågor via mejl.

Efter en stund tassar en läkare försik­ tigt förbi och slänger ett snabbt öga på mig och min kamera, för att sedan fort­ sätta in i en korridor. Det känns som att han förstår varför jag är här.

Att befinna sig i det anspråkslösa mentalsjukhus där Kusama har till­ bringat de senaste 40 åren, och sam­ tidigt tänka på vidden och vikten av hennes konst, är hisnande. De gräns­ lösa, hypnotiskt prickmönstrade verk som gjort henne till en av den interna­ tionella konstvärldens giganter, ställda mot sjukhusmiljöns sterila och oper­ sonliga rum med stängda dörrar.

För Yayoi Kusama är prickarna ett filter mot verkligheten, och huvudmotivet i hennes konst. FOTO: GLENN HARPER/ALAMY/IBL

SVD KULTUR SÖNDAG 5 JUNI 2016

09

Samtidigt är dessa två diametrala motsatser förstås djupt sammanlänkade. Genom att bli omhändertagen på sjukhuset, kan Kusama ägna allt sitt eget fokus åt sitt skapande. ”Jag arbetar från morgon till kväll och lägger så mycket tid på konsten att jag glömmer att äta”, skriver hon i sitt mejl. ”Jag lever för skapandet, det är vad allt handlar om för mig, och på så sätt finns det ingen egentligen distinktion mellan min vardag och min konst. Att skapa gör mig lugn, och jag fortsätter att göra det med hoppet om att jag ska snart ska kunna känna mig bättre fysiskt igen.”

Yayoi Kusama växte upp i Nagano nordväst om Tokyo. Barndomen låter utifrån hennes beskrivningar helvetisk, med en mamma som konstant misshandlade henne fysiskt och psykiskt och en från­varande, ständigt otrogen pappa – som Kusama av sin mor blev tvingad att spionera på under hans sessioner med älskarinnor. Tvångssyndromet och hallucinationerna som Kusama utvecklade i tidig ålder, fann hon utlopp för i sina teckningar. Och utgångspunkten för hennes konst har inte förändrats. De ornament som blivit Kusamas signum är fortfarande visuella översättningar av hennes psykiska problem. Ett färgglatt Kusama-verk som för ett okunnigt öga kan se gulligt ut, rymmer inte sällan smärta. ”Mina verk innehåller både ett lidande och en lekfullhet på samma gång.

Vissa verk kan ses som mer lekfulla än andra, medan det också finns verk som är betydligt mer stillsamma”, skriver hon.

Trots att Yayoi Kusama för tillfället känner sig fysiskt nedsatt är hon hög­ aktiv i ateljén. Just nu arbetar hon med serien ”My eternal soul”, som först var tänkt att innehålla 100 verk, men där hon har klarat av 500 av de totalt 1 000 verk som nu är målet. ”Då jag känner slutet på mitt liv närma sig vill jag lämna kvar dessa 1 000 målningar, som all min konst har lett fram till. Jag är en poet, så titlarna på verken blir dikter, och vice versa. ” Ambitionen är att genom konsten transcendera döden. ”Jag vill fortsätta verka som konstnär även efter att mitt liv är över. Jag skapar varje dag, ger allt av mig själv, och hoppas att mina verk berör folks hjärtan efter min död, vidare in i framtiden.”

Samma strävan finns i polkaprickmönstren, menar Kusama. ”Polkaprickar är oändliga former, en polkaprick utgör sitt eget liv, och solen, månen och stjärnorna är alla enskilda polkaprickar bland miljoner. Vi är också polkaprickar. Och en polkaprick kan 10

SVD KULTUR SÖNDAG 5 JUNI 2016

aldrig existera på egen hand, den behöver fler prickar för att kunna existera.”

Just idén om oändlighet har präglat hela Kusamas konstnärskap. Detta har Moderna museet och ArkDes därför valt att spegla i utställningstiteln, förklarar curatorn Jo Widoff: – Ett exempel på oändligheten hos Kusama är verket ”Infinity mirrored room – hymn of life”, som premiärvisas denna utställningsturné. Installationen tillhör den serie spegelrum som hon arbetat med sedan 1965. När man befinner sig i installationen upplever man rummets gränser som upplösta. Det går inte helt att orientera sig och man rör sig i en närmast svävande värld.

Samma svävande känsla fick jag under mitt besök till ön Naoshima i Japans södra insjö Seto Naikai – en annan plats i Kusamas fotspår. På ön finns tre museer och två hotell ritade av japanska arkitektgiganten Tadao Ando, liksom en mängd installationer utplacerade i naturen, gjorda av bland andra ljuskonstnären James Turrell, skulptören Walter de Maria – och Yayoi Kusama. Hennes svartprickiga, gula jättepumpa vid strandkanten installerades 1994 och blev hennes första permanenta verk i offentligheten, samt en symbol för ön och hennes konst.

Och Kusama har fortsatt att skapa för naturen, som verket ”Polkaprickarnas uppgång i träden”, vilket i sommar visas i Moderna museets och Arkdes gemensamma trädgård under festivalen Stockholm Music and arts. ”Den mirakulösa sammansmältningen av naturen och mina konstverk bildar genom varje verks platsspecifika omständigheter något unikt”, skriver Kusama.

Hon är entusiastisk över att hennes verk ska utsmycka Skeppsholmen – både utomhus och inomhus, särskilt då hon själv aldrig besökt Skandinavien. ”Därför har jag fantiserat och drömt mycket om norra Europa”, skriver hon.

Men det fanns en tid då Yayoi Kusama inte bara fantiserade om att resa. Hennes USA-period hade en avgörande inverkan på hennes konstnärskap, och markerade starten på den upplösning av gränser – geografiska såväl som konstnärliga – som sedan dess har genomsyrat hennes skapande. 1957 flyttade Kusama till Seattle och sedan vidare till New York, där hon blev del av 60-talets avantgarde.

Där började hon föra in politiska budskap i sin konst, och aktivt ta ställning för minoriteter – parat med ett växande uppvisande av förakt mot hetero­ normativitet, delvis grundat i de traumatiska upplevelserna av hennes föräldrars dysfunktionella relation.

Under åren i USA märktes också

Installation på Moderna museet från serien ”Dots obsession”, som omstrukturerar Kusamas signum – polkaprickar – genom platsspecifikt anpassade uppblåsbara objekt.

FOTO: STAFFAN LÖWSTEDT

”Pumpkin” på den japanska konstoch ­arkitekturön Naoshima, som artikel­ författaren besökte 2008. Yayoi Kusamas ­kanske mest ikoniska verk. FOTO: DAVE TACON

hennes paradoxala inställning till sex. Å ena sidan levde hon i celibat – vilket hon har gjort större delen av sitt liv – å andra sidan använde hon sex som ett inslag i sin konst. Hon arrangerade orgier där hon målade deltagarna, och erbjöd sig vid ett tillfälle att ha sex med president Richard Nixon om han stoppade Vietnamkriget.

I dag har Kusama ett mer prag­ matiskt förhållningssätt till politik och världsfrågor: ”Jag har ett fortsatt djupt intresse för frågor som rör krig, terrorism och kärnvapen och tycker att det borde finnas något i den kampen som både jag och det japanska samhället kan göra. Men jag är trots allt främst konstnär, inte politiker.

Det är där jag kan främst kan bidra.”

Hennes subversiva inställning till sexualitet och minoriteter består dock. ”Jag vänder mig fortfarande starkt emot alla former av relationer mellan män och kvinnor. Och som någon som

FOTO: KIRSTY WIGGLESWORTH/AP

Växtlighet à la Kusama packas upp inför sommarens utställning på Moderna museet och ArkDes.

FOTO: MODERNA MUSEET

Kusamas samlade verk spänner över en mängd stilar, från popkonst till expressionism, ­performancekonst och minimalism.

FOTO: MODERNA MUSEET

FOTO: STAFFAN LÖWSTEDT

på 60-talet blev arresterad av polisen för aktioner som jag arrangerade, är jag glad att se att marginaliserade grupper har fått erkännande i samhället, som till exempel i form av legaliserandet av samkönade äktenskap. På så sätt skapar jag nu konst för en ny värld.”

Denna nya värld innehåller även en förening av konst och mode som Kusama uppskattar, vilket bland annat manifesterades i den kollektionen som hon gjorde 2011 för Louis Vuitton. Hon har sedan 60-talet inbegripit kläder i sin konst – inte minst genom plaggen hon själv bär – och vill främja konstformernas upplösning. ”Det är bara nyligen som man börjat använda konst och mode som syno­ nyma begrepp. Jag tycker att klassificering leder till en ointressant värld, så jag tänker utan distinktioner som upp och ner, höger och vänster. Genom att göra så kultiverar jag fram nya fält inom konsten.”

Den upplösning hon allra främst vill uppnå är dock jagets, skriver Yayoi Kusama. Hur går det ihop med att hon skapar och uttrycker sig genom konsten? ”Jag ägnar mig både åt att beskriva och fånga mitt liv, och åt att sträva efter upplösningen av mitt jag. Därigenom så lyckas jag hålla tillbaka smärtan, ångesten och rädslan inom mig.”

Trots att Kusama på sitt sjukhus får grundläggande vård – hygienen skött, alla måltider serverade och medicinen hon behöver – menar hon alltså att det är hon själv som står för den mest effektiva behandlingen av sina psykiska problem. Och i dag känner hon sig befriad från dem. ”Skapandet har hjälpt mig övervinna mina sjukdomar. Jag har besegrat dem med konstens kraft. Samtidigt har jag utvecklats genom min konst, som präglat hela mitt liv som ett vapen”, skriver hon i mejlet.

Detta befriade tillstånd återspeglas

Började teckna som barn Yayoi Kusama föddes 1929 i Nagano-prefekturen, nordväst om Tokyo. Började teckna redan som barn med prickar som återkommande motiv, ett utlopp för hallucinationer och tvångssyndrom.

Har fått de japanska ordnarna Den uppgående solens order och Praemium Imperiale. ”Yayoi Kusama – I oändligheten” på Moderna museet och ArkDes visas den 11 juni till 11 september. Utställningen är ett nordiskt samarbete som visats på Louisiana och HOK, och som i höst avrundas på HAM i Helsingfors.

också i Kusamas skapande, säger Hidenori Ota som är grundare av hennes galleri i Tokyo, Ota Fine Arts.

– Det känns som att det finns något mer positivt över hennes senaste verk, som utgör hennes visuella dagbok. Och de förenar summan av alla hennes förhållningssätt till måleri. De karaktäriseras av starka färger, frigjorda motiv och poetiska titlar.

Efter en dryg timme vid Seiwa Hospital promenerar jag tillbaka mot Waseda Station. Yayoi Kusama var troligtvis inte ens på sitt rum under mitt besök, utan sannolikt på plats i sin ateljé i samma kvarter, avverkande fler målningar i ”My eternal soul”-serien. Och kanske spelar det ingen roll att det inte blev ett möte. Kusama lever sedan länge mer i sin konst än i sin fysiska vardag. Precis som hon önskar.

sondag@svd.se SVD KULTUR SÖNDAG 5 JUNI 2016

11