I stället för ångest; intim r’n’b Psykoanalys hjälpte Autre Ne Veut Artistnamnet kan onekligen få
etablerade europeiska bolag som Hyperdub och Planet Mu. Rashad: Det känns underbart. Ärligt talat hade jag aldrig trott att detta skulle bli en karriär. Vi har mest ägnat oss åt det för att det är vår passion och för att ha kul. Spinn: Vi representerar inte bara en scen, en stad eller ett crew, utan även oss själva. Vi har lagt ner en massa hjärta och tid i detta, så att vi nu får chansen att presentera för folk vad vi gör är uteslutande positivt. Vi har jobbat länge för att nå hit. Den elektroniska musikscenen i USA har dominerats av vita, såväl artister som publik. Men till skillnad från flera andra afroamerikanska elektroniska artister jag pratat med, som ofta har mötts av en oförstående publik eftersom svarta förväntas göra hiphop eller r’n’b, är det inget som Rashad och Spinn nämnvärt har påverkats av. Under uppväxten spelades mest soul hemma hos Rashad respek-
tive Spinn, ändå var aldrig steget till elektronisk musik särskilt långt. Spinn: Vi kommer ju från Chicago, där svarta var med och uppfann housemusik. I Chicago hör man house i alla hem. Staden har alltid haft en stark musikscen, ända sedan bluesen och jazzen. Att växa upp där har absolut påverkat vårt sätt att göra musik, man har det i sig att lyssna på allt som är bra oavsett genre: hiphop, reggae, house, techno. Chicago är en hård stad med mycket fattigdom och problem. Vi lyckades undgå att hänga på gatan eftersom vi i stället kanaliserade vår frustration genom att stanna hemma och göra beats. marimba roney
Låten »Every Day of My Life« med DJ Rashad (feat. DJ Phil), som hörs på det här numrets CD, är hämtad från DJ Rashads kommande album »Double Cup« (Hyperdub) som släpps 22 oktober.
honom att verka pretentiös, liksom historien bakom det. – Orden var inskrivna på ett hatt ornament på Cloisters Museum and Gardens, som tillhör Metropolitan Museum of Art. De betyder ungefär »jag vill inte ha någon annan«. Jag tror det var en gåva från en medeltida engelsk hertig till hans älskarinna. Något med den där omöjliga kärleken lockade mig då för tio år sedan. Trettioettårige brooklynbon Arthur Ashin – som inte talar franska – står och minns det hela backstage på Pitchfork Music Festival i Chicagos Union Park. Att han visar sådan uppenbar självdistans, utstrålar en sällsynt avslappnad värme och – v iktigast av allt – nyss har gjort en fenomenalt kathartisk spelning får mina förutfattade meningar att försvinna. Dessutom är hans senaste skiva »Anxiety« en av årets absoluta r’n’b-pärlor. Steget från det självbetitlade debutalbumet 2010, då Ashin valde att hålla sin identitet hemlig, är långt. Rösten har fått mer styrka, arrangemangens enslighet har ut kristalliserats och musikens intimitet är klarare. – Mycket av mina influenser då var reggae och new wave, låtar med enklare melodiska strukturer, säger han. Jag letade efter olika sätt att expandera soundet och komma ännu närmre en modern pop- och r’n’bvibb. Den här gången hade jag också en studio att arbeta i och gavs därför möjlighet att fokusera på, och experimentera med, rösten. Skivans titel är en bokstavlig hänvisning till dess stämningsläge. Synthpoppig ångestsoul vibrerande av förtrolighet, med studiomusik inhopp av Joel Ford från Tigercity
och Daniel Lopatin från Oneohtrix Point Never (dessa båda har även duon Ford & Lopatin tillsammans). Att Ashin har tagit en masterexamen i psykologi och arbetat fram albumet under ett år av psykoanalys känns helt logiskt. Singeln »Counting«, där han gästas av queerrapparen Mykki Blanco, handlar om Ashins döende mormor, med textrader som skulle kunna vara hämtade från en av hans analyssessioner. Relationer, sex och sexualitet filtreras på resten av »Anxiety«. Ashins akrobatiska falsett röst både smeker orden och kramar dem desperat. Att ha sjungit ut texterna live sedan februari har varit terapeutiskt. – Det som har avhjälpt mycket av min ångest har varit att jag nu fått ett liv och en sysselsättning som är så djupt tillfredsställande, på en djurisk, instinktiv nivå. Sedan uppstår en viss distans till en låt redan första gången man framträder med den. Omslaget till »Anxiety«, liksom scendekorationen på Pitchfork Music Festival, föreställer en tom ram som hålls av två män i vita handskar och förkläden. Idén är tagen från en bild från försäljningen av Edvard Munchs Skriet på Sotheby’s, som först var tänkt att vara med på omslaget. Men Ashin fick inte rättigheterna. – Jag ville placera denna modernistiska ikon för existentiell ångest inom ett kapitalistiskt ramverk, men kvar blev bara själva ramverket, säger han. I någon mån blir det en metafor för min musik, antar jag. Jag vill att den ska vara öppen för tolkning. erik augustin palm autre ne veut är aktuell med albumet »anxiety« (mexican summer/software/border).
sonic 19