Bob Mould interview for Sonic Magazine

En punkbjörn har hittat hem Med integritet, demoner och massiva gitarrväggar banade hans punkrocktrio Hüsker Dü väg för såväl Pixies som Nirvana. Och med Sugar blev han indiestjärna på riktigt.

Men det krävdes att Bob Mould kom ut som homosexuell och radikalt bytte livsstil för att han skulle börja blomma ut som människa. Erik Augustin Palm träffar honom i hans hemmakvarter i San Francisco. text: erik augustin palm

B

Bob Mould är några minuter sen när han raskt kommer gående mot mig genom myllret av män på övre Market Street i San Francisco. Han bor några minuter härifrån med sin partner, mitt i stadsdelen Castro – Kaliforniens, och USA:s, världs­­berömda gaycentrum. Den rådande trenden i området är björnar – det vill säga enligt idealet håriga trivselviktgubbar med stora biceps i skogshuggarskjortor – snarare än klyschigt välgroomade mansprima­donnor i pastellfärger.

Mould smälter in väl. Hans överkropp är täckt av murrig grå- och vinrödrandig flanell, benen i grå militärshorts och i handen har han sin gym­ väska. Det gråvita skägget glänser i julisolen.

Vi slår oss ned på en bänk utanför Peet’s Coffee och han avböjer artigt mitt erbjudande om en kaffe. Han är lätt stressad men på strålande humör. Kvällen innan har han DJ:at på björnbaren Lone Stars rockklubb Distortion Plus (»jag spelade mest sydkaliforniskt, typ Best Coast, No Age och Abe Vigoda«) och i kväll kör han sin hajpade och i USA ambulerande björnklubb Blow­off på läderbögfestivalen Dore Alley.

Det är ett jättelikt steg från den bleke Mould som på åttiotalet till stor del levde i en punkigt slamrig dimma av amfetamin och alkohol samt nittiotalets nyktre men tillknäppt melankoliske indierockare och singer-songwriter till dagens utlevande, skapligt vältränade klubbararrangör.

Moulds homosexualitet var en öppen hemlighet bland många som på åttiotalet lyssnade på hans numera legendariska postpunktrio Hüsker Dü, men han pratade aldrig om det själv i intervjuer. Mould kunde som dyster och smått överviktig punksångare med djup röst inte identifiera sig med stereotypen av homosexuella män som feminint uppsluppna och utseendefixerade. Inte heller under det tidiga nittiotalet,

sonic 62

då Mould blev en indieikon med sitt kraftpopband Sugar, var han bekväm med att tala om ämnet.

Men tack vare den avslappnade björnkulturen genomsyras Moulds liv sedan tio år tillbaka av hans sexuella läggning. Denna nyvunna frihet har vissa fans inte helt osökt, men kanske aningen förenklat, kopplat samman med att hans låtskrivande det senaste decenniet har varierat kraftigt i kvalitet. Jag är ett av de fansen.

Med tanke på var vi befinner oss och hur du till­ bringar helgen måste jag fråga: vad tänker du om att din mest uppskattade musik skrevs under en period då du hade ett helt annat förhållnings­ sätt till din sexualitet än du har i dag? Var din frustration ett verktyg?

– Det är möjligt. Jag tar upp en del av detta i min bok. Då var musiken mitt sätt att bli lyssnad på. Jag uttryckte mig på det enda sätt som jag kände till. Men frustration är ett svårt ord i det sammanhanget, eftersom jag tror att det finns många saker som jag har velat säga och som jag inte visste att jag ville säga. Musikskapandet är en intuitiv process, där saker bara uppstår av sig själva. Det utgörs av så många olika känslor.

Frustration är bara en av dem.

Boken som Mould refererar till är hans självbiografi, »See a Little Light: The Trail of Rage and Melody«, skriven ihop med journalisten Michael Azerrad. Den kom ut i somras, när jag var trettio­ ett år. När jag var sexton hade jag gett en njure för den.

Jag upptäckte Bob Mould en av de där sena söndagkvällarna framför MTV:s alternativa musik­program 120 Minutes. Sugars största hit »If I Can’t Change Your Mind« var en fräsch och upprorisk powerpopbomb mitt i det tidiga nittiotalets grungeträsk. Låtens spänningstillstånd mellan den catchiga melodin, det dynamiska gitarrspelet och melankolin i textraderna

fångade mig – liksom den hypnotiska rösten och den intensiva blicken hos bandets sångare.

Känslan av att några dagar senare cykla hem med Sugars debutalbum »Copper Blue« i väskan utgjorde en omvälvande tillfredsställelse som blev något av en mätsticka för resten av tonårstidens skivinköp. »Copper Blue« var en otrolig succé. Vad känner du för det albumet?

– Det är den bästa skiva jag någonsin har gjort. Den och »Workbook« är favoriterna bland de egna skivorna. Men det beror verkligen helt på vilken tid på året det gäller. När det är vinter gillar jag nog »Workbook« lite mer och på sommaren föredrar jag »Copper Blue«.

Att ta del av Moulds musikaliska universum var svindlande. Soloskivan »Workbook« från 1989 är en ambitiös singer-songwriterdebut, där ett marianergravsdjupt vemod möter upplyftande stämningslägen med folkinspirerade cello­ arrangemang. Efter ett tag upptäckte jag även Hüsker Dü, som inledningsvis mest framstod som ett åttiotalsskramligt och mindre samspelat Sugar. Inom kort såg jag emellertid storheten i deras hybrid av postpunk och melodisk pop – inte minst på 1987 års dubbelalbum »Warehouse: Songs and Stories«.

Hüsker Düs betydelse för nittiotalets alternativrock är obestridd. Alla från Pixies och Super­chunk till Nirvana och Dinosaur Jr står i skuld till Minneapolis-trion. Det vet Mould mer än väl, men han håller sig vid vårt möte tämligen sval inför den upphöjda status som bandet har fått.

Hur skulle du jämföra Hüsker Dü och Sugar?

– Hüsker Dü var annorlunda, det fanns liksom inga som liknande oss på den tiden. Sugar var mer ett realiserat popband som var något alldeles särskilt. Det var ett väldigt bra band.

Mould verkar i dag föredra Sugar, vilket inte

▶

foto: Brendan McWeeney

Sugar (från vänster: Malcolm Travis, David Barbe och Bob Mould.

Husker Dü (från vänste

r): Greg Norton, Grant

Hart och Bob Mould .

sonic 63

>> bob mould

Hüskers vs ’Mats

The Replacement

s.

Det är omöjligt att berätta om Hüsker Dü

utan att berätta om The Replacements, eller vice versa. Det är ungefär som att skriva om The Beatles utan att alls nämna The Rolling Stones, eller vice versa. Och när man kommer in på åttiotalets gitarrdrivna amerikanska alternativrock är Hüsker Dü och The Replacements den erans Beatles respektive Stones.

Det var de som tog punkrocken vidare när det som bäst behövdes.

De båda Minneapolis-banden spelade en hel del ihop och festade tillsammans, men bland musikerfolk och fans var det vanligt att man valde sida: antingen Hüskers eller ’Mats, som de kallades.

För även om grupperna delade utgångspunkt i punken hade de ringa gemensamt på ett musikaliskt och ideologiskt plan.

Hüsker Dü var hardcore-furiösa, djupt seriösa och tätt knutna till det underjordiska nätverk som de var med om att bygga upp mellan lika­sinnade i USA. Replacements spelade snabbt och högt men hade en helt annan glimt i ögat och tog, kan man säga, inte riktigt allt på blodigt allvar. Hüsker Dü månade verkligen om punkscenen och betydelsen av att stötta andra band. Replacements kunde inte ha brytt sig mindre, fullt upptagna som de var med att dricka kläderna av sig på scen och sedan lägra damer. När Hüsker Dü lämnade det mest öronbedövande larmet närmare de sig pop, jazz, psykedelia.

När Replacements låtskrivare Paul Westerberg såg röjets begränsningar lät bandet alltmer som traditionell rock’n’roll, med drag av blues, singer-song­w ritersensibilitet och rentav country. 1983–1987 gjorde båda en hel rad album som definierar ljudet av punkare som vågar mogna.

Bandens inbördes relation var komplex, lika delar omhändertagande och fylld av viss avundsjuka. Bob Mould har knappast gjort

Skivor i urval

Hüsker Dü. någon hemlighet av hur besviken han blev när det mer nybildade – i hans ögon dessutom alldeles för ansvarslösa – Replacements blev sajnade av det viktiga lokala indiebolaget Twin\Tone, som hade haft mage att nobba Hüsker Dü. Även på skiva kommenterade de varandra; Hüsker Dü skrev »First of the Last Calls« om kollegornas alkohol­intag, Replacements skrev halvt hyllande, halvt dissande »Something to Dü«; »Delivering noise/real tough boys.« Såväl Mould som Westerberg tampades med depressioner, prestationskrav och olika former av missbruk, bara att det tog sig vitt skilda uttryck.

Och att de var så tävlingsinriktade triggade dem att hela tiden försöka bräcka varandra. Sedermera sajnades både The Replacements och Hüsker Dü av Warner-koncernen. Även om det resulterade i flera starka skivor uteblev den förutspådda storsuccén. Dels skulle det dröja tills Nirvanas

»Nevermind« innan den breda publiken var redo för opolerade utbrott av dylikt slag, dels såg båda banden till att förstöra alldeles för mycket för sig själva – med destruktivitet, interna oroligheter och, speciellt i fallet ­Replacements, en allmän vägran att följa branschens spelregler.

Bland det mest omsusade i Minneapolis-­ rockens mytologi är de demos som Bob Mould och Paul Westerberg spelade in ­tillsammans.

I sin bok »See a Little Light« avfärdar dock Mould inspelningarna som »högst förglömliga«. Fast det vore kul om den inbrottstjuv som snodde tejperna från Moulds skåpbil någon dag kunde dela med sig av materialet så vi alla får en chans att avgöra om det stämmer. pierre hellqvist

text: erik augustin palm

hüsker dü

hüsker dü

bob mould

SST, 1984

Warner, 1987

Virgin, 1989

Bandets tredje studioalbum är deras kanske mest ambitiösa och inflytelserika, uppbyggt som en nihilistisk coming of age-story – där Moulds »Broken Home, Broken Heart« är särskilt personlig. Musikaliskt är denna dubbel ett kalejdoskop av punk, psykedelisk pop, jazz och frustande hardcore. Rolling Stone beskrev »Zen Arcade« som »det ­närmaste hardcore någonsin kan komma en opera … en sorts trash-’Quadrophenia’«.

För många fans var detta avslutande dubbel­album i Hüsker Dü-sagan alldeles för polerat, samtidigt som känslan av ett sammansatt band lyste med sin frånvaro. Mould och Harts konflikt hade vid inspelningen drivits till en millimeterrättvisa gällande antalet egna låtar som respektive sångare fick ha med. Kanske var det denna barnsliga vilja att överträffa varandra som bidrog till att båda här uppvisar flera av sina mest briljanta punkpoplåtar, som Moulds »Could You Be the One«.

Bob Moulds första soloalbum var med sitt akustiska och folkinfluerade sound ett djärvt steg i en ny ­r iktning som överraskade hans publik. Tonfallet var dock bekant melankoliskt (men på sina håll hoppfullt), med analytiska texter. »Wishing Well«, »See a Little Light« och »Poison Years« är fulländad singer-songwriterrock.

Zen Arcade

sonic 64

Warehouse: Songs and Stories

Workbook

»No Age är sköna killar. Jag tycker verkligen om deras musik och gillar det faktum att de har ett skivbolag, hjälper sina vänner och att de har byggt upp en egen scen i Los Angeles.«

är utan anledning. Konflikten mellan Bob Mould och Grant Hart – Hüsker Düs trummis tillika andre låtskrivare/frontman – kan sägas vara punkrockens motsvarighet till hur relationen mellan Morrissey och Johnny Marr i The Smiths såg ut innan de två begravde stridsyxan för några år sedan.

Du pratar inte med Grant Hart i dag. Har du fått veta hans reaktion på boken?

sexualitet bekräftades 1994 i en motsträvig och av HBTQ-rörelsen kritiserad intervju i Spin, där den notoriskt buttre Mould medger att han gillar killar men inte är ett »freak« bara för det. Jag läste intervjun först ett år senare, under en period då bisexualitet kändes oerhört häftigt och eftersträvansvärt, även om jag halvt besviket redan hade insett att jag var svennigt heterosexuell. Mitt starka sympatiserande med alternativ sexualitet och outsiders var dock ett faktum och Moulds atypiska, uppkäftiga kliv ut ur garderoben gjorde att mystiken tätnade kring honom. Det förtydligade att han alltid höll sig utanför ramarna, vare sig det gällde postpunk, grunge-era eller gayrörelse.

– Nej, jag har inte hört något ännu. Inga nyheter är bra nyheter, antar jag. [skratt] Många har trott att boken skulle bli en uppgörelse med honom, men när jag har tänkt tillbaka på bandet har jag insett att det faktiskt inte var särskilt många problem där att tala om.

Kanske beror det på den ljuvliga sommar­ dagen och Bob Moulds vänner som löpande stannar till utanför kaféet där vi sitter för att ge honom kramar, beundran och någon enstaka puss (vilket Mould skämtsamt avfärdar med »det är ett litet kvarter och Facebook gör det mindre«), men han lyckas för en stund förtränga att det fanns gott om problem i Hüsker Dü – och att han skriver ingående om dem i sin bok. Grovt förenklat handlar den berömda schismen med Grant Hart enligt Mould om kreativa meningsskillnader, irritation och Harts tunga drogmissbruk. 1988 splittrades bandet till slut av slitningarna – bittert och med ett juridiskt infekterat eftermäle.

Fotografierna av Mould under Hüsker Düperioden fascinerade mig. Den där blicken, full av orubblig integritet men också något sårbart, dolt, hemlighetsfullt – som jag försökte avkoda genom de självreflekterande låttexterna. Med tiden blev jag nästan fixerad vid att få veta vem han egentligen var och granskade varje Melody Maker och NME, liksom den tidiga webben, för att ta reda på det. Ryktena om Moulds homo-

Snabbspolning femton år framåt: Jag bor i San Francisco och arbetar som frilansjournalist.

Min uppskattning för Mould har bestått, men främst i form av sentimentala infall. Vid det här laget har han gått igenom sin hånade electronicamusikerfas, sin märkliga (men delvis helt logiska) manusskrivarfas i wrestlingförbundet WCW, sin extroverta bloggarfas och landat i sitt nuvarande tillstånd. När jag får veta att min gamle idol bor i samma stad som jag sätts en process i gång och vips spelar jag »If I Can’t Change Your Mind« på repeat igen.

Parallellt med mitt personliga Mould-återuppvaknande börjar hans namn som av en kosmisk slump att bubbla på bloggar och den kaliforniska indiescenen. Att den Los Angelesbaserade noisepopduon No Age dyrkar hans musik stod förvisso klart redan 2009, då de för första gången uppträdde med Mould på Bottom of the Hill i San Francisco – ett samarbete som gjorde Mould intressant för en ny generation.

Och att Ben Gibbard från Death Cab For Cutie är ett fan belystes när Mould gästade honom på

sugar

sugar

Creation, 1992

Creation, 1993

Sugars debut, som blev den kommersiella succé Hüsker Dü aldrig fick, fungerar som en poppigt tillputsad uppföljare till »Warehouse: Songs and Stories«. Med bitterljuva och ofta punkiga powerpoplåtar som »If I Can’t Change Your Mind«, »Helpless« och »Changes« röstades den fram till årets album i NME. En sann nittiotalspärla och en modern klassiker. Gavs i somras ut remastrad på 180-grams vinyl.

Sexspårs-EP som spelades in samtidigt som »Copper Blue« men vars spår inte föll i linje med debutens relativt lättlyssnade ljudbild. »Beaster« är ett collage av desperation och genomträngande mörker, som ändå är påtagligt medryckande. Innehåller den ursinniga »Tilted«, Moulds råaste popdänga.

Copper Blue

Beaster

Great American Music Hall i samma stad, tidigare i år. Moulds betydelse för Nirvana skrevs därtill i sten genom hans inhopp på Foo Fighters senaste album »Wasting Light«, skildrat i banddokumentären »Back and Forth« där Dave Grohl tillskriver Mould som medansvarig för sitt musikerskap. Det var då – just som det var dags för en kollektiv eloge efter att Mould länge försummats av många av USA:s mest inflytelserika alternativrockare – som hans efterlängtade självbiografi äntligen gavs ut. »See a Little Light: The Trail of Rage and Melody« mottogs väl av kritikerna. Sedan dess har Mould-hyllningarna stått på rad. Oftast manifesterade på logiska sätt, som till exempel The Decemberists lysande akustiska cover av »If I Can’t Change Your Mind« som del av tidningen The A.V. Clubs nätprojekt Undercover.

Men de har även tagit form av förvirrade möten mellan Moulds fortsatt subkulturella uttryck och den mainstreamvärld som han alltid haft en ambivalent relation till. The Roots och Bob Moulds krystade jamsessionvariant av samma låt på Late Night With Jimmy Fallon är ett under av obekväm musikalisk stelhet.

Sugars för tidiga uppbrott var betydligt mer odramatiskt än Hüsker Düs och planerades i hemlighet av Mould och basisten David Barbe under världsturnén som följde på deras tredje och sista album »File Under: Easy Listening«.

Bandet tog helt enkelt för mycket tid för dem.

Efter Sugar återgick Mould till soloskivorna, på gott och ont.

Efter några års sökande på delvis okända vatten (med electronicafiaskot »Modulate« från 2002 som lägstanivå), släpptes det nionde, senaste och kritikerrosade soloalbumet »Life and Times« 2009, exakt tjugo år efter »Workbook«. Åter är Mould som musiker där fansen trivs bäst med honom – som ett med sina gitarrer. Fast han har inte skrivit låtar på tre år och förutser inget nytt album förrän sent 2013.

Hur skulle du förklara att du »hittade tillbaka«?

– I slutet av nittiotalet blev jag trött på rockmusik. Då kom »Modulate« som en elektronisk överraskning för mina fans. Följt av »Body of Song«, »District Line« och »Life and Times«, så det har gradvis skett en organisk tillbakagång till det jag gör nu. Samtidigt blir Blowoff hela tiden mer framgångsrikt, så det är en dualism.

Jag har fler kanaler att uttrycka mig genom nu.

Var »Life and Times« ett försök att återkoppla till låtskrivandet på »Workbook«?

– Allt det kom ganska naturligt. Men det är första gången som jag medvetet har strävat efter att ta mig an gammalt material på ett nytt sätt.

Jag försökte verkligen att betrakta saker gen­om sonic 65

▶

>> bob mould det perspektivet. Som att: »Okej, den här milstolpen vill jag ta en titt på igen.«.

När du nämner »Modulate« gör du det med ett leende i mungipan.

– Det var en väldigt naiv skiva. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med. Det var en helt ny uppsättning verktyg att arbeta med. Men det var även första skivan som jag riktade in mig på ett gayperspektiv. När jag ser tillbaka på den tycker jag att låtskrivandet är intressant och att materialet är starkt, men jag kunde definitivt ha behövt lite hjälp med själva utförandet.

Kanske kan »Life and Times« vara ett sätt för yngre lyssnare att hitta till dina äldre skivor. Att du hyllas av ett band som No Age måste också vara en bra inkörsport till din musik.

– Ja, Dean och Randy är sköna killar. Vi har spelat varandras låtar live ihop några gånger och det har varit jättekul. Jag tycker verkligen om deras musik och gillar det faktum att de har ett skivbolag, hjälper sina vän-

»Jag har fått väldigt positiv respons på boken av alla möjliga människor; rena musikfans, personer som försöker komma till rätta med sin sexualitet, personer som försöker ta sig ur ett missbruk.« ner och att de har byggt upp en egen scen i Los Angeles.

Och erkännandet från Dave Grohl, sent omsider? Utöver att spela på Foo Fighters senaste skiva har du gästat dem live några gånger det senaste året. Hur känns det?

– Dave och jag har varit så här [visar med fingrarna omlott] i över tjugo år, men aldrig riktigt pratat förrän i fjol. Han har varit väldigt

Röster om Bob Mould

snäll mot mig och hade inte alls behövt göra allt det där.

Det är klart att han behövde.

– Tycker du att han har ett ansvar gentemot mig? Du är inte den ende som har sagt det. [skratt] I sin bok är Bob Mould lika ärlig och hård mot sig själv som mot andra, bland annat gällande

text: erik augustin palm

kristofer åström

henry rollins

dean allen spunt

1994 var Fireside vid sidan om bland andra Popsicle med på den svenska Hüsker Dü-hyllningen »There’s a Boy Who Lives on Heaven Hill«.

Var Hüsker Dü en influens för Fireside?

– De hade ju påverkat band som vi var influerade av, så indirekt var de en influens. I början av nittiotalet köpte jag »Candy Apple Grey«, vilken jag fortfarande håller högt och är min favorit-Hüsker-skiva. Att vi hamnade på hyllnings-EP:n tror jag berodde på att jag hade haft på mig en Hüsker Dü-t-shirt live.

Sedan tror jag att det var samma t-shirt som avgjorde låtvalet (»Don’t Want to Know If You Are Lonely«, av Grant Hart). Vi tolkade aldrig någon låt av Mould men vi riffade ganska mycket på Sugar-låtar på soundcheck, minns jag. Bra jävla riff.

Varför fastnade du för Moulds musik?

– I Hüsker Dü hittade man ett gränsland mellan den punk och hardcore man hade lyssnat på och den pop som man gillade. De visade att det går att spela hård musik utan att skrika halsen ur led, att melodier är til�låtna och att det är okej med en skörhet inom alternativmusiken som inte betyder att man måste skära handlederna av sig.

Hur ser du som heterosexuell gitarrman på homosexuellas roll i indievärlden?

– Rockvärlden är ju lite som ett hockeylag. Är man inte machohetero blir man utfryst.

Mycket att jobba på där. Fortfarande.

Vad har Bob Moulds musik betytt för dig?

– Jag har alltid tyckt att Bob skriver enormt bra låtar. Hans instinkter som kompositör har alltid fungerat. Det är otroligt hur konsekvent han ändå har varit i mer än trettio år. Första gången jag såg Hüsker Dü var omkring deras första liveskiva, »Land Speed Record«. Det var min helt fantastiska introduktion. Bob har en oerhört personlig utgångspunkt i sin musik och är otroligt öppen.

Det kräver mod. Att släppa ut allt så där är något äkta. Bob gör det väldigt bra.

Vad tror du att Mould har betytt för alternativ rockmusik?

– Hüsker Dü hade en djupgående påverkan på många musiker, de visade att man kunde ha melodier och poptendenser utan att bli löjlig eller kommersiell. De klarade den balansgången utmärkt och visade många andra band att det var möjligt. Själv tycker jag mycket om både »Zen Arcade« och »Metal Circus«. Jag såg många konserter på turnén för den sistnämnda och det lät extremt tungt. Jag hade ofta den svåra uppgiften att gå upp på scenen efter dem.

Det har inte varit lätt för Mould att erövra sin sexuella identitet i alternativrockvärlden.

Varför, tror du?

– Jag tror nog att det finns svårigheter med att vara homosexuell inom vilken organiserad scen som helst. Jag har lite delad syn på hur punk­ världen hanterade det. På vissa platser fanns det en stark gayidentitet hos en del band, som i ­Austin och San Francisco, men på andra ställen var det extremt intolerant. Där jag kommer ifrån, Washington DC, brydde sig ingen om vad andra var så länge man inte skadade varandra. Den alternativa musikscenen är helt klart mer accepterande än andra typer av musik.

Hur började kontakten mellan No Age och Bob Mould?

– Vi träffade Bob på en festival i Barcelona och berättade att vi skulle spela på Bottom of the Hill i San Francisco. Han sa att han gärna kom förbi. Sedan bjöd Flaming Lips in oss när de curerade ATP i New York 2009. De ville att vi skulle göra något mer än bara en vanlig livekonsert, så vi föreslog att vi kunde tolka Hüsker Dü-låtar tillsammans med Bob. Vad tycker du utmärker Mould som ­musiker?

– Han är en så extremt produktiv låtskrivare, där det handlar mer om känsla än stil – trots att han samtidigt är en så skicklig gitarrist. Han är unik. En sann punkare som inte gör saker för att de ska passa in. Han ifrågasätter allt.

I sin bok skriver Mould om att vara gay på en heteronormativ punk- och rockscen.

Har det skett någon förbättring där?

– Jag tycker fortfarande att indierocken är för straight, men på de undergroundställen som vi rör oss på här i LA – som The Smell – är det mycket mer accepterande. Det är en annan värld.

Planerar ni händelsevis ett projekt ihop med Mould?

– Vi har pratat om det, men jag är inte säker på om jag kan berätta exakt vad det rör sig om ännu. Du kommer nog att märka det.

Singer-songwriter, Fireside-sångare

sonic 66

Hardcorelegendar och mångsysslare

Trummis och sångare i No Age

Boken är extremt självutlämnande. Hade du kunnat skriva den för tio år sedan?

– Faktum är att jag blev tillfrågad för tio år sedan och vid den tidpunkten kändes det inte lockande. Men saker förändras, livet förändras.

Nu känns det ganska bra att ha min story där ute, så att andra människor kan ta del av den.

Jag har fått väldigt positiv respons av alla möjliga människor; rena musikfans, personer som försöker komma till rätta med sin sexualitet, personer som försöker ta sig ur ett missbruk. Jag gillade att berätta vad jag ser som en ganska enkel story, men som kanske verkar komplicerad för andra. »See a Little Light« undviker sensationella rock­biografiklichéer, för att Moulds liv med några (förvisso väldigt centrala) undantag inte är präglat av dem. Men utöver den detaljerade kronologiseringen av hans musikaliska bana fläker den upp alla själsliga och fysiska ärr som livet har gett honom. Från uppväxtskildringens norénska övertoner – med en dysfunktionell familj i den lilla staden Malone i New York, där en alkoholiserad och nedtryckande pappa var hotet – till Moulds eget alkohol- och drogmiss-

Bob Mould med Blowoff-kollegan Richard Morel.

bruk, hans komplicerade förhållande till sin homosexualitet, djupdykningar i preferenser (militärporr, någon?), hans oförmögenhet att hantera sina vänskaps- och kärleksrelationer på ett respektfullt sätt, liksom svårigheter kring tvångstankar och andra destruktiva mönster. Ändå känns det sällan tungrott eller för privat.

Vad var det svåraste med att skriva boken, utöver tiden det tog?

– Att rannsaka mig själv och se mitt ansvar i det som jag har gjort. Om jag hade skrivit den för tio år sedan skulle jag haft ett väldigt annorlunda perspektiv. Mycket var ännu oupp­ klarat och jag accepterade inte mitt ansvar lika mycket då. Men under de tre år som det tog att skriva boken och i takt med att den processen blev mer och mer komplicerad kände jag att jag var tvungen att ta på mig de här sakerna. Sedan har jag försökt vara rätt-

foto: jeff smith

sin tendens att låsa fast sig i negativt självuppfyllande profetior. Det är fortfarande ett problem.

– Men kanske har jag lärt mig att se hur mycket magiskt tänkande som man faktiskt kan tillskriva precis vilken situation som helst. Om man som jag ständigt letar efter den djupare meningen i allt som sker är det nog lätt att man börjar lägga in betydelser som inte finns där.

vis mot folk och inte berätta galna historier för att framställa vissa personer i dålig dager.

Det överanalytiska tycks ligga i Bob Moulds DNA, oavsett hur självförverkligad han än blir som människa och artist. I dag verkar han ha hittat till kärnan på båda planen. Under vårt samtal börjar alarmet på hans Iphone plötsligt att ringa. Det är tydligen dags för mig att tacka för intervjun och för Mould att springa till gymmet, innan kvällen med Blowoff och Dore Alley tar vid. Ännu en förbipasserande beundrare tar en bild av oss. Sedan plockar min gamle idol upp väskan och försvinner in i Castros vimmel av björnar som går hand i hand. Förmodligen kommer han aldrig att göra en till »Copper Blue«. Men han är en lycklig man. ■ bob moulds självbiografi »see a little light« recenseras på boksidorna i detta nummer.

sonic 67