konserter
Johanna och Klara Söderberg på Great American Music Hall i San Francisco.
Gyllene harmonier Erik Augustin Palm upplever First Aid Kit på plats i San Francisco och har svårt att inte börja tänka på The Summer of Love. foto: erik augustin palm
first aid kit
Great American Music Hall, San Francisco, 26 maj San Francisco älskar First Aid Kit – och kärleken är besvarad. Det var uppenbart redan när jag såg systrarna Söderberg spela på festivalen Hardly Strictly Bluegrass i höstas. Som reinkarnationer av kaliforniska singer-songwriterprinsessor från The Summer of Love lät de tonerna från »The Lion’s Roar« eka genom Golden Gate Parks väldiga grenverk. Gråhåriga hippies som för att få en dos folkmusik tagit sig in till det nya teknik-San Francisco från sina oaser norr om The Bay fick nostalgiska ögon. Euforin över situationen var
the dream syndicate Nalen, Stockholm, 2 maj
Skocken som är på plats på ett halvfullt Nalen liknar en återträff för klientelet som brukade hänga på stockholmsklubben Ritz i början och mitten av åttiotalet. Det var där och då under några år som The Dream Syndicate, och det de representerade, betydde som mest. LA-bandet höll rockmusikens fort när få generationskollegor tordes och de gamla legendarerna hade kört vilse. Det här var strax innan amerikanska postpunkkollegor som Sonic Youth, Dinosaur Jr och Pixies vred gitarrerna i en skevare och hårdare riktning, strax innan alternativrock blev ett begrepp och alltmer urvattnat marknadsföringsknep. Det var ofta en ganska tröstlös kamp, som slutade i leda och uppgivenhet. Men som nu, efter tjugofem sonic 86
tydlig hos Klara och Johanna uppe på scenen. Och unga ekohipsters på gräsmattan bredvid mig idealiserade den svenska duon ljudligt mellan cannabisblossen. När de nu återvänder till The City By the Bay och dess kanske vackraste konsertlokal Great American Music Hall låter de med sitt nya album »Stay Gold« mer amerikanska än någonsin – och deras guldfärgade klänningar med sjuttiotalsanstrykning förstärker länken till det västkustarv som de romantiserar i sitt artistskap. Nya låten »Shattered & Hollow« inleder konserten, där Klaras ensamma stämma utropar »I’d rather be broken than empty«, innan Johanna följer med henne i ljuvt snirk-
års vila, är tydligt förlöst. Att inget längre står på spel för Steve Wynn och kompani skulle kunna leda till intetsägande trivsellunk men förvandlas i stället till en gnistrande parad av åttiotalets bästa rocklåtar som lite för få har fått höra. Ett välförtjänt ärevarv som varken medlemmarna själva eller deras fans någonsin trodde sig få uppleva. Det är inte precis den mest omskrivna eller inkomstbringande återföreningen, inget som kastar nytt ljus över bandets gärning, men det är definitivt en av de mest inspirerade – och inspirerande. Synd bara att så få individer under fyrtio är på plats, för i laddade versioner av elektrifierade dramer som »Halloween«, »Merrittville« och »Forest for the Trees« finns egentligen allt det som bruka få folk att vilja starta egna band. pierre hellqvist
lig stämsång. »Stay Gold« är ett mer introspektivt album än de tidigare, även om First Aid Kit framför nya låtar som »Waitress Song«, »Cedar Lane« och singeln »My Silver Lining« med en utåtriktad entusiasm så kraftfull att man ibland glömmer texternas mörker. Pedal steel-esset Melvin Duffy ger dessutom en extra dimension av americanavärme. Tillsammans med trummisen Niclas Lundström utgör de en oerhört tajt folkcountrykvartett. Systrarna varvar ett lugnt allvar, där de bland annat spelar »Ghost Town« utan förstärkning längts fram på scenen, med uppsluppna anekdoter från sin San Francisco-vistelse. Kvällen innan konserten har de tydli-
nine inch nails
Hovet, Stockholm, 10 maj Varför gör Trent Reznor det här igen? Det är första tanken under Nine Inch Nails första konsert i Sverige på fem år. Varför återupplivar han redan nu sitt gamla band efter att de senaste åren varit framgångsrikt kreativ som filmmusikskapare och dessutom fått en omstart med nya projektet How To Destroy Angels? Och framför allt, varför vill en experimentglad och framåtsträvande ljudkonstnär i dag stå och gitarrocka som om det vore 1997? Intresset för att redan nu se NIN är dessutom måttligt, Hovet är långt ifrån halvfullt. Svaret kommer en bit in, när Reznor och bandet fått ur sig de första attackerna. För hur mycket han än sitter och vackert pular i studion går det aldrig att skapa den helhet för sinnena som en NIN-konsert är.
gen sjungit karaoke i Chinatown, bland annat Spice Girls-hiten »Wannabe« – som de ger prov på sin tolkning av, till publikens förtjusning. Detta efter att ha gjort en mjuk men vemodig version av Dylans »One More Cup of Coffee«. De bryr sig om sin singer-songwriterhistoria, och de talar passionerat om sin kärlek till country. Mot slutet av konserten charmar de om möjligt publiken ännu mer, med en mäktig adaption av Simon & Garfunkels »America«, för att sedan avsluta med megahiten »Emmylou« där de slutar spela halvvägs in för att låta publiken sjunga låten i mål. En fantastiskt fin stund. erik augustin palm
Till en början går allt i svartvitt. När en ljuskille i »Piggy« riktar en strålkastare på nära håll mot Reznor krymper scenrummet. I »The Wretched«, från NIN:s oöverträffade mästerverk »The Fragile«, gör det gröna ljuset att gitarristen Robin Finck ser ut att vara på väg ner från ett rymdskepp. Ljusriggen kränger och krymper utrymmet, under »Closer« sänks en vägg av ljusskärmar effektivt ner mellan trummisen Ilan Rubin och de övriga. Där andra storband använder sig av fula grafiska symboler på skärmarna uttnyttjar NIN den visuella möjligheten. Väggen åker ner och upp igen under »Eraser« och visar allt från fåglar till krälande maskar. Det är på alla sätt lysande rockmusik. Jag hade glömt hur vackert det är att gå på en konsert med Nine Inch Nails. anders dahlbom