TEMA JAG JAG JAG
Att arbeta
TEMA JAG JAG JAG
i jagform Vilken roll har jaget fått i skapandeprocessen under selfie-eran? Tidskriften RUM pratade identitet och form med en produktdesigner, en illustratör och en skulptör. Text Erik Augustin Palm
84 RUM 1/15
RUM 1/15 85
TEMA JAG JAG JAG
Jangir Maddadi med produkterna Droid och Swarm.
TEMA JAG JAG JAG
Hur förhåller ni er till ”jaget” och era identiteter i era formuttryck?
GRÄNSEN MELLAN DESIGN och
konst kan vara tunn rent estetiskt, inte sällan är den obefintlig. Men i sina syften är de två uttrycksformerna fundamentalt olika. Konsten tjänar först och främst konstnären som en kanal för dennes personliga perspektiv. Först därefter tjänar den betraktaren, eller användaren. Design är i sin natur primärt till för en brukare, vare sig det rör design som säljs eller inte. Till skillnad från konst är den inte huvudsakligen ett sätt att uttrycka egna känslor och tankar. Därmed inte sagt att den inte kan innefatta sådana – tvärtom är god design ofta väldigt personlig. Men det är viktigt att göra denna distinktion när man talar om design och konst inför 2015, då konst har kommersialiserats in absurdum och selfie-eran inte ser ut att gå mot ett slut utan istället förlängas långt in i horisonten. Vi lever i ett klimat av extrem jagfixering, samtidigt som nutida konstgiganter som Jeff Koons och Takashi Murakami har blivit ledstjärnor för ett synsätt på konst som handelsvaror – utan samma sorts självreflektion som exempelvis Andy Warhol hade. Så vad innebär det på ett identitetsmässigt plan att etablera sig som formgivare i en sådan kontext, vare sig denna form har sin grund i design eller konst? Vilken roll spelar identiteten i skapandet? För att få en bild av detta pratade vi med tre kreatörer som skiljer sig åt avsevärt både vad gäller formspråk såväl som infallsvinkel och ideologi. Jangir Maddadi (född 1979) från Kalmar är en produkt- och möbeldesigner som har blivit ett världsfenomen. Han har mottagit pris av kungen och hans bänkkollektion Union Bench har köpts både av familjen Kennedy och Columbia Pictures – som använde bänken till rekvisita i filmen Men In Black 3. Jangir poserar ofta på sina produktbilder, ibland i sin bara överkropp. Ett personligt men polerat och genomkommersiellt tänk går som röd tråd, och Jangir Maddadis ego är i högsta grad synligt. Raka motsatsen är skulptören Olle Norås (född 1982) från Falun, vars karga hypnotiska form är ointresserad av att flirta med betraktaren. Efter tiden som Järn & Stål-student på HDK Steneby har Olle Norås bland annat varit assistent åt superhyllade animatören Nathalie Djurberg i New York via ett stipendium från Sveriges bildkonstnärsfond och haft egna utställningar som varit starka nog för att i höstas få ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Pratar man tillgänglighetsgrad hamnar illustratören Stina Löfgren (född 1980) någonstans mellan dessa två. Efter sin MFA-examen från Konstfack 2011 har hon haft en massivt framgångsrik frilanstillvaro och tecknat för både internationella jättar som The New York Times, Bloomberg News och MTV, liksom för tunga namn här hemma som Bonniers Konsthall, Magasinet Arena och Bang. Därtill har hon varit med i utvecklingen av ett flertal produkter och möbler. Vi möter tre kreatörer som har nått framgång på olika sätt och som även har olika perspektiv på jagets roll i designprocessen. 86 RUM 1/15
Jangir Maddadi:
Stina Löfgren:
– Det är viktigt för mig att mina värderingar förmedlas och förkroppsligas genom de produkter jag skapar. Genom mina produkter förmedlar jag min personlighet, min världsbild och hur mina produktidéer kan konkretiseras och materialiseras. Jag förhåller mig till mitt ego på ett reflekterande sätt genom att ständigt kritiskt granska mig själv och hur jag ser på designens betydelse i de kontexter jag skapar för. Dessa reflektioner är viktiga för att undvika att vara alltför begränsande och statisk. Mitt “ego” som designer blir väldigt påtaglig i marknadsföringen, där jag som tradition poserar med mina produkter.
– Den personliga framgången och vilka vägar man ska gå för att nå dit är väldigt framträdande inom formvärlden liksom i resten av samhället. Sen kanske personkulten är större hos oss. Geniförklaringarna haglar tätare. Jag hoppas att det här är i förändring, inte minst på utbildningsnivå. Att delvis gå från ett individcentrerat perspektiv till att titta mer på kollektiva arbetsprocesser. Det känns sunt att sikta på en arbetsprocess som kommer vidare med hjälp av nyfikenhet och dialog snarare än ångest och slutenhet. Inom illustration, men kanske också form i stort, presenteras framgångsreceptet som en lätt igenkännbar stil. Denna blir varan man säljer, ens signum. Och en trygghet för beställaren. Ofta känns detta som något som gagnar vare sig beställare eller utförare. Bättre förtroende för en formgivare ger större chans att få ett bra och intressant resultat, än om processen blir snöpt på grund av tvivel.
Stina Löfgren:
” Hittills har jag inte skapat något som inte utgår ifrån mig själv eller mitt ego.” Jangir Maddadi
Hur ser ni allmänt på jagets och egots roll inom form- och konstvärlden i dag?
– Förhållandet mellan mig och det jag gör är att jag försöker skapa rum där jag känner att jag kan andas, där formen på något sätt återspeglar den idé jag haft. På det sättet är relationen mellan mitt jag och mitt arbete väldigt tight. Även i rätt styrda uppdrag känner jag ofta att jag kan få till lösningar som jag känner mig hemma i. Det är lite som att inreda en plats där måtten är bestämda men där jag kan styra allt annat. Mitt arbete går ut på att sammanföra ett projekts idé med mitt jag. Så som min utbildning och mitt yrke hittills sett ut är jag fostrad till att mestadels arbeta ensam och efter eget huvud. Att arbeta med andra blir som att flytta ihop och samsas om pynt, krukväxter och möbler. Det kräver kompromisser och att släppa kontroll, men också lyxen med att upptäcka något nytt och bli överraskad. Att jag ska kunna växa i mitt skapande kräver samspel och diskussion med andra. Olle Norås:
– Ofta vill jag helst lösa upp min person i skapandet. Däremot är ofta spår av min kropp närvarande i verken eftersom jag jobbar direkt och fysiskt. Men det är snarare spår av en kropp än min kropp. Fast sen finns ju ändå hela mitt inre inbakat i verken oavsett om jag vill eller inte, det är därför det är så läskigt att visa upp dem.
Olle Norås:
– Det finns såklart konstnärskap som kretsar kring frågan om egot där konstnärens person får gestalta något, som exempelvis temat egofixering. Men i övrigt får egot ofta för stor plats. Det är tröttsamt. Detta är ej att förväxla med personliga erfarenheter. Mycket konst som är viktig handlar om erfarenheter kopplade till bakgrund och identitet. Tillexempel Anders Sunnas konst som behandlar både historiska och nutida övergrepp och förtryck. Jangir Maddadi:
– Idag köper man inte bara en produkt utan köper också en del av en designers identitet och markerar vad man vill identifiera sig med. Med andra ord handlar det om att positionera sig i designens mångfacetterade värld. Det här är också ett identitetsskapande för konsumenten. Faran är dock att konsumenten glömmer bort produktens huvudfunktion och prioriterar varumärket. Det kan vara en stol som inte uppfyller den ergonomiska aspekten eller det kan vara en lampa som har en vacker form men inte uppfyller sin huvudfunktion. För mig har helheten en centralplats i mitt skapande. RUM 1/15 87
” När det kommer till att framföra många budskap kan det vara bäst att lämna sitt uppblåsta ego långt utanför.”
TEMA JAG JAG JAG
TEMA JAG JAG JAG
Olle Norås
Tror ni att skapande utan relation till kreatörens identitet kan resultera i något bra? Är den typen av skapande ens möjligt? Olle Norås:
– Kreatören har alltid en relation till sig själv. Att sätta sig utanför sitt eget perspektiv är också att förhålla sig till sig själv och sina erfarenheter. Därifrån går det att sträva mot att skapa relation och insikt i något annat. När det kommer till att framföra många budskap kan det vara bäst att lämna sitt uppblåsta ego långt utanför.
”Civilization” (2013) av Stina Löfgren är en serie träsnitt med screentryck. Motiven kretsar kring känslor av civilisationskritik.
Jangir Maddadi: ”Någon famlar fortfarande i mörkret utanför sitt hus”, skulptur i stål av Olle Norås. Foto Petter Cohen
Hur viktigt tycker ni det är att man är trogen sig själv och sina ideal i sitt skapande? Och hur skiljer sig detta åt för er? Olle Norås:
– Det är alltid absolut nödvändigt att vara trogen sina etiska ideal. Annars är det lika bra att lägga ner. Men rent kreativa ideal kan nog vara lika viktiga att vara trogen som att frångå, vi är ändå bara människor. Ideal i den meningen skulle väl vara att likna vid manifest, något att förhålla sig till en stund för att sen överge. Det är nog hälsosamt att byta riktning. Så länge en inte tummar på sina etiska ställningstaganden. Jangir Maddadi:
– För mig är det väsentligt att mina produkter reflekterar mina värderingar och föreställningar om designens funktion och budskap i samhället. Det är nämligen det som skiljer oss designer emellan. Jag vill inte vara en i mängden, jag eftersträvar att särskilja mig genom att vara unik med mitt skapande och min marknadsföring. – Det är en form av identitetsskapande som kreatör. Samtidigt är det viktigt att komma 88 RUM 1/15
ihåg att ens identitet alltid sker i dialektik med designvärldens definitioner och krav. Hittills har jag inte skapat något som inte utgår ifrån mig själv eller mitt ego. Det är ett ständigt samspel mellan mig, mina idéer och hur omvärlden mottar mina produkter. Stina Löfgren:
– Som formgivare har man en uppsättning verktyg som har blivit ens språk för att uttrycka sig – i linjer och material istället för ord. Antingen jobbar man med de verktyg som man har för att uttrycka sig eller så utökar man verktygslådan om de visar sig otillräckliga. – Överlag tror jag det är bra att vara otrogen sina ideal för att nå nya lösningar. Formgivning handlar till stor del om att utforska, för om utforskandet inte är inbäddat i ens praktik jobbar man istället med hantverk, vilket inte behöver vara av ondo, men det är två rätt olika saker.
– Jag har inte funnit mig i den situationen än och tror att det beror på kontexten. Men det finns säkert tillfällen där designerns identitet underordnar sig omgivningens krav och målsättningar. Flexibilitet är en viktig egenskap hos formgivare där han/hon kan kombinera sin personliga prägel med omgivningens önskemål och tankeriktningar. Stina Löfgren:
– Ja, kan skapande ske utan relation till kreatörens identitet? Så länge en penna sätts i någons hand så gör den handen ett avtryck. Det skulle vara om pennan styrs av någon annan kraft. En robot, vinden, vågor på vattnet. Men då hade ju idén tillskrivits en person. Anonym form finns i och för sig överallt: på stadens väggar, i gatumode och i naturen. Ibland slår formgivare ihop sig i grupperingar där deltagarna är anonyma, för att motverka personkult. Men då blir gruppnamnet deras varumärk, så det är svårt att komma runt detta. Men alla försök uppmuntras.
RUM 1/15 89