HELLRE KONSTNÄR
än Girls-skådis Jemima Kirke, ett av stjärnskotten från tv-succén Girls, hade hellre blivit känd för sitt konstnärskap än sin skådespelarinsats. Att det gav henne förtur in i konstvärlden är ett faktum, vilket hon länge hade svårt att hantera. Vi har träffat henne på vernissage i San Francisco. Text Erik Augustin Palm.
Jemima Kirke är mest känd för sin skådespelarinsats i tv-serien Girls men ägnar sig även åt måleri. Själv beskriver hon sig som en konstnär som utforskar existentiella frågor. Foto Kristina Loggia.
DET ÄR FREDAG KVÄLL och utanför kreddiga San Francisco-galleriet Fouladi Projects har en blandning av den nordkaliforniska metropolens intelligentia och hipsters samlats. Det är fullt inne i lokalen och folk köar tålmodigt för att få komma in på kvällens vernissage: utställningen Platforms, av Jemima Kirke. Den förstnämnda gruppen är här av ett genuint intresse inför verken som presenteras på utställningen. Den andra är här på grund av hennes mer välkända yrke som skådespelare, specifikt i rollen som krångliga bohemen Jessa Johansson i superhyllade tv-serien Girls. Men det här är 28-åriga Jemima Kirkes första soloutställning och hon tar sig därför halvt försiktigt runt i folkmassan. Många vill ta en bild ihop med henne, andra ber henne att berätta om sin konst. Lyckligtvis är perspektivet och tonen i porträttmålningarna i olja och akvarell väldigt likt det innehåll som förmedlas i Girls, där skaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham exponerar svagheterna, sårbarheten och det allmänmänskliga hos en grupp unga New York-tjejer. Därför tycks både den äldre konstpubliken och de yngre tv-serienördarna på
galleriet Fouladi Projects omfamna hennes konst med samma lätthet. Det är porträtt som skildrar nära och kära, men även självporträtt. Alla målningarna är melankoliska och reflekterande. Känslan påminner om hennes karaktär i Girls, som delvis är baserad på henne själv. Brittisk-amerikanska Jemima Kirke växte upp med Lena Dunham i New York, de har känt varandra sedan skoltiden, men hon blev skådespelare av en slump. Hon hade en konstexamen sedan tidigare och planerade att ge sin in på den banan. Plötsligt blev hon erbjuden att vara med i Dunhams filmdebut Tiny Furniture, som hade premiär 2010. Där spelade hon en kvinna snarlik hennes roll i Girls. Att insatsen som skådespelare gjorde henne till ett fenomen – istället för hennes konst – hade hon länge svårt att hantera. Detta spår inleder jag min intervju med, när jag rycker henne åt sidan för en stund under utställningen. Hon förklarar att namnet Platforms innebär en förlikning med kändisskapet. – Det är ett roligt sätt att leka med orden på, Girls blev ju ett slags plattform för mig. Först ville jag inte acceptera att jag kunde använda mig av Girls för att få ut mina verk, men till slut blev jag tvungen, även om just det var min största rädsla när jag tog rollen. Jag frågade mig själv om det här verkligen är en bra idé, jag hade ju redan en riktning. Men jag gjorde det ändå, med stor tveksamhet. Och jag var länge sur på mig själv på konstvärlden
» 55
Att ge sig in i konstbranschen som känd skådespelare bjuder självklart in till skepticism, men Jemima Kirkes målningar har hyllats av många inom konstvärlden. Däribland Paul J. Karlstrom från Smithsonian Archives of American Art, som har skrivit en essä om hur hon faller in i samma estetiska tradition som porträttmålaren Alice Neel (1900–1984) och den uttrycksfulla konstnären Francesco Clemente (född 1952). Paul J. Karlstrom skriver även att hennes verk inte behandlar idéer om konst, utan snarare idéer om människors individualitet och relationer: ”Empati är det utmärkande draget i Kirkes konstnärskap, och då en typ av empati som ger porträtten både värdighet och livskraft. De existerar på djupet mer än som dekorativa objekt”. Och även om det var hennes kändisskap som bidrog till utställningen på galleri Fouladi Projects, så understryker ägaren Alexandra Holly Fouladi att Jemima Kirkes begåvning var det som slutgiltigt avgjorde valet. – Jag älskar Jemimas konst på flera nivåer. Kvaliteten i hennes måleriteknik är uppenbar, och hon fångar en typ av kvinnlig56
konstvärlden
”Konceptet bakom vår tv-serie bygger på livets mellanrum och det nästan banala. Och jag antar att det är i det gränslandet som både liv och konst ligger.”
Ovan: Girls är en serie om fyra tjejers vardag, fylld med kärlek, sex och vänskap. Från vänster: producenten, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham, Jemima Kirke, Zosia Mamet och Allison Williams. Foto HBO/C More. Jemima Kirke i sin roll som Jessa Johansson – en bohemisk karaktär som ständigt tampas med sina inre demoner. Foto HBO/C More.
Jemima Kirke porträtterar ofta människor i sin omgivning, i det här fallet dottern Rafaella. Titel: Rafa (2014). Foto Jemima Kirke.
grund av det valet, säger Jemima Kirke. Men utställningsnamnet har fler dimensioner. Alla hennes målningar skapades på en plattform, bokstavligen. – Tidigare brukade jag alltid måla människor sittandes mitt emot mig, men då möter de dig inte på ögonnivån, eftersom jag står upp. Så jag byggde en plattform så att våra blickar kunde mötas. Sedan berättar hon att det finns ännu en dimension i det hela, som har att göra med människan hon porträtterar. Att bli avbildad ger på sätt och vis även modellerna en plattform att kommunicera de känslor de bär på. Jemima Kirke tog konstexamen från Rhode Island School of Design för sex år sedan, varefter hon hamnade i ett kreativt dödläge under en period. Verkligheten blev för svår att möta efter livet på konstskola. – När man går på konstskola ingår man i ett väldigt isolerat sammanhang och allt man behöver göra är att fokusera på konsten. Som student inser man inte hur svårt det är att applicera det man har lärt sig i skolan på sitt jobb som konstnär. Det finns ju en miljon andra saker som man måste göra i livet, konstaterar hon och berättar att hon kände sig så överväldigad att hon slutade att måla. Istället gick hon till sin ateljé och såg på film. – Men en dag blev även det för mycket för mig, känslan av att vara så sjukt passiv. Som en motreaktion blev jag inspirerad att börja skapa konst igen.
het som i sin skönhet varken är perfekt eller insmickrande. Sin specifika stil hittade Jemima Kirke fram till när hon återfann sin kreativitet efter sin examen. Då målade hon på tidningspapper, den tomma duken skrämde henne. – Det kändes för djärvt och officiellt, och för hängivet. Så jag målade på tidningspapper, expressiva och psykologiska målningar. Jag tyckte om att arbeta så men när jag beslutade mig för att göra konst igen ville jag inte gå tillbaka till det. Så det blev måleri, på riktigt. Jag började måla det jag såg, istället för vad jag trodde att jag förväntades att se, säger hon. Kvinnorna på galleri Fouladis Projects väggar tittar på betraktaren med en sorts ensamhet, som är sprungen ur ett sätt att se på livet som Jemima Kirke slogs av efter att hon fick sina två barn. – Sedan jag har blivit mamma så har jag blivit existentialist. När jag tittar på mina barn tänker jag ofta på att de kommer att få uppleva mycket smärta och svårmod i livet och att jag inte kommer att kunna förhindra det. Den insikten har gjort mig arg. Under åren har jag tagit till olika hjälpmedel för att klara av den känslan, där porträttet av min dotter Rafaella är ett av de senaste. Men det var inte en slags terapi, säger hon och förklarar vad hon menar: – Den målningen uttrycker snarare idén om att min dotter är helt separerad från mig som människa. Hon är sin egen person. Jag vet inte vem hon kommer att bli. Visst kan jag påverka det, men bara till en viss del. Resten formas av hennes upplevelser i livet. Jag frågar en av hipstertjejerna på utställningen vad målningarna får henne att känna, och hon svarar ”ett avstånd” – något som Jemima Kirke har förståelse för när jag berättar om den reaktionen. – Jag kan förstå det, men jag försöker aldrig konstruera en känsla av utanförskap, ensamhet eller en sorgsenhet. Jag vill bara hitta kärnan i den stund och den känsla som infinner sig under tiden jag målar av en person. Att hon jämförs med Alice Neel, liksom med Lucian Freud, har hon inga problem med. – Jag tycker att Lucian Freuds teknik och färger är fantastiska. Men jag kopierar ingen, inte ens Alice Neel, fast visst har hon inspirerat mig, bland annat till att inte lägga för stor vikt vid att återge specifika proportioner eller exakta färger och ljus i det jag målar av. Men Neel är bara en del av pusslet. Att kombinera det hektiska livet som mamma med livet som skådespelare och 58
konstvärlden
Elaine on bed (2014). Foto Jemima Kirke. Lena F (2014). Foto Jemima Kirke.
konstnär verkade först skrämmande. Men simultanförmågan hos bästa vännen och kollegan Lena Dunham, som både producerar, skriver manus och spelar huvudrollen i Girls, fick henne att utmana den rädslan. Och det är hon väldigt tacksam för i dag. – Lena spelade helt klart en roll i det valet. När galleriet Fouladi Projects tog kontakt med mig och sa att de ville ställa ut min konst, skrek en röst inom mig att jag inte hade tid. Men sen övertygade jag mig själv om att jag var skyldig mig själv att ta chansen. Och det var väldigt befriande, säger hon och tillägger att det ledde till att stressen minskade. Istället för att tänka på den långa ”attgöra-listan” så var det bara en sak som hon var inriktad på: att måla.
”Sedan jag har blivit mamma så har jag blivit existentialist.” Sarabeth (2014). Foto Jemima Kirke.
Kopplingen mellan vardagsliv och konst är stark hos Jemima Kirke. Hon har låtit sig fotograferas halvnaken när hon var gravid med sitt andra barn, vilket publicerades i Vice Magazine, och nyligen i en intim bildserie av en vanlig dag hemma i Brooklyn, för New York Magazine. – Jag tänker på den kopplingen ganska ofta och målar vad man skulle kunna kalla det alldagliga. Lena Dunham gör samma sak i sitt arbete. Konceptet bakom vår tvserie bygger på livets mellanrum och det nästan banala. Och jag antar att det är i det gränslandet som både liv och konst ligger. Det är allt som jag känner till, och det jag äger. Det är min egen upplevelse.
Jemima Kirke
Född: London.
Bor: Brooklyn, New York. Ålder: 28 år. Familj: Gift med advokaten Michael Mosberg, tillsammans har de barnen Rafaella och Memphis. Jemimas mamma är den kända klädikonen Lorraine Kirke, som bland annat skötte en del av garderoben till tv-serien Sex and the City. Hennes pappa var tidigare trummis i 70-talsrockbanden Bad Company. Hon har två systrar, varav en är sångerskan Domino Kirke. Bakgrund: Konstexamen från Rhode Island School of Design, 2008. Debuterade som skådespelare i Lena Dunhams debutfilm Tiny Furniture, 2010.
Karaktären Jessa Johansson är omtyckt av sina vänner men ställer ofta till problem för både sig själv och människor i sin omgivning. Foto HBO/C More. 60
konstvärlden
Sasha (2014). Foto Jemima Kirke.