Jeremy Fish
JEREMY FISH: MED STADEN SOM UTGÅNGSPUNKT OCH KANVAS
Få levande konstnärer är så synonyma med sin stad som Jeremy Fish är med sitt San Francisco. I två decennier har illustratören och den forne skateboardåkaren vandrat över kullarna och låtit stadsbilden bli en allt större del av sina verk - och vice versa. Erik Augustin Palm träffade Fish i det gemensamma hemmakvarteret North Beach, för att prata om länken mellan hans konst och en stad i förändring. Av Erik Augustin Palm.
62
konstvärlden
»
foto jayde fish.
NÄR JAG HÖSTEN 2005 för första gången besökte San Francisco, bodde jag inledningsvis en vecka i det klassiska beatpoetkvarteret North Beach. I detta visuellt slående område - där Chinatown och Little Italy möts, där litterära ikoner som Allen Ginsberg och Jack Kerouac flanerade runt på 50-talet, och där idylliska viktorianska hus och USA:s största vänsterbokhandel City Lights än idag ligger intill den nattliga dekadensens neonfasader - beslutade jag mig för att en dag leva. Redan året därpå blev det verklighet, och därefter har jag bott i området i omgångar - senast mellan 2011 fram till i höstas, då jag övergav The City by the Bay för att flytta söderut till dess antagonist och storebror Los Angeles. San Francisco är en liten storstad med sina 850 000 invånare, men som ändå rymmer runt 100 distinkta områden - alla med sina lokalprofiler. North Beach kryllar av dessa, och jag förstod snabbt att en viss skäggig ung man i beige- och brunfärgade kläder med hiphop-anstruken passform, låg bakom flera skyltar, affischer, logotyper och träsnitt som utsmyckar exteriörer och interiörer i området. Ofta psykedeliska verk med påtaglig lokalpatriotism, där lika gulliga som hotfulla djurillustrationer kombineras med kända San Francisco-byggnader som Coit Tower på toppen av North Beach, och Transamerica Pyramid några minuter bort. Jag fick veta att mannen med skägget heter Jeremy Fish. Sedan dess har denne forne skateboardentusiast
Jeremy Fish klär sig nästa uteslutande i egendesignade skjortor och byxor, skräddarsydda av North Beachskräddaren Al Ribaya från Al's Attire.
konstvärlden
63
Jeremy Fish
öppnar i november ska göra 100 verk om saker som varje San Francisco-bo bör älska med sin stad. Stadshuset, som ofta förbises i målningar av staden, står i fokus. I sitt förslag till konstnärsnämnden tog Fish avstamp i stadens snabba transformering, och vill med de 100 konstverken ge den nyinflyttade IT-befolkningen en tankeställare. – Inte sedan guldruschen har så mycket folk flyttat hit som inte bryr sig om staden, och som inte har någon koppling till musiken, konsten eller andra kulturella uttryck och livsstilar som är del av San Franciscos identitet och arv. Jag klandrar inte de människor som har kommit hit för att skaffa IT-karriärer, det är inget fel med det. Men jag föddes i New York och flyttade på 90-talet hit dels för att jag inte ville bo i en stad där så många människor inte bryr sig om sin närmiljö. Och tyvärr har vi nu i viss mån hamnat där här. Kontskola anledning till flytt Jeremy Fish anlände till The City by the Bay 1994, efter att ha antagits till vad som då fortfarande var den amerikanska västkustens mest prestigefulla konstskola, The San Francisco Art Institute – som ligger på gränsen mellan North Beach och Russian Hill, fem minuter från det viktorianska hus där han idag hyr en lägenhet med sin fru, och även har sin ateljé. Under de efterföljande två decennierna har han kultiverat fram en internationell karriär, med över 20 utställningar i Europa (där den senaste precis avslutades i Milano); samarbeten med en mängd märken - från jättar som Nike och Absolut Vodka, till lokala hjältar som Al’s Attire; »
r
pl
ay g
ro
u
n
d
.
Moc Toe-skor designade av Jeremy Fish och Al's Attire, för märket Upper Playground. fo to
u
foto jayde fish.
Arbetsbordet i hemmastudion.
och hans verk kontinuerligt dykt upp i min San Francisco-tillvaro, parallellt med en drastisk förändring av staden som vi båda knutit ett sådant starkt band till. Silicon Valley och dess IT-industri har övergentrifierat den gamla hippiemetropolen, och bidragit till att en stor del av de som satt sin prägel på den – konstnärer, musiker, aktivister – inte har råd att bo kvar. Veckan innan min Los Angeles-flytt, delvis ett resultat av denna förändring, satte jag mig med Fish på lokala haket Naked Lunch – namngivet efter beatförfattaren William S. Burroughs roman – för att få hans syn på detta. Och även för att få en inblick i hans hyllade konstnärskap. Jeremy Fish – för dagen klädd i orange-brun-randig skrud, sydd av North Beach-skräddaren Al Ribaya från Al’s Attire – beställer in varsin aubergine-macka och en iste åt oss. Utan kostnad, visar det sig. Fish har målat väggar och skyltar på Naked Lunch. – Jag tar för det mesta inte betalt i pengar när jag anlitas av företag här i kvarteret, för att jag är vän med de flesta av ägarna. Därför finns säkert femton ställen mellan Naked Lunch och mitt hus en bit bort, där jag rent teoretiskt skulle kunna äta gratis för resten av mitt liv. Men jag inser att även jag en dag kanske kommer att tvingas flytta härifrån. Det Jeremy Fish syftar på är The Ellis Act, en delstatslag som låter fastighetsägare ”upphöra med sin verksamhet” och vräka sina hyresgäster, för att sedan sälja huset. Det är denna lag som är den huvudsakliga boven i den skövling av konstnärsbostäder som under de senaste åren har dragit fram som en löpeld över San Francisco. Men Fish har god kontakt med sin hyresvärd, och är därtill nästan lika känd i resten av världen som hemma på kullarna, så denna flytt lär inte ske ännu på ett tag. Att han precis har blivit den första ”Artist In Residence” – alltså en konstnär med ateljévistelse – i San Franciscos stadshus, för att fira dess 100-årsdag i december, säger en del om hans lokala prestige. – Det hela uppstod genom att konstnärsnämnden här kontaktade mig för att göra en affisch för firandet, och de tyckte om mitt bidrag så mycket att de ville göra något större av det. Så jag fick göra om ett förråd i stadshuset till en ateljé, där jag för en utställning som
pp e
foto erik augustin palm.
Jeremy Fish försöker återspegla mänskliga drag och beteenden i sina antropomorfa djurillustrationer. Här står konstnären framför en vägg han har utsmyckat på stammisrestaurangen Naked Lunch.
64
konstvärlden
konstvärlden
65
Jeremy Fish
uppdrag att formge skivomslag för rappare som Aesop Rock; en rad egna konstböcker, samt egna skateboard- och street wear-märken som (nedlagda) Unbelievers – och Superfishal, ett underbolag till lokala Upper Playground. Även om San Franciscos tradition av gatukonst som muralmålningar och sedermera graffiti tillhörde det som lockade Fish till Kaliforniens pärla, var det den världsberömda skateboardkulturen i staden som drog allra mest. Jeremy Fish ler när han tänker tillbaka. – Jag såg upp till klassiska lokala muralmålare som Diego Rivera och gatukonstnärer som Barry McGee, och uppskattade att McGee också tog sin examen från San Francisco Art Institute. Men det här var skateboardkulturens internationella huvudstad på mitten av 90-talet, och jag ville vara en del av det. Jag visste att jag inte var tillräckligt skicklig för att åka skateboard på professionell nivå, men under mina studier här var jag mycket mer engagerad inom skateboardåkande än inom konst Och jag är idag väldigt glad över det, eftersom det öppnade många dörrar för mig. Jag kom hit vid det perfekta tillfället. Att det i San Francisco alltid har funnits ett tydligt band mellan skateboardkultur och gatukonst, var till Fishs fördel. Det tydligaste exemplet på detta är att världens största skateboardmagasin Thrasher i San Francisco delar huvudkontor med, och tillhör samma förlag som Juxtapoz, USA:s största magasin för alternativ modern ”urban” konst och design. Men idag är Fish inte särskilt delaktig varken i gatukonst- eller skateboardscen. – De talar inte till mig längre, och jag tror att det delvis beror på att jag är äldre. Jag har fyllt 40. När jag var 20 var jag av förklarliga skäl betydligt mer dragen till den typen av kulturella koder och språk. Jag kan absolut fortfarande uppskatta graffiti och
66
konstvärlden
gamla muralmålningar, men mycket gatukonst har blivit överkommersialiserad och tom. Och jag tar faktiskt väldigt lite del av konstvärlden i allmänhet. Jag läser inte konstmagasin eller konstbloggar. Jag inspireras av allt annat än konst. Det säger jag inte med någon respektlöshet inför andra konstnärer, utan för att jag har mycket lättare att inspireras av något som inte har skapats för att passa in i en viss trend, eller för att göra intryck på en. Inom Jeremy Fishs konstnärskap ryms en mängd former, från måleri till skulpturer och mode, men det han gillar mest och alltid utgår ifrån, är att teckna med svart tusch. Fishs estetik grundlades i barndomen, tack vare hans mammas arbete som bibliotekarie. – Jag växte upp med ett enormt bibliotek av barnböcker, och jag tror att illustrationer från dem och serier jag läste på 70-talet har format hur jag tecknar idag. Mer specifikt blev de två illustratörerna Richard Scarry och Dr. Seuss mina främsta nyckelinfluenser, inte minst gällande mina djurillustrationer. Även Aisopos fabler och bröderna Grimms har påverkat dem. Men att använda generella drag från djurriket för att relatera till drag i människoriket, är något som går tillbaka till de första beskrivningarna av människan. Att använda djur gör också att det går att skapa en fin balans mellan det inbjudande och läskiga. Känslan av att man vill sträcka sig ut och krama den där björnen, medan man samtidigt är lite rädd för den. Jag gillar det spänningstillståndet, även hos människor. Flera nyanser av brunt Färgpaletten då – och den minutiöst kurerade tillvaron som Jeremy Fish lever, som man kan ta del av på Instagram? Varje dag klär han sig i egendesignade utstyrslar, ofta vid sidan om sin fru i kvinnoanpassad dito. Och allt från hans cykel till hans skåpbil har brunt som basfärg, och en detaljrikedom med ett omisskännligt Jeremy Fish-uttryck. »
konstvärlden
67
Jeremy Fish
wer Haight. Till och med sin nyligt diagnosticerade epilepsi planerar han att göra ett konstprojekt om. Det är så Jeremy Fish fungerar: som en evigt optimistisk dekoratör av sig själv och sin omgivning – oberoende av dess olika brister. Det visar sig dock att Jeremy Fishs reflektioner kring sin stads förändring, och oron han ändå känner inför dess hotade konstscen, bär på paradoxer. Kanske är hans persona allt för sammanväxt med San Francisco för att han ska kunna kritisera staden fullt ut. – Det som är mest oattraktivt med utvecklingen av staden är inte alla nya som flyttar hit för IT-karriärer, utan att så många i det gamla gardet förmedlar ett sådant förakt mot dessa personer. Det är en negativitet som är icke-konstruktiv. San Francisco har ständigt genomgått stora förändringar, och jag är stolt över att det här är platsen som födde fram internet och mycket av den teknologi som helt har förändrat kommunikation mellan oss människor. Det är verktyg som är högst användbara i utbytet mellan konstnärer. Och när jag och min fru inte längre känner att situationen här fungerar för oss flyttar vi härifrån, men inte med bitterhet. Jag tycker att folk återkommande borde påminna sig själva om att det är ett privilegium att leva här, och att fram till att vi har det tillräckligt bra för att äga en bit av den här vackra platsen, är vi alla gäster i det hotell som är San Francisco.
foto erik augustin palm.
– Mycket har färgerna att göra med min morfar, som alltid klädde sig i brunt, vilket jag tog efter. Vi stod nära varandra. Han arbetade dessutom med finsnickeri under större delen av sitt liv, vilket är skälet till att trä är ett återkommande inslag i min konst, både i form av träskulpturer och skyltar, och i form av själva färgpaletten hos träslag. Att jag lägger så mycket möda på att sätta min prägel på allt omkring mig och på mig, är bara en biprodukt av att jag är en hårt arbetande, skapande människa. Livet är en kort resa, så jag tänker inte slösa bort tillfällen att se cool och genomtänkt ut. Inte för att låta äcklig, men även när jag bajsar vill jag att korven ska landa symmetriskt på det vita porslinet. Detta kurerande av sitt liv tar Jeremy Fish alltså även vidare till sin stad, där North Beach bara är ett av många områden som har utsmyckats av hans konst. Och snart reses en stor staty i brons föreställande Fishs ikoniska rosa kanin med en dödskalle i munnen, i gamla hippiekvarteret Lo-
Jeremy Fish är aktuell med utställningen "O Glorious City" i San Franciscos stadshus, som pågår till den 12 februari 2016. Han är även aktuell med boken "Happily Ever After", som samlar hans målningar, teckningar, installationer, muralmålningar, screentryck och annat, mellan 2008 till 2014. För fler exempel på Jeremy Fishs konstverk och projekt, besök hans officiella hemsida: www.sillypinkbunnies.com Följ Jeremy Fish på Instagram: @mrjeremyfish
Jeremy Fish vid sin ikoniska North Beachträskylt, vid korsningen Grant & Green.
68
konstvärlden