Marnie Stern att ordna en intervju med Marnie Stern visar sig vara ungefär lika komplicerat som hennes gitarrspel. En orsak är att cmj-festivalen just har svept över New York som en hipstertsunami. Gitarrdrottningen från Upper East Side, som gjorde sex olika spelningar, var där på mångas läppar och blev dränkt i uppmärksamhet. Den andra orsaken till planeringssvårigheterna är att Marnie är »fullkomligt bisarr«, som hennes manager uttrycker det. Ett omdöme som passar lika väl för hennes vimsiga men explosiva liveframträdanden. När Marnie efter en halv dag av förvirrad mejlkorrespondens till slut ropar ett jovialiskt »Heeyy« över telefonen sitter hon i bilen med sitt band i Obama-nästet Chicago, där en turné med Brooklynartrockarna Gang Gang Dance inleds dagarna innan presidentvalet. Marnie bubblar av ord och är inte märkbart trött efter den hektiska festivalveckan. – Jämfört med sxsw i Austin är cmj bekvämt, säger hon. sxsw präglas av en sorts utmattande Mardi Gras-stämning, medan cmj är lite mer dämpat. Dessutom bor jag ju i New York och kan gå hem till min egen säng varje kväll. Tur det, då Marnie sällan får tid att vila dessa dagar. Det råder ingen tvekan om att detta fingerflinka, blonda punkbombnedslag är ett unikum, upphöjt både av trendmaffian och renodlade fans av gitarrteknik. Men utmärkelsen »en av de bästa kvinnliga gitarristerna genom tiderna« kan hon inte identifiera sig med. – Jag ser inte mig själv som en gitarrvirtuos, även om jag kan spela ganska bra. Min stil är definitivt teknisk, men samtidigt excentrisk. Ett problem med den där typen av utmärkelser är också att det inte finns någon annan väg vidare än nedåt. Det var inte förrän Marnie som tjugotreåring hörde riot grrrl-gruppen SleaterKinney som hon började forma sitt eget sound. Efter det dröjde det ytterligare sju år av repetitivt nötande med elgitarren i sovrummet innan debutalbumet kom ut. Och det hörs att flitens låga har brunnit. Hennes karaktäristiska och hårdrocksanstrukna fingerplockteknik, även kallad »shredding«, har dock inneburit vissa missuppfattningar. – Det finns hårdrockare som gnäller om att jag inte kan spela metal, men det har liksom aldrig varit min ambition. Ingen har visat mig vägen till alla gamla klassiker, vilket är lite pinsamt kanske. Jag är en del av en sorts »tredje generation« som har lyssnat på musiker som i sin tur influerats av metal. En av dessa är trummisen Zach Hill (från nordkaliforniska mathrockbandet Hella), känd för sina spastiskt smattrande synkoper. Hill har producerat och spelat på Marnies två album, samt föreslagit namnet till det senaste av dem – »This is It and I am It and You Are It and So is That and He is It and She is It and It is It and That is That«, inspirerat av den brittiske Zen-filosofen Alan Watts. Den obekvämt långa titeln har en livsbejakande
Tre favoritgitarrer
innebörd, vilket länkar till Marnies övergripande budskap – kanaliserat både genom de överenergiska melodierna och de upprymda texterna. Själv kallar hon dem för »pep talks«: – Jag känner mig ofta väldigt frustrerad. Genom mina texter säger jag åt mig
själv att allt kommer att ordna sig, att jag kommer att klara det. När jag var yngre hade jag behövt musik som gav mig den pushen. erik augustin palm
– just nu spelar jag mest på min specialbeställda Scott Frenchgitarr, som är ganska spektakulär. Jag äger också en Fender Jazz-master, som jag har använt hur länge som helst och som jag fortfarande älskar. Sen har jag alltid drömt om att ha en Fender Telecaster.
marnie stern är aktuell med kill rock starsutgivna albumet »this is it and i am it…«.
sonic 23