m aga s i n e t O M K L ASSIS K M U SI K o c h O PER A #55
POLARPRISET 2014
EXKLUSIV VINNARINTERVJU
I HUVUDET PÅ
PETER SELLARS INTERPRESS 0157-04
OPUS PÅ ISLAND HOPPET från harpa
RICHARD STRAUSS 150 ÅR
MUSIKEN I HELVETETS FÖRGÅRD
O P U S 5 5 so m m ar 2 0 1 4 99 DKK 99 NOK
PRIS 90 KR 9,90 EUR0
INTERPRESS 0157- 04 7 388015 709006 RETURVECKA 40
intervju peter miah per sellsson ar s
Oändligt entusiastisk, evigt politisk – men alltid med en rejäl distans till sig själv. Få har betytt lika mycket för dagens operavärld som Peter Sellars. I över tre decennier har han låtit mästare som Mozart och Wagner möta experimentell modernism – samtidigt som han iscensatt nyskrivna operor med politisk sprängkraft. Som första icke-musiker har han belönats med årets Polarpris. Erik Augustin Palm besökte den inspirerade regissören med det varma leendet i hemmet i Los Angeles. TEXT: ERIK AUGUSTIN PALM
22 OPUS
Foto mel melcon / L A TIMES
P
eter Sellars befinner sig i ett märkligt gränsland. För väldigt många är hans namn okänt, alternativt en felstavning av den store skådespelaren från Dr. Strangelove och Rosa Pantern-filmerna. Inom klassisk musik och opera är han däremot en ikon – en av de främsta innovatörerna, lika hyllad som omdiskuterad för sina kontroversiella tolkningar av klassiska verk och kontroversiella ämnesval. Peter Sellars rör sig fritt mellan 1800-talstonsättare och moderna minimalister, inspirerad och influerad av hela världens musik, ständigt på språng mellan sin professur i World Arts and Cultures vid UCLA och någon ny avantgardistisk teater- eller operauppsättning. På många sätt är han en lika otänkbar som självklar ledare inom operans värld, där han våghalsigt klär upp gamlingar som Mozart och Wagner i nutida kostymer, scenografier och omgivningar. Eller så skapar han helt enkelt ny, djärv opera med tonsättare som John Adams, där samarbetena Nixon in China och The Death of Klinghoffer har blivit till moderna klassiker. Peter Sellars ser musik som en absolut metafor för samhället – det politiska alltid närvarande – och ursinnigt tar han ställning för de som befinner sig i underläge. Han gör operan till aktivism och exponerar en till stora delar konservativ publik för frågor som de sällan tvingas fundera över. Det är genial scenkonst i sann mening, vilket understryks av att Peter Sellars nu får Polarpriset i den klassiska kategorin – jämte den levande rock’n’roll-legenden Chuck Berry i popkategorin.
MITT EGO MÅR ALLDEL UTMÄRK
LES RKT!
OPUS 23
intervju peter sell ar s
Precis så entusiasmerande som det är att se en av Peter Sellars uppsättningar, är det också att prata med honom. Sedan 25 år tillbaka bor han i Los Angeles, i Culver City, känt för sitt levande kulturliv och som hem åt Sony Pictures. Stadsbilden präglas av konstgallerier, gastropubar och en uppsjö av restauranger från olika världskök. Det är promenadvänligt, med kullerstenar och trottoarer med europeisk bredd – något som är ytterst sällsynt i södra Kalifornien. Detta passar Sellars perfekt, då han tillhör den mycket lilla minoritet i Los Angeles som inte har körkort. »Bussarna och tunnelbanan fungerar utmärkt här, vilket få verkar inse«, säger han och ger sedan ifrån sig ett högt, bubblande skratt som återkommer flera gånger under min intervju med honom. Han tar emot mig med en stor och svettig kram som genast kommunicerar en opretentiös värme, med den italienska dhrupad-sångerskan Amelia Cunis röst hypnotiskt i bakgrunden. Det är Sellars »arbetsmusik«, och hans förhållande till dhrupad avslöjar mycket om hans förhållande till musik i allmänhet. – Dhrupad är en av de äldsta indiska sångformerna, som mestadels sjungs utan ord, eftersom man inom den här traditionen tycker att ord är så icke-precisa. Dhrupad är bra när jag arbetar. Det är intensivt meditativt och förstärker tankar istället för att distrahera dem.
Denna typ av vilda blandkultur går som en röd tråd genom Peter Sellars konstnärskap. Han är en gränslöst inspirerad man, och hans verk är lika gränslösa. Det är det inte alla inom operavärlden som gillar, även om Sellars numera tycker sig se en öppnare inställning. – Förr brukade klagomålen hos vissa musikkritiker vara i stil med »den visuella upplevelsen är så överväldigande att jag inte 24 OPUS
Yrke Teater-, film- och opera regissör samt professor och forskare vid UCLA. Född 1957 i Pittsburgh, Pennsylvania. Bor Culver City i Los Angeles. Karriär (i urval) Studerade vid Harvard University, där han grundlade sin karaktäristiska stil som regissör. Blev tidigt känd för att sätta upp operor och pjäser på udda platser med en oväntad scenografi (som skiljer sig drastiskt från vad ursprungstexten föreslår), där han dessutom ofta lyfter fram starka politiska och humanistiska ämnen. En av Peter Sellars trogna samarbetspartners är den minimalistiske tonsättaren John Adams, som han har skapat flera operor med. Är vid sidan av regisserandet professor i World Arts and Cultures vid UCLA, där han både forskar och undervisar i konstvetenskap.
Produktioner (i urval) Till Sellars mest kända operauppsättningar hör Mozarts Don Giovanni – förflyttad till Spanish Harlem i New York och Figaros bröllop – som utspelar sig i en lyxlägenhet i Trump Tower. Hans två kanske mest hyllade samtida operauppsättningar är John Adams Nixon in China (om president Nixons besök i Kina 1972) och The Death of Klinghoffer (om palestinska terroristers kapning av ett kryssningsfartyg). Peter Sellars har också regisserat en långfilm, den David Lynch-producerade The Cabinet of Dr. Ramirez. Bland hans produktioner från de senaste åren kan nämnas Wagners Tristan och Isolde, Händels Hercules och Bachs Johannespassion. Aktuell Som polarpristagare 2014, i den klassiska kategorin.
»Förr brukade klagomålen hos vissa musikkritiker vara i stil med ’den visuella upplevelsen är så överväldigande att jag inte kan höra musiken’. Men den sortens människor är en döende sort.«
Foto ken howard
På utsidan ser Sellars hus ut som ett ganska anonymt trevåningshus. Det visar sig dock dölja vad som skulle kunna beskrivas som ett etnografiskt palats. Tusentals böcker på bokhyllor med tillhörande stegar löper runt den stora öppna bostaden, och omger antika trämöbler, soffgrupper, konstverk och textilier med exotiska mönster. Sellars säng – en vacker skapelse från 1920-talets Bombay – står precis vid entrén, som för att markera regissörens omedelbara öppenhet. Spontant säger jag att bostaden är perfekt för fester, varpå Sellars svarar »Ja, det är något av min grej att bjuda hit folk, och jag undervisar mina masterstudenter från UCLA här. De älskar att komma hit«. Utöver att planera inför två nya operor skrivna av hans trogna samarbetspartners John Adams och Kaija Saariaho, planerar han just nu sitt livs största projekt: ett nytt tvärdisciplinärt musikinstitut vid UCLA kallat The Boethius Initiative, efter den romerske filosofen Boethius, den första store fängelseförfattaren. – Det ska samla konstnärer, akademiker och aktivister för att skapa samarbeten kring väldigt starka ämnen. Jag vill att det ska bli något massivt och galet, med musik, visuell konst, dans, teknik – allt på full styrka, som kopplar om allas tankebanor.
PETER SELLARS
Nixon in China på the Met 2011.
Fotoxxx
kan höra musiken«. Men den sortens människor är en döende sort (skratt). – Publiken tycker verkligen om den här blandkonstformen, oavsett om mina operor bär på delar av musikvideos eller udda projektioner i en rockshow. Människor är intresserade av upplevelser där det finns många parallella lager som pågår. Det är tillfredsställande. Men Peter Sellars skapar fortfarande starka reaktioner. För honom är det politiska och musikaliska nämligen en och samma kropp. Han vill uppröra, provocera och röra om. – Jag försöker att arbeta med ämnen som är genuint kontroversiella, för frånvaron av det kontroversiella är en av de mest oroande sakerna med vår värld i dag. Tortyr är fullt accepterat. Medelinkomsten för afroamerikanska hushåll har sjunkit. Vi har fler diktatorer nu än för 20 år sedan. Därför är behovet enormt av utmanande kulturyttringar som skapar starka reaktioner. Låt oss reta fram de reaktionerna! Varför är musik ett politiskt uttryck? – För att musik innebär människors gemensamma framåtrörelse. Det är en kollektiv energi, med delade känslor och hjärtslag, som får ens kropp att vilja röra på sig. Den mobiliserar folk och är motiverande.
– Musiken är också en spirituell portal, till något som frigör dig från vardagens tomhet och påminner dig om större frågor. – En annan viktig aspekt är att musik transformerar våld till kreativitet. Man måste ha en plats att placera allt det kraftfulla som byggs upp inom en. Om det inte kanaliseras blir det till ett gift. Och musik har ett sätt att avgifta det och låta den energin gå i en ny, positiv riktning. Bryr du dig om kritik av ditt arbete på dagstidningarnas kultursidor? – Nej, jag bryr mig inte om någon annan håller med mig eller inte. Jag är inte en politiker som måste vara populär och vinna folks godkännande. Jag behöver bara skapa verk som bär på en större sanning. Den kan vara svårt för folk att svälja, beroende på vad de vanligtvis tar in för kultur…
»Mozart var den första kompositören som integrerade alla de musikaliska språken: popmusik, helig musik, intellektuell musik, opera, seriös och komisk opera – allt i en form.« OPUS 25
intervju peter sell ar s
saker som har ett längre perspektiv, som blir viktiga under loppet av ett par hundra år. Som med Mozart, som har ankommit till sin destination i dag. Nu existerar hans verk som uttryck som faktiskt kan beskriva våra liv 2014, vilket är totalt galet.
Foto andreas knapp
Sellars under arbetet med Johannespassionen i Berlin tidigare i år.
»Människor i allmänhet vet kanske lite mindre om kultur här än i New York. Men det är bara bra enligt mig. Det gör dem öppna för nya upplevelser på ett annat sätt.« – Redan när jag var 21 år började man dissekera och diskutera mina verk i New York Times, Newsweek och Time Magazine, så jag vande jag mig tidigt vid att vissa älskar mina verk, och att vissa avskyr dem. Men mitt ego mår alldeles utmärkt. Med tanke på Polarpriset är det sistnämnda just nu inte så konstigt. Peter Sellars är överförtjust över att få priset tillsammans med Chuck Berry, ett faktum han snabbt drar politiska växlar på: – Afroamerikaner har systematiskt haft alla hinder framför sig i det amerikanska samhället. Chuck är ett exempel på någon som har fått kämpa sig igenom dessa hinder, ämnade att hålla honom tillbaka, snarare än att låta honom blomma ut. Så ingen är gladare än jag över att få äta middag ihop med Chuck. Och kungen av Sverige. Vad är din relation till populärmusik generellt sett? – Det var en väldigt stor del av min uppväxt i Pittsburgh, Pennsylvania. Jag började egentligen arbeta inom klassisk musik och opera genom en serie intressanta olyckor (skratt). Förmodligen också genom någon sorts karma. Men jag tycker om att den klassiska musiken inte baserar sig på försäljning i lika hög utsträckning som populärmusik. Jag är här för att arbeta med 26 OPUS
Just Mozart är en av de klassiska mästare vars verk Peter Sellars har valt att arbeta mest med. Den väldiga nyansrikedom som tonsättarens stycken har passar honom perfekt. – Mozart var den första kompositören som integrerade alla de musikaliska språken: popmusik, helig musik, intellektuell musik, opera, seriös och komisk opera – allt i en form. Därtill har hans verk ett så harmoniskt språk, som kan skifta känslomässigt läge omedelbart. I en enda fras kan det finnas tolv olika känslor! Det är inte hög konst, inte låg konst, det är allt på samma gång. – Och det är blandat även på ett socialt plan: musiken tillhör alla sociala klasser och idén om alla människors lika värde är genomgående. Greven och betjänten får sjunga samma musik, samtidigt. Mozart skapade soundtracket till jämlikhet, vilket är fantastiskt. Peter Sellars mångåriga samarbete med minimalisten John Adams visar sig ha liknande anledningar. – Även hos John skär lagren av musik igenom klassystemet. Det finns hård rockmusik där, men också superkomplex intellektuell musik. Man vet inte hur man ska reagera, man måste vara fokuserad. Liksom Mozart har John det där musikaliska språket som skiftar känsla för varje ögonblick. Sedan är alla operor som vi har gjort tillsammans baserade på saker som har hänt under vår livstid, vilket ger dem en särskild närvaro. Detta – att Peter Sellars genom sina operauppsättningar återspeglar vår samtid – lyfts fram i Polarpriskommitténs motivering. Och uppskattningen är ömsesidig. Sellars bild av Sverige är sammanväxt med den som han tycker uppvisas av både genom Polar- och Nobelpriset. Men det är inte någon naiv idealisering. – Jag känner till de nationalistiska högervindar som just nu blåser både i Sverige och i Europa. Men trots det förblir Sverige ett land som insisterar på att vara progressivt. Det är en förebild. – I mitt eget land USA görs saker om och om igen som är idiotiska. Då får man ständigt får lust att säga »Titta på hur de gör i Sverige«. Genom Polar- och Nobelpriset kommer det varje år gester från Sverige som påverkar hela världen. Till exempel inser ni att både Chuck Berry och nobelpristagaren Toni Morrison behöver uppmärksammas. Jag återkommer ofta till tanken på Sverige som ett land där de flesta har läst några böcker, lyssnar på musik och är kultiverade. Det är en lättnad. Hur ser du annars på skillnaden mellan amerikanskt och europeiskt kulturliv? – Mitt arbete är så impopulärt i USA. Det krävs att mina verk till stor del finansierats i Europa för att jag ska kunna visa upp dem här (skratt).
intervju peter sell ar s
– Kritik av USA är viktigt, något man vet och ägnar sig mycket åt i Europa. Men mina verk kritiserar USA på ett sätt som bara någon från insidan kan göra. Vissa tror att det betyder att jag är antiamerikansk, men det är faktiskt väldigt patriotiskt att vilja att ens land ska vara den bästa versionen av sig självt! Föredrar du kulturfinansiering enligt amerikansk eller europeisk modell? – Båda systemen har förstås sina för- och nackdelar. De värsta versionerna av båda är hemska, de bästa är underbara. I det amerikanska systemet måste man som kulturskapare åka runt och prata med folk för att få pengar. Men under tiden som man pratar med dem lär man sig också mycket, ens tankar om ens egna verk fördjupas. Samtidigt älskar jag att när jag vill göra något väldigt visionärt så säger de »självklart« i Europa. Tack för det.
Foto mel melcon / L A TIMES
Trots sin förkärlek till det europeiska älskar Peter Sellars att bo i sitt Kalifornien. I synnerhet i Los Angeles, som han anser vara den mest intressanta musikstaden i USA just nu. Här upplever han en frihet och en öppenhet som han saknar på många ställen både i Europa och i New York. – En av de mest intressanta anledningarna att flytta till Los Angeles är att lämna New York bakom sig. Varken Esa-Pekka Salonen eller jag hade kunnat skapa den scen vi har här i New York. Där finns inget Disney Hall eller Hollywood Bowl, och inte lika coola repertoarer som här, eller uppe vid San Francisco Symphony. – New Yorks konsertprogram är tråkiga och uppenbara, och New York Times skribenter har en väldigt gammal syn på kultur. Bland det coolaste med LA är att publiken är så varierande. Det är publiker i plural, inte en enda publik. Och Disney Hall har en sådan fantastisk genomströmning. Musikaliska världar är ju ofta väldigt segregerade, men här bryts segregeringen ner helt.
28 OPUS
Människor i allmänhet vet kanske lite mindre om kultur här än i New York. Men det är bara bra enligt mig. Det gör dem öppna för nya upplevelser på ett annat sätt. Peter Sellars är hoppfull när det gäller operans framtid och tycker sig se att genren mer och mer börjar gå i den vågade riktning han själv alltid gått i. Att de mest spelade operorna i världen är skrivna bortom andra världskriget är han medveten om, men han pekar också på att många nya verk ges plats. – Det råder ingen tvekan om att avsaknaden av fantasi hos många operahus är chockerande. Det är patetiskt. Men det börjar ske en reaktion mot det. Människor har sett Madame Butterfly för många gånger. – Nyligen riskerade till exempel the San Diego Opera att stängas, men det gjorde att en massa människor tecknade prenumerationer så att den kunde överleva. Och en av deras nästa stora uppsättningar är min och John Adams Nixon in China. Och vår Death of Klinghoffer drar gång på gång in rekordbiljettintäkter. Så nya operor kan klara sig alldeles utmärkt och vara del av stora repertoarer. – Vi närmar oss en tid där vårt förhållande till opera börjar likna det vi länge har haft till film. De flesta vill se nya filmer, även om vi samtidigt älskar gamla filmklassiker. I Peter Sellars egna produktioner visas dock uppskattningen av gammalt och nytt på samma gång. – Allt för mig handlar om yin och yang. Något blir intressant bara om det utgörs av två olika riktningar samtidigt. När jag gör något gammalt i en ny form innebär också att jag tvingar in det nya i ett äldre ramverk. Jag testar helt enkelt den moderna världen genom en serie uråldriga frågor och strukturer. Kan du ge något exempel? – Ja. I fjol satte jag upp Michelangelos sonetter av Sjostakovitj i Manchester – vem visste förresten att skulptören Michelangelo också var den bästa italienska poeten i sin generation? Han skrev i alla fall om saker som ingen annan vågade skriva om, ofta väldigt laddade, som oklarheter kring vilket kön den älskade i texten har. Dikterna använde sig sedan Sjostakovitj av på 1970-talet, bara månader innan han dog, som både sitt första och sista konfronterande uttalande mot Sovjet. Sedan sätter jag upp detta i dag med basen Eric Owens, en stor svart man, som jag låter vara en vaktmästare i en gammal kyrka… – Vid vilken tidpunkt i historien sker det här? Alla tidpunkter, hela tiden är mitt svar! – Jag tror att många som har följt i mina fotspår med »klassiker i samtidskostym« mest bryr sig om själva moderniserandet. För mig är det bara arrogant – det som verkligen intresserar mig är den djupa, tjocka floden av historisk kontinuitet, där allt gammalt och allt nytt sker samtidigt. Då når man fram till musik som är riktigt delikat.