FAKTA Namn: Gilberto ”Gilbert” Hernandez, alias Beto. Yrke: Serietecknare. Född: 1957 i Oxnard, Kalifornien. Familj: Sedan länge gift med fotografen Carol Kovinick, som han har den serietecknande tolvåriga dottern Natalia ihop med. Bor: Las Vegas, Nevada. Aktuell: Love and Rockets: New Stories #5 Namn: Jaime Hernandez, alias Xaime. Yrke: Serietecknare, illustratör. Född: 1959 i Oxnard, Kalifornien. Familj: Gift och har en styvdotter. Bor: Pasadena, Kalifornien. Aktuell: Love and Rockets: New Stories #5.
Los Bros Hernandez – 30 år av latinas, punkrock och kärlek
Erik Augustin Palm träffar Jaime & Gilberto
30
Robert Crumb, Art Spiegelman och Daniel Clowes är exempel på serietecknare som har betytt mycket för seriernas plats inom vuxenkultursfären, men frågan är om någon har gjort en lika tung litterär gärning för mediet som Gilbert och Jaime Hernandez, alias Beto och Xaime, alias Los Bros Hernandez. Deras legendariska serietidning Love and Rockets var banbrytande då det första officiella numret utkom 1982, efter att ha getts ut som ett fanzine året innan, då tillsammans med deras bror Mario. Det var subversiva, vågade berättelser som gav röst åt outsiders och minoriteter, där samhällskritik möter science fiction och magisk realism à la Gabriel Garcia Márquez. Teckningarna var dramatiska, filmiska och odiskutabelt unika. Men det kanske mest anmärkningsvärda var brödernas förmåga att skildra kvinnoberättelser på ett vis som är sällsynt bland manliga serietecknare. Latinokvinnor står i fokus i Love and Rockets - och även om de ofta tecknas som attraktiva och sexuellt högaktiva - får deras komplexa personligheter och livsöden huvudutrymmet. Den erotiserande blicken på kvinnokroppen har med andra ord här ingen chans mot blicken på kvinnan som subjekt. I flera fall rör det sig om några av den amerikanska litteraturens rikaste kvinnoporträtt, där karaktärerna med tiden har åldrats naturligt och blivit sällsynt mångbottnade, samt getts existentiella utmaningar på rad.
väsen. Det är ärligt, empatiskt och därtill fullt av träffsäkra glimtar från dåtidens sydkaliforniska punkrockscen, som bröderna var delaktiga i när de skapade Love and Rockets och som kom att influera själva estetiken i serierna. Jaime minns konsertsvängen: – Det fanns alltid någon utanför spelställena som delade ut flyers och en del av dem var utformade som serier. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att ”serier och punk, det är perfekt!”. Gilberts och Jaimes tecknarstilar skiljer sig åt på rätt sätt, där de har sina specifika världar, figurer och små egenheter, men de förenas också stilistiskt på flera punkter. Man ser att de har lärt sig att teckna tillsammans och - naturligtvis - hur mycket båda älskar att teckna kvinnor. Varför blev det så? Varför valde de inte att skildra trikåklädda manliga superhjältar istället för komplicerade antihjältar som Luba och normbrytande rebeller som Maggie och Hopey? En viktig orsak är brödernas mamma, som uppfostrade dem, deras syster och tre bröder på egen hand, efter att deras pappa gått bort. Att ha växt upp med en ensamstående mamma gav en grundläggande medvetenhet och förmåga att identifiera sig lika mycket med det motsatta könet, om inte ännu mer än det egna på vissa plan (”Vi såg världen filtrerad genom hennes ögon”, har Gilbert sagt). Och på grund av att deras mamma var en serienörd - till exempel läste hon serier som godnattsagor - blev hon den som öppnade upp dörren till konstformen.
“Vi levde som unga serietecknare gjorde mest, men serierna som vi ville göra var helt annorlunda än de vi läste. Vi ville inte efterlikna mainstreamserier trots att vi köpte dem.” Sedan Love and Rockets debut har de två mexikansk-amerikanska bröderna från Oxnard utanför Los Angeles fortsatt att utvidga seriekonsten, medan deras huvudföljetong har getts ut i en mängd olika samlingsvolymer och de båda har överösts av branschpriser, utmärkelser och kritikerlovord. I somras fick de dock tillfälle att själva hylla sitt första bidrag till serievärlden, då de firade 30 års utgivning av Love and Rockets på populärkulturmässan San Diego Comic-Con International. Jag satt bänkad långt fram under panelen där bröderna mindes tiden då de som unga alternativtecknare inledde arbetet som skulle göra dem till ikoner. Starten var trög. – Det fanns ingen riktig alternativscen att tala om, säger Jaime. Undergroundnivån rörde inte på sig. Vi levde som unga serietecknare gjorde mest, men serierna som vi ville göra var helt annorlunda än de vi läste. Vi ville inte efterlikna mainstreamserier trots att vi köpte dem. Under paneldiskussionen kommer jag ihåg hur jag upptäckte Los Bros Hernandez just som en motvikt till mainstreamserier. Det var i början av sommaren 1995, i seriebutiken Comics Heaven i Gamla Stan. Samlingarna Poison River; om Gilberts huvudkaraktär Luba och Las Mujeres Perdidas; den bästa introduktionen till Jaimes huvudkaraktärer Maggie och Hopey trollband mig, varför resten av den sommaren kom att kretsa kring dessa tre kvinnors tillvaro. Luba bor i den fiktiva sydamerikanska byn Palomar, epicentrum i Gilberts Heartbreak Soup-berättelser. Men denna oberäkneliga, hetsiga och inbitet självständiga borgmästarinna, matriark och mansslukande bystdrottning är bara en av många fascinerande individer i det lilla samhället, där en mosaik av latinamerikansk kultur och historia har formats till ett eget universum. Maggie och Hopey är röda trådar i Jaimes så kallade Locas-berättelser, som äger rum i 80-talets Los Angelesförorter. De två latinopunktjejernas färd mot vuxenlivet gestaltas med en drabbande mänsklig skärpa, där Maggie bisexualitet och Hopeys homosexualitet inte blir ett verktyg för mjukpornografi i en mans serietecknarhänder, utan tvärtom blir avgörande delar av karaktärernas
– Snart satt vi där och hade gjort våra första serier av hopvikta teckningar, minns Gilbert. Men bredvid Los Bros Hernandez uppenbara sympati för sina medsystrar ligger förstås också deras pulserande sexfixering. Under panelen gick Jaime in ytterligare på ämnet och sa att han valde att teckna en blandning av kvinnorna i sitt liv och kvinnorna han fantiserade om: – Jag hade många tjejkompisar under en tid som många andra manliga serietecknare inte hade det. Och jag fick äta kakan och behålla den, för jag älskar att teckna kvinnor och om jag gjorde dem kraftfulla i sina personligheter och psyken, så kunde jag teckna dem som jag ville. Lika mycket som Hernandezbrödernas serier präglas av hänförande donnor, subkulturer, kärlek och jämlikhetssträvande samhällskritik, präglas de av bisarr situationskomik. Gilberts första stora humoristiska inspirationskälla var den klassiska humortidningen Mad Magazine: – Det var något i Mad som jag inte fann i Marvels och D.C:s serier, fastän jag älskar dem också. Men de var mer av häftiga fantasier. Mad kändes uppriktigt och verklighetsförankrat. Los Bros Hernandez serier landar någonstans mellan just de två beskrivningarna, där det spektakulära möter det djupt autentiska. I den nyligen utkomna Love and Rockets: New Stories #5 - som liksom de fyra tidigare New Stories-delarna finns för iPad via Comixology-appen - är den kombinationen i högform. Jag köpte med mig en signerad papperskopia av utgåvan från Comic-Con, efter ett snack med Gilbert och Jaime i Fantagraphics Comics-båset i den enorma mässhallen. Precis som förra gången jag träffade dem var de småpratigt trevliga och intresserade av min syn på deras serier, men den här gången stod en Bettie Page-liknande latina bakom mig i kön och ville visa upp sin nya armtatuering; en ung Maggie på vespa. Jag fick med andra ord flytta på mig rätt snabbt. Det ska dock sägas att Gilberts fru sen evigheter - fotografen Carol Kovinick också stod bredvid, medan deras tolvåriga dotter Natalia satt vid samma bord och sålde sitt eget nya seriefanzine. Inga konstigheter alltså, i Hernandezland. ■
31