B4
Kultur
Upsala Nya Tidning Tisdag 6 oktober 2015
GiTarrfesTivalen
Terry Riley, en av skaparna till musikgenren minimalism, besöker i helgen Uppsala Internationella Gitarrfestival. UNT fick en pratstund med den 80-årige kompositören.
Mästare på minimalism till Uppsala Startpunkten för den repetitivt hypnotiska falang av konstmusik som kallas minimalism var den amerikanske kompositören Terry Rileys stycke ”In C” från 1964. Ihop med andra likasinnade tonsättare som Philip Glass och Steve Reich har Riley fortsatt att leda genrens riktning under decennierna, och till helgen kommer den nyblivne 80-åringen till Uppsala Internationella Gitarrfestival. Där ska han framföra gammalt och nytt material ihop med sin son, gitarristen Gyan Riley, samt den svenska gitarrduon The Gothenburg Combo – som under festivalen även tolkar ”In C” tillsammans med ett femtiotal svenska gitarrister. UNT fick en pratstund med
Terry Riley på plats i San Francisco, i samband med firandet av hans 80-årsdag – på en festival tillägnad hans
livsverk arrangerad av hans vänner i The Kronos Quartet. Riley är för dagen klädd i en elegant, svart indisk kostym med hans långa vita skägg svallande över kragen utan snibbar – kläder som är en referens till den avgörande roll Indien har spelat för hans musik. Men även Sverige har varit en viktig plats för kompositören, och besöket i Uppsala är inte hans första i landet. Terry Rileys relation till Sverige går långt tillbaka. – Sverige var ett av de första länderna i Europa jag bjöds in till. Jag blev tidigt god vän med kompositörerna Folke Rabe och Jan Bark, och de kom hit till Kalifornien för att höra det första framträdandet av ”In C” på The San Francisco State Music Centre. Efter det ordnade Folke så att jag 1967 kunde komma till Nacka och skriva stycken för en ungdomskör där. Även Träd, Gräs och Ste-
"
Jag är mer upptagen av de processer som pågår i mitt liv just nu, och de stycken som jag skriver idag, än av det förflutna. Terry Riley
nar-gitarristen och kompositören Bo Anders Persson lärde jag känna. Och 1970 framträdde jag på Moderna Muséet i Stockholm, och jag återvände senare till Sverige flera gånger. Så jag utvecklade en nära relation med landet under mina första Europaresor. Samarbetet med The Goth-
enburg Combo – som tolkar ”In C” på sitt album ”Guitarscapes” från i fjol – var på initiativ av Gyan Riley, efter ett samarbete med en av duons medlemmar. – Gyan har jobbat en del ihop med David Hansson från The Gothenburg Combo och de började prata om att föra in mig i det hela, och att göra en turné i Sverige av det. Så började det. Jag har ännu inte träffat The Gothenburg Combo, vi har bara haft kontakt via e-mail. Nedslaget på Uppsala Kon-
sert & Kongress är alltså ett av två i Sverige som Terry Riley gör med sin son och The Gothenburg Combo. Den 14 oktober hålls en konsert på Kulturens Hus i Luleå. Det blir till stor del improviserat
Generationer. Far och son Riley, Gyan och Terry, förvaltar den konstmusikaliska genren minimalismen
material som kommer att framföras på båda stoppen. – Vi kommer visserligen att framföra delar av mitt verk ”The Book of Abbeyozzud” och kanske kommer några andra delar att vara baserade på de duoprojekt som jag och Gyan har ihop. Men i övrigt planerar jag att inte skriva något i förväg. Tanken är att vi ihop med The Gothenburg Combo på plats ska arbeta fram musiken till konserterna, på ett spontant sätt. Så föredrar jag oftast att göra, vilket onekligen är lite risk-
fyllt, men självklart väldigt spännande. Trots att han kallas för minimalismens upphovsman, ser Terry Riley inte sig själv som det. – Detta sätt att göra musik på har alltid funnits där. Mycket i västerländsk musik har rötter exempelvis till afrikansk, indonesisk och indisk musik. Och kompositören La Monte Young, som jag mötte när jag studerade i Berkeley, hade ett stort inflytande på tänkandet om musik. Han såg på den som en stor och
vidsträckt rymd, och det bjöd in många andra till den rymden. Utan honom hade jag och flera andra efterföljande inte kunna göra det som vi gjorde. Däremot håller han med om
inflytandet som ”In C” har haft: – Det blev till ett slags manifest för en musikalisk riktning som kompositörer som Steve Reich, Philip Glass, John Adams och jag sammankopplats med. Det definierade dess uttryck.
”Ansvariga bör snarast redovisa Cristina Karlstam efterlyser mer fakta om bakgrunden till Erik Krikortz konstverk.
Avbildning av DDR-propaganda. En närbild på det omdebatterade konstverket i Carolinabacken.
Foto: Staffan Claesson
Konst i det offentliga rummet ställer speciella krav för att rätt kunna bedömas. Det senaste exemplet är Erik Krikortz ”Souvenirer”, ett större konstprojekt vars första del redan har vållat frågor och
debatt. För att den debatten ska bli meningsfull och konstruktiv och inte enbart bli ett gilla/inte gilla-fenomen bör ansvariga bakom projektet snarast redovisa några fakta och gärna också sina tankar bakom uppdraget till konstnären. Vad menar man för det första med begreppet paradgata? Är det nödvändigtvis en
Kulturdebatt DDR-konsten
konkret tolkning som avses, en gata för politiska, militära eller andra parader? Eller menar man kanske ordet i överförd betydelse? Paradgatan är den finaste gatan i Uppsala, gatan som skär genom stadens hjärta och når sin kul-
men vid ett av stadens finaste hus, Carolina Rediviva? Det finaste rummet i hemmet inreder man gärna med konst – är det så man har tänkt från kommunens sida? Konst som tillåts ställa frågor, ifrågasätta och problematisera, inte i första hand hylla eller dekorera? Har konstnären redovisat konkreta förslag om vil-
Kultur
Upsala Nya Tidning Tisdag 6 oktober 2015
B5
Svit. Oldoz Javidi, Maria Salah och Bianca Traum i Unga Klaras uppsättning av ”Vitsvit”.
Foto: Sara P Borgström
Kul och melodramatisk Dramatiseringen av diktverket ”Vitsvit” på Unga Klara fungerar bäst i det oväntat komiska, skriver tim Andersson. Athena Farrokhzads hyllade
och spelar så lite som möjligt på mesta möjliga sätt.
Vid vårt möte utstrålar Terry Riley klarhet och livskraft. Att ha fyllt 80 år är inget som har fått kompositören att stanna upp, eller att lägga någon märkbar tid på att se tillbaka på sitt liv. – Jag är mer upptagen av de processer som pågår i mitt liv just nu, och de stycken som jag skriver idag, än av det förflutna. Det som är gjort är gjort, den musik jag har skrivit finns där.
Erik Augustin Palm
Foto: Bob Hakins
terry riley ● Bakgrund: Föddes 1935 i Colfax, Kalifornien och studerade musik vid Shasta College, San Francisco State University och San Francisco Conservatory of Music, innan han tog masterexamen i komposition vid University of California, Berkeley. Skrev 1964 stycket ”In C”, som kom att betecknas som det första minimalistiska verket. ● Utmärkelser: Har fått en mängd utmärkelser, bland an-
nat Guggenheim Fellowship, Gerbode Foundation Grant och två National Endowment for the Arts Grants. ● Aktuell: Framträder söndag 11 oktober på Uppsala Konsert & Kongress (som del av Uppsala Internationella Gitarrfestival) med sin son Gyan Riley, gitarrist, samt gitarrduon The Gothenburg Combo. Är även aktuell med samlingsboxen ”Sunrise of the Planetary Dream Collector”.
Farnaz Arbabis uppsättning
Terry Riley
kultur@unt.se
några fakta” ka minnen han vill gestalta i Uppsala? Hur många souvenirer från omvärlden tänker han samla på paradgatan? Att börja debattera ett verk som ännu är långt ifrån klart är som att diskutera ett bygge där bara en bit av väggen hunnit uppföras. Vore det inte bra om man
också berättade att konst-
nären i fråga är utbildad vid Konstfack i Stockholm och att han tidigare gjort sig känd för att gärna arbeta med konst i det offentliga stadsrummet, även internationellt? Kanske kunde hans konstprojekt Emotional Cities beskrivas kortfattat för Uppsalaborna så att de får lite bakgrund till ”Souvenirer”? Eller påminna om hans
utställning på Moderna Museet i Stockholm i museets serie Den första på Moderna 2007? Eller hans bokprojekt i Gottsunda tillsammans med några av stadsdelens ungdomar? Mycket onödig oro och oför-
ståelse kunde undvikas om några enkla frågor fick sitt offentliga svar.
diktverk ”Vitsvit” handlar om en familj som kommer från en verklighet av konkret, fysiskt våld till ett samhälle djupt präglat av ett symboliskt, rasistiskt. På ena sidan moderns anpassning, på andra sidan faderns motstånd, och i skottlinjen däremellan barnen, tyngda av skuld, ansvar och kluvenhet. Och framför allt: i centrum av hela detta drama språket. Det som modern försöker bleka till svenskt vintervitt, det om vilket fadern säger: ”Skriv att det här språket dödar dig.” Texten är uppbyggd som ett körverk, nästan uteslutande bestående av repliker; förutom modern och fadern fördelas den bitvis skimrande samlingen lyriska oneliners också på en bror, en morbror, en mormor och ett jag. Dikterna borde alltså lämpa sig utmärkt för att dramatiseras.
Om det uppförda verket ska bara tilläggas att det inte är DDR-propaganda utan en avbildning av DDR-propaganda, en viktig skillnad, ungefär som Magrittes målning av en pipa med titeln ”Ceci nést pas une pipe.”
Cristina Karlstam
på Unga Klara börjar också bra. De tre skådespelarna, Bianca Traum, Oldoz Javidi och Maria Salah läser verkets inledande meningar på persiska, franska och rumänska. Babels torn tycks just ha rämnat. Så urskiljer sig plötsligt ”Janssons frestelse” ur ordströmmen och språkförbistringen bryts till publikens skratt. En tragikomisk läsning har därmed etablerats. Först är den överraskande, men förstärkt med rätt kroppsspråk och frasering ter den sig snart självklar. ”Min far sa: Om det gick att tävla i martyrskap skulle din mor göra allt för att förlora.” Eller: ”Min mor sa: Jag har spenderat en förmögenhet på dina pianolektioner / Men på min begravning
Scen Vitsvit Av: Athena Farrokhzad Regi: Farnaz Arbabi Scenografi: Fabian Wetterrot, Farnaz Arbabi, Johan Sundén Medverkande: Bianca Traum, Maria Salah, Oldoz Javidi Scen: Unga Klara
kommer du vägra att spela.” Hur kunde hela kritikerkåren missa att Farrokhzad faktiskt är kul? Humorn främmandegör det
politiska familjedramat. Andra gånger är det svårare att se vad den sceniska gestaltningen egentligen tillför. Mer än att konfrontera texten med uttryck som skulle kunna tillföra nya laddningar skapar skådespelarna allt för ofta bekräftande, gestiska illustrationer. Suggestiva, visst, särskilt mot bakgrund av den stämningsmättade musiken och det vita, demaskerande ljus som knyter an till bokens silvriga omslagsspegel. Men fördjupande eller utvidgande – nja.
Mot slutet utarmar uppsättningen rent av dikterna. Somliga av dem lider redan i skriven form av en viss aforistisk högstämdhet. När de dessutom skriks ut av en skådespelare som samtidigt kanske rusar runt publiken, eventuellt ackompanjerad av en annan skådespelare som hulkande sjunger en sorglig sång, då tar melodramen över på den mångtydiga poesins bekostnad. Och humorn är definitivt ett minne blott.
tim Andersson tim.andersson@unt.se