Bilderna i reportaget är tagna på Harajukus gator av svenske Said Karlsson. Said är verksam som gatumodefotograf i Tokyo och inspirerad av Shoichi Aoki.
S H OI C H I
A OKI
Tokyo style
Som modefotograf har han sedan 1990-talet fångat minsta lilla trend på Tokyos gator och blivit en internationell ambassadör för det japanska gatumodet. Plaza möter Shoichi Aoki på Harajukus bakgator. Te xt
Erik Augustin Palm & Jonas Cullberg
D
Rinko
Topp från Joyrich och skor från Vintage.
Joan
Topp från Unif och skor från Tokyo Bopper.
e här ungdomarna följer inga trender som dikterats av modehus eller media. Det handlar inte om att vara sexig eller imponera på omvärlden, utan om att ha roligt med kläder och mode och kommunicera inom den egna subkulturen, säger den inflytelserika japanske modefotografen Shoichi Aoki. Japans okrönte gatumodekung vet vad han talar om. Ett säkert tecken på att du kvalat in i Tokyos gatumodeelit är att din bild publiceras i Shoichis egen modetidskrift Fruits. Månadsmagasinet, som han startade redan 1996, visar upp japanska tonåringar med ett hämningslöst förhållningssätt till mode. De poserar i helkroppsoveraller med överdimensionerade ärmar, lurviga angorakattliknande, lårhöga stövlar samt skotskrutiga punkbyxor som kombinerats med pastellrosa ulljackor. För att komma till Shoichi Aokis kontor har vi passerat den väldiga modeavenyn Omotesando, som sammankopplar tonårsmodemeckat Harajuku med den flottare shoppingstadsdelen Aoyama. En promenad längs paradgatan – där japanska modehus som Yohji Yamamoto, Comme des Garçons och Issey Miyake har sina flaggskeppsbutiker precis intill yngre japanska märken som Tsumori Chisato och västerländska klassiker som Prada och Louis Vuitton – är det bästa sättet att kolla in samspelet mellan japansk haute couture och Tokyos gatumode. Mellan 1977 och 1996 var Omotesando stängd för biltrafik på söndagar, vilket förvandlade avenyn till en catwalk mitt i stadsbilden. Snart fick gatan namnet ”fotgängarnas paradis”. Trots dagens biltra-
Foto
Said Karlsson
Shoichi Aoki utanför sitt kontor i Ura-Hara (Hara jukus bakgator).
Xxxxx PLAZA πMAGAZINE
79
01. Tsutomu
Jacka och slips från Muji, byxor från Uniqlo, skor från Viento Americano.
02. Noriko
Dress från Comme des Garçons samt egen design, skor från Tokyo Bopper.
03. Mizuki
Alla kläder från Armani.
04. Dan
Shoichi Aokis verk Shoichi Aoki går igenom nytagna bilder på Tokyos gatumode på sitt kontor som ligger i ett minimalistiskt trähus.
Fruits samexisterar i dag med Shoichi Aokis första publikation Street (startad 1985), samt de nyare Tune, med fokus på ungt herrmode och Ruby som är inriktad på en mer glamorös stil.
Alla kläder är egen design, sneakers från Nike.
05. Saki & Kotori
Alla kläder är skräddarsydda utifrån konstnären Takashi Murakamis design.
06. Mai
Dress från Gugu, skor från K-3.
fik är söndagar fortfarande den bästa dagen att spana in intressanta japanska kläder på Omotesando. Viker man av österut hamnar man i området som kallas Ura-Hara (Harajukus bakgator) där Shoichi Aoki har sitt kontor inhyst i ett minimalistiskt trähus. Han ser oförskämt ung ut för sina 58 år, där han sitter bakom skrivbordet, och går igenom bilder som hans ”jägare” har tagit. För Shoichi Aoki är stil och plagg viktigare än perfekt bildkomposition. När han beskriver sitt arbete låter han mer som en antropolog än en fotograf. – Bilderna handlar inte om att jag ska få utlopp för min personlighet eller mitt kreativa uttryck, utan om att samla på människor, på ögonblicksbilder av hur de ser ut just här och nu. När jag går nerför gatan och ser en intressant klädd person får jag en känsla som är svår att beskriva. Det är som att höra en bra låt, man bara vet att man gillar den. Shoichi Aoki började fotografera gatumode när han bodde i London på 1980-talet. Genom tidningen Street nådde bilderna en japansk läsekrets. – Från början var det coola personer i London och New York på bilderna. Det var innan internet, då japaner inte hade någon aning om hur gatumodet i andra storstäder såg ut. Under 1990-talet hittade Shoichi en anledning att vända blicken mot hemmaplan. En ny rörelse hade dykt upp. Ungdomarna på Tokyos gator hade hittat en unik, japansk stil, bortom det amerikanska och europeiska modet. Enligt ett punkigt gör-det-själv-ideal började de blanda lager på lager med second hand-kläder, märkesplagg i starka färger, galna accessoarer och traditionellt japanska plagg. – Jag blev helt fascinerad av de nya stilarna. På den tiden fanns det avdelningar i vanliga modetidningar som fokuserade på den här biten, men inga renodlade gatumodetidningar, säger Shoichi.
F
otografen, frilansjournalisten och spelutvecklaren Said Karlsson, som tagit bilderna till det här reportaget, driver sedan två år tillbaka gatumodebloggen Tokyo faces. Han inspirerades också av den gränslösa kreativiteten inom det japanska gatumodet när han startade bloggen. – Efter snart fem år i Tokyo förvånas jag uppriktigt sagt aldrig längre. Har du sett en gammal gubbe klädd i kvinnokläder, en hatt
gjord av en gammal lampa och ett halvdussin dockor, kottar runt halsen och skålar med guldfiskar i öronen så har du sett allt, säger Said. Innan han kom till Tokyo var hans bild av japanskt mode i stor utsträckning präglad av tidningar som just Fruits samt en handfull bloggar som var inriktade på modet i Harajuku. Han påpekar en tydlig skillnad mellan svenskt och japanskt mode. – Jämfört med Sverige är skillnaden enorm. Japanerna är generellt sett betydligt mer måna om sitt yttre; du ser sällan någon som är slarvigt klädd eller ovårdad här. Den japanska modesociologen Yuniya Kawamura vid Fashion Institute of Technology i New York – som i fjol kom ut med boken Fashioning Japanese subcultures – spårar ett samband mellan explosionen av innovativt gatumode i Tokyo och förändringarna i landets ekonomi. Den konstanta ekonomiska uppgång som hade pågått sedan andra världskriget förbyttes i otrygghet och en långvarig svacka efter finanskraschen i början av 1990-talet. – Tidigare kunde ungdomarna räkna med en livstidsanställning efter universitetsexamen. När man arbetar 30-40 år på samma företag är man automatiskt del av ett sammanhang. Men med lågkonjunkturen, ökande arbetslöshet, osäkra anställningar och dessutom fler skilsmässor är det svårt för unga att hitta någonstans där de känner sig hemma. Att bli del av en subkultur blir ett sätt att känna tillhörighet, säger Yunia Kawamura. Hon ser Shoichi Aoki som en pionjär när det gäller att ge dessa subkulturer en plattform. – Modemagasinen brukade bara innehålla professionella modeller som bar populära märken, fotograferade i arrangerade situationer. I Aokis tidningar fick vanliga men väldigt modemedvetna ungdomar visa upp sig på gatan, i deras naturliga miljö, och deras stil kunde bli känd för omvärlden. Shoichi Aoki saknar ”fotgängarnas paradis” – och vill gärna se att trafiken stängs av på nytt. – Efter att man började tillåta biltrafik igen på söndagar, förändrades gatumodescenen. Ett tag var det svårare att hitta ungdomar med intressanta kläder. Men en kort period efter katastrofen 2011 skedde det åter ett uppsving för gatumodet. Folk har blivit genki igen.
”Bilderna handlar om att samla på människor, på ögonblicksbilder.” 80
PLAZA πMAGAZINE
01 02 04
03
05
06
uniform experiment
White Mountaineering
visvim
Japanska märken att lägga på minnet Visvim Chefsdesignern Hiroki Nakamura har satt en ny standard för innovativt japanskt mode. Visvim kombinerar klassisk americana med etnoinfluenser och en eller annan kimonokrage ur den japanska klädhistorien. Handsydda plagg och skor med udda material som antilop- och älgskinn och naturlig kork. Allt med långsam och avancerad tillverkning.
Uniform Experiment Klassiska preppy-liknande herrplagg med en krydda av grafiska mönster från designern Hiroshi Fujiwara. White Mountaineering Ett märke som fått en växande fanskara sedan starten 2006. Det rör sig ofta om tekniskt avancerade friluftsplagg (troligtvis används de
oftare som skydd mot höstregn i Daikanyama än på skogsutflykter) som tillverkas i samarbete med märken som Schoeller, Moncler och Gore-Tex. Karaktäristiskt för White Mountaineering är de färöiska mönstren som pryder märkets stickade tröjor och sockor. Kolor En uppdressad version av japanskt gatumode,
med starka färger och lager på lager som del av estetiken. Beams Plus Ett av 25 märken under klädimperiet Beams paraply. Själva sinnebilden för japansk förfining av klassiska nordamerikanska klädtraditioner med inspiration från skogshuggare i British Columbia, Ivy Leagueuniversiteten och Kaliforniens surfkultur.
Mie
Topp från Phenomenon , skor från Vans.
G
enki är ett japanskt uttryck som ungefär betyder energisk och används flitigt för att beskriva positiva känslor. Att unga japaner i större utsträckning än äldre har återfått ett ljusare perspektiv på tillvaron, med effekten att de har blivit mer experimentella modemässigt, tror Shoichi beror på åldersgruppens självupptagenhet: – De bryr sig i princip bara om sin egen värld och tänker inte på att kärnkraftsreaktorn i Fukushima fortfarande utgör en fara. Trots att Japans färgstarka subkulturer kan ses som en revolt mot den inrutade tillvaro som en slipsklädd löneslav med livstidsanställning på ett storföretag har, är gatumode sällan politiskt laddat här. – Att se politiska åsikter återspeglade i modet, eller för den delen yttras på något annat sätt, är extremt ovanligt här. Jag uppfattar det som att japaner i mångt och mycket hellre väljer en stil de vill tillhöra enbart baserat på det estetiska. Folk kan klä sig som hårdrockare men lyssna på Japans mest populära flickband AKB48, menar Said Karlsson. Ett kännetecken för japanskt gatumode är den extrema omsorgsfullheten när det gäller detaljer. Den syns inte bara i de färgkoordinerade, accessoartyngda och ofta hemmasydda utstyrslarna på Harajukus gator, utan även i de plagg från dyra och genomarbetade märken som bärs i trendkänsliga Tokyo-stadsdelar som Daikanyama. Här är det populära uppdateringar av amerikanska arbetskläder, sportkläder och funktionella friluftsplagg, sydda med stor hantverksskicklighet, som gäller. Heritagemodet, eller dad’s style, som kretsar kring klassiska, främst amerikanska funktionsplagg med historiska rötter, har de senaste åren blivit allt mer populärt i Sverige. Men det är i Japan som stilen har utvecklats och förfinats. – De flesta japanska märkena vi säljer, som Wtaps, Visvim, Nonnative och Neighborhood baseras på någon form av amerikansk historia, som arméplagg, jeans, bikerkultur eller grunge, säger Hannes Hogeman, inköpare och en av grundarna till den Malmöbaserade webbutiken Très Bien Shop. Erik Danielsson, inköpare på Nitty Gritty i Stockholm, som också har ett flertal japanska märken i sortimentet, är inne på samma linje. – Noggrannheten i detaljer och materialval genomsyrar varje produkt. När det kommer till denim gör japanerna den finaste i värl-
den, men det finns även en progressivitet i produktutvecklingen. Nanamica gör tweedkavajer med Gore-Tex-membran och Visvim gör randsydda sneakers. Det allra tydligaste exemplet på kompromisslös detaljfetischism hittas i Visvims jeansskjortor, eskimåkängor och mockasinskor. – Måste man dränka det svindyra vintagetyget i lera 200 gånger innan man syr ihop det till en T-shirt så gör man det, säger Hannes Hogeman.
D
en oerhörda hängivenheten till det yttre och förmågan att gå in för intressen med vad som nästan liknar besatthet, definierar japansk kultur i allmänhet. Perfektionismen går som en röd tråd inom allt från mat till leksaker, fetischer och kläder. Lika definierande är paradoxerna. Det japanska gatumodets å ena sidan gränslösa lekfullhet och å andra sidan utpräglade minimalism, är en spegel av landets inneboende kontrastrikedom. Det uråldriga och det futuristiska, det harmoniska och det kaotiska, fungerar sida vid sida. Konformismen och kontrollen blir katalysatorer för det extravaganta och udda. Kontorsarbetaren som sliter av sig kostymen och vrålar till noisemusik i natten. Ungdomarna som tillfälligt flyr det strikta japanska skolsystemet genom sina modeutflykter i Harajuku. Japan bygger på motsatsförhållanden, varför det inte är så konstigt att Shoichi Aoki inte kan bestämma sig för vilken fot det japanska gatumodet står på. Japaner, menar han, ser ett samband mellan kläder och det inre. Men på samma gång ses mode sällan som något mer än yta. – I Europa betraktas mode ofta som bärande på någon innebörd, till skillnad från japaner som ofta uppskattar mode enbart som konst, bara för dess utseende, som en form av utsmyckning, säger han. Kanske är det, som Shoichi Aoki säger, egentligen ganska lätt att förstå; att japanernas kärlek till mode för dess egen skull, som ett självändamål, förmedlar en estetisk tillfredställelse på en djup nivå. För det är just den känslan man får av en promenad bland Daikanyamas boutiquer, en stunds folkspanande på Shibuya Crossing eller av att stå i baren på Tokyos hippaste klubb, Trump Room, och betrakta kvällens klientel. 2014 har hela Tokyo förvandlats till ett fotgängarnas paradis. π
”japaner uppskattar ofta mode enbart som utsmyckning.” 82
PLAZA πMAGAZINE
Hiroki
Topp från C. Neeon, skor från Nike.
01. Shiho
Trenchcoat från Undercover, skor från GVGV.
02. Ai
Topp från Spins, skor från Laforet.
01
02
PLAZA πMAGAZINE
83