intro
Vulkanos andra hem I Los Angeles hittar duon skaparandan de behöver
Shorters trestegsraket Det är få förunnat att vara med i ett legendariskt band. Nu åttioettårige Newark-sonen Wayne Shorter har varit med i åtminstone tre. Saxofonistens solokarriär är imponerande i sig – inte minst sextiotalsåren på Blue Note med album som »Juju«, »The All Seeing Eye« och »Adam’s Apple«. Många har säkert också lagt märke till hans toner på skivor med alla från Joni Mitchell och The Rolling Stones till Don Henley och Steely Dan (solot på »Aja«!). Men frågan är om han inte främst går till historieböckerna för sin medverkan i följande ensembler: Art Blakey’s Jazz Messengers 1959–1964. Wayne Shorters genombrott. Tog snart befälet i gruppen och lät musiken börja röra sig i en allt friare riktning. Miles Davis’ Second Great Quintet 1964–1970. Efter fem år tyckte Shorter att han inte kunde komma längre med Blakey. Det kunde han, för att uttrycka det försiktigt, med Miles som hade haft honom på kroken redan 1960 då Shorter var påtänkt som ersättare till John Coltrane. Weather Report 1970–1986. I fusionbandens fusionband kunde Shorter tillsammans med bland andra keyboardisten Joe Zawinul, en annan Miles-veteran, bygga vidare på den improvisationsrockiga häxbrygd forne bandledaren kokade ihop på »Bitches Brew«. Ibland med storsäljande resultat, som på 1977 års »Heavy Weather«. pierre hellqvist wayne shorter uppträder på stockholm jazz festival 10–19 oktober. finner du förresten i andrahandsbackarna hans samarbete med milton nascimento, 1974 års »native dancer«, slå till!
sonic 22
Det är måndag kväll i Hollywood och från indieklubben Bardot snett emot den ikoniska, runda Capitol Records-byggnaden hörs orden »I spit and I bleed, I puke and I scream« hämningslöst vrålas ut över Vine Street, omslutna av skönskramlig och dansant postpunkpop. Den som spänner stämbanden är Cissi Efraimsson från Vulkano, en av akterna i kvällens line-up i konsertserien School Night. Cissi står och spelar trummor samtidigt som hon sjunger, med ett eftertryck så påtagligt att hon ser ut att vara redo att välta trummorna och ta ett språng ut i publiken. Duons andra halva Lisa Pyk Wirström spelar en retroklingande och lätt hypnotisk slinga på sin synth och vinkar till publiken att komma och dansa längst fram vid scenen. Där står Alexandra Dahlström och svänger med några andra fans. Under tre år har Cissi och Lisa filmats av skådespelaren och regissören, vilket har resulterat i den bioaktuella dokumentären »All We Have is Now«. Kvällens konsert på Bardot utgör avslutet på en längre vistelse i Los Angeles, där duon bland annat har skrivit nytt material och lanserat sitt senaste album (släppt i Sverige i fjol) »Live Wild Die Free« i USA. Efter konserten hamnar vi alla hos Vulkanos manager Roxanne, som Cissi och Lisa har jobbat med sedan de var arton och spelade i omsusade popbandet Those Dancing Days. Det här är andra vändan Vulkano gör till Los Angeles, som enligt Cissi har blivit ett inspiratoriskt kraftcentrum för duon. – Stockholm är en sjukt grym musikstad, men Los Angeles är just nu ett så enormt häftigt kulturcentrum, säger hon. Det är som att allt händer tio gånger snabbare här. Lisa håller med och lyfter fram extremerna som en av stadens bästa aspekter: – Det sker så mycket knäppa saker här, med folk från olika samhällsskikt som gör stimulerande och helt oväntade grejer på ett sätt vi inte är vana med hemma. Och de oväntade situationerna i den sydkaliforniska hettan har varit många för Vulkano. Högst på listan
är en spontankonsert i den halvt laglösa ökenstaden Slab City, en samlingsplats för outsiders, känd för sevärdheten Salvation Mountain – ett betongberg täckt av bibelcitat och psykedeliska mönster. – Av en slump åkte vi dit en lördag, då ett gäng övervintrade hippies ordnade open mic-night på en scen byggd av gammalt bråte, berättar Cissi. Många röker meth i Slab City och när vi kom dit låg folk utslagna på sönderslitna soffor vid scenen. Men när vi började spela vaknade de till och började dansa. Efter det ville alla hänga med oss. Eftersom Los Angeles har blivit en så viktig plats både för Vulkanos musik och för Cissi och Lisa som människor skildras deras relation till staden i »All We Have is Now«. Men i fokus för dokumentären står perioden efter splittrandet av Those Dancing Days, och sökandet som ledde fram till Vulkano – som först var en trio. Gitarristen Rebecka Rolfart hoppade av efter albuminspelningen och startade projektet The Hanged Man. Avhoppet har förändrat Vulkanos sound, menar Cissi: – Att »Live Wild Die Free« är så punkrockig beror delvis på att musiken är en motreaktion på Those Dancing Days, men också på att Rebecka var med. Hon är väldigt rockig och vi är ju poppare i grunden. Våra nya låtar är mer melodiska. Oförändrat är dock Vulkanos intresse för korsformer av olika kreativa uttryck, liksom viljan att undersöka mer dunkla nivåer av sinnevärlden. Bägge delar har förenats genom duons egenregisserade kortfilm »Neptune Moon«, som har haft USA-premiär under Los Angeles-vistelsen. Lisa förklarar tankarna bakom filmen. – Vi är båda väldigt intresserade av parallella dimensioner. Det som vi inte ser. Cissi fyller i: – Och av det som finns i vår verklighet som våra ögon inte uppfattar men som man kan nå genom konst och musik. Det är något som vi vill fånga med Vulkano. erik augustin palm dokumentären »all we have is now« har biopremiär 24 oktober.
foto: teitur ardal
Vulkano: Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirstrรถm.
sonic 23