Utanför tid och rum Sedan 1984 har Yo La Tengo gjort precis vad de vill, hur de vill, när de vill. Så har New Jersey-trion och deras genreskiftande rock blivit en måttstock för vad ett indieband bör vara – och fått en hedersplats i amerikansk populärkultur, utan att ha haft det som mål. Erik Augustin Palm pratar med dem om tre decenniers egensinne. text: erik augustin palm
Yo La Tengo i Missoula, Montana.
foto: erik augustin palm
>> yo la tengo
missoula, montana, tillhör »det alternativa usa«. Där lokalpolitiken är progressiv, där mikrobryggerierna frodas och där kulturskapare får utrymmet som de behöver. Men den lilla collegestaden ligger utanför »Portlandia«turismens radar – halvt ute i ingenstans, mellan fem bergsdalar, omgiven av den vidsträckta nordvästdelstatens intagande landskap. Clark Fork River rinner stilla förbi och på huvudgatan Higgins flanerar en mix av pensionärer, nyhippies och studenter. En särpräglad fridfullhet vilar över den gemytliga och kultiverade småstaden, som inte tycks besväras nämnvärt av världen utanför. Just vid mitt besök syns även många filmnördar längs Higgins. Pågår gör den årliga Big Sky Documentary Film Festival dit jag bjudits in som jurymedlem. Festivalen är ingen gigant i usa men har ett gott rykte och lyckas alltid dra till sig tunga namn inom både dokumentärfilm och musik. Ett av festivalens koncept är nämligen livesoundtracks till film, och i år är det Brendan Canty från klassiska hardcorebandet Fugazi samt indieikonerna Yo La Tengo som är huvudakterna. Det är andra gången på två år som den New Jersey-baserade gruppen har tackat ja till att spela på festivalen, och det är inte alls konstigt. Dels har Yo La Tengo en lång historia av att skriva musik till filmer, bland annat till hyllade independenttitlar som »Shortbus«, »Junebug« och »Old Joy« (med singer-songwritern Will Oldham i huvudrollen). Dels går Missoulas udda identitet och fagra omgivning ihop oerhört väl med både Yo La Tengo som personer och med bandets mestadels varsamt flytande indierock. I år är det den oscarsnominerade filmaren Sam Green som Yo La Tengo samarbetar med, i form av livedokumentären »The Love Song of R. Buckminster Fuller«. Bandet ackompanjerar där Green som berättar till sina rörliga bilder, om titelns excentriske visionär och uppfinnare. Det är fullsatt på majestätiska Wilma Theatre under föreställningen, och det är tydligt att de flesta är där för att se trion. Många har slitna
»Någonstans i vårt jammande hör vi en kombination av ackord, melodier och rytmer som vi går tillbaka till och gör en låt av.« JAMES MCNEW Yo La Tengo-t-shirts på sig och under den q&a som hålls efteråt är det inte regissören utan bandet som får flest frågor. De svarar artigt och humoristiskt men med tveksamhet. Precis som väntat. dagen därpå träffar jag Yo La Tengos gitarrist och huvudsaklige sångare Ira Kaplan i entrén till Wilma Theatre. Jag tar genast upp ambivalensen som bandet visade på frågestunden, och som de länge verkar ha haft till både media och fans. En attityd där de alltid har en tillmötesgående framtoning men också gärna gör andra förvirrade med obekväma skämt, och gång på gång lyfter fram hur pass mycket de faktiskt ogillar att prata om sig själva. – Vi vill helst låtsas att vi lever i en värld bestående av oss tre, och saker som gör intrång i den världen, som intervjuer och paneldiskussioner, de gör just det – intrång. Samma sak med mina radioprogram. Jag hoppas förstås att folk lyssnar, men jag är inte säker på att jag vill påminnas om det. Jag vill göra min grej. Men många av de här sakerna känner jag mig, som du påpekar, tudelad över. En dag känner jag på ett sätt och en annan dag på ett annat sätt. Ira Kaplan talar med en varm röst och ett lätt blygt leende under det krulliga håret. Jag har träffat honom en dag då han förefaller positiv till att bli intervjuad. Att vi är i Missoula bidrar till detta. Kaplan stormtrivs. »Det är ingen marknadsplats, som på Sundance eller South By Southwest.«
»Hängivenheten vi har till varandra som människor är väldigt stark, liksom hängivenheten till bandet.« GEORGIA HUBLEY sonic 30
Radioprogrammet som Ira Kaplan nämner är det han länge har haft på den New Jerseybaserade collegestationen wfmu, där han under namnet »Ira the K« regelbundet sänder ut intrikata spellistor (som även går att streama) med musik hämtad från av en myriad genrer. Det var i New Jersey som Yo La Tengo startade, närmare bestämt i Hoboken som med sin lilla befolkning på strax över femtiotusen invånare, ett lugn som omsluter staden och ett rikt lokalt kulturliv delar mycket med Missoula. Tidigare i år utsågs Hoboken, där för övrigt Frank Sinatra föddes, till »usa:s mesta hipsterstad« av researchsajten Findthebest. com, utifrån en mängd olika algoritmer, från mängden yogastudior till kaféer. det var i den numera legendariska konsertlokalen Maxwell’s i Hoboken som Yo La Tengo spelade live för första gången, 1984. Det var också där Ira Kaplan 1980 träffade sin fru, tillika Yo La Tengos trumslagare och andresångare, Georgia Hubley. Där höll de även sin bröllopsmottagning och där har bandet årligen haft sin kultförklarade Hanukkah-festival. I Hoboken bor paret kvar än i dag. Basisten James McNew huserar i Brooklyn. Han gick med i bandet 1992 inför turnén för »Fakebook«, ett album som mestadels består av covers – från Cat Stevens »Here Comes My Baby« till »Andalucia« av John Cale – och som för fans och media grundlade bilden av Yo La Tengo som fantastiska nytolkare. Kopplingen till filmvärlden hos Yo La Tengo börjar med Georgia Hubley, vars föräldrar John Hubley och Faith Elliott Hubley var flerfaldigt oscarsbelönade animatörer på bolag som Disney och United Productions of America. Georgia Hubleys syster Emily Hubley har fortsatt i föräldrarnas fotspår, med animation – och det var genom henne som bandet lärde känna Sam Green. Jag får en pratstund med filmskaparen un-
Yo La Tengo 1993 (från vänster): Georgia Hubley, James McNew och Ira Kaplan. foto: michael lavine
der Big Sky-festivalen, där han ger sin syn på varför Yo La Tengos musik fungerar så väl tillsammans med rörliga bilder. – Dels beror det på att de är så oerhört skickliga på melodier och struktur. Om man tar låten »The Sea Horse«, från deras soundtrack till den franske filmskaparen Jean Painlevés undervattensfilmer, är det en enkel men enormt vacker och lite smått hjärtskärande melodi. Och deras låt »Nowhere Near« [med på soundtracket till tv-serien »The Bridge«] är väldigt avskalad men perfekt utformad med alla nödvändiga element. Det finns en trånande, melankolisk skönhet i deras musik som gjorde att jag ville samarbeta med dem.
Processen skilde sig från hur ett soundtrack vanligtvis tar form. – Vanligtvis skickas en grovklippning av filmen till kompositören ifråga och så väljer man som regissör sedan ut det man tycker fungerar bäst, efter att ha gett synpunkter på materialet som kompositören anpassar sig efter, säger Sam Green. Men eftersom det här är ett livesoundtrack kunde det inte fungera på så vis. Jag åkte till deras replokal i Hoboken och berättade till bilderna samtidigt som de skapade musiken. Vissa saker jag inte gillade tog de bort men en del saker ville de behålla, vilket jag gick med på. I slutändan visade det sig att de hade rätt.
Yo La Tengos kontinuerliga obeveklighet och integritet är något som den Brooklynbaserade musikjournalisten Jesse Jarnow kom att bli väl bekant med under sitt arbete med boken »Big Day Coming: Yo La Tengo and the Rise of Indie Rock« från 2012. Jarnow ser bandets individualistiska förhållningssätt som en viktig faktor bakom deras framgång. – De har alltid arbetat efter eget huvud, och utifrån deras egen uppfattning om vad som är rätt och fel, utan att låta sig störas av all den skit som ofta hänger ihop med att vara ett älskat band. Att de så framgångsrikt har lyckats hålla ihop så länge bottnar absolut i att de egna villkoren har fått styra, i stället för att som sonic 31
▶
>> yo la tengo
»För de som gillar mainstreamanstruken musik utgör de en portal till en mer experimentell värld och de som gillar mer udda musikaliska uttryck kan fortfarande höra element av detta i bandets mest kända låtar.« JESSE JARNOW många andra band formas av påtryckningar från andra. Ira, Georgia och James är också tre väldigt distinkta personligheter som kompletterar varandra ovanligt väl, både på ett musikaliskt och ett rent mänskligt plan. Innan »Fakebook« hade Ira och Georgia arbetat med fjorton basister. Men James McNew blev kvar. När jag pratar med James återberättar han inledningen till bandets i dag obrytbara treenighet, med en älskvärdhet mer slående än Iras men med samma underton av gliringar. – Jag gick med som ytterligare en tillfällig basist, men fortsatte att dyka upp till replokalen efter turnén. Kanske visste inte Ira och Georgia vad de skulle säga: »Jaha, han är här igen, jag antar att vi borde repa.« Så småningom fick jag egna nycklar till lokalen, vilket jag antar var ett informellt sätt för mig att bli medlem på riktigt. Det hölls aldrig någon officiell ceremoni. James lämnade konstrockbandet Christmas i Rhode Island, flyttade till Brooklyn och har sedan dess kört till Hoboken nästan dagligen för att repa. Det mesta av materialet uppstår genom improvisation. »Långa instrumentala jams utan något egentligt mål«, förklarar James. – Och någonstans i vårt jammande hör vi en kombination av ackord, melodier och rytmer som vi går tillbaka till och gör en låt av. Det är en metod som för något spännande med sig. Känslan av att »i dag kanske vi kommer på något som jag kommer att spela resten av mitt liv«. första albumet som James McNew medverkar på var 1992 års »May I Sing With Me«, där bandets karaktäristiska, till stora dela delar akustiskt melodiska sound bröts upp av noisegitarrer och feedback. Året därpå följde »Painful«, första albumet på Matador, det klassiska indiebolag som Yo La Tengo har varit en central del av. Den svenske musikern Jesper Eklöw, som efter en tid på skivaffären
Pet Sounds i Göteborg flyttade till New York 1992 och där fick jobb på skivbolaget ifråga, minns Yo La Tengos entré till Matador-familjen. – Det var nog den mest perfekta union man skulle kunna tänka sig. Gerard Cosloy på Matador hade länge varit ett rabiat Yo La Tengofan, och hade redan känt Ira och Georgia i fem–sex år. Nu fick han chansen att jobba med sitt favoritband, som i sin tur kunde vara säkra på att de fick arbeta med ett bolag som alltid respekterade och jobbade hårt för dem. För att markera bandets trettioårsjubileum återutgavs »Painful« i fjol som »Extra Painful«, med tjugosju bonuslåtar; demos, liveinspelningar och tidigare osläppt material. Ira Kaplan förklarar valet av skiva. – Även om det rent tekniskt var vårt sjätte album ser vi det på något sätt som vårt första eftersom vi alla tre var med och skrev låtarna. Skiftet till Matador betydde också mycket, och vi var väldigt stolta över alltihop – och tyckte att albumet förtjänade en till chans. Att vi lade till så mycket extramaterial beror på att jag själv älskar sådant hos mina favoritartister, som Big Star, Velvet Underground eller The Byrds. Jag vill höra allt som finns. Jesper Eklöw, som bor kvar i New York och efter många år på Matador nu arbetar på skivbolaget Mexican Summer, fick som vän till bandet vara med och bidra till låturvalet. – Det var med mycket möda och stort besvär som vi gick igenom några hundra timmar av material, mestadels på gamla kassetter och dat-band. Man fick vara lite brutal i processen. När jag frågar Georgia Hubley om »Extra Painful«-släppet är hon mindre entusiastisk till extramaterialet – och då främst processen att välja ut det. Georgia är den mest ljusskygga av medlemmarna. Hon förmedlar en finurligt förnöjsam skepticism. – Att gå igenom tjugo år gamla låtarkiv var ingen lätt uppgift, säger hon. Det var väldigt tidskrävande och vi upptäckte hur det är att lägga energi på det förflutna på bekostnad av
»Jag har aldrig sett Yo La Tengo som enbart ett ’indierockband’. Ändå är de förmodligen arketypen.« JESPER EKLÖW sonic 32
nutiden. Allt det besvärliga med att gå igenom gamla låtar tydliggjorde att vi hellre fokuserar på vår framtid. Men då Yo La Tengo själva valde att släppa »Extra Painful« och därtill ge ett antal trettioårsjubileumskonserter måste de rimligtvis ha reflekterat över sin historia. Hur håller man ett band vid liv så länge? – Hängivenheten vi har till varandra som människor är väldigt stark, helt enkelt, liksom hängivenheten till bandet, säger Georgia Hubley. Jag tror det handlar om respekt och omsorg, och vår ansträngning att få detta att fortsätta att fungera. Jag antar att det låter lite kultliknande, men utan de obehagliga aspekterna. Ingen i vårt band kallar sig »gud«, eller har på sig uteslutande vitt. men faktum är att runt Yo La Tengo har det bildats något av en kult som sträcker sig bortom indierockvärlden. Medlemmarna må föredra att röra sig i sammanhang utanför populärkulturens mittfåra och helst av allt lunka på i ett eget Hoboken- eller Missoula-tempo. Men mottagarna av deras musik låter dem inte stanna där för jämnan, utan drar dem gång på gång in i olika strålkastarljus, alltså utöver att spela in skivor, turnera, ge intervjuer och komponera filmsoundtracks. Trions vikt understryks av en mängd cameos, från att ha bjudits in till att spela rollen som deras sannolikt största influens The Velvet Underground i filmen »I Shot Andy Warhol« (1996) och att i ett avsnitt av The Simpsons få tolka seriens ledmotiv till att förra året rycka in som Plastic Ono Band under Yoko Onos europaturné. Ira Kaplan tycker att höjdpunkterna duggar tätt. – Att få turnera med Yoko Ono var helt otroligt, en milstolpe för oss. Att komma till en festival som Big Sky i lilla Missoula utgör en annan. Även om vi ofta känner en tvekan inför ansträngningen det innebär att resa runt är det fantastiskt att hela tiden få gå djupare in i en världsomspännande gemenskap av folk som man beundrar och vill förknippas med. Jesse Jarnow menar att Yo La Tengo på ett unikt sätt omfamnar både det breda och smala. – Mycket av deras musik är långt ifrån lättlyssnad. På den senaste konserten jag såg med dem kallade de sig för The Little Black Egg Big Band och jammade i en timme, alla tre på gitarr, utan att någon sjöng, och med gott om inbitna avantgardelyssnare i publiken. Samtidigt är mycket av deras musik lättsmält och semiakustisk. De tilltalar båda sidor inom uppdelningen av svår och tillgänglig musik, på ett sätt som suddar ut gränsen däremellan. För de som gillar mainstreamanstruken musik utgör de en portal till en mer experimentell värld och de som gillar mer udda musikaliska uttryck kan fortfarande höra element av detta i bandets mest kända låtar. den som har sett Yo La Tengo live några gånger torde ha fått en god inblick i den eklekticism som präglar bandet – och då inte bara gällande deras egen musik och gästmusiker. Deras legendariska Hanukkah-konserter, där de i tolv års tid under den judiska högtidens alla åtta kvällar spelat live på Maxwell’s (fram till i fjol då stället bytte regi och inriktning),
har ofta gästats av usa:s komikerelit – Wyatt Cenac, Todd Barry, Amy Poehler – vid sidan av pop- och rockikoner som Ray Davies från The Kinks, David Johansen från New York Dolls och David Byrne. Youtube-klippet där Yo La Tengo läser upp ett Seinfeld-manus på scenen säger väldigt mycket. Humorn är en mångbottnad röd tråd för bandet, enligt Jesse Jarnow. – Det är en viktig del av deras uttryck, säger han. Och jag skulle inte ens alltid kalla det för humor, snarare att de alla tre har en väldigt god känsla för språk och använder humor på samma sätt som en prosaförfattare gör det, ibland för att belysa känslor eller idéer som inte kan komma fram på ett annat sätt. Det finns massor av dolda punchlines i deras låttexter, men de är inte alla roliga. När det gäller just Ira Kaplans språkkänsla, liksom hans väldokumenterade misstro mot journalister, är det hans egen bakgrund som musikskribent som är huvudskälet. Under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet figurerade han i bland andra The Village Voice och New York Rocker, en period han inte är särskilt stolt över nu i efterhand. – Till de som fortfarande av någon anledning är bekanta med mitt skrivande vill jag be om ursäkt, säger han. För jag var egentligen aldrig särskilt engagerad som skribent. Jag var definitivt förtjänt av den där klassiska anklagelsen om att musikjournalister bara är frustrerade musiker. Eftersom jag dittills hade misslyckats på musikfronten höll musikskrivandet mig åtminstone nära världen jag ville vara del av. Och det gav mig förstås gratis konsertbiljetter och skivor. I dag är den perioden användbar för mig när det gäller att förhålla sig till det som skrivs om oss. Jag ser genast vem som verkligen har lyssnat på oss och vem som har skrivit en konsertrecension utifrån en pressrelease, och samtidigt kollat nyhetsflödet på Facebook. Ira Kaplan är emellertid lika mycket ett fan i dag som han var som musikjournalist. – Det är så jag alltid har närmat mig musik. En del av vår vilja att släppa »Painful« igen med så mycket extramaterial berodde på vår insikt om hur vi själva skulle reagera på ett sådant släpp. Vi gör mycket på det sättet. Vi vill vara ett band som vi själva skulle tycka om. – Låttexterna påverkas av detta tankesätt. De skrivs till och för oss själva, säger James McNew som även han sjunger på flera låtar. Ofta framstår texterna som brev om de närmsta relationerna i livet, genomsyrade av empati, nostalgi och humor. Men att de skulle
vara transparenta protesterar James emot. Där märks åter oviljan att blottlägga jaget, och behovet av att skydda Yo La Tengos värld av tre. – Man kan absolut få en viss uppfattning om vilka vi är genom våra texter, men om det finns någon slags transparens där är det inte i ordets traditionella betydelse. Den som letar i vår musik kan hitta svar på mycket, absolut, men vi är inte förtjusta i att göra det överdrivet lätt att hitta dessa svar. På så sätt är vi väldigt långt ifrån ett bekännande emoband. Enligt James McNew är texterna därtill sekundära det instrumentala. – För det mesta när vi skriver låtar gör vi musiken först. Sedan, i sista minuten, vilket oftast är när vi befinner oss i inspelningsstudion, inser vi att det borde finnas en text till låten ifråga. Då ägnar vi dyrbar tid åt det, vi gillar att låta musiken och dess stämning diktera orden. Det är ett lite baklänges sätt att skriva låtar. Jag föreställer mig att en artist som Elvis Costello går runt med ett anteckningsblock hela tiden, där han skriver ner ord och snilleblixtar. Så gör inte vi. yo la tengo gör onekligen precis som de själva vill. Inte minst gällande genremässig eklekticism. Under bandets tre decennier har den drömskt halvakustiskt melodiska ljudbilden med runda kanter och flytande, överlappande passager dominerat, däribland på album som »Electr-O-Pura« (1995), »I Can Hear the Heart Beating as One« (1997) och »Summer Sun« (2003). Alla tre är solida köp för den som vill bjudas in i bandets universum. Men vem som helst som ger Yo La Tengo en mer seriös chans inser att bandet är så mycket mer än »indie«. Vid sidan av att ha remixats av beatmästaren rjd2 samt hiphopgiganter som De La Soul och Pete Rock, och att ha spelat med frijazzkonstellationer som Sun Ra Arkestra och ett flertal rockikoner har de nytolkat hundratals musikhistoriska pärlor. Georgia Hubley tror att kärleken till covers är kopplat till det som gjorde musik intressant för bandmedlemmarna från början. – Det är en återgång till den där grundläggande känslan som vi inledde vårt musikerskap med, där man hör en låt och vill lära sig att spela den. Att hitta på nya sångarrangemang och placera in harmonier som passar de avskalade versionerna av låtarna är något vi tycker om. Så mycket tycker Yo La Tengo om att göra covers att »Stuff Like That There«, deras nya studioalbum och det fjortonde i ordningen, har fått ett liknande koncept som klassiska »Fake- ▶
»Jag ser genast vem som verkligen har lyssnat på oss och vem som har skrivit en konsertrecension utifrån en pressrelease, och samtidigt kollat nyhetsflödet på Facebook.« ira kaplan
Självklara Yo La Tengo-album Painful Matador, 1993 Bandets första album på Matador, tillika det första där Ira Kaplan, Georgia Hubley och James McNew alla bidrar till låtmaterialet. Därtill är »Painful« den första riktigt smidiga sammanvävningen av alla Yo La Tengos olikartade influenser, från sextio- och sjuttiotalsfolkpop till distad indierock, allt filtrerat genom en dos Velvet Underground. Låtar som »Superstar-Watcher«, »Big Day Coming« och The Only Ones-covern »The Whole of the Law« slog an tonen för bandets sound därefter. Electr-O-Pura Matador, 1995 Nära albumsläkting till »Painful«, inspelad i Nashville och – i sann Yo La Tengo-anda – döpt efter ett indraget läskmärke. På »Electr-O-Pura« fortsätter trion att svarva fram sin grundform i ett ljudlandskap bestående av lika delar mjuk halvakustisk omfamning och rebelliskt distgnissel. Shoegazefaktorn är hög på sina håll, liksom hitfaktorn. Fantastiska indiepopdängan »Tom Courtenay« (härom året tolkad av Wilco på scen) och de varsamt balladbetonade »The Hour Grows Late« och »Pablo and Andrea« befäster ytterligare Yo La Tengos obestridbara låtskrivarbriljans. I Can Hear the Heart Beating as One Matador, 1997 Efter att ha skrivit in sig i indiehistorien med »Painful« och »Electr-O-Pura« bestämde sig Yo La Tengo för att delvis bryta upp det sound som så många av deras nya fans hade vant sig vid. »I Can Hear the Heart Beating as One« utforskar en mängd oväntade uttryck och genrer – från electronica och bossanova till krautrock, parat med bekanta gitarrer. Och identiteten i melodierna och sången känns tydligt igen. Albumet innehåller också James McNews första sångbidrag, i den älskvärt Neil Young-klingande »Stockholm Syndrome«. Summer Sun Matador, 2003 En idealisk portal till gruppens värld. Betydligt mer lågmäld och lättsmält än föregångaren »And Then Nothing Turned Itself Inside-Out«, men fortfarande med genreutflykter av typen som Yo La Tengo gör bäst. Som att låta genombehaglig pop lindas in i jazz och krautrock. Och en låt som den vaggande »Little Eyes« skulle mycket väl kunna fungera som uppslagsdefinition av »amerikansk indiepop«. Inte bandets konstnärligt djärvaste album, men det mest angenäma. erik augustin palm
sonic 33
>> yo la tengo
Yo La Tengo av i dag med tillfällige medlemmen Dave Schramm längst till vänster.
book«. Främst covers, av så vitt skilda artister som The Lovin’ Spoonful, Hank Williams, The Parliaments (en förlaga till Parliament) och The Cure, samt några nyskrivna låtar. Och så nytolkningar av egna låtar, vilket Georgia Hubley ser som »en ytterligare och djupare dimension av coverspelandet«. När jag flera månader efter Big Sky Documentary Film Festival ringer upp James McNew hemma i Brooklyn för att få hans syn på »Stuff Like That There« förklarar han att det stil- och tidsmässigt åtskilda låturvalet återspeglar vilka bandet är, på flera sätt. – Att låta The Cure stå bredvid The Parliaments känns helt okej för mig. Jag vet att det är två helt olika band och kanske är inte alla fans av dem samtidigt. Men vi är det. Ibland kan det vara svårt att förstå varför en viss låt är mer populär än en annan låt, eller varför en viss kombination av låtar är populära bland vissa människor. Men det handlar inte om att förstå, musik talar till folk på olika sätt. Och sonic 34
den här kombinationen av låtar talar till Yo La Tengo. Vi pratar vidare, om filmfestivalen i Missoula och att Ira och Georgia blev kvar i staden längre än de tänkt, på grund av dåliga väderförhållanden för flygresor (James åkte hem dagen efter konserten). I flera dagar såg jag hur paret promenerade runt på Missoulas gator, gick på dagsfilmer, drack lokalt bryggd öl och hängde med Sam Green och Brendan Canty. Att de njöt av sin förlängda Missoula-vistelse bekräftas av James, som också hade velat stanna kvar. – Jag hade inte alls ogillat att bli strandsatt där ett tag. Manhattan och Brooklyn kryllar av folk och det luktar illa. Montana är vackert, öppet och luktar gott. Och vädret var underbart. Om Ira och Georgia hade stannat en dag till hade vi nog köpt en lägenhet och blivit kvar där. Även om Ira och Georgia sannolikt aldrig skulle överge sitt Hoboken för någon annan plats, inte ens Missoula, känns James McNews
skämtsamma kommentar inte långsökt. Det är trots allt Yo La Tengo som han talar om här. Bandet som alltid gör vad som faller dem in. »De står lite utanför tid och rum«, säger Jesper Eklöw och fortsätter: – Det jag gillar allra mest med dem är att de är fullkomligt orädda i sitt skapande. De håller till på sin egen kant, de spelar den musik de vill och på det sätt de vill. Jag gillar att de tycker att The Bonzo Dog Band och The Kinks är viktigare än The Beatles och att de trots, eller snarare tack vare, sin kompromisslöshet har blivit så pass populära. Och jag tror att många andra band i dag har tagit efter den modellen, där bandet självt vet bättre än en skivbolagsdirektör. Jag har aldrig sett Yo La Tengo som enbart ett »indierockband«. Ändå är de förmodligen arketypen. ■ yo la tengo är aktuella med albumet »stuff like that there« (matador/playground), som recenseras på albumsidorna.