Prinsen av Porte De la Chapelle / A. Lindholm

Prinsen av Porte De La Chapelle Annelie Drewsen Rabén & Sjögren 2021

En berörande berättelse om att fly från Sverige

Agnes Lindholm

Ett återkommande tema i Annelie Drewsens böcker är flykt och att vara ny i Sverige. I hennes nya bok Prinsen av Porte de la Chapelle handlar det om att fly från Sverige och det är inte en dystopisk berättelse. Det som sker i boken händer nu och är baserat på verkliga omständigheter.

Boken handlar om Salar som kommer från

Afghanistan men har bott i Sverige i tre år.

Han har gjort Sverige till sitt nya hem och fått en ny familj i Karin och Albin. En dag kommer avslaget på hans asylansökan och för att inte riskera att bli skickad tillbaka till Afghanistan flyr han.

Idag är det lördag och jag ska fly från Sverige. Det låter helt skadat. Det borde inte finnas ord för det som händer nu. Men orden finns och allt är på riktigt.

Till slut kommer Salar till Paris och Porte de la Chapelle. Där lär han känna Najib som han får dela tält med i tältlägret. Tillsammans med Najib fördriver Salar tiden i det nya landet i väntan på om han ska få stanna där eller inte.

Prinsen av Porte de la Chapelle är en otroligt gripande och berörande bok. Den ger förståelse för hur det kan vara att vara på flykt och man lär sig om hur situationen kan se ut för människor som tror sig funnit ett nytt hem i Sverige men blir tvungna att lämna landet. Det är en tung, mörk och tragiskt berättelse som också blir jobbig att läsa då vetskapen finns att det här faktiskt händer på riktigt. Det märks att Annelie Drewsen gjort en gedigen research för att kunna beskriva hur det är att leva på gatan i Paris som flykting. Vi hade ett författarsamtal med Annelie med det digitala communityet Unga läsare som jag startat tillsammans med de två bokbloggarna Alexandra Andersson från Tusen sidor och Emma Johansson från Systrarna böcker. Under författarträffen berättade Annelie om sina reserchresor till Frankrike och visade bilder därifrån. Efter samtalet kände jag att det Annelie berättade borde nå ut till fler. Jag gjorde därför en intervju med henne till min blogg Agnes bokblogg. Jag frågade Annelie om hennes research och hon berättade att hon såg Paris utifrån Salars perspektiv. – När jag var i Paris var Salar med mig hela tiden, som en skugga, och jag såg allt genom både mina egna och hans ögon. Det var avgörande för att jag skulle kunna skriva klart boken. Ofta är det ju de små detaljerna, som en skylt, någon som passerar på gatan eller en doft som sätter igång fantasin, berättar Annelie. Boken innehåller många av de detaljer Annelie stötte på i Paris och de gör berättelsen stark och trovärdig. På toaletterna på biblioteket sitter skyltar som visar att man inte får duscha där. På språkcaféet i Svenska kyrkan i Paris bjuds det på kanelbullar och mackor med Kalles kaviar. Små detaljer som berör. Berättelsen får mig att undra varför de här människorna inte kunde fått stanna i Sverige. Trots att det är en tung berättelse är boken enkel att läsa. Den är lättläst, har korta kapitel och ett vackert språk med många fina formuleringar. Berättelsen bara flyter på. Jag gillar också att det här och var i boken finns instuckna korta kapitel på bara några meningar som fångar en känsla. Det blir nästan som dikter. En som verkligen berörde mig är:

Vatten, ingen flaska. Hunger, ingen mat. Nyckel, inget hem.

Karaktärerna i boken känns trovärdiga. Vi får komma in i Salars huvud och följa hans känslor och tankar. Hans känslor blir mina känslor. Orden går rakt in i hjärtat. Hur han inte vill vara en av de andra f lyktingarna. Hur han försöker tränga bort de jobbiga tankarna. Hur han inte svarar på Karins meddelanden.

Hjärtat dunkar hårt. I huvudet blandar sig rösterna med varandra. Röster som tillhör någon. Röster som försöker säga något. Men Salar har slutat lyssna.

När jag frågar Annelie varifrån hon fick idén till att skriva Prinsen av Porte de la Chapelle berättar hon hur hon som lärare i svenska som andraspråk märkte att fler och fler av hennes tidigare elever fick avslag på sina asylansökningar. - Vi var många som reagerade och agerade då, bland annat genom att försöka lösa de situationer som uppstod. Men många ungdomar gav upp om Sverige och flydde vidare, framförallt till Frankrike. Eftersom jag befann mig mitt i detta kände jag ett ansvar för att använda min röst som författare, berättar Annelie. Detta gav upphov till novellen Tusen tashakor, hejdå som handlar om när Salar ska ta farväl av Sverige och sin nya familj där. I Prinsen av Porte de la Chapelle får vi sedan följa honom vidare på hans flykt. Prinsen av Porte de la Chapelle riktar sig till 12-15 åringar men boken har ingen övre åldersgräns. Den kan läsas likväl av unga som vuxna och den bör verkligen läsas av alla. Annelie Drewsen har en viktig historia att berätta. Salar är ingen verklig person men det finns tusentals som går igenom liknande saker och det minsta vi kan göra är att läsa och förstå. För det är när vi har kunskap som vi kan agera och förändra.