Viveka Sjögren

Foto © Joakim Brolin

Carola Forslund

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Jag tycker att det är viktigt att tala sanning med barn. Världen är både en underbar och farlig plats, det är att luras om vi bara ska berätta om det vi som vuxna sållar ut som gott. I mina ögon gör man inte alls barnen en tjänst, tvärtom, om man inte låter dem höra om, fundera över och få redskap för förståelse kring den gemensamma värld vi lever i. Däremot bör man berätta om farligheter på ett varsamt sätt. Det handlar inte om att skrämmas med böcker om sorg, förlust, krig med mera, men att rusta barnen för att kunna möta det som de kommer att möta i sina liv är en viktig gärning. Så länge boken eller berättelsen har ett gott och ärligt uppsåt, talar sanning och “håller barnet i handen” under läsningen anser jag inte att de svåra ämnena är skadliga och ska undvikas. I mina böcker för barn lämnar jag alltid en ljusning eller en lösning i slutet. Ingen ska behöva lämnas med känslan av hopplöshet efter att ha läst om svårigheter. Det finns alltid minst en lösning, eller åtminstone en ljusning!

Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – död, missbruk/misshandel/vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/ konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp?

Även här handlar det om att vara sann mot läsarna. Att vara insatt i det som ska berättas. Böcker som tar sig an ämnena som räknas upp i frågan behövs både som speglar för igenkänning och som fönster mot hur andra kan ha det; medmänniskor, medkompisar eller dem man aldrig har träffat eller kommer att träffa.

Att läsa böcker är ett sätt att veckla ut världen och göra den möjlig att förstå och verka i. Med stigande ålder kan allt svårare teman behandlas och fördjupas. Jag tänker att den undre åldersgränsen är viktigare som riktlinje än den övre, som jag egentligen skulle vilja lyfta bort. Bilderböcker kan till exempel vara fantastiska utgångspunkter för samtal om livet, även för tonåringar och vuxna.

Behöver det finnas böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

De behövs, precis som de knasiga böckerna vi kan skratta tillsammans åt behövs, eller de vackra böckerna vi vill kliva in i behövs. Litteratur, men även teater, film, dans - ja, alla konstnärliga uttryck öppnar dörrar mot en mängd omvärldar; vår samtida värld, vår världs långa historia, vår framtida värld, tänkta världar, drömda världar och inte minst mot alla de inre världar som alla går runt och befinner sig i.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Första frågan om realism: Ibland kan man behöva berätta om det som händer i verkligheten på ett helt annat sätt, för att inte göra det för svårt för läsarna. Jag tänker att med det förbehållet kan allt skildras. Men vissa böcker som då kommer att finnas kan behöva en slags innehållsdeklaration. Inte alla ämnen lämpar sig att strö- eller slarvläsa. Inte alla böcker blir en sövande godnattsaga. Vissa böcker som tar sig an det allra svåraste kan behöva läsas av vuxen först om de är riktade till yngre barn, eller läsas gemensamt med något äldre barn och ungdomar. Och kanske är några av de här böckerna inte till för alla, utan just för dem som har varit tvungna att uppleva det allra svåraste och genom läsning kan hjälpas att närma sig sitt trauma. Här är återigen sanning, varsamhet och kunskap oerhört viktigt för den som skriver och illustrerar. Den behöver också känna till sin drivkraft för att berätta om de svåra ämnena.

Är det viktigt med representation i barn- och ungdomslitteraturen?

Oerhört viktigt. Alla barn och unga i Sverige ska kunna hitta sig själva i någon av hyllorna i våra bibliotek.

Jag har precis läst ut Det gula skrattet och vet att du tidigare skrivit flera bilderböcker om barn som upplevt krig och flykt. Vad är det som gör att du vill skildra detta tema?

Jag har träffat många barn genom mitt arbete och har inte kunnat slå undan blicken från dem som fått kämpa så mycket mer för att vara där de är idag. Det har känts så viktigt att ge dem sina berättelser, nu när jag har möjligheten.

Det gula skrattet blev skrämmande aktuell nu på grund av kriget i Ukraina. Hur känns det?

Ordet skrämmande ligger nära till hands, och oerhört oerhört sorgligt och smärtsamt.

Tror du att boken har något att ge till de barn som själva är eller har varit på flykt, eller till desom möter dessa barn?

Boken är en blandning av realism och Scifi med sitt framtidstema, den är inte placerad i en benämnd tid och inte heller plats. Den är inte skriven i första hand för dem som varit på flykt att ta stöd i, utan som ett möjligt scenario och en väldigt nära och nyfiken samvaro med huvudkaraktärerna, för att förstå hur de upplever det som sker kring dem. På så sätt hoppas jag att den ge en stunds spänning, insikt, tankearbete, igenkänning och upplevelse för alla som läser den. Ur bokens olika teman kan man plocka samtalsämnen och vidareutveckla frågor som väckts under läsningen.

ja, alla konstnärliga uttryck öppnar dörrar mot en mängd omvärldar; vår samtida värld, vår världs långa historia, vår framtida värld, tänkta världar, drömda världar och inte minst mot alla de inre världar som alla går runt och befinner sig i.