Johan Rundberg

Jenny Edvardsson

Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. En del menar att barn ska skyddas från allt presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. En sådan diskussion fördes exempelvis kring Christina Wahldéns bok Kort kjol för några år sedan. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?

Det finns absolut böcker som är olämpliga för barn. Humorfattiga böcker som utger sig för att vara roliga, till exempel. Böcker som tar upp svåra ämnen men som är tondöva eller innehåller moraliska pekpinnar är en annan variant. Men Kort kjol är väl snarast ett bra exempel på motsatsen, den är knivskarp och kompromisslös och öppnar för diskussion kring ett problem som få andra böcker tar upp. Och visst finns det delar av vuxenvärlden som tycker att diskussionen i sig kan vara olämplig för barn, men allt som vi inte pratar om blir antingen skamfyllt eller mystiskt lockande, den strategin har provats för länge. Sedan kan jag förstås förstå känslan av att vilja skydda sina barn. Mina barn använder TikTok, där de varvar valpvideos med snuttar om kriget i Ukraina och kärnvapensimuleringar. Med tanke på hur mycket av den kultur som barn konsumerar ser ut så behövs böckernas fördjupande funktion mer än någonsin.

Böcker för barn och ungdomar som behandlar innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel (igenkänning) eller ett fönster (öppna upp för nya perspektiv). Vad ska man tänka på när man skriver böcker som behandlar svåra ämnen? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp ?

En riktigt bra berättelse kan ju vara både en spegel och ett fönster, men jag tänker inte riktigt så när jag skriver. När jag kommer på en berättelse så är nästa steg hur den ska gestaltas utan att använda dramaturgiska mallar och klichéer. Om jag kände att jag skulle behöva begränsa berättelsen på något sätt med tanke på målgruppen så skulle jag inte skriva den. Och vad gäller målgruppen så måste man förstås anpassa sig efter den språkliga nivån, men oavsett ålder så är det viktigt att vara trogen läsaren

och perspektivet, barn märker direkt om man avviker från barnperspektivet. För övrigt så är ju ett ”svårt ämne” inte någon handling i sig, i första hand gäller det att ha en stark berättelse. Jag har ingen agenda som författare, och jag har inget område som jag vill utbilda läsaren i. Mitt enda mål att ge läsaren en berättelse som stannar kvar i kroppen efter att boken är färdigläst. Hur många gånger det lyckas vet jag inte, haha!

Behöver det finnas barn- och ungdomsböcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Oj, de enklaste frågorna är de svåraste! Men jag tycker att det behövs böcker som behandlar alla delar av barns liv och vardag. Av samma anledning som jag var inne på förut, att det inte går att gömma eller undvika de delar av livet som är svåra. Och det finns ju ingen regel som säger att ett tungt ämne måste resultera i en tung bok. Jag uppskattar ofta böcker som behandlar svåra

ämnen med humor, särskilt inom barnboksvärlden. Inte för att det skapar distans, utan för att det blir trovärdigt, om det görs på rätt sätt. Dessutom så är ju en bok en svårslagen ingång till diskussion, om hela klassen läser samma eller läraren läser högt.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra/gestalta? nedre skikt och många ser ner på henne och de andra som bor i barnhuset. En del barn far också riktigt illa i det samhälle som du målar upp. Hur var det att skriva om den utsatthet som Mika och andra barn fick känna på och uppleva i 1800-talets Stockholm? Upplevde du att det var svårt att skriva bok-serien? Vad har du fått för återkoppling från läsarna? Och varifrån fick du inspiration till bok-serien?

Om det är verkligheten som beskrivs så tycker jag inte att det finns någon gräns som kan klivas över. Det måste dock gestaltas av någon som bottnar i ämnet. Och ha ett visst mått av allmängiltighet, kanske. Jag tycker att det är svårt att generalisera här. Men magkänsla är nog ledordet, det är ibland en hårfin gräns mellan realism och spekulativ ”misery lit”. Och nu ska jag genast säga emot mig själv lite grann. Det enda jag skulle undvika, eller åtminstone tveka inför att skilda, är hopplöshet. Om jag skulle skriva om exempelvis klimatkrisen, som ger många unga ångest, så skulle det vara den största utmaningen. Jag tycker att det går att teoretisera och ”leka” med hopplöshet i dystopier, men inte när det gäller nuet, verkligheten. En bok för vuxna kan vara nattsvart, men jag skulle inte välja det perspektivet om jag skriver om eller till en 11-åring. Inte för att skydda 11-åringen, utan för att det inte skulle vara trovärdigt. Min uppfattning är att barn söker sig mot ljuset, eller hoppet, oavsett hur avlägset det är.

I din serie som inleds med boken Nattkorpen låter du läsaren möta Mika, som bor på ett barnhem/barnhus. Hon tillhör samhällets

Böckerna om Mika blev en oväntad utmaning för mig. Jag hade inte skrivit historiskt förut och var väl lite glatt ovetande om vad det innebar när jag började. Researchdelen blev mycket mer omfattande än jag hade föreställt mig. Dessutom är det ju svårare att skriva en sammanhållen trilogi än en enskild bok. Men när Nattkorpen väl var klar så gick det lite lättare, för då hade jag ju fonden, alltså staden. Inspirationen kom från en lös idé om en polis som tar hjälp av ett barn för att lösa ett mordfall. Historien var från början tänkt att vara samtida, men efter ett besök på

Långholmens fängelse fick jag en ingivelse att flytta den till 1800-talet. Det var då jag kom på huvudpersonen, Mika. Eftersom jag aldrig hade skrivit historiskt så var jag lite rädd att det skulle bli en ”fullkornsbok” som jag brukar säga, alltså en duktig bok ungefär som en förklädd historielektion. Därför var jag noga med att den skulle vara spännande på riktigt. Jag velade också lite över vilken nivå jag skulle lägga mörkret på, men jag valde att vara helt kompromisslös och tänkte att jag fick ta diskussionen med förlaget i efterhand. Vi ändrade dock ingenting, vilket i efterhand visade sig vara rätt Barnen är också väldigt fokuserade på Nora, bebisen som lämnas till barnhuset i början av Nattkorpen. Historien om Nora är en tråd som löper genom de tre första böckerna och således inte får sin upplösning förrän i Dödsängeln. När jag är på författarbesök på skolor så ställer eleverna mig till svars om Nora. Får hon någon familj? Kommer hon att klara sig? HUR kan jag avsluta Nattkorpen utan att tala om vad som händer med Nora!? Barnen är lojala med henne på ett sätt jag inte hade kunnat förutse.

beslut. Jag blev dock lite överraskad över vad läsarna kommenterar. Barnen är inte överdrivet bekymrade över det som jag trodde skulle kunna bli ett problem, som förekomsten av våld, alkohol – och inte minst en seriemördare. De sakerna nämns oftast bara av vuxna läsare. Det barnen tänker på är frånvaron av föräldrar, alltså att barnhemsbarnen är föräldralösa, vilket verkar vara en större skräck än den för en härjande seriemördare.

Fem snabba med Johan Rundberg

1. Senast lästa bok Verkligheten av John Ajvide Lindqvist, och Mutanterna: Experimentet av Ingela Korsell och Daniel Thollin, kan rekommendera båda.

2. Favoritförfattare/

illustratör

Sue Townsend och Lina Blixt.

3. Detta inspirerar mig

till mitt skrivande

Observationer i vardagen, mina barn, min egen barndom, sådant jag är rädd för och sådant jag blir glad av.

4. Bästa med att vara

författare

Att jag får skarva och fabulera hur mycket som helst utan att någon säger: ”skärp dig!”

5. Om jag inte var författare skulle jag vara Olycklig. Haha, nej men kanske lärare? Jag har inga föreställningar om att läraryrket är som när jag ute i skolorna och träffar läsare, då blir jag behandlad med silkesvantar, typ. Men det är roligt att arbeta med barn, så det hade jag nog gjort ändå.