Krig och flykt i barnlitteraturen/Carola Forslund

Krig och flykt i barnlitteraturen

Carola Forslund

Kriget i Ukraina har väckt mycket oro och känslor. Många barn har frågor om vad som händer i Ukraina och världen. När man ska prata om svåra saker som krig och flykt kan böcker vara till hjälp. Om man läser en berättelse tillsammans, lever sig in i den och därefter pratar om vad som hände i boken så kan det vara lättare att närma sig barnets frågor om verkligheten och även lättare för barnet att förstå det ogripbara i vad krig egentligen är. Det finns en uppsjö av bilderböcker, kapitelböcker och faktaböcker om krig och konflikter, om flykt och att komma ny till ett annat land.

Att nämna alla är omöjligt och jag har absolut ingen strävan att skriva någon heltäckande guide, men jag har valt att lyfta ut några som jag läst den senaste tiden och som på olika sätt närmar sig detta stora, svåra och komplexa tema. Viveka Sjögren är både författare och illustratör och hon har skrivit böcker för både små barn och tonåringar. Hon har varit verksam som författare sedan 1993 och har genom åren blivit nominerad till och fått ta emot en rad olika priser för sina böcker. Bilderboken Om du skulle fråga Micha (2015) belönades med Elsa Beskowplaketten. Den handlar om Micha som älskar att spela fotboll med kompisarna. Men så kom kriget och förstörde allt. Ena dagen satt Micha som vanligt på den solvarma trappan och väntade på kompisarna för att spela fotboll en stund före kvällsmaten. Nästa dag tvingades Micha att gömma sig undan kriget. En natt flyr de och kommer till ett helt annat land där de vuxna väntar på att få stanna och Micha väntar på att få åka hem. Men i det nya landet finns det också fotbollar visar det sig, och även nya kompisar.

Detta är inte Viveka Sjögren första bilderbok på temat krig och flykt, tidigare har hon bland annat skrivit Den dagen, Vi blåste bort ibland och Den andra mamman. Om du skulle fråga Micha är en drömsk, estetisk tilltalande bilderbok där Viveka jobbar mycket med färg och formspråk för att skapa rätt stämning. Det är poetiskt och vackert, men också sårbart och hudlöst. Intressant nog är alla karaktärer i Om du skulle fråga Micha ritade som saxar. I en intervju i Hallands Nyheter berättar Viveka Sjögren varför: – En sax har två ben och två ögon men är också en tydlig symbol. Det handlar om vad hemlängtan och splittring kan göra med en person. Om saxen blir av med sin ena halva, blir den en kniv. Men det här är ju en ganska fördjupad symbolik, jag litar till att berättelsen ska bära i sig själv.

Vivekas senast utgivna bok är Det gula skrattet (2022). Det är en ungdomsbok om krig och flykt, men också om flera andra teman. Boken inleds när ett krig pågår, men vi får inte veta vilket krig och inte heller vilken plats berättelsen utspelar sig på. Boken rör sig medvetet mellan olika genrer, men kan kanske närmast benämnas som en dystopisk fantasy om Hewa som bor i en stad som sakta blir allt strängare. En dag blir pappa hämtad av beväpnade män. En annan dag kommer beskedet att flickor inte längre får gå i skolan. Snart stängs mobilnätet ner. Styret tar ett allt hårdare grepp över landet och staden där Hewa bor. När mamma en kväll inte längre kommer hem går det upp för Hewa att det är dags att fly. Mamman är journalist och frihetskämpe och Hewa vill rädda hennes texter. Tillsammans med en grupp människor hon inte känner flyr Hewa ut i skogen, men soldaterna upptäcker dem och gruppen splittras. Hewa fortsätter ensam tills den dag hon träffar en vakt som hon slår läger med. Andra delen av boken rör sig mer mot science fiction med sitt framtidstema. Den utspelar sig långt efter Hewas historia. I en annan tid, men på samma plats. Nu är det pojken Arran som är i fokus. Han jobbar med att sanera den värld som Hewa en gång levde i. En värld som förstördes av en naturkatastrof orsakad av klimatförändringar. Nu vävs deras båda öden samman varpå Hewas och hennes mammas berättelse får nytt liv. Det gula skrattet förmedlar kontrasten mellan att den ena dagen leva ett tryggt, stillsamt familjeliv, för att nästa dag vara på flykt helt ensam i en värld som är totalt förändrad, raserad, oigenkännlig. I boken lyfts även klimatfrågan likväl som universella frågor kring vänskap, ensamhet, gemenskap och trygghet. Vikten av det skrivna ordet och yttrandefriheten är också i fokus, liksom det alltmer växande hotet mot demokratin.

Andra världskriget är det mest utbredda kriget i historien. Det är troligen också den historiska händelse som det finns allra flest berättelser om. Många av berättelserna är skrivna för barn och unga och de flesta av dem har också barn och ungdomar i huvudrollerna.

I februari kom översättningen av Katrina Nannestads kapitelbok Vi var vargar (2022. I hemlandet Australien har den nominerats till och belönats med en lång rad litteraturpriser. Den vänder sig till bokslukaråldern och utspelar sig i slutet av andra världskriget. När den ryska armén marscherar in i Tyskland tvingas familjen Wolf fly från sin by. Pappa har stupat i kriget så mamma tar med sig syskonen Liesl, Otto och Mia. På vägen kommer syskonen ifrån de vuxna och plötsligt blir de ensamma mitt i det brinnande kriget. Liesl som är äldst har lovat sin mamma att ta hand om sina syskon och hon gör så gott hon kan trots att hon själv bara är 11 år. För att överleva inser barnen att de ibland måste göra saker de inte vill. Farliga saker. Vilda saker. Ibland är det bra att vara vild. Ibland måste man vara vild. Och för att överleva måste man ibland bli en varg. Katrina Nannestad belyser i sin bok det som kallades för Wolfskinder, det vill säga tyska barn som lämnades ensamma i Ostpreussen i slutet av andra världskriget. Borttappade eller föräldralösa försökte de överleva genom att ströva omkring i skogarna och leta efter mat på gårdar, i övergivna hus och i naturen. Många begav sig norrut till Litauen där livet också var hårt, men där det i alla fall fanns mer mat. En del adopterades i hemlighet av litauiska familjer, men tvingades då ge upp sin tyska identitet. Andra arbetade som slavar i utbyte mot mat och vatten. Det är en välskriven, berörande och gripande berättelse om krig och flykt och framförallt om hur kriget drabbar barnen. Det är en riktig sträckläsarbok som dock bäst passar som högläsningsbok eftersom man då får chansen att prata och diskutera om allt det som händer i boken, för det är ganska så tung läsning. Men det är viktig läsning, ett ämne som ständigt är aktuellt och boken innehåller även hopp, lek, kärlek och glädje, för författaren är mästerlig på att skapa en balans mellan att berätta lagom mycket utan att förminska krigets fasor. Boken har ett vackert omslag och det finns även några svartvita illustrationer inne i boken som förstärker handlingen och griper tag i läsaren än mer. Om andra världskriget skriver även författaren och journalisten Christina Wahldén i sin fristående trilogi om barn under andra världs-

kriget som bygger på verkliga händelser. Den första boken var Tulpanpojken (2017). Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station.

En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim hamnar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror. Ett av Wims nya syskon, Britta, är författaren Christina Wahldéns mamma och det är hon som har inspirerat till berättelsen. Boken är på samma gång tragisk, hemsk, varm och hoppfull. En stark, välskriven berättelse som skildrar hur det kan vara att lämna sina föräldrar och bege sig till ett nytt land med nya föräldrar, syskon och ett helt nytt språk. Men det är också en fin och varm skildring där vi får se Wim emottas med öppna armar av sin nya familj. Han finner sig ganska snabbt tillrätta och lär sig svenska. Han får dock inte stanna i Sverige. Han var nio månader hos familjen Ängberg, sedan fick han åka tillbaka till Holland med de andra holländska barnen. Men han släppte inte kontakten med Ängbergs. Sjuttio år senare talar han fortfarande svenska. Bokens Britta har besökt honom i Holland vid två tillfällen och han har också själv varit tillbaka i Sverige flera gånger. På julafton 2015 pratade Britta och Wim med varandra på Skype, båda pratade svenska med varandra och båda var då över åttio år gamla. Det var där och då som Christina Wahldén bestämde sig för att skriva boken. Redan året därpå dog Britta och några månader senare besökte Christina Wim och hans familj i Holland.

Uppföljaren Spionen i äppelträdet (2018) handlar om Wims judiska lekkamrat Esther. Hon och hennes familj försvinner under andra världskriget. Wim tror länge att vännen har dött. Men Ester och hennes familj levde gömda och överlevde kriget. Boken handlar också om en tonårig tjej, Henny, som är arg på tyskarna och det som händer under kriget. Hon bestämmer sig för att hjälpa till på sitt sätt. Varje dag klättrar hon upp i ett äppelträd och spanar när tågen kommer och rapporterar vad de fraktar. Informationen ger hon till sin pappa som är motståndsman och han vidarebefordrar i sin tur informationen till britterna. Denna bok bygger på forskning om gömda holländska barn. En berättelse om minnen och överlevnad, om vänskap, hopp, mod och kärlek. En fin och stark skildring av hur barn påverkas av kriget, och om hur kriget inte bara påverkar nuet utan också människor flera generationer senare.

I den sista boken i trilogin, Mitt käraste gyllene barn (2021) får vi ta del av den sjuåriga judiska flickan Kaja Finklers historia. Hon smugglas ut ur gettot i Warszawa en kall natt 1942. Hon hoppar över den tre meter höga tegelmuren och lämnar sin mamma, sina morbröder och sina andra släktingar och allt annat hon känner till. Det är mitt i brinnande krig och det är livsfarligt att vara jude.

Kaja får hjälp att ta sig till sin pappa. De lever tillsammans under en tid och ett tag återförenas hon också med sin mamma, men lyckan varar inte länge. Mamman förs bort och pappan dör

framför hennes ögon. Kaja transporteras ensam till olika läger. När kriget tas slut i maj 1945 räddas den svårt undernärda Kaja från lägret Bergen-Belsen. Hon är då tio år och förs till Sverige där hon får vård och tillfrisknar. Först vistas hon i Fiskeboda i Södermanland, sedan i Bergsjö i Hälsingland, därefter Stockholm och slutligen Saltsjöbaden. Så småningom får hon veta att hennes mamma också överlevt kriget och de bestämmer sig för att försöka ta sig till Kajas morfar som bor i New York. Kaja och hennes mamma reser tillsammans från Göteborg med det första passagerarfartyg som avgår till USA efter kriget. Tiden i USA blir inte enkel och få förstår vad Kaja gått igenom. Under lång tid pratar hon inte heller om sin bakgrund. Men efter mer än sextio års tystnad berättar hon sin historia eftersom hon vill att hennes erfaren-

heter av kriget ska bevaras. Christina Wahldén har med sin fingertoppskänsla skapat en emotionell, omskakande och gripande skildring av Kajas livsöde. Kajas berättarröst skapar ett unikt barnperspektiv och en relation till läsaren. Längst bak finns fakta och ordlista och i boken finns även tidningsurklipp, telegram och utdrag ur brev. Det förstärker vetskapen om att det här faktiskt har hänt på riktigt och för inte alltför länge sedan.

72 000 finska barn skeppades under och efter andra världskriget från Finland till Sverige. Ett av dem hade kunnat vara Sirkka som Ulf Stark skriver om i Systern från havet (2015). Svenska Margareta hör sina föräldrar prata om att hon som ensambarn behöver någon att vara med och ta hand om. Hon hoppas att det innebär att hon ska få en hund som överraskning. Men istället kommer Sirkka. En liten, ensam, finsk flicka som kommer med sin tyghund i famnen. Sirkka ska bo i Margaretas rum. ’”Aldrig att hon ska få leka med mina saker”, tänker Margareta. ”Jag tänker inte prata med henne”. ”Och jag tänker inte prata deras språk”, viskar Sirkka. Det är ingen omedelbar eller självklar vänskap och de har kanske inte så många beröringspunkter till en början. Ändå blir flickorna så småningom vänner. Systrar. Och en dag står de hand i hand och ska skiljas åt igen. För då är kriget slut och det är fred. Återigen en separation och ett uppslitande. Systern från havet är illustrerad av Stina Wirsén och hennes stämningsfulla akvareller gifter sig fint med Ulf Starks gripande text.

Stora känslor som hemlängtan och saknad efter föräldrarna i hemlandet blandas med vardagliga händelser i det nya landet. Och hela tiden finns rädslan för kriget hängande i luften. Berättelsen handlar om ett finskt krigsbarn, men den är tidlös och skulle kunna handla om vilket land och vilken tid som helst.

Om andra världskriget handlar också klassiska böcker som Annika Thors serie En ö i havet där man får följa två judiska systrar från Österrike som hamnar som fosterbarn på den svenska

västkusten och förstås Anne Frank som har getts ut i flera olika utgåvor, bland annat som lättläst och i serieform. Vi kommer snart hem igen är en annan serieroman där Jessica Bab Bonde tillsammans med serieskaparen Peter Bergting har gestaltat sex människors vittnesmål om Förintelsen. Utifrån deras levnadsöden har de berättat vad de gick igenom, vad de förlorade, hur de kände, vad de saknade, vad som hände dem, första mötet med Sverige och hur de gick vidare. Historien om Bodri (2019) är en berättelse om Förintelsen, skriven av Förintelseöverlevaren Hédi Fried. Berättelsen om Hédi och hennes hund är baserad på författarens egna upplevelser. Det är en bilderbok skapad som högläsningsbok i syfte att nästa generation har rätt att få veta vad som hände, i övertygelse om att de har kraften att bygga en bättre framtid. Historien om Bodri är en berättelse om att vara barn under Förintelsen, men det är lika mycket en berättelse om ett älskat husdjur. Hédi älskar sin hund Bodri och sin bästa vän Marika.

Bandi, Marikas hund, älskar hon också. De klättrar och springer, leker och lever i frihet i den lilla staden de bor i. En dag får de höra talas om en elak man, som har mycket makt, han bestämmer i sitt land och har börjat bestämma över fler länder. Han heter Adolf Hitler. Snart förbjuds flickorna att leka med varandra eftersom Hédi är jude. Så småningom skickas också Hédis familj till koncentrationsläger. Berättelsen är illustrerad av Stina Wirsén, in kännande, stämningsfulla bilder och det märks

att författare och illustratör har haft ett nära samarbete när de har skapat den här bilderboken. Text och bild blir tillsammans en gripande berättelse där illustrationerna med fingertoppskänsla gestaltar de känslor som förs fram i berättelsens poetiska text. En fin och vacker skildring av en fruktansvärd, grym tid.

Allåldersboken Veras krig (2022) handlar om belägringen av Leningrad under andra världskriget. Den utspelar sig 1941 när kriget rasar för fullt. Den tyska armén har omringat Leningrad,

staden där Vera bor. Tysklands och Adolf Hitlers mål var att inta staden snabbt för att därefter jämna den med marken. Men det tyska anfallet gick inte som planerat och då beslöt sig istället tyskarna för att omringa staden och låta civilbefolkningen där svälta ihjäl. Mellan 750 000 och 1 000 000 människor dog i den belägrade staden, närmare 40 procent av dess befolkning. Vera är en fiktiv person, en tioårig flicka som upplever krigets fasor på nära håll. Hon är rädd för tyskarna, bomber och granater, för flyglarmet, för att förlora sin familj och sin katt. Det värsta är att maten i staden börjar ta slut. Vera vet inte hur hon och mamma ska klara sig när det inte finns minsta brödbit kvar. De allra flesta som dog under Leningrads belägring dog av svält och svältrelaterade sjukdomar, människor tvingades äta allt de kom över, limrester, läderbälten och sina egna husdjur. Allt detta skildras på ett avskalat, hudlöst sätt som får Veras upplevelser att kännas realistiska och genuina.

Veras krig är skriven av Katarina Kuick och den har precis blivit nominerad till Barnradions bokpris. Katarina Kuick använder sig av ett rakt, ordkargt språk där berättelsen får tala för sig själv. Hon lämnar till läsaren att själv se skeendena framför sig och det är just det outtalade som är det riktigt gripande. Vissa delar är nästan outhärdliga att läsa, som när Vera på sin namnsdag får en muff att värma händerna i, en puff tillverkad av den älskade katten Binkas skinn. Men det är så krigets fasor är.

Outhärdliga. Boken har ett mycket fint barnperspektiv. Allt som händer får läsaren till sig via Veras ögon och detta fördjupas genom Veras känslor, tankar och funderingar. Det är barnets perspektiv som är det viktiga, barnets upplevelse av att leva mitt i brinnande krig. Det är Veras krig.

En av de absolut vackraste bilderböcker jag vet är Sabelles röda klänning (2015) som är skriven av Marina Michaelidou-Kadi och illustrerad av Daniela Stamatiadi. Från en dag till en annan lämnade Sabelle sitt hem, sitt hemland och allt hon älskade för att resa till ett annat land, långt borta, på andra sidan jordklotet. De kunde inte packa mycket. Sabelles mamma bad henne att bara välja en enda sak, den sak hon tycker allra bäst om. Sabelle valde den röda klänning hon fått i födelsedagspresent av sin mormor och från den dagen så hade hon alltid klänningen på sig. För mormor blev kvar i hemlandet och Sabelle är så rädd att hon aldrig kommer att få träffa henne igen. En dag passar inte den röda klänningen längre, och detta sker samtidigt som hon får nya vänner, lär sig det nya språket och kan uttrycka sin sorg och saknad och samtidigt som hon inser att mormor finns kvar i hennes minne även om hon inte längre har sin klänning på sig. Illustrationerna är väl värda att nämna lite extra eftersom de gör så mycket för helhetsintrycket. Alla uppslag utom det sista är nämligen i svartvitt för att spegla Sabelles inre sorg och saknad med endast klänningen som röd accentfärg. Det sista uppslaget är tvärtom helt i färg för att signalera det hopp och den glädje som Sabelle till slut återfått efter flykten – färgerna har återvänt till hennes liv. Boken tilldelades Peter Pan-priset 2016.

När jag läser om Sabelles röda klänning inför denna text kommer jag osökt att tänka på Maryam. Det är en annan flicka som flyr hit till Sverige och som tvingas lämna sin mormor kvar i hemlandet. För att inte glömma sin mormor vägrar hon till en början att prata svenska, hon vill fortsätta prata sitt modersmål persiska, sitt mormorsmål som hon kallar det. I Maryam och mormorsmålet (2020) får vi ta del av hur det är för Maryam att komma ny till Sverige utan att vilja det och plötsligt hamna i en svensk skola utan att förstå språket. Vi får också ta del av den saknad Maryam känner efter sin älskade mormor. Som tur är så finns det en vän som är enträgen nog att finnas där för Maryam hela tiden. Ida som kan skratta på samma språk som Maryam.

Ida som till och med lär sig lite persiska för att Maryam ska kunna ha någon att prata med och slippa känna sig så ensam i skolan. Till slut inser Maryam, precis som Sabelle, att minnena och känslorna för en älskad person varken sitter i språk eller kläder. Trots saknaden finns en väg framåt och längs den vägen finns andra människor som kan komma att betyda mycket. I uppföljaren, Maryam och hjärtegästerna (2021), väntar Maryams mamma tvillingar.

Maryam bryr sig inte särdeles mycket om syskonen, men syskonens födelse innebär att mormor kommer till Sverige! Och nu när det är två barn som ska komma så måste väl mormor stanna dubbelt så länge? Författaren till böckerna om Maryam är Minoo Shams som till vardags arbetar som lågstadielärare i Stockholm. Hon har egna erfarenheter av att vara på flykt och komma till ett land där man egentligen inte vill vara och där det talas ett helt annat språk än man är van vid. Dessa erfarenheter har hon under många år använt sig av för att ge sina elever en förståelse för andra människor och nu gör hon det även i bokform. Böckerna är illustrerade med mjuka, milda illustrationer av Katarina Strömgård och i höst kommer ytterligare en bok i serien om Maryam.

Även i Åka buss (2016) skildras en flykt där huvudpersonen tvingas lämna inte bara en utan två älskade familjemedlemmar i hemlandet. Karaktärerna gestaltas som katter och i bilderboken får vi följa mammakatten och ett barn som tvingas lämna pappa och farmor för att åka långt, långt bort. De färdas länge med buss och båt och hamnar slutligen på en flyktingförläggning. I slutet återförenas familjen då pappan också kommer till det nya landet, men farmor är fortfarande kvar i hemlandet.

Boken är skriven av Henrik Wallnäs och fantastiskt illustrerad av Matilda Ruta. Det som är extra intressant med denna bilderbok är att det aldrig nämns i texten att det är krig i hemlandet, det syns bara på bilderna. Det finns även en liten tygkanin som är återkommande i illustrationerna och som man därigenom förstår har stor betydelse för läsaren, men detta nämns heller aldrig i texten. Precis som i bilderboken om Sabelle används färg och form på ett intressant sätt i Åka buss. Den första delen av boken, de bilduppslag som skildrar kriget och flykten, domineras av starka färger, mycket detaljer, nästintill kaos. Tillvaron i det nya landet däremot skildras med en nedtonad färgskala som domineras av vitt och grått, och illustrationerna andas istället enslighet och ensamhet. När fadern ansluter sig till mamman och barnet i det nya hemlandet återvänder färgen igen.

Ur: Åka buss , H. Wallnäs & M. Ruta. Natur & Kultur 2016

Flykten (2016) av Francesca Sanna är en bilderbok som handlar om två barn som tillsammans med sin mamma tvingas fly undan kriget. Pappa har försvunnit och enda sättet för resten av familjen att överleva är att fly långt, långt bort. Dramatiska illustrationer och mycket svärta skildrar det hemska som händer i hemlandet, vilket också texten förstärker i fåordiga, nakna och sårbara texter som ”Och en dag tog

kriget min pappa.” och ”Sen den dagen blev allt mörkare, och mamma blev mer och mer orolig.” Tillsammans skapar text och bild en vacker men allvarsam läsupplevelse. Men i slutet av boken, då de börjar närma sig land, blir färgerna ljusare och hoppet återvänder, samtidigt som den karga texten blir allt mer ordrik. Det här är ett tydligt exempel på hur mycket bilderna betyder i en bilderbok, illustrationerna är detaljrika, fantasifulla, oändligt vackra och de säger många gånger mer än texten gör.

Vi tvingas ta avsked av bokens karaktärer innan vi vet hur det kommer att gå, men det ser ljust ut för familjen. Boken avslutas med: ”Jag hoppas att vi också ska hitta ett nytt hem, precis som fåglarna. Ett hem där vi kan känna oss trygga. Så att vi kan börja om på nytt.” får avslag, andra tvingas genomgå en lång väntan på besked. Om jag får stanna (2017) är en kapitelbok för mellanåldern av Kajsa Gordan. Den handlar om Ilona som tillsammans med sin familj har flytt till Sverige och som håller sig gömd i ett kloster tillsammans med några andra familjer. När som helst kan polisen hämta familjerna och skicka tillbaka dem till sina hemländer, tillbaka rakt in i kriget. De väntar och hoppas på asylbesked.

Ur: Flykten , Francesca Sanna. Rabén & Sjögren 2016

För alla som tvingas fly från ett krig slutar det inte lyckligt med löfte om att få stanna. Många Ilonas pappa säger att de är fångar i ett väntrum där det aldrig är deras tur, en träffsäker och sorglig metafor. Under tiden börjar Ilona i skolan och där blir hon bästis med Stella. Vartannat kapitel berättas av Ilona och vartannat av Stella, vilket skapar en spännande ytterlig dimension till läsningen. Det blir tydligt hur olika förutsättningar flickorna har och att det faktiskt inte heller är lätt att

vara bästa vännen, Stella, den som har det bra och som inte behöver oroa sig för om man får stanna i sitt nya hemland eller inte. Båda flickornas perspektiv skildras trovärdigt och detta är en otroligt intressant bok att ha som högläsningsbok eller bokcirkelbok för att kunna prata om alla tankar och funderingar som den väcker. Hamid som tillbringar mycket tid i moskén, som har Migrationsverkets brev på nattduksbordet och bröstkorgen full av ärr. Och så Zaher, den nya killen som bara är fjorton år, som har svårt att sova ensam, som undviker att prata om sin familj och som smyger längs korridorerna i sina glittriga sandaler. De är Afghanistans söner. De har ingen annan familj. Från och med nu är Rebecka på asylboendet deras närmaste anhörig.

Elin Persson använder en saklig, osentimental prosa när hon tecknar dessa tre unga livsöden. Ändå får hon det att kännas så djupt inne i hjärtat. Mellan blanketter och pärmar, regler och rutiner, bedömningar och beslut träder karaktärerna fram och berör mig som läsare. De får liv framför mina ögon, blir mänskliga, blir fyra komplexa individer med både goda och dåliga sidor, människor av kött och blod, med fel och brister. Killarnas berättelser är välbekanta från media. Flykten från Afghanistan, ansökan om uppehållstillstånd, åldersbestämningen, den olidliga väntan på beslutet från Migrationsverket som avgör allt. Vi har läst om det förut, men inte på det här sättet. Här får de anonyma ansiktena från tidningsartiklarna liv genom de dagboksliknande ögonblicksskildringar från vardagen på ett asylboende och korta scener som gestaltar hela människoöden.

Om att vänta på ett besked från Migrationsverket handlar också ungdomsboken De afghanska sönerna (2020) om. Den är skriven av Elin Persson som är socialantropolog och själv har jobbat på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. I huvudrollen är Rebecka som söker jobb på Gnistan, ett asylboende där hon får ansvar för tre unga killar: Ahmed som tycker om att dansa, som får panikångest och utbrott när det förflutna kommer ikapp honom och som vill konvertera till kristendomen eftersom han tycker att hans egen gud har svikit honom. De flesta böcker som handlar om krig och flykt skildrar processen i tre faser. Först är det krig i hemlandet och situationen därhemma är ohållbar. Därefter sker själva flykten. Till sist handlar det om att komma ny till ett helt nytt land och att försöka finna sig till rätta. På så sätt följer dessa böcker den klassiska strukturen som ofta återfinns i en barnbok: hem – bort – (nytt) hem, en modell som exempelvis Maria Nikolajeva beskriver som den grundläggande narrativa strukturen i barn- och ungdomslitteratur. Intressant är att böckerna ofta vinnlägger sig om

I april 2022 befann sig, enligt UNHCR, 100 miljoner människor på flykt från konflikter och våld i världen, en siffra som ökat markant på grund av kriget i Ukraina. Drygt ett år tidigare var det 84 miljoner människor på flykt i världen. Av de hundra miljonerna är närmare 35 miljoner barn. Det är också drygt en miljon barn som har fötts på flykt de senaste åren. Även om det är fred i Sverige påverkas även vi av flyktingsituationen, eftersom Sverige är ett av de länder som människor väljer att fly till. Mellan år 2000 och 2021 kom det 780 215 asylsökande till Sverige, varav 250 582 barn (Migrationsverket, 2022). Många barn här i Sverige känner någon som har flytt till Sverige eller som har släktingar som är på flykt. Men även de barn som inte har någon egen erfarenhet av eller koppling till flykt kan påverkas av flyktingsituationen eftersom vi från media översköljs av information, fakta och bilder från krig, flykt och de oroligheter som finns runt om i världen. Kanske är det idag viktigare än någonsin att läsa böcker om krig och flykt tillsammans med barnen för att hitta sätt att förklara vad som händer i världen, se världen genom någon annans ögon och skapa förståelse kring vad det kan innebära att tvingas lämna sitt hem och fly till ett nytt land där man inte förstår språket.

att visa läsaren att de olika huvudpersonerna har en helt vanlig vardag innan kriget kommer och förstör allt. Det skapar en känsla hos läsarna att de människor som tvingas fly från kriget är precis som du och jag, vem som helst hade kunnat drabbas av detta öde. Det är sällan något exotiskt skildras i denna typ av böcker, istället lyfts vardagen fram, att karaktärerna gör samma saker och lever liknande liv precis som läsarna själva. Något som också är gemensamt för många av böckerna är längtan efter att finna ett nytt, tryggt hem. Alla dessa böcker handlar om olika krig och olika fiktiva och verkliga livsöden. Men det som de har gemensamt är att de är tidlösa, ständigt aktuella och att de allesammans kan öppna för samtal med barnen om vad som händer i vår omvärld likväl som mitt bland oss i Sverige.