Ylva Odenbring

Ylva Odenbring Ylva Odenbring är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Hon forskar om våld och utsatthet i skolan, elevhälsa samt barns och ungas uppväxtvillkor.

Foto © Peter Nilsson

Ylva Odenbring är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. Hon forskar om våld och utsatthet i skolan, elevhälsa samt barns och ungas uppväxtvillkor.

Susanne Sandström

Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?

Ja, det är väldigt viktigt. Det är ju inget nytt att barn- och ungdomslitteraturen tar upp svåra ämnen som till exempel död och sorg, fattigdom, våld eller krig. Det har existerat i decennier. Flera av våra namnkunniga barn- och ungdomsförfattare har på olika sätt skrivit om olika svåra frågor. Astrid Lindgren är en av de författare som belyst olika svåra frågor i sina barnböcker. I hennes böcker finns exempel på teman som rör såväl barns död och sorg som barns olika sociala uppväxtvillkor. Även i senare litteratur behandlas dessa frågor. Litteratur som tar upp så kallat svåra ämnen är inte bara viktig för de barn och unga som är direkt drabbade utan även för olika personer i barnens omgivning. En familj kan till exempel samlas kring ett svårt trauma. Litteraturen kan vara ett sätt att gemensamt bearbeta och prata om det svåra. Litteratur kan också vara ett redskap i en pedagogisk verksamhet, till exempel förskolan eller skolan, där svåra ämnen diskuteras med barnen eller eleverna. Det kan vara ett sätt att prata om svåra saker, diskutera barns olika uppväxtvillkor, diskutera barns utsatthet samt lyfta barns rättigheter.

Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?

Jag kan inte se att det finns några begränsningar, faktiskt. Det hjälper ju inte att undvika att ta upp svåra saker, tvärt om. Undviks svåra frågor är risken att normer kring svåra frågor istället blir befästa. Att bemöta svåra frågor med tystnad är aldrig en bra lösning, varken i litteraturen, i samtalet kring litteraturen eller i samhället i stort. Det svåra försvinner ju inte för att vi håller tyst om det.