5 minute read
Elin Persson
Foto © Caroline Andersson Renaud
Carola Forslund
Advertisement
Vuxenvärlden vill skapa trygga bardomsvärldar för barn. Barnen ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. En sådan diskussion fördes ju exempelvis kring Christina Wahldéns bok Kort kjol för några år sedan. Vad tänker du kring detta? Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?
När jag skrev min andra roman Det är någonting som drar i mig tänkte jag på detta under redigeringsfasen, om vissa scener skulle kunna upplevas som skadliga för unga att läsa. Jag övervägde om jag skulle förtydliga eller förenkla de scener som gränsar till sexuella övergrepp. Jag landade i att jag skulle förlora syftet med berättelsen om jag skulle ta bort dessa scener, eller förenkla dem. Jag ville röra mig i just det här gränslandet som man ofta befinner sig i som ung, alla dessa motstridiga känslor som sker samtidigt; att vilja och att inte vilja, att avsky och att älska. Jag tänker att problemet inte ligger i skildringen av ett tema, utan de sociala strukturer som möjliggör att till exempel sexuella övergrepp sker. Jag tror att skildringar av ”svåra teman” kan bidra till att unga försonas med de känslor som de har. Ett barn eller en ungdom kommer att exponeras för dessa svåra teman oavsett, men i litteraturen finns det möjlighet att förstå de här mörka delarna av vårt samhälle på ett djupare plan.
Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – död, missbruk/misshandel/vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/ konflikt/krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp?
Jag har aldrig skrivit med baktanken av att den ska läsas av en viss målgrupp. För mig är det hämmande. Jag skriver för människor. När romanen börjar bli klar skickar jag in den till förlag och det är förlagen som klassificerar romanen till en målgrupp. I redigeringsprocessen har jag tillsammans med redaktör valt att stryka visa textstycken, men det har aldrig varit för att det är för grovt språk eller för otäcka scener, utan snarare språkmässiga delar för att göra texten tillgänglig för målgruppen. Det kan till exempel vara när språket blir för poetiskt eller symboliskt. Jag vill gärna att de som läser mina böcker ska förstå vad det är dom läser. Jag misstänker att det är liknande för de som skriver för barn. Så länge språket är anpassat efter målgruppen, tror jag att man kan skriva om vilka teman som helst.
Behöver det finnas böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de?
Jag tänker att läsandet liknar ett samtal. Att ta del av någon annans berättelse, gör att man som läsare samtidigt reflekterar över vem man är, hur man har det. På det sättet går det att lära sig mycket om sig själv. Jag tror att genom att ta del av andra människors berättelser, kan man känna sig mindre ensam. När man är ung är det så lätt att känna sig ensammast i världen, att ingen någonsin har varit med om det som man är med om, men i själva verket går tusentals igenom samma sak, och tusentals kommer att gå igenom samma sak. Det behövs böcker som behandlar svåra ämnen eftersom vi är med om svåra saker när vi växer upp, och våra vänner och familjemedlemmar är med om svåra saker. Att känna igen sig i andra är läkande. Det är min övertygelse.
Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta?
Jag har svårt att komma på något som inte skulle kunna skildras i en barn- och ungdomsbok. Vi exponeras ju för fruktansvärda saker hela tiden, vi söker på internet, vi får saker berättat för oss. Jag tror inte att det går att skydda ett barn från verkligheten.
Jag och mina vänner tittade i porrtidningar när vi var åtta år. Det var ingen vuxen som introducerade det för oss, men man hittar sätt att exponeras för sådant som är farligt eller obehagligt. När jag arbetade på HVB-hem satt unga och tittade på bilder på döda kroppar som de fick upp på sin Facebook. Däremot tror jag att man som författare behöver tänka på hur man berättar något, att det behöver vara tillgängligt och förståeligt. Sedan bör det ligga på barnets förälder om den anses vara mogen för att läsa en berättelse. Jag tror mycket på samtalen med vuxna, att få utrymme till att prata om sådant som man blir exponerad för.
Är det viktigt med representation i barn- och ungdomslitteraturen?
Det är självklart att det är viktigt. Dels tänker jag att det är ett viktigt led för till exempel människor som tillhör en minoritet att känna tillhörighet och se sig som en del av samhället. Det är också viktigt för den stora massan att läsa berättelser som inte är stereotypiserade eftersom de formar våra åsikter och uppfattningar om människor.
Båda dina böcker handlar ju om ungdomar som på något sätt är utsatta, även om böckerna sinsemellan är rätt olika. Vad är det som gör att du återkommer till detta tema? Vad driver dig?
Jag försöker att inte överanalysera det jag skriver. Ofta upplever jag att jag ljuger när jag berättar om vad som driver mig i skrivandet. Sanningen är att jag själv inte vet. Alla teorier om varför jag skriver om det jag skriver om är efterkonstruktioner. Det jag vet är att jag skriver om det som berör mig. Jag skriver om det som griper tag i mig. Det som jag behöver förstå. Jag tycker om att röra mig i rum som är stängda i mig. Jag tränger mig in där. Där finns ofta känslor som skam, sorg eller ilska. Dessa känslor kanske grundar sig i att ha blivit utsatt på ett eller annat sätt? Jag lär återkomma till denna fråga många gånger och på något sätt hoppas jag att det inte finns ett tydligt svar på den.